Johannes Stora Evangelium 9

1. Zorel, sin mors mördare

Johannes säger: ”Ja, ja, du gjorde det senare, men i början hade du den inställningen som jag sade! Men att du bara tog för dig av flickorna så milt är naturligtvis en grov lögn! Det var bara en som du hanterade lite mildare, och detta var den sista, när din kåthet svek dig i att utföra dina onda gärningar. De första fyra besparade du inte det minsta, utan begagnade dig av på det mest fasansfulla sätt. Kan du förneka detta? – Se, du håller tyst och skakar! Efteråt ådrog sig flickorna en farlig spetälska, vilket naturligtvis påskyndade döden; men din kåthet var den verkliga och enda boven till det! Men detta kapitel är avslutat, och vi går vidare till något annat!

[2] Du vet, det är något som fortfarande vilar på ditt samvete och är något där din vilja inte är ansvarig, men dådet och konsekvenserna finns där! Därför bör en människa aldrig handla i vredesmod, eftersom de dåliga konsekvenserna alltid följer på de handlingar som utförs i vredesmod likt skuggan på hälarna. Kan du fortfarande minnas när din mor Agla, som var en mycket förnuftig kvinna, förmanade dig skarpt att upphöra med dina lättsinniga upptåg och sluta umgås med dina samvetslösa kompisar, och vad du sade till henne?”

[3] Zorel säger: ”Åh gudar! Jag har en dunkel aning om något liknande som i en dröm, men jag kan inte säga något mer specifikt om det! Fortsätt därför att tala, du var på väg att säga något! Jag vet så mycket som att jag aldrig med en uppsåtlig ond avsikt gjorde något ont. Men att jag lider av en våldsam vrede, kan jag lika lite rå för som en tiger att han är en blodtörstig, rovgirig best! – Nu kan du tala!”

[4] Johannes säger: ”Det kommer vi gå igenom först senare, men vid det tillfället fattade du tag i en kruka som låg på stranden och kastade den mot din mors huvud med full kraft, så att hon sjönk ner till marken helt avsvimmad. Men istället för att hjälpa henne tog du de nämnda guldpunden och flydde hit på ett piratskepp och tog upp det fina pirathantverket, där du även tog tillfället att bli slavhandlare. Kort efter att din mor hade dött, dels till följd av en svår hjärnskada och dels av sorg över att du vägrade bättra dig. Och sålunda har du jämte alla dina många övriga synder, en modermördare på ditt samvete, och som en krona för dina många onda gärningar vilar en bitter förbannelse på ditt huvud från din far såväl som från dina syskon! – Nu har du blivit helt avslöjad; vad har du att säga till detta som en ren förnuftsmänniska?”

[5] Zorel säger: ”Vad skall jag säga? Gjort är gjort och kan inte göras ogjort! Jag inser nu att vissa av mina tidigare handlingar var helt felaktiga, men vad tjänar det till att ha insikt om allt detta? Det är precis som om man skulle kunna förvandla en tiger till en insiktsfull person, som ser tillbaka och inser vilka blodiga illdåd han har begått. Vad skulle allt det tjäna till?! Om han hade kunnat göra ogjort det som är gjort, skulle han säkert göra allt för det, oavsett hur mycket det skulle kosta. Men hur skulle han kunna rå för att han i sitt tigertillstånd, faktiskt var en tiger och inte ett lamm?! Då är också ångern över en galen gärning och den bästa vilja att fullständigt gottgöra den, lika meningslöst som den dumma mödan att göra igår till idag. Jag kan från och med nu visserligen bli en helt annan och bättre person, men där, där jag var en ond person, kan jag omöjligen göra mig till en bättre person än jag var. Borde jag fälla tårar av smärta för de många onda gärningar som jag har begått? Det skulle vara lika löjligt som om en tiger som har blivit människa skulle gråta ångertårar för att tidigare ha varit en tiger!”

2. Zorel rättfärdigar sin karaktär

[1] (Zorel:) ”Jag hade ett häftigt humör från födseln. Istället för att stävja det med en mild och förnuftig uppfostran och utveckla intellektet så mycket som möjligt blev jag tillrättavisad med alla tänkbara slags straff. Mina föräldrar var alltid mina största plågoandar! Om de hade förenat förstånd med god vilja kunde de ha gjort mig till en judarnas ängel, men genom tusen straff blev jag en tiger! Och vems fel är det att jag blev en tiger? För det första kunde jag före avlandet och födseln inte ha valt visare föräldrar, och för det andra var jag förvisso ingen Platon eller Phrygius när jag föddes och det fanns inget spår av någon Sokrates, så därför kunde jag inte ge mig själv någon utbildning! Men vad skulle ha gjorts för att jag skulle bli en bättre person och inte en tiger?

[2] Jag betraktar dig som alltför vis för att inte kunna ge mig ett förnuftigt svar på denna fråga. Bland er judar har det alltid funnits människor som är besatta av onda andar, som jag för bara några veckor sedan såg en av bland gadaréerna, och det var en av de bättre. Man borde till och med vara er judiska djävul, som håller på med sitt otyg under de mörka nätterna! Dag-djävulen var emellertid värd sina pengar, ty hela skaror av människor kunde inte uppnå någonting med honom. Han utförde gärningar inför vilka hela mänskligheten fasar och fruktar. Om det vore möjligt för den nämnde besatte personen att bli helad, så säg mig, vilken oxe till domare skulle vara så blind och lömskt dum att han visade den helade personen alla de oerhörda grymheter som han begick när han var besatt, och avkräver denne tårdränkt ånger och bättring?! Kunde den personen rå för att han begick sådana grymheter när han var besatt?!

[3] Säg mig, min vän som är full av visdom: Från en hög höjd faller en tung sten och dödar tjugo personer som råkar stå där den föll. Varför behövde detta hända? Vem är skyldig till denna katastrof? – Till detta lägger jag det minst tänkbara scenariot, att en mäktig magiker dyker upp som Deukalion och Pyrrha och förvandlar klippan till en människa, utrustad med all insikt och intelligens. När den nye personen står där, kommer en vis och barmhärtig domare och säger till denne nye person: ’Titta där, din usling! Detta är ditt onda verk! Varför föll du som ett stenblock med all din kraft på dessa tjugo personer? Urskulda dig själv, eller ta emot det strängaste straff för denna gärning!’ Vad skulle den nye personen svara denne dumma domare? Inget annat än: ’Skulle jag som ett tungt och helt omedvetet stenblock rå för att jag genom någon främmande kraft har åtskilts från mina likar, och för det andra att jag var så fruktansvärt tung, och för det tredje, har jag kallat på någon av dessa tjugo att vänta här tills jag dödade dem alla?!’

[4] Förhoppningsvis kommer du nu se igenom denne superkloke domares ytterst orimliga anklagelse, men kanske också att jag, som blev en ny människa från ett grovt block, inte kan hållas ansvarig för alla mina onda gärningar, lika lite som den nya personen från klippan som jag precis har visat dig! Om du inte vill vara en dum domare, så döm mig enligt det rena förnuftets rättvisa och inte efter din skenbart visa sinnesstämning! Var en människa, precis som också jag bara är en människa!”

3. Cyrenius förvånas över Zorels klarsynthet

[1] Johannes börjar fundera djupare på dessa ord av Zorel och kommer fram till att de inte är obefogade, och vänder sig till Mig tyst i sitt hjärta om vad mer han bör göra med denne person, eftersom det verkar som att han börjar växa honom över huvudet. 

[2] Men Jag säger till Johannes: ”Ge honom lite tid, sedan kommer Jag lägga vad du skall säga till honom i ditt hjärta och på din tunga, som Jag har gjort fram tills nu!” ­– Johannes följer detta råd. 

[3] Cyrenius, som lyssnade väldigt uppmärksamt när Zorel urskuldade sig, säger till Mig: ”Herre, jag måste öppet erkänna att detta är en väldigt märklig varelse! Det verkar emellertid som att han till och med har fått den vise lärjungen Johannes att tänka till. Kort sagt, jag, till exempel, skulle helt ha nått vägs ände med min visdom och som domare bli tvungen att befria honom från all hans skuld!

[4] Det är emellertid obegripligt för mig, hur denne ärkebov med alla sina gärningar har fått en sådant slående skarpsinne! Det är förståeligt att människor som exempelvis den högt uppsatte Stahar och även Zinka, kunde ha talat till sin fördel på ett förståndigt sätt innan de lärde känna Dig, eftersom alla dessa är lärda människor och har en djup erfarenhet inom mycket; men denne person var alltid en första klassens bov, men likväl, detta enorma skarpsinne! Ah, något liknande har jag aldrig stött på i hela mitt liv! Säg mig bara, åh Herre, hur denne person kom över det!”

[5] Jag säger: ”Han var aldrig så tom, ty grekerna har alltid varit Roms bästa försvarare! De kände till den hänsynslösa strängheten i de romerska lagarna och studerade dem därför väldigt noggrant, så att om en domare skulle ställa dem till svars för något brott, är de alltid redo med ett gediget svar. Och de människor som har beslutat sig för att förråda staten på det värsta sätt, har ovanligt grundligt gjort statens och mänsklighetens rättigheter till sina egna, och även de världsligt visas skrifter på ett ytterst intensivt sätt. Och till denna kategori hör också denne Zorel.

[6] Men innan den hänryckande drömmen, skulle han inte ha talat med ett så bestämt skarpsinne, men från hans sömn har någon slags eftersmak stannat kvar i hans själ från hans ande, och det är därför han är så väldigt kritisk. Denna skärpa skulle emellertid snart försvinna, om han nu gick helt tillbaka till den gamla livssfären. Men med denna behandling kommer han bli ännu skarpare, vilket Jag också särskilt tillåter för Mina lärjungars skull, så att de vid detta tillfälle kan smaka lite på den största möjliga skärpa av mänsklig världslig förståelse, vilket är mycket välgörande för dem. Ty även om de är väldigt ödmjuka människor och redan har ett mycket förnuftigt hjärta, uppkommer då och då tankar på att jag-är-bättre-än-andra hos dem, och för en sådan person är detta en utmärkt stötesten. 

[7] Johannes har redan tillstått i sitt hjärta att hans visdom kommer till korta, och de andra lärjungarna tänker nu, vad detta kan vara. Men Jag låter dem fundera att tag så att de kan finna sig själva bättre. När de har funnit sig själva lite djupare, kommer Jag hjälpa dem vidare igen. Men han kommer fortfarande att sätta myror i öronen på dem så att de börjar klia sig bakom öronen! Då kommer de emellertid att kunna ta ett steg framåt. – Men nu skall jag lossa Johannes tunga igen, och han kommer att börja tala igen, så var bara uppmärksam nu!”

4. Johannes råder Zorel att förändra sitt liv

[1] Efter en kort stund säger Johannes till Zorel: ”Jag kan inte förneka att du nu har berört mycket med ditt förstånd, som inte framstår som grundlöst; men det passar väldigt dåligt eller inte alls in på ditt liv, eftersom din själ alltid var så utbildad, att den själv kan skilja mellan falskt och sant. Om en själ kan skilja mellan gott och ont med en sådan skärpa som är fallet med dig, och den gör detta, så syndar den mot sin egen kunskap och samvete. Men den som syndar mot sin kunskap och sitt samvete, kan endast renas från sina synders gamla smuts och göras behaglig inför Gud genom sann omvändelse och bot. 

[2] Du vill och bör bli en bättre person! Om du vill detta, så måste du också inse att du själv är skyldig till alla dina onda gärningar. Om så är fallet, är det nu upp till dig att förstå att det inte är rätt att rikta skulden mot någon annan, utan du bör erkänna dem som helt dina egna och därför känna sann ånger, eftersom i många avseenden har du känt igen det sanna och goda mycket väl, men med dina handlingar har du beslutat att göra det motsatta. 

[3] Ja, om du inte skulle ha känt igen den rena sanningen det minsta och genom det vad som är gott i dig, utan bara stannade kvar i den mörkaste vidskepelse, grundat i din livssfär, så kunde inte dina handlingar räknas som skuld – oavsett hur onda de var inför det rena samvetets domarsäte –  och du skulle vara lika syndfri som din inkarnerade tiger och ditt stenblock, och ingen skulle ha rätt att säga till dig: ’Bättra dig, ångra dina ogärningar och gör ordentlig bot, så att du kan bli behaglig inför den sanne Guden!’

[4] Du var då tvungen att bli utbildad i all sanning, visad den rätta vägen och ledd på samma väg ett tag! Om någon som är fullkomligt utbildad i denna sanning, fortfarande skulle kasta sig in i det gamla onda och handla lika ont som tidigare, så visst skulle han synda, eftersom han skulle handla mot sin fasta övertygelse och försätta sitt samvete i en rasande oro. Bilderna du presenterade för mig passar därför bara människor som, likt djuren, aldrig har känt igen någon sanning. Men beträffande den rätta sanningen är du ingen lekman, utan känner igen den nästan lika väl som jag känner igen den, och har gjort sedan länge. Och ditt samvete har också alltid anklagat dig för alla dina onda gärningar, men du ägnade liten uppmärksamhet åt det, och försökte alltid dränka det med alla möjliga falska intellektuella skäl. Du kände också dåligt samvete varje gång du gjorde något mot din kunskap och ditt samvete, men fram tills nu kom du inte så långt som att omvända dig och verkligen bättra dig. 

[5] Det är därför som Herren Gud lät dig hamna i stor misär. Nu har du ingenting; även din tidigare slavhandlar-kompanjon övergav dig och är redan i Europa där han lever upp sina betydande vinster. Nu står du naken här och söker hjälp. Den kommer att ges till dig, men först måste du göra dig själv värdig den, genom att du frivilligt överför det enda sanna och goda till ditt aktiva liv. Först då har du blivit verkligt hjälpt för tid och evighet. 

[6] Men om du med dina handlingar förblir i vad du lika väl som jag känner igen som falskt och ont, så förbli du eländig resten av ditt liv, och hur det kommer att se ut på den andra sidan, eftersom det finns ett rent liv efter kroppens död, kan ditt eget rena förnuft ge ett väldigt tydligt svar på, om du tar i beaktande att detta tillfälliga liv är fröet och livet på den andra sidan den eviga frukten.  

[7] Om du i din livsträdgård planterar ett ädelt, gott frö i jorden i denna din livsträdgård, så kommer du också skörda ädla frukter. Men om du lägger tistlar och törnen i jorden i din livsträdgård, så kommer du en dag att skörda de frön som du har sått! Ty vet detta, att det inte växer några fikon på tistlar, och på törnen kan inga druvor växa!

[8] Förstå, jag har inte dömt dig, utan bara visat dig vad du bör göra hädanefter, och mitt ord var inte hårt mot dig, och tonen i mitt tal var milt! Ta till dig dessa mina ord, så går jag i god för dig med mitt liv, att du aldrig kommer att ångra det!

5. Begäret efter kunskap och begäret efter lusta

[1] Zorel säger: ”Ah, såhär kan du tala till mig, ty detta lät verkligen mänskligt, och jag kommer göra mitt bästa för att göra vad du som människa, och inte som domare, säger åt mig, käre vän! Nu känner jag mig själv helt och hållet och min innersta livskärna verkar inte vara helt dålig! Om det skulle vara möjligt att fullständigt göra mig av med detta kött och dess dåliga själsliga bihang och att omsluta den inre livskärnan med en bättre köttmassa, så skulle jag vara en väldigt ovanlig person; med min nuvarande kroppsliga sammansättning kan emellertid inget göras! Naturligtvis är jag inte en sådan usling som jag var, men mitt kött är aldrig att lita på. Ändå är det märkligt att jag aldrig var där med min vilja i alla mina handlingar, hur onda de än verkade! Jag har alltid dragits till dem som av en tillfällighet. Det hände precis motsatsen till vad jag egentligen ville! Hur är detta möjligt?”

[2] Johannes säger: ”Ja förstå, den mänskliga viljan är tvåfaldig: den ena viljan är där förståelsen av sanningen alltid har en något svag drag- eller ledarlina; men den andra viljan är den, som den sinnliga världen med alla dess väldoftande krav också har en draglina på, som har blivit riktigt stark och kraftfull genom alla slags vanor. Om världen visar sig som en angenäm munsbit, med möjligheten att lätt få tag på den, så börjar det starka repet dra hårt på hjärtats viljeknut. Även om kunskapen om sanningens mindre starka draglina samtidigt också rör sig, är det till liten eller ingen nytta, eftersom det starka alltid segrar över det svaga.

[3] För att vara effektiv måste viljan vara avgjort allvarlig och inte vara rädd för någonting. Med en stoisk likgiltighet måste han kunna skratta bort världens alla fördelar och måste även till kostnaden av sitt fysiska liv följa sanningens ljusa väg. Först då har den vanligtvis svaga kunskapsviljan blivit stark och mäktig och kuvat den rent världsliga känslo- och njutningsviljan fullständigt. Slutligen kommer den också helt förvandlas till ljuset i den igenkända sanningen, och så har människan äntligen förenats i sig själv, vilket är av största oumbärliga vikt för den inre fullkomligheten hos den odödliga människan.

[4] För om du i dina tankar och dig själv inte kan vara överens med dig själv, hur kan du då säga: ’Jag har insett sanningen i dess djup och fullhet’ – men ändå är helt splittrad och i dig själv är du därför inget annat än en ren lögn?! Men lögnen är i motsats till sanningen ingenting annat än den mörkaste natt jämfört med den klaraste dag. Under en sådan natt finns det inget ljus, och människan som själv en lögn kan inte känna igen den klara sanningen, och därför har drag- och ledarlinan blivit så svag hos fortfarande ytterst splittrade världsliga människor, att de vid minsta dragning av den vilja som vill njuta av världen, kastas överbord och därmed besegras. 

[5] Om viljan att njuta av världen har besegrat och krossat viljan till kunskap för alltid hos vissa människor, så att en slags enhet i den inre människans mörker äger rum, så har människan blivit död i anden och är därmed fördömd i sig själv och kan i all evighet inte längre komma till ljuset, annat än genom elden av hennes grova materia, upptänd av begärets tryck. Men själens materia är mycket mer envis än kroppens, och det krävs en mäktig eld för att förtära och förstöra all själsmateria.  

[6] Eftersom en sådan själ inte kommer att tillåta en så synnerligen smärtsam rening för kärleken till sanningens eller ljusets skull, utan istället försöka undvika den utifrån sin gamla njutnings- och mörka härsklystnad likt en Proteus, så är en människa som i denna värld har blivit helt ett med sig själv i denna sitt livs natt också så gott som förlorad för alltid. 

[7] Endast den som genom sin energiska, ljusfyllda vilja till kunskap fullständigt har besegrat den världsliga lusten till njutning, och därmed blivit ett i sig själv i ljuset och i all sanning, är därigenom helt ljus och sanning och därmed livet själv. Men för detta krävs, som jag tidigare påpekade för dig, en sant stoisk självförnekelse, men naturligtvis inte den av er högmodige Diogenes, som tror sig vara förmer och högre än en kung Alexander som strålar av guld, utan en ödmjukhet likt den hos Enok, Abraham och Isak. Om du kan göra detta, så kommer du få hjälp för tid och evighet, men om du inte kan göra det, och inte av egen kraft erkänna sanningen, så är det över för dig, och du kan inte bli hjälpt på någondera sida. Men jag är av åsikten att du kommer att kunna uppnå detta, ty du saknar inte insikt och kunskap. Vad säger nu ditt inre sinne om detta?” 

6. Guds natur och Hans inkarnation

[1] Zorel säger: ”Det säger: ’Zorel kan göra allt, om han som den verklige Zorel vill det’, och det vill han nu, och därför kommer han säkert att få hjälp! Men om jag åtminstone kunde vara med dig i några veckor skulle det uppenbarligen gå lättare och snabbare!”

[2] Johannes säger: ”Om du bara verkligen har bestämt dig för att bli en bättre människa, så kommer du att vara bland män som är lika starka som vi i den omedelbara närheten av Guds stora och levande ljus!”

[3] Zorel säger: ”Vad och vem är i själva verket er Gud, som ni judar kallar Abrahams, Isaks och Jakobs Gud?”

[4] Johannes säger: ”Denna fråga kommer du att finna lika tydligt besvarad i dig själv som den har blivit i oss, när du väl har blivit ett med ditt ljus. Men om vi försökte förklara detta för dig mer i detalj, skulle du inte förstå oss under resten av ditt liv. Men du kan veta i förväg vilken föreställning en sann människa bör ha om Gud, så lyssna!

[5] Den ende sanne och förenade Guden är i Sig Själv en oändlig, renaste ande ur Sig Själv, utrustad med högsta gradens självmedvetenhet, med den djupaste och mest lysande visdom och med den starkaste vilja, för vilken ingenting är omöjligt. 

[6] Gud är Ordet i Sig Själv, och Ordet själv är Gud. Detta eviga Ord har nu blivit kött, kommit in i denna värld för dem som tillhör Honom, och de känner inte igen ljuset, som därigenom har kommit in i världen. Därför kommer detta ljus att tas ifrån barnen och ges till hedningarna (de vidskepliga). Ty hedningarna söker nu efter sanningen, men ljusets barn flyr bort från det, likt de grova brottslingarna domstolen. Därför kommer det tas från barnen och ges till hedningarna, vilket är fallet och sker just nu. 

[7] Ty ljusets ursprungliga barn bor i Jerusalem, bannlyser Guds sanning och klänger sig mer och mer fast vid natten, vid lögnen och dess fräcka gärningar. Men hedningarna reser världen över för att söka efter sanningen, och när de väl har funnit den, så gläder de sig mycket och prisar Givaren av ljuset omåttligt i sina hjärtan och i sina gärningar.

[8] Här, se dig omkring, så ser du en betydande folksamling! De flesta är hedningar som har sökt efter ljuset från himlen. De har funnit det och är lyckliga över det; men Jerusalem, Herrens stad, sänder bara ut tillfångatagare och hejdukar för att ha ihjäl ljuset! Men de som sändes ut är klokare än dem som sände ut dem; de kom ur det stora mörkret till ljuset, gladdes åt det och stannade kvar i det. De har verkligen fångat ljuset, men inte åt Jerusalems fängelsehåla, utan åt sig själva, och gläds över det och Honom, från vilken det stora ljuset utstrålar. 

[9] Du kom hit som en hedning, men inte för att finna ett ljus åt ditt livs natt, utan för guld och silver. Men den som kommer ut i solljuset ur fängelsehålan, kommer inte lätt kunna undvika att bli upplyst. Och det är vad som sker med dig. Även om du inte sökte efter ljuset, så kommer du likväl att bli upplyst eftersom du kom till solen, det vill säga inte till det naturliga ljus som nu vidrör den nedgående horisonten, utan den andliga solens ljus, som lyser upp hela oändligheten med all visdom, så att alla varelser som är kapabla till tankar, kan tänka och vilja ur det ljuset, på denna jord likväl som på oräkneliga övriga världar, med vilket den oändliga rymden har fyllts ut av Gud.  

[10] Därför, låt detta ljus lysa genom dig, vilket du nu börjar märka lite av, så att det lyser genom dina inälvor, och genom den minsta gnista av detta ljus blir du redan lyckligare än genom att ta alla jordens skatter i besittning. Sök nu själv efter sanningens sanna rike, så kommer allt annat att ges dig för intet, och du kommer inte att lida brist på någonting!

7. Cyrenius tar hand om Zorel

[1] Zorel säger: ”Min vän, du har rätt! Det som en människa njuter av i mörkret frodas inte! Att jag lever i en mörk, andlig natt, märker jag själv; ty dina ord har givit mig en stor och klar insikt, trots att de låter så mystiskt, och jag gläds redan mycket över dem. Men om dina ord också kan uppnå något med Cyrenius, så be honom att åtminstone ge mig en något bättre rock, ty jag kan inte längre visa mig i dessa trasor i ert sällskap. Cyrenius har säkert någon gammal sliten tjänarrock! 

[2] Cyrenius kallar på en av sina tjänare och säger: ”Gå dit vårt bagage är och hämta en bra skjorta, en toga och en grekisk rock!”

[3] Tjänaren går och hämtar det som begärts.

[4] Därpå kallar Cyrenius på Zorel och säger: ”Här, ta dessa kläder, gå till baksidan av huset och klä på dig!”

[5] Zorel tar mycket tacksamt emot kläderna, går bakom Markus hus, klär på sig och får därmed ett mycket ståtligt utseende. 

[6] Några ögonblick senare är Zorel tillbaka hos oss och säger till Cyrenius: ”Upphöjde herre! Det är inte längre våra icke-existerande gudar som kommer att belöna dig, utan den ende, sanne och oändligt levande Guden! Du har nu klätt en naken, fattig person; och detta är en ädel gärning, som jag inte är värdig! Men om det finns en sann, allsmäktig och ytterst vis Gud, vars barn vi alla är, eller åtminstone Hans skapelse, och eftersom Han överöser oss med goda gärningar, vilka vi inte förtjänar, och för vilka vi bara kan tacka Honom och inget annat, så står jag också nu inför dig, upphöjde herre och härskare. Ur djupet av mitt hjärta kan jag bara tacka dig och inget annat! Om du vill acceptera mig som en av dina sista tjänare, så ger jag dig min åker som gåva!”

[7] Cyrenius säger: ”Åkern tillhör inte dig, utan honom, vars pengar du använde för att köpa den. Därför kommer vi sälja den och återlämna pengarna till ägaren eller hans barn, och först då kan du bli min tjänare!”

[8] Zorel säger: ”Upphöjde herre och härskare! Om du vill det, så gör det! Allt från dig är barmhärtighet, men snälla lämna mig inte, och ge mig en anställning som gåva! Precis som jag har gjort mig av med alla mina gamla trasor för gott, så kommer jag också ta av mig min dåliga, gamla person och bli en helt annan person! Du kan tro mig! Lika dålig som jag var vill jag bli god, för att under resten av mitt liv sona för allt det dåliga som jag har orsakat.

[9] Om jag någonsin hade träffat på en person som hade tänt ett så klart lysande ljus om rätt och fel som denne Johannes, skulle jag aldrig ha sjunkit så djupt ner i alla slags laster, men jag var alltid tvungen att vara den smartaste personen! Men du vet hur långt jag kom med min egen stora intelligens, och det är inte nödvändigt att upprepa min stora vanära inför er igen. Var därför från och med nu nådig och barmhärtig mot mig, ty hädanefter borde du inte få något tillfälle att vara missnöjd med mig. Jag är konstnärlig och är mycket bra på att skriva och räkna, och jag känner till nationernas historia fram till denna tid. Jag är förtrogen med hela Herodotos (grekisk historiker), och jag är inte heller okunnig om judarnas, persernas och de gamla babyloniernas krönikeböcker. Och sålunda bör du kunna använda mig någonstans. 

[10] Cyrenius säger: ”Det talar vi om senare, men gå för tillfället bara tillbaka till din vän Johannes, och låt honom visa dig den rätta vägen! Om du har den, kommer allt annat snart att sörjas för!”

8. Det inre andliga livets hemlighet

[1] Vid dessa ord av Cyrenius bugade sig Zorel djupt inför oss alla och gick genast tillbaka till Johannes, som igen tog emot honom med all vänlighet, och frågade honom hur han mådde nu. 

[2] Zorel säger: ”Jag mår väldigt bra, vilket du tydligt kan se av mina kläder; när man väl äger en hel skjorta, en toga och bär en grekisk rock gjord av blå merinoull över axlarna, mår man jordiskt sätt väldigt bra! Naturligtvis beträffande det andliga välbefinnandet, säger jag dig, att det fortfarande saknas väldigt mycket! Om Gud ville att anden skulle se lika nyklädd ut som kroppen, skulle jag säkert må mycket bättre, men det kommer ta tid! 

[3] En fråga, min vän, låter du mig säkert ställa och den låter som följer: Ni är människor som jag, ni har kött och blod och samma sinnen som jag; men ni har gett bevis på er andliga styrka, som skyhögt överträffar allt som jag har mött fram till nu! Frågan är nu hur du kom dit. Vem lärde dig och dina kollegor detta? Hur kom ni igång?”

[4] Johannes säger: ”Att berätta detta för dig skulle vara till liten nytta för dig. Men om du gör vad jag kommer att berätta för dig nu, så kommer du finna läran inom dig, och din uppväckta ande kommer styrkt av Guds ande att vägleda dig i all sanning och visdom. Om du vill lära dig någon slags konstart, måste du gå till en konstnär och få honom att visa dig hur man gör. Sedan kommer det flitiga övandet att bemästra rörelserna på ett sådant sätt att det fullständigt liknar dem av mästaren, och då är du en konstnär precis som din mästare.

[5] Om du vill lära dig att tänka, måste du gå till en filosof. Han kommer att göra dig uppmärksam på orsak och verkan, och därigenom kommer du lära dig att tänka och dra slutsatser och kommer att säga: Eftersom vatten är en flytande kropp, kan den lätt försättas i ett oroligt tillstånd; på grund av sin tyngd måste det flyta nerför dalen, eftersom allt med vikt måste enligt den allmänna kunskapen fram till nu vända sig till jordens djup, på grund av en gravitationskraft inuti jordens djup, och måste sträva mot det enligt Skaparens oföränderliga vilja, vilken är en tvingande lag i hela naturen. 

[6] Om vattnet i havet har nått den djupaste bädden, kommer det beträffande att flöda vidare att vila, men i sig själv är det fortfarande en flytande kropp. Och om en stormvind blåser över den vida ytan, så sätts den annars lugna havsytan i en svallande rörelse, och detta svallande är i själva verket inget annat än en strävan hos den flytande kroppen att finna vila. Men eftersom inget har ett sådant sug efter vila som vatten, så kan det också enklast och snabbast föras ur sin vilas jämvikt. 

[7] Av detta kommer den slutgiltiga slutsatsen: ju mer flytande en kropp är, desto större strävan efter vila hyser den; och ju större strävan efter villa den utrycker i dess fysiska väsen, desto lättare kan den försättas i ett tillstånd av oro. Men ju lättare det är att försätta den elementära kroppen i ett tillstånd av oro, desto mer flytande måste den vara. Av detta exempel kan du förstå, hur man kan börja lära sig att tänka i en av filosofernas skolor, och hur man kan börja dra slutsatser av orsak och verkan och även det omvända. 

[8] Det är bara att detta sätt att tänka rör sig inom en cirkel, från vilken det inte finns eller kan finnas någon utväg. Allt detta tänkande är därför till väldigt liten eller ingen nytta för en människa, med hänsyn till hennes inre, andliga väsen, vilja och tänkande. Men precis som du bara kan förvärva en viss konstart av en konstnär, och ett ordnat rationellt tänkande av en filosof till ditt eget, så kan du bara lära dig det inre, andliga sättet att tänka av en ande, det vill säga av Guds ande som genomtränger allt i dig själv – detta betyder: bara en ande kan väcka en ande, ty en ande förstår och känner igen en annan ande, på samma sätt som ett öga förstår och känner igen ett annat, att det är ett öga och hur det är beskaffat.  

[9] Anden är själens innersta syn, vars ljus tränger igenom allt, eftersom det är ett innersta och därför renaste ljus. Av detta kan man nu förstå hur det är att lära sig olika saker, och hur man alltid måste ha den lämpligaste läraren för allt man vill lära sig, annars förblir man en evig drummel. När man väl har hittat den lämpligaste läraren, är det viktigt att väldigt noggrant och ihärdigt göra allt vad mästaren har befallt eller rått en att göra. 

[10] När din ande uppväcks i dig, kommer du att förnimma hans röst som ljusa tankar i ditt hjärta. Du måste lyssna till dem väldigt noga och anpassa hela din livssfär därefter, och på så sätt kommer du att ge din egen ande ett allt större handlingsutrymme. Sålunda kommer din ande att växa inuti dig till en mansstorlek och genomsyra hela din själ och med den hela din fysiska varelse. 

[11] Om du har nått denna punkt med dig själv, är du lika kapabel som vi, att inte bara se och känna igen vad alla naturliga människor kan se och känna igen med sina sinnen, utan även sådant som är outgrundligt för den normala människan, vilket du har upptäckt i mig, eftersom jag utan att någonsin ha sett eller känt dig, kunde berätta allt som du någonsin hade gjort på denna jord och som du höll som en så noga bevarad hemlighet.

[12] Nu har jag givit dig en försmak av hur saker och ting förhåller sig, så att du skall kunna se och förstå hur det är med anden. Men allt detta betyder fortfarande väldigt lite eller ingenting alls för dig; du måste nu uppleva vad du måste göra för att uppväcka din ande. Det är emellertid långt ifrån min sak att skissera upp detta för dig, utan någon annan som också är bland oss, och vars hela väsen är allra tätast genomsyrad av Guds ande. Han kommer att visa dig sanningens väg och, som Själv ande över alla andar, kalla din ande genom ditt kött: ’Vakna upp i kärleken till Gud och utifrån den till dina bröder i Hans namn, som var för evigt, är, och kommer att vara för evigt!’ – Och säg mig nu, hur du har upplevt allt som jag nu har berättat för dig!”

9. Zorel beslutar sig för att förändra sitt liv

[1] Zorel säger: ”Jag tycker att den lära som du har givit mig är högst snillrik, sann och god, och allt måste vara så. Annars skulle du inte ha kunnat berätta om mina hemliga gärningar som om du läste dem ur en bok. Därför kan man som människa i varje omständighet nå en nästan otrolig fullkomlighet, och att komma fram till en sådan slutsats räcker för mig; jag längtar inte heller efter den fullkomlighet som jag har uppfattat hos dig, för att vid ett liknande tillfälle kunna läsa de synder en stackars syndare har begått, utan för den mänskliga fullkomlighetens egen skull komma in i ett sådant tillstånd, där jag ger mig själv sann tröst i livet och i tysthet är nöjd med mig själv! Jag vill aldrig vara en lärare eller en aldrig så mild domare; jag vill bara betjäna som en fullkomlig människa, så att ingen hädanefter kommer till skada av min dumhet. 

[2] Detta är det enda skälet till varför jag vill nå din fullkomlighet. Om det finns något krav för att uppnå detta i mitt liv, vad det än må vara, så kommer jag säkerligen foga mig efter det. Ty när jag vill något, är ingen uppoffring för stor! Jag kommer göra det även på bekostnad av mitt eget fysiska liv! För vilket värde kan ett liv ha om det är sammansatt av all slags ofullkomlighet?! Med ofullkomlighet kan man inte uppnå fullkomlighet, – men jag har verkligen inte lust med någon ofullkomlighet längre!

[3] Men du sade att en annan person, som är full av Guds ande, kommer att undervisa mig om vad jag skall göra. Du känner honom, – visa mig honom, så att jag kan gå till honom och fråga honom vad det innebär att uppväcka min ande!”

[4] Johannes säger: ”Det är Han, som tidigare skickade dig till mig! Gå till Honom, Han kommer att uppväcka dig!”

[5] Zorel säger: ”Ända sedan jag vaknade har en inre förmaning sagt mig att denne snickarson från Nasaret, som meddelades mig tidigare, måste vara mer än en människa. Äntligen kommer sanningen fram, som jag tidigare bara vagt misstänkte! Det är framför allt väldigt märkligt att denne man ser så bekant ut! Men hur nådde han en sådan fullkomlighet? Kan du inte berätta det för mig?” 

[6] Johannes säger: ”Om det kan jag inte berätta annat än att du är förlåten för att ha ställt en sådan fråga; men annars skulle det vara samma sak som om du skulle fråga hur och på vilket sätt som Gud fick sin oändligt fullkomliga visdom och makt. Gud Själv utvalde Honom som Sin kroppsliga boning! Detta är den stora nåd som kommer till alla folk genom denne Utvalde! Det mänskliga som du ser i Honom, är så att säga Guds Son, men i Honom bor fullheten av Guds ande! 

[7] Men om det är så, kan man inte fråga hur han uppnådde en sådan oändlig fullkomlighet! Detta som Han är nu, och kommer att vara för evigt, var Han redan i moderns kropp. Men Han gjorde och gör bara allt för att alla människor ska ha ett fullkomligt exempel i Honom, för att följa Honom som det ursprungliga förnuftet och den ursprunglige mästaren över alla varelser och allt liv. 

[8] Nu vet du också vem du har att göra med i Honom. Gå därför till Honom, så att Han kan visa dig den rätta vägen för din ande, som är i dig som den rena kärleken till Gud, och genom din ande eller din kärlek till Honom, som nu bor bland oss som den sanna frälsningen för alla människor som någonsin har levt på denna jord, som lever nu och som kommer att leva i framtiden.

[9] Men om du går till Honom, så gå med kärlek i hjärtat till Honom och inte med ditt rena förstånd! Ty endast genom kärlek kan och kommer du att vinna över Honom och även förstå Hans gudomlighet; men ditt förstånd kommer för evigt aldrig uppnå någonting! Ty det är endast kärleken som kan öka för evigt, medan intellektet har sina gränser som det aldrig kommer att kunna bestiga. Men människornas kärlek till Gud kan, som Han Själv säger, öka för evigt, och ju starkare kärleken till Honom växer i dig, desto ljusare kommer det bli i hela ditt väsen! Ty den rena kärleken till Gud är en levande eld och det starkaste ljus. Den som vandrar i detta ljus, kommer för evigt aldrig att se döden, som Han Själv har sagt. – Och nu vet du redan en hel del; väck ditt hjärta och gå till Honom!” 

[10] Av vördnad för detta budskap, vet Zorel emellertid inte vad han skall tänka eller göra. Ty efter den sista undervisningen tvivlade han inte längre på att Jag hyser hela Gudomen i Mig Själv, och på grund av den ständigt växande vördnaden blir han därför mer och mer nedslagen och klenmodig, och säger efter en stunds djup eftertanke: ”Min vän! Ju mer jag tänker på dina ord, desto svårare blir det för mig att jag, som är mest ovärdig Hans nåd, går till Honom och ber Honom att Han Själv skulle visa mig den ljusfyllda vägen till livet! Det är, ärligt talat, nästan omöjligt för mig att gå till Honom; ty jag känner en märklig helighet som utgår från Honom mot mig, och detta säger mig hela tiden: ’Träd tillbaka, du högst ohelige! Omvänd dig först i några år, kom först därefter tillbaka och se om du kan röra vid fållen på Mitt klädesplagg!’ Säg mig varifrån denna märkvärdiga rädsla som tränger igenom hela mitt väsen kommer ifrån?”

[11] Johannes säger: ”Det är helt rätt; den sanna kärleken till Gud måste alltid föregås av ödmjukhet i hjärtat! Där inte detta är fallet, blir kärleken aldrig sann och levande. Stanna kvar lite längre i en sådan verklig ödmjukhet i hjärtat inför Honom! Men när Han kallar dig, så tveka inte att skynda till Honom!”

[12] Efter dessa ord lugnar sig Zorel lite, men tänker ändå mycket på hur gott och välsignat det skulle vara, att stå utan synd inför den Heligaste. 

10. Vägen till evigt liv

[1] Till hans stora förvåning och förundran säger Jag till Zorel: ”Den som ångerfullt bekänner sina synder och gör bot i sann, levande ödmjukhet i hjärtat, är mer välkommen till Mig än nittionio rättfärdiga, som aldrig har behövt göra någon bot. Kom därför till Mig, du botfärdige vän; ty den rätta känslan av ödmjukhet råder i dig, vilket är mer välkommet för Mig än de rättfärdiga från urbegynnelsen, som ropar i sina hjärtan: ’Hosianna, Gud i himlen, att vi aldrig har vanhelgat Ditt heligaste namn genom att synda med vett och vilja!’ Detta är hur de ropar och de har rätt att göra det, men därför ser de också på en syndare med dömande ögon och flyr från hans närvaro som pesten.

[2] De liknar de läkare som själva sprudlar av den fullaste hälsa, men därför skyr undan från att gå till de platser där en sjuk person kallar på hjälp, av rädsla för att själva bli sjuka. Är inte en läkare bättre och ädlare, som inte fruktar någon sjukdom och rusar till varje sjuk person som kallar på honom?! Även om han ibland också drabbas av en sjukdom så besväras han inte av det, utan fortsätter att hjälpa den sjuke och sig själv. Och detta är rätt!

[3] Kom därför bara till Mig, så skall Jag visa dig vad Mina lärjungar inte kunde visa dig, nämligen den enda vägen till liv och kärlek och ur detta sann visdom!”

[4] Vid dessa Mina ord fick Zorel mod och kom till Mig med väldigt långsamma steg. 

[6] När han var nära Mig, sade Jag: ”Min vän, vägen som leder till andens liv är törning och smal! Det betyder följande: Allt som du möter i detta liv från människor såsom irritation, bitterhet och otrevlighet, bör du kämpa emot med allt tålamod och all mildhet, och den som gör ont mot dig bör du inte göra samma sak mot, utan det motsatta, så kommer du samla glödande kol på hans huvud! Den som slår dig, återgälda honom inte på samma sätt, ta hellre ett till slag från honom så att det kan råda frid och enhet mellan er. Ty endast i frid frodas hjärtats och andens tillväxt i själen. 

[6] Den som ber dig om en tjänst eller en gåva, förneka honom inte någonting, givet att det som han vill ha inte strider mot Guds bud eller landets lagar, vilket du kommer att kunna bedöma själv. 

[7] Om någon ber dig om rocken, så ge honom manteln också, så att han förstår att du är en lärjunge från Guds skola! Om han förstår detta, låter han dig behålla din rock; om han tar den är hans förståelse fortfarande mycket svag, och du bör inte vara ledsen för rocken, men över detta, att en broder inte har förstått hur nära Guds rike är.

[8] Den som ber dig att gå en timme med honom, gå två timmar med honom, så att denna din villighet blir ett vittnesbörd om från vilken skola han kommer från, han som besitter en så hög grad av självförnekelse! På detta sätt kommer till och med de döva och blinda att få de rätta tecknen på att Guds rike har kommit närmare! 

[9] Av era gärningar och handlingar kommer man förstå att ni är Mina lärjungar! Ty det är lättare att predika rätt än att handla rätt! Men vad betyder tomma ord, om de inte får liv genom gärningar?! Till vilken nytta är de vackraste tankar och idéer, om man saknar förmågan att sätta dem i verket?! Sålunda är också de vackraste och sannaste ord värdelösa, om man inte ens har viljan att omsätta dem i praktiken. Det är bara gärningarna som har något värde; tankar, idéer och ord är värdelösa, om de inte sätts i arbete. Därför, alla som kan predika väl, bör också göra väl, annars är hans predikningar inte mer värda än en ihålig nöt! 

11. Fattigdom och nästankärlek

[1] (Herren:) ”Det finns en stor mängd faror för själen i världen. Å ena sidan finns det fattigdom; dess föreställning om mitt och ditt blir svagare ju mer en person tyngs av densamma. Låt därför aldrig fattigdomen bli för stor bland människorna, om du vill gå säkert!

[2] Den som är fattig bör be de mer välbärgade bröderna om en nödvändig gåva. Om han stöter på hårda hjärtan, bör han vända sig till Mig så kommer han att bli hjälpt! Fattigdom och armod ursäktar inte stöld och rån, och ännu mindre dråp på någon som har rånats! Den som är fattig vet vem han skall vända sig till. 

[3] Fattigdom är förvisso en stor plåga för människorna, men den bär det ädla fröet av ödmjukhet och sann anspråkslöshet i sig och kommer därför alltid att finnas kvar bland människorna. Ändå bör de rika inte bli för mäktiga, annars kommer de att vara i stor fara, här och även en dag på den andra sidan. 

[4] Om det finns fattiga bland er, säger Jag till er alla: Ni måste inte sörja för dem så att de också blir rika. Men på samma gång skall ni inte låta dem lida nöd! Dem som ni ser och känner, hjälp dem enligt vad som är rätt och rimligt! Men det finns fortfarande många på denna vida jord, som är ytterst fattiga och lider en fruktansvärd nöd. Men ni känner dem inte och hör inte deras jämmer, så därför gör Jag inte dem till ert ansvar i era hjärtan, utan bara dem som ni känner och som kommer till er. 

[5] Den av er som är vän till de fattiga av hela sitt hjärta, till honom kommer Jag också att vara en vän och en sann broder, timligt och för evigt, och det kommer inte att vara nödvändigt för honom att lära sig visdom från någon annan vis person, utan Jag kommer att ge den till honom i all fullhet i hans hjärta. Den som älskar sin fattige broder som är bredvid honom som sig själv och inte avvisar en fattig dotter, oavsett stam och ålder, till honom kommer Jag Själv alltid att komma och trofast uppenbara Mig Själv för. Till hans ande, som är kärlek, kommer jag att säga det, och med den kommer han att fylla hela sin själ och dess mun. Vad han sedan kommer att säga eller skriva, kommer att vara talat och skrivet av Mig för alla tider.

[6] Men själen hos den hårdhjärtade kommer att tas av onda andar, och de kommer att förgöra den och göra den lik en djursjäl, som kommer att uppenbaras på den andra sidan. 

[7] Ge gärna och ge rikligt; ty som ni ger, kommer det att ges till er! Den som äger ett hårt hjärta, kommer inte att genomträngas av Mitt barmhärtighetens ljus, och i honom kommer det bo mörker och död med all dess fasor!

[8] Men ett milt och mjukt hjärta kommer snart och lätt att genomträngas av Mitt barmhärtighetens ljus, vilket är av en späd och ytterst mild natur, och Jag Själv kommer att flytta in i ett sådant hjärta med fullheten av Min kärlek och visdom. 

[9] Detta kan du verkligen tro på! Ty dessa ord som Jag nu har talat till dig är liv, ljus, sanning och fullbordad handling, vars verklighet alla måste uppleva som vänder sig till dem.”

12. Köttslig lusta

[1] (Herren): ”Så, vi har gått igenom fattigdom och har sett de fientliga saker som börjar framträda när den får övertaget. Men vi har också sett hur detta kan åtgärdas och varför, och vilka fördelar som kan uppstå för alla genom att följa dessa Mina instruktioner till er alla. Och så skulle vi vara klara med denna plåga och besvärlighet och nu komma till ett annat område, som inte liknar det vi just har gått igenom, men ändå är nära förknippat med det. Detta område kallas: köttets lusta. 

[2] Däri ligger egentligen den huvudsakliga ondskan hos alla människor. Från detta begär härstammar nästan alla kroppsliga sjukdomar och helt säkert och visst all själslig ondska. 

[3] Varje annan synd lägger människan bort lättare än denna, ty de andra har bara yttre motiv, men denna synd bär motivet i sig själv och i det syndfulla köttet. Därför bör ni rikta bort blicken från köttets lockande faror, tills ni har blivit herrar över ert kött!

[4] Skydda barnen från det första fallet och bevara deras oskuldsfullhet, så kommer de som vuxna att lätt kontrollera sitt kött och inte falla så lätt. Men förbisett bara en gång – och köttets onda ande har tagit detsamma i besittning! Ingen demon är så svår att driva ut ur människan än kött-demonen; bara genom fasta och bön kan den avlägsnas från människan. 

[5] Se upp så att ni inte retar upp de små eller sporrar dem och väcker upp deras kött genom att piffa upp dem överdrivet mycket eller att klä dem i förtjusande kläder! Ve den, som syndar mot naturen hos dessa små! Sannerligen, för den hade det varit bättre om han aldrig hade blivit född!

[6] Jag skall Själv tukta den som kränker ungdomens heliga natur med all Min vredes makt! Ty om köttet har skadats en gång, så har inte längre själen någon fast grund, och det går illa med dess fullkomlighet.

[7] Vilket arbete krävs inte för en själ, att hela sitt skadade kött och göra det fullkomligt och utan ärr igen! Vilken fruktan måste den inte ha, när den märker skadan och svagheten hos sitt kött, dess jordiska hem! Vem bär skulden till detta? Den dåliga övervakningen av barnen och de många förargelser, som skapas hos de små barnen genom allsköns saker! 

[8] Framför allt är sedefördärvet i städerna alltid större än på landsbygden, därför, när ni väl är Mina lärjungar, uppmärksamma människorna på det och visa dem de många dåliga konsekvenser som uppstår genom ett alltför tidigt köttsligt brott, så kommer många att ta till sig det, och många friska själar kommer att uppstå ur det, i vilka anden är lättare att uppväcka, än vad som nu är fallet hos så många!

[9] Se på alla blinda, döva, lytta, spetälska, dem med gikt; se vidare på alla de olika sjukdomarna och alla barns och vuxnas kroppsliga sjukdomar! Allt detta är resultatet av ett alltför tidigt brott mot köttet!

[10] Ingen man bör röra en flicka innan han är 24 år gammal – ni vet på det stora hela hur och när det skall förstås – och flickan bör ha fyllt 18 år eller åtminstone 17; under denna ålder är hon ännu inte helt mogen och bör inte känna en man! Ty innan dess är hon bara mogen till viss del; om hon vidrörs för tidigt av en lysten man, är hon redan skadad till köttet och har blivit en svag och lidelsefull själ. 

[11] Det är svårt att hela en mans skadade kött, men en flickas skadade kött är många gånger svårare, om hon är skadad i förtid! För det första kommer hon inte lätt kunna förlösa friska barn till denna värld, och för det andra blir hon från vecka till vecka mer sexberoende och slutligen en hora, vilket är en eländig fläck för mänskligheten, inte så mycket för henne själv utan för dem genom vars försumlighet hon gjordes sådan. 

[12] Ve den, som utnyttjar en flickas fattigdom för att skada hennes kött! Sannerligen, för den vore det också bättre om han aldrig blivit född! Den som ligger med en redan fördärvad hora, istället för att vända henne bort från fördärvets väg och på rätt sätt hjälpa henne på den rätta vägen, kommer en dag tvingas utstå flera, stränga domar inför Mig; ty någon som slår en frisk person, har inte syndat lika allvarligt som den som har misshandlat en krympling. 

[13] Den som har legat med en helt mogen och frisk flicka, har förvisso också syndat; men eftersom den åsamkade skadan inte är av särskilt allvarlig natur, i synnerhet om bägge parter är helt friska, så blir domen ringa. Men den som av ren, gammal lusta gör det mot en flicka, oavsett hur gammal, som han skulle göra mot en hora, utan att avla en levande frukt i flickans livmoder, kommer att möta en dubbel dom; men om han gör det mot en hora, så tvingas han utstå en tiofaldig dom!

[14] Ty en hora är en flicka som i sitt kött och sin själ är fullständigt fördärvad och skadad. Den som på ett rättskaffens sätt hjälper henne ur hennes stora nöd med ett hjärta som är troget Mig, kommer en dag att bli stor i Mitt rike. Den som ligger med en hora för en lumpen sold och gör henne ännu värre än hon var innan, kommer en dag att belönas med den belöning som varje illvillig dråpare får i dypölen, som är förberedd för alla demoner och deras tjänare. 

[15] Ve det land, ve den stad, där horeri utövas, och ve jorden om denna ondska för övertyget på dess mark! Över sådana länder och städer skall Jag placera tyranner till härskare, och de kommer att vara tvungna att lägga oskäliga bördor på människorna, så att allt kött svälter och släpper taget om denna mest vanhelgande handling, som en människa kan begå mot sina stackars medmänniskor!

[16] En hora bör emellertid förlora all ära och respekt, även bland dem som har använt henne för en lumpen sold, och hennes kött kommer hädanefter att drabbas ännu mer av alla slags obotliga eller åtminstone svårbotliga farsoter. Men om hon bättrar sig, så kommer hon att bli betraktad med nådefulla ögon av Mig!

[17] Men om en liderlig person sträcker sig efter något annat sätt att tillfredsställa sig än det kärl som jag har lagt i kvinnans sköte, så kommer han inte lätt att nå den punkt där han kan se Mitt ansikte! Moses har förvisso beordrat stening för det, vilket Jag inte helt avskaffar, eftersom det är ett hårt straff för dessa brott och brottslingar av detta slag som redan har fallit offer för djävulen, men Jag ger dig bara det faderliga rådet att förvisa sådana brottslingar från samhället, för att utsätta dem för en stor nöd i exil, och först när de nästan helt nakna kommer till gränsen till hemlandet, acceptera dem igen, och därefter ta dem till en psykiatrisk institution som de inte får lämna förrän de är fullständigt rehabiliterade. Om de efter att ha prövats många gånger, under lång tid visar att de har bättrat sig, så tillåts de att återvända till samhället; men vid minsta tecken på sinnlig anfäktelse, så bör de hellre förbli inspärrade resten av sina liv, vilket är många gånger bättre och mer hälsosamt än att de osmittade människorna i ett samhälle blir smittade av dem. 

[18] Du, Zorel, var i detta avseende inte heller särskilt ren; ty redan som pojke var du behäftad med alla slags orenheter och var ett irriterande exempel för dina ungdomskompisar. Men det kan inte tillräknas dig som synd, eftersom du inte fick en sådan uppfostran, av vilken du kunde ha förts till någon ren sanning, som skulle ha visat dig det som enligt Guds ordning är det fullständigt rätta. Det var först efter att du hade blivit förtrogen med rättigheterna hos Roms medborgare som din förståelse förbättrades. Från och med då var du i själva verket inte längre en djur-människa, men i övrigt en första klassens lagöverträdare, och lurade dina medmänniskor varhelst det var möjligt. Men allt detta är förbi, och du står enligt ditt bättre omdöme som en bättre människa inför Mig!

[19] Men trots allt detta så märker Jag att det fortfarande finns mycket av köttslig lusta i dig. Jag uppmärksammar dig särskilt på detta och råder dig att vara mycket försiktig; ty när du väl sitter fast i ett något bättre liv, så kommer ditt kött som är fullt av hål att börja röra om i dess ännu långt ifrån läkta skörhet, och du kommer att få besvär med att lugna ner det och slutligen läka dess gamla skörhet fullständigt. Akta dig därför för all slags omåttlighet; ty i omåttligheten ligger den köttsliga lustans frö! Var därför måttlig i allt, och låt dig aldrig frestas till omåttlighet med hänsyn till att äta och dricka, annars kommer du få svårt att tämja ditt kött!

[20] Och sålunda har vi också gått igenom köttets fält litegrann, så långt som är nödvändigt för dig. Och nu vill vi gå in i ett annat fält, som också kan betecknas som starkt hos dig!”

13. En givande attityd som är välbehaglig för Gud

[1] (Herren:) ”Detta består av det rena begreppet om mitt och ditt. Moses säger: ’Du skall inte stjäla!’ och igen: ’Du skall inte begära vad som tillhör din nästa, förutom det som är fullt legitimt!’

[2] Du kan köpa något av din nästa och sedan äga det helt rättvist och ärligt inför alla. Men att i hemlighet ta något från någon mot dennes vilja är en synd mot den ordning som Gud gav människorna genom Moses, eftersom en sådan handling uppenbarligen går emot varje form av kärlek till nästan. För det som juridiskt måste vara obehagligt för dig, om någon annan gör det mot dig, bör du inte heller göra mot din nästa. 

[3] Stöld uppstår vanligtvis ur egenkärlek, ty därifrån kommer slöhet, böjelse för ett gott liv och sysslolöshet. Detta resulterar i en viss modlöshet, som omgärdas av en högfärdig blyghet, enligt vilken man inte viker sig för en något irriterande begäran, utan hellre väljer att i hemlighet stjäla eller bara ta något.

[4] Nu tänker du förståeligt nog i din hjärna: ’Nästankärlek skulle vara lätt att utöva, om man bara hade medlen till det! Men av hundra personer finns det knappt tio som har möjlighet att utöva denna fantastiska dygd; de nittio är mestadels de, på vilka de tio rika ska utöva denna dygd. Men om man bara kan bekämpa tjuveriets last genom att utöva nästankärlek, blir det svårt för de nittio att helt undvika den, eftersom de saknar medlen att utöva denna dygd på ett effektivt sätt.’

[5] Intellektuellt tänkte du helt rätt, och ingen kan invända mot det med sin världsliga förståelse. Men med hjärtats förståelse läser man ett helt annat språk, och detta är: Nästankärlekens gärningar bedrivs inte enbart genom gåvor, utan mycket mer av alla slags goda gärningar och ärliga och rimliga tjänster, där förstås den goda viljan inte saknas. 

[6] Ty den goda viljan är den goda gärningens själ och liv; utan den saknar även den bästa gärningen värde inför Guds domarsäte. Men om du har den levande goda viljan utan någon möjlighet att hjälpa din nästa på något sätt när du möter honom i nöd, kommer din goda vilja räknas mycket mer hos Gud än någon annans gärning, till vilken han var tvungen att lockas med vilket medel som helst. 

[7] Och om en förmögen person har satt ett helt utarmat samhälle på fötter igen, och samhället när det väl är förmöget igen ger honom en tiondel för att visa honom någon slags undergivenhet, så räknas inte hela hans goda gärning som någonting inför Gud; ty han har redan tagit sin belöning. Vad han har gjort, skulle vilken ockrande snåljåp som helst ha gjord för vinnings skull. 

[8] Från detta kan du förstå, att inför Gud och till gagn för det egna inre, andliga livet, kan varje person, vare sig rik eller fattig, utöva kärleken till nästan; det beror bara på en i sanning levande god vilja, varigenom var och en med nöje gör vad han kan.

[9] Enbart den goda viljan vore naturligtvis inte heller till någon nytta, om du hade en eller två tillgångar och du inte saknade en god vilja, men du ändå tog hänsyn till dels dig själv, dels dina barn och dina släktingar och dels något annat, och du ger antingen lite eller ingenting alls till den som står utblottad framför dig. Ty du kan inte alltid veta om den som söker hjälp är en lat skurk som inte är värdig att bli hjälpt. Du skulle då bara stötta en skurk i hans lathet och därmed dra tillbaka stödet från någon mer värdig! Men om det kommer någon mer värdig, då har man också samma bekymmer, för man kan inte med full säkerhet veta att denne person är helt värdig!

[10] Ja, Min vän, även med den bästa vilja har den som börjar tvivla på att göra gott, huruvida han skall göra mycket eller lite, lång väg att gå innan han har det rätta livet. Därför räknas varken den goda viljan eller de goda gärningarna som något särskilt inför Gud. Där förmågan finns, måste viljan och gärningarna vara lika, annars berövar det ena det andras värde och betydelse inför Gud. 

[11] Vad du än gör eller ger, gör eller ge med mycket glädje; ty en vänlig givare och görare har dubbelt värde inför Gud och är också dubbelt så nära andlig fullkomlighet!

[12] Ty den vänlige givarens hjärta liknar en frukt som blir mogen lätt och tidigt, ty den är full av den rätta värmen, vilket är högst nödvändigt för att frukten skall mogna, eftersom värmen råder i det motsvarande livselementet, nämligen kärlek.

[13] Därför är givarens och görarens lycka och vänlighet fullheten av denna rätta inre, andliga livsvärme, vilket inte kan rekommenderas starkt nog, varigenom själen blir mer än dubbelt så snabbt mogen att ta emot anden i hela dess väsen, eftersom just denna värme är en övergång av den eviga anden till hans själ, som genom en sådan övergång liknar dess (själens, övers. anm.) ande mer och mer. 

[14] Men hur nitisk en givare och välgörare än er, är han ännu längre från syftet med det sanna inre, andliga livets fullkomlighet ju surare och mer ovänlig han är när han ger eller gör; ty det ovänliga och sura beteendet när han ger innehåller fortfarande något materiellt världsligt i sig och är därför mycket längre bort från det rent himmelska elementet än det glädjefulla och vänliga. 

[15] Därför, när ni ger eller gör, bör ni inte lägga till allvarliga och ofta bittra förmaningar, eftersom dessa ofta skapar en betydande sorg i den arma brodern, och han börjar utveckla en stark önskan i sitt hjärta att inte ta emot något från välgöraren som förmanar honom med en allvarlig blick. Välgöraren blir vid dessa olägliga förmaningar emellertid inte sällan lite stolt, och mottagaren känner sig kastad alltför djupt under fötterna på välgöraren och känner då desto mer sin nöd inför välgörarens välstånd, och när det händer blir tagandet långt svårare än givandet. 

[16] Det är lätt för den som är rik och har en god vilja att ge, men den fattige tagaren är redan rädd för sin vänlige givare, om han ser sig själv tvingad av sin fattigdom att belasta den aldrig så vänlige välgöraren. Men hur tungt måste det inte vara, om välgöraren närmar sig honom med ett grinigt ansikte och utöver att hjälpa honom, ger honom flera visa lektioner, vilka i framtiden kommer bli för mycket av ett hinder för mottagaren så att han i en nödsituation inte kommer till förmanarens dörr igen. Ty vid sitt andra besök förväntar han sig ännu visare, längre och angelägna predikningar, vilka enligt hans förståelse betyder: ’Kom inte tillbaka snart, eller också inte alls!’, även om givaren aldrig ens hade tänkt på det i den bemärkelsen.

[17] Men det är just därför som en glad och vänlig givare har en så stor fördel över den grinige förmananingspredikanten, eftersom han tröstar och upphöjer tagarens hjärta och gör honom tacksam. Det fyller också tagaren med en kärleksfull och frodande förtröstan på Gud och andra människor, och hans annars så tunga ok blir en lättare börda, som han då bär med mer tålamod och hängivenhet än han bar den tidigare. 

[18] En glad och vänlig givare är för en fattig och behövande broder just det, vad en säker och vänlig hamn är för en skeppare. Men en grinig välgörare i nöden liknar en vik som bara är mindre utsatt för stormen, vilket skyddar skepparen för att bli helt strandsatt, men som alltid håller honom i en spänd rädsla för om inte en skrämmande och mycket farlig vårflod kommer att drabba viken efter stormen, som händer då och då, och som då kunde ge större skada än stormen ute på öppet hav.

[19] Nu vet du fullständigt hur, enligt omfattningen av Guds vilja, den sanna och andliga fulländningen av nästankärleken kan uppnås lätt och snabbt. Handla därefter, så kommer du lätt och snabbt att nå livets sanna mål!” 

14. Ödmjukhet och stolthet

[1] (Herren:) ”Men nu kommer ett annat mycket viktigt livsområde, där man först då kan nå andens fulla återfödelse i själen, vilket är livets sannaste triumf och högsta slutmål. Detta område är fullständigt motsatt till högmod och arrogans och är – ödmjukhet.

[2] I varje själ ligger alltid en känsla av upphöjdhet och ambition, som vid minsta tillfälle alltför lätt blossar upp till en förstörande passion och kan inte dämpas eller hellre helt släckas, tills den har förtärt offren som förolämpade honom. Genom denna förskräckliga passion blir emellertid själen så förhärdad att den blir många gånger mindre passande för en inre, andlig fulländning ­– än den brännande heta sanden i Afrikas stora öken för att släcka törsten!

[3] Genom passionens eländiga högmod förvandlas själen själv till en glödande sandöken, i vilken inte ens den mest eländiga liten mossa kan växa, och än mindre någon annan saftigare och mer välsignad växt. Detta är själen hos en högmodig person! Dess vilda eld sveder och bränner allt i grunden som är ädelt, gott och sant i livet, och tusentals tusen år kommer förflyta, tills Afrikas sandöken förvandlas till vänliga och lycksaliga fält. Det kommer krävas att havet översköljer det med sina vågor många gånger! 

[4] Se på den stolte kungen som förolämpades av sin granne över någon småsak! Hans själ hamnar mer och mer i den vildaste eld; ur hans ögon sprutar lågor av vrede, och den oåterkalleliga lösningen är: ’Den mest fruktansvärda hämnd på förolämparen som glömde den adliga börden!’ Och ett förödande krig, varpå hundratusentals måste låta sig dödas på det mest eländiga sätt för deras stolte och högmodige kung är det välkända och sorgliga resultatet av det. Den rasande kungen iakttar sedan den vansinniga slakten och morden med stort nöje från sitt tält och belönar stolt varje rasande soldat med guld och ädelstenar, de som kunde tillfoga motståndaren den största och mest allvarliga skada. 

[5] Om en sådan kung har berövat sin förolämpare nästan allt med sin överväldigande kraft, är detta långt ifrån tillräckligt för honom! Han vill se honom torterad på det grymmaste sätt inför sig! Inget bedjande eller vädjande är till någon nytta. Och även om förolämparen dör inför den stolte kungens ögon under den mest smärtsamma tortyr, kommer hans kött att bli förbannat på det gräsligaste sätt och utspritt som mat åt korpar, och aldrig kommer någon ånger in i en sådan kungs diamanthårda hjärta, utan vreden eller Afrikas glödande öken består, vilket ger den mest fruktansvärda död för alla som någonsin vågar att inte visa den högsta ära till den plats där den stolte kungen stod. 

[6] En sådan kung har naturligtvis fortfarande en själ, men hur ser den ut? Jag säger er: värre än den hetaste platsen i Afrikas stora sandöken! Tror du att en sådan själ någonsin kan förvandlas till en fruktträdgård i Guds himmel? Jag säger dig: Tusen gånger snabbare kommer Afrikas öken producera de mest underbara dadlar, fikon och vindruvor, än en sådan själ endast den minsta droppe av himmelsk kärlek!

[7] Akta er alla framför allt för högmod, ty ingenting i världen förstör själen mer än det vredesfrustande högmodet och stoltheten! En alltid närvarande törst efter hämnd är dess följeslagare, precis som den eviga och outsläckliga törsten efter regn är den ständiga följeslagaren till Afrikas stora, glödande sandöken, och alla djur som sätter fötterna på dess mark kommer alltför snart också drabbas av samma plåga, precis som den stolte kungens tjänare till sist också blir oerhört stolta och hämndlystna. Ty den som är en tjänare åt högmodet, måste till slut själv bli högmodig; hur kunde han annars vara en tjänare åt den högmodige?!”

15 Att lära ut ödmjukhet

[1] (Herren:) ”Men hur kan en människa skydda sig mot denna ytterst onda passion, eftersom dess frö är närvarande i varje själ och barn och ganska ofta har nått en avsevärd höjdpunkt i fråga om ocker? Endast genom ödmjukhet är detta möjligt!

[2] Och det är just därför som fattigdom på denna jord är så överväldigande mycket större än människornas rikedom, så att stoltheten kan hållas i schack. Försök bara att sätta en kungakrona på den fattigaste tiggare, så kommer du snart se hur hans tidigare ödmjukhet och tålamod försvinner med ljusets hastighet. Och därför är det väldigt bra, att det bara finns väldigt få kungar och ett stort antal ödmjuka tiggare. 

[3] Varje själ, som härstammar från Gud, vars idé och vilja hon är, har en känsla av majestät, vars närvaro man redan kan märka av barns blyghet. 

