Jakob Lorber föddes den 22 juli år 1800 i byn Kanischa nära Marburg i Jahring församling i Österrike (numera Kaniza i Slovenien) som den äldste sonen i en barnaskara på fyra. Fadern Michael och modern Maria (född Tautscher) var bönder och de ägde två vinodlingar. Hela familjen var mycket musikalisk. Fadern var på fritiden orkesterledare för en lokal orkester och alla barnen spelade flera olika instrument. Jakob spelade t.ex. harpa, piano, orgel och violin och detta gjorde han så bra att det skrevs om honom i ortspressen. 

Han var intellektuellt begåvad, och genomgick realskola och gymnasium, vilket säkert inte var så vanligt på den tiden och hjälpte till att tjäna ihop till skolavgiften som organist i en lokal kyrka i Marburg under gymnasietiden. Efter gymnasiet utbildade sig Jakob Lorber först till folkskollärare och därefter till högstadielärare, för vilket han fick sin ackreditering 1829. Under utbildningen lär han ha gjort väl ifrån sig och fick fina vitsord men lyckades aldrig få något arbete som högstadielärare, varför han istället kom att koncentrera sig på musiken. Han flyttade till staden Graz, som är Österrikes näst största stad, alldeles nära Wien, levde ytterst spartanskt och försörjde sig knapphändigt genom att ge musiklektioner och sånglektioner till barn. Genom musiken kom han i kontakt med många av stadens kulturpersonligheter. Till hans nära vänner räknades t.ex. borgmästaren i Graz, Anton Hüttenbrenner och dennes broder Anselm Hüttenbrenner. Den senare var  kompositör och nära vän till Franz Schubert, vilken Jakob också lärde känna. 

Under dessa år fördjupade sig Jakob i det andliga och läste bl.a. Justinus Kerner, Jung-Stilling, Emmanuel Swedenborg, Jacob Böhme och Johann Tennhardt. Bibeln var också hans ständiga följeslagare. 

Han kom sedermera också att lära känna och ta musiklektioner för den världsberömde violinisten Niccolo Paganini och hans musikaliska utveckling ledde så långt som till en egen violin-koncert i Milanos berömda operahus La Scala. Trots sina många gåvor levde han dock ur hand i mun. År 1840 erbjöds han så en tjänst som dirigent i Trieste i Italien. Det är möjligt att hans vänskap med Paganini spelat in och förbättrat hans rykte. Hursomhelst måste detta ha varit välkommet inte bara utifrån hans musikaliska ambitioner utan också med tanke på hans mycket knappa försörjningssituation.

Strax innan han hade tackat ja till tjänsten i Trieste skulle det dock komma att hända något märkligt. Detta märkliga inträffade klockan 6 på morgonen den 15 mars 1840. Han hade just läst sin morgonbön, som brukligt var, och låg fortfarande kvar i sängen, då han plötsligt hörde en mycket tydlig röst, som tycktes komma ’från hjärttrakten’, sägandes: ”Jakob, stig upp, tag en penna och skriv! Jag – Jesus Kristus – talar”. Och vad rösten då sade var detta:

”Och sålunda talar den gode Herden till var och en; och detta är sant, tillförlitligt och säkert. Den som önskar tala med mig skall komma till Mig, så skall Jag lägga svaret i hans hjärta. Men endast de, vars hjärtan är rena och fulla av ödmjukhet, kommer att höra ljudet av Min röst. Och den som värdesätter Mig högre än allting annat och mer än världen och älskar Mig lika mycket som bruden älskar sin brudgum, med en sådan person skall Jag vandra arm i arm. En sådan människa kommer alltid att betrakta Mig som en broder betraktar en annan broder, vilket är såsom Jag har sett på honom ifrån evigheters evigheter, innan han ens fanns till.” 

Dessa ord blev senare introduktionen till hans allra första arbete, ”Guds Hus”, som skrevs mellan åren 1840 – 1844. Vad rösten bad honom skriva ned under de följande dagarna upplevdes som så märkligt att Jakob, trots sin mycket prekära ekonomiska situation, beslöt att lämna återbud till dirigenttjänsten i Trieste och stanna kvar i Graz. Han insåg att det dagliga skrivandet skulle vara oförenligt med ett heltidsengagemang som dirigent i Trieste. Rösten fortsatte sedan att diktera för honom ända till hans död den 24 augusti 1864. 

Redan tidigt berättade Lorber för sina vänner om ”rösten” som han hörde från trakten kring hjärtat. Vännerna blev oroliga för att det kunde röra sig om en mentalsjukdom i tidigt skede och observerade honom noga. Hans nära vän och levnadstecknare Karl Ritter von Leitner besökte honom t.ex. nästan varje dag och iakttog honom i flera timmar medan han skrev. Rösten hördes mycket klart och tydligt och Jakob lät därför många av sina vänner lägga örat till hjärtat, men ingen annan kunde höra någonting. 

