Johannes Stora Evangelium 10

1. Simon kritiserar Höga Visan av Salomo

[1] Jag säger till Simon: ”Är din följeslagare en stor vän av Salomo? Och vad förstår han av Höga Visan? Säg Mig hur långt du har kommit med den!”
[2] Simon säger: ”Himlens och jordens Herre och Mästare, om jag får tala lika fritt som min tunga har växt, kommer jag med glädje att tala. Men om jag måste leta efter orden är det för mycket för mig, – då kommer ingenting att komma ut!”
[3] Jag säger: “Tala som din tunga har växt; för dina skämt och din humor kommer från ett gott frö!”
[4] Simon säger: ”Ah, i så fall kommer vi att kunna säga något! Men det kommer naturligtvis inte att sträcka sig över min väldigt enkla förståelse; men min åsikt borde inte vara osund!
[5] Du, åh Herre och Mästare har frågat hur långt vi har kommit beträffande Höga Visan! Hjälp, Elias, jag har inte gjort några framsteg alls, för det skulle ha varit förlorad tid! Men Gaby har redan memorerat hela det första kapitlet. Han slickar och tuggar på det och fyller ibland hela munnen; men vad detta kapitel betyder vet han lika mycket som jag om den djupaste havsbottnen. Det bästa med det är att ju mer man läser det första kapitlet av denna visa, desto mindre förstår man! Och om man till slut har memorerat det, förstår man ingenting alls!”
[6] Jag säger: ”Ja, kan du också det första kapitlet utantill?”
[7] Simon säger: ”Han – reciterade det så många gånger för mig att olyckligtvis även jag kan det ordagrant utantill, till min stora förtret! Att tala med skyterna är mycket mer underhållande än att lyssna till Salomos Höga Visan. Den som hittar något i den måste vara barn till mycket nyfikna föräldrar. Jag betraktar den som nonsens! Lika vackra, sanna och goda som Salomos ordspråk är, lika dum och meningslös är hans Höga Visa. Den som tycker att detta är mer än en dåres verk har uppenbarligen en helt sjuk hjärna!
[8] Vad betyder till exempel detta: ’Han kysser mig med sin muns kyss, ty din kärlek är ljuvare än vin.’ Vem är ’han’ och vem är ’mig’ som kysser med munnen på den lika okända ’hans’!? Har denne ’han’ också en okänd mun i sitt ansikte? Detta måste vara ett ganska mirakulöst udda väsen!
[9] Fortsättningen på denna första vers verkar uppenbarligen innehålla skälet till begäret som uttrycks i den första delen av meningen; men där avses ’han’ i andra person och man kan inte vara helt säker på att med uttrycket ’din kärlek’, som är ljuvligare än vin, avses ’hans’ kärlek. Och om man inte vet vem ’han’ är och vem som är ’mig’, hur skall man veta vet han är, vars kärlek i andra person är ljuvare än vin?
[10] Förresten, kärleken får inte egentligen någon komplimang när man säger att den är ljuvare än vin, om inte vinet tidigare beskrivits som särskilt utsökt. För det finns också riktigt eländiga och dåliga viner! Men om kärlek bara är godare eller ljuvare än vin, oavsett dess kvalitet, så är en sådan kärlek sannerligen inte så speciell! Utöver detta småprat kan det finnas någon särskild mening instucken, men på denna jord kommer jag aldrig att finna den.
[11] För att visa vilket överflöd av dumheter det är, vill jag lägga den andra meningen till den första, vilket lyder som följer om mitt minne inte sviker mig: ’Ljuvligt doftar din balsam, ditt namn är utgjutet balsam, det är därför flickorna älskar dig.’ Enligt min förståelse passar den andra versen den första lika mycket som ett helt hus passar ena ögat! Vad är detta för balsam och vems är det? Vem är tänkt att lukta på detta balsam? Hur kan någons namn vara ett utspillt balsam, och varför skulle han vara älskad av flickorna av just den anledningen? Vilka flickor är detta?
[12] Gå därför bara, store Salomo, med all din höga visdom! Bara ett ord från Dig, åh Herre, har tusen gånger tusen gånger högre värde för mig än Salomos all höga visdom! Nu har jag redan sagt tillräckligt om Salomo! Åh Herre, jag ber Dig, fråga mig inte om ytterligare verser, eftersom de vida överträffar skyternas!”
[13] Jag säger: ”Mycket bra, Min käre Simon, kunde du också recitera de förmanande ord som Jag talade till dem som inte ville lämna berget på grund av den mycket vackra morgonen; ord som du sade inte innehöll någon inre andlig betydelse? Om du fortfarande kommer ihåg dem, säg dem till Mig en gång till!”
[14] Simon säger med något skamsen min: ”Åh Herre och Mästare, om mitt minne inte sviker mig, var de få orden som följer: ’Där nere vid borden i det fria är det samma morgon som här uppe på berget; ni kommer att njuta av den på den korta vägen ner, och där nere kommer ni njuta dubbelt så mycket! Våra kroppar behöver stärkas, så låt oss därför snabbt gå till borden där nere!’ Jag tror att Du, åh Herre och Mästare, uttalade dessa ord?!”
[15] Jag säger: “Mycket bra, Min käre Simon! Du har reciterat meningen helt korrekt utantill. Men vad skulle du säga om Jag nu säger till dig, att den förmaningen som Jag uttalade andligen betyder att samma sak nu har uppfyllts, som dina två verser som du reciterade för mig från Salomos Höga Visan?! Kan du se någon möjlighet i detta?
[16] Simon säger: ”Innan jag förstår det, förstår jag hellre hur denna stora sjö i morgon kommer att förvandlas till de frodigaste ängar. För det som Du, åh Herre, uttalade på berget var fullständigt klart, och vi alla förstod mycket väl vad vi skulle göra, nämligen att gladlynt gå ner och sätta oss vid borden för att styrka våra kroppar med ett ytterst vällagat morgonmål! Den som inte förstod detta, måste ha varit stendöv.
[17] Men vem förstår också de bägge verserna i Höga Visan? Naturligt sett är de rent nonsens, vilket jag har visat! Men när det nu är så, vem kan på fullt allvar leta efter en ytterst vis, andlig betydelse i dem? För mig verkar det som om jag skulle inbilla mig att en dum idiot som är mer djur än människa är en vis Platon! Förresten, allt är möjligt, så varför inte detta?! Jag säger bara hur jag känner det just nu.”
[18] Jag säger: ”Desto bättre, för ju fler omöjliga saker du hittar, desto mer mirakulöst kommer klargörandet att bli efteråt! Men det är också mirakulöst att du och dina likar fortfarande inte kan se med ögonen öppna och inte höra något med öppna öron! Men vi lämnar det! Eftersom du är så förtrogen med Höga Visan, berätta den tredje versen utöver de två, så kommer Jag till din stora belåtenhet att kunna lösa den gåtan som är så olöslig för dig!”
[19] Simon säger: ”Åh nej, även den tredje versen! Av kärlek till Dig, åh Herre, gör jag gärna allt Du ber om; men jag försäkrar att denna nästan får det att vända sig i magen på mig!
[20] Den tredje versen är ännu mer förvirrande. Om inte mitt minne sviker mig lyder den berömda tredje versen ungefär såhär: ’Ta mig med, så går vi! Kungen för mig till sitt rum. Vi jublar och gläds över dig; vi tänker mer på din kärlek än ditt vin. De fromma älskar dig.’
[21] Där är det! Den som kan lita på det, låt honom lita på det! Om det bara hade stått i början: ’Ta mig med, så går jag!’; men i meningen efter står det bara: ’så går vi!’ Vem är ’han’ som vill tas med, och vilka är ’vi’ som går?
[22] ’Kungen för mig till sitt rum.’ Vilken kung, den evige eller någon timlig och världslig? Denna mening är förresten ändå en av de bästa.
[23] ’Vi jublar och gläds över dig.’ Här vill jag bara veta vem ’vi’ är och vem ’han’ är, som vi bör glädjas över!
[24] Dessutom tänker vissa främlingar på den lika okända kärleken mer än vinet, av vilket det inte heller står av vilken kvalitet det är!
[25] Vem är den i slutet högst okända ’du’, som de fromma bör älska? Åh, det mest obestämda av allt slags tal!
[26] Vilka arma stackare är inte vi människor på denna jord! Hon börjar med ingenting, lever med ingenting och slutar till sist med ingenting. Även om hon börjar förstå något under sina bättre och klarare stunder, men olyckligtvis kommer i kontakt med Salomos Höga Visan, så är hon en fullständig dåre; för så fort en annan människa gör klart för henne att det är över med hennes visdom, så är det också över för människan själv, det vill säga att hon fortfarande lever, men som en dåre som inte kan förstå och begripa något mera! När väl någon som mig själv har nått denna punkt där han inte kan komma vidare, vänder han om och börjar hanka sig fram precis som ett djur. Varför bry sig om något mera om det ändå inte spelar någon som helst roll?!
[27] Sannerligen, Herre och Mästare, Du har denna natt på berget visat oss saker som ingen dödlig människa någonsin har sett på denna jord. Jag förstår nu en hel del, men varför förstår jag inte Salomos visdom? Kan ingen alls förstå den, eller är det verkligen – som det ser ut att vara – ett fromt vansinne som aldrig går att förstå? Eller döljs där några hemligheter, som är av största vikt för livet?
[28] Om det är det ena eller andra, säg det bara till mig, eftersom jag bara tror på vad Du har att säga om det. För Du kan förstå Höga Visan om den alls kan förstås på något sätt! Men om hela Höga Visan bara är en sista visdomsbluff av Salomo, så säg mig också det, och då kommer jag genast kasta Höga Visan i en lerpöl, så att dess invånare kan studera Salomos visdom!”