[4] Barns blyghet är en förnimmelse av själen, så snart den genom missnöjets stumma uttryck börjar känna sig själv, eftersom själen som något andligt ser sig själv fångad i ett besvärligt och ohanterligt kött, vilket den inte kan bli av med utan smärta. Ju bräckligare och känsligare dess själs kropp är, desto starkare hennes känsla av blyghet. Om en rätt uppfostrare av de små vet hur man riktar denna outrotliga känsla till den rätta ödmjukheten, skapar han en beskyddande ande för barnet från denna känsla och sätter det på den väg, längs vilket det lätt kan nå tidig andlig fullkomlighet; men om denna vägledning av den ärftliga känslan bara missriktas det minsta, leder detta omedelbart till högmod och stolthet. 

[5] Att kanalisera denna känsla av blyghet till den så kallade barnsliga ambitionen är fullständigt fel; ty då börjar barnet omedelbart att tänka att det är bättre än andra. Det blir lätt kränkt och sårat och gråter därför bittert; i denna gråt uttrycker det tydligt att dess känsla av upphöjdhet har kränkts av någon annan. 

[6] Om svaga och mycket kortsynta föräldrar nu försöker blidka det kränkta barnet genom att, även om bara för syns skull, hålla den som förolämpade barnet ansvarigt och straffa den, har de redan placerat det första fröet i barnet att släcka dess törst för hämnd; och om föräldrarna fortsätter att lugna barnet på samma sätt, skapar de inte sällan en djävul åt sig själva och många andra människor. Men om föräldrarna är kloka och tidigt visar barnet det större värdet i andra människor och barn och på så sätt kanaliserar känslan av blyghet till sann ödmjukhet, kommer de att uppfostra sina barn till änglar, som senare kommer att tjäna som sanna förebilder för andra, som de vackraste stjärnor i jordelivets natt, och kommer att återuppliva och vederkvicka dem med sin mildhet och sitt tålamod. 

[8] Men eftersom barn endast väldigt sällan får en sådan uppfostran, genom vilken deras ande uppväcks i deras själ, så måste den vuxna människan som uppnått en renare kunskap framför allt anstränga sig för att med all sin kraft göra den sanna och rätta ödmjukheten till sin egen. Innan hon har utplånat den sista återstoden av känsla av högmod, kan hon inte gå över till det rent andliga livets fullständiga fullkomlighet, varken här eller på den andra sidan.

[8] Den som vill pröva sig själv, huruvida hans ödmjukhet är fullständigt fullkomnad, bör fråga i sitt hjärta om han fortfarande kan bli kränkt av någonting, och om han lätt kan förlåta sina största förolämpare och förföljare av hela sitt hjärta, och göra gott mot dem som skadade honom, och om han inte från tid till annan har någon lust efter världslig storhet, och om han mår bra av att vara den minste bland de minsta, att tjäna alla med allt. Den som kan göra allt detta utan sorg och vemod, är redan här en invånare i Guds högsta himmel och kommer att förbli så för evigt; ty genom just en sådan ödmjukhet blir själen inte bara ett med sin ande, utan även kroppen till största delen. 

[9] Därför kommer en sådan person varken känna eller smaka kroppens död, eftersom hela den eteriska delen av kroppen ­­– som den faktiska naturliga kroppen – redan här har blivit odödlig med själen och dess ande. 

[10] Genom den fysiska döden lösgörs endast den känslo- och livlösa skuggdelen från själen, som inte kan orsaka själen någon rädsla eller ytterligare smärta, eftersom allt som är levande i kroppen för länge sedan har blivit fullständigt förenat med sin själ. Och därför kan en sålunda fullkomnad person inte känna någonting efter separationen av den ändå alltid okänsliga och därför yttre, döda skuggkroppen, precis som någon inte kan känna någonting när man klipper sitt hår eller naglarna på sin kropp när den fortfarande lever, eller när en hudflaga har lossat från den okänsliga delen av huden. Ty det som aldrig har haft någon känsla i kroppen, kan inte ha någon känsla ens när själen helt lämnar kroppen, eftersom allt som är känsligt och levande i kroppen redan har förenats fullständigt med själen och nu bildar ett väsen, som aldrig kommer att skiljas från den.  

[11] Du har nu sett vad sann ödmjukhet är, och vad den kan göra, och därför kommer du i fortsättningen att sträva efter att utöva denna dygd! Den som troget följer vad Jag nu har berättat för dig, kommer att bli övertygad att dessa lättförståeliga ord, även om de ges utan någon retorisk, tom pompa, inte kommer från någon människa utan från Gud! Och den som lever och handlar därefter, går på den rätta vägen till livets sanna, innersta, andliga fullkomlighet. Men säg Mig nu också, om allt har blivit fullständigt klart och övertygande för dig!”

16. Zorels goda avsikter

[1] Zorel säger, helt förkrossad av förvåning över den höga sanningen och renheten i denna Min något utsträckta praktiska livslära: ”Herre och evige Mästare över alla varelser och liv! Jag har för min del känt igen Dig även utan denna praktiska livsövning – att sådant från Din mun inte kunde ha uttalats av någon människa, utan bara av en Gud som skapade himlen och denna jord och människor; men desto mer intensivt kommer jag överföra allt i mitt liv som Du, åh kärlek över all kärlek, så nådefullt har lärt mig!

[2] Jag har förstått allt; för konstigt nog verkar det som att jag någonstans har hört liknande ord förut och även tillämpat dem. Men det kunde bara ha inträffat i en dröm; ty i det verkliga livet skulle jag verkligen inte veta, var och när en sådan nåd skulle ha givits mig! Men det är märkligt hur varje ord ur Din heliga mun har inspirerat mig på ett så välbekant och ytterst vänligt sätt! Det var därför allt var så förståeligt för mig! Likväl, och det må vara som det vill med den saken, har sådana ord och en sådan undervisning, som så djupt, sant och troget berör allt som heter liv i människan, aldrig uttalats av en dödlig människas mun! 

[3] Den som efter dessa ord inte kan finna den rätta vägen till sitt inre, andliga livs fullkomlighet och inte upplever den mäktiga drivkraften att rikta alla sina handlingar därefter, måste sannerligen inte vara någon människa alls, eller så måste hon ha levt sig helt in i den dumma, döda världen, och hennes själ måste ha blivit precis som en diamant, annars är det otänkbart hur en människa som har hört och förstått denna lära inte inriktar hela sitt liv därefter, ty därigenom måste hon kunna se det slutgiltiga målet lika klart och ljust som hon ser middagssolen framför sig! Med detta vill jag emellertid inte skryta som om jag redan har uppnått någonting; men en livsmedveten och fullständigt klar förståelse av en sådan sannings renaste sanning räknas redan som någonting, vilket – åtminstone för mig – redan har ett avsevärt livsvärde. 

[4] Men den som förstår denna sak lika klart som mig, kommer, tillsammans med mig, inte längre vara en dåre, som hellre störtar sig i avföringspölar och världens dypölar, för att fiska upp den stinkande leran i vilken han till slut måste kvävas, än att bestiga Horebs och Libanons ljusa höjder för att plocka de heliga örter, som läker den sjuka själen och gör den fullständigt frisk för det eviga livet. Med de läkande örterna på Horebs och Libanons upplysta höjder kommer jag att i sanning att förstå de verk som man bara kan finna, åh Herre, på de ljusa höjderna av Din lära, det vill säga genom de handlingar efter ordet, som togs emot från Din mun. Men med ’Horeb’ och ’Libanon’ förstår jag den gudomliga sanningen och det gudomliga goda – vilket enligt min förståelse är betydelsen. 

[5] Stor, helig och upphöjd över allt är Du, åh Herre, som står här framför mig, men aldrig större, heligare och mer upphöjd än i de människor som Din kärlek och visdom har förvandlat till Dina barn!

[6] Se, Herre, det måste även för Dig vara en största glädje, om en varelse med tidigare en mänsklig form, börjar lyssna på och förstå Dina faderliga ord, ja och till slut frivilligt tar det oföränderliga beslutet att också gå och handla, för att nå denna heliga fullkomlighet, som Du som Gud, Skapare, Fader och Lärare har satt upp som ett högst välsignat mål!

[7] Hur stor måste inte Din glädje som Fader vara, om en människa har nått fullkomlighet i Din heliga ordning! Men hur stor måste inte glädjen också vara för ett barn, som i och genom sin skapade intighet slutligen erkänner dig i full sann ödmjukhet som den sanne och ende Fadern! Jag skulle vilja lära känna den himmelske änglaande som kunde beskriva en sådan glädje för mig med solens klaraste fantasi – och även den som genom sin nuvarande andliga fattigdom skulle kunna greppa djupet av en sådan fantasi, som bara delvis kan förstås på ett framgångsrikt sätt! Jag har en vag känsla ­– ja det verkar som om jag igen har känt något liknande i en dröm någonstans; men allt detta verkar ändå bara vara en välsignad reaktion från vad Din undervisning, åh Herre, har skapat i mitt hjärta och i min vilja!

[8] Det är glädjen hos en såningsman, som är glatt medveten om att hans åker kommer att rensas från allt ogräs och att ett rent frö kommer läggas i fåran, vilket säkert väcker det vackraste hopp om en välsignad skörd.

[9] Min åker är nu god, vilket du Herre, förvisso har sett, annars skulle Du inte ha slösat bort det renaste fröet genom att så det så rikligt. Men denna insikt kan skapa en obeskrivlig känsla av lycka i mig, ty jag är viss om att jag kommer nå framgång, eftersom jag är så gott som fullständigt säker på möjligheten att jag kommer göra Ditt heliga ord till verklighet i mig. Nu när orsaken är fulländad så kan inte det stora, heliga resultatet utebli (eg. ’inte förbli på väg’ övers. anm.). Jag vill inte ha någonting halvt, utan den fulländade helheten; beträffande mina gärningar skall de därför inte framträda i halvt mått, utan som en helhet av Ditt ord. 

[10] Som skurk kunde jag bara uppnå någonting där jag med ett visst mått av visshet kunde förvänta mig framgång; bara lite motvind så låg alla mina aldrig så förmånliga förhoppningar på havets botten! Och ändå kan ingen anklaga mig för någon ljumhet och aldrig påvisa att jag har gjort något halvhjärtat. Men om jag nu kunde vara något helt som en skurk, ofta utan utsikter till ens någon halvdan gynnsam framgång, hur mycket mer ska jag nu kunna undvika varje halvmesyr och vända bort mina tankar, ord och handlingar från vad världen kräver; ty det har lett mig längs dårens rep tillräckligt länge. 

[11] Ingen grodd till världens sätt att tänka och inget spår av någon världslig gärning kommer någonsin att framträda i mig, det vill säga i min vilja, aldrig! Men för det jag inte kan kontrollera, som min kropps normala behov, kan jag inte gå i god för; ty det, åh Herre, är i Din allsmäktiga hands vilja. Men mina tankar, mina idéer, mina ord och mina handlingar skall en dag ge mig vittnesbördet, att även en grek kan hålla sitt ord och sina en gång fattade löften!

[12] Det kan också vara så att jag i denna mitt saliga uppflammade sinnelag har sagt saker för hastigt, men det spelar ingen roll! Zorel kommer inte glömma vad han har sagt här, och om han inte glömmer det så kommer han att handla strikt därefter – även om det skulle kosta honom hans jordiska liv! För jag vet och känner det levande, att det efter avskiljandet av det köttsliga livet högst säkert och sant finns ett annat, ojämförligt mer fullkomligt liv, och därför är detta köttsliga liv lika mycket värt som en ihålig nöt! Så många gånger jag var tvungen att riskera livet för en lumpen, jordisk vinst – så varför inte nu, där jag är mer säker på vinsten, än på att jag nu tänker, känner och talar?! 

[13] Åh, nu talar jag inte som någon berusad dåre, utan med de mest nyktra sinnen i världen, och jag säger detta som ett vittnesbörd, att jag har begripit och förstått fullheten av sanningen i Guds ord! Att jag till fullo förstår det, bevisas av att jag nu vill offra mitt jordiska liv för denna heliga sanning – vilket jag inte säger för att ge mina ord någon slags retorisk tyngd inför er, utan jag talar nu som jag verkligen känner i mitt hjärta. 

[14] Det finns människor som, gripna och medryckta av det extraordinära tillfället, också talar som om de redan nästa dag ville förvandla hela jorden till en trädgård; men när tillfället har passerat tänker de på allt de har sett och hört, men beslutet att handla blir ljummare för varje dag, och de nya besluten lämnar snart plats för de gamla, dumma vanorna. Men för mig var det aldrig fallet; om jag hade känt igen något som sant, så handlade jag därefter tills jag var övertygad om något bättre.

[15] Mitt tidigare handlande stod aldrig i motsats till min livsåskådning, som på intet sätt var förkastligt för ens det renaste och till största delen mest filantropiska (människovänliga) världsliga förnuftet. Men hur skulle jag ens kunna ana att jag någonsin skulle komma i kontakt med den evige Mästaren över allt väsen och liv, där mina förnuftiga åsikter smälte som vax i solen inför Hans renaste visdom och högst sanna syn på livet! Men det otänkbara har inträffat; Gud i fullheten av Sin eviga kraft- och visdomsfullkomlighet står inför oss alla och lär oss inte bara det timliga, utan även människans eviga öde och liv, med så klara ord att nästan till och med en blind och stum person måste förstå dem i själva grunden! Och då kan man inte låta bli att fatta ett livsbeslut som inte ens en värld krossad i spillror kan rucka på!

[16] Ja, människor som inte är något annat än fåfänga fega veklingar kommer alltid ledas mer av världen än den heligaste sanningen ur munnen på den ende sanne Guden; ty världen har också sina timliga fördelar som guld, silver och ädelstenar! För sådan avföring låter snart svaga människor Gud vara en god man; eftersom Han inte låter guld och silver regna ner från molnen för dem. Men jag har nu lärt känna det renaste guldet från Guds sanna himmel och föraktar nu denna frestande avföring från jorden från djupet av mitt liv! Du, evige allsmäktige Herre, straffa mig nu, om det var något falskt ord som lämnade min mun!

[17] Dig, upphöjde Cyrenius, bad jag bara i min enfald och andliga fattigdom om lite stöd; men nu tar jag tillbaka min opassande förfrågan! Eftersom jag har funnit de himmelska skatterna i sådant överflöd, så behöver jag inte längre de jordiska, ty jag har känt igen och sett Guds hydda i mitt hjärta. Sälj allt och betala dem jag är skyldig något jordiskt! Men jag kommer arbeta och tjäna människorna med allt som är rätt inför Gud; ty jag kan arbeta och har under hela mitt liv skaffat mig många färdigheter och är därför en användbar person. Förhoppningsvis kommer jag att få tillräckligt med tid överallt så att mina handlingar kan motsvara vad jag nu har bestämt mig för att göra med all min tid och för evigt?!”

[18] Jag säger: ”Eftersom Jag kände din själ mycket väl, kallade jag dig i anden, annars skulle du inte ha kommit hit. Men eftersom du nu har blivit så förvandlad, kommer du också i fortsättningen att bli sörjd för. Du kommer att vara ett bra redskap för Mig bland grekerna på kusten i Anatolien (Mindre Asien övers. anm.) och även Europa. Där finns vissa som längtar efter ljuset, men kan inte få det någonstans ifrån. Tills vidare kommer du att tas emot i Kornelius hushåll, han är bror till Cyrenius. I det hushållet kommer du att förses med allt. Men när tiden är inne för dig att gå ut och göra Mitt namn känt, så kommer Jag att meddela dig i rätt tid. Nu har du allt du behöver, mer kommer sanningens Ande att lära dig. När det är dags för dig att tala, behöver du inte tänka, utan i den stunden kommer det att läggas i ditt hjärta och i din mun, och folken kommer höra dig och prisa Honom, som gav dig en sådan visdom och kraft.”

17. Zorel anförtros åt Kornelius

[1] (Herren:) ”Men nu är kvällen kommen och vår värd Markus har förberett kvällsmåltiden, och eftersom vi har gjort en så god fångst med dig, skall vi också låta kvällsmåltiden smaka så gott som möjligt på denna jord; men på den andra sidan i Mitt rike kommer det att smaka ännu bättre! Efter kvällsmåltiden kommer vi dock inte att ägna oss åt att sova, utan åt något helt annat, och i morgon, innan solen går upp, skall vi skiljas åt för en tid; ty Jag har fortfarande många platser att besöka. Men du, Rafael, gå nu till kvinnorna och låt dem komma hit igen; ty överläggningarna, som hade lite eller ingenting med dem att göra, är över och tiden för kvällsmåltiden har kommit!”

[2] Rafael går och hämtar alla kvinnorna och Jara kommer till Mig och säger: ”Åh Herre! Du min kärlek! Det tycktes mig vara en evighet innan vi blev kallade igen; men nu allt tack till Dig, att jag tillåts vara i Din närvaro! Fick vi kvinnor verkligen inte höra vad Du, åh Herre, diskuterade med Zorel?”

[3] Jag säger: ”Nej, ty för ert kvinnliga väsen skulle det ha varit långt före den rätta tiden; förresten har du inte förlorat något på det, ­– ty vid rätt tid kommer det att uppenbaras för dig. Men nu kommer kvällsmålet, och du kan muntra upp dig med Josoe och Rafael, som Jag först efter kvällsmåltiden kommer att introducera för Zorel, ty han vet ingenting om honom ännu. 

[4] Idag efter måltiden kommer vi vara vakna till morgonen, och ni kommer alla denna sista kväll, som Jag kommer tillbringa kroppsligen med er, att se och höra en sådan mängd mirakulösa ting som aldrig tidigare. Ty denna natt kommer ni till fullo att veta vem Han är, som nu har talat dessa saker till dig. Men om detta får ingen veta något i förväg! Men du, Min Zorel, håll dig nära Kornelius; ty han, och inte Cyrenius, kommer hädanefter att vara din försörjare!”

[5] Cyrenius säger: ”Herre! Jag missunnar inte min bror något som är gott, men jag skulle också väldigt gärna ha Zorel med mig!”

[6] Jag säger: ”Din önskan ger Mitt hjärta stor glädje och är lika giltig som handlingen i sig; men av alla som har omvänt sig här har du i vilket fall tagit det största antalet under dina vingar! I Zinka och hans kompanjoner har du en skatt, du har även Stahar, Murel och Floran, Hebram och Risa, Suetal, Ribar och Bael, Herme med sin fru och döttrar, och du har nu också dina bägge döttrar Gamiela och Ida, inklusive dem som Jag har utsett som dina svärsöner, och mirakelpojken Josoe; och det säger sig självt att alla deras tjänare har givits åt dig och därför kan du vara väldigt nöjd! Din bror får bara Zorel, och han kommer tills vidare att tjäna hans hushåll väl och senare även de utlänningar, för vilka Jag har väckt honom. Du kommer ändå besöka din bror ganska ofta, och då kommer du kunna diskutera mycket med vår Zorel. – Är du fortfarande ledsen att Jag inte gav dig Zorel?”  

[7] Cyrenius säger: ”Åh Herre! Hur kan Du fråga mig något sådant?! Du vet att Din allena heliga vilja är min högsta lycka, oavsett vilken den är! I vilket fall går det inte en hel månad innan jag besöker min bror och min bror mig, antingen officiellt eller av gammal broderlig kärlek, och då kommer det säkert finnas tillfälle att byta ett ord med honom!

[8] Men tidigare berättade du för den älskade Jara, att Du kommer att utföra många mirakler i natt, eftersom vi nu alla är tillräckligt invigda i Ditt väsen; så vad skulle det huvudsakliga mirakelmomentet bestå av?”

[9] Jag säger: ”Käraste vän! Detta kommer du och alla andra att se och höra vid rätt tidpunkt! Men nu ser du hur den gamle Markus bär mat till borden liksom vin, salt och bröd, och framför allt behöver hans döttrar något gott att äta. Därför skall vi inte företa oss, tala eller diskutera någonting förrän kvällsmålet är avslutat!”

18. Överdriven och sann ödmjukhet

[1] Markus ger nu tecken att alla ska sätta sig ner på de långa bänkarna och Kornelius kallar på Zorel att sätta sig på hans högra sida.  

[2] Zorel vägrar detta och säger: ”Upphöjde herre och härskare! Gör inte detta mot mig! Du förstår, jag hör hemma där nära trähyddan vid det sista och enklaste träbordet, där era sista och ringaste tjänare och knektar sitter, men inte här, och säkerligen inte vid din högra sida där huvudbordet är dukat! Detta skulle vara en bra övning för min ödmjukhet, som Herren över allt liv har lagt på mitt hjärta!”

[3] Jag säger: ”Zorel, Min vän, här räcker det med din vilja! Gör därför Kornelius en tjänst! Sann ödmjukhet ligger dock inte i yttre verk, utan i hjärtat, i enlighet med den fulla sanningen. Gå till Jerusalem och se på fariséerna och alla de skriftlärda, vilken ödmjuk min de har när de går runt; men samtidigt är deras hjärtan fulla av det mest stinkande högmod, och de hatar djupt under helvetet var och en, som inte dansar efter deras pipa – medan en kung med krona och spira, om han inte sätter dessa över en människas värde, kan ha en lika ödmjuk själ som den lägste tiggaren på gatan! Om du tänker igenom detta noga, så kommer du att välkomnas vid vårt bord.”

[4] Zorel säger: ”Ah, i så fall kommer det naturligtvis gå bra!” Han går nu till bordet och sätter sig enligt Kornelius önskemål.

[5] Men Kornelius säger till honom: ”Så, käre vän, jag är glad av hela mitt hjärta! Följaktligen vill vi bo och arbeta tillsammans i Hans namn, som har upplyst oss! Såhär tänker jag på det när det kommer till sann ödmjukhet: Man skall vara full av sann ödmjukhet och kärlek i sitt hjärta, men man ska inte ståta med det utåt; för om jag utåt böjer mig för djupt inför andra människor, gör jag dem högmodiga och förvägrar mig möjligheten att tjäna dem med allt som skulle vara användbart. 

[6] Jag får aldrig helt ge upp en viss respekt som jag måste förvänta mig av mina medmänniskor, för utan den kan jag inte göra någonting gott! Därför skall vi bägge vara så ödmjuka som möjligt i våra hjärtan, men vi vill inte ge bort något av vår nödvändiga yttre respekt!

[7] Vi kommer ofta att stöta på möjligheter och se, hur vissa fattiga människor måste utföra väldigt lågbetalda och högst obehagliga arbeten för att försörja sig själva. Borde vi, som sätter ödmjukhetens krona på våra huvuden, också gå och rensa pölar och avlopp?! Jag tror inte att detta är nödvändigt utåt sett; det är tillräckligt att inte betrakta sådana människor som måste utföra sådana arbeten, som lägre än oss själva, som har givits helt andra ämbeten av Herren.

[8] Först måste vi själva ha hög respekt för ämbetet, inte för vår egen skull utan inför folket för ämbetets skull. Men om detta är en nödvändighet, får vi inte rensa pölar och avlopp själva, utan måste anförtro detta arbete åt dem som av Herren och av naturen har utsetts att göra det. Vi kunde inte heller stå ut med det, eftersom vi inte har varit vana vid det från vår ungdom. Och Herren kommer säkert inte att förvänta Sig detta av oss; men som alla människors Fader kräver Han att vi inte ska förakta någon människa i våra hjärtan, inte ens den störste syndaren, utan snarare göra allt för att rädda hans själ! Och därför tror jag att vi kommer handla rätt inför Gud och alla människor.”

[9] Jag säger: ”Ja, det är rätt! Sann ödmjukhet och sann kärlek till nästan bor verkligen i era hjärtan – och inte i ert yttre uppträdande som hos fariséerna!

[10] Den som utan att behöva det blandar sig med kli och raps måste till slut inte klaga, om han blir uppäten av svin!

[11] Inte heller kräver den sanna ödmjukheten, att Min läras pärlor kastas åt svinen. För det finns människor som är värre än svin, och för dem betyder inte Min lära någonting; ty denna slags människor bör ni med rätta använda för att rensa pölar och avlopp, innan ni gör Mitt namn och Min lära känt för dem!

[12] Men titta inte på kläderna eller den yttre värdigheten, utan bara på en människas beteende enligt hennes hjärta och själ! Om detta är ädelt, milt och tålmodigt, förkunna då evangeliet för henne och säg: ’I Herrens namn frid vare med dig och alla människor på jorden med en god vilja!’ Om människan, som är välsignad i förväg, verkligen har en god vilja och ett gott hjärta, kommer den välsignade friden förbli i henne, och evangeliet som har uppenbarats för henne, kommer snart att bära de mest underbara himmelska frukter. Och så tror och menar Jag Själv att ni enligt ert mänskliga sätt kan vara helt hemma med vad sann ödmjukhet är!

[13] Och eftersom maten redan står på bordet i överflöd, skall vi alla äta och dricka av hjärtats lust och fulla av glädje; för när Jag sitter bland er som en sann brudgum för era själar, kan ni förtära denna vällagade måltid med Mig med det gladaste mod och det gladaste sinne! Men om Jag inom en snar framtid inte finns bland er längre, kan ni åter sitta med mindre aptit och gladlynthet vid matbordet!”

19. Kornelius och Zorel talar med varandra

[1] Alla hugger nu gladlynt in och äter med god aptit; särskilt Rafael sätter flera stora fiskar framför sig för alla att se och åt upp dem mirakulöst fort, vilket Zinka och särskilt Zorel märkte, som i detta skede inte visste vem ynglingen var. Han frågade därför Cyrenius hur denne yngling kunde äta den största fisken så fort, eftersom han inte alls såg ut som en frossare. 

[2] Då svarar Cyrenius: ”Denne yngling är en förunderlig varelse; han är på samma gång en människa och en ande, är besjälad med en styrka och makt som du aldrig har drömt om; min bror Kornelius, som sitter bredvid dig, kan ge dig samma vittnesbörd!”

[3] Zorel frågar sedan Kornelius, vad som är så speciellt med ynglingen. 

[4] Kornelius säger: ”Förstå, min käre Zorel, det är som min bror redan har berättat för dig; jag kan inte berätta något mer om hans förunderliga väsen av det enkla skälet att jag, uppriktigt sagt, inte förstår det själv. Han är samme ängel som, enligt judarnas myter, en gång tjänade den unge Tobias (Tobit, övers. anm.) som en vägvisare.  Jag var förvisso inte där för att tjäna dig som ett levande vittne i denna fråga; men jag tror att det var så – och varför skulle man inte tro på något sådant?!

[5] Här sker åter sådana underverk som kommer att vara svåra att förklara för våra senare ättlingar – och, likväl, är de sanna inför våra ögon och öron, eftersom vi ser och hör dem! Så många mirakulösa ting äger nu rum att man till slut måste tro på allt det som sägs vara mirakulöst i judarnas skrifter och böcker. För om det ena miraklet kan täckas av det nästa här, så varför inte förr i tiden – och så kan vår storätare mycket väl ha tjänat den unge Tobias som en vägvisare! För min del tror jag stenhårt på detta och är av åsikten, att du inte heller kommer ta anstöt av det!”

[6] Zorel säger: ”Visst inte, ty allt mirakulöst är något speciellt och har ingen likhet med fenomenen i den naturliga miljön. Det trampar på den naturliga världens kända lagar och är sig själv förverkligandet av fantasin hos en poet utrustad med all visdom. För allt som en fantasirik person kan föreställa sig förverkligas i det mirakulösas område!

[7] För en Gud måste allt vara möjligt, eftersom existensen av en värld och stjärnhimlen står som ständiga vittnen! Ty det första skapandet av en värld skulle verka otroligt mirakulöst för oss! Men när väl en värld med dess upprätthållande lagar har skapats och befolkats med varelser under samma upprätthållande lagar, kan det förstås inte verka så mirakulöst längre för dem som bor på den!

[8] Men om Skaparen kommer till befolkningen på denna så mirakulöst skapade värld, som nu på det mest extraordinära sätt, måste de förvisso börja häpna igen när den gamle Allsmäktige börjar utföra verk inför deras ögon, som naturligtvis bara är möjliga för Honom men ingen annan i hela oändligheten utan Hans vilja. 

[9] Därigenom förnekar jag inte att någon andligt fullkomnad person också kan utföra mirakler; måhända kan han som en fullständigt fullkomnad, ren ande också skapa små världar, men utan den gudomliga viljans samarbete säkert aldrig någonsin! En sådan ande kommer också att kunna tala och undervisa ytterst klokt, men för alltid inte utan den gudomliga anden i sitt bröst!

[10] Jag kan vagt komma ihåg från den judiska historien, att en åsna talade väldigt vist till profeten Bileam. Ja, i forna tider lär även de vilda och rasande djuren ha lärt det förstockade folket! Enligt dina ord var vi inte heller närvarande; likväl kan det finnas någon sanning i det. Men sådana djur greps för tillfället av Guds ande och tvingades tjäna Honom som verktyg! Och inte mycket annorlunda kommer det bli med de klokaste människornas och andarnas visdom; den egentliga, stora skillnaden kommer endast bestå i att den kommer att förbli och tillväxa!

[11] Detta är min åsikt! Jag vill förstås inte framställa detta som en apodiktisk (oemotsäglig, övers. anm.), säker sanning – eftersom jag redan en gång tidigare har gått under med min syn på förnuftet och vill inte göra ett sådant språng igen; men bara om man talar om det förnuftigt, kan man förutsättningslöst ställa en åsikt mot en annan och slutligen komma till slutsatsen om och hur mycket sanning det finns i det!”

[12] Kornelius säger: ”Min vän, du talar som skrivet, och det kan finnas någon sanning i din ödmjuka åsikt; men nu har jag ytterligare en åsikt till dig, och denna består i att du nu ska äta din fisk och inte titta så mycket på hur ynglingen från himlen äter den ena fisken efter den andra och fortfarande uppvisar en aptit, som lätt visar att han utan ansträngning skulle kunna forsla i sig tio fiskar till! Ät nu du också, och visa att du åtminstone kan bemästra en fisk och en bägare gott, ja, det bästa vin!”

[13] Efter dessa ord börjar Zorel i all stillhet att äta och dricka med stor aptit och bryr sig inte längre så mycket om allt som händer omkring oss.  

20. Olika åsikter om Herrens väsen

[1] Men vinet började lossa tungorna vid borden, och därför blev det mer och mer livligt. Det uppstod till och med olika åsikter om Mig, och man kan säga att här vid kvällsmåltiden ägde den första kyrkosplittringen rum. Vissa hävdade att Jag var det högsta gudaväsendet, men andra sade: detta är sant, men inte direkt utan indirekt. Åter andra sade: Jag var i själva verket bara en Davids son enligt härkomst och var förutbestämd att bli Messias i Davids rike och var därför utrustad med Davids mirakulösa styrka och med Salomos visdom. Ytterligare andra sade: Jag är den högsta ängeln i himlen, och vandrar nu i ett skenbart kött på jorden, och har en adjutant från himlen med Mig.

[2] Vissa, som till och med några av Mina apostlar anslöt sig till, förklarade Mig vara den Högstes son. Även om Jag hade vissa egenskaper som Min Far, var jag icke desto mindre en helt annan personlighet, och även den ofta diskuterade Guds Ande skulle slutligen utgöra en tredje personlighet, vilken under vissa omständigheter kan tala på egen hand!

[3] Väldigt få instämde emellertid i denna åsikt. Vissa frågade Petrus vad han ansåg. 

[4] Men Petrus sade: ”Han, Herren Själv, frågade oss när vi reste runt i detta område vad folket ansåg om Honom. Det påstods också ditt och datt, och när jag slutligen fick frågan, sade jag det rakt ut, vad jag kände i hjärtat: ’Du är den Högstes Son!’ Och med detta vittnesbörd var Han helt nöjd och kallade mig till och med en trosklippa, på vilken Han skall bygga Sin kyrka, som helvetets portar aldrig skulle övervinna. Därmed godkändes och bekräftades min åsikt av Herren Själv, och därför handlar jag inte fel, om jag står kvar vid det som en klippa!”

[5] Men Johannes var fortfarande mycket starkt emot Petrus åsikt och sade: ”I Honom bor fullheten av Gudomen kroppsligen! Som Sonen, som likväl inte kan vara någon annan personlighet, erkänner jag bara Hans kropp i den mån den är ett medel till ett mål; men på det hela taget är han fortfarande identisk med Gudomen som bor i Honom i all fullhet!

[6] Eller är min kropp en annan personlighet än min själ? Utgör de inte båda en människa, även om själen i början av min existens först var tvungen att utveckla denna kropp och man kunde därför säga: Själen har dragit en andra, materiell människa över sig och därmed placerat en andra personlighet runt sig själv? Man kan därför säga att kroppen är en son eller något skapat av själen, men det betyder inte att den utgör en andra personlighet med den eller ens utan henne! Och detta kan ännu mindre sägas om anden i själen; ty vad skulle en själ vara utan den gudomliga anden i henne? Hon blir bara en fullkomnad människa om hon är fullständigt genomsyrad av anden! Då är ande, själ och kropp helt en och samma personlighet!

[7] Därtill står det skrivet: ’Gud skapade människan fullständigt efter Sin egen avbild.’ Men om människan som en fullkomlig avbild av Gud med sin ande, sin själ och sin kropp bara är en person och inte tre, så är Gud, som den mest fullkomliga ursprungsanden, omgiven av en lika fullkomlig själ och nu också synlig inför våra ögon med en kropp, endast en Gud och för evigt aldrig en tre-Gud, än mindre i tre separata personer! – Det är min uppfattning, som jag alltid kommer hålla fast vid, utan att vilja vara en trosklippa!”

[8] Alla vid Mitt bord säger: ”Johannes har sagt sanningen!”

[9] Men Petrus vill nu rätta sig själv och säger: ”Ja, det är det jag också menar; jag är bara inte så verbalt smidig på att uttrycka min inre förståelse så snabbt, även om denna sak alltid kommer att vara svår att förstå!”

[10] Johannes säger: ”Svårt och igen inte svårt! Med på ditt sätt kommer ingen person på denna jord någonsin att förstå det – med mitt sätt tror jag att det kommer att bli väldigt lätt! Men Herren allena bör vara rätt skiljedomare mellan oss bägge!”

[11] Jag säger: ”Tron förmår mycket, men kärleken kan göra allt! Du, Simon Judas, är en klippa i tro; men Johannes är en ren diamant i kärlek, och därför kan han också se djupare än någon annan av er. Han är därför Min egentliga levnadstecknare; Han kommer att få mycket av Mig att nedteckna, som kommer att vara en gåta för er alla! För i en sådan kärlek finns det utrymme för många saker, men i tron bara något specifikt, därför står det: ’Hit upp men inte längre!’ Håll er bara till Min älskades yttrande; ty han kommer att överlämna Mig till världen som fullkomlig!”

[12] Därefter blir Petrus något förlägen och i hemlighet alltid lite avundsjuk på Johannes. Av denna anledning klagade Petrus, efter Min återuppståndelse när Jag bad honom att följa Mig och föda Mina lamm, på att Johannes också följde Mig utan att ha blivit tillsagd att göra det, vilket Jag då, vilket är känt, påpekade för Petrus, och varigenom Jag lovade Johannes fullständig odödlighet – varifrån legenden uppstod bland folket, att denne lärjunge aldrig skulle dö, ens kroppsligen. 

[13] Men Petrus frågade Johannes vad han gjorde för att alltid få så mycket djupare insikt än honom själv, nämligen Petrus.

[15] Johannes sade emellertid: ”Förstå, jag bor inte i din själ och du är inte i min, och jag har ingen måttstock för att kunna avgöra varför min åsikt är djupare och mer korrekt! Men eftersom Herren har sagt det högt inför oss, nämligen skillnaden mellan tro och kärlek, så ta detta som ett svar på din fråga! Vissa njurar och hjärtan kan bara undersökas av Herren, och därför vet Han väldigt exakt vilken skillnaden är mellan våra själar.”

[15] Med detta svar nöjde sig Petrus för tillfället och frågade inget mera. Men nu var måltiden över, och vi reste oss och alla gick upp på berget. 

21. Stenen från Nilens källa som spred ljus

[1] När vi alla så småningom hade kommit fram till toppen av det berg som vi redan kände till och intog våra platser, kom den gamle Markus med sin fru och sina barn fram till Mig och bad Mig enträget, att Jag också skulle tillbringa följande dag hos honom eftersom det skulle vara för smärtsamt för honom om Jag lämnade honom redan innan soluppgången. 

[2] Jag sade: ”Bekymra dig inte för det! Jag kan gå och stanna, tiden tvingar Mig inte, ty Jag är också Herren över tiden och all tid! Tiden växer Mig aldrig över huvudet. Men ändå finns det fortfarande många platser som Jag måste besöka och kommer att besöka; men för Mig beror det inte på en dag eller en timme, utan var Jag har funnit sann, levande kärlek.”

[3] Markus säger med tårar i ögonen: ”Åh Herre och Fader, evigt tack till Dig för en sådan ytterst stor nåd! Låt endast Din heliga vilja ske! Men Herre, natten är väldigt mörk, eftersom tjocka moln täcker himlen; ska jag hämta hit facklor?” 

[4] Jag säger: ”Låt det vara, vi kommer skaffa fram ljus!”

[5] Jag kallar då på Rafael och säger till honom: ”Mitt i Afrika, där de höga Komrahai-bergen står och Nilens första källa bubblar fram från en klippa, kommer du tio manslängder under ytan att finna en sten stor som ett manshuvud. För den till Mig, den kommer att lysa upp natten tillräckligt för oss! Efter att du har fört den hit, så lägg den på den där kala trädstammen, så att dess ljus kan nå långt och lysa upp hela området! Att Jag nu har talat som till någon annan person, skedde för människornas skull, för att de skulle veta vad som skall äga rum, och erkänna Min makt när du genomför Min vilja.”

[6] Med det försvann Rafael, men som en flygande meteor var han omedelbart tillbaka hos oss med stenen som lyste lika starkt som solen.

[7] Men innan Rafael kunde lägga stenen på den avsedda ihåliga och kala trädstammen, bad flera personer om att få ta en närmare titt på stenen. 

[8] Men när Rafael förde den närmare, kunde ingen se på den eftersom den gav ett ljus som var lika starkt som solen för jorden på den kortaste vinterdagen, det vill säga för det mänskliga köttets öga, och Rafael hade inget val än att ställa den på den avsedda platsen. Därifrån lyste dess intensiva sken upp omgivningen i en sådan utsträckning, att man även kunde urskilja saker på ganska långt avstånd.  

[9] Det är lätt att förstå att både Zinka och hans folk knappt vågade andas på grund av att de blev så förvånade. Zorel ansträngde sig för att säga något vettigt om det, men han kom inte på någonting, eftersom hans fortfarande mycket matematiskt stereotypiska begrepp, nu konfronterades med den logiska omöjligheten i framträdandet av stenen och dess häftiga ljus, vilket han, enligt hans erfarenheter och vetenskapliga kunskap, inte kunde bemästra. Först var han flera gånger i Egypten med sina kvinnliga slavar, och en gång reste de till och med bortom Cataract. Han var därför inte helt omedveten om avståndet till det övre Egypten, eftersom han alltid behövde fem till sex veckors restid för att nå Cataract.

[11] Enligt hans beräkningar skulle en storm ta tre dagar och en pil skulle täcka denna sträcka på en halv dag. Vilken rörelsehastighet måste inte pojken ha haft, för att täcka en säkert tre gånger så lång sträcka på bara några ögonblick! Är ynglingen en ande – hur kunde han då bära materia, och hur kunde materien, själv av det hårdaste slaget, skyddas från att förstöras av luftmotståndet?! Det finns inte i naturlagarna! Sedan kommer det helt värmelösa, solliknande intensiva ljuset; det finns bara inte! Ingen erfarenhet har någonsin upptäckt något liknande, förutom med ruttnande trä, men detta ger bara ett så matt ljus att det under natten, även i dess högsta styrka, knappt kan jämföras med ljuset hos solståndsmaskar!

[11] Vår Zorel tänkte på det en stund och sade sedan till Kornelius och Zinka: ”Detta är vad jag vill kalla ett verkligt mirakel; ty något liknande har aldrig inträffat på jorden tidigare! Vilken slags sten kan detta vara? Från alla tider har en sådan sten aldrig tidigare upptäckts! Vilket värde måste denna sten inte ha för en kejsare eller kung, givet att den inte förlorar sitt ljus efter ett tag! Ty på Afrikas vidsträckta kust, långt bortom Herkules pelare, fram till de områden där de höga Atlasbergen välkomnar Atlanten, kan man under sensommaren även se mycket vita stenar här och där som lyser starkt under vissa timmar på natten; men deras ljus varar inte länge, och om en sådan sten förs in i ett torrt rum, kommer dess ljus snart att vara borta, och stenen har därför förlorat sitt värde. Men det verkar vara något väldigt egendomligt med denna sten! Den kommer säkert aldrig förlora sitt sken och måste därför ha ett oräkneligt värde!”

[12] Kornelius säger: ”Inte bara på grund av dess lysförmåga, utan mycket mer på det sätt den fördes hit! Men låt oss lämna det bakom oss nu! I morgon kommer vi att kunna se och bedöma det lättare än idag; för då kommer våra ögon att vara mindre känsliga för solljuset än idag, det vill säga i denna tjocka natt där molnen gör en välsignad grimas för ett kraftigt regn. Men låt oss nu vara tysta; ty Herren kommer att börja vad Han lovade oss vid borden!”

[13] Zorel är nöjd med det och bara ser på och lyssnar nu. 

[14] Men nu går Ouran fram till Mig och säger: ”Herre, vad kommer att hända med stenen i morgon, och kommer den fortsätta att behålla sitt ljus?”

[15] Jag säger: ”Med denna fråga har du faktiskt visat att du vill äga den för dess värde! Men detta är inte möjligt; ty stora och mycket destruktiva krig skulle kunna utbryta för att erövra denna sten. Därför kommer Min ängel att ta tillbaka den där han fick den ifrån, och detta kommer att sätta stopp för alla gräl för alltid.”

[16] Ouran nöjer sig med det svaret och återvänder till sin plats. 

[17] Men Cyrenius säger ändå: ”Herre! Som en gåva till kejsaren skulle denna lysande sten verkligen göra ett mäktigt intryck.”

[18] Jag säger: ”Helt säkert, men till slut skulle den, på grund av dess höga värde, ge sitt ljus åt krig, och det skulle vara helt förskräckligt! Några korn av den kan du ha, men inte hela stenen!”

[19] Cyrenius säger: ”Men hur och på vilket sätt har denna sten förmågan att lysa? Vilket namn har den?”

[20] Jag säger: ”Dessa stenar tillhör i själva verket inte denna jord, utan finns naturligt bara i solvärldar. Nåväl, i de stora solvärldarna inträffar från tid till annan utbrott med en kraft som enligt din förståelse är omätbar, genom vilka sådana stenar ganska ofta grips och kastas ut i skapelsens vida rymd med den största kraft. Och där har du en av dem! 

[21] Dess lyskraft härstammar från dess för din förståelse helt släta yta, på vilken en mängd blixtar ständigt samlas och påkallar andarna, som är förbannade i den ytterst hårda materien. Dessutom är denna sten i högsta grad genomskinlig, och därför är varje andeaktivitet lätt synlig i det yttre ljuset och ökas naturligtvis av den yttre aktiviteten hos luftens andar som snabbt glider förbli klotens ytterst släta yta. 

[22] Dessa stenar finns inte naturligt på solen, utan prepareras först genom hantverket hos de människor som bor där. Ofta finns de redan i klotform i områden med stora vatten och uppstår alltid vid utbrott. Smälta mineralelement drivs ut långt in i den eterfyllda rymden och antar alltid den runda formen av en droppe i den fria rymden, enligt den i all materia inneboende vilolagen, som strävar och söker sig mot mittpunkten. 

[23] När dessa klot, som kan ha väldigt olika storlek, faller tillbaka tar det ofta dagar, veckor, månader och med större klot ofta många år, beroende på hur långt de har kastats iväg från solen. Nåväl, vissa faller på bergen på solen och krossas; men många faller i de stora vattnen, förblir oskadade och samlas lätt upp av människorna i en solvärld. Eftersom solens människor lätt kan stanna under vatten i flera timmar och arbeta på havets botten som på land, och detta ännu lättare, eftersom de vid sidan av sina amfibieliknande egenskaper även äger ytterst effektiva dykinstrument. 

[24] Om en stor solbyggnad har försetts tillräckligt med sådana klot, görs de jämna och poleras, trots att de redan har en väldigt jämn yta, med mycket skicklig flit, nämligen till den grad där de börjar lysa under poleringen. När väl poleringen har nått denna punkt, placeras de på särskilt förberedda pelare i de ofta förekommande underjordiska, långa korridorerna, genom vilka det alltid är starkt drag, och belyser sålunda de underjordiska korridorerna mer än tillräckligt, och tjänar på samma gång som en speciell utsmyckning av sådana korridorer, som är särskilt viktiga i solvärlden. Ty där är det inte ovanligt att ett helt vanligt bostadshus är mycket mer dekorerat och utsmyckat, särskilt på insidan, än Salomos tempel i Jerusalem. Och så kan man också tro att solfolket, särskilt dem i mellanbältet, också använder allt möjligt för att dekorera sina underjordiska gångar.

[25] Vi är dock inte församlade här för att få en jordisk beskrivning av den stora solvärlden, utan för styrkandet av er tro och vilja. Men för att uppnå detta, krävs något helt annat än en mycket precis och heltäckande beskrivning av den stora solvärlden!”

[26] Cyrenius frågar: ”Herre! Om detta ljusklot är mer kompakt än alla diamanter, hur skall man då kunna ta bort några korn från dess yta, vilket jag verkligen skulle vilja ha som minne av denna kväll?!”

[27] Jag säger: ”Ibland tänker du fortfarande på ett mycket jordiskt sätt! Där, varifrån detta ljusklot kommer, finns ännu många fler, vare sig det är i Afrika eller på själva solen – för Min ängel är avståndet överallt detsamma. Men från detta ljusklot kan naturligtvis ingen dödlig bryta loss små korn utan att förstöra det, och om han ville krossa klotet, skulle delarna omedelbart förlora lysförmågan; men de små kloten kommer alltid behålla lysförmågan. Men nu, seriöst, nog om den här saken!”

22. Själ och kropp

[1] (Herren:) ”Vi vill nu genast göra något annat! Zorel, och du, Zinka, kom lite närmare och berätta vad ni framför allt fortfarande skulle vilja se och veta!”

[2] De bägge kallade kommer nu närmare, och Zinka säger: ”Herre, detta är en mycket svår fråga att besvara för människor med en ofullständig natur som vår! För det finns fortfarande mycket som vi fortfarande skulle vilja se och veta, eftersom det finns så mycket kvar för oss att se och veta, trots att vi redan har sett och upplevt väldigt mycket. Men vad bland de oändligt många sakerna som är mest nödvändigt, är en helt annan fråga som vi inte kan besvara, för vi är fortfarande långt från att veta vad som verkligen är viktigast för oss. Men Du, Herre, vet exakt vad som är mest nödvändigt för oss; så handla efter Din oändliga kärlek och visdom utan vår önskan, och då kommer alla att se, höra och känna det bästa!”

[3] Jag säger: ”Nåväl – då skall Jag se vad som kan göras! Jag tror att en mycket säker insikt i själens fortsatta liv efter kroppens död förmodligen är av största vikt och nödvändighet för er alla. Så låt oss ta en närmare titt på den här saken!

[4] Jag har redan flera gånger med ord visat ser vad kroppens egentliga död består av och på vilka olika sätt den kan äga rum, och vilka konsekvenserna för själen och hennes ande är och måste vara. Om Jag måste förklara detta för er med långa teoretiska meningar, skulle vi inte kunna bli färdiga på ett helt år. Jag skall nu förklara saken för er med ord och handlingar, och då kommer ni att förstå det. 

[5] Men innan vi kommer till själva saken, måste Jag likväl i förväg förklara hur själen är förbunden med kroppen. 

[6] Så lyssna på Mig: Själen som en blandad och gripande sammansättning, har en genomgående andlig-materiell natur. Eftersom kroppen också i grunden innehåller andliga, materiella ting i dess väsen, är detta relaterat till själens materiella väsen. Och detta förhållande är i själva verket vad som förbinder själen med kroppen så länge som den med tiden inte har blivit för mycket rent materiell, varvid den då har för liten och ofta ingen relation alls med själens väsentliga väsen – och om det fortfarande finns någon kvar, så måste den först genom förruttnelseprocessen separeras från kroppen och på den andra sidan vägledas tillbaka till den så att säga nakna själen. 

[7] Men om själen till slut har absorberat för mycket material från sin kropp, når den kroppsliga döden även henne, och hon måste förruttna tillsammans med kroppen och sedan vakna upp först efter flera år på jorden som högst ofullkomlig, där det kommer att vara väldigt svårt för henne att nå ett högre ljus, eftersom allt är mörkt jordiskt för henne, där det bara finns lite ljus och mycket mörker vilar i varje hörn. 

[8] Det kan inte vara tal om ett uppväckande av anden förrän tid, svårigheter och alla möjliga förnedringar har separerat och svept bort det världsliga mörkret och det grova – eller så att säga kroppsliga–materiella från själen. Och på den andra sidan är detta mycket svårare än här, eftersom själen på den andra sidan måste hållas i en viss isolering under lång tid på egen hand, så att hon, som fortfarande naken och så att säga ett väsen utan hud eller kläder, inte förtärs av ett annat väsen, som redan är full av en högre livseld och står i sin fulla styrka, likt en vattendroppe förstörs och förtärs på en glödhet järnpanna. Ty för varje ännu ofullkomlig själ i motsats till en redan fullkomnad ande, gäller det som Jag en gång sade till Moses, när han bad om att få se Mig: ’Du kan inte se Gud och leva!’

[9] Ju högre ett upphöjt liv har blivit desto kraftfullare, mäktigare och tyngre står det av sig själv, och allt liv som fortfarande står på en lägre nivå, kan aldrig hävda sig mot ett upphöjt liv, förutom på vissa avstånd. Vad är en mygga mot en elefant, en fluga mot ett lejon? Vad är en späd liten mossväxt mot ett mer än hundra år gammalt cederträ i Libanon, denna jord mot den stora solen?! Vad är en vattendroppe mot en mäktig eld?! Om någon av er trampar på en elefant kommer det förmodligen inte skada elefanten alls; men om någon av er trampar på en myra, är dess fysiska liv fullständigt över. 

[10] Det som redan är uppenbart i den yttre naturen, är desto mer utvecklat och tydligt sant i andarnas rike. I varje redan existerande liv finns det omättliga behovet att förena ännu mer liv i sig själv; men enhetsprincipen är i grunden kärlek. Om denna högsta princip inte skulle vara en del av livet, skulle det inte finnas någon sol i den oändliga rymden eller någon jord, och på samma sätt inte heller några varelser på dem och i dem.   

[11] Men eftersom den livsförenande principen existerar i livet självt och varje fritt liv ständigt strävar efter att förenas med ett annat liv som liknar och relaterar till det, blir många separata liv och separata intelligenser slutligen ett enda liv och därför formas en mångfaldig och vittomspännande intelligens, och från de många små varelserna med litet förstånd skapas en varelse utrustad med mycket förstånd och mycket förståelse. 

23. Vidare utveckling av själarna på den andra sidan

[1] (Herren:) ”Om, enligt denna ytterst nödvändiga och oföränderliga princip för varande och liv, en så kallad fattig och naken själ skulle sammanträda med en ande på den andra sidan, som exempelvis vår Rafael här, så skulle den omedelbart förtäras av honom, likt havet slukar en enda droppe vatten. Det är därför som Jag genom hela oändligheten sörjer för att ett litet, svagt och fortfarande dumt naket liv alltid hålls isolerat, så att det existerar för sig självt och bara tillåts närma sig av de livskrafter som inte är mycket starkare än det enskilda livet i dess isolering och nakenhet. 

[2] Sådana livskrafter kan inte uppsluka varandra, eftersom de enskilda jagen är av samma kraft och styrka; men de bildar fortfarande sammanslutningar och håller möten, från vilka emellertid aldrig något gott kommer ur, eftersom visdomen hos varje väsen nästan är precis densamma. Föreställ er en grupp väldigt dumma personer, som vill besluta något väldigt vist och utföra det med sin samlade kraft! Vad kommer att komma fram från deras överläggningar? Inget annat än dumheter!

[3] Vi har fortfarande folk på denna jord, och främst på öarna, som lever ostörda på sina öar sedan Adams tid. De är ättlingar till Kain, och står fortfarande på samma kulturella nivå som de gjorde för två tusen år sedan. Ja, varför har de inte gjort några framsteg beträffande sin kultur, utan snarare rört sig bakåt med alla sina många rådsmöten? Eftersom den klokaste bland dem är dummare och blindare än en aldrig så dum svinherde i detta land! Men om den visaste inte vet någonting, varför skulle de andra göra det, som kommer till honom för råd?!

[4] Man kommer naturligtvis att fråga här och säga: ’Nå, varför skickade inte Gud några profeter som är fyllda med Hans ande till dessa folk?’ Med det har vi kommit till huvudpunkten!

[5] I dessa folk bor det fortfarande alltför omogna och nakna själar. En högre uppenbarelse skulle sluka dem och skulle beväpna dem med en dom, från vilken det för evigt skulle vara omöjligt att befria dem! De skulle förvandla den högsta och renaste sanningen till den tjockaste vidskepelse och de skulle binda sig själva till den i en sådan utsträckning, att Jag Själv till slut inte skulle kunna befria dem från den på något sätt.

[6] Därför är det bättre att förblir som de är i tusentals år. Först efter en sådan tid kommer de att få besök av rent intellektuellt uppväckta människor, som de dock inte kommer att få någon undervisning av än på länge, utan bara som ett väckande exempel. Följaktligen kommer de från tid till annan att oftare få sådana uppväckande överraskningar. Om detta inträffar under några hundra år, blir sådan nakna folk något mer klädda, både fysiskt och andligt, och först då blir de mogna för en högre uppenbarelse. 

[7] Och precis så, och ännu mer mödosamt, fortskrider utvecklingen och livsfullkomligheten hos en naken själ på den andra sidan. Hon måste lämnas ensam i fullständigt mörker, tills hon driven av sitt eget behov börjar väcka sig själv ur sin halvt materiella apati och börjar tänka mer specifika tankar i sitt hjärta. 

[8] Om tankarna blir mer och mer uttalade och definierade, börjar det gry svagt i en sådan själ, och hon börjar få en grund på vilken hon kan stå lite och med tiden gå runt litegrann. Detta att gå runt motsvarar då att en tanke övergår till nästa och en känsla till en annan. Detta är ett sökande, och ett sökande måste följas av ett finnande, ty annars kommer sökaren, om han inte hittar någonting, slutligen tröttna på grund av sin fruktlösa ansträngning och skulle falla tillbaka i sin tidigare apati.

[9] Men om den flitigt sökande själen börjar hitta någonting, ger det henne en ny och högre impuls för ett söka och forska vidare och flitigare. Och om hon då hittar spår av förekomsten av hennes eget slag, så jagar hon efter dem som en spårhund och vilar inte förrän hon har hittat något som åtminstone vittnar om att det finns någon av hennes slag. 

[10] Genom detta alltmer kraftfulla sökande blir hon också mognare och försöker mätta sig med allt som hon av en händelse hittar, för att täcka sin materiella själskropp. Här och där hittar hon till och med något, hur påvert det än är, för att fylla sin mage och släcka sin brinnande törst. Ty om en själ blir tillräckligt glupsk till följd av livets inre, allt livligare eld, kommer hon ständigt att hitta mer, för vilket ett behov uppstår i hennes själ.”

24. Vägledning på den andra sidan

[1] (Herren:) ”Anden, som vägleder och leder en sådan själ, som från ett visst avstånd, måste med största försiktighet sörja för att hon hittar det som främjar hennes livsfullkomlighet.

[2] Med tiden kan hon också hitta en liknande själ som liknar henne, nedtryckt av nästan samma behov, som hon naturligtvis genast skulle inleda en korrespondens med, likt två personer i denna värld som har förföljts av samma öde. De frågar ut varandra, tycker synd om varandra och med tiden samråder de om vad de kan göra för att göra deras lott något mer uthärdlig. 

[3] Det säger sig självt att den andra själen endast skenbart måste likna den första själen, som först nyligen lämnade den fullständiga isoleringen; annars skulle en blind ges till en annan blind som en vägvisare, varigenom bägge lätt skulle trilla i gropen, och sedan befinna sig i sämre skick än under den föregående isolationen.  

[4] Den andligt fullkomliga personen som möter den unga sökande själen som av en tillfällighet, måste vara försiktig så att han inte visar något av sin fullkomlighet, utan måste i början vara fullständigt vad den unga själen är. Om hon skrattar, så skrattar han med henne; om hon gråter, så gråter han med henne! Bara om själen blir arg över sitt öde och klagar och förbannar så följer inte anden efter, genom att spela den likgiltige, som inte bryr sig om det går på ena eller andra sätter! Om det inte blir bättre, låt det vara som det är! Därigenom blir den unga själen fogligare och kommer att vara nöjd även med en liten fördel, vilket som av en slump på något sätt kommer visa sig.

[5] Om en sådan själ att hittat någon plats på den andra sidan, lämnas hon där så länge hon inte känner någon önskan att förbättra sitt öde. Eftersom sådana själar är som människor här, som är helt nöjda med bara ett väldigt litet stycke land, bara det avkastar tillräckligt för att de knappt ska överleva. De har ingen önskan efter något högre och mer fullkomligt och bättre, och de bryr sig inte om det. Så länge som de har något att äta och en god vila, är de redan väldigt lyckliga och önskar för evigt ingenting bättre. 

[6] På liknande sätt är det för en själ i ett andra skede, som, vilket har visats, har stigit ur sin isolering och genom sin möda har försörjts på så sätt, att hon betraktar sina omständigheter som tolerabla och inte längre oroar sig för något annat, ja, och till och med fruktar och skyr det som kan ställa till något slags problem. 

[7] Vi har nu sörjt för en själ på den andra sidan så att hon exempelvis har fått arbete hos tämligen goda människor, som förser henne med vad som är nödvändigt, eller så har hon fått, eller ännu bättre funnit, en övergiven fastighet med ett litet hus och en riklig fruktträdgård och några getter med mjölk, och kanske till och med en manlig eller kvinnlig tjänare. Den andliga guiden har för tillfället inget annat att göra än att lämna en sådan själ helt ostörd med hennes fastighet.

[8] Han lämnar henne också för en tid, och låtsas att han går för att leta efter något bättre, men kommer tillbaka och talar om att han har funnit något bättre, men detta ’bättre’ är mycket svårare att få tag på, och det kan bara tjänas genom mycket ansträngning och hårt arbete! Själen kommer säkerligen då fråga vad denna ansträngning och arbete handlar om; och guiden kommer då att förklara detta för den frågande själen. Om själen känner sig benägen att göra det, kommer han att leda henne dit; tvärtom så kommer han att lämna henne ifred, men ser till att trädgården blir allt snålare i sina skördar och i slutändan kan den inte ens försörja de mest grundläggande behoven!

[9] Själen kommer nu lägga ned all flit för att få trädgården att ge en rikare avkastning; men guiden får inte låta själen nå sitt mål, utan måste se till att själen äntligen ser hur fruktlösa hennes ansträngningar är och uttrycka önskan ge upp hela fastigheten och ta en anställning, där hon, med säkerligen inte större ansträngning och mer arbete, fortfarande kan försörja sig. 

[10] Om en sådan önskan uttrycks tillräckligt levande av själen, kommer hon att vägledas vidare och ges anställning och mycket arbete. Sedan lämnar guiden henne igen under någon förevändning, som om han hade fått ett väldigt hårt men annars ganska välbetalt arbete någon annanstans. Själen ges nu arbete, som hon måste utföra väldigt precist. Hon får höra och det inpräntas i hennes hjärta, att varje försummelses kommer att leda till avdrag på lönen, emedan om hon frivilligt gör mer än vad som krävs, så kommer hon att belönas avsevärt 

[11] Själen kommer nu antingen att göra vad som krävs eller till och med gå ännu längre, eller så blir hon olycklig över arbetet, blir slö och hamnar i ännu större lidande. I det första fallet kommer hon att upphöjas och försättas i ett friare och betydligt mer angenämt tillstånd, där hon kommer att tänka och känna mer. I det andra fallet kommer guiden att lämna henne i betydande lidanden och låta henne återvända till sin tidigare magra egendom, för att hitta lite men långt från tillräckligt.

[12] Efter ett tag, när ett akut behov har uppstått, kommer guiden som nu ser mycket bättre ut och redan är herre över många fastigheter, och frågar själen, vad som föll henne in att tacka nej till det goda och välbetalda arbetet. Själen kommer nu att komma med ursäkter för att slippa det hårda och alltför tunga arbetet som är för stort och ansträngande för henne; men då får hon se hur hennes möda och ansträngning är större här på denna magra, lilla jordplätt och att det inte finns något hopp att någonsin uppnå den ringaste fördel. 

[13] På detta sätt kommer en själ att bringas till insikt och kommer igen att ta upp ett arbete och säkerligen göra mer gott än tidigare. Om hon klarar sig bra, kommer hon snart att få hjälp att gå vidare, men hon har fortfarande kvar känslan att hon ännu inte har dött kroppsligen; ty materiella själar känner inte detta på ganska lång tid och måste utbildas om detta på lämpligt sätt. Nyheten om detta blir drägligt för henne först när hon som en helt naken själ har nått en själslig fasthet, iklädd bra kläder. I ett sådant fastare tillstånd är de då kapabla till att ta emot mindre uppenbarelser, eftersom deras andes grodd börjar röra sig inom dem. 

[14] När väl en själ har nått så långt och har insett att hon nu är i andevärlden och att hennes eviga öde enbart beror på henne, så kommer hon att bli visad att den enda rätta vägen är att älska Mig och hennes nästa, vilken hon måste gå efter sin helt fria vilja och sitt fullständigt fria självbestämmande. 

[15] När detta visas för henne, vid sidan av vad hon i vilket fall måste uppnå, kommer guiden att lämna henne igen och komma tillbaka först om hon uppriktigt kallar på honom i sitt hjärta. Om hon inte kallar på honom, går hon i vilket fall på den rätta vägen; om hon emellertid har avvikit från den och beträtt en dålig väg, kommer han låta möta henne ett motsvarande stort lidande. Om hon inser sitt misstag och önskar se sin guide, så kommer han och visar henne hur fullständigt meningslösa hennes möda och strävanden har varit. 

[16] Om hon därefter uttrycker en önskan att bättra sig, så kommer hon igen att få en anställning, och om hon fullgör sina plikter kommer hon att befordras igen, men inte lika snabbt som första gången, eftersom hon lätt kunde falla tillbaka i sin gamla, materiella apati, från vilken det skulle bli mycket svarare att befria henne än den allra första gången, eftersom hon för varje återfall härdas mer och mer likt ett växande träd, och för varje år blir det svårare att böja än under den första tillväxtperioderna.” 

25. Själens utveckling på jorden och på den andra sidan

[1] (Herren:) ”Det säger sig självt att det inte gäller ett enskilt fall här, utan bara en grundläggande norm, genom vilken en själ lyfts ur en livshämmande materialism, genom vägledningen här och i synnerhet på den andra sidan. 

[2] Dessutom finns det otaliga avvikelser, som var och en behandlas lite olika; men oavsett måste det finnas en grundläggande norm, efter vilken alla andra måste rätta sig, precis som jorden måste gödslas med regn för att de sådda fröna ska börja gro. Men hur de olika frösorterna som ligger och vilar i jorden för att komma till liv, tar upp regndropparna i sig själva, är en fråga för intelligensen hos de speciella andar som bor i fröet, och som vet hur de skall sörja för sitt hus. 

[3] Jag säger er detta för att ni skall förstå hur svår och mödosam vägen mot det inre livets fullkomlighet är på den andra sidan, och hur lätt och obunden här, där själen fortfarande har en fysisk kropp runt sig, i vilken hon kan avsätta hela sitt materiella tillstånd, hur och när hon vill. Men på den andra sidan är det inte så lätt, för själen har inte längre en fysisk kropp och kan inte glida fötterna över en jordisk kropp, utan endast över en andlig, som är byggd av själens tankar och föreställningar, men som säkerligen inte är lämplig att ta upp det material som har separerats från själen och begrava det inom sig för alltid.  

[4] Ty vad som än faller från själen till dess jord, är nästan detsamma som att ta en sten och kasta iväg den från jorden ut i den oändliga rymden. Ja, den som skulle ha styrkan att kasta en sten med en så snabb kraft att den skulle överstiga hastigheten hos en avlossad pil trettio gånger, skulle med största sannolikhet kunna få bort stenen från jorden så långt att den aldrig skulle falla tillbaka igen; men varje mindre kraft skulle aldrig få en sådan effekt. Den skulle driva stenen mer eller mindre från jorden, men när den kastkraft som tilldelas stenen blir mindre och nödvändigtvis svagare på grund av jordens ständigt verkande dragningskraft, skulle stenen så småningom vända tillbaka och falla tillbaka till jordens yta. 

[5] Och förstå, likaså förhåller det sig med de materiella syndstyckena som fortfarande är fästa vid själen i livet efter detta! Om själen avlägsnar dessa från sig själv och kastar dem på hennes världs mark, är denna ansträngning till liten nytta för henne, och till och med till ingen nytta alls, eftersom själens mark som hon står på och rör sig i den andliga världen, är en del av henne, likt denna jords gravitation i den fysiska världen, och även om den når aldrig så långt bort, låter sig inte ens en atom avlägsnas från den (fysiska jorden, övers. anm.). 

[6] Om själen då vill avlägsna allt grovt och materiellt på den andra sidan, måste en högre kraft bli aktiv i henne; och denna är den kraft som finns i Mitt ord och i Mitt namn! Ty det står skrivet, vilket kommer från Guds mun: ’Inför Ditt Namn skall alla knän böjas i himlen, på jorden och under jorden!’ Detta inkluderar alla mänskliga varelser i de otaliga andra världarna i den högst oändliga skapelsens rymd; ty i himlen bor redan Guds för evigt fullkomliga barn – och denna jord, märk väl, helt fullt och endast Guds barn i vardande. Ty endast denna jord har givits detta stora privilegium, och detta innebär att den står högre i värdighet än alla andra himlakroppar. De står därmed moraliskt sett under denna jord och därmed dess invånare, genom vilket ’under jorden’ skall förstås. 

[7] Därför kan själen endast bli fullständigt renad genom Mitt ord och genom Mitt namn. Men detta är inte så lätt på den andra sidan som man kanske föreställer sig; det kräver mycket förberedelser! Själen måste först vara färdigtränad i alla möjliga själsliga aktiviteter och måste ha en betydande styrka fast i sig själv, innan det är möjligt för henne att acceptera Mitt ord och slutligen även Mitt namn.