Skrivandet upplevdes som en tung börda, men skulle ändå komma att pågå praktiskt taget dagligen i 24 år. Enda utsvävningen var samtalen med vännerna på ölstugorna på kvällarna. Under dessa 24 år skulle Jakob komma att producera ett material omfattande c:a 13.000 tryckta boksidor. Original-manuskripten på c:a 24.000 handskrivna ark, som finns bevarade, uppges vara skrivna med en alldeles jämn handstil nästan utan några ändringar alls och ”innehåller ett sådant övermått av yttersta visdom att det är svårt att hitta något liknande i hela världslitteraturen” enligt E.F Schumacher i boken ”Vägledning för vilseförda”. 

Stommen i författarskapet utgörs av verket ”Johannes Stora Evangelium” på uppskattningsvis 7.000 tryckta boksidor (alltså nästan hundra gånger fler sidor än ”Johannes Evangelium”) och är en noggrann redogörelse ord för ord för Jesu samtal med sina lärjungar och andra personer samt olika händelser under de tre åren i Palestina.   

Mycket av det som skrevs ner förstod Lorber inte själv. Han föregrep nämligen mycket av den senare vetenskapliga utvecklingen och skrev förutom om kosmologiska skeende också om atomer, elementarpartiklar och elektromagnetism. Detta senare är ju något förvånande eftersom Maxwell’s ekvationer för sambandet mellan magnetism och elektricitet skulle komma att formuleras först på sent 1800-tal. Vidare finns upprepade angivelser om att Jesu återkomst skulle komma att äga rum inom 2000 år efter korsfästelsen, vilket förefaller nära förestående – dock utan närmare precisering av exakt tidpunkt. Det anges också att människorna vid denna tid: 1.) skickar brev till varandra över hela jordklotet med blixtens hastighet ’på ett väldigt finurligt sätt, som dock då kommer att vara känt för hela mänskligheten’, 2.) flyger genom luften ’som fåglar’, 3.) borrar efter olja (eg. ’kåda’) djupt på havets botten och 4.) och med hjälp av eld och vatten seglar på havets oceaner fortare än vinden blåser. Åtminstone de två första angivelserna är uppseendeväckande för att komma från en författare som endast levde till 1864 eftersom det första mänskliga flygexperimentet inträffade först 1903 (bröderna Wright) och e-mail kunde skickas först 1993, 140 år senare. Ingen annan kunde heller förklara hans uttalande om atomer och elementarpartiklar men Jakob trodde själv att allt detta skulle komma att få sin förklaring senare.  

Jakob beskrevs som fattig men generös, så långt han förmådde. Han levde som en enkel människa i en liten vänkrets, som ibland fick stötta honom ekonomiskt med tanke på hans bristfälliga försörjningssituation. Han var öppen och vänlig när det gäller sin skriftställning, men blev ändå indragen i små intriger i den lilla vänkretsen, som gick ut på att bevisa att han var en bluff. Vid ett tillfälle då han lurats bort från sitt hem, sökte t.ex. hustrun till en nära vän igenom hans hus på jakt efter vetenskapliga böcker, som kunde förklara alla hans kosmologiska och övriga vetenskapliga teorier, men kunde endast hitta en Bibel, hans ständiga följeslagare. 

Vid ett annat tillfälle verkar dessutom personer utanför hans lilla krets ha fått nys om vad han höll på med, ty han fick en varning om att polisen tänkte genomsöka hans hus, varvid vännerna förde manuskripten i säkerhet. Det kanske var tur, eftersom det gav vännerna möjlighet att trycka upp och ge ut hans verk postumt, vilket skedde 1877, tretton år efter hans död. Polisen kom aldrig till hans bostad vid det nämnda tillfället och han besvärades aldrig av någon. Han gifte sig aldrig och hade inga barn och då han på slutet av sitt liv blev mycket sjuk togs han om hand av sina vänner. 

Jakob var självklart bekymrad för vad som skulle hända med hans manuskript. Han hade ju lagt halva sitt liv på detta, höll inga föredrag och levde i en mycket begränsad vänkrets, helt okänd för den stora massan. Men den inre rösten försäkrade honom att det skulle komma en tid då allting, som han skrivit ner, skulle ges ut i tryck och vid rätt tid tidpunkt också bli känt för hela mänskligheten. Detta verkar ha besannats ty den tyska upplagan som legat i glömska i mer än 100 år har alldeles nyligen fått en engelsk översättning, som nu sprids över världen. 

Föreliggande bok innehåller de första 100 kapitlen av Johannes Stora Evangelium på totalt 2.500 kapitel, vilka nedtecknades under åren 1851-1864. Detta stora verk följer Johannes evangelium i NT men ger en mera fullständig bild av hela skeendet kring Jesu mission, korsfästelse, död och återuppståndelse. Den ger också förklaringar till ting, som annars ter sig oförklarliga i Nya Testamentet, t.ex. varför Judas Iskariot handlade som han gjorde, vem Maria Magdalena var, hur man skall se på alla mirakler och hur det, som sades under Bergspredikan, skall tolkas m.m. Hela manuskriptet är skrivet i första person singularis – Jag, Jesus Kristus talar – och utgör ungefär hälften av Jakob Lorbers totala litterära produktion, som också i sin helhet anges vara nedtecknad efter diktamen av Jesus Kristus. 

översättning till svenska av Sture Blomberg