2. Hur Höga Visan skall förstås

[1] Jag säger: ”Min vän, du går lite långt med dina skämt, och Jag vill också säga till dig vad en berömd målare en gång sade till en skomakare! Fast med dig kan det fram till nu inte vara på något annat sätt; för enligt Salomo har allting på denna jord sin tid. Men samla ihop dig nu ordentligt, så kommer Salomos Höga Visan att belysas närmare för dig med mycket god vilja, och hur den fullständigt motsvarar Mina korta förmanande ord på berget.
[2] Salomo gjorde i sin Höga Visan inget annat än att profetiskt beskriva Mitt nuvarande väsen för folket med allehanda bilder som är fulla av motsvarigheter, från handling till handling, från position till position och från effekt till effekt. Jag är hans enda objekt, ’han’ och ’du’ och ’honom’ refererar alla till Mig. Men den som talar till Mig genom Salomo är hans ande i singularis, och i plural människornas andar som på sätt och vis förenar sig med Salomos kungliga och härskande ande och därför representerar en moralisk person.
[3] Där det står: ’Han kysser sig med sin muns kyss’, så betyder det följande: ’Herren talar från Sin i sanning egen mun till mig, Salomo, och genom mig till Israels folk. Herren talar inte längre rena ord av visdom, utan ord av kärlek och liv till mig! Ty ett kärleksord är en sann kyss från Guds mun till människornas hjärtan, och därför säger Salomo: ’Han (Herren) kysser mig med Sin muns kyss!’
[4] Nu passar den efterföljande meningen väl in, där det står: ’ty din kärlek är ljuvare än vin’ eller: Din kärlek är mer användbar för mig och alla människor än visdom. För ’vin’ refererar alltid till visdom och sanning.
[5] Att Salomo i den första bönen ber om kärlekens ord, och suckar till Mig i tredje person, betyder att han fortfarande är långt från Mig i sin visdom. Genom andra person i nästföljande mening, där anledningen till den första begäran uttrycks, visar Salomo ett större närmande till Gud genom kärlekens väg än genom ren visdom. Men kärlekens kyss, som Salomo bad om i sin Höga Visan, tar ni alla emot av Mig just nu, och sålunda, Min käre Simon, är Höga Visans första vers lite klarare för dig än den var tidigare!”
[6] Simon säger: “Åh Herre, nu är därigenom den andra versen klarare för mig, och jag törs nu förklara den!”
[7] Jag säger: ”Gör det så kommer vi se hur du har förstått den andra versen i ljuset av den första!”
[8] Simon säger: ”Detta betyder uppenbarligen följande: Herre, om Du kysser mig med Din muns kyss, om Ditt Ord blir kärlek, sålunda ett äkta livsbalsam, så kommer detta balsam, detta Ditt gudomliga kärlekens ord, att bli förståeligt för hela mänskligheten. För ganska ofta använder man i normalt tal ’doftar’ istället för ’förstå’. Ofta säger man: ’Kan du dofta var detta kommer sluta? eller: ’Han har doftat steken eller balsamet!’
[9] Nu är du, åh Herre, med oss som i Salomos första begäran i den första versen! Vi har Ditt namn, Ditt heliga kärlekens ord, vilket är mer värdefullt för oss än Salomos rena visdom! Nu har vi det utgjutna balsamet framför oss, Ditt namn, Din kärlek, Ditt heliga livsord, allt begripligt inför oss.
[10] Jo, flickorna som älskar Dig för detta, är uppenbarligen också oss, sett ur vår begränsade insikt och förståelse! Ty en flicka är en förtjusande varelse och är inte helt utan insikt och förståelse, men det kan inte vara fråga om någon stor manlig förståelse, åtminstone i allmänna termer. Därför är uppenbarligen vi de flickor som älskar Dig, åh Herre, över allt, eftersom Ditt ord av kärlek är förståeligt för oss, och är därför ett utgjutet balsam, vars ljuva doft vi njuter underbart av. – Säg mig, Herre, om jag förstod den andra versen rätt efter att ha läst den första versen?
[11] Jag säger: ”Fullständigt korrekt och i grunden sanningsenligt! Med den skenbart obegripliga Höga Visan är det så, att den väldigt lätt kan förstås om någon bara har förstått den första versen med hjälp av motsvarigheter. Men eftersom du har förstått den andra versen helt korrekt, så gör ett försök med den tredje versen; kanske kommer du också slå huvudet på spiken!”
[12] Simon säger: ”Åh Herre, nu vågar jag ta mig an hela Höga Visan! Men den tredje versen är efter de två första, lika tydlig som denna underbara morgon som har uppenbarats för mig!
[13] ‘Ta mig med, så går vi!’ Vem mer kan gå andligen, som bara kärlek kan?! Och resultatet är att de som är instruerade och dragna med och genom kärlek greppar och förstår mer på ett ögonblick, och därför verkligen växer i kunskap, än genom torr och kall visdom under många år. Det enkla skälet i den första versen är sålunda bara en moralisk en och framstår i den efterföljande meningen som delad mångfaldigt, som helt klart är vi, och därefter hela Israel och slutligen allt på jorden som kallas mänskligt.
[14] Kungen, den Evige, den Helige, vägleder mig och oss alla till Sin Heligaste Faders hjärtas heligaste och klaraste kärleksrum. Och vi fröjdas och är oerhört glada över Dig och tänker på Din faderliga kärlek tusen gånger mer än all torr och kall visdom! Endast i Din kärlek är vi fulla av ödmjukhet och enkla och därigenom trogna i våra hjärtan. Detta gör oss fromma och vi älskar Dig, åh Herre, först fullständigt i denna vår fromhet.
[15] Visdomsmorgonen, som motsvarar toppen på berget, är visserligen härlig och vacker; men här nere vid de gästfria kärleksmåltidsborden i Din helige Faders hjärtas stora, heliga rum, finns naturligtvis samma sanna livsmorgon. Uppe på berget njöt vi livets underbara morgonljus när vi undervisades i sann förståelse, men där fanns det inga bord med de närande och livsstärkande läckra rätterna.
[16] Ljuset av den djupaste visdomen behagade oss, men Du såg kanske hos många av oss högfärdens frö spira i hjärtat av livets trädgårdsfåra, och sade med de mest fascinerande kärleksord: ”Barn, nere i ödmjukhetens djup har vi samma morgon! Om ni stiger ner den korta vägen från självhögfärdens höjder, som vanligtvis är en följd av en högre, ren visdom, så kommer ni njuta av samma ljusmorgon! Och där nere finns den precis som här, och ni kan njuta av den dubbelt så mycket; ty inte bara är det samma ljus, utan är också i kärlek och ödmjukhet källan till ljus och kärlek till livet! Där nere står de fulla borden för att styrka, nära och upprätthålla livet i dess helhet!’
[17] Där, åh Herre, tog Du oss med genom Din heliga muns sanna kyss, och vi tvekade inte längre, utan följde Dig och älskar Dig nu så sant fromt i all kärlek och ödmjukhet! Herre, förstod och förklarade jag saken korrekt och gissade den inre betydelsen av Dina förmanande ord på berget?”


3. Simon förklarar några verser i Höga Visan

[1] Jag säger: ”Helt förträffligt! Om Jag Själv skulle ha förklarat verserna i Höga Visan för dig och alla andra och jämfört dem med Mina förmaningar på berget, skulle Jag ha använt exakt samma ord. Du har därför avhandlat den goda saken till Min fulla belåtenhet. Men eftersom du har blivit uttydaren av Höga Visan, kunde du försöka med några andra verser från det första kapitlet! Eller finns det någon annan bland er som vill försöka?”
[2] Alla säger: ”Herre, vi kan det fortfarande inte, även om det verkar som att vi kan det!”
[3] Simon säger: ”Åh Herre, nu visar jag säkert ingen god ton; men jag förstår den plötsligt ganska väl, och säkert helt korrekt!
[4] En annan vers lyder: ’Jag är svart, men ganska skön, ni Jerusalems döttrar, som Kedars tält, som Salomos mattor.’ Detta översatt till vårt naturliga språk kan inte betyda något annat än: ’Jag, Herren, nu i världen med er blinda och mycket högfärdiga människor, är för det mesta okänd för er och djupt föraktad av er upphöjda värld, men i Mig Själv är Jag fortfarande full av den djupaste ödmjukhet och mildhet, tålamod och kärlek för er Jerusalems döttrar!’
[5] Vilka är Jerusalems döttrar? Dessa är högmodet, stoltheten, lusten efter makt och girigheten hos Abrahams ättlingar; dessa är Jerusalems utsmyckade döttrar, men för vilka den föraktade Herren, som är svart inför dem, den förste mannen bland alla människor, ändå är nådig och barmhärtig och sötare och mer kärleksfull än Kedars (Kai-darz) hyddor, som ser eländiga ut från utsidan, men inuti var rikligt försedda med alla skatter som skulle fördelas bland de rättfärdiga, fattiga och behövande, och dessutom vackrare än Salomos mest värdefulla mattor, vars yttre yta var av ett mörkgrått, hårigt material, men botten och insidan var det dyrbaraste indiska siden, sammanvävt med det finaste guld.
[6] Det står vidare: ‘Se på mig, hur svart jag är (inför er Jerusalems döttrar), ty solen (er världsliga stolthet) och bränt mig (inför er högmodiga, världsliga uppsyn)! Min mors barn är arga på mig.’ Vem annan kan vara Din mor i Dig, åh Herre, än Din eviga visdom, precis som Fadern i Dig är Din eviga kärlek? Din mor är också Din eviga ordning, vars barn som är arga på Dig, Herre, fyller det eviga oändliga rummet och genom sin ordning är de arga över Israels barns stora oordning.
[7] Ty denna heliga ordning ‘har satts som väktare av vingårdarna’, vilket betyder: Din vilja i föreningen av alla de himmelska krafterna, har gett människorna denna ordning genom lagar, så att vingårdarna, det vill säga de mänskliga gemenskaperna, förblev i himlens ordning.
[8] ’Men jag vaktade inte vingården, som jag hade!’ Det betyder ungefär: ’Jag har lagt Mina, eviga, gudomliga, otillgängliga höjder och djup åt sidan!’ av vilket Din i allra högsta grad tillgängliga närvaro här ger det mest talande bevis för alla. Du har lämnat den högsta och otillgängliga och ljusaste himlen, för att framträda här i djupaste ödmjukhet, sålunda svart inför denna jords barn, och för att leda de rättfärdiga fattiga in i Ditt rum, Kedars rättfärdiga hydda. Åh Herre, säg mig, om jag även har bedömt de nästa två verserna som Du bad mig om korrekt!
[9] Jag säger: “Helt rätt, ge oss därför till de fem även förklaringen till den sjätte!’
[10] Simon säger: ”Till Dig hela min kärlek och innersta tacksamhet, att Du, åh Herre, fann mig unge kille värdig att genom Din nåd och kärlek avtäcka de djupa hemligheter som fram till nu inte har avtäckts av någon sedan de skrevs. Min själ fröjdar sig över denna övermåttan stora nåd. Ändå finns det ingen högfärdighet i det, tvärtom blir jag mer och mer ödmjuk, ju mer jag inser och förstår Ditt allt och min fullständiga intighet. Men Du, åh Herre, vet att jag alltid har något att göra med rolig humor, och detta utsökta vin uppmuntrar mig, och därför kan jag med den begärda sjätte versen inte göra annat än att lägga lite humor till den, oavsett hur seriös den är!”
[11] Jag säger: “Tala bara efter ditt hjärta och din tunga!”
[12] Simon fortsätter: “Om Salomo eller hans själ som var fylld med all visdom, hade tillfälle att vara mitt ibland oss, skulle han säkert inte ha skrivit ner den sjätte versen; ty i den sjätte versen säger Salomo: ’Säg mig, du, vem min själ älskar, var du tittar, var du vilar mitt på dagen, så att jag inte förirrar mig till dina vänners hjordar!’ Ty då skulle Salomo, och genom honom hans folks själ, som vallade Dina får dag, morgon och kväll, säkert ha funnit Dig, sålunda alltid aktiva och inte bara vilandes mitt på dagen!’
[13] Jag menar, Din eviga middagsvila – vilket är den oändliga långa tidsperioden när Du inte var bland människor som nu, utan lämnade dem åt Dina följeslagare, som alltid blev allt dummare och mer högmodiga – är nu över och en evig livsmorgon har nu stigit upp, och dem som har känt igen Dig kommer säkerligen inte irra omkring och leta efter Dig bland Dina följeslagare, som nu blivit oerhört korkade och tröga.
[14] Vad tror Du, åh Herre: berörde jag åtminstone i någon utsträckning den rätta betydelsen?”
[15] Jag säger: ”Fullständigt, trots humorn, som du passande lade till! Men eftersom vi nu har sett att också Salomos Höga Visan kan uppenbaras och du, Simon, har lagt dig till med en helt annan åsikt, bör även din förmanare Gaby berätta något intressant. Jag vill i själva verket veta från hans egen mun skälet till varför han var så betagen i Salomos Höga Visan, utan att ha förstått det minsta av den! Gaby, öppna därför munnen och berätta någonting!”