[8] När väl en själ kan göra detta, kommer det bli lätt för henna att till och med avlägsna den sista materiella atomen från hela sitt territorium på ett sådant sätt att den aldrig kan falla tillbaka igen. 

26. Utveckling av själslivet

[1] Cyrenius, som hade lyssnat med intensiv uppmärksamhet, säger: ”Herre, jag kan inte riktigt säga att jag har förstått allting; ändå är mycket klart för mig – det verkar bara som om allt detta vid något tillfälle skulle kunna bli oklart för mig på denna jord, och detta skulle göra mig olycklig! Ty allt som jag nu har hört från Din heliga mun, är likväl lite för högt över det mest väckta mänskliga sinnet. Därför skulle det inte vara överflödigt om Du kastade lite ljus över vissa saker!” 

[2] Jag säger: ”Min vän, ni romare har ett väldigt bra ordspråk, som lyder ungefär såhär: Longum iter per praecepta, brevis et efficax per exampla! (Vägen genom undervisning är kort, men kort och effektiv genom exempel). Förstå, det kan appliceras ganska väl även här! Vänta på de senare exempel som Jag kommer låta er se på ett mirakulöst sätt! Dessa kommer att belysa det som fortfarande är oklart för dig; men den rena sanningen kommer du först förstå när den eviga sanningens ande kommer över dig och vägleder dig i hela himlen och alla världarnas sanning. 

[3] Men märker du inte att det i naturen bara finns en lag för alla växternas och djurens tillväxt?!

[4] Förstå, alla växterna växer och förökar sig inifrån; de drar sina motsvarande ämnen från jordens fukt och slutligen, renade genom många tusentals kanaler och små rör, in i sig själva eller in i sina liv. 

[5] Djuren tar sin föda från i princip samma källa – med den enda skillnaden att det antingen är genom växternas organism eller i det redan mycket mer förfinade köttet från de lägre djurarterna än i den ursprungliga humusen från jorden. 

[6] Människor njuter av det redan mest förädlade från växtriket såväl som djurriket. Hö, gräs och halm föder henne inte längre. Från växterna använder hon huvudsakligen bara majs och från träden den ädlaste, honungssöta frukten. Från djuren njuter hon för det mesta bara av de erkänt renaste djuren och äcklas av köttet från helt orena djur. 

[7] Men hur många undantag, avvikelser och omvägar finns det inte i denna jordiska utveckling av växt- och djurriket, och ändå når var och en sitt mål! Det kan inte gå obemärkt förbi för den uppmärksamme forskaren av den fysiska världen, hur det ena alltid tjänar det andra och det ena finns för att uppliva det andra vidare. 

[8] Själens liv måste silas genom de olika fysiska elementen. Först är det i etern; där samlar det sig genom att gripa detsamma med samma, liknande och besläktade. Därigenom blir det tyngre och sjunker till en början in i sitt eget centrum, och blir tyngre och tyngre och blir av sig själv en redan tyngre och mer påtaglig livssubstans. 

[9] När luft samlas högt i etern, blir den till moln och dimma, och dessa samlas igen, blir till vattendroppar och faller till jorden som regn, hagel, snö och dagg och i vissa områden som ihållande disbildningar och fuktig nederbörd från luften. 

[10] Vatten, som ett fortfarande väldigt underordnat livselement, men redan över eter och luft, måste nu börja tjäna de redan ganska många och högre stående livskondensationsanstalterna. Livet i den grova materien, som alltmer är härdat som sten, måste först mjukas upp och absorberas och transporteras vidare i sig själv, det vill säga i vattenelementet.

[11] Därpå måste det släppa ut sina livsandar eller så att säga de själslika partiklarna i växterna. Om partiklarna i växterna gradvis har utvecklats till vissa former av intelligens, kommer de igen att absorberas av vattnet och den disiga luften, och vattnet måste förse dem med ämnen för att bli nya och friare livsformer. Därför tjänar vattnet fortfarande i sin sfär, även om myriader av små själsintelligenspartiklar blir fria och mer och mer självständiga varje timme. 

[12] Växtlivet måste emellertid igen acceptera och tillhandahålla fler och redan mer komplicerade tjänster. Vattnets tjänster är fortfarande väldigt enkla, medan växternas tjänster för att främja livet är väldigt komplexa redan när man tittar på ens den enklaste växten. 

[13] Tjänsterna för att vidare avancera själslivet i de allra första och enklaste djuren är många gånger mer mångsidiga och betydande. Och så blir tjänandet mer och mer komplicerat för varje högre livsform. 

[14] När väl själslivet helt och fullt har förvandlats till den mänskliga formen, har tjänsten nått dess främsta mål. Det finns flera olika fysiska tjänster som ges till varje mänsklig form som ett ’måste’; med det finns det också ett oräkneligt antal friare och ännu större antal av högst fria moraliska tjänster, som en människa är given att utföra. Och om hon i alla riktningar har blivit en lojal trotjänare, har hon därigenom upphöjt sig själv till livets högsta fullkomlighet. Nåväl, detta sker med vissa människor, som redan från födseln har placerats på en högre nivå; för människor som fortfarande står nära djurgränsen så att säga, är det inte möjligt på denna jord, och deras fortsatta utveckling kan bara ske på den andra sidan, men alltid längs den grundläggande vägen att tjäna.”

27. Syftet med tjänande

[1] (Herren:) ”Ödmjukhet utövas främst genom tjänande, ju mer underordnad en tjänst framstår desto mer lämpad är den för livets sanna utveckling. Ödmjukhet är i sig inget annat än den ökande och starkare förtätningen av livet i sig själv, medan högmod är en slappare skepnad och en utspridning i det oändliga och slutligen en fullständig förlust av liv, som vi kan kalla den andliga döden.  

[2] I högmod har allt tjänande tagit slut och därför all vidare utveckling av livet. Om det för livets utveckling skulle ha krävts ett högmodigt härskande över andra, skulle säkert en sådan ordning skapas av Mig, att varje människa har en obegränsad rätt att härska. Men eftersom detta är emot Min eviga ordning, måste varje människa och ängel bekväma sig till att tjäna och i slutändan finna den största glädje och lycka i evig, allt mer allomfattande tjänstgöring.   

[3] Utan att tjäna finns det i själva verket inte något liv, ingen hållbar varaktig av det, ingen lycka, ingen lycksalighet och ingen kärlek, ingen visdom och ingen livsglädje, varken här eller på den andra sidan. Och den som tänker på himlen utan något tjänande, full av lättja och tomt frosseri, tar gravt miste!

[4] För det är just därför, som de högst välsignade andarna och den högsta himlen får nästan lika stor styrka och kraft som Min, för att kunna tjäna Mig och alla människor som redan är här i denna prövovärld för livet på ett desto mer fullödigt sätt. Till vilken nytta är annars en skapande styrka och kraft?! Behöver man styrka och visdom för att göra ingenting?! Om deras styrka och tjänstgöring är av obeskrivlig vikt redan för denna värld, hur mycket större måste deras betydelse inte vara för den andliga världen och från den för hela oändligheten!

[5] Jag har förvisso inte kommit för att göra er till lata dagdrivare, eller bara för att lära er bedriva jordbruk eller boskapsuppfödning eller liknande, utan för att göra er till dugliga arbetare för himlens stora vingård. Min lära syftar till att för det första verkligen fullända er inom det inre livets område, och för det andra att ni själva, som de som har fulländat era liv, förser Mig med de duktigaste och starkaste arbetarna, här och särskilt på den andra sidan. 

[6] Om inte detta vore Mitt slutliga mål, och Jag säger till er: ’Var bara aktiva här; en dag där borta i Mitt rike kommer ni att kunna vila er i sus och dus i all evighet och stirra på Guds härlighet!’, då måste Jag Själv vara dummare än någon av den dummaste av er. Ja, ni kommer säkert att behöva förundras över Guds härlighet för evigt, men inte sysslolöst. Ty det är er aktivitet som kommer att öka himlens under och ständigt göra dem mer förunderliga och gudomliga! 

[7] Jag vill att alla Mina tankar och idéer från och med nu sätts till fullo i verket i er, redan här för själen, hjärtat och era bröders och systrars ande, och på den andra sidan i alla de stora verkligheterna från deras innersta andliga uppkomstsfär till deras yttersta materiella utveckling och därifrån till det ökade, rent och självständigt andliga, fullkomliga livet. Och för det, Mina vänner, krävs oändligt mycket tålamod och stor aktivitet och lika stor och allomfattande visdom och kraft!”

28. En titt på skapelsens hemligheter

[1] (Herren:) ”Tro inte bara att en liten jord som denna kan skapas på en dag och befolkas på en gång! För detta krävs för era föreställningar otänkbart många myriader jordiska år. Vilka otänkbart långa tidsperioder som krävs, tills en värld är mogen för en människa att bli till (Erkeimung; Keim=frö, grodd övers. anm.)! Hur många växt- och djurarter måste inte ha gödslat jorden genom jäsning och förruttnelse, tills den särskilda humus skapas i dess jord och i förruttnelsen av dess växt- och djurvärld från vilken den första starka själen kunde ta sin kropp och därmed förse den enligt den gudomliga ordningen, så att den kunde tjäna henne och kunna avla liknande avkommor, så att de fria själarna, ehuru utan en kropp, inte behöver ägna hundratals år för att bygga en kropp ur ångorna, utan snarare ha den på mycket kortare tid i en med allt nödvändigt utrustad kvinnlig livmoder.  

[2] Förstå, för allt detta krävs mycket tid, mycket visdom, mycket tålamod och en oändlig styrka! Men eftersom varken ni och ännu mindre Jag någonsin kommer sluta tänka, fortsätter skapelsen för evigt, ty varken Jag eller ni skulle kunna tänka tomma tankar! När väl en tanke uppfattas som någonting, måste den finnas som en form; men när väl den finns som en form, är den redan andligt insvept, och står framför oss som ett objekt som kan ta upp ljus, annars skulle vi inte kunna det som något format. Så länge som Jag skapar tankar och idéer ur Mig Själv och ni ur Mig, lika länge kommer därför skapandet omöjligen att upphöra. I oändligheten kommer det för evigt inte att råda brist på utrymme och vi kommer inte att besväras av någon tristess av brist på aktivitet.  

[3] Men där det finns mycket att göra, krävs mycket tjänstgöring, beroende på graden av förmåga hos dem som tilldelats en uppgift. Den som har skaffat sig många egenskaper inom Min ordning, kommer också att ställas över många saker; men den som bara har skaffat sig väldigt få egenskaper, kommer på den andra sidan bara att ställas över några få. Men den som inte har skaffat sig några egenskaper alls, kommer på den andra sidan att behöva lida i allt mörker, så länge som han genom sina inre, fria och självständiga ansträngningar har kvalificerat sig för att ta den allra minst betydelsefulla tjänstgöringen. Om han utför denna högst obetydliga tjänst väl, kommer han att ges något mer betydelsefullt. Men om han sköter det dåligt, kommer han snart att förlora det som han lätt kunde ha förvärvat med sina ringa färdigheter. 

[4] Den som har, kommer att ges mer, så att han kommer att ha i överflöd; men den som inte har, från honom skall också tas det lilla som han redan hade, och igen, natt, mörker, hunger, elände och alla slags lidanden kommer att bli hans lott så länge som han beslutar sig för att bli aktiv i sig själv, för att därigenom få någon ytterligare färdighet att tjäna. 

[5] Var därför väldigt aktiva här, och låt er inte blindas av denna världs skatter, som kommer att försvinna för köttets öga som den nuvarande formen av materia och hela den synliga skapelsen. Samla istället ännu fler andliga skatter, vilka kommer räcka hela evigheten! Var kloka värdshusvärdar och förvaltare av era hjärtan; ju fler andliga skatter som ni kommer lagra genom alla slags goda handlingar desto bättre kommer ni ha det på den andra sidan! Men den som är snål och knusslig här, kommer att ha sig själv att skylla, om han finner sitt hjärtas förråd nästan tomt.

[6] Det är lätt att samla här; ty allt som någon gör med en god vilja av kärlek till Gud och sin nästa, acceptera som det renaste guld; men på den andra sidan måste han ur sig själv och i sig själv skaffa och betala för allt med den innersta och renaste självaktivitetens renaste guld. Och detta, Mina vänner, är något svårare i riket på den andra sidan, där det inte finns några yttre guld- och silvergruvor!

[7] Här kan ni tillverka guld av den enklaste gatuavföring och köpa himlen för det, om ditt hjärta verkligen var med i köpet. På den andra sidan kommer ni bara kunna tillverka det värdefulla i er själva, och detta kommer vara ännu svårare än att tillverka guld av den minsta småstenen här. Men den som redan har tillverkat en massa och en stor mängd guld här genom sina ädla och goda gärningar, kommer inte att lida brist på det på den andra sidan; ty av ett sandkorn av denna andligt ädla metall skapas en klump lika stor som jorden (weltengroßer, Welten=värld, övers. anm.) på den andra sidan, och detta ger redan ett stort lager.”

29. Den rätta nästankärleken

[1] (Herren:) ”Men nu ser Jag en ond tanke uppstå i er, som Satan i hemlighet har viskat till er! Tanken lyder följande: Det kostade stor möda och arbete för att skaffa guldet för er och era ättlingar, och nu ska ni slösa bort det på dem som kastade bort sina liv i all sorts lättja? Låt dem arbeta och förtjäna sitt bröd av er, och bli sparsamt belönade efter förtjänst! Den som inte kan och inte vill arbeta, bör gå under som en hund på öppen gata!

[2] Åh, Jag säger er, detta är en ond tanke som ni fick! Hur ska en blind arbeta? Och ändå är han din bror som har samma rätt att leva som ni, som kan se och höra och ha raka lemmar. Hur ska fattiga gamla människor och svaga barn till fattiga föräldrar arbeta, som inte har den nödvändiga styrkan till det? Hur ska de lama och lytta arbeta för er lön, som ni vill betala så lite som möjligt av?

[3] Hur ska dessa människor arbeta, som söker efter arbete varje dag och inte kan hitta det någonstans? För alla som de kommer till, säger till dem att han inte har något arbete åt dem för tillfället. Ändå säger er onda tanke honom att han ska hitta arbete som han inte kan inte kan hitta någon annanstans än hos er. Mannen blir till slut en tiggare; då smädar ni honom och kallar honom en lat dagstjuv. En annan blir en tjuv; ni fångar honom som ett vilt djur, misshandlar honom och kastar honom sedan i en fängelsehåla. En tredje blir till och med en rånare och mördare eller åtminstone en fruktad stråtrövare. Om ni fångar honom kommer han att dömas, kastas i en fängelsehåla och kort därefter plågsamt dödad. 

[4] Se, detta är mestadels resultatet av era onda tankar, som mörkrets herre i hemlighet alltid har andats in i er. Men från och med nu ska det vara annorlunda! Sådana tankar tillhör helvetet, men i era själar ska de aldrig uppstå igen. 

[5] Det krävs därför inte att ni ska dela ut alla era ägodelar till de fattiga för att ni är Mina lärjungar. Men ni bör vara visa förvaltare av de tillgångar som ni har anförtrotts, så att ni inte låter de fattiga som är fattiga utan egen förskyllan svälta och tyna bort när de kommer till er dörr!

[6] Se här vännen Ebal från Gennesaret! Sedan han blev gästgivare har han tagit emot tusentals olika ortsbor och även utlänningar, och detta aldrig motvilligt eller med någon form av ängslighet för sin egen skull – och ändå har hans förmögenhet inte på något sätt minskat! Tvärtom äger han nu så många jordiska skatter, att han kunde köpa sig ett stort kungarike; men han sätter bara värde på dessa skatter för att det ger honom möjlighet att hjälpa ännu fler människor. Han tänker inte på hela sitt hushåll och sina barn, i så motto att de bara ska bli starka i förståelsen av den ende sanne Guden; därför tar Jag hand om allt annat i hans hushåll, och Jag garanterar att hans hushåll aldrig kommer lida någon brist!

[7] Men de räddhågsna lämnar Jag att själva ta hand om sitt hushåll, och kommer aldrig överhopa deras förråd med vete och säd, och deras vinpress kommer inte att svämma över av vin.  Träden i deras trädgårdar kommer inte brista av tyngden av Min välsignelse, och deras dammar kommer inte bli för grumlade av för många ädla fiskar, och deras hjordar på fälten kommer inte vara de fetaste! Ty här såväl som där – kan ingenstans en för stor vinst förväntas! Den som bygger med en svag tilltro till Mig, bör också skörda enligt sin tilltro! Jag kommer att ge alla enligt hans tillit och enligt hans tro, som alltid är en kärleksfrukt till Mig och nästan.

[8] Var därför jämt och ständigt barmhärtiga, så kommer ni alltid att finna barmhärtighet hos Mig! Så som ni beter er mot de arma bröderna och systrarna, kommer Jag att bete Mig mot er. Jag säger och ger rådet till er alla: Var alltid beredda att tjäna varandra, bjud över varandra i att göra gott, älska verkligen varandra, såsom Jag har älskat er, så kommer ni visa hela världen att ni i sanning är Mina lärjungar och i er ande är helt Mina barn.

[9] Detta är målet för alla Mina barn, att de på denna jord ständigt ska handla enligt den stora verksamheten i Mina himlar; ty där handlar allt bara om kärlek, och varje visdom som inte härstammar från kärlekens låga, kommer för evigt aldrig att finna någon acceptans i Mina himlar och kommer därför inte heller att ha något att göra!”

30. Att ge monetär hjälp

[1] (Herren:) ”Den som har mycket pengar bör inte alltid låna ut dem till dem som kan betala honom hög ockerränta och återbetala lånet vid den avtalade tidpunkten, utan även till de fattiga som inte kan betala tillbaka lånet eller räntan, då kommer han placera sina pengar hos Mig, och Jag kommer att återbetala honom, tiofalt redan här och hundrafalt på den andra sidan. Men den som bara lånar ut sina pengar till dem som kan betala tillbaka lånet och räntan som avtalat, eller i vissa fall som måste betala genom lagtvång, har tagit hela sin betalning redan här och kan inte förvänta sig någonting av Mig, eftersom han inte gjorde det för att tjäna Mig, utan världen och sig själv. 

[2] Men då kommer ni säga: ’Om man lånar ut pengar till någon i nöd, är detta också välgörenhet; eftersom låntagaren med detta kan hjälpa sig själv att bli rik och då väldigt lätt betala tillbaka lånet och räntan! För långivaren tog risken att förlora sina pengar under ogynnsamma spekulativa förhållanden! Men eftersom det var till nytta för låntagaren, kan ingen Gud med all Sin visdom ha något emot det, om han, låntagaren betalar tillbaka lånet och den avtalade räntan! För låntagaren är för det första en person till vilken någon annan har samma skyldigheter som han mot honom, och för det andra är det fullt möjligt att pengarna som lånades ut var långivarens enda egendom, från vilken han, som bonden från sin mark, måste leva! Men om långivaren inte får lånet återbetalat och inte heller räntan, vad skall han då leva av? Eller kan låntagaren ha den minsta önskan att behålla de lånade pengarna, eftersom han hade så mycket nytta av det och säkert kan och måste inse, att detta var den hjälpsamme långivarens enda egendom?!”

[3] Till detta säger Jag: Den som har pengar, och en vän behöver dem och kommer och vill låna, så bör inte detta undanhållas honom. Den som lånar ut till honom till den lagstadgade räntan, har redan gjort en god gärning, vilket och som han kommer få ett fint erkännande i himlen för. Men, det är också skyldigheten hos en god låntagare att inte bara betala tillbaka det lånade beloppet och den avtalade räntan, utan dessutom; om han tjänade mycket, bör han fritt dela vinsten med långivaren, eftersom han bara gjorde en vinst med hans pengar. Låntagaren bör emellertid inte på något sätt förvänta sig detta! Allt detta kan ni göra i all vänlighet, men släpp därför inte det andra helt!

[4] Men om en mycket fattig person kommer till långivaren som har pengar att låna ut, och det förväntas att han inte kan använda pengarna på ett lönsamt och effektivt sätt, så kräver inte Jag av någon person att han skall låna ut de begärda pengarna till en sådan fattig person, utan att egentligen ha varit nyttig för någon, eftersom han på så sätt villigt skulle ha kastat bort sina pengar och bara skulle ha gett den fattige låntagaren möjlighet att använda dem för alla slags utsvävningar och enligt sin natur vara driven till det. En sådan handling skulle därför inte vara särskilt god, tvärtom skulle den, om inte väldigt dålig, så åtminstone mycket dum – vilket varken kunde behaga Min kärlek och ännu mindre Min visdom.

[5] Ah, det skulle vara något helt annat, om det kommer en fattig man, om vilken du vet att han vet hur man hanterar pengar och att han bara blev fattig genom ogynnsamma tillfälligheter, och ber dig låna ut lite pengar till honom. Ni skulle säkerligen inte undanhålla det från honom, även utan ränta och utan att vara helt säker på att det utlånade beloppet någonsin skulle bli återbetalat! Om mannen har använt pengarna väl, kommer han som en broder till er också veta vad han skall göra efteråt, ty han har samma skyldigheter mot er som ni mot honom. 

[6] Men om han inte längre kan betala tillbaka den lånade summan, bör ni inte bli arga på honom eller begära pengarna från hans familj; ty detta skulle vara hårt och helt emot Min ordning. Men om ättlingarna, särskilt barnen eller de äldsta barnbarnen, bli förmögna, betalade tillbaka den skuld som deras stackars far eller farfar fick av en vänlig granne så skulle det glädja Mig mycket.

[7] Om Jag därför säger er att ni bör låna ut era pengar till dem som inte kan återbetala dem, vill jag med det bara säga att ni bör arbeta med era pengar eller övrig egendom som Jag just har visat er. Allt under eller över det skulle antingen vara dumt eller ett betydande ont, sålunda en grov synd mot sann kärlek till nästan!”

31. Riktigt och felaktigt tjänande

[1] (Herren:) ”Att tjäna är därför det stora lösenordet genom alla oändlighetens sfärer, såväl i det stora djurriket som i andarnas oändliga rike!

[2] Även invånarna i helvetet förstår detta – bara med den enorma skillnaden från himlens invånarnas tjänande: I helvetet vill i princip alla bli betjänade; och om någon tjänar den andre, är detta bara för syns skull, och alltså ett falskt tjänande som bygger på egenkärlek, varigenom den ene vill bedra den andre för att vid ett gynnsamt tillfälle få övertaget om honom, och dra nytta av hans fördärv. 

[3] En helvetisk själ lyfter av denna anledning sina överordnade till skyarna, som en viss slags gam längs havsstranden gör med sköldpaddorna. En sådan tjänstvillig gam ser en sköldpadda som kryper runt i ett träsk. Paddan försöker ta sig till land i jakt på örter för att stilla sin hunger. Den köttätande gamen gör henne en tjänst genom att lyfta upp den ur träsket och ställa den på torra land som är fullt av örter. Snart börjar paddan leta efter närande örter. Gamen iakttar den en stund och gör bara subtila försök att testa hur hårt dess skal är. Eftersom dess vassa näbb inte kan klippa en bit kött från skalet, låter den den stackars paddan beta tyst tills den modigare och piggare sticker huvudet ur skalet, girig efter örterna.

[4] När gamen märker en sådan tillit hos paddan, tar den tag i det mjuka, köttiga huvudet med sina klor och lyfter paddan högt i luften och bär den till en plats där den lägger märke till en hård stenig yta. Där släpper den taget om den upplyfta paddan, och dess dödliga fall börjar. När den snabbt som en pil når den steniga marken, krossas den i bitar, och gamen som följde med sitt offer med samma hastighet, är lika snabbt tillhands för att ta emot belöningen för sin tidigare flitiga tjänst och fylla sin ständigt hungriga mage. Där har ni en sann bild från naturen av helvetets tjänst-iver. 

[5] Detta är också ett tjänande, men ett ytterst själviskt sådant, och därför är varje mer eller mindre själviskt tjänande som människor gör varandra mer eller mindre relaterat till helvetets tjänande och kan omöjligen, såvitt det är besläktat med helvetet, ha något värde inför Mig och alla Mina himlar. Bara ett rent osjälviskt tjänande är också ett sant och därför rent himmelskt tjänande och har ett sant och fullkomligt värde inför Mig och alla Mina himlar.

[6] När ni därför betjänar varandra, betjäna varandra i kärlek och sant broderskap, som är det vanliga sättet i himlen! Om någon kräver en tjänst av er, gör det i all vänlighet och kärlek, och be inte den som ber om tjänsten om ersättning, ty detta görs också av hedningarna, som inte känner den sanne Fadern i himlen och har tagit sina seder mer från djur än från Gud! Bevis på detta fram till dessa dagar är de gamla egyptierna, vars första skollärare var en tjur som uppmanade dem att tänka, varför de fortfarande visar den gudomlig vördnad. 

[7] Om någon har gjort dig en god tjänst, bör du inte fråga och säga: ’Min vän, vad är jag skyldig dig?’, utan du bör belöna er vän för den väl gjorda tjänsten på bästa sätt med all din styrka och med all kärlek och glädje i ditt hjärta! Om han, som gjorde dig en god tjänst, märker detta, kommer han att krama om dig och säga: ’Ädle vän, se, jag har bara gjort dig en väldigt liten tjänst, och du belönar mig så mycket för det! Se, en tiondel av det är mer än tillräckligt, och även detta accepterar jag bara som bevis på ditt broderliga hjärta vilket är mig så kärt!’

[8] Om den som gjorde tjänsten talar till sin arbetsgivare från en sann och livsdjup känslomässig grund, kommer då inte tjänaren och arbetsgivaren att omedelbart bli sanna himmelska bröder?! Helt säkert, och därigenom kommer Guds sanna rike att komma till er och styra er himmelskt med ljusets spira och all nåd.”

32. Mose lära och Herrens lära

[1] (Herren:) ”Åh, det är långt ifrån tillräckligt att bara veta och tro vad som är rätt och sant enligt Guds och hela himlens ordning, utan man måste handla därefter i all kärlek och glädje i hjärtat. Först då kommer Guds rike och Hans rättfärdighet verkligen att komma bland er och göra er till Guds sanna barn!

[2] Till vilken nytta är all insikt och kunskap, om han inte handlar därefter, utan föredrar att hålla sig till världens gamla seder?! Skulle han inte likna en dåraktig person, som får ett palats som ren gåva, så att han i lugn och ro kunde leva i det med sin familj i all bekvämlighet?! Denne person skulle visserligen kunna njuta av slottets magnifika och bekväma inredning, men han är van vid ett obekvämt boende i sin lilla, smutsiga gamla hydda sedan barndomen, och trots insikten om de goda och ytterst praktiska aspekterna av det storslagna och rymliga palatset stannar han kvar i den fuktiga, ohälsosamma och ytterst obekväma hyddan med sin familj men klagar på bristerna i hans trånga bostad!

[3] Ja, om en sådan person inte är en dåre, är ingen en dåre i denna värld! Men en långt större dåre är den, som har Min lära och har erkänt den som den eviga sanningen, men i alla sina handlingar ändå förblir en gammal dragoks-oxe!

[4] Jag säger er alla: Mitt ok som Jag har lagt om era axlar är mycket skonsamt och den börda Jag har lagt för er att bära är ytterst lätt. Den som bär det, kommer att ha lite svårigheter. Men den som inte vill bära den, får bara skylla sig själv om det går illa, bittert och eländigt för honom. Visa varandra den rätta kärleken, så kommer ni vila på milda och ytterst mjuka kuddar! Men om ni hellre föredrar stenar under era huvuden, så kan ni ha dem; men på livets morgon bör ingen klaga på att hans huvud har blivit ömt och smärtsamt på stenen!

[5] Om du har en lojal och en illojal tjänare, skulle du inte vara en gigantisk åsna om du gör dig av med den lojale tjänaren eftersom han har varit mycket kortare tid i ditt hus än den riktige, gamle skurken som har lurat dig vid varje tillfälle?! Därför måste era gamla sätt att tillbedja fullständigt försvinna, eftersom det inte är passande för den rena läran från himlen, och denna lära är inte bara ett nytt klädstycke för att laga ett gammalt, sönderrivet klädesplagg, utan är i sig ett helt nytt klädesplagg, för vilket det gamla, dåliga plagget måste ge plats!

[6] Men med det gamla klädesplagget menar Jag inte Moses och profeterna – ty de är det renaste guld från himlen – utan med det gamla, sönderrivna klädesplagget menar Jag era mänskliga stadgar. Inget mer kan göras med dessa eller templets stadgar, för även om man satte en ny lapp på en gapande reva så skulle man inte kunna sy fast den eftersom tyget i den gamla kappan inte skulle kunna hålla kvar stygnen eftersom det blivit för ruttet. 

[7] I fordom gav Moses en författning till det israeliska folket för hela hushållet och för mänsklighetens alla behov; men denna har blivit helt vanställd, och även om den inte hade förvrängts skulle den inte längre tjäna Min lära. Ty om du plöjer kan du inte skörda; men om det sådda vetekornet har blivit moget, så hyr du skördemän, och då är inte plogen till någon nytta för skördemännen. Moses har plogat, och profeterna har sått, och nu har skördetiden kommit, där Moses med plogen i sin hand inte längre är till någon nytta. Vi kommer nu skörda och samla i våra lador allt som är moget; men efter skörden kommer Mose plog åter ges till era händer för att igen luckra upp jorden och så det renaste vete från himlen, och där skall väktare utses som skall se till att ingen fiende kommer och sår ogräs bland det renaste vetet!”

33. Ogräset bland vetet

[1] (Herren:) ”Ja, jorden kommer att plöjas på nytt och det renaste fröet kommer att kastas i de färska fårorna, och väktarna kommer att vakta åkern, men likväl ser Jag mycket ogräs bland det nya vetet! Hur hamnade det bland vetet?

[2] Ja se, detta är väktarnas synd! De somnade när natten kom, ty de tänkte och sade: ’vem vågar när vi har åkern omringad?!’ När folket sov, kom fienden och sådde ogräs bland vetet och gick iväg. 

[3] Med medan de sov, kröp fienden in på åkern och strödde snabbt sin onda säd över åkern. 

[4] Och när väktarna på morgonen märkte att ogräs hade dykt upp på åkern, rusade de naturligtvis till herren och sade: ’Herre! Vi har sått det renaste vete, som du gav oss det, i lika ren jord och har tagit hand om den vackra åkern, men till vilken nytta var allt detta? Fienden kom ändå, på något sätt i hemlighet, som vi inte märkte, och strödde mycket ogräs bland vetet! Nu frodas det! Ska vi rensa bort det eller låta det vara?

[5] Vad kommer herren svara dem? Jag säger er att han kommer att säga: ’Eftersom ni inte höll er vakna under natten, vilket är ett livstest för varje person, var det lätt för mörkrets furste att så detta ogräs mellan mitt vete! Låt bägge växa tills det är tid för den nya skörden; då kommer vi att säga till skördemännen: ’Samla först vetet och för in det i min lada, och samla därefter ogräset och bind det i knippen och gör en eld och bränn upp alla ogräs-knippen, så att deras frön inte faller i jorden igen och gör den oren!’ 

[6] Nu frågar ni flitigt i era hjärtan och säger: ’Varför, hur, hur skall man förstå detta?’

[7] Och Jag säger er att detta är väldigt lätt att förstå. Åkern är som människorna på denna jords hjärtan; det renaste vetet är Min lära; den Ende som plöjer och sår är nu Jag Själv och ni med Mig. Ni är också de hyrda väktarna och dem som ni kommer att utse i Mitt namn. Jag är herren och Mina lador är Min himmel. Men Satan är fienden, och hans ogräs är den onda världen med alla sina onda och dödliga begär. De nyutnämnda skördemännen är de budbärare som Jag i sinom tid kommer att resa upp från himlen och sända för att samla in vetet och bränna allt det onda ogräset så att det inte längre så lätt förorenar åkern och vetet. – Ja, förstår ni nu verkligen den sanna bilden?

[8] ’Ja’, säger ni, ’nu förstår vi! Men Du, åh Herre, kunde med Din allmakt och Din allomfattande visdom lätt förhindra fienden från att komma och sprida sin onda säd bland det renaste vetet, även om vi ibland fick lite sömn under levnadsprövningens natt!’

[10] Och till det säger Jag: ’Min allmakt kan och får inte ha något att göra där ett fritt liv ska utvecklas i Mina barn. Jag Själv kan inte göra mer än ni kan göra bland er själva. Jag ger er åkern, plogen, vetet och hyr in skördemän; men arbetet gör ni själva! Och om ni arbetar ordentligt, och om ni saknar den nödvändiga styrkan, så vet ni redan vid det här laget, att Jag alltid kommer utrusta er med den, och ni kommer att kunna arbeta väl med förnyad styrka; men Jag kan för evigt inte arbeta för er! Och om Jag skulle göra det, skulle ni inte ha någon nytta av era livs frihet och självständighet; då skulle ni bli rena maskiner, men för evigt inte fria människor som lever, tänker och handlar på egen hand. 

[10] Av allt detta måste det stå helt klart för er, att enligt Min nuvarande lära är ömsesidigt tjänande huvudförutsättningen för allt liv! – Förstå nu allt detta väl!”

[11] Cyrenius säger: ”Herre, Du allena sannaste i evighet, ingen är Dig lik! Dina ord är klara, de är sanning och liv! Först nu börjar jag leva, och det är som om jag har vaknat upp ur en väldigt djup sömn. Som Du, åh Herre, har talat nu, kan bara en Gud och ingen människa tala, eftersom ingen människa kan veta vad som finns i henne och vad som gör henne levande, och hur hon kan odla livet på ett fruktbart sätt! Vi, åh Herre, är nu väl försörjda och skyddade av Dig för evigt; men de som kommer efter oss får kanske, trots all sin iver att tjäna, kämpa mot allt slags ogräs på din åker med det mest underbara vete! Men jag ska göra allt vad står i min makt, för att inte det inte ska vara så lätt för helvetet att så sin säd i den åker, som Du nu har visat oss!

[12] Men nu vill jag höra från Din mun, hur helvetet och dess furste påverkar människor! Hur för de sitt ogräs in på himlens åker?”

34. Tankar och deras skapelser             

[1] Jag säger: ”Inget är enklare än det! Jag har redan visat er hur varje människa måste gå lagens väg, om hon vill nå frihet och självständighet i sitt väsen och sitt liv. Men om det finns en lag som ges till människor som utifrån, så måste det också finnas ett incitament att med lätthet och glädje bryta mot lagen, även om det bara varar för stunden, än att följa den strikt. På detta sätt kallades alla andar till existens av Mig, innan den fysiska skapelsen, vad och hur har Jag redan visat er, så att ni var tvungna att förstå det; ty själva följer ni precis samma ordning, när ni vill skapa något. 

[2] Först tänker ni alla möjliga tankar; ur dessa formar ni sedan idéer och former. När ni väl har utvecklat en viss form utifrån tankarna och idéerna, omsluts den av viljan för att ge den beständighet. När den väl har kommit så långt, förblir den en helt oförstörbar andlig enhet, och ni kan alltid föreställa er den när ni vill föreställa er den. Men ju längre ni ser på en sådan formad idé inom er själva som ett formellt objekt, desto större sympati har ni för den bildade och andligt omslutna idén; det vaknar en kärlek för denna andliga form i er. Kärleken till den ökar, den uppflammar i ert hjärta, och genom livets värme och kärleksflammans ljus, blir de nu ständigt bättre definierade idéerna mer och mer utvecklade, fullständiga, vackrare, och från dess allt större perfektion, börjar ni nu att upptäcka all slags användbarhet av den och fattar beslutet att omvandla den nu mer utvecklade idén till ett yttre verk. 

[3] Till en början gör ni skisser på ett pergament, och detta tills skissen helt liknar den redan utvecklade andliga bilden i er själva. När ni inte finner någon skillnad mellan skissen och den andliga bilden, rådgör ni med experter hur detta kan förvandlas till ett verkligt, fysiskt verk. Och experterna funderar på det och hittar snart sätt vägen runt den utvecklade idén och säger: ’Detta och detta behöver vi för det i några år, och så mycket kommer det kosta!’ Ni upprättar sedan ett kontrakt, arbetet startar och några år senare står idén färdig inför er för tusentals människor att se på, beundra och använda.

[4] Förstå, på detta sätt skapar ni era hus, verktyg, städer, slott, skepp och tusentals andra saker! Och precis på samma sätt skapar Jag himlarna, världarna och allt som de innehåller och bär. Skapandet av en värld tar naturligtvis mer tid, än det tar för er att bygga en hydda, ett hus eller att bygga något annat; ty ni har redan här den färdiga materien framför er, men Jag måste först skapa materia och ta den från Min viljas mest oföränderliga fasthet. 

[5] Jag skulle också kunna skapa materia omedelbart, ja, även få till stånd en hel världslig armé på ett ögonblick; men en sådan värld skulle ha svårt att bestå, eftersom den tidigare inte fick tillräcklig näring av Mig förrän den var helt mogen. När väl en stor världsidé har fått blivit mogen i Mig och har matats med Min kärlek och visdom, kommer den också att bli mer och mer intensiv och därigenom bli mer och mer beständig.

[6] Det är likadant med er, där ni har att göra med redan formad materia! Ett hus som ni i en nödsituation har byggt på en dag, kommer säkert inte att stå kvar i hundra år och ännu mindre i tusen år! Men när det gäller byggnader, där ni innan byggstarten har låtit den bildade idén inom er mogna under lång tid och ständigt blivit tydligare genom återspeglingen av er idé om vad som krävs för att omvandla en sådan form till en så bestående och perfekt fungerande existens som möjligt, så kommer ni också satt kapa något bestående likt pyramiderna, som redan nu, vilket alla utbildade dödliga känner till, har stått i nästan två tusen år och som tål alla stormar och kommer att stå mer än fyra gånger så lång tid, med knappt någon vittring på utsidan. 

[8] Om de gamla faraonerna inte hade tänkt tillräckligt länge på att bygga sådana byggnader som förråd för sin hemliga konst och vetenskap, vilket inte skulle förstöras av tidens tand under tusentals år, skulle dessa pyramider aldrig stå som monument över urtidsarkitekturen. Men eftersom byggherrarna i åratal närde sin en gång uttänkta idé som förvandlades till en fullständig form, och på detta sätt fört den till mogna, är det därför förståeligt varför deras idé omvandlades till materia, och än idag fyller vandrare med förundran. 

[8] Som ett resultat lärde sig människor att tänka snabbt och kunde ur summan av sina tankar fort utveckla en idé, som ibland var ganska komplicerad, och ofta sätta den till verket. Själva arbetet var därför lätt och, på grund av den otillräckliga förmognaden av idén blev arbetet snart förgängligt. Kort sagt, allt enkelt förblir enkelt, och allt svårt förblir svårt!”

35. Utvecklingen av materia

[1] (Herren:) ”När Jag i första början placerade ut andarna som Mina mogna idéer utanför Mig Själv och fyllde dem med Min kraft så att de själva började tänka och vilja, hade de också blivit visade en ordning, enligt vilken de skulle tänka, vilja och slutligen handla. Men med denna visade och givna order, hade en lockelse lagts ner i dessa första varelser att ignorera den givna ordern; annars skulle de aldrig kunna använda sin fria vilja. Den lockelse som lagts ner i dem, skapade en sann livsrörelse i dem, enligt vilken de började bestämma, välja, fast vilja och handla. 

[2] När man väl vet detta är det lätt att förstå, att redan i de första skapade andarna hade ett visst ogräs börjat visa sig, eftersom lockelsen lyfte många av de först skapade andarna ur ordningen och slutligen måste de genom ständigt mäktigare motstånd hårdna och på så sätt lades grunden till skapandet av de fysiska världarna. 

[3] De första huvudcentralsolarna skapades, och ur dem slutligen alla andra oräkneliga solar och himlakroppar och med dem allt annat som ni kan upptäcka på, över och i dem.

[4] Allt som är och kallas materia, var ursprungligen andlig, som frivilligt trädde ur Guds goda ordning, grundade sig i felaktiga lockelser och härdades däri, vilket sedan formade materia. Materia är därför inget annat än ur sig själv härdad ande under dom; eller uttryckt tydligare, det är andens grövsta och tyngsta hud eller skal. 

[5] Det andliga med allt sitt aldrig så hårda och grova omgivande skal kan dock aldrig bli perfekt materia, utan fortsätter att leva och existera i materia, oavsett dess natur. Om materien är väldigt hård, är det andliga livet i det också mycket undertryckt och kan inte utrycka sig och utvecklas vidare om det inte får hjälp utifrån. 

[6] Livet kan bara uttrycka sig i stenhårt liv om stenen under lång tid har mjukats upp av regn, snö, dagg, hagel, blixtar och andra element. Därigenom flyr en del liv ut i luften som eter, en del bildar ett nytt och lättare skal, från början i form av skört bladmögel eller mossväxter. Men med tiden missnöjd med detta skal, greppar det friare livet varandra och skapar snart ett nytt skal, vari det kan röra sig friare och mer självständigt.

[8] Så länge som skalet är skört och mjukt, har den fängslade andliga det ganska bekvämt och frågar inte efter något bättre. Men det till en början väldigt ömtåliga skalet blir hårdare och grövre igen av andarnas inre aktivitet, som nu alltmer tar bort allt det som förtrycker dem. Därför strävar det andliga livet uppåt, och bildar därigenom grässtrået och i dess vidare strävan trädstammen och söker skydda sig från den förhärdning som kommer underifrån, genom de fortlöpande tillverkade och allt smalare ringarna och skårorna.  Men eftersom till slut ingen räddning från total förhärdning kan förväntas av denna aktivitet, smalnar den nedre stammen så mycket som möjligt och tar ytterligare tillflykt till små kvistar, trådar, löv, hårstrån, och slutligen in i blomman. Eftersom allt emellertid snart blir svårare och svårare och andarna i stort ser att alla deras ansträngningar är förgäves, börjar de snart att så att säga förpuppa sig och ganska bestämt omger sig med motsvarande bättre materia. 

[8] På detta sätt skapas alla frön och frukter. Men den mest själviska delen av det friare livet i en växt vinner inte mycket; ty det som inneslutit sig i ett fast groddskal, måste fullfölja resan lika många gånger som fröet kommer in i den fuktiga och livsmättade jorden. Den andra, mer tålmodiga delen av livet, som lät sig stanna kvar i den lägre materien som en vaktpost och bärare av det ivriga, rädda och otåliga livet, förfaller snart och övergår snart till en högre och friare livssfär, och fortsätter ändå att täcka sig själv, men oftast redan med en motsvarande djurform. Och det som har konsumerats som frukt av djur och till och med människor används i stora drag för att forma och ge näring åt köttet, och i den ädlare delen blir nervstyrkande och upplivande av anden, och den mycket ädla delen blir själslig substans. 

36. Girighet, materiens ursprung

[2] (Herren:) ”Om man tittar lite närmare på denna utveckling, kommer det verkligen inte att vara särskilt svårt för er att i rätt djup av sanningen förstå var ogräset på livets åker kommer från. 

[2] Allt som kallas värld och materia, är något fel som oundvikligen alltid står i motsats till Guds sanna, andliga ordning, eftersom den från början var tvungen att placeras som en mot-stimulans till uppväckandet av den fria viljan hos den levande, välformade idén och placerade utanför Gud som individuella varelser, för att väcka deras fria vilja, och bör därför ses som det sanna ogräset i livets enda sanna och rena åker. 

[3] Om ogräset ursprungligen var en nödvändighet för att etablera ett helt fritt andligt liv, måste det slutligen erkännas som sådant av de fria skapade människorna och frivilligt avlägsnas eftersom det omöjligen kan fortsätta att existera med dem. Det är ett nödvändigt medel för ett syfte, men kan aldrig bli ett med syftet själv. 

[4] Nätet är också ett nödvändigt hjälpmedel för att fånga fisk; men vem doppar det i vattnet, tar upp det igen och grillar det på elden och avnjuter det som mat istället för fisken?! Sålunda är nätet bara nödvändigt för att fånga fisk; och när man väl har lyft fisken ur vatten och ställt den i skafferiet, lägger man undan nätet och använder den avkastning som det har gett. 

[5] Därför måste det finnas en lockelse att överträda budet; ty det väcker förmågan att kunna känna igen och att fritt vilja. Det fyller själen med begär och glädje, så länge som den känner igen lockelsen, men inte ger efter utan kämpar emot med samma fria vilja, som väcktes och upplivades av just samma lockelse i henne, och den fria själen använder den sedan som ett hjälpmedel, men inte som ett mål som uppnås med den. 

[6] Röret är aldrig själva vinet, utan bara ett kärl för att bevara vinet. Men vem är så dum att han biter själva röret och skadar det bara för dess lockande lukt, när han vet hur han skall öppna röret för att få det rena vinet ur röret?!

[7] Ogräset eller lockelsen till överträdelse av lagen är därför något underordnat och får aldrig bli en huvudfråga. Den som gör det underordnade till en huvudfråga, liknar en dåre som vill fylla sig med grytorna där god mat tillagas, men kastar bort maten!

[8] Men vad är detta ogräs vars förmultning är avsett att befrukta livet? Vilket namn bär därför denna kontrarättsliga lockelse som lades ner i formerna som gjorts levande? Det kallas egenkärlek, själviskhet, högmod och slutligen härsklystnad. Sannerligen, genom egenkärleken går den levandegjorda formen in i sig själv, men med en girighet för att dra in allting i sig själv och för att låsa in och bevara det för alltid i sig själv, för att vara säker på att det inte kan vara till nytta för någon annan, av rädsla att inte själv lida någon brist! Men genom en sådan förslutning av allting i sig själv som det fortlöpande drar från den gudomliga ordningen som föder och upprätthåller allting, måste en ständigt växande förhärdning äga rum och en viss tillfällig förhärdning och överlägsenhet och därigenom ett särskilt välbehag i sig själv – och detta är i ordets och innebördens sannaste betydelse själviskhet, som den känner som något väldigt betydelsefullt och försöker upphöja över varje annan varelse med all styrka, kraft och tillgängliga medel, och även om det är på allra värsta sätt. 

[9] Om själviskheten har uppnått vad den vill, höjer den sig över allt som liknar henne och tittar så att säga berusad av glädje ner på allt: och detta är vad man kallar högmod. Det finns redan mycket materia därinne och en hel åker av det värsta ogräset. 

[10] Högmodet är i sig det största missnöjet, eftersom det fortfarande gör iakttagelsen, att inte allt tjänar såsom det skulle vilja ha det. Det undersöker nu alla resurser och andra förmågor och finner att för att göra alla tjänstvilliga så måste det spela den politiska rollen som en flott och generös person. Klappat och klart! Eftersom det alltid finns fler hungriga än de som är mätta, har den lättsamma stoltheten en lätt uppgift. Snart samlas alla små hungriga och låter sig utsättas för mycket stränga order, eftersom de nu också får en bit av stolthetens rikedom. De lyder nu högmodet slaviskt, och därigenom ökas dess makt, och högmodet strävar nu genast efter att göra alla tjänstvilliga och tributskyldiga mot sig själv. Och denna omättliga strävan är det som man i egentlig mening kallar det mest fördärvliga begäret efter makt, i vilket kärleken inte längre råder.

[11] I ett sådant maktbegär uttrycker sig redan den tjockaste materia; som en planet hårdnad till granit fullständigt försedd med alla möjliga onda element. Men maktbegäret och med det den verkliga diktaturen är detsamma som den tätaste materia, vilket bevisas av de ytterst starka slotten och fästningarna, bakom vilka härskarna förskansar sig. Murarna måste vara flera famnar tjocka och utrustade med starka krigare, så att ingen någonsin skall kunna bryta igenom det grova materialet och inkräkta på härskarens mest högmodiga vila. Ve den svage som bara skulle våga rubba på en sten på härskarens fäste; han skulle snart krossas och förgöras!

[12] Jag menar inte här de härskare och regenter som Guds ordning har satt som ödmjukhetens och anspråkslöshetens, kärlekens och tålamodets pelare för att minska högmodet hos varje människa; ty dessa regenter som Gud har utnämnt måste vara vad de är, och kan inte vara annorlunda, eftersom de har drivits och vägletts av Guds allsmäktiga vilja för nationernas förbättring. Här avses endast varje enskild andes och persons allmänna högmod, och visas vad det i själva verket är i sig själv. Ja, de var verkligen härskare, som man kan kalla onda tyranner! De har stigit upp ur nationerna, gjort uppror mot de härskare som har utsetts av Gud, som en gång Absalom mot sin far David. Sådana härskare är inte utsedda av Gud, utan sig själva, och är därför onda och ett sant ogräs och motsvarande former av den allra tätaste materia. 

[13] Men du, Min Cyrenius, och din kejsare är inte så, utan vad ni är enligt Min vilja – fastän fortfarande hedningar! Men ni som hedningar är Mig ännu kärare än många kungar, som förmodades vara ledare för Guds barn men bara var kroppsliga och ännu mer andliga mördare av dem, så därför har deras gamla troner och kronor för evigt tagits ifrån dem och överlämnats till er klokare hedningar. – Jag behövde göra detta tillägg, så att du, ­Min Cyrenius, inte skulle tro att du och din brorson sitter på härskartronen inför Mig som troninkräktare. – Och låt oss nu fortsätta med vår betraktelse över ogräset i den goda åkern!”

37. Solsystemets ursprung

[1] (Herren:) ”Se hur människorna nu blir så fulla av all materia genom egenkärlek, högmod och genom den maktbegär, att de under många tusen gånger tusen år inte kommer att kunna befria sig helt från det, – på samma sätt fanns det också ursprungliga skapade andar, som på grund av den lockelse som hade givits dem också blev självälskande, själviska, arroganta och slutligen härsklystna, och följden blev att de förvandlades till ren materia. 

[2] De har delat upp sig i stora sammanslutningar och placerat sig på för er ofattbara avstånd. Varje sammanslutning ville inte höra, se och lära sig av varandra, bara för att kunna vältra sig i sin egenkärlek till fullo. Genom denna ständigt ökande egenkärlek och själviskhet och genom detta mer och mer uppväckta högmod och absolut maktbegär, krympte slutligen de otaligt många livsformerna samman till en enormt stor klump enligt gravitationslagen – och skalglobens^[1] fysiska ursprungliga sol fullbordades. 

[3] Nu finns det i den oändliga rymden emellertid sådana system eller skalglober, där en sådan beskriven ursprungligen central sol överallt tjänar som ett centrum för oräkneliga världar, och dessa ursprungliga centrala solar är just de sammanslutningar av ursprungliga andar, ur vilka med tiden alla andra sol-universum (Sonnenalle, das All = världsalltet, universum, övers. anm.), sol-områden, planetära solar, planeter, månar och kometer uppstod. 

[4] Men hur gick detta till? Förstå, inuti den ursprungliga centrala solen blev trycket för stort för många av de stora andarna! Glödande av vrede flydde de oändligt långt från sin första sammanslutningsklump. Under en tid svärmade de omkring i den oändliga rymden, helt fria och ofarliga, och hade den goda avsikten att de av sig själva skulle återvända till den rent andliga ordningen; men eftersom de inte kunde bli av med egenkärlekens element, började de till slut igen att krympa till en fast klump, och centrala solar av den ordningen uppstod inuti en och otaliga andra skalglober. 

[5] I dessa centrala solar av den andra ordningen uppretades med tiden huvudandarna på grund av det ständigt ökade trycket och befriade sig själva i otaliga massor från de förenade klumparna av den andra ordningen. De hade återigen de bästa avsikter för en rent andlig förvandling; men eftersom de med tiden åter fann stort välbehag i sig själva och inte helt kunde ge upp egenkärleken, växte de på nytt i fysisk vikt och krympte också till en stor klump, och centrala solar av den tredje ordningen formades. 

[6] Men snart utvecklades samma omständigheter där som med de tidigare centrala solarna. De högre andarna, färre i antal, pressades så småningom för hårt av de underordnade andarna och blev igen rasande och tusentals tusental bröt sig loss med stor kraft från den gemensamma klumpen, med den fasta avsikten att nu slutligen återvända till det rent andliga. Under otänkbart långa tidsperioder flöt de som vitt åtskild eterisk ånga i skapelsens stora rymd. 

[7] De tilltalades av denna frihet eftersom de mindes det mäktiga tryck de var tvungna att ha fått utstå. Men i denna sysslolösa frihet började de med tiden att leta efter näring i rymden – det vill säga att bli mättade någonstans utifrån. De fann den och var tvungna att finna den; ty begäret är som de nordiska magnetiska bergarterna som med oemotståndlig kraft drar till sig allt järn liksom alla järnhaltiga mineraler. 

[8] Men vilket blev det oundvikliga resultatet av detta? Deras väsen började därigenom att gradvis bli mycket tät; med detta väcktes egenkärleken och följden av denna, och det oundvikliga resultatet var att de krympte till en gemensam klump, vilket naturligtvis krävde ett oräkneligt antal jordiska år. 

[9] Men vad är en så lång tidsperiod för en oändlig Gud?! En siare från förhistorisk tid sade en gång: ’För Gud är tusen år som en dag!’ Jag säger er: Tusen gånger tusen år är knappt ett ögonblick för Gud! För den sysslolöse blir timmarna till dagar och dagarna till år av ren långtråkighet. För den som arbetar hårt och mycket blir timmar till stunder och veckor till dagar. Ty evighetens Gud är fylld med oändligt aktiv ihärdighet och är ständigt oändligt verksam, och det väldigt välsignade resultatet av detta är att för er otänkbart långa tidsperioder måste verka som ett ögonblick för Honom – och solens fulla utveckling varar bara en väldigt kort stund inför Hans ögon. 

[10] Ur denna sist beskrivna krympning framträdde och fortfarande framträder solsystemets planetära solar, som den som ger ljus till denna jord. Dessa typer av solar är mycket mjukare och mildare än de centrala solarna, men har fortfarande en enorm massa av tung materia som ett resultat av dess eoners eoner andars egenkärlek, vars egenkärlek klumpade ihop en sådan sol. De ädlare och bättre andarna i denna ljusklump upplevde med tiden ett alltför tungt och outhärdligt tryck från de vanliga andarna som helt har blivit materia. Följden av detta är, som med de tidigare solarna, våld, utbrott efter utbrott, och att de ädlare andarna befriar sig själva. 

[11] Här vaknar den väldigt fasta viljan i dem att gå över till det rent ursprungligt andliga genom att följa Guds sanna ordning. Många kämpar mot lockelsen som är nedlagd i dem och blir ursprungliga skapade änglar, utan att för tillfället gå genom köttet. De som emellertid vill genomgå denna procedur, antingen omedelbart på solen eller till och med på denna jord, tillåts göra så, och kan också äga rum på de tidigare beskrivna centrala solarna, men inte så ofta som särskilt denna planetära sol, som förser denna jord med ljus, som huvudsakligen alstras av dess andars stora aktivitet. 

[12] Men vissa sammanslutningar av andar, som har frigjort sig från solklumpen med de bästa avsikter, kunde emellertid inte befria sig själva helt från egenkärlek och började sakta hänge sig åt den ursprungliga lockelse som var nedlagd i dem; en blev två och så vidare på ett obemärkt sätt!

[13] Kort därefter blev de materiellt synliga som disiga kometer med lång svans. Vad betyder denna svans? Den visar hungern hos de andar som redan håller på att bli materiella och den stora girigheten efter materiell mättnad. Denna girighet hämtar sitt motsvarande material ur etern, och en sådan komet, som ett kompendium (hopslagning) av andar som redan blivit mycket materiella, vandrar sedan omkring i den stora eterrymden och letar efter näring som en rasande varg. 

[14] Genom denna insupning, blev den också allt tätare och tyngre. Med tiden kommer den igen att attraheras av solen från vilken den kom iväg, till den grad att den måste börja kretsa runt den på ett ordnat sätt. När den står ut med en sådan ordning kommer den att bli en planet som denna jord som denna jord, morgon- och kvällsstjärnan, eller Mars, Jupiter och Saturnus och andra som ni inte känner till. 

[15] Nu finns det en planet där och den är alltid otroligt hungrig och eftersom den är närmare solen än tidigare när den fortfarande var en komet, får den tillräcklig näring från den, som också är ett bete för den, för att dra rymmaren närmare och närmare sig själv, för att efter lång tid begrava den fullständigt – en lovvärd önskan hos de ursprungliga skapade andarna i solen, vilket beträffande de stora planeterna, inklusive denna jord, emellertid aldrig blir verklighet på sitt sätt. Ty även om de andar som förvisats i planeterna fortfarande är väldigt materiella, känner de till solens materia och har inget särskilt behov eller önskan att någonsin igen förena sig med solen. De tar gärna emot andarna och de små andarna från solen som en god källa till styrka och näring, med vill inte veta något av en fullständig förening med solen. 

[16] Ibland händer det också att de andar som en gång har rymt lockas och dras mycket nära solen i sitt materiella klumpkompendium; men den oerhörda aktivitetsivern hos de fria andarna som omger den hårda solklumpen, som glöden från solens yttre yta huvudsakligen beror på, gör att alla andar som krympt i den stela klumpen, stiger till nästan högsta möjliga aktivitet, att skingra sig och, som man säger, söka skydd åt sig själva. 

[17] Följden av en sådan väckt aktivitet hos de andar som har klumpats ihop i en planet eller åtminstone mer mogen komet sedan lång tid, är den plötsliga och fullständiga upplösningen av klumpen och återlösningen av många tusen gånger tusen och igen tusen gånger tusen andar, av vilka de flesta blivit visa och undervisade av en sådan lektion. De återvänder omedelbart till livets rätta ordning och blir ursprungliga änglaandar och användbara väktare för sina mindre fria bröder, såväl som de som försmäktar i hårda klumpar och bidrar mycket till den snabbare återlösningen av desamma. 

38. Jordens betydelse och dess ursprung

[1] (Herren:) ”En del av sådana återlösta andar vill fortfarande gå köttets väg på vissa av planeterna. Vissa gör det också på solen, på något av de bälten som naturligtvis passar dem bäst. Men till denna jord kommer endast väldigt få, eftersom köttets väg verkar för svår för dem, för här måste de ge upp allt minne av ett tidigare tillstånd och gå in i en helt ny varelse, vilket inte är fallet på andra planeter och himlakroppar.  

[2] För det första har de inkarnerade andarna fortfarande ett drömlikt minne av alla de tidigare tillstånden, och följden av detta är att människorna på de andra planeterna och himlakropparna i grunden är mycket klokare och mer nyktra än på denna jord. Men därför kan de inte gå vidare till ett högre nivå av fritt liv. De liknar, som sagts tidigare, mer djuren på denna jord, som av naturen har en viss instinktiv utbildning för sitt väsen, varigenom de alltid uttrycker stor skicklighet och fullkomlighet, så att människan med allt sitt förnuft inte kan imitera dem. Men försök nu att lära djur mer än så, och ni kommer inte att kunna lära dem mycket som är användbart.  

[3] Det finns visserligen dem som får så mycket nödvändig träning att de kan användas för väldigt enkelt och grovt arbete, som oxen för att dra, hästen, åsnan och kamelen att bära, en hund för att nosa upp, jaga och dra; men utöver det kan man inte lära dem något mer, och beträffande tal kan absolut ingenting uppnås. Den enkla orsaken ligger i att det trubbiga minnet av deras tidigare tillstånd fortsätter att fängsla och sysselsätta djursjälarna som en dom, så att de lever i en viss bedövning.  

[4] Endast med människor på denna jord inträffar den situation som inte inträffar någon annanstans, att de förlorar allt minne och därför måste börja ända från början med en fullständigt ny livsordning och ny utbildning, som är uppsatt så att varje människa kan växa till den fullaste likhet med Gud. 

[5] Det är därför som en sådan själ bara kan inkarneras på denna jord, som antingen kommer från en sol där alla ursprungliga element fortfarande är närvarande, men som redan har gått igenom köttets väg redan där och alltså har all den själsliga intelligens som är nödvändig för att fullborda ett helt andligt liv – eller så kommer en själ direkt från denna jord och har tidigare passerat genom alla de tre så kallade naturrikena från den grövsta stenmaterian genom alla lager av mineraler, därifrån genom hela växtriken och sist genom den fullständiga djurvärlden i vattnen, på jorden och i luften. 

[6] Naturligtvis bör man inte här tänka på den fysiska kroppen, utan det själsliga-andliga element som finns i dess skal; eftersom skalet i en vidare analys också är själsligt-andligt, men i sig självt är det fortfarande för enkelt, för trögt och för klumpigt och är fortfarande ett alltför tungt uttryck av egenkärlek, själviskhet, högmod och den giriga, snåla och dödligt arga egenkärlekens mest tröga och lata njutning. Sådan materia måste först absorberas genom att förmultnas flera gånger och delvis övergå till en renare själstäckande substans; ingenting därav kommer förmodligen dock någonsin att kunna användas för själva själssubstansen.

[7] Av denna anledning finns det på denna jord många fler olika typer av mineraler, växter och djur än på alla andra planeter och solar, naturligt betraktat var för sig. Alla sammantaget skulle förmodligen ge en större totalsumma, men på varje annan enskild himlakropp i skapelsens hela rymd finns det inte ens en hundratusendedel av de många typer som finns här på denna jord i vart och ett av de tre rikena. Det är just därför att denna jord ensam är avsedd att bära Guds barn i ordets sannaste bemärkelse.  

[8] Men hur och varför är det så? Det finns ytterst speciella omständigheter kopplade till denna jord. Som planet tillhör den denna sol; men den är, strängt taget, inte lik alla de övriga planeterna – som med undantag av den mellan Mars och Jupiter, som på grund av vissa onda skäl redan förstördes för sex tusen år sedan, eller i själva verket förstördes av sig själv och dess invånare – av denna sol, utan härstammar ursprungligen från den ursprungliga centrala solen och är i ett visst avseende för er otänkbart mycket äldre än denna sol. Likväl blev den en fysisk kropp först långt efter att denna sol för länge sedan hade börjat sitt första varv runt sin centrala sol som en utvecklad världs-klump, och då hämtade den fortfarande sin fysiska kropp från denna sol.”

39. Månens ursprung

[1] (Herren:) ”För många tusen gånger tusen jordiska år sedan, var dess (jorden) kropp betydligt tyngre, och dess andar mycket nedstämda. De värsta andarna blev arga och separerade sig från en stor del av den grövsta materien, och svärmade runt jorden i många tusen år i en mycket oordnad omloppsbana. 

[2] Eftersom alla delar, bortsett från några få klumpar, var helt mjuka och halvt flytande och hela massan konstant roterade, formade slutligen hela massan ett stort klot, vars rotation runt sin egen axel var alldeles för långsam för dess ringa diameter, för att hålla vätskan på sin inte helt obetydliga yta jämnt utspridd, och eftersom dess bana runt jorden var väldigt snabb, resulterade detta i att vätskorna alltid koncentrerades på den sida som vänder sig bort från jorden, som ett resultat av den gamla centrifugalgravitationen. 

[3] Därmed flyttades den faktiska tyngdpunkten hos denna runda klump ständigt mot den sida där alla vätskorna samlades, och med tiden upphörde denna alltför långsamma axelrotation helt – efter att klumpen själv blivit mer kompakt, genom vilken vattnet inte kunde sippra igenom lika snabbt och vågorna som togs med började att motverka rotationen genom att strömma mot nybildade höga bergsväggar – och hela klumpen började visa ett och samma ansikte mot jorden, från vilken den hade kastats ut.  

[4] Och detta var också gott, så att dess hårdnackade andar kunde känna på hur gott det var, att vara fast i den torraste materia som nästan var tom på näring. Eftersom det lever människor på denna jord, tjänar denna del av månen (eftersom den klump som diskuteras är månen) det syfte, att de människor som älskar världen mest skickas dit, och därifrån, inkapslade i en luftig-materiell hud, kan titta på sin vackra värld på ett avstånd av över hundra tusen timmar i flera tusen år och tycka synd om sig själva att de inte längre är dess giriga invånare. Men att de trots alla sina begär inte längre kan återvända till denna jord är redan väl sörjt för. Men några eoner av jordiska år kommer att få till och med de mest envisa att besinna sig!

[5] Ni har nu sett hur hela världens fysiska skapelse har uppstått, ända ner till planeternas månar, som har kommit till på samma sätt nästan överallt där de finns, och har samma natur och tjänar nu samma syfte. 

[6] Hur och av vilket skäl hela världens fysiska skapelse, ända ner till månarna, ursprungligen uppstod ur fallna andar, precis på samma sätt uppstod såväl bergen som de första jätteväxterna på de hårda och tunga himlakropparna, och senare alla slags växter, djur och till sist människan själv.

[7] Bättre andar tvingar sig fria från materiens ständigt ökande tryck, och upplöser sin egen med sin viljekraft. De kunde genast gå över till de rena andarnas ordning; men den gamla lockelsen utövar fortfarande sin gamla kraft. Egenkärleken vaknar genast igen, växterna suger upp, djuren äter, och människans själ, som knappt åter kommer in i den gamla gudaformen, söker girigt efter mat och liknande, slöa välbefinnande. Därför måste hon genast inkapsla sig själv med en fysisk kropp, vilken ändå är mer ömtålig än den gamla, syndiga materien. Trots den mer ömtåliga kroppen ökar den rena själen så mycket i sin egenkärlek att det skulle bli den svåraste sak, om Jag inte hade lagt ner en väktare, en gnista av Min kärleksande, i hennes hjärta.”

40. Nästankärlekens arvsynd

[1] (Herren:) ”Ni har hört om arvsynden – åtminstone ni judar! Vad är den och vad består den av? Se och hör!

[2] Det är den gamla egenkärleken som lögnens fader och all ondska som kommer ur den; men lögnen är den gamla, syndfulla materien, som i själva verket inte är något annat än en lös och syndig manifestation av egenkärlek, själviskhet, högmod och maktbegär. 

[3] Allt detta härstammade från den nödvändiga lockelse som Jag var tvungen att placera i andarna för kunskapen om deras egen fria vilja. Men även om lockelsen var nödvändig, var den materiella världens syndiga tillblivelse ingalunda nödvändig. Den tilläts bara ur Min ordning som en olycklig nödvändig konsekvens av de så många andar som inte ville stå emot lockelsen, även om de kunde – precis som sex gånger så många ursprungligen skapade andar kunde, av vilka endast en står här för att betjäna oss och bär namnet Rafael.

[4] Fienden som alltid strödde ogräset under det rena vetet, och fortfarande strör, och kommer att strö under lång tid framöver, är därför den gamla egenkärleken, och följden som ni känner till är ogräset, och i den vidaste bemärkelsen är urtypen för all slags materia Satan, djävulen. 

[5] Men Mitt ord är det ädla och rena vetekornet, och er fria vilja är åkern, i vilken Jag som såningsmannen av allt liv, strör och sår de renaste korn ur Min eviga ordning. 