4. Gaby erkänner sin dårskap och stolthet

[1] Gaby reser sig upp, bugar sig djupt och säger sedan med väldigt ostadig röst, vilket även fick de annars väldigt allvarliga romarna att le lite: ”Åh Herre och Mästare! Jag har aldrig sökt efter ära; ty det har aldrig varit min grej och därför söker jag inte efter ära här heller och har aldrig velat ha någon ära i hela mitt liv, och eftersom jag inte söker efter ära säger jag hellre ingenting och förblir tyst! Jag har redan talat klart!”
[2] Simon säger oavsiktligt: ”Åhå, vad är detta? Annars tycker du ju om att prata på, vill alltid vara huvudtalare och tackar verkligen inte nej till uppmärksamhet?! Märkligt!”
[3] Gaby säger: ”Vad jag gör, det gör jag, och det behöver inte bekomma dig! Det är lätt att tala bland människor, men här är Gud och Hans änglar närvarande och då bör ingen människas tal bli för näsvist, utan hålla tyst i all ödmjukhet! Mitt namn är Gaby den tystlåtne och inte Simon den uppnosige!”
[4] Cyrenius säger med ett leende: ”Aha, hinc iliae lacrimae (därför dessa tårar!)! Förstå, förstå, den unge mannen söker inte ära, men han verkar ganska sårad eftersom hans följeslagare Simon har förtjänat Ditt godkännande, åh Herre, för utläggningen av Höga Visan! Sannerligen, jag tycker inte alls om detta från Gaby!”
[5] Till och med Jara säger: ”Jag tycker inte heller om detta! Jag finner stor glädje om jag märker hur Herrens kärlek och barmhärtighet på ett mirakulöst sätt börjar visa sig i någons själ, men ett falskt krypande av en själ är något motbjudande. Den som tillfrågas av Herren att tala, men avstår på grund av en falsk blyghet och säger att han inte söker efter ära, ljuger för sig själv och alla andra, och att ljuga är något väldigt fult!”
[6] Simon säger igen: ”Res dig därför upp och försvara dig, och ge Herren ett svar på Hans heliga fråga!”
[7] Här reser sig Gaby upp igen och ber om förlåtelse för att han öppnade munnen så dumt inför Herren tidigare. Han vill svara nu om det behagar Herren.
[8] Jag säger: ”Nåväl, så tala! Ty Jag har på intet sätt tagit tillbaka Min fråga till dig som ogiltig; tvärtom väntar vi alla fortfarande på ett ödmjukt svar från dig! Sålunda, tala, och berätta för oss vad du vet!”
[9] Gaby säger: ”Eftersom jag fick frågan beträffande min kärlek till Salomos Höga Visan, trots att jag inte förstod den, kommer jag öppet ge anledningen till denna min kärlek, även om jag till slut helt ärligt måste erkänna, att jag inte hade något skäl till det, det vill säga, jag menar ett gott skäl, när man talar om skäl. För något dumt och i själva verket dåligt kan aldrig ses som ett giltigt skäl till ett beteende, eftersom något dåligt är ren sand som aldrig kan tjäna som en solid grund till ett hus, andligt eller naturligt talat. Nå, vad var själva skälet till min kärlek för Salomos Höga Visan? Ingenting annat än en hemlig, stor dumhet som nu är uppenbar för mig!
[10] Jag ville betraktas som en vis man och någon som var väl bevandrad i skrifterna, inte bara bland mina kollegor utan också alla andra människor, och därför utvalde jag det ur hela skriften som jag var övertygad att ingen bland hela skaran av skriftlärda förstod något av, precis som jag själv. Men jag var väldigt listig och låtsades vara klok, seriös och vis.
[11] När människor såg mig läsa Höga Visan med en falsk munter blick, fick jag ofta frågan om jag verkligen förstod visans hopplösa mystik. Mitt svar var väldigt kort: ’vilken dåre fortsätter att läsa vad han omöjligen kunde förstå?! Om jag inte skulle förstå den höga mystiken i visan, skulle jag också vara en dåre som läser den, och skulle läsandet beröra mitt hjärta om jag inte förstod den precis som ni inte gör det?!’ De pressade mig, de bönföll mig, ja, jag hotades att jag åtminstone skulle göra min kunskap tillgänglig för översteprästen. Men till ingen nytta; eftersom jag visste hur jag skulle komma med alla slags ursäkter, kunge jag inte övertalas att avslöja några av mina hemligheter, vilket var lätt att göra, eftersom jag inte hade några.
[12] Bara Simon, som min mest intime vän, visste hur min salomoniska visdom såg ut, men bara delvis. Han förebrådde mig ofta och bevisade att jag, med Salomos Höga Visan, antingen lurade mig själv eller var en dåre för världen. ’Ty’, sade han ofta till mig, ’med din i övrigt begränsade kunskap och erfarenhet, kommer du förstå Höga Visan eftersom du med mycket möda har memorerat den utantill?!’ Men jag försökte ändå få honom att tro genom att säga att jag har den högsta förkärlek för dessa djupa, oklara och invecklade mysterier och att jag föreställde mig att något enormt måste ligga bakom. Till slut trodde han mig, men han tog gravt miste. För jag var en fiende till Salomos visdom, genom vilken han slutligen blev en avgudadyrkare.
[13] Nu ville jag inte längre lura någon, men jag ville inte heller avslöja mig själv onödigt mycket, som om jag tidigare bara försökte bedra människorna att, rent ut sagt, någon gång bli en ordentlig farisé, vilket verkligen inte var en liten sak för mig, ty ju klipskare och slugare en farisé är, desto mer beryktad är han i templet.
[14] Jag ville i själva verket inte längre tänka på dumheterna längre och ville tyst helt släppa det; men eftersom jag har blivit ombedd av Dig, åh Herre, att tala om detta, tja, så har jag i sanning talat om det och alla vet nu hur det står till och var jag står nu. I det här fallet så var jag ytterst villig, och det fanns inte mycket att göra med mig; men nu är jag i rätt ordning igen och erkänner bara det sanna ljuset av allt liv och kommer aldrig igen att försöka bedra någon.
[15] Men om jag har bettet mig olämpligt i Herrens närvaro, ber jag först Dig, åh Herre och Mästare, såväl som alla Dina vänner, stora som små, om förlåtelse ur djupet av mitt liv! Ty genom min första tystnad ville jag inte skada någon, utan bara dölja min gamla skam lite. Men detta fungerade inte inför Dina allseende ögon, och därför har jag visat hur jag var, och hur jag är nu. Och med detta är jag fullständigt till ända med mitt tal och vet inget mera.”