[6] Låt er inte övermannas av egenkärlek, utan bekämpa den lätt och mäktigt med det glödande svärdet av ren, högst osjälvisk kärlek till Mig och era nästanbröder och systrar, så kommer ni att hålla åkern fri från allt ogräs och snart kommer ni att kunna gå in i Mitt rike som den renaste och mest värdefulla frukt, och där se och leda nya och rent andliga skapelser i evighet!

[7] Men se till att fienden, eller egenkärleken i dig, inte ens tar upp ett utrymme stort som en atom i er; typ denna atom är redan det sanna ogräsets frö, som med tiden kan ta över er fria vilja fullständigt, och ert rena andliga kommer då att bli mer och mer likt materiens ogräs, där ni själva kommer att bli en lögn, eftersom all materia i sig är den mest uppenbara lögn!

[8] Den minsta atomen av egenkärlek i er, Mina nuvarande lärjungar, kommer om tusen år bli hela berg fulla av det giftigaste ogräs, och Mitt ord kommer att muras in i gränderna och gatorna med den värsta avföring, så att ingen lögn full av högmod och hat kan ta anstöt av det! Förbli bara i Min ordning, så kommer ni snart att se vargarna och lammen dricka ur samma bäck.

[9] Jag har nu givit er en förklaring som ännu inte har lagts in i någon andes sinne, så att ni kan sluta er till vem Han är, som ensam kan ge er en sådan undervisning och varför. Säkert inte bara för lärans skull, utan för handlingens efteråt! Därför bör ni inte bli fåfänga och förvånade hörare av Min lära, som aldrig tidigare har predikats till människorna så öppet som Jag nu gör. Det är inte heller tillräckligt att ni tydligt inser, att det är Gud Själv, Fadern från evighet, som har talat till er, utan ni måste på allvar undersöka ert hjärta, för att se om det inte finns en ogräsatom som vilar i dess kärlek. Om ni finner det, så rensa bort det med de aldrig så små rötterna och bli aktiv i överflöd enligt Min för er inte okända ordning, så kommer ni för evigt att skörda livets verkliga fördelar av den.

[10] För att ni också skall kunna förstå att allt är som Jag har förklarat det för er nu, kommer Jag öppna era ögon en kort stund, så att ni kan se och uppleva allt själva. Var därför uppmärksamma på allt som ni kommer att få se nu!”

41. Frälsning, pånyttfödelse och uppenbarelse

[1] Av lättförståeliga skäl var ingen beredd på denna förklaring, och alla närvarande blev förvånade och häpna, lika mycket som Min förklaring inte hade någon like. 

[2] Många slog sig för bröstet och ropade högt: ”Herre, Herre, döda oss, ty vi står som alltför stora syndare inför Dig; och allt detta genom vår alldeles egna medvetna och omedvetna skuld! Endast Du är god och helig; men allt annat, som bär ett fysiskt skal, är ont och värt att bli förbannat. Åh Herre, hur länge ska vi vandra i vår egen materia? När skall vi befrias från den gamla förbannelsen?”

[3] Jag säger: ”Just nu, eftersom Jag Själv välsignar all materia genom att inkarnera Mig Själv med er gamla förbannelse och därigenom har bringat den välsignelse! Alla de gamla himlarnas gamla ordning inklusive himlarna upphör, och en ordning och en ny himmel kommer nu att skapas på grundval av den materia som nu har skapats av Mig, och hela skapelsen, såväl som denna jord, måste få ett nytt inrättande. 

[4] Efter den gamla ordningen kunde ingen komma in i himlen som en gång var fast i materien; men från och med nu kommer ingen att kunna komma till Mig i den högsta och renaste himlen, som inte, likt Mig Själv, har gått igenom köttets och materiens väg.  

[5] Den som från och med nu döps i Mitt namn med Min kärleks levande vatten och med andan i Min lära och i Mitt namn efter styrka och gärning, från honom är den gamla arvsynden för alltid utplånad, och hans kropp kommer därigenom inte att vara den gamla syndens mördarnäste, utan ett tempel för den helige Anden. 

[6] Men alla bör vara på sin vakt, så att de inte på nytt blir smittade av egenkärlekens gamla, giftiga ogräs! Akta er bara för det, så kommer ni också att helga ert kött och blod; och när sanningens Ande ensam får herravälde, så inte bara kommer själen stiga till ett fullkomligt, evigt liv, utan även kroppens kött och blod inklusive hud och hår!

[7] Se, vilken skillnad det är mellan förr och nu! Som det kommer inrättas nu, kommer det förbli i evighet. 

[8] Solen, som tidigare var full av förbannelser, kommer hädanefter att vara full av välsignelser, och även allt som i den oändliga rymden har någon form av existens! För som Jag sade, gör Jag nu allting nytt, och alla gamla förhållanden måste förvandlas, eftersom Jag Själv har förändrat Mig Själv, i det att Jag Själv har klätt Mig Själv med materia.

[9] Men detta lägger Jag till och säger: Den som inte tror och blir döpt med vatten och ande i och ur Mitt namn och Mitt ord, för honom är det bättre att vara kvar i det gamla! Sådana kommer inte att komma in i Mitt rike och kommer inte att se Mig på den andra sidan, utan kommer att stanna kvar vid de yttersta gränserna av Mitt rike, där det kommer att bli mycket mörker och natt och mycket gråt och tandagnisslan. Och himlens renaste ljus kommer inte att tränga in i dem mer än ljuset från den minsta fixstjärna tränger in i denna jord, och de kommer veta lika mycket om Min sanna livshimmel som människorna nu vet hur fixstjärnorna ser ut, och vad som finns i dem. Och människorna kan tänka dag och natt i tusentals gånger tusentals sekel på vad dessa skimrande prickar är, och även efter så lång tid kommer de veta lika mycket som de vet nu. Med tiden kommer visserligen människor att stiga fram, som kommer att uppfinna ögonvapen för att se avlägsna föremål som om de stod nära, men med fixstjärnorna kommer de likväl aldrig uppnå någonting, ty de är alltför långt borta från jorden. 

[10] På den andra sidan kommer också hedningarna, som inte trodde och blev döpta, att placeras i sin bästa sfär och från långt håll kunna skåda Min himmel och tänka på den som dagens människor nu skådar och bedömer den stjärnbeströdda himlen. Efter tusen år kommer de säkert att veta mer om den än nu och kommer möjligen att upptäcka att alla dessa är stjärnor; men vad en sol är, hur den ger ljus, hur stor och hur långt bort den är, hur många planeter som kretsar runt den, och hur de ser ut, vilka invånare de bär, vilka kulturer, språk och seder som finns där – det kommer de inte att kunna upptäcka med sitt förstånd!

[11] Och om ni, som nu vet mycket, möjligen skulle berätta för dem så skulle de fortfarande inte tro er; ty ett rent världsligt förstånd, som så många hedningar nu sitter fast i, tror inte någonting som han inte kan se och inte kan vidröra med sina händer. 

[12] Ja, i dessa framtida tider kommer Jag här och där att väcka män och flickor bland de sanna bekännarna av Mitt namn, till vilka Jag ger alla himlens och världarnas hemligheter i deras älskande hjärtan. Men det kommer bara finnas några få som kommer att acceptera detta som en övertygande sanning!

[13] Men för den det kommer uppenbaras, kommer att förstå det, och kommer att få stor glädje och prisa Hans namn, som har uppenbarat detta för dem som en helt övertygande sanning, som ingen människas förstånd annars någonsin kan tränga igenom. 

[14] Ja, det kommer en dag fortfarande att finnas människor på denna jord inför vilkas ögon hela skapelsen kommer att rullas upp som en hemlig skrift från Gud; men ingen, som inte tidigare trodde på Mitt namn och är döpt däri, kommer att få ta del av en sådan nåd!”

42. Dop och treenighet i Gud och människan

[1] Cyrenius frågar: ”Herre, jag tror på allt som Du, åh Herre, undervisar; är jag därför också redan döpt?”

[2] Jag säger: ”Nej, du har inte blivit döpt ännu; men detta har inget med saken att göra! Eftersom den tror som du gör, Min vän, är så gott som döpt i anden, och med alla dopets välsignelser.

[3] Judarna har visserligen omskärelsen, som är ett för-dop och i sig själv inte har något värde inför Mig om inte den omskurne på samma gång har ett omskuret hjärta. Med ett omskuret hjärta förstår Jag ett hjärta som har sopats rent och är fyllt med kärlek, vilket är mer värdefullt än Mose omskärelse ända fram till oss. Efter omskärelsen kom för vissa Johannes dop i vatten, som fortsattes av hans lärjungar. Men, detta dop är i sig självt heller ingenting, om inte den erforderliga omvändelsen antingen föregår det eller med stor visshet kommer att följa det. 

[4] Den som låter sig döpas med den allvarligt menade avsikten att bättra sig, begår inget misstag när har tror att vattnet renar hans hjärta och styrker hans själ. Endast den egna, helt fria viljan kan uppnå detta; vattnet ger bara ett tecken som visar att viljan, som andens levande vatten, nu har renat själen från alla synder, precis som det naturliga vattnet renar huvudet och resten av kroppen från damm och annan typ av smuts. 

[5] Den som har tagit vattendopet i dess sanna, egentliga mening, är fullständigt döpt, om viljan i den döptes hjärta har blivit aktiv under eller redan innan dophandlingen. Om detta inte är närvarande, har det rena vattendopet inte det ringaste värde och frambringar inte någon välsignelse av materien och ännu mindre någon helighet. 

[6] Likaså har inte heller vattendop av barn något värde alls, annat än som ett rent yttre tecken för upptagningen i en bättre gemenskap, och att barnet får ett namn, som uppenbarligen inte har det minsta värde för själen över huvud taget, men bara ett yttre politiskt. Av detta skäl kunde man ge barnet ett namn utan omskärelse och utan Johannes vattendop, och det skulle vara likadant inför Mig; ty inget namn bringar helighet till en människas själ, utan endast den fria, goda viljan att handla rätt efter bästa förståelse hela livet. Varje namn kan bli heligt genom vilja och handling; men det omvända är omöjligt. 

[7] När Johannes döpte, förde de barn att döpas till honom såväl som till hans lärjungar, och han döpte dem också, om samvetsgranna ställföreträdare framställde sig för barnet och lovade heligt att ivrigast sörja för dess andliga fostran. Nu kan i detta fall även ett barn döpas med vatten för ett namns skull; men dopet helgar barnets själ och kropp endast så länge som barnet har nått den sanna kunskapen om Gud och sig själv och använder sin fria vilja. Tills dess måste ställföreträdaren på bästa sätt se till att barnen blir väl försörjt med allt som är nödvändigt för att uppnå sann helgelse – annars ligger allt ansvar på den ställföreträdandes själ. 

[8] Det är därför bättre att endast låta vattendop äga rum när en människa kan uppfylla alla villkor för helgelsen av sin själ och sin kropp baserat på sin kunskap och sitt frivilliga självbestämmande. Förresten är inte vattendopet alls nödvändigt för själen och kroppen, utan endast kunskapen och handlingen enligt den rätta kunskapen om Guds sanning. Men om dopet utförs med vatten, kräver det inte bara vatten från Jordanfloden, eftersom Johannes döpte i Jordanfloden, utan varje friskt vatten är gott, även om källvatten är bättre än cisternvatten, eftersom det främjar kroppslig hälsa mer än det smutsiga cisternvattnet. 

[9] Det enda dopet som är sant och giltigt för Mig är det med kärlekens eld till Mig och nästan och med viljans levande iver och med Guds eviga sannings helige Ande. Dessa är de delar som ger ett giltigt vittnesbörd i himlen för alla; dessa är: Kärlek, som den sanne Fadern; viljan, som det levande och faktiska Ordet, eller Faderns Son; och slutligen den helige Anden, som den rätta förståelsen av Guds eviga och levande sanning, men som levande verksam i människan och bara i människan! Ty vad som inte finns i människan och inte kommer från den högst egna viljan, bär inget värde för en människa, och eftersom det inte har och inte kan ha något värde för en människa, kan det inte ha något värde för Gud. 

[10] För Gud betyder inte något för en person så länge som personen inte erkänner Gud genom Hans lära och gör Hans vilja sin alldeles egen genom kärlek och ordnar alla sina handlingar genom sin viljas mest levande iver enligt den erkända högsta viljan. Först därigenom blir Guds avbild levande i människan och växer snart och genomsyrar hela människan. Varhelst detta sker, tränger människan in i gudomens alla djup; ty Guds avbild i människan är en fullständig likhet med en och samma Gud i evighet. 

[11] Om detta sker i en människa, är allt i henne helgat och det sanna dopet av andens återfödelse uppnås. Genom ett sådant dop gör en människa sig själv till en sann vän av Gud och är i sig själv lika fullkomlig som Fadern i himlen är fullkomlig. Och Jag säger er alla uttryckligen, att ni måste sträva efter detta med all er styrka, att bli lika fullkomliga som Fadern i himlen är fullkomlig! Den som inte blir så fullkomlig, kommer inte till Faderns Son.

[12] Men vem är Sonen? Sonen är Faderns kärlek. Han är kärlekens kärlek, Han är elden och ljuset, Han är kärlekens Son eller Faderns visdom. Men om Faderns avbild är i er, så måste ni i allt bli lika fullkomliga som den ursprunglige Fadern Själv, annars skulle det inte vara en avbild av Fadern; men om avbilden inte är fullkomlig, var skall människans visdom komma ifrån, eller hur ska människan då uppnå sann visdom?

[13] Men precis som Fadern alltid befinner Sig i Mig, befinner Jag också Mig Själv i Fadern, och på samma sätt måste ni befinna er i er själva, då kommer ni också befinna er i Gud, och Gud kommer befinna Sig Själv i er. Som Jag och Fadern är ett, måste ni också först bli ett med Faderns avbild i er. Om ni blir det, då har ni blivit ett med Mig och med den evige Fadern i Mig, eftersom Jag och Fadern i Mig är fullkomligt ett från evighet.”

[14] Här säger lärjungarna: ”Herre, vi förstår inte detta! Du är hård i Din undervisning! Vi tigger och ber att Du skall uttrycka Dig tydligare i denna fråga!” 

[15] Jag säger: ”Är ni också fortfarande oförståndiga?! Hur länge måste Jag stå ut med er också?! Åh, ni är fortfarande av kraftigt fel sort! Men det kommer att ges er, att förstå mysteriet med Guds rike på jorden!

[16] Var har ni era hjärtans tankar?! Jag har redan förklarat för er flera gånger vem Fadern är och vem Sonen är. Att Fadern och Sonen relaterar till varandra som förhållandet mellan kärlek och visdom, eller värme och ljus. Jag har visat er hur ljuset inte är till någon nytta utan värme, men också att värme utan ljus inte skulle få någon majsax att mogna på åkern. Jag har visat er hur ljus alltid uppstår från värme, eftersom värme är det första uttrycket för någon speciell aktivitet; men utseendet av en aktivitet är ljuset, som ökar när varje ordnad aktivitet ökar, och fortfarande förstår ni inte Faderns och Sonens ’enhet’, och ’enheten’ mellan er och Mig!”

[17] Lärjungarna säger: ”Herre, bli inte arg på oss! Nu förstå vi det, och eventuella brister kommer vi kunna fylla i igen enligt vad som är rätt och efter vår förmåga!”

[18] Jag säger: ”Jag vet mycket väl, att det kommer vara fallet; men Jag sade detta eftersom Jag märkte att ni brydde er mer om att fråga än att få kunskap.” 

43. Mose matföreskrifter

[1] Cyrenius säger: ”Jag blev själv förvånad att Dina lärjungar inte förstod detta, som jag och säkert alla andra förstod mycket väl! Men eftersom Du nu är på humör att förklara saker som ingen har gjort innan Dig, skulle jag också vilja veta vilka omständigheterna är beträffande förbudet att njuta av oren mat och att vidröra vissa saker som anses vara orena! Vi hedningar njöt av allt och blev ändå inte orena enligt vår lära! De gamla egyptierna åt också allt som med tiden och erfarenheten visade sig vara ätbart, och jag vet ingenting om någon nedsmutsning – tvärtom vet jag från historien att Egypten bar väldigt rena och i sanning stora andar på dess land; vi romare hade dem också i alla tider. Varför var just judarna tvungna att utstå allt detta?”

[2] Eftersom deras släkte, såsom det mottagits från Adam, var från ovan och till största delen fortfarande är idag och avsett, att Jag skulle komma mitt bland dem och på detta sätt kunna komma till alla varelsers frälsning. Du har säkert hört hur hela materien har välsignats och helgats genom Mig, eftersom även Jag har klätt Mig Själv i materia?! Du bejakar detta i din själ! Förstå, före Min nedstigning till denna jord låg, som du vet, en förbannelse mer eller mindre på densamma – inte eftersom Gud förbannade den, utan på grund av att egenkärlek, själviskhet, högmod, maktbegär som något sammanklumpat andligt hade förbannat sig själv!

[3] Det fanns och finns fortfarande i olika grader och nivåer i materien mellan mycket, mer och nästan ingen hårdhet. Ju hårdare en viss materia är desto vildare och orenare är den, eftersom det sammanklumpade andliga i den består i motsvarande mått desto mer av det välkända ogräset.

[4] Djuren, som ända från början av jordens befolkning förenade sig till människorna – såsom boskapen, fåren, getterna, och bland fåglarna hönsen och duvorna – är förvisso av renare och mjukare natur, och deras kött var högst välgörande för människorna som kom från ovan, för det renare bevarandet av själen. Men även dessa djur var tvungna att vara helt friska och tilläts inte slaktas under brunstsäsongen, eftersom de annars rena djuren är orena under den tiden. 

[5] Med tiden förenade sig andra djur till människan – som hästen, åsnan, kamelen, grisen, hunden och katten – men till en början bara till denna världens barn, medan de tidigare nämnda djuren inte hade en nära relation till judarna, med undantag av åsnan, och senare även kamelen, och så är det fortfarande idag. 

[6] Än idag, har en äkta jude en speciell rädsla för hästen, hunden, och är ingen vän av katter och litar inte alltför mycket på en kamel. Tama vattenfåglar är motbjudande för honom, han har för allt i världen en motvilja mot kalkoner och kycklingar, och det kommer ta lång tid tills han blir vän till dessa djur. Medan en jude omedelbart blir fruktansvärt äcklad av dessa djur, betraktar grekerna och romarna dem sedan länge som en välsmakande och väldigt populär stek. 

[7] Från och med nu är saker och ting naturligtvis helt annorlunda och kommer att bli mycket annorlunda, när Jag väl har gått hem! Som ett tecken på allt detta kommer Jag efter Min återkomst till broder Kornelius stora trädgård, visa er en av Mina lärjungar, som fortfarande är en ärkejude ända in i märgen, vilken mat som i framtiden kan ätas utan betänkligheter.

[8] Nu har Jag även visat dig skälet till dessa mosaiska matföreskrifter till judarna, och du och ni alla måste begripa detta ordentligt! Därför är det nu dags att tala om det som vi i själva verket och i första hand kom hit till detta berg för!

44. Förutsägelser om de nuvarande uppenbarelserna

[1] (Herren:) ”Jag sade, att ni kommer att få se underbara ting av det mest sällsynta slag; Så, förutom ljusklotet som Rafael förde hit från Hög-Afrika har inget mer hänt, även om midnatt redan har passerat. Tidigare riktade Jag er uppmärksamhet till detta, att Jag under en kort stund kommer att öppna era ögon, så att ni som en inledning kan se hur jorden i själva verket ser ut. 

[2] Men innan Jag gör det, säger och befaller Jag er alla att ni inte berättar för någon om era syner; för världens mänsklighet kommer inte att vara redo för detta på väldigt lång tid, och i princip är det inte nödvändigt för deras själars frälsning, att världens mänsklighet lär sig något om detta! Om de bara ville acceptera att älska Gud över allt och sin nästa som sig själva, skulle allt annat, som är nödvändigt, uppenbaras för dem i vilket fall. 

[3] Men ni, som de första hörnstenarna i Min lära, måste veta mycket mer än alla de andra tillsammans, så att ni efter ett tag inte blir frestade att falla bort från denna Min lära.

[4] Allt detta kommer likväl inte att gå förlorat, och när tusen och nästan tusen år igen har passerat och Min lära har blivit fullständigt begravt i den smutsigaste materia, kommer Jag återigen att uppväcka män, som kommer att skriva ner ordagrant vad som har diskuterats och setts här av er och Mig, och överlämnas till världen i en stor bok, genom vilken mångas ögon kommer att öppnas igen. 

[5] Nota Bene: Du, Min tjänare och skriftställare, tror att Jag knappt nämnde detta då?! Vill du också bli svag i tron, precis som du fortfarande är svag i ditt kött?! Se, Jag säger dig, att jag till och med gav ditt och några andras namn till Cyrenius och Kornelius, och som nu är de mest glädjefyllda vittnen till allt som Jag kommer att berätta för dig i skrift. Men i slutet kommer Jag också att ge dig namnen, som om två tusen år kommer att skriva ner och göra ännu större saker än du gör nu! Kom ihåg detta och skriv ner allt med full tro! 

[6] Cyrenius blev mycket förvånad över detta och Kornelius frågade Mig om de män som skulle förlänas detta. 

[7] Och Jag gav dem deras ställning och karaktär och till och med namnen och tillade: ”En av dem, till vilken det kommer uppenbaras mer än er alla nu, kommer att vara ättling i rakt nedstigande led till Josefs äldste son och kommer därför att vara en sann kroppslig avkomling till David. Sålunda kommer han att vara av samma svaga kött som David, men därför desto starkare i anden! Saliga är de, som kommer att lyssna på dem och ordna sina liv därefter.

[8] Men även de andra uppväckta kommer huvudsakligen att vara avkomlingar till David. Ty sådana saker kan bara ges dem, som även beträffande köttet härstammar därifrån Jag också härstammar beträffande köttet; för även Jag härstammade från David via Maria, Min kropps moder, eftersom också Maria är en fullständigt ren dotter till David. Vid den tiden kommer emellertid Davids ättlingar huvudsakligen bo i Europa, men de kommer ändå vara helt rena och sanna ättlingar till mannen efter Guds hjärta och därför kunna vara bärare av det största ljuset från himlen. De kommer förvisso aldrig sitta på en jordisk tron, men ännu mer kommer vänta dem i Mitt rike, och Jag kommer säkerligen alltid att tänka på Mina bröder! Men även de flesta av Mina lärjungar, som är här, härstammar från David på deras faders sida och är därför på fullt allvar Mina kroppsliga bröder, förutom den som inte är från ovan utan helt och hållet från denna värld. Även om han inte borde vara bland dem, måste han ändå vara det, så att det som står skrivet skulle uppfyllas!”

[9] Cyrenius säger helt förundrad: ”Så det är bara för Davids ättlingar som Du alltid kommer uppenbara Din vilja? Är Matael, Zinka och Zorel också den store kungens ättlingar? Ty Du uppenbarar nu samma saker för dem som för Davids ättlingar!”

[10] Jag säger: ”Min vän, detta som äger rum här sker inte som en hemlig uppenbarelse, utan som ett öppet ord som är märkbart för varje köttsligt öra! Men det är något helt annat att ta emot det hemliga, inre ordet, som kommer från Mitt hjärta in i hjärtat på den som hör det i sig själv; och för detta krävs en särskild förberedd människolinje, vars inre har förmågan att utstå Mitt ords allmakt! För bara ett jota, som kommer direkt från Mig, skulle förstöra och döda alla som är oförberedda. När det väl är nedskrivet, kan människor med en god vilja och ett gott sinne läsa det; det kommer inte bara inte döda dem, utan styrka dem för det eviga livet. 

[11] Men om onda världsliga människor skulle läsa det för att håna det, skulle de också förstöras och dödas, även om det bara är skrivet! Nu vet du också hur det står till med dessa saker; och Jag säger nu att du är redo att se underverken av ursprung, varande och beständighet för evigt!”

[12] Cyrenius säger: ”Herre, vi är redo att se vad Din stora och mycket speciella nåd kommer att visa oss; men jag skulle bara vilja att Du besvarade en väldigt liten fråga, om det var möjligt!”

[13] Jag säger: ”Fråga bara, så skall Jag svara dig!”

45. Kallelse till det inre ordet

[1] Cyrenius säger, och frågar: ”Herre, om bara de som är fysiskt och särskilt mentalt förberedda i ett visst hänseende är kapabla att höra Ditt heliga ord i anden, är det till liten nytta för de oförmögna, även om de har uppnått den sanna återfödelsen i anden genom ett väldigt strikt liv; de är fortfarande inte värda nåden att höra Ditt hjärtas ord i sina hjärtan! Ty de inte kan uthärda det, eftersom de inte har blivit förberedda och gjorts passande för det av David. Men jag tycker att alla människor, oavsett om de är ovanifrån eller underifrån, borde få samma förmågor om de lever efter Din vilja! Anden som genomtränger själen och slutligen även deras kropp, kommer säkert kunna uthärda ett ord från Dig?!”

[2] Jag säger: ”Min vän! Du är Mig väldigt kär, värdefull och dyrbar; men här har du genom din fråga återigen bedömt denna sak likt en blind om regnbågens vackra färger. Med tanke på din bedömning skulle Jag till och med bli förvånad över att lemmarna i din kropp inte redan har startat ett uppror mot ditt huvud, eftersom de inte är utrustade med samma förmågor som ditt huvud kan skryta med. 

[3] Dina fötter är blinda och döva i sig själva och måste trots att de är dåligt utrustade utföra det svåraste arbete. Dina händer måste till det yttre utföra din vilja och måste göra det ena och det andra och har fortfarande inte ögon att se vackra ljuset, och inga öron att lyssna på den sångens underbara harmoni; de har inte heller något lukt- eller smaksinne för att njuta av livets kryddiga behag! Tror du att dessa lemmar har det sämre än huvudet?

[4] Eller skulle inte en törnhäck klaga på vinrankorna och säga: ’Vad gjorde jag för fel för att jag inte fick ta emot nåden, så att också jag för omväxlings skull kan skryta med de fantastiska druvorna?!’

[5] Vet du fortfarande inte, att allt är precist utmätt av Mig och att allt har sitt ändamål?! Som är fallet med kroppens olika lemmar, att alla tjänar de andra lemmarna med sin egen unika förmåga, så har människor också alla möjliga slags förmågor och kan vara till nytta för varandra, och detta är i själva verket vad som utgör den högsta lyckan i livet. 

[6] Om ditt huvud och ditt hjärta är glada, kommer också alla andra lemmar vara glada och lyckliga; men om bara den minsta lemmen lider på något sätt, då försvinner fullständigt gladlyntheten och lyckan hos huvudet och hjärtat över sina egna fullständigt friska lemmar! Alla är ledsna för en lems skull och kommer att göra allt för att hjälpa den lemmen och göra den frisk. 

[7] Det är verkligen ett vackert yrke, att äga förmågan att höra rösten av Min kärlek, att skriva ner den och förmedla till dem som saknar denna förmåga, om de törstar efter det. Men en lika vacker förmåga hos hjärtat är att behålla vad det har hört i hjärtat och att leva efter det. Om det har fört en person som kommer underifrån till andens pånyttfödelse, kommer han säkerligen att finna den bästa belöningen för det och kommer inte att klaga mer över den person som kunde höra, än lillfingret klagar över att det inte har huvudets öga! – Säg Mig om du är nöjd med detta Mitt svar!”

[8] Cyrenius säger: ”Herre – mer än fullkomligt! Jag kommer inte att komma till Dig med en så väldigt dum fråga igen! Din nåd kan nu fullständigt ostörd låta oss se någonting!”

46. Se in i naturandarnas värld

[1] Jag säger: ”Se, Jag har för detta ändamål låtit denna ljuskula föras hit från Afrikas djupaste centrum, för att låta visa er naturandarnas värld så att säga utan mirakler, och detta på ett mer naturligt sätt som inte var känt av er förrän nu.

[2] Ljuset från denna sten har egenskapen, att påverka livsnerverna ovanför maggropen på ett sådant sätt, att själen riktar sin syn dit efter att ha exponerats länge för detta ljus, och därigenom till och med börjar se det som är mest dolt i sig själv. Er syn kommer nu att fullständigt riktas dit, och sålunda kommer ni att se bättre med ögonen stängda än med vidöppna köttsliga ögon. 

[3] För vissa människor har också månen samma effekt, dock aldrig i samma höga och kraftfulla grad som ljuset hos just denna sten. Slut bara ögonen och se själva om ni inte kan se bättre med er maggrop än med era naturliga ögon!”

[4] Vid dessa Mina ord slöt alla ögonen och blev helt förvånade över själens skarpaste syn genom maggropen.

[5] Bara Matael och hans fyra följeslagare sade: ”Detta mirakulösa sätt att se på är inte alls främmande för oss; ty på detta sätt såg vi ofta de märkligaste saker och vandrade ofta över platser, som ingen dödlig i naturligt vaket tillstånd någonsin kunde komma över utan att falla fruktansvärt illa, och samtidigt såg vi luften, såväl som vattnet i haven, sjöarna, floderna och källorna tätt fyllda med allehanda grimaser och larver, som rörde sig snabbt och sedan långsamt i alla kända riktningar genom luften. De flöt också upp och ner, vände sig sakta, och ibland ganska snabbt i cirklar. Vissa satte sig ner på marken som snöflingor, så att säga, och vissa kröp in i plogfårorna; vissa togs upp av växterna likt dagg, andra av jorden, och ytterligare andra av alla slags stenar. 

[6] De som kröp i jorden och togs upp av växt- och stenvärlden dök inte upp igen; men varhelst ett träd eller ört eller något djurlikt var förmultnat eller förruttnat, steg de först upp till något som såg ut som en ljus, skimrande ånga, som snart grep tag i varandra i hundratusentals och smälte till en redan helt välutvecklad form. 

[7] När formen väl var klar, tog det inte lång tid förrän denna form, fylld med ett slags eget medvetande, började röra sig och handla som en hund som letar efter något och vars näsa hade fått upp ett spår. 

[8] Vi såg vanligtvis dessa varelser flyta mot hjordar av får, getter och boskap. När de väl hade nått fram, stannade de bland dem; och när parningen ägde rum, som de tycktes uppmuntra djuren till, togs de igen upp av djuren som parade sig, likt dagg av det något uttorkade gräset, och syntes inte igen.

[9] Många av dessa former rörde sig också snabbt mot vattnen och simmade runt på ytan en stund och gled lätt fram. Vissa dök bestämt under ytan; vissa trängdes ihop i en dimmig massa och därefter smälte de samman till en ny form, som inte sällan liknade ett vattendjur, och försvann under ytan. 

[10] Det märkligaste av allt var emellertid att vi såg hur tusentals grimaser, larver och former steg upp ur vattnet, och de hade en liknande form som flygande insekter, såväl som alla slags små och stora fåglar. De hade väldigt välutvecklade vingar, ben och andra lemmar; men de använde dem inte som fåglarna, utan allt hängde bara på dem, och de flöt mer som ludd eller flingor i luften. Först när en svärm av riktiga fåglar flög nära dem, såg man verkliga, levande rörelser av dessa ångformade larver och former; sedan flyttade de med svärmen och blev inom kort uppslukade av den.

[11] Men från ovan såg vi alltid som ett ljust damm som regnade ner, ibland mer och ibland mindre tätt, och det fanns mycket att se särskilt ovanför vattenytan. Om man tog en närmare titt på detta damm, kunde man också finns någon slags form i det, som antingen liknade små ägg eller ytterst små vattendjur, och detta damm svaldes också genast upp av vattnet. 

[12] Åh, mycket skulle kunna sägas om det om man hade tid! Men vad vi såg tidigare i vårt olycksaliga tillstånd, ser vi nu igen med verkligt stängda ögon och denna syn väcker i oss minnet, som nu högt ropar till oss: ’Allt detta har ni sett varje kväll och varje natt i många år!’ Ibland hade vi samma syner under dagen, när det var ruggigt på hösten, men naturligtvis visste vi inte hur de skulle förstås. Men nu vet vi lyckligtvis det och var det kommer ifrån, och vad det är!”

47. Jara och naturandarna

[1] Jara, som vilar bredvid Mig säger nu: ”Men Herre! Vad är dessa små män för något? De kom ut ur skogen och omringar oss i stora skaror och i alla färger! Vissa verkar ha en disig skrud och alla är lika stora som knappt två år gamla barn.”

[2] Jag säger: ”Dessa är naturliga, redan konkreta människosjälar, som ännu inte har gått vägen genom köttet. Fram tills nu har de inte heller någon större lust till det, eftersom de är för rädda att bli fängslade i materien igen. De klädda har till och med en viss sorts språk, vilket naturligtvis är ganska begränsat; men de besitter alla en viss apintelligens!”

[3] Jara säger: ”Skulle de som är klädda förstå mig, om jag talade till dem?”

[4] Jag säger: ”Försök bara så får du se om du har tur!”

[5] Här samlar Jara lite mod till sig och frågar en disigt klädd ljusblå en: ”Vilka är ni och vad vill ni?”

[6] Den ljusblå lille mannen kommer nu alldeles nära Jara, stirrar på henne stelt och säger: ”Vem gav dig tillåtelse att fråga oss rena, du stinkande kött?! Bortsett från en och annan stinker ni vidrigt av materia; och detta är våra näsors största fiende! Fråga oss bara, ditt stinkande kadaver, när du beordras av alla andars allsmäktige ande att göra detta – se annars till hur du kan göra dig av med din köttsliga malpåse på bästa sätt!”

[7] Jag frågar Jara: ”Nå, Min lilla dotter, hur smakar det svaret?”

[8] Jara säger: ”Herre, Herre, åh, dessa varelser är förskräckligt oförskämda och grova! Är jag verkligen ett stinkande kadaver? Jag kan inte låta bli att känna mig ledsen nu; ja, jag kunde lätt misströsta nu!”

[9] Jag säger: ”Förstå, förstå, Min lilla dotter, den lille anden har till och med gjort dig en tjänst! Varför såras du av det?! Den lille anden kunde ha sagt det med ljuvare ord, att det i hemlighet fortfarande bor lite skönhetshögmod i dig; men denne lille ande är ingen språkartist, har bara ett begränsat ordförråd och talar snarare mer utifrån sina känslor än någon form av förståelse. 

[10] Är din själs lycka förstörd, eftersom du har talat med den ljusblåe? Om du hade frågat någon av dem som glöder av rött något liknande, som den ljusblåe, skulle han säkert ha gett dig ett svar som hade fått dig att svimma av ren ilska. Men tacka nu för välsignelsen som den ljusblåe har gett dig, och det kommer bli lättare att tala med honom!”

[11] Jara tar detta till sig och säger till den lille anden, som fortfarande stirrar stelt på henne: ”Jag tackar dig, käre lille man, för denna välgärning som du har gjort mig genom dina raka, blottande ord; var bara inte arg på mig för det! Eller hur, käre lille man, du är och kommer väl inte förbli arg på mig?”

[12] Här skrattar den lille mannen ljust och säger, fortfarande skrattande: ”Den som sade detta till dig skulle ha rätt, men inte du din snögås på länge än; för varken tanken eller viljan har växt på din stinkande jord! Men nu är du mer uthärdlig för mig än förut; men ditt lilla skönhetshögmod tycker jag verkligen inte om. Ha bara inte för höga tankar om dig själv; för allt som tillhör dig är dåligt – det som är bra tillhör någon annan!”

[13] Jara säger: ”Men säg mig, käre lille man, varifrån vet du allt detta?”

[14] Den lille mannen skrattar igen och säger: ”Vad du ser, behöver du inte veta! Du ser nu också mer än du annars kan se! Men jag ser nu ännu mer än du, eftersom jag inte har något stinkande kött hängande runt mig; och därför ser jag exakt hur du och alla andra är. Jag säger dig, var inte inbilsk över alla dina fördelar; för med dig är de inte i närheten din egendom!

[15] Jara säger: ”Ja, varför då? Förklara detta för mig mer detaljerat!”

[16] Den lille mannen säger: ”Om någon som har rest mycket och därigenom har samlat på sig all slags kunskap och erfarenheter med mycket möda och obehag, och berättar för dig allt som han har sett och upplevt, så kommer du också veta vad han själv vet; kan du då vara stöddig över det? För vad du nu vet är bara en dubbel prestation av honom, som för det första skaffade sig sådan kunskap och erfarenhet med stor möda och med många uppoffringar, och för det andra var så vänlig att troget berätta allt detta för dig. Säg mig, om du kan ta åt dig äran åt att ha förvärvat sådana erfarenheter och kunskap?

[17] Förstå, du står bara där som en nyttig bok skriven med mycket nyttig och god kunskap och erfarenheter, men ingalunda som den vise författaren av boken! Till vem tillhör äran för det goda som har skrivits i boken, boken eller den som har skrivit allt i den? Förstå, du är en välskriven bok, men du är långt ifrån en författare! Så inbilla dig ingenting!”

[18] Härpå skrattar den lille mannen igen och står upprätt som en general och säger till sin armé: ”Om ni har stillat er nyfikenhet över denna sammanslutning, går vi vidare; för här stinker det för mycket för mig!”

[19] Plötsligt drar de sig tillbaka och försvinner in i skogen. 

48. Naturandarnas karaktär oh livsstil

[1] Jara säger: ”Vem skulle någonsin ha letat efter så mycket visdom i dessa väldigt små män?! Ändå är jag väldigt glad att de drog vidare; för med tiden skulle de ha orsakat oss en hel del problem, även om det verkar som att deras karaktär är ganska kall. Det verkar inte finnas mycket kärlek i dem; men de vet förvisso hur man ska skilja mellan rätt och fel. Vad kommer hända med dessa varelser om de inte vill gå genom köttets väg?”

[2] Jag säger: ”I sinom tid kommer de att göra det; men det kommer ännu att ta lång till innan de bestämmer sig för det. Den ljusblåe först, de andra inte långt efter det!

[3] Eftersom de själar som har sitt ursprung och fortfarande dagligen kommer från denna jords natur, har ytterst svårt för att bestämma sig för att göra det; bara många erfarenheter och många insikter och de bästa förhoppningar som uppstår från dem kan få dem att inse att de inte har något att förlora på att gå köttets väg, utan bara mycket att vinna och i värsta fall kan de igen bli vad de är nu. 

[4] Dessa natursjälar bor mestadels i bergen, men går också in i hemmen till enkla, fattiga och okonstlade människor och gör gott för dem; de får bara inte bli förolämpade. I sådant fall är det inte bra att fira måltid med dem. 

[5] De besöker i hemlighet skolor och lär sig mycket av människorna. De visar ofta gruvarbetarna de bästa och rikaste metallfyndigheterna. I Alperna betjänar de herdarna och djuren; de får bara inte bli förolämpade. 

[6] Det finns fortfarande en hel del sådana naturandar på denna jord, som har uppnått nästan fem gånger Metuselas ålder, och fortfarande inte har gått vägen genom köttet. De skulle acceptera allt annat – det är bara minnesförlusten som håller dem tillbaka, eftersom de betraktar detta som en slags död för deras nuvarande varelse. 

[7] Nu vet ni också hur det förhåller sig med dessa varelser. Ge nu akt på vad som komma skall.

[8] Vår gamle Kisjona från Kis säger för omväxlings skull: ”Åh Herre, för några veckor sedan när Du nådigast bodde i mitt hus, vilka stora och upphöjda saker såg och hörde jag inte då! Men allt som har ägt rum och som jag har hört och sett under min vistelse här de senaste dagarna, kunde ingen i hela Galiléen någonsin ha drömt om! Herre, förlåt mig, att jag vågade avbryta Dig med min klumpiga mun i någonting! Ty här bör man aldrig säga ett ord, utan bara lyssna och se; och om man inte förstår något meddetsamma, bör man bara vara lite tålmodig och förklaringen kommer att följa av sig själv! – Jag har redan slutat tala!”

[9] Jag säger: ”Åh, fortsätt bara att tala och fråga, Min käraste vän Kisjona, ty talet från din mun låter ytterst behagligt i Mitt hjärtas öron; för ljudet av ödmjukhet är den överlägset vackraste harmonin för Mig.

[10] Igår under dagen lyssnade du också på den underbara ton, som Min ängel Rafael framförde; men hur himmelskt underbar denna än lät, är det rena ljudet av sann ödmjukhet ojämförligt mer underbart i Mina öron.

[11] Du är också en verklig man efter Mitt hjärta, och under vintern kommer Jag bo i ditt hus, och där kommer det finnas gott om möjligheter att upplysa dig och hela ditt hushåll om vissa saker. Fortsätt vara vid gott mod, och betrakta allt mycket noggrant, så kommer inte förklaringarna att utebli!”

[12] Kisjona säger: ”Åh Herre, jag är förvisso inte det minsta värdig en sådan givmildhet, men en sådan vinter kommer att vara den största välsignelse för mig! Åh, vilken stor glädje det kommer vara i mitt hus! Men nu inte ett enda ord till över mina läppar!”

[13] Cyrenius säger: ”Då kommer jag också bo i ditt hus till och från och göra allt jag kan för att försörja hela området, det vill säga de fattiga, så gott som möjligt!” 

[14] Kisjona säger: ”Upphöjde härskare, det skulle vara väldigt snällt av dig och ett stort nöje för mig! Men jag ber dig, inga fler avbrott för tillfället; ty mirakler efter mirakler svävar förbi oss, och vi betraktar dem med alltför liten uppmärksamhet!”

49. En kombination av själslig substans

[1] Då säger Matael: ”Åhå, vad är det för enorm härva som flyter från staden i vår riktning?! Den kommer närmare och närmare. Se, se, hur den böljar och vrider sig som en orm! Vad är det för konstiga figurer? Jag märker tydligt urskiljbara oxar, kor, kalvar, får, kycklingar, duvor, alla slags fåglar, flugor, skalbaggar av alla de slag; åsnor, även några kameler, katter, hundar, några lejon, fisk, huggormar, ormar, ödlor, syrsor, halm, allt slags trä, mängder av spannmål, kläder, frukt, till och med alla möjliga redskap och mycket av andra saker som jag inte känner igen! Vad skall detta betyda?! Är detta också själar, som är insydda i en extremt stor och helt genomskinlig säck och rör sig som lösa agnar i en virvelvind?!”

[2] Jag säger: ”Detta är själar eller andar av lägre slag, som ett olyckligt sällskap som håller ihop ett tag och först skingras när det har blivit mognare inuti näringssäcken. 

[3] Allt som existerar någonstans på jorden är själsmateria. Om dess materiella kohesion (sammansättning) förstörs och därigenom blir andligt fritt, så återgår det efter förstörelsen till sin tidigare materiella form och fortsätter att existera på detta sätt ett tag. Om denna form med tiden har blivit mognare med intelligens, kommer den bit för bit att börja lämna sin gamla form och gå över till en form med större livspotential. 

[4] Denna härva är en behållare för allting; vad som än förstördes i elden och genom elden, finner man i denna boll som själssubstans, utrustad med viss intelligens. Att de alla dyker upp tillsammans och hopblandade i denna påse som en bur, beror på rädsla.

[5] Om det till exempel finns en mycket nära förestående utsikt till stora elementära revolutioner vid någon plats på jorden, vilket naturligtvis beror på en större rörelse av naturjordandarna eller själarna, då kommer alla djurandar att drabbas av stor oro. Då kommer alla djurarter att börja agera mycket vänligt mot varandra och bildar ett mycket fredligt samhälle. Huggormen bryr sig inte längre om sitt gift, inte ormen heller; de rasande djuren angriper inte de fridfulla lammen; biet och skalbaggen stoppar undan sin gadd som krigaren sitt svärd inuti sin skida. Kort sagt, allt ändrar karaktär; till och med växtriket hänger sorgset med huvudet, och ingen växt lyfter sitt blyga huvud förrän olyckan är över. 

[6] Verkligen allt – med undantag av människan – som förstördes på jorden vid ett sådant tillfälle, förenar sig med varandra som en själssubstans efter förstörelsen, i den rädsla som fortfarande finns, och fäller om nödvändigt också sitt skal. Om en sådan lös själshärva har flutit omkring i ungefär ett sekel, har de ursprungliga olika själselementen attraherat varandra mer, och med tiden börjar de förenas, och formar sedan en eller ännu fler mycket starka naturliga mänskliga själar. 

[7] Denna flytande härva framför oss innehåller allt som förstördes av elden i Caesarea Filippi. Härvan kommer inte behöva mer än hundra år förrän den är helt utvecklad; men då kommer fler än hundra mogna naturliga människosjälar bryta igenom den ljusa huden och efter ytterligare cirka hundra år gå köttets väg.  

[8] Under eldsvådor, vid eldsprutande berg, även vid stora översvämningar, formas liknande härvor. Där det finns färre djurelement, tar omvandlingen längre tid; med där animaliska element blandas in, som här, tar det normalt kortare tid. 

[9] Följden är inte heller att naturliga mänskliga själar skulle utvecklas ur de härvor i vilka det inte finns några djur; ur dessa skulle också naturliga djursjälar eller ännu ädlare växtsjälar kunna uppstå. De senare utvecklas vanligen ur förruttnelsens ångor eller ur alla möjliga så kallade vulkaniska ångor och rökmassor. 

[10] Kort sagt, där det kan bevisas att ångorna antingen härstammar från sönderfallet av grova djur och även från grovt växtmaterial eller bara från jäsningsprocesser av mineraler, då utvecklas och förenas endast alla slags växtsjälar enligt de grövre delarna genom rötterna, de något ädlare delarna med bladen och de ädlaste delarna vid blomparning med en växtsjäl som kommer fram ur en grodd och blir verksam och därmed bildar den välsignade förökningen av fröna och deras groddar.

[11] Ju grövre av sådana själsliga substanser i växterna som stannar kvar i materien såsom stammen och träfibermaterien, desto ädlare är det som kommer in i den späda lövkonstruktionen, och det ännu ädlare bestämmer själva frukten själv och vad som händer före och efter, och det ädlaste förenas redan i ett intelligent grodd-liv, som har förmågan att antingen uppväcka sig själv till ett liknande nytt liv, att starta den gamla aktiviteten på nytt, eller att genast förenas med själen hos ett djur eller till och med en mänsklig själ genom att bli uppäten av ett djur respektive en människa.

[12] Därför njuter människan vanligtvis av växternas frukt, så att växtfrösjälarna omedelbart kan förenas med hennes själ, men de större delarna av kärnan och frukten endast med blodet och köttet och brosket och benen, som efter att ha fallit bort som något fortfarande orent måste mogna genom flera cykler i växtvärlden, tills den når full mognad som en grodd-själ för att tas upp i en ny djur- eller till och med människosjäl. – Nu vet ni också i förbigående hur dessa härvor kommer till och vad som händer med dem, och vilket deras slutgiltiga mål är, och därför kan ni nu fortsätta med era iakttagelser och se, om inte något annat framträdande dyker upp!

[13] Men detta, som ni ser här, är den förklarade Jakobs stege, genom vilken han såg himlen och jorden sammanbundna och såg livets krafter och Guds tankar stiga och falla. Jakob såg visserligen bilden, men varken han eller någon annan fram till denna timme har någonsin förstått den. Jag har nu uppenbarat den inför er; men för det var ni alla tvungna att försättas i en slags ljus sömn, för att se den uppenbarade Jakobs stege och slutligen förstå den genom Mitt ord, så att ni vet hur det himmelska är sammanbundet med det jordiska på samma stege – det ena går alltid över till det andra. – Titta över sjön, det vill säga med er andliga eller snarare själsliga syn, och berätta vad ni ser!”

50. Syrets natur

[1] Zinka säger för en gångs skull: ”Herre, på vattenytan ser jag som hur otaliga eldormar rör sig fram och tillbaka; vissa dyker ner, men deras rörelsers hastighet hindras inte av vattenmassan. Jag ser rakt ner till botten på sjön; på botten finns det ett stort antal monster av alla de slag, även oräkneligt många fiskar, och alla hugger efter dessa eldormar. Om fisken eller något av monstren har slukat en eller fler av dessa eldormar, blir de mer aktiva och levande, och en slags lusta blänker till från dessa vattenvarelser.

[2] Jag ser nu dessa eldormar, bara mycket mindre och mindre ljusa, sväva omkring i luften; de är tätast i vattenregionen. Fåglar, som brukar roa sig över vattenytan om natten, tycks inte särskilt förtjusta i dem; men fisken hoppar ur vattnet för att fånga dem. Dessa som simmar över vattnet är de som lyser mest och rör sig snabbt som en pil! – Vad, åh Herre, är detta? Hur skall vi förstå detta?”

[3] Jag säger: ”Detta som ni ser här, är livets verkliga födoämne, det är luftens salt och sjöns salt; någon gång i framtiden kommer de natur-visa (vetenskapsmännen) att kalla detta element för syre. De kommer inte att kunna se det, men de kommer uppfatta det, och de kommer bestämma dess egenskaper och dess förekomst och mer eller mindre också dess fullständiga frånvaro. 

[4] Vatten, som det huvudsakliga livselementet för växter, djur och människor, måste ha detta syre i överflöd, särskilt de stora världshaven. Djuren i vattnen skulle inte kunna leva, om inte vattnet ständigt fylldes på med detta ämne. 

[5] Detta ämne är ursprungligen den faktiska själsubstansen och motsvarar tankarna innan de förenas till en idé. Men där man kan finna detta själsliga livsämne sammanpressat i tillräckliga kvantiteter, kommer snart en form att visa sig, antingen levandegjord, det vill säga som känslig och aktiv, eller som fullständigt stel som en sten eller en bit död ved. Titta bara särskilt mot stranden, så kommer ni upptäcka en särskild, stickig glöd på sina ställen; detta orsakas av komprimeringen av livssubstansen. 

[6] Ni kan nu se hur eldormarna här och där kommer samman som en klump, hundratusentals i antal. En sådan klump formas som av en slump, och lyser ytterst våldsamt under en kort stund. Detta intensiva ljus är ögonblicket då man tar tag i en mängd av dessa eldormar; med detta är greppandet av en idé med en form redan klart. 

[7] När formen väl är i ordning inträder ett lugn och den speciella glöden har upphört; men därför att en varelse redan har blivit formad. Antingen uppträder den i form av en kristall eller i form av ett frö eller ägg eller till och med i form av ett färdigt vattendjur eller åtminstone en liten vattenmossväxt – vilket också är skälet till varför ni med era köttsliga ögon ganska ofta ser områden rikligt täckta med alla slags vattenväxter vid de grunda stränderna. Och där sådana växtplatser är mycket vanliga kommer det inte råda brist på alla slags större och mindre vattenlevande djur. 

[8] Ni frågar er nu vem som modellerar dessa livsandar, av vilka den ena ser ut som den andra, till former som antingen är stela eller fulla av liv? Frågan besvaras bäst av Min Rafael. Kom, Rafael, tala och visa dig praktiskt!”

51. Rafael visar skapandet av organiska varelser

[1] Här stiger Rafael fram och säger: ”Gud är evig och oändlig i Sig Själv. Den oändliga rymden är fylld av Honom allena. Han som den högsta, renaste och största tanken och den evigt mest fullkomliga idén i och ur Sig Själv, kan bara, som allting från evighet, skapa kontinuerliga tankar i hela Sin oändliga rymd, och den är full av desamma ur Honom. Vi (de ursprungliga änglarna), som Hans livsidéer fulla av ljus, visdom, kunskap och viljestyrka, som varit mogna sedan urminnes tider för er människor, har fortfarande ett oändligt antal tjänsteandar bland oss, som så att säga bildar våra armar och erkänner vår vilja och verkställer den omedelbart.

[2] Guds rena tankar är substansen, ur vilka allting som innehåller oändligheten har sitt ursprung: vi uppstod ursprungligen endast genom Guds högsta och allsmäktiga vilja, men sedan alla dessa saker och varelser genom oss, som var de första och högsta behållarna för de tankar och idéer som kom ur Gud – och kommer hädanefter på ett upphöjt och mer fullkomligt sätt förbli så för evigt. 

[3] Vi tar de livstankar som kommer från Gud, som visar sig synligt för er i form av brinnande långa tungor, och fortsätter att forma dessa former och varelser enligt Guds ordning i oss; och om någon skulle fråga er varifrån Gud eller vi som Hans så att säga eviga tjänare, budbärare och arbetare, har tagit det fysiska materialet att forma dessa varelser – där har ni det nu! Dessa ormliknande och brinnande långa tungor är de andliga byggstenarna, från vilka allting som hela oändligheten innehåller som är materiellt är gjort av.  

[4] Hur detta skapande går till, har Herren Själv redan visat er väldigt tydligt. Men ni kommer först att se och förstå allt detta i livets sanna klarhet, när ni själva kommer att stå inför Herren Gud i ande och inte längre i det tunga köttet. 

[5] Men för att ni enligt Herrens vilja ska kunna se vad som är möjligt för er, hur vi mäktiga och gamla tjänare till Gud kan skapa former ur dessa tankar ur Gud som svävar runt i denna rymd, så titta med er själs ögon så kommer ni lära er någonting, som ingen dödlig fram tills nu någonsin har sett på denna jord!

[6] Se, i den Högstes namn har jag nu befallt mina tjänsteandar att föra hit mycket av det nödvändiga materialet! Och se, vi har redan en klart lysande klump av våra brinnande långa tungor framför oss, som inte har någon annan form än en rund eldboll! Se bara, hur dessa brinnande långa tungor trycker och pressar ihop sig, som om var och en ville krypa in till mitten! Så småningom verkar de komma till vila; men detta är ändå ingen vila, utan bara ett hinder genom den ökade trängseln mot mitten, för att komma närmare mittpunkten. 

[7] Ja, varför strävar då allt för att komma till mittpunkten? Förstå, om jag skall kasta bollar av samma storlek, då kan den som är tyngst kastas snabbast och längst, eller om de kastas samma lika långt och samtidigt, kommer säkert den att komma fortast till det utsatta målet. Detta är också fallet med de oändligt många verkliga tankarna som kommer från Gud. Bland dem finns det dem som så att säga är mycket tunga, som formligen motsvarar en idé, varvid de mindre tunga ännu bara är mycket mogna tankar. Sedan finns det lättare tankar som är mindre tunga och mindre ljusmatade, följt av väldigt lätta tankar som precis har tänkts ut som någonting, och slutligen de väldigt, väldigt lätta tankarna. Dessa är de som kan jämföras med de tidiga bakterierna, eller bättre de tidiga knopparna på ett träd. I sig själva är de redan någonting, med har ännu inte nått den gudomliga utvecklingen, att man genom att titta på dem enskilt skulle kunna säga: ’de kommer att anta den och den formen!’

[8] Om nu någon av oss vill forma ett väsen i den gudomliga viljans ordning av denna livssubstans som ni nu känner till och han måste göra det enligt den inre impulsen hos de högsta andarna, så kallar han på de andar som betjänar honom, och de måste hämta tillräckligt mycket av denna välkända substans. Och det är lika lätt att förstå andligen som det är materiellt naturligt att de tyngre tankarna kommer att vara snabbare här än de lättare och ännu lättare. De tyngsta formar uppenbarligen mittpunkten, medan de ljusare, som kommer senare, måste vara nöjda med de mer och mer yttre zonerna, medan de väldigt lätta utgör de allra yttersta delarna. 

[9] Eftersom de centrala tankarna redan är de rikaste på näringsämnen, kommer de tommare, fattigare och fortfarande hungriga att trängas mot de rika, för att få något från deras överflöd för att bli mättade. Och därför har ni fenomenet framför er, hur och varför de mest avlägsna yttre brinnande långa tungorna ständigt strävar mot mittpunkten och slutligen verkar lugna ner sig, även om deras strävande fortfarande är detsamma, att komma så nära mitten som möjligt, för att ta upp mer av det näringsrika i sig själva. 

[10] Sålunda ser ni här en klump, som till stor del fortfarande är hungrig och inte vill något annat än att bli tillräckligt mättad. Den liknar en sfärisk polyp i havet, som med sina tusen gånger tusentals små sugkranar suger sin mat från havets lera, tills det till slut börjar växa utväxter ur den sfäriska polypen på grund av att den har ätit för mycket, genom vilket den kan nå längre bort och med tiden också förflytta sig från sin plats. Med de frossande armarna får den också en mer säregen och distinkt form och skiljer sig mycket från sin ursprungliga form. 

[11] Ni är alla i hemlighet förvånade över denna förklaring av ett väsens första urbegynnelse och dess form genom presentationen av en växande varelse, såsom det bara kan vara och aldrig kunde vara på något annat sätt. Vänd bara blicken mot sakernas yttre natur, så kommer ni mycket lätt kunna finna samma sak. 

[12] Ta exempelvis äggstocken hos en höna och titta noga på äggklumparna som har bildats! Ni kommer märka att vissa är fortfarande väldigt små, som små ärtor, andra är redan som bär, och ytterligare andra som små äpplen. Inuti ett lätt skal finns inget annat än den gulaktiga äggulan! Så formlös denna varelse fortfarande är!

[13] Men nu får detta centrala material alltmer näring och det klara byggs upp omkring sig själv. Efter ett tag av matande utsöndras det grövsta delen av vätskan, men det rör sig inte bort från ägget utan bildar ett mycket tunt skal runt ägget och tjänar till att skydda det från att krossas under födseln. Titta nu på ett ägg som har lagts; vilken skillnad är det inte från det första ägg-embryot i moderns kropp!

[14] Nu sitter hönan på ägget och värmer det en tid. Vilka förändringar som sker i ägget! I gulan börjar det röra sig och organisera sig, de rätta tankarna (brinnande långa tungorna) finner och förbinder sig med varandra och lockar till sig dem som är närmast. Dessa förbinder sig åter delvis med de första och ännu mer med varandra, och drar genast till sig de yttre som ligger närmast dem, alltså de lättare. Inom kort kommer ni redan upptäcka de små kycklingarnas hjärtan, huvud, ögon, tarmar, fötter, vingar och duniga fjädrar. När väl varelsen har utvecklats så långt, drar de ordnade delarna till sig mer och mer av samma slags tillgängligt material och utvecklar sedan mer och mer ögonblick efter ögonblick. 

[15] När väl formen och organismen nästan är helt utvecklad, så stärks, understöds och mättas den ursprungliga huvud- och mellantanken mer och mer, och börjar nu med sitt överflöd av liv gå över i organismen och tar över tyglarna, och varelsen blir visuellt levande och först då fullbordas dess utveckling. 

[16] När den är fullt utvecklad, så uppfattar den livstanke som har gått över in i hela organismen, vilket i själva verket är själen, snart att den lever i ett fängelse. Den börjar då röra sig med mer styrka, bryter igenom fängelset och går fullständigt utmattad och full av rädsla in i den stora världen, eftersom den inte känner sig tillräckligt styrkt. Den börjar nu genast att äta den yttre världens mat och börjar därigenom att växa ytterligare, tills den lätt kan känna sig i balans med världens yttre natur. 

[17] Och vi ser nu en fullt utvecklad, fertil höna framför oss, som igen har förmågan att ta in de närande själsspecifika delarna, dels från luften, dels från vattnet och till största delen från den redan besjälade organiska födan, där de andliga delarna används för vidareutveckling av dess livssjäl och de grövre delarna, inte bara för att bevara dess organism utan också för nyskapandet av små äggklumpar, varifrån det enligt den ordnade utveckling som visats för er, det återigen kommer bildas en höna, hane eller hona.

[18] Könet kommer emellertid från den ständiga ökningen eller minskningen av den ursprungliga tyngden, fastheten och styrkan hos själens levande grundtanke. Om denna redan från början är helt mogen, så att det i sig redan är en idé, så kommer dess utveckling att leda till en maskulin form. Men om det primitiva i den grundläggande livstanken är på den andra och enklare nivån, kommer utvecklingen att gå mot en feminin form.”

52. Fortplantning av djur och människor

[1] (Rafael:) ”Genom djurens parning tillhandahålls endast impulsen för den ordnade aktiviteten hos den grundläggande själlivstanken som redan finns i ägget, eftersom utan denna impuls skulle det stanna kvar i sin matvila, leva av sin närliggande omgivning och vice versa, och detta så länge som de har förtärt varandra till sista uns. Men detta kan även ske med de andra äggen som har stimulerats genom parningen om de senare kraven för utveckling saknas eller inte tillförts i rätt omfattning. 

[2] För alla djur ger parningsakten bara impulsen till det som redan finns i den kvinnliga kroppen; för växt- och små djursjälar klumpas fortlöpande ihop i visst antal och ordningar på en viss plats i moderns livmoder. När de väl är där eggar de först honan, hon eggar genom sin upphetsning hanen, och han befruktar sedan honan, men inte som att lägga säden i modern, utan bara för det aktiva uppväckandet av livsklumpen som redan finns i modern. 

[3] Detta sker därför att hanens säd, eftersom den består av friare och mer obundna livsandar, som sådant uppmuntrar de bundna livsandarna i moderns små livsklumpar till en verklig revolution och tvingar dem att bli aktiva. Ty utan ett sådant tvång skulle de förbli i sin ljuva slöhet, och aldrig greppa tag i varandra för att forma och organisera sig för att bli en varelse. De manliga sädesandarna retar och kliar ständigt livsandarna i honan och ger dem ingen vila, medan moderns livsandar ständigt motsätter sig ett sådant retande, och kan ibland, om de är väldigt mäktiga, till och med tysta hanens sädesandar – som då agerar som på jordbruksspråket kallas ’spilla ut’, vilket ofta händer med nötkreatur, men också är vanligt hos andra djur och även människor. För livsandarna i moderns livmoder är för mycket inställda på vila, snarare än att vara nöjda med att delta i någon varaktig och ordnad aktivitet. Men när de väl är tillräckligt och ordentligt upphetsade går processen framåt. 

[4] Och se, precis en sådan moderlivsklump har vi här framför oss för att öppet observeras! Se hur den redan kom till vila under tiden jag förklarade detta för dig! Om jag skulle lämna den såhär, skulle den i sin strävan krympa mer och mer mot vila, eftersom dess delar mer och mer skulle dras till dess centrum, suga den helt tom och slutligen behöva vissna bort med den.  Eftersom sådana livsandar är så att säga är lite som barn, blyga och skygga, när de väl har lindat in sig, och inte längre tar någon mat från utsidan, utan fortsätter att suga i sitt moders-centrum, så måste de krympa till storleken av en liten klump. Men nu kommer vi att ta hit starka och därför manliga urlivsandar endast för aktivitet, och låta dem smeka denna kvinnliga, slöa klump, och ni kommer att se vilken effekt detta kommer att få i denna kvinnliga klump. 

[5] Se, med hjälp av de många underordnade tjänsteandarna har jag nu enligt Herrens vilja, som ni kan se, fört hit de mycket klart lysande, långa eldtungorna, de ursprungliga tankelivsandarna, som spelade vid vattnet där borta! Titta väldigt noga nu, hur de ivrigt börjar tumla om runt den svävande kvinnliga livsklumpen framför oss! Och se, redan nu börjar alla de mindre kvinnliga livsandarna röra på sig igen och försöker bli av med de där livliga, manliga livsandarna; men de ger aldrig upp, och de kvinnliga livsandarnas upphetsning går djupare och djupare upp till det huvudsakliga livselementet!

[6] Nu börjar även dessa röra på sig, och eftersom livsandarna som omger dem börjar bli väldigt hungriga av den stora aktiviteten, tvingas de ta mat från ljuset hos de manliga livsandarna, och därigenom blir de själva ljusare och mättare igen, och så får också den centrala livstankeanden sin manliga näring genom detta. Tvingade av denna verksamhet, får de omgivande andarna en impuls inifrån att bli mer organiserade till ett slags välordnat bålverk. Men de starkare livsandarna som rör sig mot centrum, nu väl upplysta, känner igen sig själva och sitt mål och sin ordning och samlas efter sitt släktskap; och ni kan redan se organiska kopplingar växa fram ur detta, och det yttre förändras till en form som alltmer börjar likna en djurvarelse. 

[7] Genom denna verksamhet och genom denna kamp blir alla delar av livet mer och mer i behov av mat, och detta tillhandahålls alltmer av hanarna. De yttre livsandarna som blir mer och mer organiserade, börjar bekanta sig med de manliga andarna som stör dem och den gamla rädslan försvinner, och detta överförs också till de inre andarna. Allt börjar röra på sig och röra sig mer fritt, och resultatet är perfektion av varelsen, som på mycket kort tid har utvecklats i en sådan omfattning att ni, Herrens barn, redan kan börja avgöra vilken typ av djur som börjar framträda. Se, ett mycket starkt åsnesto växer fram, och Herren vill att det ska bli kvar och inte upplösas igen.  

[8] Då påpekar Hebram och Risa: ”Den gode Rafael måste ha en särskild önskan att skapa åsnor! För två dagar sedan var han till vår förvåning snabbt klar med en!”

[9] Rafael säger: ”Låt det vara, det som då var tvunget att ske var för er undervisning! Denna kvinnliga åsna betyder något helt annorlunda här; det är symbolen för sann ödmjukhet som ni alla behöver. Det är inte annorlunda för er människor i världen, om ni hastar fram era domar och beslut, och som ett resultat normalt sett bara en åsna eller en bra bit av den dyker upp. Här handlar det om att på mycket kort tid visa er utvecklingen från den allra första början, och på grund av brådskan dök också ett åsnesto upp, om ni var tvungna att skämta om det. 

[10] Detta åsnesto kommer att paras med åsnan från igår, och nästa år kommer en person från Jerusalem att köpa dem bägge, och hennes föl kommer att bli ihågkommet för evigt!

[11] Men inget mer om det; det är tillräckligt att ni nu har sett hur en naturlig varelse uppstår ur ursprungliga livsandar (enskilda tankar från Gud) utan en moder, som från urbegynnelsen. Men om ni fortfarande vill, kan jag helt snabbt också skapa andra varelser!”

[12] Alla säger: ”Mäktige Guds tjänare, detta är absolut inte nödvändigt; ty för vår undervisning är detta helt underbara exempel mer än tillräckligt! Fler än så skulle bara förvirra oss snarare än upplysa oss!”

[13] Rafael säger: ”Bra, lyssna då lite längre på mig! Jag har nu visat er faderskapet och uppkomsten av en varelse, oavsett art, en gång i en redan existerande livmoder, och här nu fri, som den är och existerar på varje ny planet, eller på varje nyligen bildad ö eller en redan gammal planet, vilket från tid till annan alltid äger rum. 

[14] Men nu får ni inte överföra detta exempel på skapandet av avlandet av människor, speciellt på denna jord; även om mycket av detsamma händer, är anledningen till det icke desto mindre väldigt annorlunda!

[15] Den mänskliga kvinnan har redan visst naturligt material i sig; men om fortplantningen sker på det sätt som alla känner till, befruktas och stimuleras också en liten klump, men den förs till, som en druva som plockas från en klase, till rätt plats och en redan färdig själ läggs till, som letar ett tag efter denna livsdruva, tills materialet i den har utvecklats till ett sådant tillstånd, att den ständigt sammandragande själen kan tränga in i det ännu mycket flytande embryot, en aktivitet som tar själen två månader att genomföra. När den väl har tagit kontroll över embryot i moderns livmoder, blir barnet omedelbart påtagligt levande och växer sedan snabbt till sin ordnade storlek. 

[16] Så länge som nerverna i barnets kött inte är fullt utvecklade och inte är aktiva, arbetar själen medvetet och med iver och anpassar kroppen efter dess behov. När väl nerverna är utvecklade, blir dess ständigt utvecklande ande fullt aktiv, själen får då mer och mer vila och går till slut för att sova i området där njurarna finns. Nu gör den inte längre något av sig själv utan bara vegeterar (slöar, övers. anm.), utan minne av ett tidigare naket naturligt tillstånd. Först några månader efter födseln börjar den sakta vakna upp, vilket tydligt kan ses genom det minskade sömnbehovet; men det tar längre tid för den att återfå delar av sitt medvetande. Förs när ett barn blir språkkunnigt, kommer ett sant medvetande in i själen, men utan något minne; eftersom detta förvisso inte skulle vara till någon nytta under den högre utvecklingen av själen.  

[17] Men själen, helt fast i köttet, ser och känner för tillfället inte igen något annat än det som presenteras för den genom köttet, och kan inte känna igen något annat i sig själv, eftersom den är och måste vara så förmörkad av köttmassan, att den mestadels inte vet om att den finns även utan köttet. Under lång tid känner den sig fullständigt helt identisk med köttet, och det krävs mycket för att få en själ i köttet till den punkt där den börjar känna och se sig själv som något eget – vilket igen är helt nödvändigt; för utan det skulle den inte kunna hålla en ande inuti sig och naturligtvis aldrig väcka den. 

[18] Först när anden börjar vakna i själen, blir det gradvis ljusare i själen; den börjar känna igen sig själv närmare och upptäcker djupt dolda saker i sig själv, som den naturligtvis inte vet vad den ska göra med. 

[19] Först när anden och dess mäktiga ljus blir fullt verksam i själen, återvänder allt minne till själen, men allt naturligtvis i ett förvandlat ljus. Det finns då inte längre några villfarelser eller bedrägerier, utan bara den klaraste, himmelska sanning, och själen är då ett med sin gudomliga ande, och allt i den och utanför den blir den högsta glädje och salighet! 

[20] Förstår ni alla nu bilden av Jakobs mystiska stege litegrann? – Så här långt mig, närmare information kommer Herren Själv att ge er!”

53. Varför Herren uppenbarar detta

[1] ”Vad är det som vi fortfarande inte förstår?!” sade alla närvarande efter Rafaels undervisning. 

[2] Och centurion Julius tillade: ”Om detta fortsätter, kommer vi snart att förvandlas till gudar själva! Om det vore möjligt att behålla denna klärvoajans, skulle vi själva kunna bli gudar om vår vilja stärktes; men vår klärvoajans är bara en följd av det där magiska ljuset från bollen där, och vår vilja, liksom vår kunskap, är svag och vi förblir därför svaga människor!

[3] När jag nu betraktar och tänker på allt som är möjligt för denne ängel, men inte ett jota av det för den mest viljestarka person, så märker man bara vilken oändlig skillnad det är mellan Gud och oss människor. Man kan greppa det med händerna: Guds allt och människans intighet. Må dessa djup ur Guds visdom och kraft roa någon, men mig roar det inte alls. För jag känner det alltför tydligt inom mig att jag är ingenting jämfört med just en sådan ängel, Rafael. Vad är jag då jämfört med Gud?! Nej, nej, detta är och heter: ingenting!

[4] Man vet och känner igen att detta är något oerhört och skådar mirakel efter mirakel, så att man kan förlora förmågan att se och höra på grund av det, och skulle man efteråt försöka av egen vilja, och om man sedan försöker få en sådan lång brinnande tunga att röra sig av sin egen viljekraft, åh, då kommer inte en atom att röra sig från sin plats, för att inte nämna en av dessa eldtungor! Därför tror jag det är bättre om man vet och inser mycket mindre för att också åstadkomma mirakler, för då är man inte frestad. Det är därför som jag nu börjar känna mig rädd och orolig på grund av denna enorma mängd kunskap och insikt! Varför måste jag se, höra, känna igen och veta så otroligt mycket?”

[5] Jag säger: ”Så att du också inser, hur liten människan är av sig själv, och att hennes väsen, kunskap, insikt och förmåga bara beror på Gud!

[6] Av egen vilja kommer du naturligtvis inte kunna göra någonting, precis som denne ängel inte kunde uppnå något med sin egen vilja; men om du har gjort Min vilja din egen vilja, så kommer du också kunna göra vad denne ängel kan göra!

[7] Men tills vidare räcker det att ni inser och förstår allt detta, men på samma gång också börjar förstå, att er egen vilja kan göra väldigt lite eller ingenting utöver vad kroppen kan göra. Ni kan inse och förstå allt som ängeln förstår och inser; men om ni inte har gjort Min vilja och även Min visdom till er egen, är naturligtvis all kunskap och insikt till ingen nytta för er. Om du är sugen på handling, kommer den bara att tjäna till att tortera dig. Och detta är också gott; ty endast genom ödmjukhet blir människan en människa och ett sant Guds barn!

[8] Detta visas förresten inte för er för att ni skall imitera det, utan bara så att ni skall kunna känna igen Gud fullständigt i Mig, för att desto mer beslutsamt göra vad Jag, som Skapare av allt liv, har lärt och anbefallt er för livets fullkomlighet.

[9] Ni måste därigenom först nå pånyttfödelsen av anden, ty utan den kan Min vilja inte slå rot i er på ett handlingskraftigt sätt. Om ni bara kan ta tag i Min vilja så långt att ni frivilligt underordnar er Min vilja i handling och flitigt praktiserar denna, så att Min vilja som erkänns av er får totalt övertag, då kommer Min vilja att bli fullt levande i er och kommer snart att genomsyra hela ert väsen.

[10] Min vilja, som ni tidigare har utövat flitigt, kommer därmed att uppnå full styrka, och vad den än vill, som är helt lik Mig, kommer att ske; men som sagt först då ­– och inte tidigare!

[11] Men insikten bör emellertid bara vara tygeln genom vilken ni kan dra er vilja till Min; för ni måste nu genom Mina gärningar inse att Jag verkligen är den Jag nu ständigt presenterar Mig Själv för er som.

[12] Om ni till fullo inser detta, kommer det bli så mycket lättare för er att följa Min vilja, som har sin grund i den eviga, mest omisskännliga sanningen, och därmed göra den till er egendom. 

[13] Om någon rekommenderar en väg till er, och ni märker i hans tal att han själv inte är helt bekant med vägen, kommer ni säkert att tveka att gå den väg som han har visat och beskrivit för er, och ni kommer säga: ’Åh, då stannar vi hellre där vi är!’ Men om ni lätt drar slutsatsen från någons tal, att han måste vara fullständigt kunnig om vägen, eftersom han kan beskriva vägen för er in i minsta detalj, då kommer ni att säga: ’Han har kunskap och den bästa vilja, han kan och vill inte bedra oss, och vi går vägen utan att tveka!’ Se, genom detta kommer ni till följd av att ha fått ett gott och starkt förtroende, underordna er egen vilja till viljan hos den som, som en fullständig expert, har visat er den goda och rätta vägen!

[14] Och se, detsamma är fallet här! Om Jag skulle framträda inför er som en dimmig och mytisk halvmesyr, skulle det alltid finnas tvivel kvar hos er, och det skulle vara mycket förlåtligt om det uppstod tvivel hos er. Men om Jag nu ner till varje atom uppenbarar Mig Själv för er med all visdom, kärlek och kraft att Jag verkligen är den Jag presenterade Mig för er som, så är resultatet säkert! För det första är det omöjligt för er att ha några tvivel om Mig, och för det andra iakttagandet av Min vilja, genom vilket endast er ande kan nå den fullaste återfödelsen, som måste vara väldigt enkelt för er, eftersom ni väldigt tydligt kommer att inse, att det inte är något taget ur det blå, utan att ni genom att följa Min vilja måste nå den eviga, sanna verkligheten. Jag tror att ni nu kommer att inse, varför Jag gör allt detta oerhörda inför er och visar och uppenbarar Mig Själv helt inför er!

[15] En fullkomligt vis mästare gör ingenting utan anledning, och så gör inte heller Jag någonting utan anledning. Jag undervisar er inte bara för er egen skull, utan också så att ni senare kan bli lärare, vägledare och vägvisare för era blinda bröder och systrar i Mitt namn, och därför måste ni bli ännu djupare invigda i hemligheterna med Mitt rike, Mitt väsen, och ni måste också förstå er nästa i hela hans väsen från hans djupaste ursprung upp till hans högsta och möjliga fullkomlighet och fullaste Guds-likhet!

[16] Ty genom er fulla och mest levande tillit kan snart en liknande tillit väckas i era lärjungar, varigenom även de kan se och förstå de dolda saker som ni nu kan se och förstå.

[17] Har ni förstått Mig väl, och förstår ni varför Jag uppenbarar allt detta för er?”

[18] Alla säger djupt rörda: ”Ja Herre, vår Mästare, vår Gud!”

[19] Jag säger: ”Nåväl, vakna igen i den fysiska världen, så att Jag kan visa er andra saker; ty ni måste känna igen och förstå andra saker vidare och djupare!”

54. Herren visar Judas inre värld

[1] Efter detta Mitt ord betraktar alla detta med sitt kötts ögon och är fulla av den högsta förundran över allt som de har sett och hört, och alla börjar prisa Mig högt under en halvtimme. 

[2] Efter att alla uttryckt sitt erkännande genom sin högljudda lovprisning, att de har känt igen Mig i livets sanna djup, kom också Judas Iskariot fram till Mig och sade: ”Herre, jag var länge en icke-troende, men nu tror jag också helt fullt att Du på allvar är Jehova Själv, eller åtminstone Hans äkta son! Men det är något som jag fortfarande inte kan förstå om Dig, och det är följande:

[3] Hur kunde Du som Jehova, som är oändlig, lämna denna Din oändlighet och pressa in Dig i denna högst begränsade form? Men trots detta, förblev den gamla rymden densamma som den varit från evighet! Du som Jehova är den oändliga rymden själv! Hur kan detta existera i dess oföränderliga, oändliga väsen och Du som den oändlige i denna trånga mänskliga gestalt?

[4] Se, Herre, detta är en viktig fråga! Om Du kunde belysa detta, så kommer jag att bli den nitiske bland alla Dina lärjungar – annars kommer alltid ett litet tvivel fördunkla min själ!”

[5] Jag säger: ”Hur är det möjligt att alla nu kan se och bara du har blivit blind?! Tror du att detta skal omsluter Mig? Eller är solen med sitt verkande ljus bara där den är aktiv? Hur skulle du över huvud taget kunna se den om dess ljus inte nådde längre än till den yttersta ytan av dess skal?!

[6] Jag är bara den eviga mittpunkten av Mig Själv; därifrån fortsätter Jag dock att oförändrat fylla den oändliga rymden. 

[7] Jag är överallt det oändliga Mig; men här bland er är Jag i Mitt väsens eviga centrum, varifrån hela oändligheten för evigt och för alltid upprätthålls på samma sätt i dess mest oändliga, eviga omfattning.

[8] Från evighet bodde Jag i Mitt oåtkomliga centrum och i Mitt oåtkomliga ljus ur Mig Själv. Men för människorna på denna jords skull behagade det Mig att stiga ut ur Mitt oåtkomliga centrum och ut ur Mitt otillgängliga ljus på ett sådant sätt att Jag nu begav Mig till denna jord i samma centrum och i samma ljus, som också var helt otillgängligt för de högsta änglarna från evighet, och nu är Jag tillgänglig för er människor från alla håll och ni kan uthärda Mitt ljus.

[9] När vi begav oss från Sykar till Galilén och vilade på ett berg efter middagstid, visade Jag faktiskt flera av er hur Min vilja också når upp till solen. Återkalla detta från ditt minne, så kommer du förstå hur Jag överallt är och kan vara hemma genom utflödet av Min allestädes lika kraftfullt verksamma vilja!”

[10] Judas Iskariot säger: ”Jag kan dra mig till minnes att Du i det läget gjorde solen ljuslös några ögonblick, om jag minns rätt. Nåväl, detta är verkligen ingen liten sak – men det sägs att även de gamla egyptiska magikerna kunde göra detta; hur är naturligtvis en annan fråga! I den stora naturen finns det märkliga, mäktiga krafter; Du känner till dem, och de gamla magikerna har också känt till dem och använt dem. Naturligtvis har ingen, såvitt vi vet, utfört sådana gärningar som Du!

[11] Men inte ens Du saknar världslig skolning! För man talar fortfarande om Din far Josefs färdigheter och även om Din mor Maria, som var lärjunge åt Simon och Anna; och om en intelligent ung man har sådana föräldrar, kan han uppnå någonting. Men detta är bara min världsliga åsikt; ty för egen del tror jag att Jehovas ande bor och arbetar i Dig i överflöd.

[12] Vilken nytta skulle jag ha av den evige, osynlige Jehova, som sitter högt över alla stjärnor i Sitt oåtkomliga ljus och aldrig visar Sig för Sina varelser, inte utför några mirakler förutom de stereotypa dagliga, som lika gärna kunde utföras av naturen själv?! Därför är Du, åtminstone för mig, en äkta Jehova, eftersom Du öppet och tydligt har visat Dig Själv inför våra ögon som en fullkomlig mästare över hela naturen och alla varelser i ord och handling. Den som, som Du, kan återuppliva de döda, befalla elementen och till och med skapa helt nya åsnor och fisk från tomma intet och fylla upp den gamle Markus skafferi med bröd och vin från tomma intet är för mig den ende sanne Guden, och alla de andra, jag bryr mig inte! Du kunde ha fått Dina rent gudomliga förmågor från varhelst Du vill, Du är fortfarande en riktig Gud för mig! Har jag rätt eller inte?

[13] Jag är inte riktigt så galen som broder Tomas tror. Jag vet vad jag vet och vad jag säger; men om broder Tomas alltid tycker att jag är en åsna eller oxe, så tar han gravt miste. Om jag ville tala med honom som jag kan, skulle han bara kunna svara mig en gång på tusen! Om jag inte hade luktat den sanne Jehova i Dig sedan länge, skulle jag ha återvänt hem till mitt krukmakeri för länge sedan; men eftersom jag kanske vet bäst vem jag har att göra med i Dig, kommer jag att stanna kvar och lämna mitt mycket lönsamma hantverk, trots att jag inte heller är en fiende till guld och silver – eftersom jag snarare föredrar Ditt andliga guld och silver! 

[14] Men att Tomas i hemlighet viskade i mitt öra, när ängeln enligt Din vilja kallade en fullständigt frisk åsna till existens, att detta mirakel bara ägde rum för min skull, för att i en levande bild visa vem och vad jag är, det kan jag inte acceptera så lätt! Om Tomas tror att han är klokare än jag anser honom vara, så låt honom vara det; men han bör lämna mig ifred! För jag lägger ingenting i vägen för honom, och även om han kallar mig en tjuv, så har jag absolut aldrig stulit något från honom! 

[15] Tidigare gav Du oss alla en underbar och ytterst gudomlig vis undervisning om en mänsklig själs sjukdom och visade oss i grunden, hur man bör ha ännu mer tålamod med en sjuk själ än med en människas sjuka kropp! Varför kommer den vise Tomas inte ihåg att också jag kan vara sjuk i själen, om det inte finns någon plats i hans hjärta för en sådan rent gudomlig undervisning? Jag hävdar inte alls att han borde be mig om förlåtelse, för att det behagade hans visdom att kalla mig en åsna – för jag är lika ödmjuk som han anser att han själv är! Men jag kände mig tvungen att öppet erkänna att jag faktiskt är en själsligt sjuk människa, men avundas inte Tomas för hans stora själsliga hälsa! Jag vill därför förbli hans vän och gode broder, som jag alltid har varit, men det enda jag önskar av honom i framtiden är att han i framtiden ska pröva sin korrigeringsiver på någon annan än mig; för hittills är jag fortfarande vad han är, nämligen en lärjunge som honom, kallad av Dig, min Herre och min Gud!” 

[16] Jag säger: ”Det är verkligen inte lovvärt av Min Tomas att han alltid har dig i sikte; men Jag känner också till att du först skämtade på ett olägligt sätt under fullbordandet av denna åsna, som fortfarande är här framför oss, vilket var det faktiska skälet till varför Tomas slog dig lite med dina egna ord! 

[17] Berätta för Mig varför du gjorde den anmärkning som du gjorde och menade, när du sade att alla Mina mirakel skulle sluta i framställningen av helt friska åsnor! Se, din kommentar var mycket illvillig och förtjänade verkligen Tomas motkommentar! Jag tillrättavisar inte din tro, enligt vilken du betraktar Mig som din ende Gud och Herre, Jag förmanar dig bara att en sådan åsikt bara finns i dina ord snarare än din själs liv. 

[18] För sanningen är att du fortfarande betraktar Mig som en äkta forntida egyptisk vis man som är bekant med alla hemliga naturkrafter, som mycket väl förstår hur dessa krafter skall användas, så att de inte förnekar honom sina tjänster. Du förstår, detta är mycket klandervärt!

[19] Vad hundratals greppar med händerna som den renaste sanningen, så kan du fortfarande betvivla den ena saken efter den andra och helt öppet uttrycka påståenden som alltid ställer Mig i ett tvivelaktigt ljus hos de klentrogna. När Jag gav några helt drunknade personer livet åter, påpekade du genast att själva platsen och stjärnornas position spelade stor roll, och att det därför var väldigt lätt för Mig att utföra alla slags mirakler. Vid någon annan plats skulle Jag inte alls kunna göra detta! I Nasaret, Kapernaum och i Kis, i Jesaira och även i Gennesaret utförde Jag också stora mirakler, men inte så många som på denna plats. Men om du på fullt allvar betraktar Mig som din ende Gud och Herre, varför misstänkliggör du Mig alltid bland främlingar?!

[20] Judas Iskariot säger mycket fräckt och resolut: ”När jag betraktar världen och naturen väldigt noga, verkar det som att Gud alltid noga betraktar platsens fördelaktiga läge, när Han vill åstadkomma något alldeles särskilt! Om vi går upp på ett väldigt högt berg, till exempel Ararat, kommer vi inte hitta något annat än snö och is. Varför växer inte fikon, äpplen, päron, körsbär och plommon där? Det är min åsikt att Jehova inte betraktar denna plats som gynnsam nog för att åstadkomma dessa ljuva mirakel där också! Det verkar då som att Jehova Själv tar stor hänsyn till att en plats är gynnsam, annars skulle Han säkert ha placerat de närande, ljuva miraklen även på Ararat!

[21] Och Jag tror, att jag inte tar bort någonting av Din gudomlighet, om jag hävdar att Du för att skapa mirakler alltid betraktar en plats gynnsammare än en annan, som exempelvis Nasaret, där Du inte överträffade Dig Själv med mirakler. Som Jehova kunde du lätt förvandla hela den stora öknen i Afrika till de mest välsignade och blomstrande fält, om Du fann detta område gynnsamt! Men eftersom det nämnda området fortfarande är en öken och högst troligt kommer att förbli så under mycket lång tid, så tror jag inte att Din gudomlighet kommer lida någon förlust, om den stora afrikanska öknen Sahara förblir vad den är under mycket lång tid. – Detta är vad jag tror, även om broder Tomas kanske inte helt håller med om det!” 

[22] På Mitt tecken kommer Tomas och säger: ”Det du sade skulle vara helt i sin ordning, om du också skulle känna det i din själ och skulle betrakta och inse detta som den fulla sanningen; men det finns inte ett spår av det i dig! Enligt din inre bekännelse är Herren för det första fortfarande en vis eklektiker, som vet hur man drar fram de klokaste läror från de många läror som han känner till, och för det andra har behärskat all magi i en sådan utsträckning, att ingenting kan misslyckas för Honom vid vissa tillfällen och gynnsamma förhållanden. Men detta är din idé, som är nära besläktad med Satans, att en så stor magiker, som förstår att lägga alla de hemligaste naturkrafter under sig, till slut inte kan vara en verklig Gud!

[23] Det visar här, att Herren Jesus från Nasaret fullkomligt motsvarar sådana krav, och därför har du inga betänkligheter mot att helt detronisera Abrahams, Isaks och Jakobs gamle Gud och istället sätta din magiker på tronen! Att du betraktar denne helige Man från Nasarets ande som densamme som en gång dundrade Sina lagar till våra förfäder på Sinai, har du inte den minsta antydan till i ditt hjärta. 

[24] Och eftersom det alltid är detsamma med dig, kan jag inte göra annat än tillrättavisa dig vid varje tillfälle, om du just vid ett sådant tillfälle vill utmärka dig och visa din alltid förrädiska, onda kluvna tunga; för alla som tänker och känner annorlunda än vad hans tunga säger, bedrar den heliga sanningen. Därför bör du låta dig förmanas av detta och inte tänka och känna annorlunda än du tänker och känner! Ty detta är sättet för de glupska vargarna, som går runt i fårakläder, för att göra det lättare för dem att få ett oskyldigt och milt lamm i sina dödliga klor. Förstå mig väl; för jag ser rakt igenom dig och förmanar dig bara när du talar högt, för då kan jag direkt se att du är en lögnare eftersom du talar annorlunda än du tänker och känner. Jag är verkligen inte fientlig mot dig för att du har en sjuk själ, men jag är fientlig mot själva sjukdomen!” 

55. Tillrättavisningen av Judas

[1] Judas Iskariot säger: ”Om det är så det ligger till, då måste jag framföra min sak, för Herren har alltid gett de andra möjligheten att avsäga sig sin ondska och lögn. Om detta privilegium gavs till främlingar, så varför skulle det undanhållas mig, som faktiskt tillhör er grupp och alltid har delat lycka och sorg med er?!”

[3] Bartolomaios säger för en gångs skull: ”Med utlänningar är det en helt annan sak! I de flesta fall var det bara något fel som hade konstateras sedan urminnes tider. I grund och botten kunde de inte rå för att de var dåliga och onda; men när de hörde den eviga sanningens ljusa ord började det sjuda och koka i dem, och de började göra sig av med den gamla smutsen och blev rena. Men du står sedan länge i det andliga sanningsljusets fullhet och har tusen av de mest levande bevis i ord och allehanda mirakulösa handlingar på hur fullständigt äkta det är! Men allt detta gör inget intryck på dig; men du skulle själv vilja göra underverk, så att du, precis som fariséerna i templet, kan tjäna så mycket guld och silver som möjligt. Ty du behöver ingen Gud, förutom en som kan förse dig med mycket pengar, så att du kan leva på jorden i yttersta bekvämlighet och utan hänsyn till livssanningarna som hörs här från Gud, och synda dig själv till döds!

[3] Och med ett sådant inre sätt att tänka, är det ingen mening att tömma dig på ditt inre, eftersom det inte kan förbättra dig och inte erbjuda oss något sätt att skapa ett nytt hjärta i dig genom ord eller handlingar, utan du förblir som du är. 

[4] Men om Herrens allsmäktiga ord inte kan förändra dig, så vad kan våra mänskliga efterord uppnå med dig?! Gå hellre tillbaka till din gamla plats och stör oss inte hädanefter med ditt högst triviala prat! – Jag har talat färdigt. 

[5] Efter denna mycket kraftiga tillrättavisning ville Judas säga något; men Kornelius sade till honom: ”Öppna bara munnen om någon ber dig göra det; annars, var tyst och stör inte Herren i Hans verk! Men om du verkligen vill tala, gå djupt in i närmaste skog och tala med träden och buskarna; de kommer inte att komma med några invändningar som kunde irritera dig och i slutändan djupt förolämpa dig! Eller gå ner till sjön och tala med fiskarna; de kommer också att acceptera allt! Ty du förstår ändå nästan ingenting av vad som sägs och händer här; och din surmulna dumhet och därav den ständigt på nytt uppväckta själviskheten och girigheten stör oss framför allt i de för oss nödvändiga betraktelserna av Guds stora livssanningar!”

[6] Efter dessa ord drar sig Judas Iskariot långt tillbaka i bakgrunden och säger inte ett ord till; ty han hade en enorm respekt för Cyrenius eftersom han visste vilken nit och vilka höga tankar han hade om Mig och Min lära.

[7] När det var lugnt igen sade Jag till alla: ”Till den som har, skall det ges ännu mer; men den som inte har, från honom skall det tas även det han hade!

[8] Ni har nu övertygat er själva att världslighet och girighet är något ont; bevara därför era hjärtan noga från detta! Ty för ett girigt hjärta är det omöjligt att förstå andliga ting och det kan inte heller bli fullständigt upplyst så att det förstår vad som är nödvändigt för dess frälsning. 

[9] Ni har nu alla förstått mycket svåra saker, även om ni bara har varit med Mig några dagar; denne lärjunge har nu redan varit nästan ett halvår med Mig och var ögon- och öronvittne till alla slags mirakler och läror, och ändå kan han inte greppa sanningen! Anledningen till detta ligger i hans överdrivna girighet på pengar, som är ett resultat av hans svåra lättja och tröghet.

[10] En verkligt flitig person skaffar sig lätt så mycket som han behöver varje dag, och mycket mer som kommer väl till pass på hans ålderdom; och även om han inte kunde spara någonting, eftersom han villigt gav av sitt överskott till de fattiga och behövande, så kommer han ändå att tas om hand på ålderns höst. 

[11] Men en lat person älskar sysslolöshet och vill rida på sina grannars flitiga arbete; han blir därför en lögnare, en bedragare och en tjuv, bara för att kunna samla ihop tillräckligt med skatter för att kunna leva som en kung. 

[12] Med en sådan girighet förmörkar han emellertid sin själ så mycket att den inte längre kan förstå någonting om vissa rent andliga ting; och även om hans själ blir upplyst av det högsta och renaste andliga ljus, förvandlar själen det snart till dess själviska, grövsta väsen och känner därför återigen inte igen något annat än materiella ting. 

[13] Men hur det andliga förvandlas till materia, har ni sett från tillkomsten av denna betande åsna här, och Jag behöver inte förklara det vidare för er. Ty dem av er som har förstått det, förstod detta lätt och omedelbart; men den som inte förstod det lätt och genast, kommer inte att greppa det på väldigt länge, och säkert inte någonsin i denna värld!

[14] Därför bör ni alla fråga er, hur det står till med er förmåga att förstå! Den som har den, har den; men den som inte har den, kommer inte ha den på väldigt länge. Den som har en andlig själ kan lätt greppa det andliga; men om själen längtar efter materia, är det omöjligt för honom att förstå detta högsta och renaste andliga!”

56. Barns utbildning

[1] (Herren:) ”Det måste finnas skillnader bland människor, men ingen har placerats i denna värld så försummad själsmässigt att den var tvungen att bli helt materia. Ty inte ens en mänsklig själ har förts in i köttet utan den fria viljan och egen intelligens. 

[2] Huvudskälet till förstörelsen av den mänskliga själen ligger främst i den ursprungliga, normalt sett babian-lika uppfostran. Man låter det lilla trädet växa där det står och gör allt man kan för att få det att växa så snett som möjligt genom att beskära det vid fel tid. När väl stammen har härdats, är vanligtvis varje försök att få det rakt igen till ingen nytta; en själ som en gång växt sig sned blir sällan helt rak igen!

[3] Därför bör ni alla räta upp era barn under deras lätt formbara ungdom, och då kommer det snart finnas få sådana materiella själar, som inte kan förstå det andliga och lätt underkasta sig den sanna livsordningen väg från Gud! Kom ihåg detta väl; för det är därför Jag har visat er själens förkroppsligande i livmodern! 

[4] Ett barn är upp till det sjunde året fortfarande mycket mer ett djur än en människa. Ty det i barnet som är mänskligt, ligger i allmänhet begravet i djup sömn. Eftersom ett barn är långt mycket mer djurisk än mänsklig, har det också många djurlika, men endast väldigt få mänskliga behov.

[5] Endast det nödvändiga bör ges till dem! Man bör i ett tidigt skede vänja det vid alla slags försakelser, aldrig överdrivet berömma de väluppfostrade, men inte heller vara för hård mot de mindre kapabla och lydiga, utan behandla dem med rätt kärlek och tålamod. 

[6] Låt dem utöva allt slags gott och nyttigt och gör aldrig ett barn fåfängt, självälskande och att det överskattar sig själv och ser sig som förmer än andra, oavsett hur väluppfostrat det är. Inte heller med barn, särskilt dem som är väl formade, bör man göra dem ännu mer fåfänga genom vackra och dyrbara kläder än sådana vill vara av naturen. Man bör hålla dem rena, men dock aldrig göra dem till så kallade avgudar, så kommer ni ända från födseln sätta dem på den väg, där de i sin mer mogna ungdom kommer att uppnå vad ni nu alla har uppnått genom Mig.

[7] Jungfrun kommer full av kyskhet och disciplin att nå statusen av en hedervärd moder och ynglingen kommer att gå in i vuxenlivet med en mansmogen själ och uppväckt ande i den och vara en välsignelse för sin familj och för jorden och alla dess varelser. 

[8] Men och ni ger efter för mycket för deras djurlika begär och lidelser, kommer ni öppna en ny och vid port för alla laster åt dem, genom vilken mängder av dem kommer att tränga igenom in i denna värld vilket kommer orsaka förstörelse. Och när de väl är där, kommer ni förgäves kämpa mot dem med alla slags vapen och inte uppnå något mot deras makt och stora kraft! 

[9] Ta därför hand om de små träden, så att deras tillväxt blir rakare och strävar mot himlen, och rena dem noga från alla utväxter; ty när väl träden har blivit stora och starka, och är fulla av fula krokigheter som den onda vinden har orsakat, så kommer ni inte kunna göra dem raka, ens med våldsamma medel. 

[10] Tidigare har ni sett klumpen av eldtungor framför er. I dess själsspecifika lösa och fria tillstånd var det långt från bestämt, att den skulle bli ett åsnesto; först efter det efterföljande kommandot från ängeln började delarna greppa varandra för att bli en organism så att formen av en åsna till slut dök upp. 

[11] Men eftersom åsnan redan är helt färdig, är det knappast möjligt att förvandla den till ett annat djur! För Gud är visserligen inget omöjligt; men denna åsna måste då först bli fullständigt upplöst och alla grundläggande detaljer skulle behöva kombineras till en fullständigt annorlunda organism och anta nya säregna detaljer och undanta de många andra som nu bestämmer essensen av en åsna. Men detta skulle kräva säkert hundra gånger större ansträngning och mer arbete än att i rätt proportioner skapa en fullständigt ny varelse, som aldrig har existerat på jorden tidigare, från den ursprungliga tanken.

[12] Så är det också mycket lättare att göra vadsomhelst av ett barn, medan en man eller till och med en gammal man endast accepterar väldigt lite eller ingenting.  

[13] Var därför särskilt måna om att ge era barn en sann och god uppfostran, så kommer det vara lätt för er att predika detta Mitt fulla evangelium till de nya länderna, och den goda säden kommer falla i en god och ren jord och föra med sig hundrafaldig skörd! Men om ni låter era barn växa upp som apor, kommer de, som ogräs, att vara lika användbara för er som unga apor är för sina föräldrar; vad de gamla samlar, förtär och förstör barnen avsiktligt; och om de gamla vill hindra dem från sådant ont, så visar de unga genast sina vassa tänder och jagar bort de gamla. 

57. Judas Iskariots liv

[1] (Herren:) ”I denne lärjunge (Judas Iskariot) har ni emellertid ett talande exempel. Han var den ende sonen till en mycket förmögen far och även en dåre till mor som älskade honom till döds. Följden blev att bägge föräldrarna skämde bort sin son till den grad att de lät pojken göra allt han ville och gav honom allt han någonsin önskat sig. Och en ytterligare följd av detta blev att ynglingen, när han blivit stark, jagade föräldrarna ur huset och förlustade sig med horor så mycket han förmådde. 

[2] Det tog inte lång tid förrän sonen hade slösat bort föräldrarnas förmögenhet till den grad att bägge blev tiggare och strax därefter dog av sorg och nöd. 

[3] Men ynglingen, som också han nu var utarmad, började rannsaka sig själv och frågade sig till slut och sade: ’Ja, varför blev jag sådan och inte på annat sätt? Jag har inte fött mig själv, och ännu mindre avlat mig själv; jag kunde inte ha utbildat mig själv – och ändå ropar alla i mitt ansikte att jag är en eländig usling och skurk, som genom sina vidlyftiga och onda spratt förslösade sina föräldrars surt förvärvade rikedom, gjorde dem till tiggare och även förde dem till deras förtidiga grav!

[4] Hur kan jag rå för det? Allt detta var måhända riktigt dåligt gjort av mig; men vad kan jag göra åt det om inte de gamla utbildade mig bättre?! Men vad gör jag nu? Fattig, utan pengar, utan hem, utan arbete och utan bröd! Att stjäla och råna vore det lättaste, och det skulle vara det snabbaste sättet att nå ett bra mål; men att bli ertappad som en klumpig tjuv och sedan straffad blodig smakar inte alls sött! Att råna gör saken ännu värre! – Men nu vet jag vad jag skall göra! Jag skaffar mig några färdigheter, även om det var det dumma gamla krukmakeriet, som gjorde min fader rik!’

[5] Sagt och gjort! I Kapernaum gick han som lärling hos en mycket vänlig krukmakare och lärde sig med mycket hårt arbete sitt konstnärskunnande på mycket kort tid. Men den gamle krukmakaren hade en dotter som snart blev konstnärsynglingens fru.  

[6] Men lika slösaktig som vår Judas var tidigare, lika hård och girig blev han som krukmästare. Hans fru var ofta tvungen att utstå hans hårdhet. Han gjorde bra produkter och började besöka alla marknader, och hemma lämnade han sitt folk att svälta och arbeta tills de svettade blod. Om han återvände från en marknad med mycket penar, gav han lite till de flitiga arbetarna; men om han bara återvände med ett litet byte, blev det hårt för dem i hans torftiga hus. 

[7] För att tjäna extra inkomster jämte hans krukmakeriverksamhet, arrenderade han ett fiskeföretag och började för några år sedan med naturmagi, eftersom han ofta såg i Jerusalem hur mycket pengar vissa egyptiska och persiska magiker tjänade. Men han lyckades inte trots att han lade ner mycket pengar på det. Han tog också vissa lektioner från några externa esséer, som fick honom att tro att de, om de ville, kunde skapa en värld med allt den innehåller och bär. 

[8] Han insåg emellertid snart att han blev lurad och vände ryggen åt sina fina herrar. Under det året hörde han om alla de saker Jag gjorde, och det överträffade i högsta grad allt som kallas ’att utföra mirakler’ på denna jord.

[9] Detta var då också den egentliga anledningen till varför han anslöt sig till Mig, bara för att lära sig hur man utför mirakler och därefter tjäna mycket guld och silver. 

[10] Min lära bekommer honom lite. När han uppmärksammar Min mun, vill han bara höra en förklaring om på vilket sätt och med vilka medel Jag åstadkommer det ena eller andra miraklet. Nåväl, om det hör han aldrig något som är användbart för honom och därför är han alltid grinig.

[11] Förresten, hos Mig han kommer han få ett förskräckligt dåligt omdöme om denna värld. En förrädisk handling och sedan den mörkaste förtvivlan kommer få honom att begå självmord, och ett rep och ett pilträd kommer bli hans sorgliga slut på denna jord! Ty han är någon som vill fresta Gud, vilket är och måste vara en stor synd. Men den som vågar begå ett brott mot Gud, kommer inte att avstå från att begå den mot sig själv. Först mot Gud och sedan mot sig själv. 

[12] Men Jag säger er, att på den andra sidan kommer självmördare endast med stor svårighet att se Guds ansikte! Jag skulle också kunna visa er den matematiskt bestämda anledningen till detta, men det vore verkligen inte värt ansträngningen. Det räcker att ni tror på Mig, det Jag sade om följden av självmord. Anledningen är alltid en slags dumhet, som härrör från förtvivlan, och detta är resultatet av något brott mot Gud och mot Hans bud.”

58. Konsekvenserna av en dålig utbildning

[1] (Herren:) ”Man anser Guds lagar vara ytterst goda och rättvisa; men man finner också människor som enligt sina handlingar inte vill veta något om sådana lagar, och bara lever för världen. Naturligtvis kan man inte göra affärer med sådana människor, eller på sin höjd de sämsta affärerna i världen. Alla som inleder en affärsrelation med dem är från början de mest lurade och överlistade. Men den som beblandar sig med sådana världsliga människor, för att tjäna något på dem, måste vara väldigt dumma; för annars skulle han ha granskat sina allierade nogare, innan han ingick ett avtal med dem.

[2] En sådan åtminstone halvt dum person har fortfarande ett bättre hjärta, även om han ännu är något sugen på vinning, men på grund av sin dumhet är han svag i tron och litar väldigt lite på Gud. Han tänker alltid och säger: ’Låt mig först bli väldigt rik! Först då kommer jag bli världens bästa människa och skaffa mig alla medel med vilka jag kommer att kunna lära känna den mystiska gudomens väsen bättre och klarare! Jag kommer då utföra alla tänkbara goda gärningar mot den arma världen, och mitt namn kommer finnas på allas läppar i tusentals år framöver! Men låt först världens rika tjäna mig för en gångs skull, så kommer allt annat att falla på plats!’

[3] Med sådana blinda förhoppningar går en sådan dåre omkring, gör upp planer och prövar sig fram och närmar sig de stora och rika med sina planer, som med sitt skarpa världsliga intellekt snart kommer förstå hur de skall dra fördel av hans uppfinningar. Den korkade spekulanten faller för dem och blir uppenbart lurad och duperad. 

[4] Nu står han fullständigt plundrad med alla sina planer och förhoppningar och vet inte längre hur han ska hitta en utväg. Hans tro på Gud och en fastare tillit till Guds kraft, godhet och hjälp har alltid nästan varit noll. Han har förlorat all kontakt med världen genom bedrägerierna som berövade honom allt. Hans förstånd är för dumt och han kan inte, trots allt sökande och trots alla ansträngningar, hitta en väg ut. 

[6] Vad är resultatet av detta? Desperation och den mest brinnande trötthet att leva, eftersom det inga finns några utsikter till det som ens är halvt uthärdligt! I ett sådant upphettat sinnestillstånd tar dåren normalt sitt eget liv och blir en självmördare. Ni kan klart och tydligt inse att han därigenom orsakar sin själ en ofta gränslös skada, eftersom han säkert sedan länge har haft det mest dödliga hat mot att leva, utan vilket han inte skulle ha begått självmord. Ingen har fötts med en medveten dumhet, utan det är bara resultatet av en dålig och felaktig uppfostran.

[6] Den som verkligen älskar sina barn måste vara särskilt måna om att forma sina själar på så sätt, att de inte uppslukas av materia. Om själarna uppfostras i rätt ordning, kommer de snart att kunna absorbera anden i sig och kommer aldrig bli dumma, och det kommer aldrig att bli tal om något självmord. 

[7] Men med er aplika barnuppfostran, särskilt i städerna, kan det inte bli på annat sätt. Vänj därför era barn tidigt att söka efter Guds sanna rike i sina hjärtan, så kommer ni därigenom ha utsmyckat dem mer än kungligt och skaffat dem det bästa arvet för tid och evighet!

[8] Men de bortskämda barnens inre liv kommer aldrig att bli något stort! Även om inget annat dåligt händer dem eller de inte annars förvandlas till något dåligt, börjar med tiden en viss svag sida att utvecklas, som ingen människa får kränka, eller ens beröra. Om den svaga sidan berörs eller till och med kränks, är en sådan person vid bristningsgränsen. Han kommer att bli helt rasande och bister och kommer försöka hämnas på förövaren på varje tänkbart sätt, eller åtminstone ge honom en allvarlig varning att undvika sådana skämt hädanefter, eftersom det annars skulle få fruktansvärda konsekvenser för honom. 

[9] En sådan svag sida är inte något som uppstår ur den fria viljan och förståelsen; men det är fortfarande en läcka i själen, där hon kan bli skadad, och detta inte bara här utan också under lång tid på den andra sidan. 

[10] Därför bör ni vara ytterst försiktiga med era barn så att inga så kallade svaga sidor utvecklas i dem, eftersom de blir för själen vad de så kallade kroniska, halvärrade sjukdomarna är. Om det alltid är fint väder och en god vind med det, så är de tysta, och personen som har dem känner sig helt frisk; men om luften börjar förbereda sig för dåligt väder, börjar sådana läckor i köttet genast att röra om och ofta driva människor till förtvivlan på grund av smärtan. 

[11] Även om det är svårt för en läkare att hela sådana gamla kroppsliga åkommor, är det ofta ännu svårare att hela sådana gamla själsläckor. Om skepparen vill skydda sitt skepp mot läckorna, får han inte segla till ställen där det finns alla slags klippor och korallrev, utan bara dit där vattnet är tillräckligt djupt. Om så får barnens lärare, som en verkligt kunnig rorsman, inte leda sina små livsskepp till alla slags världsligt klippiga grunda vatten, utan måste skydda de små skeppen från farliga läckor och därmed vinna kronan av en sann livs-rorsman!

[12] Salig är var och en som tar dessa ord till sitt hjärta: de kommer inte att vara utan välsignelse för honom och hans familj!

[13] Och nu, när vi på ett nyttigt sätt har diskuterat denna mindre sak som uppstod genom lärjungen Judas Iskariots framträdande, återvänder vi till betraktelser över tillblivelsen och den skenbara bortgången och vill nu fullt ut ta en titt på den senare!”

59. Rädsla för döden

[1] (Herren:) ”Tillblivelsen av en sak, ett väsen eller till och med en människa har alltid något glädjefyllt i sig, men den synliga bortgången och upplösningen, särskilt av en människa, är bara något sorgligt som fyller varje mänsklig känsla med melankoli.

[2] Men Jag fråga och säger: Ja, varför då, om folk fortfarande har någon tro på den mänskliga själens odödlighet?! Orsaken ligger djupare än ni kan föreställa er. Först och främst kommer denna sorg från rädslan för döden och sedan från många andra saker, som Jag inte kan uppenbara för er samtidigt, för att inte förvirra er i detta och sedan i något annat. 

[3] När väl en själ är fullständigt pånyttfödd och har gått över i all sann livsaktivitet, då har naturligtvis all sorg och all tom rädsla för döden försvunnit. Men hos själar som ännu inte har nått den rätta graden av inre livsfullkomlighet, finns det alltid kvar något av en sorg över den bortgångne, och i dem själva något av en rädsla för döden, som de först helt kan befria sig från i denna värld när själen har vuxit upp i hennes ande och hennes ande i henne.  

[4] Titta bara på ett riktigt bortskämt barn, om det inte i tid har vants vid mer och mer aktivitet, så förskräckligt ledsen det kommer bli om det efter det tolfte året måste utföra något seriöst och uthålligt arbete, även om det står i proportion till hur starkt det är! Det börjar gråta, blir full av sorg, full av missnöje, full av ilska och även full av vrede mot dem som började driva på det till fortsatt arbete. 

[5] Jämför det med ett barn i samma ålder, som från dess tidigaste ungdom har hållits sysselsatt med seriöst arbete efter hur starkt det är! Hur glad och med hur mycket glädje kommer inte ett sådant barn leka runt hela dagen utan att bli trött!

[6] Men precis som det i en trög själ alltid finns en stor rädsla för allt seriöst och ihållande arbete, så finns i själen även rädslan för döden, och även för en något mer allvarlig sjukdom, som kommer från samma källa. 

[7] Ni har ofta haft tillfälle att uppleva att väldigt flitiga och mycket hårt arbetande människor inte är i närheten av lika rädda för att dö som de arbetsskygga men samtidigt njutningsfulla och liderliga människorna. Och denna rädsla försvinner inte förrän sådana själar har tagit upp rätt sysselsättning. 

[8] Ni tänker naturligtvis att denna rädsla bara är en följd av osäkerheten av kunskapen och insikten om den andra sidan. Men Jag säger er alla: absolut inte, den är bara följden av en djupt rotad arbetsskygghet hos själen, och eftersom själen i hemlighet misstänker att med borttagande av kroppen kommer dess fortsatta existens att vara ytterst aktiv, så är den helt hjärtekrossad över det och hamnar i en slags feber där en sorts osäkerhet över dess tidigare existens framträder. – Tänk på det lite, så fortsätter vi med denna mycket viktiga fråga!”

[9] Vid dessa Mina ord ställer sig Matael upp och säger: ”Om det är tillåtet, vill jag lägga ett ord till denna sak för att öka förståelsen!”

[10] Jag säger: ”Fortsätt bara att tala om vad du vet och hur du förstår det; ty din kunskap och insikt står på den bästa grund!”

60. Skiljande av kroppen och själen efter döden

[1] Därpå börjar Matael att tala och hans ord lyder som följer: ”Kära vänner och bröder, jag vet inte hur det hände, att jag från min tidigaste ungdom kunde se andar och till och med tala med dem, vilket egentligen var en av huvudorsakerna till att jag gick in genom templets murar; ty jag fick höra att därinne skulle de andar som hade blivit mycket irriterande inte längre ha någon makt över mig, och att jag från och med då inte heller skulle se dem igen. Nåväl, detta var riktigt och helt i sin ordning; för när jag klädde mig i templets helgade kläder, tog det slut att jag såg andar! Hur och varför kan jag inte säga, men det är helt sant och riktigt.

[2] Även om jag hade blivit befriad från denna plåga genom templets murar och kläder, visste andarna fortfarande hur de skulle hämnas på andra sätt. Min efterföljande fruktansvärda besatthet var säkert ett sorgligt resultat av det! Resten av mitt mycket beklagliga tillstånd känner ni till och jag behöver inte ödsla ett enda ord till om det. Men jag vet fortfarande mycket från mitt andligt-seende tillstånd, och om jag nu ger något av det till er mina nya vänner och bröder, så tror jag att jag åtminstone gör er en liten tjänst. 

[3] När jag var runt sju eller förmodligen åtta år gammal, dog fem personer plötsligt av en pestliknande epidemi; det var grannens fru, två av de äldre döttrarna och två i övrigt helt friska flickor.

[4] Det var märkvärdigt att endast vuxna och i övrigt fullt friska pigor och kvinnor dog i denna märkliga epidemi. Men när hustrun insjuknade i grannens hus, medan de båda döttrarna och de två pigorna redan hade dött dagen innan, kom grannen till oss i förtvivlan av ren sorg och vädjade till oss att hjälpa honom och om möjligt rycka hans fru från döden; ty min far, som ägde en ganska fin fastighet nära Jerusalem och som också bodde där för det mesta, var också läkare när det behövdes, och det var därför mer som en plikt som han följde uppmaningen från sin olycksalige granne. Att jag inte fick stanna kvar hemma kan ni lätt förstå av omständigheterna, att jag inte sällan gav min far mycket goda botemedel, eftersom min ande inte sällan anförtrodde mig dem. 

[5] Min far var väldigt säker på att jag skulle möta andarna i grannens hus, som skulle berätta något om hur man botar den kritiskt sjuka grannfrun, och därför togs jag med nolens volens (oavsett om jag ville eller inte, övers. anm.). Min far tog inte miste; jag såg verkligen många andar – säkert både bra och dåliga blandat. Men av ett botande läkemedel kom ingen rekommendation denna gång; för en stor ande klädd i ett ljusgrått veckat klädesplagg sade till mig när jag gick till honom för att få ett botemedel efter min fars begäran: ’Se på den bortgående! Hennes själ är redan på väg ur brösthålan, vilket är själens vanliga väg ur kroppen!’ 

[6] Jag tog nu en närmare titt på den döende kvinnan. En vit rök steg upp ur brösthålan, spred sig mer och mer över brösthålan och blev allt tätare; men jag märkte inte längre någon mänsklig figur. När jag tittade frågande på den, sade den ljusgrå anden till mig: ’Se bara hur själen lämnar sitt jordiska hem för alltid!’ Men jag sade: ’Varför har den själen som lämnar ingen form, medan alla ni som också är själar, har helt normala mänskliga former?’ Anden sade: ’Vänta bara lite; när själen väl är helt ute ur kroppen kommer hon att sammanklumpa sig ganska fint och sedan se riktigt vacker och vänlig ut!’

[7] När jag såg en sådan dimma sprida sig och mer och mer förtätas över brösthålan på den sjuka personen, levde fortfarande kroppen och stönade nu som någon som plågas av en tung dröm. Efter ungefär en kvarts romersk timme, svävade dimman i storlek av en tolvårig flicka ungefär två spann (cirka 23 cm, övers. anm.) över kvinnans döende kropp och var bara ansluten till hennes bröst med en pelare av ånga tjock som ett finger. Pelaren hade en rödaktig färg, blev längre och förkortades igen; men efter varje förlängning och förkortning blev ångpelaren tunnare, och kroppen fick alltid synbart smärtsamma kramper under förlängningarna. 

[8] Efter ungefär två romerska timmar, blev denna ångpelare helt fri från brösthålan och den nedersta änden såg ut som en växt med mycket rotfibrer. I det ögonblicket när ångpelaren var helt separerad från brösthålan, märkte jag två framträdanden. Det första bestod av kroppens fullständiga död, och det andra att den väldigt vita, dimmiga ångmassan på ett ögonblick förvandlades till grannens fru, som jag kände väldigt väl. Hon klädde sig genast med en vit, veckad blus, hälsade på alla de omgivande vänliga andarna, men frågade samtidigt tydligt var hon nu var och vad som hade hänt henne. Hon blev också högst förundrad över det vackra område där hon nu befann sig. 

[9] Men av detta område kunde jag inte se någonting. Jag frågade därför min store ljusgråe var man kunde se detta fina område. Och anden sade:’ Du kan inte se det från din kropp, eftersom det bara är en produkt av den avlidnes livsfantasi och kommer först senare att förändras till en större och fastare verklighet!’ Med dessa ord avfärdades jag och anden började tala på ett stråk som var fullständigt främmande för mig; men han måste ha sagt något mycket trevligt till den nu fria själen eftersom hennes ansikte blev mycket glädjefullt.

[10] Men det som föreföll mig märkligt var att den nya själen inte längre tycktes bry sig om vad som hade hänt med sin tidigare kropp; hon hade uppenbarligen ett väldigt bra samtal med andarna, – men allting på ett för mig helt främmande tungomål. Allteftersom tiden gick fördes också de två avlidna döttrarna och de två pigorna fram till henne och de hälsade på sin före detta mor och matmor med all vänlighet, men inte som om de första två var hennes döttrar och de andra två var hennes förra pigor, utan som riktiga, sanna, goda vänner och systrar, och detta på ett för mig främmande och helt obegripligt tungomål. Men ingen tycktes bry sig det minsta om sin forna kropp, som dock tidigare hållits i stor ära; de verkade inte heller lägga märka till någon av oss dödliga. 

[11] Det var märkligt att själen hos kvinnan som just avlidit, omedelbart efter att den lämnat kroppen, tydligt uttryckte sin glädje på hebreiska över sin glädje vid åsynen av det vackra området. Men när hon så att säga hade samlat och förtätat sig mer, använde hon ett språk, som enligt min svaga kunskap inte talas på hela jorden och bland alla dess dödliga människor.  

[12] Jag vände mig därför igen till min ljusgråe och frågade honom: ’Vad är det de som de fem nyanlända i ditt rike talar om och på vilket tungomål?’

[13] Den ljusgråe sade: ’Vilken nyfiken pojke du är! Det är för din skull som de talar på detta specifika andespråk, för de vill inte att du skall förstå dem; ty de vet och känner det tydligt, att du är här som någon som kan tala med andarna från sin kropp, precis som en burmes från det höga Indien. De vet och känner också att deras kroppar fortfarande är här; men det bekommer dem inte mer än du gör om en sönderriven gammal skjorta som du har kastat bort. Du skulle nu kunna visa dem alla riken på jorden med utsikten till ett tusen år långt liv med full hälsa, men de skulle ändå aldrig återvända till sina kroppar! Men vad de nu säger skulle du inte förstå, även om det vore på ditt tungomål; ty de ser just nu vid denna tidpunkt att den store utlovade redan är i den fysiska världen som människa, även om han fortfarande bara är ett fagert barn. När du är en man, kommer du känna igen Honom i Galilén.’

[14] Detta var all information som den ljusgråe artigt och vänligt gav mig. Det var verkligen ett väldigt minnesvärt tillfälle, som jag som en pojke såg lika sant och levande som jag ser er alla nu; och att den ljusgråe inte sade mig något som var osant, bevisas av att jag nu verkligen har funnit Dig, åh Herre, i Galilén, precis som den ljusgråe berättade.

[15] Jag skulle bara vilja veta lite mer varför själen kommer ur brösthålan som en ånga vid avskiljandet, och varför inte som en helt utvecklad mänsklig form. – Herre, Du min mest älskade, Du visaste Mästare över allt liv, kunde du ge oss en förklaring till detta?”

61. Processen för åtskiljande av själ och kropp

[1] Jag säger: ”Den kommer ni genast att få; så lyssna! Den synliga ångan – i mått (form) av en människa är resultatet av själens stora oro vid avskiljandeögonblicket, i vilket hon på grund av rädslan och fasan under några ögonblick är medvetslös. 

[2] Det är en alldeles särskild ansträngning för den avskiljande själen, att behålla sin självmedvetna tillvaro. Alla hennes delar sätts i en ytterst våldsam vibration, så att inte ens det skarpaste andliga öga kan urskilja någon särskild form. 

[3] Ett exempel i naturen skulle vara den djupt klingande strängen på en harpa. Om du slår hårt på den kommer den att svänga fram och tillbaka så snabbt ett tag att du bara ser dess kropp som en genomskinlig ångtråd; När strängen har slutat vibrera, blir dess faktiska form uppenbar igen som ett resultat av dess vila.

[4] Ett liknande fenomen är när man tittar på en kolibri, vars vingar man först kan se som vingar efter det att vingarna har slutat att slå och därmed slutat att surra. I flygande tillstånd såg du den bara som omgiven av ett litet ångmoln. 

[5] När själen under separationsögonblicket lämnar den förstörda, slitna och hädanefter inte längre användbara kroppen, vibrerar den ofta i långa svängningar, som ofta är så långa och snabba att man kan höra tusen svängningar fram och tillbaka och upp och ner på ett ögonblick. Under en sådan självibration är det helt omöjligt för betraktaren att uppfatta någonting av den mänskliga själens form. Lite i taget lugnar sig själen och blir synlig som en mänsklig form; när hon slutligen återvänder till vilotillståndet, som inträder omedelbart efter den slutliga separationen, kan hon ses som en fullkomlig mänsklig form, givet att hon inte är alltför förvanskad av alla slags synder. – Förstår du nu detta?”

[6] Matael säger: ”Åh Herre, Du allra Visaste, hur skulle jag inte kunna förstå detta helt? Du har gjort detta fenomen så klart att jag kan vidröra det med mina händer! Men nu, Herre – förlåt mig min törst efter kunskap – skulle jag också vilja veta, på vilket tungomål de fem talade till varandra! Jag kan själv tala olika tungomål; men trots det kunde jag inte förstå en enda stavelse av vad de sade till varandra. Finns det något liknande tungomål på denna jord?”

[7] Jag säger: ”Åh ja, de burmesiska prästerna är i besittning av detta tungomål (sanskrit enligt de engelska översättarna, övers. anm.), och detta var det ursprungliga språket för de första människorna på denna jord. Ert, det forntida egyptiska tungomålet, och bland andra det av grekerna, härstammar nästan helt från detta mänsklighetens första tungomål. Tror ni att ni skulle förstå fader Abraham, Isak och Jakob om de var här och talade som de en gång talade? Åh visst inte, ni skulle inte förstå ett ord! Ni har redan svårt att förstå Moseböckerna, vilka är nästan tusen år yngre än Abraham, så hur mycket mindre patriarkerna själva? Ja, mycket har förändrats för judarna, även tungomålet, även utan en andra babylonisk språkförbistring. – Förstår du nu också detta?”

[8] Matael säger: ”Åh Herre, även detta har jag nu fått klarhet i; Det tror jag också att de andra har fått, och därför skulle jag i allas namn vilja be Dig igen om vidare undervisning!”

[9] Jag säger: ”Den kommer ni att få; men du har haft många upplevelser inom området att dö och måste därför berätta om några av de mest minnesvärda för dina bröders skull. Om något är oklart för dig eller någon annan, kommer Jag att klargöra det för er. 

[10] Jag har tidigare visat er tillblivelsen fram till övergångenspunkten genom förlusten av materia. Den kroppsliga döden är fortfarande skräcken för alla varelser. Skälet till detta har Jag förklarat för er i all korthet; detsamma kommer att förklaras för er mer i detalj vid ett annat tillfälle. Men nu kan du börja tala igen!”

[11] Matael säger: ”Åh Herre, endast på Din ytterst kärleksfulla begäran vill jag berätta mer om flera fall till som jag har sett med min själs ögon!”

62. Vad den klärvoajante Matael såg under avrättningen av rånarna och mördarna

[1] (Matael:) ”När jag var en pojke på tolv år och redan kunde tänka och tala lika djupt som en man, var flera rånare och mördare av värsta slag på väg att bli korsfästa i Jerusalem. De var sju stycken. Detta väckte stor uppmärksamhet vid den tiden, inte bara i Jerusalem utan även vida omkring i hela landet. Vid den tiden var en viss Kornelius, en romersk hög officer, ståthållare ad interim. Han var ytterst uppbragt på dessa ärkeskurkar, eftersom de hade en sann tigernatur och dödade de tillfångatagna människorna med alla tänkbara tortyrsätt bara för skojs skull, och ju längre tortyren pågick desto större var deras nöje. Kort sagt, ’djävul’ skulle vara ett alldeles för gott och ärligt epitet för dem!”

[2] Här avbryter Kornelius honom och säger: ”Min vän, glöm inte dina ord, de är mycket värdefulla för mig! Men jag måste påpeka för dig, till förmån för din troget påbörjade berättelse, att jag var denne Kornelius! Och nu kan du fortsätta; för hittills har det inte funnits en enda osann stavelse bland dem!”

[3] Matael fortsätter: ”Jag tänkte och anade nog det i tysthet, eftersom ditt ansikte fortfarande är bekant från den tiden, och det är för denna min historia mycket bättre att ett talande och högst pålitligt vittne är närvarande i din höga personlighet! Så lyssna på mig!

[4] Eftersom de fem beskrivna vår sådana onda djävlar, beslöt Kornelius att behandla dem på det grymmaste sätt som ett avskräckande exempel. Detta innebar att de förbereddes för döden i fjorton hela dagar och under den tiden lästes det i de mest glödande färger upp vad de hade att förvänta sig. Förresten, under denna skräckfyllda tid matades de ganska väl, för att få dem att uppleva livets behaglighet, så att den förväntade tortyrdöden skulle verka ännu bittrare för dem. 

[5] Jag besökte dessa killar med min far vid fem tillfällen, och till slut såg jag dem alltid ånga och ryka som ett halvt förkolnat och fortfarande glödande vedträ. Och denna rök och ånga spred en åtminstone för mig outhärdlig stank som högst troligt saknar like på denna jord! Ju längre de utsattes och ju närmare deras domedag kom, desto mer genomträngande blev ångan, röken och stanken! Det säger sig självt att de sju djävlarna började ändra färg mer än en kameleont.

[6] Till slut kom den fruktansvärda skräckdagen. Hantlangarna och fogdarna kom och de sju kläddes öppet av förutom deras privata delar, inför tusentals, varpå de gisslades blodigt. Jag kunde bara se denna avrättning på långt håll, men kunde fortfarande se hur ett stort antal svarta fladdermöss lämnade de gisslade likt en bisvärm under denna behandling och flög iväg; även som små drakar steg upp ur de gisslade, och de ångade och rykte nu betydligt mindre. 

[7] Men när jag tittade lite närmare, upptäckte jag snart och lätt att denna ånga och rök snabbt antog alla möjliga hemska former, som sedan likt de tidigare nämnda svarta fladdermössen flög iväg; även de små drakarna utvecklades från den. Hur många av sådana varelser från helvetet kunde inte ha lämnat de sju under de fjorton dagarna?!

[8] Efter att de sju hade gisslats på det mest skytiska (barbariska) sätt, upptäckte jag att deras tidigare djävulska utseende tog en något mänskligare form och att förövarna började bli svagare och räddare. Jag tyckte att de såg ut som fyllon, som knappt visste vad som försiggick. Det hela föreföll mig väldigt märkligt, hur dessa forna odjur började förändras till en slags lammnatur. 

[9] Efter gisslandet fördes sju kors in och varje brottsling fick bära ett på sina skuldror till Golgata, vilket sedan länge redan var romarnas allmänna avrättningsplats; men trots att de blev knuffade, slagna och misshandlade kunde ingen ta ens ett steg med den dödsbörda som ålades honom. Därför fördes en stor kärra in dragen av två stora oxar, först lastades korsen och därefter brottslingarna ovanpå och allting bands ihop med rep och kedjor innan den körde ut till Golgata. 

[10] Vid ankomsten, där inte alltför många människor följde med jämte mig och min far på grund av de alltför hemska grymheterna, lossades allting; de bloddrypande brottslingarna kastades av kärran och en efter en bands med de grövsta rep vävda med taggar mycket tätt intill korsstolparna. Korsen placerades sedan i hålen som redan var specialinhuggna i stenen. Först nu började brottslingarna yla och gråta något fruktansvärt!

[11] Detta måste ha orsakat dem outhärdlig smärta; ty för det första var de redan helt sönderrivna av gisslandet – för det andra av repen med invävda taggar, och för det tredje av det grova och råa träverket! För ett sådant kors, hur fast det än är, sätts alltid ihop så grovt som möjligt och måste orsaka varje väldigt frisk person som binds fast vid det den mest outhärdliga smärta i händerna, fötterna och kroppen, för att inte nämna dem som redan har sargats måttlöst. Jag har endast lagt till denna sak, som jag iakttog noggrant, för att ni bröder inför Herren lättare ska kunna förstå vad som följer, men samtidigt också visa hur orubbligt troget den upphöjde Kornelius fullföljde sin dom. 

[12] Ju längre de sju hängde på korset, desto gräsligare blev deras skrik och desto mer förskräckliga deras hädelser och förbannelser, tills de efter runt tre timmar var helt hesa och saknade röst, och bara blodigt dregel kom ur deras mun eftersom de hade bitit tungan och läpparna i små bitar. Efter sju hela timmar började de lugna ner sig och de verkade alla ha drabbats av ett nervöst anfall nästan samtidigt.

[13] Jag måste öppet erkänna att så mycket som de agerade som sanna djävlar i sitt fria tillstånd och det verkligen inte fanns någon människa i hela Jerusalem och Judéen som skulle ha tyckt synd om de sju, så verkade saken i slutändan särskilt lovvärd för mig! Men oavsett vilket så föreskriver lagen detta och i världens ögon förtjänade de det!

[14] Vad vi nu har hört och sett ur Din mun, åh Herre, hade vi naturligtvis ingen aning om vid den tiden, och så var det rätt och riktigt att straffa dessa sju med lagens yttersta stränghet som ett avskräckande exempel för de många som gick längs liknande vägar. Men hur upprörande hemsk hela historien har varit fram tills nu, så är den ingenting mot vad jag skall berätta strax efteråt. 

[15] Från de sju började en märklig sorts kolsvart ånga och rök att utvecklas ovanför området vid brösthålan och växte och växte tills den var dubbelt så stor som dem som hängde vid korsen. Jag lade också märke till ett visst snöre av ånga genom vilket ångan som hade kommit ut var ansluten till kroppen, som fortfarande var feberaktig och ryckte krampaktigt. Den svarta rökmassan utvecklades emellertid inte till en mänsklig form, utan till den mest skrämmande formen av en enorm och helt svart tiger, som var randig som av blod. När dessa svarta bestar var tillräckligt utvecklade, började de snart att ryta på ett förskräckligt skrämmande sätt och försökte med all kraft att skilja sig själva från kroppen. Men till ingen nytta; ty livssnörena var så envisa, att de inte lät sig ryckas av med våld. 

[16] Saken såg för galen och hemsk ut för mig, och eftersom det var redan en hel timme efter middag, gick jag och min far hem, och först på vägen hem berättade jag allt jag hade sett under korsfästelsen för min far. Han bekände att även om han inte hade sett något liknande, så hade han flitigt iakttagit mina ögon och av deras stirrande fram och tillbaka visste han att jag hade sett något ovanligt; och han visste också av sanningshalten i mina ord att jag inte hade berättat några osanningar för honom. Han, som akutläkare och samtidigt filosof och teolog, fann mycket som var tänkvärt i det, även om han trots all sin filosofi och teologi förstod lika lite av min berättelse som jag. Men han bestämde sig för att gå tillbaka dit igen på seneftermiddagen, så att jag kunde göra fler iakttagelser, och berätta för sadducéerna att de var de största oxarna och åsnorna, när de förnekade den mänskliga själens odödlighet.  

63. Kritik mot de romerska straffen

[1] (Matael:) ”Vi själva hade en ärkesadducé med hela sin familj som granne, som visserligen var en mycket ordentlig, god och godmodig person, men som man aldrig kunde tala ett ord om Gud och själens odödlighet med. Han betraktade alla som trodde på sådant som ytterst trångsynta och om mig sade han att jag hade den bästa potentialen att bli en poet, eftersom jag hade så livlig fantasi. Kort sagt, ibland lade min far ner mycket kraft på honom, men allt var förgäves. 

[2] Denna gång frågade min far honom om han inte ville följa med oss till Golgata. Och han sade: ’Inte för allt i världen!’ Jag kan inte se på när ett djur dör eller ens blir slaktat, för att inte nämna människor, även om de hade begått värre illdåd än de sju. Om rasande bestar kommer nära oss, gott, dem jagar man för att oskadliggöra dem, och därigenom har man gjort mänskligheten en tjänst! Man bör också göra likadant med människor som inte längre lämpar sig för ett fredsälskande samhälle! Man bör helt enkelt döda dem, men de bör inte bli torterade; för de kan inte rå för det det minsta att de har blivit rasande bestar! Natur, temperament, komplexitet och uppfostran är alltid orsakerna till sådant förfall. 