5. Gabys fariséiska principer

[1] Jag säger: ”Detta var oerhört bra för dig att du nu helt har tömt dig själv. Men oavsett allt det måste du ändå säga en sak och förkunna det troget – men återigen inte för Min skull, utan bara för din egen skull! Förstå, när du svors in i templet, trodde du då inte alls på Gud, eftersom du genast började ta till bedrägeri och använde alla dina sinnen för att ta till alla knep att bli en fullfjädrad farisé? Sade ingen åt dig att en farisé är en Guds tjänare och präst i Arons efterföljd och att aldrig vara en självisk och makthungrig bedragare av folket? Hur kunde du ens låta ett så fundamentalt ont sinne spira i ditt hjärta?
[2] Är det inte redan en mycket underbar livsprincip att hjälpa människor där det är möjligt, vilket redan de gamla hedningarna höll högt och följde? Sade inte Sokrates: ’Om du, människa, vill ära gudarna i största ära, så tjäna dina bröder. Ty de är precis som dig gudarnas dyrbara verk! Om du älskar människorna, offra till alla gudarna som är goda, så kommer de som är onda aldrig att kunna straffa dig!’ Romarna sade: ’Lev ärbart, skada ingen och ge till alla vad som är hans!’ Förstå, detta var romarnas värderingar, de som var hedningar; så kunde därför du som en jude ha ett sådant helvetiskt sinne?
[3] Kunde du inte åtminstone tänka lite själv, att det måste finnas en Gud som inte vill något annat än det goda och som inte bara kunde ha skapat människan för det korta livsspannet här på jorden, utan måste ha skapat henne för evigheten?! Förstå, om detta måste du fortfarande ge Mig en strikt sann redogörelse och helt avsäga dig det! Så tala nu!”
[4] Gaby säger: “Gud, Herre och Mästare sedan evighet, om jag någonsin haft tillfälle att höra bara en hundradedel av vad jag nu har lärt mig under dessa de mest märkvärdiga dagar, så skulle jag säkerligen inte gjort detta onda; men – Exempla trahund (lockande exempel!), även upptäckt av romarna – jag hade sådana exempel och förebilder inför mig, som var värre än de värsta! Och dessa dåliga exempel levde ganska väl, och bättre, ju mer de bemästrade konsten att lura folket och hålla det i mörker.
[5] För de sade: Naturen – inte Gud, som inte var något annat än gammal mänsklig poesi – har redan från vaggan givit den ljusare människan riktningen att hon, om hon vill leva väl, framför allt måste utforska människors dumhet. Den som inte förstår detta förblir en dåre hela livet och bör förbli ett mänskligt lastdjur utrustat med viss intelligens, och livnära sig på törnen och tistlar och ligga på en åkerstubb!
[6] Som folkets lärare bör man bara oroa sig för att hålla de vanliga mänskliga lastdjuren i den tätaste vidskepelse! Så länge som detta var syftet skulle de faktiska andliga människorna leva väl. Men så snart man visar dem till sanningen och leder dem till ljuset så skulle de egentligen andliga människorna behöva ta upp hackan, plogen, spaden och skäran och äta det surt förvärvade brödet i sitt anletes svett.
[7] Den äkta människan bör sträva efter det, att hon av de mänskliga lastdjuren betraktas som åtminstone en halvgud. Om hon når detta mål måste hon låsa in sitt ljus som en egyptisk grav och omge sig med all slags falsk lyster och dödande dimma; då kommer de mänskliga arbetsdjuren snart börja tillbe henne, ännu mera så om hon från tid till annan visar dem någon slags skenbar nytta. Kort sagt, han måste i grunden, men likväl falskt, kunna bevisa för de mänskliga lastdjuren att det är till deras oöverskådliga fördel om de utnyttjas eller till och med misshandlas till döds av sin skenbara halvgud!
[8] Man bör ge dem stränga lagar med de skarpaste timliga och eviga straff, och inte lova lagens trofasta följare några jordiska fördelar, men desto större eviga fördelar efter döden, och under sådana förhållanden bör man stå som en sann människa inför de otaliga mänskliga lastdjuren! Om hans efterträdare förmår hålla pöbeln i den mörkaste natt vad beträffar vidskepelse, skulle inte tusentals år vara tillräckligt för att upplysa dem. Men om de inte kan göra de, måste de ömkligt fly så långt som möjligt, avslöjade som folksvindlare.
[9] Moses och Aron var sådana sanna människor, som genom sitt uppväckta sinne och överflöd av kunskap, snart upptäckte svagheterna hos det israelitiska folket, tog över ledarskapet över folket som vägledare och genom att ge välstånd, och genom ett välgenomtänkt, men likväl extraordinärt bedrägeri, vilseledde folket i sådan utsträckning att de till och med idag är lika dumma som de var för nästan tusen år sedan vid foten av Sinai och kommer att så förbli i många tusen år. Men i grunden är detta en lättnad för folket, eftersom människor från början är lata bestar och därför måste styras med en järnspira och måste piskas med spö för att göra gott!
[10] Herre, det jag uppenbarade här är inte något jag fåfängt har fantiserat ihop, utan den fulla sanningen! Detta är varje fullkomlig farisés inre syn på gudomlig uppenbarelse, vilket blir ännu mer värdefullt ju mer obegripligt det är. Salomos Höga Visan passar perfekt in här; även profeterna, inklusive Moses, är väldigt användbara! Och detta var också ett ytterligare skäl till varför jag beslöt mig för att välja Höga Visan.
[11] Jag har nu igen kommit till slutet och tror att jag tillräckligt har bevisat att min tidigare attityd omöjligen kunde ha varit annorlunda. För som undervisningen är, så är människorna, och sålunda är också deras vilja och handlingar! Detta att jag nu ser tillbaka på en sådan infernalisk undervisning med det djupaste förakt säger sig självt! Men jag förväntar mig även från Dig, åh Herre, att Du, enligt Din kärlek och visdom, mildast förlåter mig mitt sätt att tänka och mina handlingar som här har uppenbarats troget och sant!”
[12] Jag säger: ”Hur kunde Jag undanhålla dig det, eftersom du själv har förvisat dessa helvetesverk från dig för alltid? Ty av just detta skäl bad jag dig att högt inför alla att göra dig av med allt detta, så att ditt hjärta skulle kunna bli fullständigt fritt, och dess innersta livsgrund kan nu tillhöra den fullaste sanningen! Samtidigt har jag också kopplat det till syftet att alla som är närvarande här skulle höra från trogna vittnens mun hur fariséismen är organiserad i denna tid, och varför det är nödvändigt att Jag Själv var tvungen att komma till denna värld personligen, så att inte hela mänskligheten går under och är förlorad. Men förlikas nu fullständigt med varandra, och du Simon bör nu uttrycka din innersta åsikt om Mig inför oss alla!”


6. Simons åsikt om Herren

[1] Simon säger: ”Åh Herre, det kommer vara ganska snabbt och lätt avklarat! Du är Guds Son i anden och är inför oss Gud och människa på samma gång, och ur Dig Själv är också den Ende i himlen såväl som på denna jord. Det finns ingen som Du i hela oändligheten! En ängel underkastar sig aldrig en människas vilja; men om Du bara så ger honom det minsta tecken, uppfyller han Din vilja på snabbast tänkbara ögonblick. Det Du vill kommer oundvikligen att hända; varje ord Du uttalar är en fullbordad handling!
[2] Ditt öga ser på ett ögonblick genom hela den andliga och materiella skapelsen. Änglarnas hemligaste tankar är lika tydliga för Dig som om Du Själv hade tänkt dem, och vad vi stackars dödliga människor än tänker djupt inom oss själva, så ser du det klarare än vi ser denna underbart strålande sol. Du vet allt vad havet håller gömt i sina djupaste djup, Du vet antalet sandkorn i havet, stjärnornas antal och allt vad de bär, och antalet grässtrån, örter, buskar och träd och så vidare på jorden, och andarna i hela den oändliga rymden är mer bekanta för Dig än nummer ett för mig! Om jag inte bara tror detta levande inom mig, utan vet det klart och tydligt, så är det inte svårt att säga: Herre, detta är min innersta åsikt om Dig, i den mån jag nu har lärt känna Dig under dessa tre dagar! Jag kunde knappt komma på något annat att säga!”
[3] Jag säger: ”Men inräknat idag har du redan varit med mig mer än tre dagar! Varför talar du bara om de tre dagarna?”
[4] Simon säger: ”Herre, varför skulle jag bry mig om de tre materiella dagarna?! Jag räknar bara de tre dagarna av andlig kunskap; dessa är först och främst förståelsen av materia, för det andra förståelsen av själsliga varelser och för det tredje förståelsen av det rent andliga. Dessa är de tre sanna livsdagarna, som vi är med Dig!”
[5] Jag säger: ”Ah, det här är naturligtvis något helt annat! Därmed är Jag helt nöjd med dig, för du är nu helt bekant med motsvarigheter, men inte fullständigt med insikten om ditt innersta! Och så är också åsikten om Mig inte helt och hållet från ditt innersta; det finns fortfarande något därinne som du borde bli av med! Det är visserligen bara ett litet korn av tvivel om Mig, och förstå, detta korn måste du bli av med, annars kommer det med tiden att börja gro och kan växa till en skog full av de mörkaste tvivel i ditt hjärta, vilket skulle bli väldigt svårt att utrota! Se bara djupt in i ditt hjärta, så kommer du finna det onda tvivelskornet!”
[6] Simon tittar lite förbryllat på Mig och även på de andra människorna vid bordet, undersöker sig själv och säger efter en stund: ”Herre, sannerligen, jag kan söka så mycket jag vill men jag hittar så att säga fortfarande ingenting! För jag kommer att skingra alla tvivel som kan uppstå om Dig på ett ögonblick, hur svaga de än är!”
[7] Jag säger: “Och ändå, och ändå – tänk efter bara så kommer du att finna det!”
[8] Simon säger: ”Herre, Du gör mig rädd för mig själv! Är jag i hemlighet ett monster? Vad jag än gör och tänker, så kan jag fortfarande inte finna vad Du, åh Herre, vill ha av mig. Om vad och på vilket sätt skulle jag fortfarande kunna tvivla eller åtminstone ha en anledning till det?”
[9] Jag säger: ”Men Simon, Min vän, se på Mig! Ser Jag verkligen ut som någon som är så girig efter att straffa och så hämndlysten ut att du är rädd att öppet bekänna vad du så att säga fortfarande har på din tunga?”
[10] Vid dessa Mina ord blir Simon riktigt rädd och säger: ”Men Herre! Måste också denna lilla sak, som jag trodde skulle vara olämplig att säga högt, också uttalas högt?
[11] Människor kan tänka på många saker; ja, hon tänker inte egentligen ens av sig själv! Tanken kommer till mig i mitt hjärta inandat någonstans ifrån och stannar ofta hos mig en tid; till slut försvinner den och då kommer man knappt ihåg den längre. Och så måste också detta lilla tvivel ha flugit in i mitt hjärta någonstans ifrån, och jag tänkte på det, men förkastade det genast igen eftersom jag bär tusentals av de tyngsta bevis mot det i mitt huvud och hjärta. På fullaste allvar tyckte jag att det var lite olämpligt att uttrycka denna tanke högt. Men om Du, åh Herre, insisterar på det så skall jag gärna tala ut den. – Älskade, stora vänner till Herren, ta emot det, precis som jag totalt har förkastat det!
[12] Sålunda lyder denna tanke såhär: Eftersom jag hela tiden har sett ytterst charmerande och vackra flickor vid Herrens sida sedan jag kom hit, uppstod den förvisso mycket löjliga tanken av sig själv, att Herren också skulle kunna bli sexuellt kär, åtminstone så länge som Han går på denna jord i köttet! Men om det är så, vad skulle då hända med Hans helt rena andlighet? Gud kan visserligen älska alla Sina varelser på det renaste sätt. Men om Han också särskilt skulle kunna älska en synnerligen vacker flicka på denna jord på ett sexuellt sätt, skulle det vara något svårt för min intelligens att bekräfta eller förneka detta, även om jag ropade till mig själv i min själ: ’för Dig kan varje kärlek bara vara fullständigt ren, även den som vi människor skulle kalla helt oren!’
[13] Herre, här är det, det som Du vill höra av mig! Men nu är jag klar med alla korn och groddar, och Du, åh Herre, gör vad Du vill av det! Eller ser Ditt gudomliga allseende öga fortfarande något annat i mig? Om det finns något annat som jag inte kan se, gör mig då nådefullast uppmärksam på det, så kommer jag genast utan rädsla att komma fram med det!”