[3] Men om man säger att sådant bara tjänar som avskräckande exempel, kan jag börja skratta åt det; för vi, som fridfulla och välutbildade människor, behöver inget avskräckande exempel, och för dem som det vore bra för kommer inte att vara så dumma att de kommer dit, för att bekvämt titta på de sju avskräckande exemplen. 

[4] Men dessa exempel kommer säkert att få den berömvärda effekten, att de andra brottslingarna som ännu inte är fast – kanske tusen till antalet – senare kommer att utsätta dem som faller i deras händer för mycket mer grymhet än hittills. Särskilt en romare är att gratulera som lätt kan ha turen att falla offer för dessa ännu fria brottslingar! Sannerligen, jag skulle inte vilja vara i hans klor för alla skatter i världen! Detta kan vara den enda fördelen med så grymma krigslagar!

[5] Vem kommer inte ihåg tiden före romarna? Lagarna var alltid av allvarlig karaktär, men åtminstone förnuftiga, och ingen hörde någonsin om några större grymheter. Men nu har de visa hedningarna välsignat oss med de skarpaste politiska lagar och krigslagar, dessa pompösa världsförbättrare och erövrare av länder och städer, och trots den tiofalt förstärkta romerska vakten, begås grymheter på vårt förlovade lands vägar som ingen anständig människa kan lyssna på utan att svimma tio gånger! Gå därför ensamma och titta på de sju exemplen på sann romersk grymhet, vilket snart kommer att resultera i en sjuttiofaldig ökning från den andra sidan!

[6] Människor bör vara människor, eftersom den eviga naturen har lyft henne över sig själv! Men om människan med allt sitt så högt prisade förstånd till slut blir ett ännu långt grymmare djur än alla skogens mest rasande bestar, då har människan förlorat allt, och det är hög tid att vi går till de vilda och rasande bestarna i skogen, för att lära oss naturlig mänsklighet av dem! Gå ni till Golgata, till denna den mest förbannade platsen på jorden, som är genomdränkt av människoblod som ett slaktarbås med blodet av nötkreatur, lamm och getter! Det ni kommer att lära er där kommer verkligen inte att vara något aktningsvärt! 

[7] Ni bekänner Gud och tror på själens odödlighet och kan fortfarande sorglöst se på hur förvridna och djupt vilsna människor plågas på det mest outsägliga sätt en hel dag tills de dör av ännu mer våldsamma vettvillingar! Tro mig, dessa sju skulle aldrig ha blivit så onda utan den romerska strängheten, som fick deras hud att rysa! Men vem gjorde dem sådana? Dessa, som med glädje torterade dem hela dagen!

[8] Och ni som heliga och gudstroende judar kan se på, hur de mest ogudaktiga plågar och torterar ge ogudaktiga?! Ni måste vara trevliga och fina grannar! Sannerligen, i mitt åsnestall ser det långt mer humant och anständigt ut än i ert gudstroende hus! Förstått?’ ­– Med det lämnade han oss och vi gick iväg.”

64. Slutet för de korsfästa rånarna och mördarna

[1] (Matael:) ”Inom en halvtimme var vi tillbaka på Golgata och bortsett från vakterna var ingen där. Men de sju bjöd en syn av djupaste fasa. Jag vill inte tala så mycket här om de sju halvlikens fruktansvärda utseende, utan snarare om deras själar vilka fortfarande inte hade skiljts från deras kroppar, utan gjorde varje försök att förstöra och slita sönder deras kroppar. Dessa svarta och mörka blodrödrandiga tigrar attackerade sina egna kroppar och bet i dem; men i gengäld fick de känna en smärtsam reaktion från kroppen som fortfarande levde med sina nerver. För efter varje bett på kroppen, grimaserade de illa och placerade omedelbart sina tassar på samma plats på deras halvdöda kroppar där de hade bitit. 

[3] Detta förfaringssätt tittade vi på ungefär en timme, och jag var tvungen att berätta för min far vad jag iakttog hos de sju. Men den romerske vaktchefen, som noga måste ha betraktat min ostadiga blick en bra stund, märkte detta. Han kom fram till oss och frågade oss på det romerska tungomålet, vad vi såg hos de sju, eftersom vi, och särskilt jag, såg på med sådan ostadig uppmärksamhet och jag alltid hade något att rapportera till min far. Vi skulle göra detta på hans tungomål, annars skulle han bli tvungen att be oss att gå.

[3] Min far talade till honom på grekiska, vilket han var mer bekväm med än latin, även om vi bägge förstod latin ganska väl; för i Jerusalem var man även som barn tvungen att kunna tre språk om man ville tala med de många utlänningarna. Min far förklarade för honom, vaktchefen, att han var läkare och att han tillsammans med sin son och samtidigt sin elev, utförde medicinska och psykologiska observationer, och att han uppmuntrade mig att beskriva alla symptomen i detalj; han skulle också förklara allt detta för mig enligt Hippokrates lära. 

[5] Vaktchefen, en vetgirig person, tyckte emellertid om detta och bad min far att ge sina förklaringar på grekiska, så att även han kunde dra nytta av det. Nu var vi fast! Att min far hade förklarat något för mig var bara ett knep för att lugna vaktchefen, eftersom det bara var jag som hade gett en förklaring om den psykologiska biten, vilket var av sådan art att vaktchefen skulle ha skrattat oss rakt upp i ansiktet om han hade lyssnat på det. Vad skulle vi göra nu? Vi var bägge rådlösa!

[5] Men nu lade jag märke till en ande som steg ner direkt från luften, stående på ett moln, och bar ett stort, glänsande svärd. ’Vad kommer han göra här?’ tänkte jag för mig själv. Men vaktchefen såg min fasta sökande blick och frågade mig genast om jag kunde se något ovanligt. Och jag svarade honom mycket kort och något hårt, som var min stil på den tiden: ’visst, men om jag berättade, skulle du fortfarande inte tro mig!’

[6] Vaktchefen ville veta mer; men det närmade sig redan kvällen och en order kom från Kornelius att bryta benen av de sju med yxor, enligt romersk sed, och om någon ännu levde, att göra slut på honom med ett slag mot huvudet och ett mot bröstet, så var vaktchef hade strikta order att utföra och vi kunde obehindrat fortsätta våra observationer. 

[7] Jag tittade nu på den store anden, som var klädd i ett mörkt himmelsblått veckat plagg, för att se vad han skulle göra. Lyssna! Medan benbrytarna väntade på ordern att slå sönder benen på de sju och göra slut på dem som fortfarande levde med de nämnda slagen, lyfte den mäktige anden svärdet och skar av trådarna med vilka de svarta tigersjälarna var fästa vid kropparna.

[8] När dessa fruktansvärda själar var befriade från sina kroppar, fick de plötsligt ett lite mänskligare utseende, gick på bakbenen, men helt tysta och med ett väldigt sorgset uttryck, och anden sade med skarp röst till dem: ’Gå till er onda kärleks plats; den kommer att locka er! Som era gärningar, så också er belöning!’ Men själarna skrek: ’Om vi är förbannade, hade det funnits tid för det! Varför var det nödvändigt att tortera oss, om evig fördömelse väntar oss här?!’

[9] Den store, mäktige anden sade: ’Allt berodde och beror fortfarande på er kärlek! Ändra denna efter Jehovas ordning som ni känner till, så kommer ni bli era egna frälsare; förutom er själva kan ingen i hela oändligheten rädda er! Era liv är era, och kärleken är er; om ni kan förändra er kärlek, kommer denna förvandla hela era liv och väsen! Gå nu!’

[10] Vid dessa skarpa ord av den store och mäktige anden, gick de sju under ett förskräckligt ylande snabbt iväg. Jag var emellertid djärv nog att fråga den store anden, vad som till slut skulle hända med de sju.

[11] Och anden steg igen och sade inget annat än: ’Deras alldeles egen vilja! Hos dem var det inte bristen på uppfostran, inte bristen på insikt, och de var inte besatta – förutom av deras egen onda vilja. Ohyran du såg fly under deras umbäranden och gisslande, var inga främmande demoner, utan alla var produkter och utlöpare av deras egen onda vilja. Därför är domen rättvis, eftersom den hade att göra med sju fullkomliga djävlar, för vilka det i denna värld inte fanns någon lära, inga ord och ingen förbättring! Men här hos oss, där allt avslöjas, kommer deras öde att bli som de ville enligt deras kärlek. Det kommer att finnas rikligt med möjligheter, även om bara till synes, att frestas till mer ondska eller också till förbättring. Förstå detta, yngling, och förklara även detta för din far, till vilken synen för detta inte är given!’

[12] Med dessa betydelsefulla ord försvann den store och mäktige anden, och benbrytarna började sitt arbete. För fem kom inget blod ur de vidöppna såren; men för de sista två kom det fortfarande lite blod. De fick genast ta emot de avslutande slagen, men detta var helt bortkastad möda och arbete, för när den goda eller onda själen väl är ute ur kroppen är kroppen verkligen helt död. 

[13] Efter denna inte alltför lockande handling, gick skarprättarna hem och liken överlämnades till begravningsentreprenören (Wasenmeister) och hans tjänare för vidare förstörelse. Sättet de förstördes på varierade emellertid och gör det fortfarande, med den enda begränsningen att de inte fick begravas. Vanligtvis brändes de med den förbannade veden eller uttorkades i det förbannade vattnet och kastades sedan till de vilda djuren som föda. Men de vilda och rasande djuren som åt dem gick oftast under, varför begravningsentreprenören vanligtvis kokade sådana lik och sålde dem för ganska mycket pengar till människor som ville döda vargar, hyenor, björnar och rävar. 

[14] Detta, åh Herre, är återigen en liten historia som jag upplevde i min ungdom, av vilket allt står klart för mig, förutom framträdandet av själarna, som var utan mänsklig form, och den tidigare oräkneliga ohyran som lämnade brottslingarna som fladdermöss och små drakar. Den store anden gav mig förvisso en viss förklaring till det, att dessa endast är en produkt av den onda viljan; men hur – det är en helt annan fråga som ingen kan besvara och lösa förutom Du, åh Herre! Dessa två, åh Herre, kunde Du lösa åt oss, om det behagar Din heligaste vilja!”

65. Utvecklingen av rånarnas och mördarnas själar

[1] Jag säger: ”Du har framfört vad du personligen har upplevt mycket väl och riktigt. Den bestialiska gestaltningen av de sju stora brottslingarnas själar har sin grund i en viss fri ordning, men givetvis bara i den utsträckning som de specifika själsdelarna som arbetar i en kropp tar tag i eller byter ut varandra på nytt, på liknande sätt som en grupp maskar som oordnat krälar runt i ett ständigt sökande efter en bekvämare viloplats. Om de har hittat en i antingen sin goda eller onda natur, kommer den yttre formen säkerligen alltid att motsvara den goda eller onda naturen. 

[2] Se här på de olika växterna; det står en ätlig och där en giftig! Titta på formerna i det starka ljuset från vår ljussfär! Se hur smidig, ljuvlig, mild och blygsam formen på den ätliga är, och hur kantig, sönderriven och här och där ganska misstänkt slät formen på den giftiga växter är, men ändå består de båda arterna av samma ursprungliga ämnen, står i samma jord, slurpar i sig samma dagg, precis samma luft och samma ljus!

[3] Ni såg för en liten stund sedan hur en fullkomlig, trivsam åsna formades av helt lika glödande tungor eller svävande eldormar, något som inte kunde ses med köttets ögon. Tror ni att en tiger, en kamel, en oxe eller en elefant eller något annat inte lika lätt kunde ha utvecklats?! Åh, helt säkert! Och om de griper tag i varandra på ett annat ordnat sätt har de också en helt annan natur och karaktär i sig själva, som skulle vara fientlig mot en annan, och skälet till detta är att varje annorlunda organiserad enskild form har den ständiga huvudsakliga strävan att omvandla allt annat och kanske svagare till sin egen ordning. 

[4] Ur denna egenskap uppstår kärlek, den inre värmen, strävan, girighet, hunger och törst. Om denna girighet, som liknar maktbegäret, här och där blir för stor och griper tag efter för mycket för att driva den under sin ursprungliga ordning, så blir den förtärda enheten inte sällan för mäktig, greppar tag i den första som en redan existerande själslig-organisk ordning, och drar in den i dess egna goda, bättre, eller lätt också dåliga, sämre och slutligen sämsta ordning!

[5] Men vad händer som ett resultat av det? Matael, nu kommer vi till de tigerlika brottslingarnas själar som du såg! Själarna övertogs alltför mycket av de alltför girigt upptagna ursprungliga själssubstanserna som inte passade in i deras (själars) ordning; och först då omvandlade de sina själar till sin egen enorma ondska och förändrade därigenom de mänskliga själarna till sanna tigersjälar, och all ohyra som man såg komma ut i massor från de rädda brottslingarna hade också samma ursprung. Men säg Mig nu, alla, om ni har förstått allt av denna rika undervisning!”

[6] De flesta säger: ”Ja, Herre, i stort sett förstod vi denna lära; men att skryta med att vi känner oss hemma med den, skulle vara en lögn. Från det tidigare skapandet av åsnan har vi iakttagit och sett, hur en sak eller varelse utvecklas från de andliga ursprungliga ämnena. Vi kunde nästan se gräset växa, och hur en åsna skapades ur eldtungorna. Ja, genom Din godhet och nåd vet vi även vad och vilka dessa eldtungor är och var de kommer ifrån, och hur de som besläktade med varandra kan gripa tag i varandra för att skapa en distinkt idé och form. Vi vet mycket väl hur dessa Dina otaliga ursprungliga tankar, som hela oändligheten har ett överflöd av, även om de ser lika ut till det yttre, ändå är mycket olika i sig själva. De är lättare eller tyngre beroende på vilket syfte och intelligens de har; de kan vara djupare och mer allvarliga och fastare i sig själva och de besläktade griper tag i varandra och börjar forma något organ.

[7] Som sagt, allt detta förstår vi mycket väl; men det finns något som fortfarande är ett stort mysterium för oss, som Du, åh Herre, kunde lösa åt oss, om det skulle behaga Dig. Men vi behöver säkert inte berätta för Dig vad som fortfarande fattas oss; eftersom Du känner alla luckor i oss, och kommer fylla dem med din nåd, om Du anser att det är nödvändigt! Om det inte är av någon större betydelse för oss, är vi mer än helt nöjda med vad vi har och förstår.”

[8] Jag säger: ”För att förstå Guds rikes mysterium i alla dess djup, måste man först vara pånyttfödd i anden, vilket är omöjligt för er nu. Först när Människosonen har återvänt varifrån Han kom, kommer Han att sända er hela sanningens Ande, som är helig. Han kommer först att väcka er fullständigt och fullkomna era hjärtan och väcka all sannings ande i er, det vill säga i er själs hjärta, och genom denna handling kommer ni sedan att återfödas i anden och i det klaraste ljus, se och förstå allt som himlen innehåller i hela dess djup. 

[9] Men detta som Jag nu visar och förklarar för er, är bara en förberedelse för vad anden kommer att ge er i allt överflöd. Jag har ännu mycket att säga er, men ni skulle inte kunna uthärda det just nu; men när hela sanningens ande kommer, så kommer han att vägleda er i all visdom! Eftersom ni nu vet detta, vill vi genast börja med ytterligare viktiga förberedelser på denna plats, och vår erfarne Matael kommer att berätta en liten historia till från sina erfarenheter. 

[10] Och så kan du, Matael, åter skrida till verket och berätta historien från Betania, som du såg och hörde tydligt! Vi har ännu fyra timmar till soluppgången och kan därför fortfarande lära oss ett och annat, och du, Matael, kan genast börja med din historia. 

66. Mataels erfarenhet medan han gick till Lasarus döende far

[1] Matael säger: ”Herre, får jag också nämna de märkliga naturfenomen som jag och min far såg mitt i natten mot öster när vi färdades till Betania?”

[2] Jag säger: ”Javisst, för det har stor relevans för händelsen som du upplevde i Betania för sjutton år sedan! Så nu är det bara att sätta igång!”

[3] Matael säger: ”Herre, jag förstår att inget är okänt för Dig i hela den oändliga skapelsesfären! För Dig behöver jag sannerligen inte berätta historien; men för våra vänners och bröders skulle gläder det mig att berätta sådana högre saker, särskilt när jag ser att man lyssnar på mig i tro. Allt som jag nu kommer att berätta för er har en mycket mytisk och fantastisk karaktär; likväl är allt sant som ni kommer att få höra, så ge mig er uppmärksamhet en gång till!

[4] Lyssna! Det var redan sent på hösten. De höga bergstopparna låg i dimma, och en ovänlig nordanvind virvlade trädens torra löv genom luften; det var bara i öster som det fortfarande fanns platser, där de ljuvliga stjärnorna tittade ner som i tårar, vilket var en naturscen som jag och min far, som var en stor vän av naturen även när den var kärv, betraktade till midnatt. Men när vi började göra oss i ordning för att gå in i huset och ta vår vila, upptäckte vi en person som gick hastigt mot vårt hus med en lykta i sin hand, gjord av urinblåsan på ett får, och några ögonblick senare stod en väldigt ledsen, men fortfarande ganska ung man framför oss. 

[5] Han kände genast igen min far som läkare, och sade med vemodig röst: ’Min vän och läkare! Jag kommer från Betania; mitt namn är Lasarus och jag är son till den gamle Lasarus, som jag älskar över allt! Han blev plötsligt väldigt sjuk idag, och det ser illa ut för honom! Vår rabbi, som också är något av en läkare när det behövs, vet inte vad han skall göra med min far! Han själv skickar mig till dig, eftersom du är en extraordinär läkare och redan har hjälpt sjuka där ingen annan läkare kunde finna något botemedel. Kom och bota min lidande far, om det fortfarande är möjligt!’

[6] Min far sade: ’Om någon annan läkare har gjort så att en sjuk person nästan dog, måste vi utföra mirakler! Allt skulle vara okej, om det vore möjligt att göra detta omedelbart och överallt!  Jag kommer att följa med dig med min ende son, som måste finnas till hands eftersom han har gåvan att se andar och till och med tala med dem om det verkligen behövs, och se vad som kan göras. Om du hade fört med dig några hästar som skulle ha fört dig snabbare hit och oss snabbare tillbaka, hade läkningen gått snabbare. Men om Hippokrates dödstecken redan har visat sig på honom, är inget helande möjligt; ty mot dödens makt har ingen ört växt, inte i Alperna och ännu mindre i någon trädgård!’

[7] Budbäraren Lazarus var nöjd med detta svar och ångrade sig djupt, att han inte hade tagit med sig någon häst. Men nu gav vi oss av i hast, ty med raska fötter tog det ungefär en timme att nå vårt mål.

[8] Medan vi går och funderar i tystnad, försvinner dimmorna i öster och det blir ljusare och ljusare – ja, efter ungefär en kvart blir det lika ljust som en halvtimme innan soluppgången. Detta gjorde oss så uppmärksamma att vi trots att vi hade bråttom, var tvungna att stå stilla och se varifrån detta märkliga ljus kom.

[9] Slutligen blev det fullt dagsljus och ovanför den östra horisonten steg nästan en verklig sol, fast med mycket större hastighet än den normala, eller – som man brukar säga – den dagliga solen. Men med detta snabbt stigande ljusfenomen, dök inte den lägre delen av den östra horisonten upp. 

[10] Detta ljusfenomen växte till en ljuspelare, som inom några få ögonblick lyfte sitt huvud upp till middagstid och började snart sprida sådan ljus och sådan värme, att vi tvingades gå under fikonträd som fortfarande hade ett tätt lövverk, för att inte bli blinda av ljuset och inte förgås av hettan. Men snart blev denna ljuspelare tunnare och tunnare och ljuset och den starka hetta som ljuspelaren skapade, försvann. 

[11] Efter en väldigt snabb kvart var ljusfenomenet borta, men också vår syn; för efteråt, när ljuset var helt borta, var det så mörkt och vår syn så försvagad att vi inte ens kunde urskilja vår budbärares lykta. 

[12] Först efter ungefär trettio började våra ögon återfå den nödvändiga synförmågan, och i det svaga ljuset från vår lykta såg vi med nöd och näppe återigen den väg vi skulle gå. Hela historien sinkade oss emellertid med drygt en halvtimme och min far frågade mig genast, om jag hade sett några andar under detta ljusfenomen. 

[13] Och jag sade till honom, fullständigt sant: ’I ljuset, som ändå var mycket mindre än middagssolen på grund av ljusets enorma intensitet, kunde ingenting upptäckas, men det fanns något med oss nere på jorden. Ett stort antal gestalter blev halvt synliga, men alla som om de befann sig i en hektisk förflyttning på väg västerut; deras rörelse var därför likartad ljusfenomenet. Bara en enda andegestalt som kom fram till oss, var helt synlig, hade ett allvarligt uttryck som hos en gammal man och verkade ha stor glädje över ljusfenomenet. Men när ljusfenomenet började försvinna från himlen, försvann också andegestalten snabbt västerut, som det tycktes mig, men mer i riktning mot Betania!’ Det var allt jag såg och jag kunde därför inte rapportera något mer till min far. 

[14] Vår vägvisare förvånades över min siargåva; för han trodde att min fantasi och inbillningsförmåga omöjligen kunde ha nått en sådan nivå av poetisk intensitet, att jag kunde dra något sådant ur ärmen. Det hade han helt rätt i; för jag var aldrig särskilt uppfinningsrik och som pojke eller yngling hade jag knappt någon fantasi eller inbillningsförmåga, men jag hade stor talang för att lära mig främmande språk. 

[15] Under sådant obetydligt kallprat kom vi till slut fram till Betania och där i Lasarus mycket ansedda hus fanns vi den sjuke personen i hans sista konvulsioner, om vilka det sägs att för detta växer inga örter.  

[16] Två gråtande, men i övrigt mycket älskvärda döttrar till den döende mannen stod runt sängen och grät, och även ganska många andra släktingar som snyftade och grät som seden var vid sådana tillfällen. Vår vägvisare, som sonen i huset, grät också och glömde av ren sorg att fråga min far om det fortfarande var möjligt att hjälpa honom eller inte. 

[17] Bara den lille rabbin kom fram till min far för att se om det fortfarande fanns något man kunde göra för att den gamle mannen skulle återfå medvetandet, om så bara för en kort stund. Min far besvarade inte frågan meddetsamma utan frågade mig i all tysthet hur det gick med den gamle och om själen redan hade börjat stiga från kroppen. 

[18] Men jag sade helt harmlöst till min far vad jag såg: ’Hela själen svävar redan en halv manslängd ovanför kroppen i liggande ställning och är bara förbunden till kroppen med en hårstråtunn tråd som enligt vår erfarenhet inte kommer hålla längre än sextio ögonblick; den kommer brista när som helst. Det är emellertid märkligt att denna enorma ljuspelare som vi såg med köttets ögon ute i det fria, här återigen visar sig över själens huvud, har samma kraftiga ljus och dessutom låter en mycket behaglig hetta flöda ut. Själen tar inte blicken från ljuspelaren och verkar finna stor njutning i den.’

67. Rabbin försöker uppväcka den gamle Lasarus 

[1] (Matael:) ”När min far hörde detta, vände han sig genast till den redan något otålige lille rabbin och sade: ’Min vän, som jag har betraktat detta fall, skulle det vara synd att slösa bort ens en droppe av det starkaste livsbalsamet; ty hans själ svävar redan en manslängd över den praktiskt taget döda kroppen. Därför kan du börja sjunga din klagosång, och som en präst berätta för människorna att ingen jordisk hjälp kan åstadkomma någonting!’

[2] Vid denna förklaring såg rabbin något arg ut och frågade far hur han kunde märka detta. Men far var aldrig särskilt artig och sade torrt till den lille rabbin: ’Hur och varifrån jag kan se och veta detta har du inte med att göra; gör bara din del, så vet jag precis vad jag måste göra!’

[3] I detta ögonblick var själen helt skild från kroppen och flera mycket höga och kloka andar tog upp den bland dem, gav den en underbart veckad mantel som tillverkad av den finaste byssus., och en av dem tog ljuspelaren, böjde den och lindade den runt den nu fria själens länder, och den blev ett bälte som sken lika kraftigt som solen. Samtidigt satte en mäktig ande på en lika starkt lysande hatt på den fria själens huvud och sade: ’Min bror, var för evigt utsmyckad med Guds visdomsljus som lyser ut ur dig!’

[4] Med detta lämnade alla de höga närvarande andarna huset tillsammans med den nu fria själen, vilket jag genast informerade min far om, och far sade till rabbin: ’Nåväl, eftersom den gamle mannens själ fullständigt har skiljts från kroppen, kan du gå till släktingarna, som nästan är blinda av allt gråtande, och förkunna att den gamle mannen är helt död?!’

[5] Den lille rabbin sade: ’Åh, visst inte! Nu skall jag ge honom en upplivande droppe på hans tunga, så får vi snart se, om hans själ – givet och förutsatt att det finns en särskild själ i en människa – redan har lämnat kroppen! Enligt min väl beprövade åsikt har ingen människa en själ som sträcker sig bortom blodets och nervernas liv med ett speciellt andligt liv. När människan väl är helt död, är hon fullständigt död som en sten eller torr träbit, och vid allt vad jag kan kalla heligt, svär jag dig, att då är ingenting levande i människan. Det finns emellertid arkanum (hemligt läkemedel) i naturen, som kan väcka livet på nytt i en kropp som redan är död; och det är vad jag kommer göra nu och bevisa för dig, som en stel jude, att själen ännu inte har lämnat kroppen och inte kan göra det eftersom ingen verklig själ någonsin har bott i den!’

[6] Här drog rabbin fram en gyllene flaska ur fickan, visade den för min far och sade: ’Min vän, se här! Däri finns själen av en människa som redan är död!’

[7] Min far sade med ett leende: ’Varsågod! Hela min stora fastighet som du kanske känner till tillhör dig om den döde personen bara rör sig en kort stund efter att ha fått dina droppar; ty jag känner till ditt arkanum. Jag har det också, och det har tjänat mig väl med skenbart döda; men hos skenbart döda är själen fortfarande i kroppen. Detta arkanum kan därför användas med stor nytta på alla avlidna personer som ännu inte uppvisar några hippokratiska symptom; men när väl Hippokrates välutvecklade symptom visar sig i den avlidnes ansikte, har själen lämnat, och man kan ge den döde tio tusen av dessa små flaskor, och fortfarande kommer inte kroppen att röra sig, utan vara fullständigt död och ligga där som en sten eller en torr träbit. Men börja nu med din äkta persiska ormbunksolja, och som jag berättade för dig inför många vittnen: min fastighet är helt din från det ögonblick då denne döde person, kring vilken den svaga lukten av förruttnelse nu börjar utvecklas mycket svagt, bara gör en enda rörelse efter dina droppar!’

[8] Den lille rabbin blir något häpen över denna energiska invändning från min far, men går ändå fram till den avlidne, öppnar hans mun och ger honom tio droppar istället för de vanliga en, två eller som mest tre dropparna på den redan helt torra tungan. Han stänger munnen igen och väntar uppmärksamt på att den döde skall röra sig bara lite. Men en hel timme passerar, och så ytterligare en, och dagen börjar redan att gry, och den döde visar inte ens några tecken på att röra sig. 

[9] Min far frågar nu den lille rabbin om han fortfarande är av den åsikten att den döde kommer att röra sig på grund av den äkta ormbunksoljan och kanske även börja tala. 

[10] Den lille mannen säger: ’Låt oss bara vänta en timme till, låt oss vänta tills solen går upp, så kommer den döde säkert börja röra sig; han kommer också tala!’

[11] Min fader säger, igen med ett leende: ’Fortsätt, jag kommer inte att avbryta dig; tvärtom skulle jag gladeligen offra min fastighet för att denne mycket gudshängivne och ärevördige gamle vän, som jag känner mycket väl, skulle återfå livet! Och om du skulle förlora mot mig, begär jag inget av dig, förutom att du tror på den sanne, för evigt levande Abrahams, Isaks och Jakobs Gud och på den mänskliga själens fulla odödlighet!’

[12] Rabbin säger: ’Ja, min vän, detta kommer jag göra; men jag vet i förväg, att du kommer förlora denna affär! Ty jag tillhör i hemlighet den kloka sekten sadducéerna och skulle vilja förbanna mitt tempelkast till Afrikas stora sandöken! Men om du verkligen skulle vinna över mig, så blir jag mycket lycklig över att återigen tjäna templet helhjärtat!’ 

[13] Allt var nu stilla och alla väntade i spänd förväntan på det ögonblick då den gamle Lasarus skulle återfå livet.”

68. Lasarus ande vittnar om Messias

[1] (Matael:) ”Under tiden kom den unge Lasarus till min far och frågade honom om inte rabbins hemliga droppar skulle uppväcka hans far.

[2] Min far sade: ’Jag är hemskt ledsen, min bäste vän, att jag som läkare och människa måste bekänna den fullständiga sanningen för dig! Vad spelar det för roll att ingjuta falska förhoppningar som aldrig kommer att bli verklighet! Men jag kan säga dig något mycket bättre för att trösta dig, och detta består i att jag ger och kan ge dig den mest levande och sanna försäkran, att din far lever och i sanning aldrig har dött!’

[3] Den unge Lasarus säger sorgset: ’Se på sängen! Han lever inte och är helt och fullständigt död!’

[4] Fadern säger: ’Ja, helt säkert; men han var inte din far, utan bara din fars köttsliga rock! Men min son, som är en högst fullkomlig siare av andar, kan berätta något annat för dig; gå och fråga honom om det, så kommer du finna stor glädje i vad han kommer att berätta för dig om synen han hade här!’

[5] Lasarus son vände sig nu till mig, min fars son, och frågade mig vad jag som läkarens son kunde berätta som tröst. Och jag berättade för honom i detalj och väldigt utförligt, allt jag hade sett. Det fanns många lyssnande öron runt mig, men bara några få med ett så troende hjärta som den unge Lasarus. Ju mer jag berättade för honom om min syn, desto mer lyste hans ansikte, vilket även hans två systrar som fortfarande tillhörde den späda kvinnliga ungdomen märkte, och de frågade honom vad det var som plötsligt gjorde honom så lycklig. Lasarus pekade på mig och sade inget mera. 

[6] Sedan kom de bägge flickorna fram till mig och frågade mig mycket kortfattat och blygsamt vad jag hade sagt till deras bror som hade gjort att han så plötsligt tappade all sorg och nu såg så lycklig ut, att ingenting sorgligt någonsin hade hänt i hela huset. Jag borde också berätta detsamma för dem!

[7] Men jag var lite stygg vid den tiden och sade: ’Åh, det skadar er flickor inte det minsta om ni sörjer lite! Jag säger ingenting; när tiden är rätt kommer er bror Lasarus att berätta det för er!’

[8] Därefter pressade de bägge flickorna mig inte mer, att jag skulle berätta vad jag hade sagt till deras bror. Men de blev ändå mindre ledsna, och min far vände sig till rabbin just när solen började stå röd över horisonten och sade: ’Nå, min vän, hur är det med dina droppar av persisk ormbunksolja? Den döde ligger fortfarande lika orörlig som ett gammalt trästycke! Hur kommer det sig? Solen har gått upp, och allt är stilla och dödslugnt! Vem vann vadet, du eller jag?’

[9] Rabbin sade: ’Min vän, jag överlämnar mig nu åt dig, och jag kommer att tro på vad du tror på! Du är en klok och erfaren läkare, som inte lättvindigt tror på något utan goda skäl. Även om jag inte förstår skälet, kommer jag fortfarande att tro, eftersom du tror på det, och säkert vet skälet till det! Jag tror här av respekt till dig och kommer att hålla fast vid det du sade till mig. Du vann detta viktiga vad och jag är din fånge!’

[10] Min far sade: ’Inte min fånge utan en fullständigt fri man i Jehovas namn!’

[11] Härpå frågade rabbin min far: ’Min vän, vad måste jag göra, för att helt vinna din vänskap?’

[12] Min far sade: ’Du har den redan! Tro från och med nu, och genom din tro kommer du att komma in i det rätta ljuset!’

[13] Jag gick nu till far och berättade vad jag just hade sett: Det var en stor ande som kom in i rummet och gav mig ett tecken och sade att Lasarus barn skulle göra sig redo att deras fars ande skulle återvända en gång till och välsigna dem och ge dem ett stort löfte. Jag berättade också för min far att han skulle berätta detta för de tre; och far gjorde det. Lasarus son och hans bägge ännu väldigt unga systrar, flickor på fjorton och sexton år, gladde sig mycket åt det.  

[14] Det tog inte lång tid förrän den avlidne Lasarus ande, full av himmelsk prakt, steg in i rummet, och alla tre kunde se honom och kunde även höra hans röst. 

[15] Men ljusanden sade till sin son: ’Du är myndig; var en god fosterfar för dina unga systrar! Låt ingen ond tanke komma in i ditt hjärta; ty se på mig, jag lever och har inte dött! Så vad som hände var vad Herren ville. Han har utvalt vårt hus, och alla miraklers mirakel kommer att äga rum i detta hus.

[16] Herren vandrar redan i köttet på denna jord som en son till fattiga föräldrar. Han, den Evige, den Heligaste, har redan påbörjat det stora återlösningsverket. Han vill bli en Far till alla människor som har en god vilja. Hädanefter bör människorna på denna jord inte ha en osynlig evigt otillgänglig Far, utan en tillgänglig och alltid synlig Far. Och denne Gud, som skapade allt som existerar i den eviga oändligheten, kommer att besöka detta hus regelbundet. Bevara därför era hjärtan från orenhet, så att detta hus blir värdigt att uthärda Honom, som himlen och jorden inte kan innesluta!

[17] Att jag lever kan ni se; men se också till att ni lever, som jag nu för evigt lever i Gud, min och er Fader! Tag med detta nu emot min sanna faderliga välsignelse, som jag nu ger er, inte längre i köttet, som ligger där på sängen som en utnött gammal rock och inväntar återlösningen genom maskarnas käkar, utan som en fullkomlig ande i Guds paradis, de rena andarnas rike! Håll Guds bud och prisa och lova Honom över allt så kommer ni redan på denna jord att få en större skörd än den som jag nu åtnjuter i Guds ljusaste paradis! Gud Herren vare med er, Amen!’

[18] Härpå försvann anden, och de tre barnen blev så fulla av glädje att jag inte ens kan beskriva det.”

69. Rabbin håller inte sitt ord

[1] (Matael:) ”Alla närvarande blev utom sig av glädje över den obegripliga, upplyftande munterheten hos den gamle Lasarus barn. Förutom mig och de tre barnen, hade ingen annan sett någonting; men det märktes ändå av alla närvarande. Vissa trodde att de tre måste ha haft en tröstande syn. Några fariséer, som också var där, sade att barnen hade blivit galna på grund av sin stora sorg; men den lille rabbin menade att min far hade förtrollat dem på något mycket hemligt sätt. 

[2] Men då avbröt jag den lille mannen och sade högt: ’Människa, kommer du inte ihåg vilka löften du gav inför min ärlige fars ansikte? Hur kan du döma Guds alldeles särskilda nåd på detta sätt?! Var försiktig så att inte Jehova dömer dig i just detta nu! Ty du är inte en människa utan ett eländigt djur!’

[3] Nåväl, dessa mina ord gjorde ett sådant intryck på den lille rabbin att han blev lika hippokratiskt blek som liket på sängen, och han började darra med hela kroppen. 

[4] Min far märkte detta, gick till honom och frågade honom vad som hade hänt som gjorde att han blev så blek. Men den lille mannen berättade med darrande tunga allt det onda jag nu hade uppenbarat för honom. 

[5] Men min far sade till honom: ’Det är rätt åt dig! Varför förblev du inte i den tro som du så dyrt hade lovat mig?! Man driver inte med Gud och Hans andar! Förstår du detta? Antingen tror du, om än bara vid åsynen av dem vars fulla erfarenhet aldrig kan förnekas, eller så förblir du vad du är!

[6] Vad du är än, var det helt och hållet, vare sig det är en ängel eller en djävul! Men det värsta av det värsta är: att vilja vara en dubbel varelse, en ängel och en djävul i en och samma person! Visst, de bägge fariséerna fick ditt huvud och hjärta att glöda när de kom! Du blev rädd och började, som en före detta följare av sadducéernas lära, att dansa efter deras pipa, som grekerna låter sina björnar dansa efter deras pipa inför oss; men samtidigt glömde du bort mot vem du hade brutit din ed! Vad vill du göra nu, din eländige person!’

[7] Men rabbin täckte sitt ansikte och gick iväg, och drog sig förmodligen tillbaka till sitt vardagsrum i Jerusalem, för att begrunda alla sina dödssynder. Än idag vet jag inte vad som hände med honom; jag vet bara att far såväl som jag, har sett honom i Jerusalem vid flera tillfällen, men han undvek oss alltid medvetet från långt håll. Varför, av ilska eller en slags blyghet, vet jag inte heller. Han kom heller aldrig tillbaka till Lasarus hus, även om han glömde sin förtrollade flaska där – vilket vi lätt fick reda på, eftersom den unge Lasarus och han systrar efteråt besökte oss ganska ofta. 

[8] Så, Herre, detta är historien om mig och min far i Betania som vi upplevde lika sant och troget som jag berättade den här. Vid den tiden var allt naturligtvis en olöslig gåta för mig. Nu är mycket av det förståeligt, det är bara de två fenomenen som fortfarande är ett mysterium för mig, och trots Dina många förklaringar förstår jag dem inte. Och dessa bägge fenomen är: för det första ljusmeteoren vid den fysiska himmeln vid midnatt och de åtföljande andarna mot väster, och för det andra det liknande, rent andliga ljuset ovanför huvudet på den redan fria, svävande själen över liket. 

[9] Inte heller med denna själ såg jag inte ett egentligt ångmoln innan, utan bara en mycket välutvecklad människofigur, som bara var sammanbunden till kroppen med en väldigt tunn lila tråd, som snarts slets itu, varpå själen omedelbart stod fullständigt fri med en bländande vit veckad dress av den finaste byssus bland vissa visa och mäktiga andar, som jag nämnde tidigare. 

[10] Hur dessa saker och fenomen är förbundna med varandra, skulle jag och säkert alla de andra, vilja höra från Din mun! Åh Herre, förklara detta för oss!”

70. Den gamle Lasarus livsberättelse

[1] Jag säger: ”Jag kommer att förklara detta för er; men ni måste alla vara ytterst uppmärksamma, annars kommer ni inte att förstå hela saken! Ty denna död är väldigt egendomlig, har inte inträffat på länge och kommer inte inträffa på ännu längre. 

[2] Den gamle Lasarus som en stor, ursprungligt skapad änglaande, inkarnerades enligt hans eget initiativ till en människas kött, nämligen under de svåraste levnadsförhållanden som kan finnas någonstans på denna jord. Från vaggan till hans fyrtiosjunde år på jorden var han tvungen att utstå saker och prövningar, som inte skulle vara lätta att tala om här. Hur ofta var han inte tvungen att brottas med många livsfaror! De av er som känner till Jobs livsberättelse, kan bara bilda sig något av en bild av vad som hände vår Lasarus. 

[3] Flera gånger befordrades han till den högsta världsliga ära och förvärvade stor rikedom, hade en fru och de vackraste och mest väluppfostrade barn, fem till antalet, som älskade honom högt som en god och vis far. När han var nitton år gifte han sig med den enda dottern till en av de rikaste personerna i Betlehem; hans guld och silver och vackraste pärlor och ädelstenar kunde inte lätt ha förts bort av hundra kameler. Denna stora jordiska tur varade emellertid bara en kort tid. Hans skatter fördunstade från år till år eftersom han som en god och alltför förlåtande person, ofta rånades på stora belopp. Slutligen bröt det ut en brand i hans stora hus av cederträ, och av alla hans skatter kunde han inte rädda något förutom sin fru och barns liv och tvingades leva av allmosor i tre år. 

[4] Under de tre åren dog hans fru och alla hans fem kära barn. Han själv blev full av lepra som han led av i ett helt år. Till slut kom en läkare från Egypten med arkanum och botade honom fullständigt från hans sjukdom. Efter det, som en fortfarande stilig man på trettiofyra år, attackerades han av hemliga hantlangare från yttre Persien, och fördes hänsynslöst dit som slav och såldes till en ytterst hårdhänt herre. 

[5] Men eftersom han var den mest lojale bland sin herres många slavar, och uthärdade all sin herres hårdhet med det största tålamod och uthållighet, kallade hans mästare på honom efter tio år och sade till honom: ’Jag har iakttagit dig under all den tid jag har varit hård mot dig, att du var den mest lojale mot mig och inte skydde besvär och hårt arbete, till gagn för mig själv. Jag är en hård herre – hela världen vittnar därom – men ändå saknar jag inte ögon eller insikt och kunskap; och eftersom jag inte gör det, ger jag dig din fulla frihet! Du kan tryggt gå tillbaka hem till ditt land. Dessutom, som ett tecken på min uppskattning för din lojala tjänst ger jag dig hundra kameler, tio av mina vackraste kvinnliga slavar och nittio tjänare; och för att du överallt skall kunna köpa någonting, fortsätta bo och göra affärer, skall min skattmästare ge dig tusen säckar guld och två tusen säckar silver! Se, detta är hur en hård herre belönar en högst lojal slav och en dubbelt så lojal slav, som jag tyvärr aldrig har haft tidigare! Gå nu i förtröstan med allt som du nu har tagit emot som en gåva av din hårde herre!

[6] Lasarus bugade sig djupt inför sin mästare och ville tacka honom. Men han sade med allvarliga ord: ’Min vän, som har förtjänat sin belöning som du, behöver inte tacka givaren efter att ha fått den! Gå därför i frid; så låt det vara och ske!’

[7] Rörd till tårar lämnade Lasarus hallen, och när han kom till den stora palatsgården, var allt redo: Kameler, de tio kvinnliga slavarna och de nittio tjänarna, och var och en av de starkaste kamelerna var lastade med guld och silver. 

[8] Lasarus steg upp på sin kamel, och marschen började. Efter tio väldigt glädjefyllda dagar, nådde han Betlehem, bodde i ett värdshus och gjorde förfrågningar om sin tidigare fastighet. Men enligt romersk lag var den såld som romersk statsegendom och överlämnad som kejsarens fulla egendom, eftersom den riktige ägaren inte hade hört av sig, trots alla tillkännagivanden genom särskilda härolder. Ty i sju år var han så att säga bara arrendator; om den tidigare försvunne ägaren återkom under det sjunde året, kunde han fortfarande utöva återtagandelagen, – han behövde bara återbetala den nye köparen det högsta budet inklusive ränta, eftersom han skulle ses som en affärsledare utan kontrakt och var tvungen att lagligen ersättas för sina ansträngningar att driva godset. Efter att sju år förflutit övertog dock köparen full och okränkbar besittning över egendomen. Och detta var också fallet i Betlehem med Lasarus fastighet. Köparen var nu den fulle ägaren, skyddad av romersk lag, och vår Lasarus var tvungen att gå vidare utan att ha åstadkommit någonting. 

[9] I ett helt år var han tvungen att bo på värdshuset, tills slutligen en betydande fastighet som tillhörde en grek gick till försäljning i Betania. För femton hundra säckar med silver fick Lasarus full besittning över fastigheten och gifte sig i sitt fyrtiosjunde år med en av sina trognaste kvinnliga slavar, som också var judinna, och med henne blev Lasarus far till den unge Lasarus och hans bägge systrar. Efter tio år gav han också fullständig frihet åt alla sina tjänare från Persien; men ingen lämnade Lasarus och idag är femtiotre av tjänarna fortfarande i livet. Redan efter två år konverterade alla till den judiska tron och blev ännu mer värdefulla och trevliga för Lasarus. Frun dog för bara två år sedan, och var en förebild av kvinnlig tolerans och fromhet, och sedan dess har de tre efterlämnade mycket väluppfostrade barnen skött sig helt ensamma. Förutom Gud har de nästan inga behov och gör mycket gott för de fattiga.”

71. Förklaring av fenomenet under Lasarus dödsfall

[1] (Herren:) ”Eftersom den gamle Lasarus fullgjorde sitt liv så väldigt väl, så inte bara förlorade han ingenting av sin tidigare himmelska fullkomlighet, utan vann så mycket, att vid tiden för vår djupt prövade ängels avgång, som han klarade på det mest utmärkta sätt, så förenades myriader av de mest fullkomliga änglar och påverkade naturandarna på så sätt, att de tvingades prestera på samma aktivitetsnivå som naturandarna på solen måste vara aktiva. Genom denna alldeles särskilda aktivitet hos myriader av andar koncentrerade på en liten yta, uppstod ljuset som sågs av dig, din far och den unge Lasarus, precis vid det ögonblick när den gamle Lasarus änglasjäl och -ande hade börjat befria sig från köttets band.

[2] Andarna du såg, som följde med ljuset mot väster, har egentligen inget särskilt samband med detta fenomen, annat än att de också var ovanligt exalterade över naturandarnas särskilda aktivitet, som normalt står under deras befäl, och drevs sedan själva, utan att de visste om det, till en dels tillfällig, dels skarpt iakttagande förflyttning och orolig aktivitet. 

[3] Det faktum att förflyttningen kunde ses ske från öster till väster enligt ert språkbruk, betyder ett viktigt jordiskt dödsfall, motsvarande att allt på jorden vaknar vid soluppgången och allt dör till sömns med solnedgången. Men på samma gång motsvaras den jordiska kvällen fullständigt av den andliga morgonen och omvänt motsvarar den jordiska morgonen den andliga kvällen. Ty på den jordiska morgonen börjar de flesta ta itu med de världsliga bekymren så mycket som möjligt, och detta är en sann och djup andlig kväll utan skymning, det vill säga en formligen andlig natt. Först på kvällen, trötta av världsliga bekymmer, tröstar det många att fly det timliga och vända sig till Gud, och detta motsvarar en andlig soluppgång. 

[4] Sålunda har detta förklarats tillräckligt för er förståelse, och nu vet ni hur och varför om det andliga och naturliga sambandet mellan det stora ljusfenomenet och dess ande-lika sällskap. 

[5] Ni går vi till den gamle Lasarus dödsrum! Där såg man ingen vanställd ångformig gestalt sväva över liket, utan redan en fullkomlig mänsklig gestalt. Skälet till detta ligger i den stora kärleken till aktivitet, som redan tyder på ett fullkomligt, inre andligt liv, som är helt utan rädsla för den kommande stora aktiviteten i himlens oändliga rike. Själens vibrationer av rädsla kan då inte ske, och därför är själens mänskliga gestalt fullkomlig genast efter att den har lämnat kroppen och kan ses i fullständig frid, naturligtvis bara för den som äger den sällsynta förmågan att se sådant. 

[6] Den lilla och ytterst tunna tråden mellan själen och dess kropp visar på den ringaste känsla för det jordiska och därmed också den lättaste och mest smärtfria separation från kroppen. Ljusfenomenet ovanför huvudet uppenbarar framför allt själens mäktiga vilja, och genom dess extraordinära aktivitet enligt himlens ordning uttrycker den sig själv som en ljuspelare ovanför huvudet – pelaren motsvarar dess okuvlighet, och ljuset är alltid produkten av en rättfärdig aktivitet, och motsvarar Guds himmels gudomliga ordning, vars ljus alltid tränger igenom och helt lyser upp själens förmåga till kunskap, så att viljan inte handlar i blindo utan alltid handlar med den klaraste insikt. 

[7] Men eftersom den rättfärdiges tänkande huvudsakligen sker i hjärtat, liksom kärleken och viljan bara har sitt säte där, blir själens fria viljeljus, som endast under det jordiska livet kommer i förening med huvudets förstånd, nu synligt som bältet av kärlekens och rättvisans, tålamodets och toleransens plagg, runt den fria själens länder. Hatten vittnar dock om en ny gåva av det renaste ljuset från himlen, som emellertid endast ges till dem som redan har tagit emot den sanna himmelska visdomen och ur den har blivit människor fulla av kärlek, visdom och sann himmelsk rättvisa. 

En sådan ljushatt är då produkten av visdomsviljan från alla ursprungligt skapade himmelska änglar och indikerar för den som bär den på sitt huvud att han nu är invigd i alla himlars visdom och kunskap som en helt fullkomlig och gudsliknande varelse. 

[8] En sådan himmelsk ande som också gick genom ett jordelivs kött, förstår på egen hand lika mycket som alla de andra ursprungliga andarna tillsammans som ännu inte har satt sin fot på köttets väg, eftersom en sådan hatt precis som den mänskliga själen är en sammansättning av alla jordiska intelligenspartiklar, så är den också en sammansättning av alla himmelska intelligenser, vilket säkerligen säger oändligt mycket. 

[9] Jag tror nu att ni alla kommer att förstå detta något ovanliga fenomen. Men om någon fortfarande har en fråga, bör han fråga nu, så kommer ljus att komma till honom! Ty himlen lyser åt dem som är rättfärdiga och har en god vilja. Var därför inte rädda för att fråga, om det är något som ni fortfarande inte förstår!”

72. Dumma frågor

[1] Cyrenius säger: ”Herre, vi kan inte nog tacka Dig för denna oändligt stora undervisning som Du gav oss alla, och jag förstår nu enormt mycket mer! Även med det sista fenomenet, som vicekung Matael än en gång gav oss ur sin rika erfarenhet, är inget oklart för mig. Det är bara de två eller tre stora och mäktiga änglaandarna som tog emot Lasarus som är okända för mig vad gäller deras ställning! Kanske vi åtminstone kunde få veta deras mycket heliga namn, och måhända en mer utförlig förklaring till vad han undervisade barnen under hans återkomst. Historien var annars ytterst märklig, även om jag ärligt talat gärna skulle vilja veta hur och var den gamle Lasarus kropp begravdes och vad som senare blev av den lille rabbinen. Även en närmare förklaring av den berömda ormbunksoljan skulle inte heller vara oönskad. Skulle Du, åh Herre, kunna berätta något mer om det?”  

[2] Jag säger: ”Men Min vän, detta är bara oviktiga bisaker, som vi inte kan betrakta som nödvändiga för det viktiga, eftersom de inte har med saken att göra och nästan inte har något samband med det. Vad betyder de tomma namnen på änglaandarna som mötte Lasarus? De behövde inget lagstadgat resedokument, inte heller någon världslig skyddsdomstol. Till vilken nytta skulle namnen vara för dig? Men eftersom du insisterar, det var ärkeänglarna Zuriel, Uriel och djupt i bakgrunden även Mikael i form av Johannes Döparen, som Zinka har berättat mycket för oss om. 

[3] Men det fanns också en mängd andra andar närvarande, som inte Matael kunde se, eftersom de som helt rena andar inte kan ses med själens ögon, utan endast med ögonen hos rena andar – en förmåga som Matael aldrig har haft. Så, vad är det med begravningen av Lasarus kropp, med den lille rabbinen och med ormbunksoljan, som lindrar stelkramp och dödar maskarna i magen, om den är äkta; om den inte är äkta har den ingen effekt alls! Låt oss därför lämna det som bara är av väldigt liten eller ingen alls betydelse för oss, och se till att utöka vår förståelse och kunskap om andliga ting!

[4] Fråga därför hellre om något andligt, från den andliga sfär som Matael såg, istället för de saker som är lika obetydliga för anden som snön som täckte de vilda fälten på jorden tusen år före Adam! Vad materia är och hur den kom till, existerar och fortfarande kommer till, har redan klargjorts för er, och sålunda behöver vi bara bry oss om andliga ting. Till vilken nytta är all kunskap och vetenskap i hela världen för en människa, om hon inte känner sig själv ner till de djupaste rötterna av sitt liv, särskilt i hennes själsliga och andliga livssfär?!

[5] Kommer hon någonsin kunna bli verkligt lyckligt, även om hon äger all världens ägodelar, om hon då och då måste fråga sig och säga: ’Vad kommer att hända med dig efter döden? Kommer du fortsätta att leva i ett medvetet tillstånd, eller kommer det att vara över med dig för evigt?’ Men om den allvarligt frågande inte får ett tillfredsställande svar, vare sig från någon som är mer erfaren eller ännu mindre från sin egen mörka livskammare i vilken det aldrig har trängt in något andligt sanningsljus – vad händer då? Kommer den allvarligt frågande, oavsett hur rik hon är, kunna njuta av sina stora skatter och rikedomar? Med bara en viss medvetenhet om kärleken till livet, knappast! Ty vilken nytta kan det vara för en människa, om hon vinner alla jordens skatter men lider skada på sin själ?

[6] Därför bort med allt som kan förstöras av rost och mal! Endast det som är av anden, förblir evigt oföränderligt; allt som tillhör materien är emellertid ofta föremål för otaliga förvandlingar tills det har nått det andliga tillståndet. Fråga därför om anden och själen men aldrig om något jordiskt!”

73. Guds vrede

[1] Därefter säger Cyrenius, något generad: ”Herre, ingen utom jag har frågat Dig något, och det verkar som om Du, som Gud, som min Herre och min Skapare, är förargad på mig på grund av detta.”

[2] Jag säger: ”Hur kan du missförstå Mina ord i en sådan grad? Hur kan Jag vara förargad på dig när Jag på fullt allvar och för evigt visar dig vad som är högst nödvändigt för att ni och alla människor skall leva? Förstå, så begränsad din bedömningsförmåga fortfarande är. När kommer den att nå rätt mognadsgrad? Vem kan den renaste ursprungliga kärleken av all kärlek i Gud någonsin bli förargad på? 

[3] Närhelst ni läser om Guds vrede bör ni därigenom förstå det evigt jämna och fasta allvaret i Hans vilja; och detta allvar i Guds vilja är den innersta kärnan i den renaste och mäktigaste kärleken, ur vilken oändligheten och alla verk däri har utgått likt kycklingarna från ägget – och denna kärlek kan aldrig i evighet vara förargad på någon! Eller tror någon av er att Gud, likt en dåre, kunde bli arg?”

[4] Här stiger den gamle prästen Stahar fram till Mig och säger: ”Herre, förlåt mig om jag tillåter mig att fälla en kommentar beträffande Guds vrede!

[5] Om man ser på den gamla världshistorien, parat med en fast tro på Gud, så kan man inte helt dölja det faktum att Gud ibland visade Sin vrede och Sin hämnd mot människor som blivit alltför oregerliga på ett särskilt obevekligt strängt sätt.

[6] ’Vreden är Min och hämnden är Min’, säger Herren genom profetens mun. Att det är så visas av att Adam kastades ut från paradiset, syndafloden på Noas tid och godkännandet av Noas förbannelse över en av hans söner; senare Sodoms och Gomorras fall och de omgivande tio städerna som ligger vid det vi idag kallar Döda Havet; ännu senare plågorna som drabbade Egypten och israeliterna i öknen; sedan de mordiska krigen som Gud beordrade mot filistéerna, den babyloniska fångenskapen och, slutligen, den fullständiga underkastelsen av Guds folk genom hedningarnas makt!

[7] Herre, den som tittar lite på detta beteende av Gud mot syndarna, som inte är några andra än vi människor, och allvarligt begrundar detta, kan omöjligen nå någon annan slutsats än en verklig vrede och ytterst fullkomlig hämnd från Jehova! 

[8] Naturligtvis kunde man säga: Sålunda uppfostrar Gud Sitt folk och hela, stora nationer med största allvar och med det vederbörliga tuktoriset i Sin hand! Men stryket och slagen verkar inte som de kommer från en högst kärleksfull fars hand, utan överallt är en fruktansvärt vredgad domare över liv och död synlig med pest och eld, fastän Han i ett visst hänseende är ytterst rättvis! 

[9] Detta är bara min åsikt, det vill säga om världshistorien berättar hela sanningen för oss; men om alla de sorgliga exemplen på detta vad Gud har gjort bara är påhitt, då kan förvisso det som man kallar Guds vrede och hämnd vara kärnan i Hans eviga och renaste kärlek. Jag tog bara upp detta eftersom Du, åh Herre, Själv tog upp vreden och hämnden!

[10] Det är förmodligen som Du, åh Herre, sade tidigare; men det är alltid märkligt att när Guds vrede förkunnades i forna tider och människorna inte bättrade sig och inte omvände sig från sina synder, så följde också det mest brutala straffet, i stort och i smått, i allmänhet och i synnerhet, utan nåd! Nåväl, att vid detta tillfälle undersöka hur detta är förenligt med den renaste kärleken utan vrede eller hämnd, skulle säkert vara mödan värt!”

74. Guds vrede mot Adam och Eva

[1] Jag säger: ”Min vän, du har nu talat om Guds vrede och hämnd, rättvisa och kärlek, på samma sätt som en stockblind person bedömer regnbågens harmoniska färgprakt! 

[2] Har du ännu inte förstått att alla fem Moseböckerna, alla profeterna och Davids och Salomos skrifter bara kan förstås och begripas genom inre andliga motsvarigheter?!

[3] Tror du verkligen att Gud jagade ut Adam ur paradiset genom en ängel som bar ett flammande svärd i högra handen som ett fördrivningsvapen? Jag säger dig: även om det kan ha presenterats för Adam som ett sådant fenomen, var det bara en motsvarighet av vad som i själva verket ägde rum i Adam själv och var en del i hans uppfostran och grundandet av den första religionen och urkyrkan bland människorna på jorden. 

[4] På jorden har det emellertid aldrig funnits ett jordiskt paradis där stekta fiskar skulle ha simmat in i människornas munnar, utan de var precis som nu tvungna att förstå fångas, stekas och först då ätas med måtta; men om människan var flitig och samlade in frukt som jorden hade frambringat, och därigenom skapat sig ett förråd, så var varje plats på jorden som människan hade uppodlat, ett verkligt jordiskt paradis! 

[5] Vad skulle ha blivit av människorna och deras andliga utveckling, om de inte hade haft något att bekymra sig för eller sörja för i ett sant lättje- och frosseriparadis där, som sagt, de bästa frukterna skulle ha växt in i deras munnar när de låg på det mjuka gräset, och de bara skulle behövt öppna munnen, så skulle den bästa mat komma in i munnen?! Med en sådan uppväxt, när skulle en sådan person uppnå den nödvändiga självständigheten för hans liv? Jag säger dig att människan enligt din föreställning om paradiset inte skulle vara något annat än en mycket välordnad frossande oxe eller omättlig polyp på havets botten.

[6] Vad representerar därför fenomenet med ängeln med det flammande svärdet? Vad betyder denna liknelse? Människan var naken; ty hittills har ingen människa kommit in i världen med kläder. Även om han inte hade någon barndom, eftersom han skapades som denna åsna här, och hade en längd på tolv fot och Eva inte mycket mindre, så var han j sin ursprungliga erfarenhet av världens beskaffenhet, likväl ett barn och måste huvudsakligen bli vis genom erfarenhet. 

[7] Under de varmare dagarna på våren, sommaren och hösten kunde han uthärda vädret med sin bara hud; men på vintern började han känna hur kylan nöp, och han frågade sig i hjärtat som Gud alltmer väckte i honom genom andlig och fysisk inverkan: ’Var är jag? Vad har hänt med mig? Innan var det så behagligt och nu fryser jag och de kalla vintrarna gör ont i huden!’ Uppenbarligen var han tvungen att leta efter en plats i lä från vinden och började täcka sin kropp med alla möjliga löv från träden. Genom denna påtvingade aktivitet ökade tankeprocessen och blev snart ordnad.

[8] Men han blev också hungrig, ty många av träden och buskarna hade tomma kvistar. Han gick långt bort för att leta efter mat och fann träd som fortfarande var fulla; han samlade frukten och bar den till grottan, som han fann var en god boningsplats. Och hans redan mer erfarna hjärta sade honom igen: ’Under denna tid är jorden förbannad, och du människa kan bara samla mat genom ditt anletes svett!’ 

[9] Men efter att den första människan på denna jord hade övervintrat i grottan på dessa höjder vilka formar den nordöstra gränsen av det förlovade landet, till vilket även vårt Galiléen innefattar, tog han och hans fru sig tid att se och utforska sig själva djupare. Där fann han behovet av ett större sällskap. I en dröm fick han lära sig vad han var tvungen att göra för att få ett sådant större sällskap, och efter en sådan undervisning började han avla Kain, och snart därefter Abel och Set. 

[10] Det var hans fru som först gav honom impulsen att fortplanta sig; eftersom frun tog emot den första synen i en dröm hur fortplantningen skulle gå till. Vi vill inte fullfölja den här saken, och Jag säger dig nu, Min vän Stahar; allt fortlöpte helt naturligt och ingenstans hände något onaturligt. Men Moses insåg ändå att allt ändå sker enligt Jehovas vilja; han insåg genom Guds ande att all denna naturliga vägledning av erfarenheter vägleddes av Mig, det vill säga Min ande, och därför placerade han Gud genom motsvarande liknelser bredvid det första människoparet och personifierade också Mitt inflytande i de kortaste och lämpligaste bilder, vilket var vanligt vid den tiden och måste vara det, eftersom sådana bilder var nödvändiga överallt för ledningen av människorna och folken.  

[11] Förresten, det säger sig själv att Gud och änglarna mycket väl visste och även förstod, hur man skulle låta det första människoparet växa upp i ett av de bördigaste områdena på jorden.

[12] När senare och specifikt tillåtna naturfenomen tvingade de första människorna att lämna sin första näringsträdgård för att leta efter platser någon annanstans på jorden, skedde inte detta på grund av någon gudomlig vrede, utan endast av kärlek till människor, så att människan åter skulle väckas ur sin sinnlighet, som blivit trög, och kunna gå vidare till aktivitet, och för att hon skulle få mer omfattande erfarenheter. 

[13] När Adam och hans fru och hans söner fann att det nästan överallt på jorden fanns något att äta, började de göra längre resor, genom vilka de blev tämligen bekanta med Asien och Afrika. Detta berikade dem igen med alla möjliga upplevelser. I hemlighet vägledda av Guds ande återvände de till sitt första Eden och stannade kvar där, varifrån också hela jordens befolkning kom. 

[14] Säg Mig i ditt hjärta: Finns det någon Guds vrede eller hämnd i detta?”

75. Syndafloden

[1] (Herren:) ”Ja, Guds visdom kan säkert bli motvillig när redan utvecklade och åtminstone halvt mogna människor avsiktligt och även illvilligt gör uppror mot Guds ordning; men det är detta som Guds kärlek är till för, som i sitt stora tålamod vet hur man med lämpliga medel vägleder människor tillbaka till den rätta vägen, varigenom Mitt slutliga mål för mänskligheten alltid måste nås, utan att tvinga människan, som en maskin, genom någon allsmäktig hämnd å Guds vägnar. 

[2] Men även dessa medel ska inte betraktas som en konsekvens av gudomlig vrede, utan endast som en konsekvens av människors felaktiga handlingar. Ja, Gud gav världen och naturen dess nödvändiga och oföränderliga måste-lagar, och i rätt ordning; men människor har också liknande lagar vad gäller deras form och köttsliga väsen. Om människan vill göra uppror mot denna ordning och förvandla världen, straffas hon inte genom Guds frivilliga vrede, utan av den förolämpade, strikta och fasta Guds ordning i själva tingen, som måste vara som de är.  

[3] Du säger nu till dig själv och frågar dig huruvida också syndafloden ska betraktas som en naturlig och nödvändig följd av felaktigt handlande. Och Jag säger dig; Ja, det ska den! Jag uppväckte fler än hundra siare och budbärare, och varnade folken för att deras handlingar stred mot naturen och Guds ordning, och i mer än hundra år gjorde Jag dem mycket allvarligt medvetna om de fysiskt och psykiskt fruktansvärda konsekvenser som med nödvändighet kommer härav. Men i sitt ondskefulla lättsinne gick de så långt att i sin blindhet inte bara håna, utan även döda, budbärarna, och gick sålunda in i en veritabel strid mot Mig. Jag blev dock inte arg eller hämndlysten på grund av detta, utan lät dem fortsätta i sina handlingar och göra den sorgliga upplevelsen att de i sin dårskap och okunnighet – att själva ansvara för vad de är – inte på något sätt kan hantera den stora naturen och Guds ordning som de behagar.  

[4] Förstå, det står dig fritt att klättra uppför den nästan fem hundra manslängder höga klippan som finns söderut härifrån och sedan kasta dig huvudstupa över kanten! Enligt de nödvändiga lagarna för alla kroppars gravitation kommer ett sådant övermod uppenbarligen att kosta dig livet. Fråga dig själv om detta hände på grund av Min vrede och Min hämnd!

[5] Där, mot öster, ser man höga skogsbevuxna berg. Res dit med tio gånger hundra tusen man, tänd en eld och bränn alla skogar, och då kommer bergen att bli helt kala. Vad blir följden av detta? De många naturandarna som nu blivit inaktiva och nakna kommer som ett resultat att börja rasa och storma i den fria luften, och oräkneliga blixtar, våldsamma skyfall och konstanta hagelstormar kommer då att ödelägga hela omgivningen. Allt detta är resultatet av skövlingen av skogarna. Säg huruvida detta har något att göra med Guds vrede och hämnd!

[6] När tio gånger hundra tusen man på allvar strävar efter att jämna ut berg och fylla stora sjöar eller bygga de bredaste militärvägarna för att lättare kunna föra krig; när människor skär sig igenom hela bergskedjor som sträcker sig över flera dagars resa till en höjd av fyrahundra till femhundra manslängder eller gräver tvåhundra till trehundra manslängder djupa vallgravar runt bergen och därigenom öppnar inre vattenreservoarer i bergen så att bergen börjar sjunka in i de tomma vattenreservoarerna och vattnet börjar svalla så mycket att det i Asien rasar som havet, nästan över de högsta topparna – lägg därtill att, jämte bergen, också många hundra tusen gånger hundra tusen tunnland av den starkaste skog förstördes, och oräkneliga myriader av jord- och naturandar som tidigare hade varit sysselsatta med att se efter den mycket vackra och frodiga växtligheten plötsligt blev fria och sysslolösa, fråga dig själv vilken uppståndelse som inte har startat i de atmosfäriska regionerna. Vilka stormar och vilka enorma skyfall, vilka mängder av hagel och vilket oräkneligt antal blixtar har därigenom inte setts flyga från jordens moln i mer än fyrtio dagar, och vilka enorma vattenmassor måste inte ha stigit över nästan hela Asien, och allt detta av naturliga skäl! Säg, var detta igen Guds vrede och Hans oförsonliga hämnd? 

[7] Moses beskrev denna historia som, likt allt annat, på det sätt som var vanligt att skriva vid den tiden, det vill säga i bilder där han, efter den gudomliga andens ingivelse, alltid lät Min försyn råda, vilket endast kan presenteras som äkta och sanna motsvarigheter.

[8] Därför, kan du kalla Gud en vredens och hämndens Gud, eftersom du och många andra aldrig har förstått Hans många stora uppenbarelser?”

76. De stora olyckornas ursprung 

[1] (Herren:) ”Jag säger dig: Lev bara i femtio år enligt Guds rätta ordning – så kommer ni aldrig att se, höra, smaka och utstå någon olycka!

[2] Jag säger dig: Alla olyckor, epidemier, alla slags sjukdomar bland människor och djur, dåligt väder, magra och karga år, förödande hagelstormar, stora översvämningar som förstör allt, orkaner, svåra stormar, plågor av gräshoppor och sådant är endast följden av människors oordnade beteende! 

[3] Om människan, så långt det var möjligt, skulle leva enligt den givna ordningen, skulle hon inte behöva förvänta sig någon av dessa saker. Åren skulle passera som pärlor på ett snöre, det ena lika välsignat som det andra, och den bebodda delen av jorden skulle aldrig drabbas av för mycket kyla eller för mycket hetta. Men eftersom kloka och ytterst intelligenta människor ofta åtar sig projekt som långt överstiger deras behov, som när de uppför alltför stora byggnader eller genomför överdrivna förbättringar, när de gräver upp hela berg för att skapa militära vägar, förstör många hundratusentals tunnland av de finaste skogsmarker, gräver för djupt ner i bergen för guld och silvers skull, när de slutligen lever i ständiga gräl och oenighet med varandra, medan de å andra sidan alltid är omgivna av ett stort antal intelligenta naturandar som är ansvariga för jordens väder såväl som att luften, vattnet och jorden är rena och hälsosamma – är det då förvånande om denna jord plågas alltmer av ett oräkneligt antal ont av alla de slag?

[4] Snåla och giriga människor sätter lås och reglar på sina lador och har dessutom beväpnade vakter för sitt stigande överflöd av skatter och rikedomar, och ve den som skulle närma sig dem utan tillstånd; han skulle genast bli skarpt behandlad!

[5] Med detta menar jag inte att ingen bör få skydda sin surt förvärvade egendom. Jag talar här om det ytterst onödiga, enorma överskottet. Skulle det inte vara tillrådligt att också bygga lador som är öppna för alla de fattiga och svaga, fast under överinseende av en klok givare, så att ingen kan ta mer än han behöver? Om girighet och snålhet också försvann på jorden – lyssna nu väl på vad jag säger – skulle alla magra år också försvinna från jorden.

[6] Du frågar hur detta är möjligt. Och Jag svarar: På det mest naturliga sättet i världen, det vill säga: om man ens är lite förtrogen med hela naturens inre funktion måste man snart inte bara förstå detta, utan till och med kunna greppa det med händer och fötter. 

[7] Där framför oss finns medicinalväxten och där, lite längre fram, den ytterst skadliga giftiga växten. Får inte bägge sin näring från samma vatten, samma luft, samma ljus och dess värme. Och ändå, denna växt är full av helande egenskaper och den andra full av dödligt gift!

[8] Varför är det så? Eftersom medicinalväxten, som är av en välordnad inre natur, påverkar alla sina omgivande naturandar efter sin goda natur och de sedan anpassar sig efter den i all vänlighet och harmoni, utifrån såväl som inifrån. Sålunda blir hela växten frisk och läkande, och i solljuset under dagen kommer dess utandning och de naturandar som omger den i stor utsträckning att ha ett otroligt välgörande inflytande på människor såväl som på många djur. 

[9] Med den giftiga växten, vars inre är av en självisk och arg karaktär, grips samma naturandar av samma karaktär och blir sålunda perverterade. De anpassar sig då på samma sätt till växten och ger den näring, och hela deras karaktär blir då helt homogen med växtens. Men också dess omgivning och avdunstning är giftiga och skadliga för människan, och djuren, med sina känsliga näsborrar kommer inte nära dem. 

77. Det goda och ondas inflytande

[1] (Herren:) ”Ännu mera så, är en snål och girig människa en utomordentligt stor giftig växt med långtgående inflytande. Alla naturandar som omger den kommer att anpassa sig efter hennes utandning och hela hennes yttre livssfär, även på långt avstånd. Och de fördärvade naturlivsandarna som omger henne, förvandlar ständigt de fortfarande goda naturlivsandarna som strömmar mot dem till deras onda, snåla och giriga natur. 

[2] Eftersom dessa naturandar befinner sig i ständig konflikt, inte bara med människan utan också med djuren och växterna, vattnet och luften, ger detta alltid upphov till många strider, motsättningar och onödiga rörelser i luften, vattnet, jorden, elden och i djuren. 

[3] Den som vill uppleva detta i praktiken, låt honom gå till en väldigt god person. Alla djur som omger en sådan person kommer att få en mycket mildare karaktär. Det bästa exemplet är hundar; som snart antar sin husses karaktär. En snål persons hund kommer säkert också att vara ett snålt odjur, och när den äter är det inte en god idé att komma nära den. Men gå till en givmild och mild person så kommer du märka, om han har en hund, att detta djur kommer ha en mycket godmodig karaktär. Den kommer hellre att dra sig tillbaka från matskålen än blanda sig i ett häftigt slagsmål med en objuden gäst. Även alla andra tamdjur med en mild och godhjärtad ägare kommer att vara betydligt mildare, ja, även med växterna och träden kommer en person med skarpa sinnen att upptäcka en betydande skillnad. 

[4] Men se på en snåljåps tjänare, om inte de i allmänhet också brukar bli snåla, avundsjuka och giriga och för den delen baktalande, falska och svekfulla! Även en annars ganska god och givmild person kommer om han tillbringar en längre tid i närvaro av en snål person som är upp i halsen fast i guld och silver, att slutligen också anta ett mycket sparsamt system och bli mycket tveksam när det gäller att utöva välgärningar. 

[5] Till detta kommer det faktum, att det dåliga förvandlar det goda till sitt eget med mycket mindre möda än det goda förvandlar något dåligt till sitt goda!

[6] Se på en riktigt arg person som vill förstöra allt runt honom på grund av hans rena ilska och raseri! Tusentals mycket goda människor som betraktar honom, kommer slutligen själva bli rasande och vilja attackera den rasande personen för att driva ilskan ur honom, om de bara kunde hitta en plats på hans hud med sina skarpa händer. Varför retar en hetlevrad person tusentals till motvrede, och varför påverkar inte tusentals godmodiga den rasande att bli eminent godmodig?

[7] Allt detta beror, särskilt på denna jord och för Guds barns uppfostran, på att lockelsen till det dåliga och onda är och måste vara långt större än för det goda. Jag har redan visat er den allmänna orsaken till detta tidigare och behöver inte förklara det här igen.  

[8] Titta igen på dessa bägge växter igen och föreställ dig en mycket stor järnkittel! I en sådan kittel vill vi koka tusen sådana medicinalväxter till ett hälsosamt te, och den som har en bröstsjuka och dricker av det, skulle snart börja märka av dess helande kraft. Ty de goda naturlivsandarna skulle snart förvandla det få dåliga i hans bröst. 

[9] Men låt oss ta just denna giftiga växt och även kasta den i kitteln, i vilken tusen växter kokar till en hälsodryck! Se, denna enda giftväxt kommer förvandla all medicin till dess dödligt giftiga substans, och ve den sjuke person som skulle våga sippa av detta te! Sannerligen, det skulle kosta honom livet, och han skulle inte kunna bli hjälp på naturligt sätt!

[10] Men låt oss nu ta det motsatta fallet! Om vi kokar tusen av sådana giftiga växter i samma kittel till ett döds-te och slutligen bara lägger en av dessa medicinalväxter i kitteln med de tusen giftväxterna! Åh, så snabbt alla dess goda och läkande naturandar kommer att förvandlas till de tusen giftiga växternas dödliga gift!

[11] Härav är det emellertid solklart att på denna jord, av de angivna skälen, är det onda mycket mer kapabelt att förvandla det goda till dess ondska än tvärtom. 

[12] Föreställ dig nu ett stort antal onda människor i ett område, eller till och med i ett helt land, och fråga dig själv enligt vad du redan har hört, om det på fullt allvar verkligen beror på Guds vrede, om all slags ondska inträffar där! Jag säger er, och särskilt dig, Min vän Stahar, att allt detta endast beror på dess människors sätt att leva och handla, och att Guds vrede och Hans hämnd för evigt inte har något att göra med det, förutom, att Jag har placerat en sådan ordning i naturen, vilket naturligtvis, så länge som jorden existerar, måste förbli oförändrad, annars skulle jorden upplösas och inte kunna förse människan med en plats att leva på under hennes prövoliv. 

[13] Därför är det nu viktigt att gripa tag i allt det goda med allt allvar, med all styrka och kraft, så att man inte uppslukas av allt det onda. 

[14] Försök därför att fullkomna era inre liv genom iakttagandet av Min lära, så att världens gifter inte längre kan orsaka er någon skada!”

78. Den mirakulösa örten

[1] (Herren:) ”Men låt oss återigen återvända till vår giftkittel med de tusen giftiga växterna som kokar i den! Se, tio eller för den delen hundra tusen av sådana medicinalväxter kommer inte kunna avgifta detta gift-te i denna kittel! Men det finns en mycket liten växt som växer på denna jord i de indiska högalperna – den förekommer också på Sinai –; vi behöver bara kasta en liten bit, ungefär lika stort som ett medelstort grässtrå, i den stora giftiga kitteln, så skulle den på ett ögonblick förvandla allt gift till det mest helande te!

[2] ’Hur är detta möjligt?’ frågar du förvånat, Min vise Stahar. Och Jag säger dig, att detta sker på ett väldigt naturligt sätt. Hur, kommer omedelbart och tydligt nu att visas för dig och alla de andra. 

[3] Förstå, när det är beck-, kol- och korpsvart en månfri stormig natt, kommer det verka som om det är lika mörkt i hela oändligheten. Detta mörker, som åtminstone för tillfället är ett dödligt gift för ögonens ljus, eftersom det berövar ögonen möjligheten att se, kan på ett ögonblick avlägsnas av den minsta ljusgnista från solen och förvandlas till ett kraftigt ljus.

[4] Kan du redan fatta vart detta är på väg? Du kan fatta och ana, men du är långt ifrån att veta! Eftersom du inte kan veta detta, så lyssna!

[5] Hur kan en gnista av solljus driva bort allt mörker, och varför är det över huvud taget mörkt utan det? Luften består av samma andar under den mörkaste natten som den ljusaste dagen?

[6] När väl solen har gått ner, går naturlivsandarna gradvis till vila, var och en för sig, och eftersom de vilar i sig själva och deras ljusskal inte vibrerar, märker inte köttets öga deras närvaro och väsen, och det påtagliga resultatet för köttets öga är den mörka, ljuslösa natten. 

[7] Du säger naturligtvis att vinden också blåser på natten och därför vilar inte naturlivsandarna! Åh, du tar miste och har ingen aning om den inre specifika rörelsen hos en naturande! Vinden blåser också på natten och därför rör sig också naturlivsandarna, men inte en specifik rörelse i dem själva, utan bara en allmän rörelse i en viss riktning, tvingade av någon högre ande. Men om någon gång en naturande eller ett helt, stort samhälle av naturandar, som är de eldtungor som du och alla närvarande här har sett, upphetsas till en extraordinär inre vibrerande rörelse, kommer det att bli ytterst klart och ljust för ögat på den platsen och detta ögonblick är en indikation på att de griper tag i varandra och att något skapas.

[8] Men i ett sådant ögonblick blir också ett oräkneligt antal av naturlivsandarna i den vidaste omgivningen också upphetsade, och det blir ljus och klart i hela omgivningen. Ju häftigare de närliggande andarna upphetsas av naturandesfären, desto ljusare blir det i hela omgivningen, och på detta sätt har också en hel skara andar, som gripit varandra, en liknande strävan; och solljuset ger det mest talande bevis på detta genom dess produktiva kraft och inflytande på de himlakroppar som är tillräckligt nära.

[9] De fria naturlivsandarna på planeterna är inte de enda som upphetsas av solljuset att skapa något, utan också dem i den fria eterrymden. Ty saker uppstår ofta genom att naturlivsandarna så griper tag i varandra, något som din visdom aldrig hade kunnat drömma om. 

[10] Men som du har sett nu, att en enda ljusgnista, med hjälp av solljusets kraft, omedelbart kan förvandla ett enormt stort mörkt utrymme till ett starkt ljus, på samma sätt kan den lilla medicinalörten göra en stor kittel full av giftigt te till en nyttig dryck, eftersom naturlivsandarna i den lilla medicinalörten är alltför intensivt aktiva i den rätta ordningen och kan därför tvinga de slöare och mer oordnade andarna i den giftiga växten till en ordnad aktivitet. 

[11] Så är också fallet men en verkligt livsfullkomnad persons inflytande – först på sina medmänniskor och sedan även på de fortfarande fria livsandarna i ett vidsträckt område.

[12] Människor som är goda och ordningsamma i sig själva kommer också att fungera väl bland dem som är mer eller mindre goda, och de mindre goda kommer att ha ganska nyttiga örter i sig. Men om dessa blott naturligt goda människor kommer i kontakt med fundamentalt dåliga, onda och lössläppta människor, som bär sina onda hår på tänderna, så blir de snabbt och lätt korrumperade eftersom deras inre livsuppehållande kraft inte kan erbjuda dem en motvikt. Men om en person är fullkomnad i sig själv, liknar han den lilla medicinalväxten i den stora kitteln med giftigt te och den lilla solgnistan i den vidaste nattrymden. 

[13] När du har förstått detta ordentligt, kommer du slutligen helt förstå, hur all ondska bland människorna på denna jord inte kommer från Guds vrede och hämnd, utan enbart från människornas levnadsordning, precis som det goda ofta härstammar från en enda fullkomnad människa.

[14] Och eftersom Jag har fört er rätt på detta lärorika sätt, är det igen upp till er, att fråga Mig om något som kan vara främmande för er från sfären av den gamle Lasarus dödshistoria. – En av er har fortfarande en liten fråga i bakgrunden; låt denne höras!”

79. Värmens och kylans ursprung

[1] Matael säger: ”Herre, denne är uppenbarligen jag själv! För på fullt allvar har jag fortfarande en liten sak i bakgrunden som jag inte kan få ihop, trots att jag har tänkt mycket på det!”

[2] Jag säger: ”Ja, ja, det är du; låt oss veta vad som tynger dig!”

[3] Matael fortsätter: ”När jag och min far gick från vårt hus tillsammans med den unge Lasarus mot Betania, och såg det stora ljusfenomenet på vägen, så kände vi på samma gång en betydande värme. Men när ljusfenomenet försvann, ihop med det plötsliga totala mörkret blev det väldigt kallt, så att hela jag började huttra. Skälet till denna kyla kan jag inte lista ut; om det behagar Dig, åh Herre, skulle jag vilja veta skälet till det!”

[4] Jag säger: ”Nåväl, skälet är så nära att du nästan kunde snubbla på det! Om du gnuggar två träbitar mot varandra, kommer de att bli varma, heta och slutligen tändas och börja brinna. Varför händer detta? Eftersom de naturliga livsandarna som finns i träet och dess celler och organ väcks och upphetsas från sin stumma och dova vila på ett alltför våldsamt sätt, så går de omedelbart in i en stor individuell, vibrerande rörelse och börjar visa sig som ljus och eld, varigenom de ännu tröga intilliggande andarna också börjar bli upphetsade och sätter slutligen alla naturandar i upphetsade rörelser, eller rent ut sagt, i brand. Om upphetsningen eller brinnandet upphör kyls det totala antalet naturlivsandar snabbt. Ju häftigare upphetsningen sker, desto snabbare blir naturandarna trötta, tillsammans med vila och kyla. 

[5] En glödande träbit eller ett glödande kol är inte ens i sitt starkast brinnande tillstånd tillnärmelsevis lika varm som en lika glödande metallbit. Skälet till detta är att naturandarna inuti metallen har förmågan att bli mycket mer upphetsade än dem i träet. Men om kolet och metallen kyls ner till samma omgivande temperatur, kommer metallen kylas ner snabbare än kolet och i det fullständigt nedkylda tillståndet kommer det kännas betydligt kallare än en helt nedkyld kolbit. 

[6] Om det på en sommardag är väldigt varmt och kvavt, börjar naturlivsandarna att röra sig, och denna allt mäktigare rörelse gör så att det blir ännu varmare och kvavare.  Om detta blir större eller mer intensivt, sker detta eftersom de nämnda andarna börjar trycka sig mot varandra och snart blir synliga till och med för det köttsliga ögat i form av dimma och moln. 

[7] Men hur molnen tilltar och tilltar vid ett sådant tillfälle, det känner ni till, även hur blixtarna skapas i molnen och hur det kommer att börja regna kraftigt och ibland även hagla, vilket är effekten av fridsandar som ni redan är bekanta med. 

[8] Ju våldsammare och klarare blixtarna är under en storm, desto kallare kommer luften bli efteråt – vilket är resultatet av att de upphetsade naturandarna kommer till vila, vilket de naturligtvis är tvingade till av de mäktiga fridsandarna. Det var samma sak med ditt stora, mäktiga ljusfenomen, och av samma skäl blev det riktigt kallt efteråt. – Är du nu också på det klara med detta?”

[9] Matael säger: ”Herre, jag tackar Dig för detta klargörande; jag är också på det klara med detta!”

80. Den nyfikne pojkens dödliga fall

[1] Jag säger: ”I så fall måste du ändå berätta för oss om den unge pojkens dödsfall där han föll från ett träd och dog strax därefter, och på samma gång om den person som kastade sig i sjön och drunknade, och därigenom begick självmord. Var emellertid kortfattad och berätta bara huvudpunkterna för oss!”

[2] Matael började genast tala och sade: ”Jag ber bara om lite tålamod; för jag vill berätta om de båda fallen tillsammans och därför måste jag samla mig lite!”

[3] Jag säger: ”Gör så, men Jag kommer lägga rätt sätt i din mun, och det kommer gå bra utan att du samlar dig!”

[4] Matael säger: ”Ja, i så fall, då behöver jag naturligtvis inte lång stund för att samla mig och kommer genast börja berätta de bägge händelserna så troget och sant som möjligt eftersom jag ändå minns dem mycket väl!”

[5] Alla säger högt: ”Nåväl, upphöjde vicekung över länderna runt Pontus upp till Kaspiska havet, vi är alla särskilt glada att lyssna på din berättelse; ty du är en oöverträffad mästare i att berätta historier!”

[6] Matael säger: ”För att berätta historier krävs framför allt lite språkkunskap och en stor kärlek till sanningen. Den som berättar en sann historia har alltid en fördel framför en fabeldiktare! Men hur som helst, det jag har att berätta för er efter Herrens önskemål, är en av de många berättelser som jag upplevde från vaggan till mitt tjugonde år. Jag kommer att ge er den med tungan som jag upplevde det under mitt sjuttonde år vid min fars sida, som alltid var vid min sida och blev väldigt vis på grund av mina syner. Bägge historierna är som följer:

[7] Det var vid tiden för den allmänna judiska reningen, där – vilket är känt – en syndabock slaktades vid Jordanfloden och offrades för alla judarnas synder och slutligen kastades i den kära Jordanfloden under allt slags gråtande och böneformler och förbannelser. Nåväl, att bara säga ett enda ord till om det, skulle vara ett fåfängt och värdelöst pladder, eftersom sådana ceremonier är alltför välkända för ens den enklaste jude. 

[8] Vad som kanske är mindre känt för er är det faktum att under den speciella syndabocksceremonin var en oerhört stor skara närvarande. Greker, romare, egyptier och perser var rikligt närvarande. Kort sagt, det rådde inte brist på nyfikna människor!

[9] Att pojkarna också ville se något av detta spektakel är lätt att förstå, och lika lätt att förstå är att nyfikenheten drev de icke-seende pojkarna till de närliggande träden. Det tog inte lång tid förrän de gästvänliga träden fylldes och pojkarna på grenarna började gräla. Ofta blev de tillsagda att hålla tyst, men dessa välmenande förebråelser var till liten eller ingen nytta. 

[10] Jag och min far satt på våra kameler, som min fader hade fått som gåva från en perser som han hade botat från en svår sjukdom; bägge hade dubbla pucklar och var mycket bekvämare än den en-puckliga. Vi hade därför en god överblick över hela saken. Inte långt från vår utsiktspunkt stod ett mycket vackert och högt cypressträd, på vars grenar, som av naturen inte var kraftiga, tre pojkar bråkade.

[11] Men eftersom detta ganska gamla träd bara hade två grenar som var tillräckligt kraftiga för att man kunde anförtro dem sitt liv, slogs de tre pojkarna om att äga de två kraftigaste grenarna, medan den tredje tvingades nöja sig med det som egentligen var mer kvistar än grejar. På en höjd av fem manslängder satt sålunda den tredje pojken på sin gren, som var mer en kvist än en gren. 

[12] Saken fortlöpte sålunda i ungefär en timme tills en tämligen kraftig vind dök upp vid middagstid, vilket fick toppen på cypressträdet att svaja oroväckande mycket, och röken från det kraftigt rykande offeraltaret blåste rakt i ansiktet på de tre pojkarna, i sådan omfattning att de var tvungna att täcka ögonen för att förhindra en formligen flod av tårar. 

[13] Jag betraktade pojken som satt på den klena grenen i sin ytterst farliga position. När röken rökte rakt i ansiktet på honom, såg jag plötsligt två stora fladdermöss som flög runt hans huvud. De var lika stora som två fullvuxna duvor och skickade ännu mer rök i ansikten på den stackars pojken. 

[14] Jag uppmärksammade min far på vad som hände och berättade att något dåligt var på väg att hända. Jag berättade också vad jag såg och att de båda fladdermössen inte såg naturliga ut, särskilt eftersom de ibland blev större och sedan mindre igen. 

[15] Min far styrde sin kamel mot trädet och kallade på pojken i trädet, att han skulle klättra ner så fort som möjligt, annars skulle han råka ut för en olycka. Huruvida pojken verkligen hörde min fars ganska högt uttalade ord, kan jag inte riktigt säga; eftersom jag bara märkte den tidigare scenen och hur den pojke som satt på den väldigt tvivelaktiga grenen kliade sig i ögonen mer och mer med bägge händerna, plågad av den tjocka röken, och måste nästan ha varit blind vid det här laget. 

[16] Eftersom min far märkte att hans varningsrop till pojken var fruktlöst, avlägsnade han sig från det tveksamma trädet, kom tillbaka till mig och frågade om jag fortfarande hade samma syn. Jag svarade sanningsenligt ja på frågan och framhöll att om inte pojken omedelbart lämnade trädet skulle han oundvikligen drabbas av en olycka. Fadern sade: ’Ja, min son, vad kan man göra?’! Vi har ingen stege, och pojken lämnar inte trädet när han uppmanas till det; man måste därför vänta, och se vad Herren Gud kommer att göra med denne olydige pojke.’

[17] Min far hade just uttalat det sista ordet, när den svaga grenen brast, böjd för många gånger fram och tillbaka genom pojkens ständiga rörelse, och pojken naturligtvis helt oskyddad föll med full kraft från en höjd på ungefär fem manshöjder med huvudet före på en sten som låg under trädet, som krossade hans skalle och knäckte hans nacke, och han dog sålunda omedelbart. 

[18] Detta skapade uppståndelse bland folken; alla trängdes runt den förolyckade pojken. Men till vilken nytta, eftersom pojken redan var död?! De romerska vakterna skingrade till slut folket, och min välbekante far kallades dit för att undersöka pojken, huruvida han verkligen var död eller om det skulle lyckas med återupplivningsförsök på honom. Min far undersökte den krossade skallen och nacken och sade: ’Ingen ört och ingen salva hjälper längre! Ty han dog inte bara en gång utan två och kommer inte leva igen i denna värld!”

81. Esséns självmord som förbannades av templet

[1] (Matael:) ”På samma gång frågar fadern mig, om jag har upptäckt något särskilt med pojken. 

[2] Jag sade till honom på grekiska: ’Dessa båda stora fladdermöss har förenats ovanför hans bröstkorg, i form av en mycket sorgsen apa, och försöker skilja sig själva från kroppen, men det verkar som om de fortfarande är starkt attraherade av den, så att det för tillfället inte är möjligt för dem att fullständigt skiljas från kroppen. Men ju längre deras ansträngningar varar, desto mer blir de ett, och – där, nu är de fria från kroppen som en flyktig varelse!’

[3] ’Detta är väl inte pojkens själ?’ säger min far. 

[4] Jag sade: ”Ja, detta vet jag sannerligen inte själv! Borde inte en sådan sjaskig pojke allvarligt talat ha en bättre själ?! Nu hukar sig denna märkliga varelse vid den blödande krossade skallen och verkar suga blod från det stora såret. Men det lyckas inte alls! Den slurpar bara i sig den mycket svagt synliga blodångan och därigenom får det lite mer av ett mänskligt utseende, men nu kommer bärare som förmodligen kommer ta bort kroppen från platsen! Jag är nyfiken på om denna ap-lika varelse kommer att följa med den!’

[5] I detta ögonblick kom fyra bärare med en tämligen lång påle, band kroppen till pålen med linnetyg, lyfte upp den och bar bort den.

[6] Jag sade: ’Men varelsen stannar kvar och ser sig om som någon i stor tomhet där han inte kan se någonting. Det verkar som att den inte kan se oss kroppsliga människor. Det kryper nu på platsen där pojken föll från trädet, och det ser ut som han vill somna. På fullaste allvar, det måste vara pojkens själ!’

[7] Fadern sade: ’Nåväl, lyckligtvis närmar sig historien om slaktandet av syndabocken sitt slut! Endast domen (domslutet) över dem som är utestängda från denna allmänna rening på grund av deras stora och onda synder kvarstår, och sedan är det över! Som alla år, samma gamla historia – för mig utan välsignelse, styrka eller nytta, och jag tror, för alla andra också! 

[8] Därefter var fadern tyst, lyssnade till domen och var inte så lite irriterad när den första förbannelsen uttalades över samarierna, först därefter över alla hedningarna, över esséerna, sadducéerna och på ett lättare sätt också över obotfärdiga blodskändare, broder-, fader- och modermördare, djurskändare och äktenskapsbrytare och – med den mest fruktansvärda dom – de som föraktade templet och dess helgedomar. 

[9] Efter denna säkerligen inte upplyftande ceremoni, vid vilken varje förbannelse förde med sig en enorm reva i översteprästens dräkt, drog alla snart tillbaka till staden. Endast en person, som förmodligen var lite mer än upprörd över de välmenande förbannelsedomarna, stannade vid en damm som inte låg långt från oss och var skapad av Jordanfloden, och vissa dårar hävdade att detta hål med en diameter på ungefär etthundra manslängder, dränerade allt vatten från syndafloden från hela jorden på ett och ett halvt år och några dagar. Att denna damm är väldigt djup, det är sant, men den är säkerligen inte bottenlös. 

[10] Min far var ganska misstänksam mot hur denne person tittade så tomt och förvirrat in i det svarta vattnet från en klippa som stack ut i dammen. Han frågade mig om jag kunde upptäcka något ovanligt runt eller ovanför denne man.

[11] Jag sade, eftersom det var helt sant: ’Jag kan inte se någonting; men jag kan inte förneka att jag inte alls tycker om människan! Jag tror inte att man har fel om man säger: Han kommer snart, med sin egen kropp, undersöka hur djup dammen är!’

[12] Jag ger er det så troget som jag sade då, även om min far aldrig tyckte om att höra mig skämta lite om väldigt allvarliga ting – för det hade jag en alldeles särskild talang. Ha därför överseende med mig, åh Herre, om jag använder samma ord här som jag använde då!”

[13] Jag säger: ”Sättet du talar på är rätt, för Jag vill ha det så, och förresten, Jag Själv lägger så att säga orden i din min! Fortsätt bara att tala; alla lyssnar med stor uppmärksamhet!”

[14] Och Matael fortsatte att tala och sade: ”Men jag hade knappt talat färdigt förrän personen lyfte sina händer och sade högt: ’Denne överstepräst har förbannat mig eftersom jag var en essé och har lämnat templet, för att lära mig en annan och bättre visdom, som jag dock fann lika lite där som i templet i Jerusalem. Men jag återvände till templet i omvändelse och har bett och offrat; men översteprästen förkastade mitt offer, skällde ut mig som den värsta sortens tempelskändare och förbannade mig för evigt, genom att riva itu sitt klädesplagg sju gånger. Nu hoppades jag i den allmänna reningen på en mildring av hans uttalade förbannelse, men jag väntade förgäves! Han bekräftade bara mer av den gamla förbannelsen och gjorde mig till en förbannad person inför Gud och folket! Därför är jag förbannad! – Så vare jag då förbannad!’ – Med dessa ord som han ropade högt kastade han sig från klippan in i dammen och drunknade.” 

82. Tillståndet för de bägge dödade personernas själar

[1] (Matael:) ”Det dröjde inte länge förrän jag såg något som liknade ett grått människoskelett långsamt flytande på vattenytan, åtföljd av väldigt märkliga svarta ankor. De var ungefär tio till antalet. Bara fötterna, men bara under anklarna, hade lite kött på sig; allt annat var ben utan hud eller kött, vilket slog mig som ytterst märkligt. I början var skelettets ansikte vänt uppåt, men efter ungefär en timme vände det sig om, började som en duktig simmare arbeta med händerna och fötterna och tycktes anstränga sig för att försvara sig mot de svarta ankorna. De var emellertid envisa och ville inte släppa taget om läskige simmaren.

[2] På detta sätt drev den mystiske figuren runt på ytan i ungefär en halvtimme i alla riktningar, ibland snabbare och sedan långsammare igen, och dök till och med några gånger under ytan och dök upp igen. Jag skulle ha tagit det för ett vattendjur, om min far också kunde ha sett den men hur hårt han än ansträngde sina annars så vassa ögon, kunde han inte se någonting, vilket gjorde att jag naturligtvis måste bli övertygad om att liket som flöt omkring i dammen var något onaturligt, det vill säga själsligt och andligt. Efter en timme var det fullständigt stilla, och de svarta ankorna såg ut som om de nypte några sista köttbitar från skelettet. 

[3] Eftersom inget av vikt inträffade, återvände vi till vår apa, som precis började gå upp och försökte ställa sig på de bägge bakbenen och till och med gå skakigt. Men det gick dåligt. Var femte steg sjönk varelsen ner till marken på sina framben, men kom snabbt upp igen och såg sig hela tiden om i alla riktningar, och av dess sätt att ivrigt se sig om kunde man dra slutsatsen att varelsen var rädd för något eller att den var extremt hungrig och tittade efter någon lämplig föda. 

[4] När vår apa, eller vår dödligt skadades pojkes själ, såg skelettet, utbröt den ett högt visslande rop och iakttog skelettet med en särskild uppmärksamhet. Efter ungefär en halvtimme ställde den sig upp som en människa och jag kunde tydligt höra de läspande orden: ’Detta var min dåliga kropps olycksalige far! Ve honom och mig; ty Jehovas vrede och dom har hunnit ifatt oss! Jag kan fortfarande bli hjälpt, men hur kan han bli hjälpt?’

[5] Här gjorde apan ett uppehåll och såg väldigt ledsen ut, medan de svarta ankorna i dammen glatt retades med och jagade skelettet som inte visade mycket till liv. Detta varade i drygt en halvtimme och nästan alla människor skingrades, förutom några romare och greker, som var involverade i en affärsdiskussion och brydde sig inte alls om våra stilla betraktelser. 

[6] Min far frågade huruvida jag kunde se något annat. Jag svarade nej och sade kort: ’Inte det minsta än så länge!’

[7] Då tyckte min far att vi skulle gå, eftersom allt som var värt att se hade noterats och vi borde knappast bry oss om något annat som Jehova kommer att göra med de bägge själarna. 

[8] Men jag sade: ’Far, vi har redan tillbringat tre timmar med dessa bägge själar och har inte fått något annat än ett stilla, sorgligt spektakel inför mina ögon; låt oss därför tillbringa ytterligare en timme – kanske kommer något intressant ut av det!’ Fadern var fullt nöjd med mitt förslag så vi stannade kvar. Några ögonblick efter vårt samtal tog saken plötsligt en ny vändning. 

[9] Apan reste sig plötsligt full av vrede, hoppade upp på vattenytan och började fånga de kusliga ankorna, och ve var och en han lyckades fånga! På ett ögonblick slets den i tusen bitar! Bortsett de fem som han dödade, så lyckades de andra fem emellertid fly bort. 

[10] Efter att dessa onda ankor hade försvunnit på detta sätt, lyfte apan upp skelettet ur vattnet och placerade det ungefär fem steg från dammen på en väldigt vacker del av gräsmattan där jag kunde se dem och han sade: ’Far, i din stora fattigdom, hör du min röst, hör du mitt ord?’ Och skelettet som satt ner nickade med den synliga skallen, vilket tydligt visade att det hörde sonens ord och förstod dem.

[11] Och apan som alltmer fick ett mänskligt utseende, reste sig som om han hade mycket kraft och sade med en röst som jag tydligt kunde höra: ’Far! Om det finns en Gud, kan det bara vara en god och rättvis Gud! Denne Gud förbannar ingen; ty om människan är en produkt av denne Gud, kunde hon inte vara ett fuskjobb, utan bara ett mästerverk! Men, om det skulle finnas en mästare som på fullt allvar förbannar sitt arbete, skulle han vara sämre än den värste klåpare; ty även en klåpare förbannar inte sitt eget arbete, utan betraktar det som något gott. Och skulle Gud som en stormästare över alla mästare kunna förbanna Sitt eget arbete?

[12] Att förbanna och fördöma är en mänsklig uppfinning och ett resultat av blindhet och avsaknad av utbildning om den mänskliga naturen. De felsteg en person under utveckling begår, är försök av den självständiga tillblivande personen att använda sin fria vilja, och mänskliga handlingar är en övning i självbestämmande i förståelsens sfär såväl som i den fria viljans sfär inom en viss ordning, som är fastställd genom den stora skapelsens oändliga serier av den ende vise Skaparen, och att endast i en sådan ordning kan varelsernas existens i det timliga och eviga vara tänkbar. 

[13] Människornas förbannelse är ett ont stycke från deras mörka sida; de förstör sig själva och sina medmänniskor och kastar till slut in folk i den största nöd, största misär och all förtvivlan. Du, min stackars jordiske far, dödades av översteprästens tiofaldiga förbannelse, även om du inte har gjort dig värdig till en förbannelse av Gud. I din största förtvivlan tog du ditt eget timliga kroppsliga liv och nu är du här som den sorgligaste produkten av ett rent mänskligt spådoms-övermod. Men jag har säkerligen fått nåd från Gud och så mycket insikt och styrka för att ta bort översteprästens tiofaldiga förbannelse från dig som plågade dig i form av svarta sjöfåglar, och du är nu ute i det fria och på torra land. Men jag kommer nu göra allt jag kan för att hjälpa dig här i din stora nöd och fattigdom, så mycket som min livskraft tillåter mig!’

[14] Under detta tal antog den tidigare apmänniskan mer och mer en mänsklig gestalt, och i slutet av talet hade personen fullt utvecklats till en mycket graciös mänsklig gestalt och var som från tomma intet klädd med en ljusgrå veckad dräkt. Bredvid honom låg något på marken insvept i ett tyg. Den nu mycket stilige pojken lösgjorde det och tog fram en lång, men mörkgrå skjorta och sade: ’Aha, detta är en dräkt för dig; tillåt mig att klä dig med den!’

[15] Skelettmänniskan nickade jakande, och pojken satte på ett ögonblick på honom dräkten och band tyget som var lite ljusare till färgen runt pannan som en slags turban, och skelettet såg därigenom lite bättre ut. Den nu väldigt modige pojken tog tag i den gamle mannen under armarna och ville hjälpa honom att stå upprätt, men han lyckades inte.

[16] Efter flera försök ropade pojken, som redan var lika stor som en yngling, med en genomträngande röst, som till och med min far påstod sig ha hört, men utan att röra sig: ’Jehova! Om Du finns någonstans, skicka lite hjälp till mig och min far! Han har inte syndat, men den största synden av dem som gör anspråk på den största gudomliga ära för att få större respekt och nytta från världen, har krossat honom likt en sten som faller från molnen, och nu ligger han här som en själ förbannad av världen! Kommer han därför också att för evigt förbannas av Dig? Ge honom åtminstone en hud över de synliga benen! Ty jag tycker väldigt synd om min fars fruktansvärda nakenhet! Hjälp Jehova, hjälp!’

[17] Efter detta rop framträdde snart två mäktiga andar och rörde vid tinningen på skelettet. Det fick genast senor, hud, lite hår och – som det verkade – även ögon, men väldigt tomma och djupt liggande. Ingen av de bägge andarna sade emellertid ett enda ord, och försvann omedelbart efter denna handling. 

[18] Pojken, som nu såg väldigt nöjd ut, försökte få upp den gamle mannen på fötter; och denna gång lyckades han. När den gamle mannen stod upp, frågade pojken om han kunde gå. Den gamle mannen svarade jakande med en ytterst skrikande ihålig röst; men pojken tog genast tag under armarna på honom och bägge rörde sig nu söderut och blev osynliga för mig.”

83. Förklaring till själen på den andra sidan

[1] (Matael:) ”Detta var de två berättelserna som jag har upplevt. Vad som senare hände med dessa bägge i andarnas rike, vet jag verkligen inte; och trots Din tidigare förklaring förstår jag inte vad de två fladdermössen betyder med pojken som föll från trädet, de som senare smälte samman till en apform, och varför självmördarens själ framträdde som ett komplett skelett som flöt runt på vattenytan. Varifrån kom de tio ankorna och varför retade de skelettet? Hur kunde pojkens aplika figur slutligen bemästra fåglarna? Vad betyder dessa dräkter, varifrån kom de, och vilken effekt hade de på de bägge själarna?

[2] Ja, det finns säkert mycket man kunde fråga om, men för mig är särskilt dessa saker som jag har avslöjat min okunskap om av särskilt intresse, och jag skulle högt uppskatta en nådefull förklaring till detta. Om någon annan av oss också skulle vilja ha en förklaring till något fenomen, så får han säkert fråga om det?!”

[3] Cyrenius säger: ”Min vän, under dina berättelser kände jag mig mycket märklig till mods! Människolivet förefaller mig som en bäck som stilla och ofarligt rinner på en platå. Men vid slutet av platån, dyker den tidigare så stilla bäcken ner i ett oöverskådligt djup och borrar med ett dånande brus sig en fruktansvärt djup vilobädd, men finner ingen ro! Ty kraften i dess eget fall driver den längre och längre bort från dess vilobädd med stor hastighet, och den måste fly och fly, tills den någonstans uppslukas av havets allmakt och dess omätbara djup. 

[4] Åh Herre, för vår tröst, förklara dessa förskräckligt allvarliga ögonblick av det annars så vackra livet! Ta bara den person som enligt vår broder Mataels berättelse hoppade in i dammen, som jag känner väl till, för att avsluta sitt förtvivlade liv. Vilken fruktansvärd förändring precis efter hoppet! Vilken osäkerhet, vilken misär! Ge oss därför, åh Herre och Mästare, en tröstande förklaring till allt som broder Matael berättade för oss på ett sådant förskräckligt troget sätt!”

[5] Jag säger: ”Ja, förvisso ser vi här några fruktansvärt sorgliga livsögonblick som sannerligen är fulla av allvar. Men vad vill du göra för att rädda ett liv som fullständigt har krossats av världens inflytande och dess helvetiska begär, så att det inte helt skingras och går vilse, och gradvis styra det i rätt riktning? Måste inte ett sådant liv tas på största allvar?

[6] Ja, det är sant, detta gripande ögonblick är verkligen något ytterst motbjudande för åskådaren! Övergången genom en mycket trång liten port är naturligtvis inte lika trevlig att se på, som en fullt frisk jungrubruds ansikte; men den vägleder just den människan till livet, nämligen till ett sant och för evigt oförstörbart liv! Och av det skälet är i slutändan ett sådant allvarligt livsögonblick för den som förstår det, mer tröstande än en jungfrubruds leende våransikte. Men nu skall vi gå över till förklaringen till vad vi har hört från Matael!

[7] Redan tidigare såg Matael två stora fladdermöss som flög runt pojken när han föll från trädet och genast låg död på marken. Pojken var för det första en ren avkomling till denna jord. Men de rena jord-barnen, som ni har hört många gånger från Mina förklaringar och även tydligt har förstått, är själsligt och kroppsligt sammansatta av hela denna jords organiska skapelse. Den mycket olika födan för kroppen som en människa konsumerar ger bevis på detta, medan ett djur är mycket begränsat i sitt val av näringsrik föda. Men för att en människa skall kunna tillgodogöra sig alla intelligenspartiklar som hennes själ är sammansatt av, med lämplig själsföda från de naturliga näringsämnen hon konsumerar, kan hon också konsumera olika slags mat från djur-, växt- och mineralrikena. Ty själens verkliga kropp, liksom köttets kropp, får näring och mognad från den naturliga föda som konsumeras.  

[8] Nu beror det också på vilken varelsesfär, som en rent jordisk människa erhöll sin själ från i de stigande graderna. Och det är då, särskilt för barn, som man för det andra måste ta med i beräkningen att deras själ fortfarande innehåller spår av den tidigare varelsetypen, från vilken de ursprungligen övergick till en mänsklig form. Om ett barn uppfostras rätt från början, förvandlas den tidigare varelseformen snart till en mänsklig form och härdas mer och mer i den. Men om barnets uppfostran försummas, kommer den tidigare varelseformen mer och mer i förgrunden och till och med drar den fast formade kroppen till den sagda tidigare varelseformen, och hos vissa grova människor är det ganska lätt att känna igen vilken form som tvivelsutan är förhärskande. 

[9] Så när Jag tidigare sade att pojken kommer från denna jord, både själsligt och fysiskt, kommer ni beträffande hans åsidosatta uppfostran att förstå varför hans själ, när han ännu var i trädet innan han föll ner, i det ögonblicket var synligt som två fladdermöss, eftersom han förföll till en krampaktig medvetslöshet dels på grund av att han höll sig för hårt i trädet och dels av att storknat av den tjocka röken, även om han inte längre visste vad som skedde. 

[10] Ty så länge som en själ under dödsögonblicket inte är helt separerad från kroppen, kommer den att vara utan medvetande på grund av ängslig oro (förvirring). Den känner sig som någon som är bunden med ansiktet vänt uppåt på en spole, som roterar i extremt hög hastighet. Den kan se så mycket den vill, men kommer ändå inte kunna se någonting; som mest kommer den att se en mattfärgad disig cirkel runt sig, som förvandlas till fullständig natt när den roterar snabbare och synorganet blir alltmer ostadigt. 

[11] Men precis som synorganet måste ha vila för att uppfatta ett föremål, så kräver på samma sätt själen en viss inre vila, för att uppnå en säker och klar medvetenhet om sig själv. Ju mer själen blir störd inom sig själv, desto mer försvinner dess tydliga självmedvetenhet; och när den väl har försatts i största möjliga oro, vet den inte längre något om sig själv förrän den har övergått i vila. Och detta ögonblick inträffar desto mer hos döende människor, ju lägre nivå av livsutbildning en själ var på. Ah, med livsfullkomnade själar inträffar naturligtvis inte detta något sorgliga tillstånd, som Matael såg väldigt tydligt under den gamle Lasarus dödsögonblick, eftersom hans själ aldrig var i någon slags rastlöshet. 

[12] Pojken i trädet var fysiskt nästan helt död i ungefär en kvart och visste inte längre något om sig själv; hans själ såväl som hans kropp var omgivna av det tätaste mörker. Och en själ som hamnar i för mycket rastlöshet börjar dela upp sig i de tidigare, mindre och ofullkomliga tidigare livsvarelserna; det var därför som de två fladdermössen var synliga. Först efter att pojken förlorade alla band med sin själ genom att hans hjärna krossades, kom snart mer frid till den förstörda själen, de bägge tidigare förskapelserna tog tag i varandra, och snart blev en apa som den sista tidigare skapelsen synlig; men det krävs en längre vila innan den fullständigt griper tag i sig själv, och ännu mer vila tills den förstår sig själv och vinner självmedvetande. Det är därför som den kröp en stund vid platsen där dess kropp föll till marken från trädet, mer av instinkt än att den visste vad som hade hänt. 

[13] Gradvis återkom medvetandet och självinsikten, och apan fick ett alltmer mänskligt utseende och började stå upprätt. Hans andliga, ständigt växande känsla av uppfattning började varsebli närheten till sin jordiske fars olyckliga själ. Han lämnade den plats där han hukade, rörde sig mot dammen och, efter sin inre maning, flyttade han över till dammen och kände nu till fullo sin fars själ, belastad och plågad av den tiofaldiga förbannelsen. 

[14] Då vaknade den barnsliga kärleken i honom och med den också frågan om Gud och Hans sanna rättvisa. Med allt detta vaknade också en mycket rättfärdig vrede mot den förbannelse som människor i sitt gränslösa högmod vågade slunga över sina fattiga, men i grunden mycket bättre medmänniskor. I och med detta kände den nu mycket mer fullkomliga apmänniskan också inom sig en styrka att ta sig an de tio förbannelsedjävlarna som plågade hans fars själ omåttligt i form av svarta ankor. 

[15] Med denna ökade självkännedom kastar sig apmänniskan i dammen och börjar, driven av kärlek till sin far, fara hårt åt de tio förbannelsedjävlarna. Inom några ögonblick förstörs de, och apmänniskan får därigenom ett nästan helt mänskligt utseende. 

[16] Nu börjar denna kärlek slå nya rötter till livet i hans fars döda själ. Detta fyller sonen med ännu större kärlek och styrka med vilken han drar bort sin far från hans undergångsplats och till torra land, där en fast viloplats för faderns framtida existens formas och hittas genom sonens kärlek. Men när sonens kärlek växer, växer även hans ljus. Ur detta ljus känner han igen begränsningen i sin egen styrka och vänder sig nu till Gud och ber Honom hjälpa sin far. Och hjälpen låter inte vänta på sig; kläder tillhandahålls och styrkan att flytta till en bättre och mer fullkomlig livssfär. Där får faderns själ näring genom sonens ständigt växande kärlek, får än en gång ett andligt kött och blod och, slutligen, blir kapabel att känna igen Gud och stiga in i Hans ordning – vilket alltid är ytterst svårt i fall av självmord.” 

84. Olika typer av självmord

[1] (Herren:) ”Det finns emellertid olika typer av självmord. Den värsta typen är när någon tar sitt eget liv på grund av att hans stora högmod har blivit alltför förödmjukat av någon annan, och det inte finns någon möjlighet för honom att hämnas. En sådan typ av självmord kan aldrig bli helt gottgjord i en själ. Det krävs tusen gånger tusentals år för en själ att föras till en punkt där dess vissna, kärlekslösa fantomben åtminstone kan kläs med någon tunn hud, än mindre en inkarnation av hela dess väsen; ty inkarnationen är en produkt av kärlek och väcker i sin tur kärlek. 

[2] Om någon ser på en flicka, som står väldigt fullkomnad i sin kroppsliga gestalt och är full av vällust, blir han genast helt igenom gripen av en sådan gestalt, och hans hjärta kommer omedelbart att uttrycka en kärleksfylld längtan efter att kalla denna flicka sin egen. Ja, varför är det så? Därför att flickans fullt utvecklade fysiska utseende är en produkt av mycket kärlek! Det materiella som har kärleken som grund kan och måste också väcka i den andra personen vad det själv är. 

[3] Men om vi går till en annan flicka, som är förskräckligt tunn, och Jag säger till dig att hon inte kommer att röra någons hjärta på ett passionerat sätt; i hemlighet kommer man tycka synd om henne, men det kommer bli ganska svårt för någon att bli kär i henne. Varför är det så?  Därför att hennes ben är täckta med alltför lite av det materiella, som bara är en produkt av kärlek!

[4] En själ som redan här har varit ren kärlek ser lika ytterst bedårande ut på den andra sidan, vad dess form beträffar. En girig och väldigt självisk själ ser emellertid väldigt tunn ut på den andra sidan. Men det finns fortfarande visst kött och blod kvar eftersom en sådan själ åtminstone har kärlek till sig själv, medan en självmördare ser ut som ett skelett på den andra sidan. Den enda frågan är huruvida det är som ett människo- eller något djurskelett. 

[5] Vi har redan berört att det finns flera olika typer av självmord, och Jag har redan nämnt de värsta i detalj. Nåväl, ett självmord av värsta slag framträder inte i form av ett mänskligt skelett på den andra sidan, utan i form av en drake, en orm eller något annat vilt, glupskt odjur. Varför då? Detta kan du lätt tänka ut själv! En sådan själ kommer aldrig att kunna uppnå sitt livs fullkomlighet.  

[6] Det finns de som begick självmord av svartsjuka för en jungfrus skull, som utan egen förskyllan föredrog en annan framför den svartsjuke personen som plågade henne med alla slags förebråelser varje gång de möttes, anklagade henne för att vara otrogen vilket hon aldrig ens hade tänkt på att vara. En sådan självmördare kommer till den andra sidan som ett varg-, hund- eller tuppskelett, eftersom den inre naturen hos dessa djur vägledde sinnet och viljan hos en sådan svartsjuk dåre, eftersom de som för-skapelser själva bestämde själens huvuddrag. Även dessa självmord kommer en dag att ha ytterst svårt att uppnå ens en viss grad av fullkomlighet i livet. 

[7] Sedan finns det andra självmord där de i hemlighet har begått ett grovt brott, som de vet är straffbart med en skamlig och smärtsam död. De vet att deras brott måste uppdagas. Vad händer vanligtvis då? En sådan hemlig brottsling går av den största rädsla och rättvisa samvetsplåga in i den största och mörkaste förtvivlan och hänger sig själv. En sådan själ framträder på den andra sidan som skelettet av dess tidigare varelse, som exempelvis vattensalamandrar, ödlor och skorpioner, som alla kurar ihop sig i en hög och är omgivna av en glödande vägg, vanligtvis i form av en glödande jätteorm. Den glödande väggen tillhör också en och samma själs tidigare varelse och utgör en intelligensdel av densamma. 

[8] Kort sagt, när väl en själ på grund av dålig uppväxt har blivit berövad all kärlek, till och med egenkärlek, så är hela själen genomsyrad av helvetet som den värsta fienden till livet. Själen blir då en fiende till sitt eget liv och väsen och strävar alltid efter att förstöra detsamma på något smärtfritt sätt. Men en sådan livsfientlighet måste i slutändan falla isär, och en sådan själ kan omöjligen uppträda på den andra sidan annat än upplöst i sina ursprungliga individuella livsformer, och även då bara i sitt köttlösa skelett som bär sin nödvändiga dom inom sig. 

[9] Benet, hos människor såväl som djur, är den del som är under mest dom och mest saknar kärlek. Eftersom kärlek till livet inte kan existera i ben, liksom i sten, så består dessa, även om de bara är andliga, som motsvarande delar i vilka ingen kärlek någonsin kan bo. Men mänskliga ben är fortfarande mer kapabla att kläs med liv än djurben, och än mindre skeletten av insekter, brosk och benen från amfibiedjur. 

[10] Nu kan ni lätt att föreställa er vad som kommer att hända när ett sådant självmord, som beskrivits, framträder på den andra sidan och vilken svår och utdragen process det kommer att bli innan en sådan själ ens kan börja anta formen av ett människoskelett och klä sig med hud och lite kött. 

[11] Men inombords frågar ni nu huruvida en sådan själ inte också kommer att lida någon smärta. Och Jag säger er, ibland den värsta och mest brännande smärta, och ibland ingen alls! När själen så att säga upprörs av andar som närmar sig för att, om möjligt, föra tillbaka den till liv, så känner den en fruktansvärd, brännande smärta i alla dess delar. Men så snart den kommer till vila igen, har den varken känsla eller medvetande och känner därför ingen smärta. 

[12] Det finns ännu många fler typer av självmord som inte är lika skadliga för själen som de två som just beskrivits. Inget självmord har dock några goda konsekvenser för själen. 

[13] Fallet som Matael beskrev var av den bättre typen, och därför gick återupplivandet och räddningen av den själen ganska lätt och snabbt. Men det kommer alltid att finnas en läcka i en sådan själ, som består i att ett sådant barn knappt någonsin kan lyckas bli ett Guds barn. En självmordssjäl kan knappt någonsin nå den första,  yttre och sålunda lägsta himlen, inte ens dess gränsland. 

[14] För det mesta kommer bara själar från alla andra världar till den första visdomshimlen, och från denna värld själarna av de visa hedningar som har levt ett anständigt och rättfärdigt liv, men ville inte heller på den andra sidan höra talas om Min person. Men om de med tiden accepterar en del av denna kunskap, kan de säkert komma in i den andra, den högre eller mellersta himlen. Men de kan aldrig någonsin komma in i den tredje, den innersta och högsta himlen, kärlekens och livets sanna himmel. För där kommer bara de in som redan fullt ut har lyckats bli Guds barn.”

[15] Jag anser att dessa dödsfall som berättas av bror Matael, har förklarats tillräckligt. Men om något fortfarande inte är klart, är han eller hon fri att fråga. Det är bara två timmar kvar innan solen dyker upp vid horisonten, och då skall vi alla göra något helt annat igen. Den som vill något, bör därför tala nu!”

[16] Alla säger: ”Herre, allt är klart för oss; ty med en så levande förklaring kan ingenting förbli oklart för någon!”

85. De vises sten

[1] Jag säger igen: ”Nåväl, eftersom vi fortfarande har några timmar kvar, låt vår Matael berätta en sista, på sitt vis högst minnesvärd dödsscen! Men innan dess, eftersom det redan dagas, bör Rafael föra tillbaka ljusstenen till dess plats och på samma gång samla några få utlovade korn till Cyrenius!”

[2] Rafael var snart klar med detta och kom med sju sådana ljuskorn till Cyrenius, som var stora som en hel ärta. Dessa lysande korn, som var lika stora som en hel ärta, som Rafael överlämnade till Cyrenius lyste så starkt att ingen kunde titta på dem; för till och med en av dem lyste så starkt att den skulle upplysa en stor sal mer än tusen kraftigt brinnande lampor, om den placerades på en upphöjd punkt i mitten.

[3] Cyrenius visste inte hur han skulle förvara dessa sju lysande kulor och frågade Mig om råd; och Jag kallade igen på Rafael för att förse Cyrenius med ett passande kärl så att han kunde förvara de sju kulorna. 

[4] Och Rafael var redan till hands och räckte Cyrenius en ask av renaste guld, lätt fylld med sten-lin (asbest), lade de sju kulorna i den och täckte asken med ett lock, som var pryddes med ett sinnrikt, upphöjt verk. När de sju kulorna sålunda var förvarade på ett säkert sätt, överlämnade han dem till Cyrenius med orden: ”Förvara dem för dig själv! Aldrig bör någon av dessa högst värdefulla stenar pryda någon kungakrona, så att inte en annan kungs begär för en sådan krona blir ett skäl till krig, där tusentals människor skulle behöva slita sönder varandra som rasande vargar, hyenor och björnar, bara för en sådan ljusbolls skull!”

[5] Cyrenius tackade Mig och även Rafael, som dock genast avvisade tacket och sköt över det till Mig.

[6] Men Jag sade: ”Det är bra att även denna sak har avslutats! De utlovade kulorna till dig, Cyrenius, är förvarade; använd dem aldrig på ett världsligt sätt och skryt aldrig över dem, inte ens för dina närmaste släktingar! Om du vill profetera, lägg asken på maggropen så kommer du att få klara syner; men detta bör endast du känna till, att du styrks till profetior genom innehavet av dessa stenar! Folket bör höra profetian och följa den, men de bör aldrig veta var den kommer ifrån! Men om du någonsin har hört talas om en vises sten, så har du den nu i dessa sju kulor; men bara för dig och ingen annan!”

[7] Cyrenius säger: ”Herre, om jag dör en dag, vad skall det då bli av de sju kulorna?”

[8] Jag säger: ”Ge dem då till Josoe, så kommer han snart att veta av sig själv, vad som måste hända med dem för världens välgång! Men nu inget mer om detta, och du, Min bror Matael börja nu med din berättelse; ty den är tusen gånger tusen gånger mer värdefull för er än hundra tusen av sådana lysande stenar! Var kortfattad, så att dagens mycket minnesvärda soluppgång inte stör oss!”

86. Änkan och hennes giftiga sfär

[1] Matael bugar sig och börjar genast berätta om följande minnesvärda dödsfall, och berättelsen är som följer: ”På en liten plats mellan Betlehem och Jerusalem bodde en märklig änka. Han var gift två gånger. Den förste maken dog redan efter ett år. Med honom hade hon en dotter, som trots att hon var döv och stum var fräsch, frisk och väldigt gladlynt i övrigt, vilket sällan är fallet med dövstumma personer. 

[2] Efter att ha varit änka ett år, bad en livskraftig man om hennes hand och gifte sig med änkan, som då sades ha varit mycket vacker! Men mannen varade inte mycket längre med denna kvinna än hans föregångare; för han levde bara två år och några månader och dog precis som den förste av allmän avmagring. 

[3] Detta skrämde bort alla andra män, så att ingen hädanefter vågade fråga om hennes hand. Med den andre, livskraftige mannen, hade hon inga barn alls, medan den dövstumma dottern växte frodigt och redan i sitt femte år var hon lika stor och stark som nästan ingen annan flicka i sitt tolfte år, och hon hade ett vackert ansikte, och varje man tittade efter denna dövstumma flicka med stor och ofta mycket begärlig glädje.  

[4] Änkan levde sedan i tjugo år till, förblev väldigt vacker och även mycket bedårande, och hennes dotter förtrollade varje man; ty något vackrare och mer attraktivt fanns troligtvis inte i hela det judiska landet! Flickan var på samma gång mycket intelligent och mycket välutbildad och kunde göra sig förstådd för alla genom teckenspråk, och alltid på ett så konstnärligt och delikat sätt att varje man var glad att ha haft ett samtal med denna döva och stumma flicka. Många ville gifta sig med flickan, men eftersom det var mot lagen för dövstumma att gifta sig, vilket jag inte kunde finna någon rimlig anledning till, fanns det inget att göra i detta avseende.  

[5] Änkan var också en av de mycket bemedlade och hade stora egendomar, och därför många tjänare och pigor, och var ytterst givmild mot de fattiga. Kvinnan skulle ha velat gifta sig igen; men eftersom ingen längre bad om hennes hand och kvinnan inte heller vågade åtrå någon, av rädsla och god vilja på samma gång, för att inte bli en mördare av en tredje man, så förblev hon ensamstående och levde ett verkligt moraliskt och tillbakadraget liv och var tröstare för många behövande.

[6] En gång kom en grekisk läkare och ville bota henne från hennes märkvärdiga egenheter, men hon skickade iväg honom och sade – som hon senare berättade för min far, om mitt annars goda minne inte sviker mig, med följande ord –: ’Mina föräldrar var goda och gudfruktiga människor, och som flicka var jag känd som ett föredöme i att leva rent. Innan mitt första äktenskap hade jag aldrig känt en man. Hur min annars mycket välformade kropp kunde ha en sådan egenskap är för mig en gåta. Men jag är annars – Jehova vare allt tack! – annars helt frisk och behöver därför inte någon medicin. Det är således Guds vilja, som jag gärna finner mig i! Du pseudo-Aesculapius (Aesculapius var den grekiske och romerske guden för läkekonsten) kan gå, annars andas jag på dig, och då är du hopplöst förlorad, oavsett om du är läkare och vill hjälpa mig, men som jag kan se, kan du inte ens bota dig själv från den otäcka halsstruman, såväl som haltandet på din vänstra fot! En läkare bör själv vara felfri och kärnfrisk om han vill hjälpa en sjuk person! Läkarens friska och fulla hälsa måste ingjuta ett visst förtroende hos patienten så att han kan tro att läkaren förstår något. Men om läkaren står där som en krympling och vill hjälpa en frisk människa, så kommer han bli utskrattad hundra gånger om och genast drivas ut ur det hus som han har trängt sig in i!’

[7] När läkaren hörde sådant lovord, lämnade han knorrande och muttrande huset, men han återvände efter ett år, frågade om den vackra änkans hälsa och började be om hennes vackra hand. 

[8] Änkan blev emellertid otålig och andades från ett avstånd på tre steg på läkaren och sade: ’Gå och kom inte närmare! Ty när du går in i detta andetag är du ett dödens barn; inte ett år kommer passera förrän du ligger och ruttnar i jorden!’

[9] Läkaren skrattade emellertid och sörplade med glädje och begär i sig den utdrivna andedräkten, för att visa den vackra änkan hur lite han var rädd för det obefintliga giftet, eftersom han var övertygad om att det inte skulle skada honom alls. Men det bästa med saken var att änkan inte själv trodde det minsta på det, utan bara använde sig av det som ett hot, eftersom människorna spred sådana rykten och därför vågade ingen komma för nära henne. 

[10] Men folket hade inte helt fel när allt kommer omkring. När vår änka inte var passionerat upphetsad över något, var hennes andedräkt god och frisk; men så fort hon blev uppretad över något, gick det inte att uthärda henne. Den som inandades för mycket av henne levde inte längre än ett år och var ett dödens barn. Han utvecklade en slags avmagring och kunde ta vad någon mirakelläkare än ordinerade, men hur beprövat och sant det än var, så tjänade det inget till. Sjukdomen fortskred med en järnfast uthållighet, och den sjuke besegrades oundvikligen av den. Och detta hände även vår grekiske läkare; han blev snart sjuk och på åtta månader ett eländigt och helt utmärglat lik, jämfört med vilket en tretusenårig egyptisk mumie skulle se ganska välnärd ut! 

[11] Vår änka fick snart reda på detta och det viskades till henne från flera håll att skulle kallas till domstol. Änkan blev väldigt bedrövad i sitt hjärta av detta; till slut började hon själv bli sjuk och skickade snart efter min far, som naturligtvis tog med sig mig, hans oumbärliga siare, för att genom min siargåva få reda på något om denna märkliga kvinna. Vi kom till denna märkliga kvinnas hus med viss möda och fann henne liggande i sängen fullständigt utmattad. Hennes dövstumma men i övrigt himmelskt vackra dotter och några pigor var där och tog hand om henne. 

[12] Det bör noterat att den märkliga andedräkten bara var skadlig för män, men aldrig för kvinnor och flickor. 

[13] Min far höll andan något när han kom in i rummet och sade: ’Här står den tillkallade läkaren från Jerusalem; vad önskar den ljuva änkan av mig?’

[14] Änkan sade: ’Vad vill en sjuk person av en läkare, annat än att han skulle göra henne frisk?! Hjälp mig om du kan!’

[15] Fadern sade: ’Låt mig iaktta dig lite, så kommer jag veta om jag kan hjälpa dig eller inte!’

[16] Änkan sade: ’Gör vad du tror är rätt!’

[17] Därpå sade fadern på latin till mig: ’Se om du inte kan upptäcka något här; för det måste finnas en väldigt speciell anledning till hennes sjukdom!’

[18] Jag ansträngde mig genast för att kunna se någonting, men till en början kunde jag inte se något andligt eller kusligt. Men efter ungefär en timme märkte jag en blåaktig rök som utvecklades över änkans säng och frågade min far om också han kunde se den. Han svarade nej och drog slutsatsen att detta var något utöver det vanliga. Jag fortsatte sedan min observation med största uppmärksamhet och upptäckte snart en hel del skallerormar och ringormar ungefär lika långa som ett finger i detta blåaktiga dis, och som simmade omkring i det blåa diset som fiskar i vatten, och glänste med sina ståltungor på ett exceptionellt sätt; men ingen av dessa många bestar rörde sig utanför den fasta cirkeln av dis. Jag uppmärksammade genast min far på det och sade till honom att jag inte ansåg det vara tillrådligt att gå nära sängen. Min far delade min åsikt, men frågade samtidigt om jag inte kunde hitta något annat sätt att hjälpa änkan på.”

87. Helande med ormgift

[1] (Matael:) ”Medan jag stod där, helt uppslukad av mig själv, hörde jag en röst som om någon viskade i mitt öra: ’Fånga en skallerorm och en grässnok, hugg av huvudet på dem, tillaga dem ordentligt och ge soppan till änkan att dricka, och visa henne att domstolen som hon fruktar så oändligt inte kan ha något emot henne, så kommer hon genast att återfå sin hälsa! Men om någon senare börjar lida av hennes giftiga andedräkt, se till att han dricker av soppan av de nämnda ormarna, varigenom även den gamle Aesculapius avmagring kan botas, så kommer han snart att tillfriskna fullständigt! De nämnda ormarna kan ofta hittas i överflöd på Horebs sydsluttningar.”

[2] Detta råd som jag hörde mycket tydligt, förmedlade jag till min far. Han blev överlycklig av detta och sade genast åt kvinnan att hon inte skulle oroa sig, för det var säkert att han skulle hjälpa henne. Framför allt borde hon inte oroa sig det minsta för domstolen beträffande den grekiske läkaren, eftersom hon inte bär någon skuld till hans död. Han var själv förtrogen med romersk lag och vet inte, att ett sådant fall någonsin vore lämpligt för åtal. 

[3] Den mycket allvarliga framställningen av änkans oskuld lugnade ner henne så pass, att det blåaktiga diset ovanför hennes säng försvann helt, vilket jag genast förmedlade till min far, vilket han kände stor glädje över, och han skickade genast efter de nämnda ormarna på Horeb. Där bodde några av de bästa ormfångarna och -tjusarna, och inom några dagar kom flera stycken av de bägge arterna, naturligtvis redan med huvudet borttaget och tillbörligt bevarade i lera, så att de skulle skyddas från luften och förhindras att ruttna. Ty i Horeb fanns det en slags fet, gulaktig lera, i vilken ett lik inte skulle förruttna på hundratals år. 

[4] Efter att ormarna transporterats på en kamel, rensades så många som behövdes från leran, och lades sedan på elden i en god kruka och kokade i ungefär tre timmar, utan att änkan, som fortfarande låg i sängen, visste något om det. Från det att en förfrågan om medicinen skickades till Horeb till själva tillagningen tog det fyra dagar, och under den tiden var min far tvungen att trösta änkan flera gånger per dag och lovade att hon skulle bli fullt återställd redan inom fyra dagar. På grund av det blev änkan synbart bättre för var dag och ville redan den fjärde dagen stiga upp ur sängen. Men far ville inte att hon skulle lämna sängen för att hålla henne borta från tillagningen av ormbuljongen; för om hon hade sett något av tillagningen skulle helandet av änkan ha varit högst osannolikt. Genom att hålla kvar henne i sängen, såg hon ingenting, och när min far räckte henne buljongen att dricka, så drack hon den med märkbar glädje till sista droppen och erkände slutligen att den buljonglika medicinen smakade väldigt gott. 