7. Simons uppfattning om Herren som en manlig mänsklig varelse

[1] Jag säger: ”Nu är du ren, och det finns inget i dig som någonsin skulle kunna vilseleda dig i din tro på Mig. Men nu vill jag visa dig och er andra vilken tät skog av tvivel som skulle ha växt i er, om du inte hade gjort dig av med detta korn av tvivel. Med tiden skulle du börja filosofera så smått:
[2] Vad skulle hända om Jag hade sexuellt umgänge med en jungfru och en frukt skulle uppstå i jungfruns sköte? Om det skulle vara manligt, skulle det också vara en Gud? Och om det var kvinnligt, vad skulle hända då? Skulle det försvaga Mose lag om Jag hade överträtt den? Skulle inte det göra min Guds-person oförmögen att behålla den gudomliga anden? Eller skulle Jag, beträffande Min person, vara kapabel till en sådan akt eller inte? Men hur skulle Jag kunna uppliva en sådan akt i människor, om Jag Själv var oförmögen till den?
[3] Om denna akt är en synd i köttet och försvagar själen och anden, varför har Jag lagt ner denna syndfulla akt i människans kött och själ för hennes fortplantning? Kunde Jag inte ha åstadkommit fortplantningen på ett renare sätt?! Men om denna fortplantningsakt ur Guds ordning är den enda rätta och möjliga, så måste Gud kunna utföra den likaväl som människor? Varför är akten en synd för människor och inte en synd för Gud; eller kan Gud under vissa omständigheter synda mot Sin egen ordning? Hur kan Gud vara den renaste kärlek, om Han blir skyldig till en syndig mänsklig svaghet?!
[4] Gud som Gud kan omöjligen synda mot Sin ordning! Men om Han har antagit den mänskliga naturen, är Hans kött kapabelt att synda eller inte! Måste också Han kämpa mot köttets alla anfäktelser? Om Han har sådana, vem låter dem komma över Honom? Finns det någon ännu högre och äldre Gud, som stärker denne unge Gud i vardande genom alla slags tunga prövningar och gör Honom pånyttfödd i anden? Om denne unge Gud nu syndar som en människa, skulle Han också kunna förkastas som en människa?
[5] Kunde inte de gamla egyptierna ha rätt med sin ättlängd över huvudgudarna? Uranos alstrade Kronos (Saturnus, tid) med Gea, som hela tiden förstörde hans arbete. Zesus, som Kronos vilja, räddas av kärlek, växer upp i hemlighet och blir oerhört mäktig. Zeus makt försätter Uranos och Kronos i evig vila, härskar helt ensam och skapar människor på jorden, för vilka han också plågas mycket av alla möjliga mänskliga svagheter, enligt ödet för den fruktansvärda, outgrundliga Fatum, som den uräldste gudomen. Fatum verkar vara den okände store Guden; men nu, på sätt och vis trött på att regera, har han osynligt och okänt placerat en Guds-gnista i en ren jungfru och har nu föryngrat sig och utsett en efterträdare, och det är Han som nu står framför oss och gör Sina första försök att härska!
[6] Jag skulle kunna berätta ett stort antal sådana utväxter, som en sådan tvivel-skog består av, och vilken annan undervegetation och ogräs den kan skapa. Men eftersom ogräset har förstörts i dig, är du nu ren, och det kan inte bli tal om att ogräset skulle blomma ut; och eftersom du har blivit fullständigt renad, passar du att bli en av Mina första lärjungar.
[7] Förresten kommer du nu förstå, hur och varför denna lilla flicka klamrar sig så fast vid Mig i all sin kärlek. Ty så mycket som denna lilla flicka älskar Mig, älskar ingen Mig. För er kärlek är mer en förundran över Min visdom och Mina gärningar, som är obegripliga för er. Men denna lilla flickar älskar Mig helt rent för Min egen skull, för hon vet vem som bor i Mig. Och detta är värt mer än att beundra Mig som Gud, ty det måste stå klart för alla att för Gud är allt möjligt. Detta är också gott, men det andra är bättre.
[8] Vad skulle du föredra: om folk älskar dig för att du är en människa, eller bara för att du är en vis person och väl insatt i alla slags konstarter? Den första kärleken kommer från livet och greppar igen tag i livet; men den andra utgår endast från sinnet för konst och påverkar bara konsten och vetenskapen hos den person som besitter den. Säg Mig nu, vilken kärlek skulle du värdera höst?”
[9] Simon säger: ”Uppenbarligen den första! För den som redan älskar mig som en människa, kommer också älska mig desto mer som en vis man och konstnär; men den som älskar mig eftersom han anser att jag är en vis man och en konstnär, kommer snart vara färdig med denna kärlek, när han får veta att jag inte är vis och inte någon konstnär! Därför är denna lilla flickas renaste kärlek till Dig, åh Herre, sannerligen ett exempel på kärlek och hon överträffar oss alla i hög grad!
[10] Naturligtvis, visst älskar en flicka en man lättare och mer naturligt än en man en annan man; men om en man använder sitt sinne och sitt hjärta för att se en människas, en brors, djupare värde så kommer han att känna och erkänna sitt eget värde, och respektera och älska sin medmänniska oavsett hans egenskaper. Och om han i framtiden upptäcker några dolda, mycket respektabla egenskaper hos honom, så kommer han hans kärlek till honom säkert att bli ännu mer intensiv! – Åh Herre! Varje ord och undervisning från Dig är stor och upphöjd och i alla evigheters evigheter sanningen!”


8. Att bli ett med Gud

[1] (Simon:) ”Jag förstår nu att Du, åh Herre, uppenbarar Dig fullständigt för människorna som Gud och inte håller tillbaka någonting eller behåller saker hemliga som de gamla profeterna gjorde, som bara uppenbarade Dig till människorna under skyddet av de tätaste slöjor och nästan bara visade fållkanten på Ditt klädesplagg till de dödliga. Förvisso, de grundade en religion och en kyrka; men vad var det för religion, vilken typ av kyrka? Religionen var en nästan osynlig stjärna, som gav ut den minsta stråle av hopp någonstans ifrån i den oändliga rymden till jorden höljd i den tjockaste natt, och kyrkan, en byggnad gjord av hårda stenar, ett tempel, runt vilket det fanns massor av labyrinter och mörka förgårdar där människorna kunde gå in, men aldrig i templets innersta delar, där livets alla stora hemligheter låg uppenbarade på gyllene bord.
[2] Men här, inte bara är templets innersta delar helt tillgängliga för människorna, utan Gud, den evige Oåtkomlige, uppenbarar Sig Själv till och med personligen för människorna, som Han var, är och kommer att bli för evigt. Därför är det också nödvändigt att inte bara ta emot Gud delvis, utan helt och hållet med kropp, själ och ande, genom den uteslutande kärleken till Honom. Ett sådant tillmötesgående, som Skaparens till den skapade, och även den skapades till Skaparen, måste i slutändan resultera i en fullständig identifiering mellan det skapande ursprungliga Väsendet och det efteråt skapade väsendet.
[3] Gud blir ett med oss, och vi blir ett med Honom, utan den minsta inskränkning på vår personliga individualitet och den mest fullständiga fria vilja! Ty utan att den skapade fullständigt identifierar sig med Skaparen är det otänkbart med en fullkomlig fri vilja, eftersom Skaparens vilja bara kan vara närvarande i den mest fullkomliga obegränsningen och den skapades vilja först när den har blivit fullkomligt ett med Skaparens vilja.
[4] Om vi vill vad Herren vill, är vår vilja fullständigt fri, eftersom endast Herrens vilja är fullständigt fri. Men om vi bara delvis vill detta, är vi de mest eländiga slavar åt vår egen blindhet. Först i Gud kan vi bli fullständigt fria; förutom Gud finns det bara dom och död!
[5] Herre, Du ser att jag inte fruktar att tala; och jag tror att jag också denna gång har slagit huvudet på spiken! Men ge mig nu Din allsmäktiga välsignelse, så att detta underbara vetekorn, som Du Själv, åh heligaste Fader, har planterat från Din oändliga himmel här på denna olyckligtvis väldigt magra jord, i våra dumma hjärtans jord, så att det kan producera tusenfaldig frukt! Åh, heligaste Fader, bli ett med oss, Dina skapelser, med Dina ännu fattiga barn, så att vi en dag liknar dig och också kan bli ett med Dig!” – Här bryter Simon, helt betagen, ut i tårar.
[6] Men Jag reser Mig nu och säger till Simon: ”Kom till Mig, du Min älskade broder, och omfamna i Mig inte längre din Skapare, utan din broder, så att du blir den förste att bli ett med Mig!”
[7] Simon säger helt ångerfullt: ”Åh Du alltför Helige! Den syndige Simon är evigt ovärdig denna nåd!” Och han gråter igen. Men Jag går till honom och trycker honom upprepade gånger till Mitt hjärta med en broderlig hälsning.
[8] Efter en stund, när Simon hade återhämtat sig från denna ånger och Jag hade lugnat hans hjärta, sade Simon: ”Min Herre och Min Gud! Vad har jag gjort för att Du är så nådig och barmhärtig mot mig? Förstå, jag är en syndig människa; för mitt kött är ganska lösaktigt. De vackra och yppiga flickorna gör ett mäktigt intryck på mig och från tid till annan tvingar sig ganska oanständiga tankar på mig. Och ganska ofta inlåter jag mig i dessa tankar med en slags lusta och glädje, även om inte i handling eftersom jag saknar tillfälle, men åtminstone i mitt sinne, som uppträder ganska jakande i sådana brunststadier.
[9] Men sedan har jag också mycket ljusa ögonblick och jag har förnuftiga åsikter och reflektioner om denna sak, men till vilken nytta? Om jag ser en vacker flicka igen är alla ljusare stunder, alla förnuftiga åsikter och reflektioner borta på ett ögonblick, och den gamla syndabocken är tillbaka på sin plats, beväpnad med all slags otukt. Naturligtvis gör jag ingenting, men detta att inte göra något är likväl inte ett sant inte-göra-någonting, utan helt enkelt ett görande som förhindras av brist på tillfälle. Fruktan för timligt straff och vanära hindrar en från att göra det, men inte av egen fri vilja som vid sådana tillfällen har mycket lusta i sig, och givet rätt tillfälle skulle jag säkert inte förneka mig det! Tyvärr känner jag mitt nedriga kött alltför väl och är därför en syndig människa och inte värdig en sådan stor nåd av Dig.”


9. Sinnenas syfte och natur

[1] Jag säger: ”Min vän och broder, varför bekymrar du dig om köttet och vad som händer med det?! Om Jag inte hade lagt ner sådana egenskaper i köttet, skulle en man någonsin ta en fru och väcka en levande frukt i henne?!
[2] Om Jag inte hade lagt ner matlust för att äta, skulle någon någonsin äta mat? På vilket annat sätt skulle specifika naturandar komma in i blodet och andra kroppsvätskor, därifrån in i nerv-etern och renad på detta sätt in i själssubstansen? Genom Min viljekraft, förvisso, i den primitiva ordningen; men vad skulle då hända med den eviga varaktigheten av livet? Genom inga andra sätt än genom en hård, bestående dom; men vad skulle då hända med livets självständiga och framtida andliga frihet?!
[3] Förstå, om så bara en prick i Min en gång etablerade ordning flyttas, så blir den totala friheten för ett helt självständigt liv för alltid en omöjlighet. Har Jag inte gett ögonen förmågan att se och öronen förmågan att höra, tungan förmågan att tala och smaka och näsan förmågan att lukta?!
[4] Är du därför en syndare eftersom du ibland blir hungrig och törstig? Syndar du om du ser, hör, smakar och luktar? Alla dessa sinnen har givits till dig för att uppfatta tingens former, för att höra talets kloka betydelse och för att uppskatta goda och dåliga och skadliga andar av den ännu ojästa och råa materien!
[5] Naturligtvis kan du också synda med ögonen, öronen, näsan, gommen och tungan, om man inte använder dessa sinnen på rätt sätt, om du bara riktar ögonen åt det håll dit köttet vill, om du helst bara önskar att lyssna till smädelser, förolämpningar och fult tal, om du bara luktar på illaluktande saker för skojs skull som förorenar köttet och gör det sjukt och oförmöget att arbeta. Du syndar också med gommen och tungan, om du inte kontrollerar ditt sug efter de dyraste delikatesserna; för varför ska din gom kittlas med det dyrbaraste, när många bredvid dig svälter av hunger och törst?! Om du är hungrig, fyll dig med enkel och nylagad mat; men om du ägnar dig åt frosseri och överdrivet ätande syndar du helt klart mot Guds ordning.
[6] Förstå nu, allt detta är inte fallet med dig; tvärtom, du har redan uppnått många härliga segrar över ditt kött på egen hand! Du har också varit måttlig i allt och handlat nyktert i dina önskningar. Det som var mer eller mindre ont i dig var din misstro beträffande skriften, som du tidigare inte kunde förstå; men din misstro var en ärlig sådan, medan Gabys misstro var en verkligt fariséisk oärlig sådan. Men du förkastade inte skriften, du ville bara ha ljus och upplysning och studerade därför alla egyptiernas och grekernas vise män. Men ändå gav det dig inget ljus; till det yttre förblev du en farisé, men invärtes en som alltid flitigt sökte efter sanningen. Och eftersom Jag vet detta, har Jag väckt dig och har öppnat portarna till den klaraste sanningen, för dig såväl som för alla de övriga.
[7] Nu kan du aldrig mer komma in i natten och därför bör du bli en ivrare för Mitt andliga rike på denna jord! Genom dig kommer hedningarna i Persien att få mycket ljus! Ät och drick nu igen; för du är fortfarande hungrig och törstig och du har bara ätit hälften av din fisk och din bägare är inte tom ännu! Så hugg in, Min unge broder Simon!”
[8] Simon är fortfarande rörd till tårar, sitter och äter sin fisk bit för bit med bröd och vin.


10. Änglarnas natur. Hjärta och minne.

[1] Även de övriga gästerna hugger in, och särskilt Rafael, vilket i slutändan ger Kornelius en anledning att fälla en något lakonisk kommentar, som han så att säga viskar till romarna som sitter bredvid honom. Dessa romare var Faustus och Julius, och Kornelius kommentar var som följer: ”För människor av kött och blod smakar dessa mycket vällagade fiskar mycket gott, och de kan äta flera stycken; men anden Rafael, som inte har något kött och blod, kan mäta sig med jätten Herkules och filistén Goliat! Märkligt, hur en sådan ande kan äta så mycket! Han äter redan sin tolfte fisk, och för en ande är detta sannerligen mirakulöst mycket! Jag har inte ens ätit en fisk, medan ängeln på samma gång har ätit tolv! Nej, detta är för mycket! Jag tror att han kan äta tolv till!”
[2] Ängeln säger: ”Inte bara tolv, utan tio gånger hundratusen gånger tolv på ett ögonblick, även om alla vore stora valar, som den i vars buk profeten Jona inkvarterade sig något obekvämt i tre hela dagar!
[3] Jag behöver inte fisken för mat, utan jag behöver den för att bilda den naturliga andliga etern, från vilken Jag enligt Guds vilja måste bilda och timligt upprätthålla denna synliga kropp, som även om den är ande, inte saknar kött och blod. Se, är inte detta blodådror och inte detta kött?!
[4] Det faktum att det ligger i min makt, givet till mig av Herren, att upplösa denna kropp på ett ögonblick och dra den samman igen, är mitt livs högsta möjliga andliga fullbordande hittills. Men jag kan inte bara lösa upp denna min kropp med min viljekraft på ett ögonblick, utan samtidigt även din och hela jorden.
[5] Men består inte din kropp av kött och blod, eftersom jag skulle kunna upplösa den på ett ögonblick?! Eller består inte jorden av den fastaste materia och av vatten, luft och ett oräkneligt antal ursprungliga material, om jag med Herrens tillåtelse också kunde upplösa den i dess ursprungliga specifika partiklar på ett otänkbart kort ögonblick, så att dess volym skulle framstå som absolut ingenting, även om de skulle vara något materiellt?!
[6] Därför, mina vänner, tänk, tänk, innan ni låter ord flöda över era läppar, så att ni som Herrens lärjungar aldrig talar strunt, med vilket ni sannerligen inte ärar er Mästare! Ni har redan sett, hört och upplevt mycket, men om en – säg – änglaandes andliga storhet och makt, för att inte nämna Guds eviga ande, har ni fortfarande inte den blekaste aning! Men ändå kan ni fälla sarkastiska kommentarer om det som en ängel kräver för dess timliga, pseudo-kroppsliga bevarande?!
[7] Tror ni verkligen att ni skulle kunna uthärda min sanna ursprungliga ljusform, om jag skulle visa mig själv för er?! Förstå, elden från min ursprungliga varelses ljus är tillräcklig mäktig för att förstöra ett oräkneligt antal ursprungliga solar, för att inte nämna dig och hela denna jord! För att inte detta skall hända genom min närvaro, måste jag bilda denna pseudo-kropp enligt Herrens allsmäktiga vilja och täcka mitt egentliga väsen på ett sådant sätt att varje störning av materiens dom undviks. Och därför måste jag nödvändigtvis äta mer materiell mat än någon av er.
[8] Du visste inte detta och kunde inte veta det, men du borde ha vetat att någon som mig inte har kallats av Herren i detta utseende för att till din förtret bli en frossare eller skämtare eller en snabb magiker, utan för att vara till nytta för dig i många avseenden och för att ge dig påtagliga bevis på Guds änglars närvaro och deras makt! Men om du förstår detta, hur kan du då fälla sarkastiska kommentarer om mina matvanor?”
[9] Kornelius säger: ”Käre, underbare Herrens budbärare från himlen, var inte arg på mig; för du kan se att vi andligt sett inte är mer än nyfödda barn i krubban och lever mer av ett drömliv än någon som är fullt medveten! Ät i fortsättningen så mycket du vill; ingen av oss kommer någonsin våga tänka det minsta på detta, än mindre fälla någon kommentar om det. Samtidigt tackar vi dig härmed för denna storartade lektion som du i din berättigade ilska över vår ihärdiga dumhet har gett oss. Eftersom vi nu vet ’varför’, kommer vi förvisso inte att göra en felaktig bedömning av ’därför’! Men om ’varför’ är okänt för oss, hur skulle vi då kunna veta om ’därför’? Därför, igen vårt mycket särskilda tack för denna stora och viktiga lektion!”
[10] Rafael säger: ”Tacksamhet tillhör bara Herren, som är er såväl som vår Fader i evighet! Låt denna lektion gälla även för alla andra upplevelser och företeelser i livet, så kommer ni snart att se oss änglar som värdiga bröder vid er sida! Ni bör inte kritisera eller skratta åt någonting, förutom lögner och bedrägeri! Ty lögnaren bör alltid ställas på skam och bedragaren vid skampålen, så att han kan smaka frukten av lögn och bedrägeri!
[11] Vid varje annat tillfälle bör ni varsamt instruera de vilsegångna människorna. Om de efteråt följer detta, är det väl och gott; om de inte följer det kan du sedan dra åt snörena hårdare! Om även detta är till ingen nytta, lås in sådana envisa människor i ett tukthus och låt dem fasta och om nödvändigt straffa dem med spö; ty med ett riktig och gott straff bör inte spöet saknas! Även vi, som era hemliga lärare, använder det med människor som är envisa och väldigt oresonliga. Behåll också denna undervisning och använd den där det är nödvändigt, så kommer ni att vandra bland människor; annars bara bland alla slags vilda djur, som sitter fast i mänskliga larver!”
[12] Cyrenius säger: ”Herre, gjorde ängeln detta av sig själv – eller fick han allt av Dig?”
[13] Jag säger: ”Min vän, ditt minne har återigen blivit något kort! Förklarade Jag inte noga för dig för några dagar sedan vad änglarna är, och hur de tänker, vill och handlar, och nu frågar du igen om det! Om de är former som endast är besjälade av Min vilja, vilken själviskhet har de? Vilka tankar kan de tänka av sig själva, eftersom de bara är en förlängning av Min vilja och en samling av Mina tankar och Mina idéer och avsikter?
[14] Om de skulle tänka, vilja och handla självständigt, måste de först äta vid barnbordet och välsigna denna jord i ert kött! Av detta står det lika klart som dagen att detta som ängeln Rafael nu berättade för dig, är Mitt ord, Mitt tal och Min vilja, som ni måste beakta precis som om Jag Själv hade talat direkt till er.
[15] Ni måste ta in Mina ord djupare i hjärtat, så att de inte så lätt blir otrogna mot ert minne; ty allt som hjärtat har accepterat på ett levande sätt kommer säkert att stanna kvar i minnet, och ni kan lätt använda det när tillfälle ges. Men om ni bara vill komma ihåg vad Jag har sagt er, kommer ni glömma det minst hundra gånger på ett år; för när ni är äldre är minnet inne lika saftigt som det var i ungdomen. Men även unga glömmer lätt vad de har lärt sig, för att inte tala om äldre människor. Men vad hjärtat har greppat har gått över i livet och förblir för evigt!
[16] Jag säger er, vad ni än har absorberat i minnet i denna värld, kommer inte ett jota av det vara kvar på den andra sidan. Därför framträder alla torra världsligt lärda på den andra sidan som döva, blinda och stumma, vet ingenting och kan inte minnas någonting. Inte sällan kommer de till den andra sidan helt utan begrepp, som ett barn som föds in i denna värld från kvinnans livmoder. Först måste de lära sig och uppleva allt från de första elementen, annars skulle de förbli döva, blinda och stumma för evigt och skulle inte ha något annat än en vag känsla av att finnas till, dock utan att känna att det är dem, som fanns på jorden. Allt detta måste läras dem lite i taget på det mest sinnliga sätt.
[17] Där det finns mörker i en människas hjärta, är också hela människan mörk; men där det är ljust och klart är hela människan upplyst, och hon kan aldrig bli mörk igen! Ta därför in det ni har hört i hjärtat, så kommer det snart att bli ljusare i er!
[18] Om ni alla har förstått och tagit in detta i era hjärtan, låt oss förbereda oss för något annat! Vad som snart kommer att hända kommer ge er mycket att tänka på; men ni kommer också kunna lära er mycket av det och när tiden är inne, kunna utnyttja det på bästa sätt.”