[5] Efter några timmar gav far henne en sista portion av buljongen, och efter det började änkan känna sig bättre, så att det nästan var omöjligt att hålla kvar henne i sängen den fjärde dagen. Men på fars stränga order fick hon ligga kvar i sängen åtminstone halva den femte dagen efter att vi hade kommit dit, efter vilken hon lämnade sängen frisk och fullständigt återställd. Hon belönade min fader oerhört generöst och glömde inte heller mig. 

[6] Vid vår avresa frågade hon min far i förtroende om han kände den grekiske läkaren och om han skulle kunna hjälpa honom. 

[7] Men min far sade: ’Ja, jag har känt denne eländige charlatan mycket väl; han har säkerligen aldrig hjälp någon – förutom till graven!’

[8] Med detta yttrande var den älskvärda änkan mycket nöjd och skickade iväg oss med stor välvilja. Far tog nu de återstående ormarna, väl förpackade i lera, och band dem på kamelens rygg jämte annat av stort värde. Vi steg också upp på våra dromedarer och reste mycket gladlynt hemåt. 

[9] Med den medhavda medicinen, som visserligen var av den märkligaste sort, botade han många utmärglade patienter, och skaffade sig därigenom mycket pengar och ett känt namn. På grund av det, stod han naturligtvis inte högt i gunst hos tempeltjänarna och inte heller esséerna; men romarna respekterade honom desto mer, gav honom allt slags skydd, upphöjde hans konst och vetenskap till skyarna och gav honom äretiteln Aesculapius Junior. När fadern fick slut på ormar, beställde min far genast en ny sändning från Horeb och botade med den de utmärglade, av vilka ingen dog. 

88. Änkans och hennes dotters död

[1] (Matael:) ”Det går några år efter botandet av änkan, utan att vi har hört något om vår änka. Plötsligt tidigt på morgonen, på en sabbat, dök en budbärare från vår änka upp och bad min far att han skulle ge sig av så fort som möjligt. För den välbekanta änkan insjuknade ihop med sin dotter så till den grad att ingen ur kretsen av djupt bedrövade grannar vågade tänka på hennes tillfrisknande. 

[2] Det behöver knappast nämnas att vi vid denna nyhet snart befann oss på våra dromedarer, trots att det var sabbat, och det säger sig självt att far inte glömde den märkliga medicinen, och tog en hel del av den med sig; för han var naturligtvis av åsikten att änkan hade lidit ett återfall av sin sjukdom, såsom inte sällan var fallet med denna typ av sjukdom, och varje läkare vet att ett återfall av en gammal sjukdom är mycket envisare än första gången den framträdde. 

[3] Efter några timmar kom vi fram till det bekanta huset. Men redan från en halvtimmes gångavstånd, märkte jag att hela, stora bostaden var täckt av en blå, tjock rök; och ju närmare vi kom det välbekanta huset, desto tydligare kunde jag se de redan välbekanta bestarna som simmade inuti den blåa dimman. ’Stopp’, sade jag till min far när vi ungefär sextio steg från huset, ’för vår kroppsliga säkerhets skull bör vi inte gå ett steg närmare, om vi inte snart vill bli offer för döden; för den blåa dimman med sina ytterst kusliga invånare omsluter nu hela huset!’

[4] Min far, nu fullständigt förbryllad, stannade plötsligt. Han skickade in budbäraren i de två sjukas hus, så att han kunde berätta i vilket hälsotillstånd de var. Budbäraren skyndade genast till huset och fann bägge medvetslösa och i full kamp med den obevekliga döden. 

[5] När far hörde detta från budbäraren, sade han till honom: ’Min vän, jag kan inte utföra mirakler, och därför har jag inget annat val än att vända om, ju snabbare desto bättre! Ty det är inte tillrådligt att komma för nära bägge dessa sjuka människor!’

[6] Men budbäraren bad oss stanna en timme till; för man kunde inte vara säker på att dessa inte skulle återfå medvetandet. 

[7] Fadern sade: ”Inte du naturligtvis, men jag vet det desto säkrare! Allt i denna värld har ofta vissa kännetecken i och omkring sig, från vilken någon kunnig person kan sluta sig till hur ett fall eller en sak är beskaffad; och detsamma är fallet här! Jag kan till och med se från huset, att de bägge inte kommer att leva längre än en timme till! Här vore varje räddningsförsök meningslöst!

[8] Alla ni manliga tjänare i detta hushåll, leta efter skaller- och gräsormar, hugg huvudet av dem, rensa dem och koka dem och drick buljongen flera gånger, annars kommer ni alla att dö inom ett år av total utmärgling. För luften av dessa två kvinnliga väsen, vilket ni inte kan något om, är av sådan natur att varje man, som särskilt nu kommer nära dem och fångas av den, kommer att förvandlas till en fullständig mumie inom högst ett och ett halvt år!’

[9] Budbäraren tackade för detta råd och ville ge värdefulla gåvor till min far; men far accepterade ingenting och började vända runt dromedarerna och packkamelerna, en uppgift som alltid inte är lätt med dessa djur, särskilt när de blivit trötta och hungriga. Att vända dessa bärare var alltid ett irritationsmoment för far, men den här gången tjänade det oss båda mycket väl. För om våra djur snabbt hade underkastat sig vår vilja, hade vi båda, och särskilt jag, förlorat en av de mest minnesvärda vyerna av alla. 

[10] Det blåa diset ökade gradvis med åtminstone hälften, men steg snart som en jätteboll över hela det stora huset och fylldes inte bara med de två ormarterna, utan en ytterst stor mängd av alla slags onda och bland dem även mycket milda arter. De flög runt i den stora bollen som tranor när de lämnar marken. Men hela bollen hängde på två mycket svaga snören, eller snarare band. Den ena något mindre halvan av bollen var något lättare än den andra halvan. 

[11] Det föreföll mig väldigt märkligt att en ganska stark tidig kvällsvind inte kunde störa den hängande ballongen det minsta. Medan jag häpet tittade på fenomenet och rapporterade allt till min far på det romerska språket, upptäckte jag slutligen ett ökande antal större djur såsom råttor, möss, kaniner, kycklingar, duvor, gäss, lamm, getter, harar, rådjur, hjortar, gaseller och en mängd andra djur, fullt utvecklade, som svärmar runt i den stora bollen. 

[12] Far påpekade för mig: ’Son, talar du hela sanningen? För denna berättelse börjar gå lite överstyr!’

[13] Men jag försäkrade far att jag bara, som alltid, berättar vad jag tydligt ser framför mina ögon och inte ett ord till och inte heller ett ord mindre. Far var sedan tyst och ägnade stor uppmärksamhet åt vart och ett av mina ord. 

[14] När jag tittade mer och mer intensivt på denna den märkligaste bild jag någonsin upplevt, slets plötsligt de två snörena som den stora bollen tycktes fäst vid av, och nu svävade plötsligt två stora separata bollar omkring, ungefär två manshöjder över huset. Den ständigt tilltagande vinden fick dem inte att röra sig alls; de två stora ballongerna svävade nu ovanför det stora huset som om de vore solida. 

[15] Efter att de hade skiljts åt märkte jag inte längre någon av de giftiga varelserna, av vilka den ena tycktes vara lite mindre och även lite ljusare än den större. Den mindre innehåll även en mix av alla slags mildare varelser, medan den större även innehöll vargar, björnar och många rävar, som svävade upp och ner helt fredligt bredvid de många milda djuren. Det var också märkligt att jag i det redan ganska betydande kvällsmörkret kunde se allt i dessa två ballonger lika tydligt som om de vore upplysta av middagssolen.

89. Utvecklingen för de två avlidna kvinnornas själar

[1] (Matael:) ”I ungefär en halvtimme förblev positionen densamma; men därefter började situationen förändras avsevärt. Skälet till detta var en flock skator, som såg helt naturliga ut, som flög förbi; det kan ha varit ett hundratal eller så. De började störa de bägge ballongerna i stor utsträckning. De många djuren i dem verkades tryckas in i varandra, och snart syntes bara två mycket stora, gråvita örnar i de båda ballongerna, som snappade aggressivt åt de pickande skatorna. Ve den av dem som fångades; den försvann genast från sin tillvaro där den retade ballongerna! Detta varade inte särskilt länge – och alla skatorna blev uppätna!

[2] När jag troget berättade detta för min far, sade han: ’Ja, det ser förvisso ut som om det var de bägge avlidnas själar!? Se noga på saken och säg mig vad du ser; ty sannerligen, en sådan märklig dödsberättelse har du aldrig berättat för mig tidigare!’

[3] Jag säger: ’Far, jag skall genast berätta för dig vad jag ser! Ballongerna har precis börjat bli mindre och de enorma örnarna förvandlas till – rent ut sagt – två kor men utan horn och jag ser en fullkomlig människa klättra upp och ner på byggnadsställningarna på taket och bära in ett knippe hö i varje hand; han tänker väl inte föda korna med det? Jodå! De bägge korna har svävat ner så att de lätt kan nå höet med sina tungor; och nu äter de höet som om ingenting har hänt!’

[4] Så berättade jag genast för far vad jag såg. Efter att de ätit höet försvann personen från takets gavel; men snart kom en annan som inte liknade den förste det minsta, och bar två hinkar vatten och gav vattnet åt korna att dricka, och bägge korna drack vattnet till sista droppen. 

[5] Efter detta framträdande försvann även den andre personen med hinkarna; men snart därefter började korna spinna med stor hastighet i en cirkel. De tidigare dimmiga ballongerna blev helt osynliga och på grund av den snabba rotationen kunde jag inte längre urskilja de bägge varelsernas form. Men under denna rotation blev varelserna allt ljusare och nådde slutligen skenet av en nedåtgående måne. 

[6] Snart upphörde spinnandet och på de tidigare kornas plats svävade nu två något tunna människogestalter. Eftersom deras ryggar var vända mot oss, kunde jag inte urskilja vilket kön de hade; men av deras storlek att döma var det sannolikt kvinnogestalter.

[7] Efter en kvart såg jag igen en människa som klättrade upp på takets gavel med två buntar och räckte var och en av de bägge figurerna en bunt. Genast försvann bäraren av buntarna igen och bägge figurerna knöt upp buntarna, tog en ljusgrå veckad dräkt från den och täckte på ett ögonblick sina kroppar med den. Först nu insåg jag med säkerhet att de bägge gestalterna i själva verket var den märkliga kvinnan och hennes dövstumma dotter. De såg ganska utsvultna ut men icke desto mindre var det tvivelsutan dem!

[8] När de stod framför mig som fullkomliga kvinnliga gestalter på takgaveln, kom två manliga gestalter i ljusgröna rockar fram till dem på taket igen och vinkade åt dem bägge att följa dem, vilket de bägge även gjorde utan minsta vägran.

[9] De färdades mot middag. Snart försvann de helt ur min syn; därpå hörde jag följande ord: ’Till Herren Gud allena allt tack och allt lov och all ära för att ha räddat dessa bägge arma varelser!’

[10] Den som uttalade dessa ord, vet jag inte; men jag hörde dem väldigt tydligt! De kunde omöjligen ha kommit från dessa bägge manliga gestalter, eftersom de var försvunna sedan länge. Någon annan bakom mig någonstans måste ha uttalat dessa ord. Men hur, är en helt annan fråga!

[11] Men vem det än var som uttalade dem, så har detta väldigt liten betydelse för hela historien. Men att orden var goda och innehöll mycket av betydelse är säkert! För på det hela taget hade de bägge varelserna levt ytterst goda och blygsamma liv, varit väldigt givmilda mot de fattiga och dessutom ytterst gudfruktiga, varför det är svårt att förstå varför rösten gav tack, lov och ära åt Gud för att särskilt ha räddat denna änka och hennes dövstumma dotter. Denna röst måste därför ha vetat mer, än mitt sinne var i stånd att förstå. 

[12] Du, åh Herre, vet i vilket fall vad som kommer att förbli en gåta för oss i detta dödsfall! Jag vill därför inte ställa någon specifik fråga om hela saken, eftersom hela historien från alfa till omega är en fråga. Därför, åh Herre, förklara hellre allting eftersom jag inte vet var jag skall börja fråga! Redan sjukdomen var högst förbryllande i sig, för att inte nämna fenomenen under och efter deras död! Stigandet av den uppenbart själslika blåa dimman över hela huset, djuren däri, slutligen separationen av den stora ballongen till två mindre, de retande skatorna, de enorma örnarna, förvandlingen av dem till kor utan horn, etcetera – kort sagt, allt är en fabel, som ingen kan tro på om det berättas på ett lättsinnigt sätt! Om Du skulle vilja, åh Herre, gör då nådefullt denna historia lite mer lättbegriplig för oss, ty fram till nu hänger mer än Mose trefaldiga duk mellan mig och den!

90. Giftet i mineraler, växter, djur och människor

[1] Jag sade: ”Är denna historia lika oklar för er alla?”

[2] Alla svarade jakande på denna fråga och bad om en förklaring.

[4] Och Jag sade till alla: ”Ni har läst om ormens barn och ni uppträder så lättsinnigt när ni hör denna berättelse! Förstå, på denna jord finns det giftiga mineraler, giftiga växter och som ni känner även till giftiga djur! De giftiga mineralerna är helt giftiga, de giftiga växterna är till mesta del giftiga och de giftiga djuren bara till liten del, jämfört med hela deras väsen. Men ni har också hört att själarna hos människorna på denna jord är ett konglomerat av mineral-, växt- och djursjälar. Detta är en sak som Jag redan har förklarat för er många gånger, men Jag talade mer allmänt än specifikt och hittills har Jag inte visat er några undantag. Men detta är ett så speciellt undantagsfall, att Jag vill göra er mer bekanta med det. 

[4] Ni känner alla till Guds rättvisa och sanna ordning, men är också medvetna om dess excentriciteter (märkliga egenheter); ni kan tänka, känna och förnimma dem! Men vad ni kan göra, kan Gud också göra; Han känner förvisso Sin eviga ordning bäst och tydligast, men Han känner också till alla möjliga och mest skiftande excentriciteter och överträdelser av denna ordning, så Han måste också kunna tänka och känna dem djupt.

[5] Ja, Gud måste till och med lägga ner lockelsen till oordning i de varelser som skall bli fria och självständiga, särskilt i änglar och denna jords människor, så att sant, fritt självbestämmande kan förverkligas fullt ut för de namngivna. Av detta framgår dock tydligt att Gud måste vara medveten om den största möjliga oordning såväl som den goda, sanna och levande ordningen. 

[6] Antiordningens tankar och känslor i Gud såväl som i människan motsvarar bland de ordnade tankarna och känslorna de giftiga mineralerna, giftiga växterna och giftiga djuren.  Men eftersom de också är Guds tankar och Guds känslor kan de inte försvinna, utan stannar kvar i form av eldtungade, ursprungliga intelligensformationer, kan gripa tag i varandra som besläktade i den negativa sfären och bilda en separat sträng av varelser.

[7]. Från denna ursprungliga källa uppstod den största delen av hela den fysiska och dömda skapelsen. Men eftersom detta tjänar till att tjäna de andliga varelserna inte bara som ett prövande livsgift utan också som ett helande livsbalsam när det används rätt, har också en ordning upprättats så att de ursprungliga substantiella tankarna, som är alltför oordnade, skiljs från de mycket mindre oordnade och utgör som redan nämnts en giftig serie av varelser i den yttre, fysiska naturens alla tre världar.

[8] Först finns gifterna i mineralernas grövsta materia, sedan förekommer de, redan något lindrade, i det lämpliga växtriket, och redan lindrade i liten utsträckning gör de sig bättre i vissa djur av det lägre skiktet, och kan till och med under vissa förhållanden skada det inre, väldigt positiva, sanna livet, men inte förstöra det. 

[9] Nåväl, till slut fäster dessa giftiga väsens själsspecifika förmågor och deras kapacitet till intelligens vid varandra, och till slut blir de också en form, men bara en kvinnlig form, som naturligtvis inte existerar utan en farlig del av giftet. Dessa själar kommer slutligen också in på köttets väg genom den välkända fortplantningsakten.

91. Änkans och hennes dotters giftiga tillstånd

[1] (Herren:) ”När väl en sådan själ bor i köttet, lägger den sitt giftiga ämne i köttet och blodet i sin egen kropp, som emellertid inte störs alltför mycket i sin livssfär när det gäller naturlig hälsa, eftersom den redan från den ursprungliga början är ordnad på så sätt. 

[2] Men det är aldrig säkert för en person som kommer från den positiva ordningen att komma alltför nära en sådan person; för även om det inte skadar hans själ, kan det ändå skada hans kropp, som inte är lämplig att ta upp ett sådant gift. Och nu är vi redan hos vår änka igen! 

[3] Hennes själ, som i övrigt är ganska god och i god ordning, har deponerat sitt giftiga urelement i kroppens mjälte och lever, där det förblir helt lugnt och ofarligt så länge hon inte passionerat väcks av någonting. Men om en sådan giftig person har blivit upphetsad, är det hög tid för varje man att omedelbart dra sig tillbaka från hennes giftiga sfär. 

[4] Ty detta gift som bor inuti hennes kropp är av nerv-eterisk natur och tränger in i personens yttre livssfär. Den som bringar den i en mycket lätt förbindelse med sin egen nervösa eter genom att andas in eller genom att stanna länge i en sådan giftfylld sfär är fysiskt förlorad, särskilt om han inte känner till motgiftet. 

[5] Nåväl, motgiftet skulle vara den nämnda buljongen, om inte alla nerver redan var alltför irriterade: Samtidigt skulle sådana djur behöva kvävas i olivolja i ett stort kärl och sedan, samtidigt som de drack buljongen, skulle hela kroppen behövas gnidas mycket noga med ormoljan. Endast på detta sätt skulle en fullständig läkning åstadkommas, och detta beror på att giftet som redan finns i nerverna omedelbart dras ut ur nerverna och delvis förenar sig med sitt ursprungliga element i buljongen i magen eller med de som vilar i oljan och sålunda är därmed inte längre kan påverka nerverna och därför inte längre kan skada dem.

[6] När du, Matael, blev ombedd att besöka henne den första gången med din far, blev änkan sjuk av sitt eget gift på grund av att den grekiske läkaren hade gjort henne så upphetsad och kunde ha dött just då såväl som senare; ty det är väldigt sällan som sådana giftiga människor dör av någon annan sjukdom än sitt eget gift.

[7] Den synliga blå dimman, i vilken flera djur som inte var dig alltför kära simmade omkring, var ett sådant utflöde av den giftiga etern och visade av dess invånare klart och tydligt vems andliga produkt det var.

[8] När din far mildrade änkans inre väldigt upphetsade rädsla genom sin kloka vältalighet, drog sig den onda etern tillbaka till den nerlugnade mjälten och levern; men överskottet härdat i gallan i magen blev slutligen efter fyra dagar helt absorberat genom den sagda buljongen och utsöndrat genom den naturliga processen, och änkan tillfrisknade därpå helt. Men rösten som berättade för dig om motgiftet kom från en ande som var änkans andliga väktare. 

[9] Men när du och din far kallades den andra gången, blev änkan mycket arg på grund av sin dövstumma dotter, som trots sin dövstumhet började förälska sig i en något lekfull person. Därigenom blev giftet från änkan och hennes likasinnade dotter för intensivt upphetsat; båda var som bitna av tusen av de giftigaste ormar i hela deras livsnerver, och från och med detta ögonblick var inget kroppsligt botemedel möjligt – såvida det naturligtvis inte var möjligt genom Min kraft. Men som ett resultat av den stora spänningen upplöstes bådas själar nästan fullständigt, det vill säga de löstes upp i sina primära element och som nödvändigtvis upptog ett större utrymme, högt och över huset i vilket de bägge låg döende. 

[10] När den totala upplösningen av kroppen hade ägt rum och efter urelementen inuti livs-dimmeballongen hade lugnat ner sig och börjat känna igen varandra igen, så delade sig den tidigare sammanflätade ballongen i två separata ballonger av vilka den större innehöll livets urelement i änkan och den mindre dotterns. Men livets urelement, nu mer och mer lugnade, kände igen varandra mer och mer, greppade tag i varandra, och genast blev en högre djurart synlig inuti ballongen.

[11] När det åter blev mer frid i livets boll och i dess inre form, kände de tidigare själformerna igen varandra närmare och smälte samman till två örnhonor. Snart såg du en flock skator som störde ballongerna; dessa var de yttre livsandarna, som också var tvungna att förenas med de bägge själarna. När detta hände, synligt för dig genom motsvarigheter, framträdde genast de två kossorna. Detta skulle redan vara nära en människa, men något av de ursprungliga elementen saknades fortfarande. 

[12] De bägge manliga själarna, som var änkans tidigare makar, känner igen denna brist och för den till den goda ordningen. Då framträder ett nytt liv i koformen, allt blandas ihop, genom vilken en ny organisk ordning uppstår, och snart framträder två nya fullkomliga mänskliga gestalter. De omfamnas av de bägge manliga själarna med kärlek, och denna kärlek bildar omedelbart det rättvisa ursprungliga materialet för motsvarande klädnader, och så blir de själar som tidigare var så utslitna för alltid fullkomliga människor igen, begåvade med den nödvändiga kunskapen om vad så tydligt framgår av avfärden mot kvällen. 

[13] Men den sista tackande rösten som du, Matael, hörde mot slutet, var igen samma skyddsande som gav dig rätt botemedel för att bota en sådan sjukdom nästan två år tidigare. Anden insåg vilka stora svårigheter som krävdes, för att ur en direkt oordning skapa en sann och himmelsk ordning, men det är nästan omöjligt att förvandla mycket gift till en helande balsam med bara lite balsam. Bara för Gud är allt möjligt, och därför det sista tackropet till Herren Gud från skyddsanden!

[14] Förstår ni alla detta nu? Om något fortfarande är oklart, bör han fråga, och det kommer ges honom ljus!”

92. Cyrenius tvivlar på den jordiska ordningen av själarnas utveckling

[1] Cyrenius säger: ”Herre, Du ensam vis och rättfärdig, vad denna historia beträffar angår är det helt klart för mig; för jag ser detta i sanning gudomliga konstverk som utgår från Dig i skapelsens naturliga utveckling, jag ser din oändliga ordning och ser också, att alla saker är möjliga för Dig inom denna ordning. Men det är en sak som på allvar håller mig i mörkret, och jag kan tänka så mycket jag vill, men det blir ändå inte ljusare i mig. 

[2] Jag förstår fortfarande inte varför vår mänskliga själ, innan den blir en helt intelligent mänsklig form, måste existera fullständigt uppdelad i tusen gånger tusen växter, ja, till och med mineraler och mer än dubbelt så många djur. Så innan den bli en fullkomlig människosjäl måste den först skjutas ut ur stenarna genom blixtar och regn – och vem vet vad mer – och slutligen sköljas bort?! Därefter fortsätter denna historia om själavandring och hopslagning av själarna tråkigt nog genom hela växt- och djurrikena, och till slut får den äran, som en starkare tillblivande mänsklig själ, att slaktas till döds i åtminstone tjugo oxar och dessutom i ett hundratal får, kalvar och åsnor?! Detta är vad vi romare kallar en Doctrina dura (svår lära).

[3] Skulle det inte vara möjligt för Gud att genast skapa en fullkomlig mänsklig själ och sedan klä den med kött och blod? Varför en så trög utveckling? Där, se på vår Rafael! Vad saknar han för ett fullkomligt liv? Vad är vi hoplappade själar mot honom?! Har han inte mer kraft och visdom i sitt lillfinger än vi i hela vår kropp som är sammansatt av legioner? Jag kan inte se tusen legioner av de bästa soldater förintas, men på ett ögonblick skulle han krossa dem alla till damm! Detta kallar jag ett fullkomligt liv! Om Du kan ge det till honom, så varför inte till en mänsklig själ?! Eller var det även för hans ande att som en före detta själ att ha gått igenom denna enorma resa av vem vet hur många nivåer? Detta, åh Herre, är min mörka sida! Ge mig också tillräckligt ljus, så kommer jag inte att besvära Dig med en så dum fråga!

[4] I er Moses står det: ’Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.’ Enligt dessa naturligtvis väldigt dunkla ord – om man kan ta dem bokstavligt ­– blåste Du som Gud verkligen in en redan fullkomlig själ in i hennes näsa, och hela människan skulle då vara enligt Din avbild en redan fullkomlig själ. Men då är den ena lika ljuslös som den andra. Därför ber jag Dig att till nöds ge oss lite ljus i detta avseende. 

[5] Jag säger: ”Ja, Min käre vän Cyrenius, om ditt minne börjar då och då börjar svika dig, kan Jag inte rå för det; ty Jag förklarade redan för en tid sedan i detalj vad du vill veta! Du har bara glömt det; Jag skall väcka ditt minne lite och allt kommer att bli upplyst för dig!”

[6] Cyrenius säger: ”Ja, ja, Herre, Du har alltid rätt! Jag är redan på det klara med det; på detta berg och i denna natt har allt förklarats för oss in i minsta detalj, när vi genom det magiska ljuset från denna särskilda ljusboll såg all tillblivelse och till och med utflödet av Dina idéer och tankar, deras oändliga mångfald och till och med våra egna tankar som svävade framför oss i form av eldiga tungor och små tungor! Ja, ja, allt detta har vi inte bara hört, utan på riktigt också sett!”

93. Cyrenius kritiserar Mose skapelseberättelse

[1] (Cyrenius:) ”Ändå kan jag fortfarande inte riktigt bli vän med Moses. Det måste innehålla mycket som är utomordentligt stort och sant; men vem, förutom Du, förstår vad han skrev?

[2] Särskilt hans skapelseberättelse hålls i mörker! På ett ställe står det: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden!’ Och Gud skapade människan enligt Sin avbild, till Guds avbild skapade Han henne; och Han skapade en man och en kvinna. Och Gud välsignade dem och sade: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden!’ Och Gud sade: ’Se här, Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger Jag alla gröna örter att äta! Och det blev så. Gud såg att allt som Han hade gjort var mycket gott. Och det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.’

[3] Med denna text bör man betrakta skapelseberättelsen som avgjord; men så är långt ifrån fallet! Senare, efter att Herren Gud hade sett på skapelsen och funnit att allt var mycket gott, lät Moses Gud igen skapa den första människan ur lera eller jord från marken och lät Gud andas in en själ i honom genom hans näsa, och människan skulle nu vara helt färdig. Det verkar bara som att Gud hade glömt att en man också måste ha en kvinna!

[4] I den tidigare texten står det emellertid: ’Och Gud skapade en man och en kvinna’; men nu, senare, lämnar Moses Adam ensam en tid och först då, i en djup sömn, låter Gud skapa den första kvinnan från hans revben! Tja, alla som kan binda ihop detta på ett förnuftigt och vettigt sätt förstår uppenbarligen mer än mig!

[5] Enligt den första texten, visar Gud genast för Adam och Eva att de skall härska över hela jorden och alla varelser på den. Han välsignade dem omedelbart, för det står: ’Och Gud välsignade dem.’ Och därför måste Han också ha välsignat jorden och dess varelser; för det står också, att Gud Själv ansåg allt vara mycket gott, som Han skapade. Men det som Gud anser vara mycket gott, kan omöjligen bli högst välsignat annat än genom Guds högsta välbehag!

[6] Så i den första texten verkar hela jorden och det första människoparet i allra högsta grad välsignade! Men i den efterföljande texten ser det helt annorlunda ut; Jorden har bara en beboelig trädgård, som naturligtvis måste vara väldigt stor, eftersom fyra av Asiens största floder har sitt ursprung i den. Där skapades Gud den första människan av lera och blåste sedan in en levande själ i honom genom hans näsborrar. Han såg och namngav träden och örterna, fisken i havet, fåglarna under himlen och alla varelser som gick och kröp på jorden. 

[7] Moses hade helt glömt insekterna, flugorna, bina, getingarna, bålgetingarna, fjärilarna och ett stort antal av varelserna som lever i luften som inte kan kallas ohyra, liksom de otaliga havsdjuren, förutom fiskarna, ty han säger i luften, som under himlen, endast om fåglar och i havet endast om fiskar. Detta är också lite märkligt!  

[8] Men vi lämnar det, för med ordet ’fåglar’, kan man i vid bemärkelse förstå allt som lever i luften, och med det allmänna begreppet ’fiskar’, alla djur som lever i vattnet. Men om Moses vidgade begreppen så vitt för att korrekt förstå lagen, det vågar jag inte säga! 

[9] Hur som helst, med den kunde jag fortfarande följa med, men hur han i den föregående texten på skapelsens sjätte dag lät Gud skapa en man och en kvinna efter Guds rop ’Vi skall göra människor som är lika oss, till vår avbild!’ Men långt senare, när den unga kvinnan är skapad av mannens revben, visar sig jorden vara mycket mindre välsignad och det nämns ingenting om välsignelsen av detta första par människor. Tvärtom, genom att hota med dödsstraff och förbannelse av hela jorden, är de förbjudna att äta frukten från ett visst träd. Och eftersom så skedde blev jorden verkligen förbannad efter överträdelsen av detta bud och skall bara bära törnen och tistlar, och därtill att han måste dö och förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett – ja här finns inte det minsta spår av någon välsignelse och den omtalade högsta förnöjsamheten av Guds fullbordade gärningar som det står i föregående text! Ja, Du vår allra mest gudomlige vän, detta är säkert också en Doctrina dura, och även med den bästa vilja kan man hitta rätt!  

[10] Uppriktigt sagt: Vem Du är, åh Herre, och vad Du lär, det tror jag mer än stenhårt på; men med den något starkt förvirrade Moses, håll dig borta från mig! Om det vore möjligt för Dig att upplysa mig om det, är det uppskattat; men om det denna gång och enligt Din ordning inte är möjligt, åtminstone för mig, så kunde jag inte bry mig mindre! Jag och vi alla har ett fullkomligt ljus från Dig och kan därför lätt vara utan Moses efterljus. Till vilken nytta är en lära, om vi inte kan förstå den i dess ursprungliga sanning?! Bättre med ett förståeligt ord, än tio tusen ord som ingen förstår!”

94. Skapelsen av Adam och Eva

[1] Jag säger: ”Din anmärkning om Moses är inte så illa, bedömd efter det världsliga intellektets måttstock; men bedömd efter andens förstånd, är Moses något helt annat än vad han verkar för dig enligt den bokstavliga lydelsen. Förresten skiljer sig inte den föregående texten så mycket från den efterföljande texten efter den bokstavliga lydelsen, som du föreställer dig. Ty den efterföljande texten kommenterar snarare den föregående texten och beskriver det sätt – även om det egentligen är på ett andligt motsvarande sätt – på vilket människans skapelse har ägt rum. 

[2] Men i natt har Jag redan visat er hur tillblivelsen skall förstås naturligt, i den mån det är nödvändigt för er för tillfället. Och Matael som är helt förtrogen med vetenskapen om motsvarigheter, förklarade för er för en dag sedan, hur Mose skrifter skall förstås. Och Jag måste än en gång påpeka, Min vän Cyrenius, att du sannerligen har ett väldigt kort minne! Det är sant att Jag för en tid sedan upplivade ditt minne, så att du kan röra dig lite friare om du verkligen vill! Med dina mosaiska tvivel beträffande människans skapelse, vill Jag bara tillrättavisa dig så mycket, att du och några till kan se hur saken faktiskt förhåller sig.  

[3] Förstå, allt som Moses säger med sin första mosebok och faktiskt vill säga, hänför sig först och främst till de första människornas uppfostran och andliga utveckling i allmänhet, och bara genom motsvarigheter till det allra första mänskliga paret.

[4] För övrigt formades och skapades Adams kropp enligt Min vilja och fastställda ordning, som Jag nu har visat dig, från eterpartiklarna i jordens finaste lera. Och när han en gång, full av erfarenhet, genom Min vilja hade vuxit till den kraft, genom vilken det mest intensiva yttre liv måste ha formats, och när han vid ett läge föll i djup sömn, trött av arbete och resa, då var det dags att överföra en naturlig själ, samlad av naturens alla nivåer som ni känner till, till Adams yttre livssfär. 

[5] Denna själ, som befann sig i livets yttre sfär, började omedelbart forma sig en motsvarande kropp ur dessa ljuvliga adamitiska yttre delar eller den rikligaste livsånga, som vissa själar av döda människor fortfarande gör idag, om de vill framträda för människor några ögonblick, i enlighet med Min vilja och Min ordning, och var helt färdig med det på tre dagar. 

[6] När Adam vaknade, full av förundran och full av glädje såg han sin avbild framför sig, som naturligtvis höll mycket av honom och måste göra det, eftersom den kroppsligen hade uppstått från hans väsen. 

[7] Men i sitt hjärta kände han det som om något pressade honom, men på ett angenämt sätt, och ibland kände han också en tomhet – detta var början på sexuell kärlek – och han kunde aldrig skilja sig från den bild som gav honom så mycket behag. Vart han än gick, följde frun honom, och om frun gick, kunde han inte lämna henne ensam. Han kände fruns värde och hennes kärlek och sade därför i ett synskt ögonblick: ’Vi, Jag som en man och du som en kvinna, växt från mina revben (nära hjärtat) enligt Guds plan, och därför ett kött och en kropp; du är den käraste delen av mitt liv, och därför skall mannen lämna sin far och mor (mannens allvar och sina bekymmer) och hålla fast vid sin fru!’ 

[8] Men eftersom det sägs att Gud täckte den del av Adam med kött, där Han tog hans revben, kommer förhoppningsvis ingen av er att vara så dum att han antar att Gud verkligen skadade Adam genom att ta bort hans revben, så att det lilla revbenet kunde bli en stor kvinna. Revbenen är den yttre, fasta försvarsskölden för de mjuka, inre livsorganen. 

[9] När David sade: ’Gud, vår borg och starka sköld!’, är Gud då verkligen en stadig borg byggd av tegel, eller en stor metallsköld?! 

[10] Detsamma gäller revbenet från vilket Eva sägs ha kommit! Hon, revbenet, är bara en symbol för saken; men saken är Adams inre, mäktiga kärleksliv. Och revbenet, som skölden för detta liv, användes av Moses i sina skrifter av följande skäl: för det första, eftersom det skyddar livet och därför, eftersom det är livets yttre skydd, också representerar det bildligt. För det andra, senare kan en god, lojal och kär fru också betraktas som ett skydd, en sköld och beskydd för det själens inre naturliga liv, utan vilket ingen människa skulle kunna leva längre än tio ögonblick. 

[11] Nu blev Eva till från Adams ytterst rikliga yttre livseter, vad beträffar hennes späda kroppsliga väsen. Och eftersom denna livseter avdunstar från området där revbenen och brösthålan är och sedan omger människan på alla sidor, kunde en Moses, som var mycket bekant med motsvarande bildspråk, med rätta få Eva att uppstå från ett av Adams revben och låta Adams sår täckas med Evas kött eller få det att verka så.  Ty det var Eva som var det kött som härstammade från Adams yttre livssfär och därigenom täckte den skadade platsen med för honom Evas mest behagliga kött, vilket i själva verket också var Adams kött. 

95. Mose skapelseberättelses fyrfaldiga betydelse

[1] (Herren:) ”Förstå, Moses måste läsas på detta sätt och även förstås efter intellektets naturliga del! Naturligtvis finns det en djupare, inre, rent andlig betydelse, enligt vilken hela 1 Mosebok huvudsakligen måste förstås som Guds uppgift att utveckla människan, så att de förstår och älskar varandra och Honom som deras allt. I denna sfär går Gud med Adam andligen och undervisar honom, ger honom lagar, straffar honom om han gör fel,  och igen välsignar honom, om Adam eller den första ursprungliga mänskligheten på denna jord erkänner Gud, älskar Honom och vandrar i Hans ordning.

[2] Naturligtvis ägde inte detta rum så mycket i fråga om materien, men det hände ändå andligen, och detta var mycket uppenbart även hos människor som fortfarande var helt rena, oförstörda och ytterst enkla, såväl som helt synligt naturligt. Man kan därför läsa Moses även fyrfaldigt och alltid förstå honom mycket väl. 

[3] För det första: på en rent fysisk nivå, från vilken man kan förstå en nödvändig tillblivelse i vissa perioder enligt Guds oändligt oföränderliga ordning. Av det kan alla naturvetare fylla sina förstånd och omöjligt dra något annat än sina ytterst ytliga slutsatser; på detta sätt kan de upptäcka en hel del, men därigenom aldrig nå en fast och stadig grund. 

[4] För det andra: Fysiskt och andligt blandat. Denna sfär, som också är helt sann, passar bäst människor som strävar efter att behaga Gud, eftersom bägge är tydligt synliga och begripliga i handling och utseende, som om de går hand i hand. (Nota bene: På detta sätt ges också ’Guds hushåll’.)

[5] För det tredje: rent andligt, varvid man inte tar den minsta hänsyn till naturfenomen och de fysiska fenomenen och dess timliga fasthet och förändringar. Där hänvisas endast till människans andliga utveckling, vilket Moses träffande beskrev med motsvarande bildspråk från naturen. Alla Guds visa människor, som är anförtrodda med den inre utbildningen av människan, måste förstå detta.

[6] Och slutligen, för det fjärde: rent himmelskt, där Herren är allt i alla och allt relaterar till Honom. Men hur detta måste förstår, kan ni inte förstå förrän ni har blivit ett med Mig genom andens fulla återfödelse, som också Jag är Ett med Fadern i himlen, fast med skillnaden att ni alla kommer att bli ett med Mig som enskilda individer, medan Jag och Fadern, som är Min kärlek, är fullkomligt Ett med varandra som en för evigt oskiljbar personlighet. 

[7] Nu hoppas Jag av dig, Min käre Cyrenius, att du har en bättre uppfattning om Moses; eller tror du fortfarande att Moses – enligt din åsikt, som en blind man – inte visste vad han skrev?!”

[8] Cyrenius säger helt ångerfyllt: ”Herre, låt mig nu skämmas fullständigt och vara tyst och stum; ty jag inser redan min stora och grova dumhet. Hädanefter vill jag blott lyssna men inte säga ett ord själv!”

[9] Cornelius kommer fram till Mig och säger: ”Herre, nå, innan solen har gått upp, låt mig säga ett litet ord och ställa en kanske inte helt oviktig fråga eller till och med göra en kommentar!”

[10] Jag säger: ”Sätt bara igång; Det som tynger dig, måste komma ut!”

[11] Cornelius fortsätter: ”Med Mose skrifter är det säkert så som Du har givit oss en mycket tydlig förklaring om, och vi människor skulle förmodligen kunna tolka det första, andra och tredje sinnet genom motsvarande betraktelser; ty det måste finnas motsvarigheter genom allt andligt och fysiskt. Men vem, förutom Du, har den rätta nyckeln till det?

[12] Det, som Du nu har förklarat för oss, förstår vi nu naturligtvis mycket väl; men såvitt jag vet, skrev Moses fem böcker. De har mer eller mindre samma stil och samma anda. Vem kan läsa och förstå dem? Tja, skulle det inte vara möjligt att ge oss mycket allmänna anvisningar om dessa? Ty för min del kommer jag hädanefter huvudsakligen ägna mig åt judarnas heliga skrifter, eftersom jag kunde få en god avskrift av den från templet, men jag vill också förstå vad jag läser i den. 

[13] Jag är också helt flytande i det hebreiska språket och förstår helt orden i skriften; men till vilken nytta är orden och dess bokstavslydelse, om jag inte kan greppa dess anda?! Därför, åh Herre, ge oss vägledning så att vi kan förstå vad vi läser!”

96. Nyckeln till andliga skrifter

[1] Jag säger: ”Ja, Min vän Cornelius, det finns inga regler eller anvisningar i den yttre livssfären för det; det enda som förser dig med en nyckel till den andliga förståelsen av skriften, är din egen, av Mig och Min ande pånyttfödda ande. Så länge som du inte är pånyttfödd i anden, är ingen regel till någon nytta för dig; men när du väl är pånyttfödd, då behöver du inte längre en regel, eftersom din uppväckta ande lätt och snabbt kommer att finna sin like utan några regler. 

[2] Men om du vill förstå skriftens naturliga innebörd bättre än hittills, så måste du bli mycket förtrogen med illyriernas språk, som har störst likhet med det gamla egyptiska språket, och detta är nästan ett med det ursprungliga hebreiska språket. Utan denna språkkunskap kommer du aldrig att läsa Mose skrifter ordentligt, och inte ens rätt kunna förstå ordens betydelse. Därför, om du inte ens förstår de jordiska bilder som de innehåller, hur vill du då få den dolda, andliga betydelsen, även med många tusen regler och anvisningar?

[3] Judarnas nuvarande språk är nästan helt främmande jämfört med det ursprungliga språk som talades av Abraham, Noa och även Adam. Men om du förblir med Mig i tro och i kärlek, så kommer den rätta förståelsen att ges dig av sig självt, och detta inom en inte alltför lång tid! Förresten, det kommer inte skada dig om du läser skriften oftare; eftersom detta kommer att hålla din själ aktiv i att söka och tänka. – Är du nöjd med detta svar?”

[4] Cornelius säger: ”Givetvis, Herre och Mästare! Ett hopp som står på rättvis och säker grund är värt mer för mig än full besittning av det man hoppas på. Och sålunda är jag nöjd med vad jag har från Dig. Ta emot mitt hjärtas varmaste tack för det!”

[5] Efter att vår Cornelius var nöjd med detta, kom genast den tidigare föreståndaren fram till Mig och sade: ”Herre och Mästare, detta, som vi alla nu har hört från Din mun, är en lära som vi nu kommer att förstå; men kommer också någon annan förstå det, om vi berättar för honom om det? Hur mycket har vi inte redan fått lära oss, hört och sett, så att vi också kan förstå detta; men dem som vi skulle utbilda, har inte fått lära sig, hört och sett någonting tidigare! Hur skall de kunna använda sig av detta?”

[6] Jag säger: ”Min vän, var hade du dina öron, när Jag redan i början sade och till och med gav er alla ett bud, att ni inte skulle avslöja för någon person det som ni såg och lärde er denna natt?! Detta måste hållas hemligt för hela världen! Den som verkligen är pånyttfödd i anden, för denne kommer allt ändå att uppenbaras; men för den som envist förblir i sin yttre världsliga form, skulle detta vara något dumt som orsakar honom stor irritation om han fick reda på det. Därför är det bättre att världen inte lär sig något om det; men för att stärka er, är det nödvändigt att ni förstår Guds rikes hemligheter, och det är tillräckligt för hela världen!

[7] Vad ni bör undervisa i Mitt namn, det vet ni till största delen redan; allt annat är en välsignelse för er, när ni mer eller mindre har utvalts till folkets lärare, så att ni själva tvivelsutan tror, att Jag ensam är Herre och Mästare sedan evighet. För om ni har den rätta och oföränderliga tron, kommer ni också lätt att kunna uppväcka samma fasta och levande tro i era lärjungar, genom att först visa dem er egen trosstyrka. Men för att ni skulle kunna visa dem detta i all dess kraft, var det nödvändigt att ni först har känt igen Mig, att Jag har utgått från Fadern, för att visa er alla i köttets livsväg.

[8] Om ni förhoppningsvis har förstått detta, kommer ni också att veta vad ni nu alla har att predika för folket, vid den tid då ni blir utsända av Mig. Älska Gud, er evige Fader, över allt och er nästa som er själva och håll buden, som Gud har givit mänskligheten genom Moses, då har ni Min lära som ni skall predika för folken; mera behövs inte. 

[9] Men allt annat som ni upplever här, tillhör er, som Jag nu upprepade gånger har förklarat för dig. Nu vet du förhoppningsvis, vad du hädanefter har att göra och ta hänsyn till, och kan därför gå tillbaka till din plats!” – Med det går Stahar tillbaka till sin plats. 

[10] Nu reser sig kung Ouran upp och frågar Mig genom att säga: ”Herre, Mästare och Gud! Du vet varför jag företog mig denna resa! Vad jag sökte, har jag funnit. Detta fynd gör mig oerhört glad; men utan undervisning kan ingen finna det! Frågan uppstår därför, vem bör undervisa och vad krävs det för att vara en lärare för folket! Bör lärarna resa från stad till stad likt budbärarna och från land till land, eller skulle det vara bättre att grunda allmänna skolor, utrusta dem med kvalificerade lärare och föreskriva lagar till människorna, så att de måste gå i dessa skolor? Herre och Mästare och Gud, jag ber Dig, ge mig nådefullast några anvisningar i detta hänseende. Ty allt som Du vill och önskar, skall jag göra!”

97. Evangeliets sanna lärare

[1] Jag säger: ”Jag tycker om din verkligt allvarligt menade, goda vilja; men ditt minne är också något kort – ty om det gav Jag dig, och särskilt din svärson Matael, tillräckliga anvisningar. Tänk bara lite så kommer du komma på det! Förresten säger det sig självt att den som vill leda de blinda, måste själv kunna se, om han inte vill falla i samma grop med dem. Du kan inte säga till din broder: ’Låt mig ta flisan ur ditt öga’, om en hel bjälke sitter fast i ditt eget öga. 

[2] Därför måste en sann lärare vara fri från brister som kan vara ett hinder för honom under genomförandet av sina plikter; för där är ingen lärare bättre än en ofullkomlig! Det är för att Jag utbildar er till lärare, som Jag visar och förklarar för er så många och oerhörda saker. Sålunda måste varje lärare vara undervisad av Gud, precis som ni undervisas av Gud. Fadern i himlen måste dra honom, annars kan han inte nå fram till sanningen i dess djupaste livsdjup. Men den som inte kommer in i detta och därigenom inte själv blir ljus, hur skulle det vara möjligt för honom att upplysa sin nästas natt?!

[3] Det som skall lysa upp natten och förvandla den till dag, måste själv vara som solen, som är på väg att gå upp. Om solen skulle vara mörk och svart som kol, skulle den kunna förvandla jordens natt till den vackraste dag? Jag tror att den då skulle göra natten ännu svartare och ljuslösare, än den var tidigare. 

[4] Därför är en lärare som inte är utbildad av Gud till lärare, värre än ingen lärare alls! För en sådan mörk lärare är inget annat än en säck full av dåliga frön, från vilket allt ogräs av den mörkaste vidskepelse är utspritt i det mänskliga livets fåror, som av naturen alltid och av nödvändighet är andligt fattigt. 

[5] Om du vill att ditt folk skall lära sig att läsa och skriva och räkna, kan du anställa passande världsliga lärare och redan undervisa barnen i skolorna. Men mitt evangelium kan och får bara predikas för människorna på ett användbart och välsignat sätt av dem, som i full utsträckning besitter de egenskaper som Jag tydligt har förklarat tidigare och är ett krav för ett sådant ämbete. 

[6] För detta krävs emellertid inga särskilda skolbyggnader, utan en rätt himmelsk budbärare går från gemenskap till gemenskap och säger: ’Frid vare med er; Guds rike har nu kommit nära er!’ Om budbäraren accepteras, bör han stanna och predika; men om han inte accepteras av gemenskapen, som är för mycket av världen och djävulen, bör han fortsätta och bör till och med skaka av sig dammet från fötterna! För en sådan gemenskap är inte heller värdig att en sådan sann himmelsk budbärare bär dess damm på sina fötter. 

[7] Detta Mitt budskap bör emellertid inte påtvingas någon, utan snarare bör en eller flera medlemmar först höra de översvallande stora fördelarna med Min lära från himlen. Om medlemmarna vill lyssna, bör det predikas för dem på ett kortfattat och sammanfattat sätt; men om de inte vill lyssna eller visar litet intresse för den, bör den himmelske budbäraren genast gå vidare – ty de ovärderliga pärlorna bör aldrig kastas till svinen som mat!

[8] Nu vet du hur Min lära bör spridas; men hädanefter bör ni inte glömma dessa Mina instruktioner! Förresten, överlåt denna heliga och allra heligaste sak åt Matael och hans fyra kompanjoner; ty de vet exakt vad de måste göra och ordna med och kommer i sina hjärtan också att förbli i en dialog med Mig, vilket också är en nödvändig förutsättning för det sanna spridandet av Min lära. 

[9] Ty den som undervisar sina bröder, höga eller låga, i Mitt namn, får inte ösa från sin egen, utan alltid från Min brunn! Han skall inte behöva tänka: ’Vad skall jag säga om Herrens ord, om jag kommer till honom eller henne?’; ty när det är nödvändigt kommer det läggas i hans hjärta och på hans tunga vad han skall säga. 

[10] Men den som ges denna nåd, bör inte tveka på att uttala det högt av kanske rädsla eller blyghet, inför en härskare, som om han kunde förolämpa eller till och med uppreta honom med det! För den som fruktar världen mer än Mig, är inte värd Mig och inte heller Min minsta nåd, och är aldrig lämplig att bli en himmelsk budbärare. 

[11] Men det kommer att bli lättare för dig i ditt rike, där du är lagstiftare och högsta domare och människorna fruktar dig, eftersom de känner till oföränderligheten i dina domar och ord. Men där en lärare som en himmelsk budbärare kommer till en plats som styrs av en hård monark, kommer han uppenbarligen behöva mer mod än du som är en fruktad monark i ditt vidsträckta land. 

[12] Men den som är eller vill vara en sann budbärare från himlen, bör inte bära en käpp, inte heller något annat vapen, han bör inte heller bära en säck med sig för att lägga något i den; för Jag Själv kommer att uppväcka vänner till honom, och dessa skall ge honom vad han behöver som människa av kött och blod. På samma sätt bör en sann budbärare från himlen, förutom på vintern och i de kalla nordiska länderna, inte bära mer än en uppsättning kläder, så att ingen kan anklaga honom för att ha för mycket och någon annan istället för lite. Om någon emellertid skulle ge honom en andra eller tredje, bör han ta emot det; ty han kommer finna gott om tillfällen, där sådana fromma gåvor kommer till god användning. 

[13] Med det, Ouran, har du nu alla regler som de sanna lärarna måste verka under; Jag lägger bara till en sak och säger: Varje sann himmelsk budbärare kommer att få förmågan från Mig, att hela varje sjuk person genom handpåläggning. Och de rätta budbärarna borde också bota alla sjuka i ett samhälle; detta kommer att göra människorna på gott mod i samhällena, och de kommer då att vara mer benägna att acceptera den nya läran från himlen, än ett aldrig så välförberett tal. 

[14] Varje människa lyssnar i vilket fall hellre på en läkares ord än en profets, hur skinande han än är. Vad Jag än gör, bör också en sann budbärare från himlen göra, som är utsänd av Mig till alla världens länder. En himmelsk budbärare bör också känna igen, om en sjukdom inte är av sådan natur, varigenom personen redan är mer på den andra sidan än på denna sida. Om den sanna budbäraren från himlen ser den sjuka själen utanför kroppen, bör han inte lägga händerna på honom, utan bara be för honom och välsigna själen som lämnar denna värld i Mitt namn. Kort sagt: varje sann himmelsk budbärare kommer när tiden är inne att inse vad han skall göra. – Är du, Ouran, på det klara med allt det som du ville veta?”

[15] Ouran säger: ’Ja, Herre och Mästare och Gud, den ende Sanne! Min varmaste kärleksfulla tacksamhet för detta! Och mitt folk bör och kommer att prisa Dig vida omkring för att Du skänkt deras gamle kung så mycket oförtjänt nåd, genom vilken de också kommer att få del av densamma. Så därför, igen min mest kärleksfulla tacksamhet för det!”

98. Den vackra soluppgången

[1] Efter detta verkligt innerliga tack, uttryckt med all värme, gick Ouran tillbaka till sin plats; och på samma ögonblick började solen gå upp på ett aldrig tidigare skådat sätt, och på grund av hela horisontens ljusstyrka vågade ingen titta på den. Tusentals små moln väntade i det ljusröda ljuset, skakade i djupaste vördnad inför den underbara dag-modern. 

[2] Efter några ögonblick började den stora solen gå upp med regnbågens klaraste ljus över bergen långt borta. Diametern verkade emellertid vara tio gånger större än annars; samtidigt märkte de många närvarande stora fågelflockar som flög i mer eller mindre stora cirklar, med rena, ljusa luftvågor, vilket också tillförde en värdig sidorörelse till den uppåtgående solen.  

[3] Ett lätt dis låg över sjöns breda spegelyta, som reflekterade solens regnbågsfärger på det mest underbara sätt. Samtidigt flög ett stort antal stora, vita måsar glatt över sjöns breda, vitt strålande glänsande vattenyta, och deras vingar lyste som om de vore diamanter och rubiner. 

[4] Samtidigt blåste en så behagligt svalkande morgonvind, att Cyrenius och många med honom utropade högt: ”Nej, aldrig tidigare har ett dödligt öga sett en så underbar morgon och inget mänskligt sinne har någonsin känt en så upplivande morgonfriskhet!”

[5] Även Jara, som hade varit tyst hela natten och var sysselsatt med att titta och lyssna, ropade plötsligt av förtjusning: ”Åh, detta är en morgon som änglarna i himlen njuter av! Åh, åh, vilken skönhet, vilken obeskrivlig fägring! Detta är en motsvarande morgon som den som i yttersta överflöd steg upp i våra hjärtan under denna natt! Är det inte sant, åh Herre, Du min enda kärlek, att detta är en mycket betydelsefull himmelsk morgon?”

[6] Jag säger med ett leende: ”Givetvis, Min högst älskade rosendotter, om allt i en människa har blivit himmelskt, blir också allt som omger henne himmelskt! Morgnarna blir himmelska morgnar, dagarna himmelska dagar, och kvällarna sant himmelska kvällar, och natten blir en himmelsk vila, men inte längre mörk, utan full av det mest underbara ljus för den rena själen förenad med dess ande i en människa. Njut bara till fullo av den uppiggande prakten av denna skiraste morgon!”

[7] Flickan gråter glädjetårar och reser sig från sin plats för att låta hela kroppen njuta av denna morgonluft.

[8] Just nu kommer även värden Markus. Eftersom han hade ordnat med morgonmålet, missade han solens uppgång. Men eftersom solen skiner i skyn i det fulla och klara regnbågsljuset, frågar han Mig häpen, vad det är för märklig morgon. Ty han var redan en mycket gammal man, hade vandrat vida omkring i Europa, Afrika och Asien, men hade aldrig sett solen och de små morgonmolnen i ett sådant ljus! Jag skulle berätta för honom vad detta betyder. 

[9] Jag säger: ”Förstå, om kejsaren kom hit från Rom, skulle alla underdåniga folk förbereda alla slags firanden för honom, dels av glädjen över att se sin kejsare, men dels också för att erhålla lite nåd eller överseende, om han skulle vara på glatt humör. Förstå, här i Min person, sitter också en kejsare och ensam härskare över alla himlar och världar!

[10] Himlens invånare, såsom vår Rafael, vet vilka stora uppenbarelser om livet Jag har givit er i natt, och att det är tillåtet för er att se Mig som Fadern bland människorna öga mot öga, som undervisar och besöker er i denna Min person. 

[11] Men inte bara på denna jord, utan på alla världar i hela den oändliga skapelsen hålls ett oändligt antal firanden av skapelsen under denna tid, nämligen under sju timmar. Under denna tid kommer ingen skapad varelse dö i hela skapelsen och inte heller bli till. När de sju timmarna har gått kommer firandena att upphöra, och allt kommer att fortsätta som vanligt. 

[12] Nu vet du orsaken till denna morgons förunderlighet! Men gå nu och ordna ett särskilt gott morgonmål åt oss, för vi vill också hålla en särskild fest idag!”

[13] Markus skyndar sig att uppfylla Min vilja; men alla de närvarande förenar sig i himlens glädje och prisar Mig, men Jara mest av alla. 

[14] Efter att alla närvarande har prisat Mig i en timme, kommer Markus och bjuder oss till morgonmålet. Men många vill stanna lite längre på berget. 

[13] Men Jag säger till alla: ”Där nere vid borden i det fria är det samma morgon som här uppe på berget; ni kommer att njuta av den på den korta vägen ner, och där nere kommer ni njuta dubbelt så mycket! Våra kroppar behöver stärkas, så låt oss därför snabbt gå till borden där nere!”

99. Om fasta

[1] Som svar på dessa Mina helt naturliga ord säger en av de trettio unga fariséerna: ”Ja, äntligen ett naturligt ord från Hans mun, i vilken bor Jehovas högste ande i hela Hans gudomliga visdom, styrka och makt. Men man kan fortfarande inte lita på, huruvida det inte ligger en djupare, andlig betydelse bakom. Den som kan finna den, förutom Honom Själv, borde belönas med ett kungarike! Jag kommer inte att bli kung.”

[2] En kollega säger till honom: ”Denna anmärkning var redan för dum att tänka tyst, än mindre säga högt ut i luften! Hur kan Han säga något utan en inre, djupare andlig betydelse!?! Även om det verkar aldrig så normalt för oss, kan det inte vara annat än fullt av den djupaste andliga innebörd! Ingen av oss kommer någonsin att kunna förstå hela djupet av denna så lätt utandade mening; men jag känner tydligt att något oändligt kan döljas i det. Akta dig därför för sådana ytterst dumma kommentarer i fortsättningen!”

[3] Den förste säger: ”Såja, såja, visst var det dumt av mig, det erkänner jag villigt; men jag menade ändå inget illa!”

[4] Den andre säger: ”Tja, ångrade du det verkligen, eftersom du skämtade om det? I natt har du tillsammans med mig hört, sett och känt så mycket av den högsta visdomen – och nu plötsligt faller det dig in att dra några ljumma skämt?! Förstå, eftersom vi är så dumma och lika förmörkade och tillslutna som den mörkaste höstnatt, så kallade inte Herren på oss för att berätta en mirakulös händelse som den upphöjde Matael! Det är en ganska fin skillnad mellan oss och Matael! Jag känner mig redan som ingenting, och du vill fortfarande skämta – i detta oändligt upphöjda sällskap!”

[5] Den förste säger: ”Du har helt rätt, broder, ge mig det bara! Jag förtjänar inget bättre! Men nu skall jag straffa mig själv för det! Du vet, jag skulle verkligen njuta av morgonmålet, men nej, inte just nu! Inte en bit skall passera mina läppar förrän kvällen! Åh, jag vet hur jag skall tukta mina lama skämt!” – Med det går den unge farisén tillbaka upp på berget och kommer inte till morgonmålet. 

[6] Men även hans kollegor säger: ”Ja, om du fastar, så gör jag mig skyldig till det på grund av att jag tillrättavisade dig, och därför skall jag hjälpa dig att fasta, så att du lättare kan uthärda den! Även om du gjorde fel så insåg du omedelbart också ditt misstag och förtjänar förlåtelse och ordentligt med stöd i din goda självförbättring. Därför skall jag fasta med dig!”

[7] Den förste säger igen: ”Du borde inte göra det; eftersom det inte är rätt om den oskyldige lider tillsammans med den skyldige, som olyckligtvis väldigt ofta är det sorgliga fallet i denna världen!”

[8] Den andre säger: ”Som om jag inte visste det! Men säg mig, var detta ofta inträffar, att de oskyldiga av mitt slag frivilligt lider med de skyldiga!”

[9] Den förste säger: ”Nåja, sådant inträffar inte särskilt ofta, men desto mer där de oskyldiga måste lida ofrivilligt med de skyldiga, till exempel: En kejsare som har ett ytterst stort imperium och är mäktig genom sin stora armé förolämpas av en mindre mäktig kung. Kejsaren skulle kunna bara hämnas på kungen för en sådan förolämpning; men nej, han täcker kungariket med sina arméer och ödelägger på ett fruktansvärt sätt! Han skonar varken djur eller människor; allt måste dö av svärdet, och byar, marknader och städer förstörs genom eld. Hur många oskyldiga måste inte här lida med den ende som är skyldig! Jag tror att detta exempel är tillräckligt och du kommer att inse det, och då kommer du se att jag också kan ha rätt då och då!”

[10] Medan dessa bägge som stannade kvar utbytte sina ord med varandra, nådde vi borden och satte oss ner till ett mycket rikligt och väl förberett morgonmål. Förutom Mig Själv, saknade ingen de bägge unga fariséerna, som naturligtvis inte längre var fariséer. Därför sade Jag genast till Markus att han skulle gå till berget och i Herrens namn kalla dem till morgonmålet.

[11] Markus gick snabbt till berget och förmedlade Min vilja till de bägge.

[12] När de kom ner, sade Jag till de bägge: ”Simon och Gaby! Kom hit och sitt vid detta bord; ty efter att vi ätit upp målet vill vi se, om det inte finns någon andlig, inre betydelse i Min undervisning på berget om att gå ner till morgonmålet! Men låt oss först äta och dricka; ty kroppen behöver för sin timliga existens dess mat och styrka, precis som själen, om den ska växa i kunskap och i viljans kraft. 

[13] Ät och drick därför nu och lämna fastan till en annan gång! Så länge som Jag är med er som en sann Fader till er ande och brudgum till er själ, skall ni varken fasta fysiskt eller andligt. Men om Jag med tiden inte är med er personligen som nu, måste ni fasta på alla möjliga sätt! 

[14] En överdriven och grundlös fasta är lika mycket dårskap, och kan till och med bli en synd, som överdrivet frossande. Den som vill leva i en sann ordning, bör vara måttfull i allt. Ty varje överdrift måste få skadliga konsekvenser för kroppen, själen och anden! Ät och drick nu med gott mod och var glada och muntra i era hjärtan! 

[15] Ett glatt och muntert hjärta är mycket mer välbehagligt för Mig än ett bedrövat, sorgset, klagande, muttrande hjärta som är missnöjt md allting, och därför otacksamt och innehåller lite kärlek. Ty i ett glatt hjärta bor kärlek, gott hopp och obestridlig tillförsikt. Om någon som är ledsen av någon tungt vägande anledning kommer till en glad och munter person, blir han snart också glad, hans själ börjar röra sig friare, och andens ljus kan lättare lysa upp den vilande själen – medan en ledsen själ kommer att krympa betydligt och slutligen bli mörk och muttrande. 

[16] Jag förmodar att ni inte kommer att förväxla hjärtats glädje och munterhet med uppsluppet, orent och oanständigt skämtande, eftersom sådant bör vara långt från er! Men Jag menar den glädje och munterhet som fyller hjärtat hos ett hedersamt och friskt gift par, eller som människor som är hängivna Gud känner efter goda och för Gud behagliga gärningar. Har ni förstått detta väl?”

[17] Alla bekräftar detta och gläds i Min glädje. Därefter tog alla tag i skålarna från alla sidor, och den stora, goda fisken lämnade inget i övrigt att önska! Även vinet dracks i gott mått. 

100. Simon talar om förmaningar utifrån egenkärlek

[1] Men efter ungefär en halvtimme blev det mycket livligt i vårt stora sällskap, och Simon började ge utlopp åt sina skämt, som var ganska kvicka. Gaby, en mer allvarlig ung man på ungefär tjugo år, ryckte i Simon ganska ofta så att han inte skulle gå för långt.

[2] Men Simon sade: ”Vem ryckte i David när han mycket lekfullt dansade framför arken? Hans fru rådde honom av blyghet att hålla tillbaka sin galna glädje; men David tog ingen notis! Och se, jag kommer inte heller bry dig om ditt förmanande ryckande, utan kommer bara bli ännu gladare! Så ryck inte mer i mig, annars tvingas jag också rycka i dig!

[3] Se, där sitter Herren; Han ensam är vår förmanare! Varför vill vi syndare förmana varandra så mycket? För var och en av oss vill förmana sin nästa mest av egenkärlek! Snåljåpen förmanar sin nästa till återhållsamhet, nykterhet och sparsamhet och har sina moraliska ord för detta. Men varför gör han det? Han är rädd för att någon kan bli utarmad, som han som en förmögen måste hjälpa, men emellertid inte av nästankärlek, utan för att inte dra vanära över sig. 

[4] Någon annan som inte kan gå så snabbt, kommer i precisa medicinska termer förklara för sin kompanjon hur skadligt det är att gå för fort. Någon annan som inte är en större vän av nyttan med värme, kommer att argumentera så mycket som möjligt för fördelarna med skugga. En vindrickare kommer inte på allvar rekommendera sina vänner att dricka vatten. En ung, eller redan äldre man som har ögonen på en viss ung flicka, kommer alltid predika farorna med att vara i andra mäns sällskap och fint varna andra män för det omoraliska i det oansvariga umgänget med det kvinnliga könet. Visst syns det en prydlig egenkärlek i en sådan varning? 

[5] Och därför har jag, helt ärligt, hittills alltid gjort den anmärkningen att det tillsammans med de så ofta förekommande förmaningarna, alltid framträder lite egenkärlek från förmanarens sida, vilket ingen hånare kan förneka, om han tänker lite på sig själv. Allt som får honom att känna sig obekväm att göra, kommer han alltid att varna sin nästa för av alla möjliga moraliska skäl. 

[6] Om någon är kär i en flicka, kommer han allvarligt och på ett kärleksfullt sätt snart varna henne för andra män, som också, som ibland är fallet, kan ha ett öga till henne. Varför varnar han inte alla andra flickor för andra mäns ondska? För hos de andra flickorna spelar inte hans egenkärlek någon roll!

[7] Utifrån typen av varningar och förmaningar som människor ger varandra kan jag bestämma exakt människornas så kallade svaga sidor!

[8] Det var inte för inte som vår Gudsmästare gjorde den underbara och mycket träffande anmärkningen på berget till den ovälkomne förmanaren som inte omedelbart skulle säga till sin nästa: ’Kom min vän, så att jag kan avlägsna flisan från ditt öga!’ De borde först se till att det inte fanns en hel bjälke fast i sina egna ögon! Först om de hade bemödat sig med att ta bort den, skulle de ha förtjänat rätten att säga till deras bror, om det inte vore lämpligt för honom att också ta bort flisan ur sitt öga!

[9] Du förstår, Gaby min vän, detta är också en moral som jag naturligtvis inte vill påtvinga dig som du vill påtvinga mig dina förmaningar, även om jag är helt övertygad om att det finns väldigt lite osanning i det! 

[10] Jag har talat och kommer nu gå på fisken! Under tiden kan du, Gaby min vän, ge din predikanttunga lite fritt spelrum! Bespara mig emellertid Salomos visdom; för där har vi bägge inte på långt när tappat våra mjölktänder än! Förresten har vi bägge tur som fortfarande lever; men Salomo, låt honom vara en god man! Och hans Höga Visa bör sjungas av alla som vill sjunga den; förhoppningsvis kommer våra röster aldrig nå en sådan höjd på denna kära moder jord!”

[11] Gaby ser emellertid lite ledsen ut över Simons vassa kommentarer om Salomo, men håller ändå tyst av ren vördnad för Mig.

---

^[1] Skalglob=summan av ett enormt antal solsystem, som likt de enskilda planeterna runt solen kretsar runt den ursprungliga centrala solen i omätbart vida omlopp – JL