11. Människorna i Abessinien och Nubien

[1] (Herren:) “De flesta av er är bekanta med det gamla berömda egyptiska landet, åtminstone enligt legenderna.
[2] Bortom Nilens stora vattenfall finns ett väldigt bördigt och stort bergsland, och det har namnet hAbi ie sin (detta är hAbis son). Denne hAbi är en ättling till Kain och inte Noa; dessa högländer, liksom även andra länder på jorden, förskonades av den stora översvämningen på Noas tid.
[3] HAabis son var likt Nimrod en mäktig jägare. Han uppfann klubban och bågen och alla djur, hur vildsinta de än var, flydde på långt håll från honom eftersom han var en jätte. Hans röst fick stenar att darra, och med hans mäktiga klubba krossade han stenar, och med sin båge sköt han tusen steg med pilar som vägde tio pund; och han träffade vad han än siktade på och gjorde till sitt byte.
[4] Samtidigt som han var herre över alla djuren, lydde även alla hans svagare bröder och systrar honom. Han var väldigt allvarlig men aldrig grym eller ens hård mot människorna; men det han beordrade måste utföras.
[5] Han trodde på en fjärran, allsmäktig Gud, som ursprungligen skapade allt. Men denne Gud har oräkneligt många och ytterst mäktiga tjänare, synliga och osynliga. Vissa fick härska över solen, månen och alla stjärnorna, vissa över jorden, vissa över vatten, vissa över elden och så vidare, vissa över gräset, över träden, vissa över vattnen ovan och i jorden, vissa över metaller, vissa över fåglarna i luften, vissa över djuren i vattnet och vissa över alla djur som går och kryper på jorden.
[6] Dessa osynliga tjänare och ofta synliga tjänare måste alltid hållas i hög ära av dödliga människor genom lydnad och strikt efterlevnad av de lagar som de ibland gav människorna. De straffar alltid olydnad på det strängaste sätt med allt slags lidande som de skickar över det olydiga folket som inte aktar på dem, inte följer deras lagar och även beter sig ovänligt mot varandra.
[7] Kort sagt, denne hAbis son var detta lilla folks förste regent och samtidigt den förste prästen som lärde dem knapphändiga föreställningar om Gud och andra andliga varelser, och var den sjätte i raden av Kains ättlingar, och Adams sjunde.
[8] Han lärde dem att känna de tama djuren och att använda dem i sina hushåll och var därför en grundare av en herdekoloni och lärde dem också hur de skulle använda viss frukt som mat, och att odla, ta hand om dem och förädla dem i trädgårdarna. Han lärde dem också att bygga hyddor av stenar, palmer och lera och att skapa ett säkert hem där.
[9] Han rensade själv hela det stora landet från rasande, vilda bestar. Hans lika enormt mäktiga söner skördade redan välsignelsen från deras fars outtröttliga ansträngningar. Under loppet av några århundraden hade detta svarthyade folk växt till ett stort och mäktigt folk och hade god moral och ett mycket välfungerande statssystem, klokare och bättre än i Egypten även under de första överherdarna (faraonerna).
[10] Emellertid blockerade detta mycket glada folk alla möjliga ingångar på ett sådant sätt att det nästan var omöjligt för ens de främmande vilda djuren att komma in till de rika hjordarna i detta stora land som sträckte sig vida omkring och var fem gånger storleken på hela det förlovade landet för att besöka och skada dem. Av den anledningen har fram till denna stund ingen främmande fiende trängt in i detta lands gröna fält, även om landet har expanderat långt bortom de gamla gränserna. Men detta folk blockerade också gränserna för varje ny besittning på ett sådant sätt att en fiende inte lätt skulle kunna tränga in i dessa gränser till landets inre.
[11] Mot Egypten, där de den sista foten av Komrahaiberget har sin början, har de den enda tillfartsvägen. Det är ett fruktansvärt smalt pass, som efter fyra timmars vandring genom många förrädiska krökar och huvudsakligen under jord, slutar i den översta delen av Egypten och leder genom en väldigt smal grotta vars utgång endast hittades av de infödda under Mose tid, som var på flykt och som flydde de fruktade straffen som stora statsbrottslingar. När de blev förföljda flydde de in i ett hål i klipporna för att gömma sig. När de avancerade ungefär fem hundra steg in i hålet, beväpnade med pilar och bågar, upptäckte de dagsljuset i motsatt riktning och skyndade mot det. De nådde det snart och var mycket glada över att ha lyckats fly från sina förföljare. På andra sidan, när de nådde ett aldrig tidigare skådat öppet land, stängde de av utgången med stenar, så att det inte skulle vara möjligt för deras förföljare att någonsin nå detta vidsträckta, vackra, fria land.
[12] Antalet flyktingar uppgick till 70 personer, bland dem trettiosex män och trettiofyra kvinnor; den som inte hade en fru gjorde dem till ledare eftersom han också var den mest erfarne bland dem; men en av dem var ännu för ung för att ha en fru och blev därför tjänare åt ledaren.
[13] Flyktingarna stannade i detta land i ett och ett halvt år. De kunde emellertid inte bemästra upprensningen av detta område, även om de tillbringade den mesta tiden med att jaga vilda bestar. Efter att den tidigare nämnda tiden hade gått flyttade de norrut längs Nilen och nådde efter några veckor Katarakterna, som från Egypten sett kallas den andra. Där stötte de på många problem och mycket arbete för att göra några framsteg.
[14] Längs Nilens strand skulle de ha lättare ha gjort framsteg men de befann sig på den vänstra stranden, och i det området finns många raviner och det råder ingen brist på alla slags djur som inte är särskilt vänligt sinnade mot människor. Eftersom resesvårigheterna aldrig tog slut ville de återvända och flytta tillbaka till sitt tidigare område, men en stor flock nötkreatur och får följde efter dem och flyttade också norrut. Detta såg ut som om deras förföljare hade spårat upp dem. De tog sig därför vidare så fort som möjligt och efter en mödosam dagsfärd nådde de slutligen ett vackert, stort och ytterst bördigt land.
[15] Där fanns dadlar och fikon i överflöd, och det fanns stora hjordar av får och nötkreatur som betade helt utan ägare. Men de hjordar som tvingade vårt svarta folksällskap att röra sig framåt gick förlorade i Katarakternas raviner och följde dem inte längre, vilket gladde vårt sällskap mycket eftersom de därigenom trodde att de förmodade förföljarna inte följde dem längre.
[16] I detta nya land valde sällskapet den bästa platsen att bo på, befäste den och bosatte sig där. Det var en vacker, slät kulle vid Nilen som var täckt med dadlar, fikon och vackra palmer. Bortsett från några apor fanns det inget spår efter några vildsinta djur.
[17] Här förökade sig dessa människor och utvecklades inom några hundra år till ett betydande folk, som tog kontroll över alla fria hjordar och byggde hyddor och till och med byar och levde mycket gott. Men alla hade tron, etiken och vanorna som hAbis son hade infört.
[18] Detta stora, en gång väldigt vackra och bördiga land med de svarta invånarna kallades ’Noua Bia’, vilket översatt betyder ’Ny boplats’.
[19] Därifrån gjorde med tiden detta folk även bekantskap med egyptierna, som senare gjorde varje försök att underkuva dessa första svarta människor, vilket de emellertid inte lyckades helt med. Dessa var också de första helt svarta människorna som egyptierna såg.
[20] I början betraktade egyptierna dessa människor som stora apor; först efter att de upptäckte att dessa människor talade ett språk som liknade deras eget började de betrakta dem som sanna människor, köpte boskap och får av dem, och i gengäld lärde sig dessa svarta människor allt slags konstnärskunnande och vetenskap av egyptierna, vilket de lärde sig att använda mycket väl, särskilt beträffande framställning av metaller, något de hittills inte hade haft någon kunskap om.
[21] Fram till denna dag har dessa människor behållit sin gamla religion och alla sina gamla seder och vanor som de ärvt av hAbis son.
[22] Detta år har en siare stigit fram bland folket och har uppenbarat en alldeles särskild syn för sina bröder och systrar som han hade sju gånger i följd. Han beskrev för dem den väg han var tvungen att gå för att komma till den plats på jorden där Han finns, som lär människan sanningen och den store okände Guden.
[23] Och se, denne siare från Noua Bia kommer att anlända till området Caesarea Filippi vid middagstid med ett stort sällskap. Vi skall därför sända en budbärare till dem så att han kan föra dem hit! De har kommit på många kameler och fört med sig många skatter och kommer betala med guld och ädelstenar för vad de äter här.
[24] Du, Markus, se till att dessa nubier tas väl omhand! För när du igår kväll bad Mig att stanna en dag till gav Jag efter för din begäran, annars skulle Jag och Mina lärjungar ha lämnat redan före soluppgången idag för att möta karavanen som letar efter Mig. Jag stannade emellertid och detta besök kommer att ge dig och ditt hushåll mycket arbete; men du kommer att bli väl belönad.”


12. Herren sänder en budbärare till den nubiska karavanen

[1] Markus frågar Mig med en överlycklig min: ”Herre, Du Allvetande! Hur många människor är det i karavanen?”
[2] Jag säger: ”Den består av exakt sjuttio personer, precis som deras flyende förfäder, trettiofyra kvinnor och trettiosex män. Den som är utan fru är siaren, och den andre utan fru är hans tjänare!
[3] Se, så blev dessa svarta människor flyktingar för nästan tusen år sedan, på grund av en förnyelse av lagen, som under Mose tid naturligtvis inte riktigt var vad den var före syndafloden! Den gamle ledaren som blev en flykting ville återuppliva de gamla sederna och vanorna; men han stötte inte på något annat än fiender som ville förfölja honom och hans följare på ett bedrövligt sätt, så att han till slut inte hade något annat val än att fly från sina fienders blinda, fanatiska överlägsenhet.
[4] Flykten var därför ett profetiskt förebud för mottagandet av ett högre ljus och indikerade, under Mose tid, för Kains bättre ättlingar att ett frälsningsljus också skulle uppstå för dem i denna tid. Dessa svarta kommer inte nå Jakobs gamla brunn likt Abrahams barn, men de kommer ändå dricka från det underbara vattnet, om de törstar efter det.
[5] Så låt oss nu välja ut en budbärare, som bemästrar det övre egyptiska språket! I Julius läger finns det en vaktchef; kalla honom till Mig så att Jag kan lära honom hur han omedelbart känner igen ledaren, och vad han skall säga till honom!”
[6] Julius reste sig snabbt från bordet och skyndade till lägret, kallade på vaktchefen och förde honom till Mig.
[7] När denne ärkeromare kom fram till Mig, sade han: ”Högste son till den mest upplyste Zeus! Vad befaller Du mig att göra? Jag är i högsta grad ovärdig att ta emot order från Dig – Sonen till den högste Guden kan bara ge order till undergudar, dessa till jordens furstar, dessa till deras högsta generaler, dessa till deras befälhavare och kaptener, och först då till deras slavar, som vi har äran att vara, men Du, den Högste, vill göra ett undantag här och därför ber jag om Din heliga order!”
[8] Jag säger: ”Mycket bra, mycket bra, Min käre vän! Du är fortfarande en ärkeromare, men är fortfarande trofast och ärligt mot din tro och din ställning. Du har tjänat i Egypten en tid, har lärt dig förstå och tala det gamla egyptiska språket, och nu skall du bli en budbärare för Mig till området Caesarea Filippi. Du är en god ryttare och till häst kommer du snart att vara på rätt plats.
[9] I närheten av den nerbrända staden kommer du möta en karavan som består av sjuttio svarta människor. Längst fram, ridande på två vita kameler, finns ledaren till höger och hans tjänare till vänster. Ledaren kommer att hälsa på dig på avstånd. Han är klädd helt i vitt, men du kommer se att hans ansikte är kolsvart. Det är också hans händer och fötter, men i hans hjärta ser det mycket ljusare ut än huden på hans kropp. Säg till honom: ’Du har nått målet för dina ansträngningar; följ mig! Om några ögonblick kommer du stå inför Honom som du har sökt efter den syn du hade sju gånger!’
[10] Säg detta till honom på det gamla egyptiska språket, som du är mycket skicklig på! Gå nu, sadla din häst och gå sedan snabbt; du kommer att träffa honom där de två huvudvägarna korsas!”
[11] När vaktchefen hörde detta av Mig, bugade han sig djupt och sade: ”En romersk veteran bugar sig aldrig annat än inför gudarna; men Du ensam förtjänar all vördnad och tillbedjan! Och nu skall jag utföra Dina instruktioner!”
[12] Den redan gråe krigaren skyndar iväg, for snabbt iväg i full stridsutrustning och galopperade snabbt som en pil till den angivna platsen på sin arabiska häst, och ett avlägset dammoln var så att säga ett säkert tecken på att den stora karavanen närmade sig platsen. Vår budbärare var på den angivna platsen på några ögonblick och väntade en kvarts timme tills den stora karavanen var helt framme. Vi kunde se dem när vi tittade från gaveln på huset; eftersom det bara var en knapp halvtimmes promenad bort.
[13] När ledaren kom till den till tänderna beväpnade vaktchefen, frågade han enligt romersk stridssed vart han var på väg och vad i hans hemland som hade föranlett en sådan resa.
[14] Ledaren stannade, såg romaren rakt i ögonen och sade med väldigt allvarlig röst: ”Romare! Vem bad dig vänta på mig här? Så sent som idag kom vi från det stora havet och korsade stepper och skogar. Vi fördes av skepp från Alexandria över det vida havet; bara fåglar kunde se oss från Egypten och hit! Du är den förste som vi har mött på hela vår resa; hur kunde du veta att vi skulle komma hit? Vem avslöjade vår ankomst för dig? Är du en siare; eftersom du kunde veta att det finns en främste och mest upphöjd Gud över alla dina gudar och över alla människor, oavsett vilken hudfärg de har!
[15] Sju gånger har jag haft samma syn; i denna syn såg jag alltid denna trakt i ett obeskrivligt ljus. En liten grupp människor med vit och brun hudfärg stod redan i detta stora ljus och lös själva som solar. Men bland dessa ljusmänniskor stod det en som lyste klarare än hundra tusen solar! Från Honom utgick allt ljus; ja, det gav mig känslan att hela oändligheten var full av Hans obeskrivligt starka ljus! Men oavsett Hans obeskrivligt starka ljus orsakade det ändå ingen smärta, som solens mycket svagare ljus orsakar oss.
[16] I slutet av den alltid samma synen hörde jag alltid de klara orden: ’Gå dit, du svarte, där också din natt kommer att bli upplyst!’ Sålunda tog jag alla mina svarta bröder och systrar, och vi beslöt att företa oss denna resa från Nouabia, och har nu redan varit på väg i tre månader.
[17] Jag visste ganska väl vart vi skulle resa; för min ande, som hade följt mig i sju år, berättade att stället jag såg i min syn låg i Asien längs kusten på det stora havet. Från havet kände jag genast igen det som jag hade sett sju gånger i min syn. När vi var på rätt plats gick vi iland. En väg dök genast upp på vilken vi färdades hit, och här är du och möter oss! Åh, säg mig, vem berättade för dig om oss? Åh tala! Jag anar stora saker!”
[18] Romaren sade: ”Du har nått målet för din mödosamma resa! Om några ögonblick kommer du att stå inför Den som du sökte, efter att ha sett Honom sju gånger i din syn!”
[19] Ledaren befallde genast alla att följa romaren; eftersom detta uppenbarligen var en budbärare åt Honom som de sökte.
[20] Romaren red genast fram och hela karavanen följde efter honom.


13. Herren talar med nubiernas ledare

[1] Ritten gick smidigt och vår vaktchef förde hela karavanen till oss, som fortfarande satt förnöjsamt vid borden.
[2] När Min Jara såg de kolsvarta ansiktena med närapå blodröda läppar och markant vita ögon, blev hon rädd och sade. ”Åh Herre, dessa varelser kommer väl inte skada oss? De har verkligen ett fasansfullt svart utseende! Jag har redan sett morer, men inte så fasansfulla som dessa! Se bara vilka starka tänder de har! Sannerligen, Herre, om jag inte skulle vara med Dig skulle jag börja bli fruktansvärt rädd! Att älska en sådan svart person skulle verkligen vara en utmaning för en känslig flickas hjärta!”
[13] Jag säger: ”Det är okej, Min mest älskade dotter, men var klok, Mitt lilla barn! Vem skulle vara rädd för en färg? Nu var du lite barnslig, men det spelar ingen roll! Var nu bara uppmärksam på allt; för viktiga saker kommer avhandlas!”
[4] Jara säger: “Men jag kommer säkert inte att förstå särskilt mycket av det; för med det gamla egyptiska språket är det natt för mig, och dessa svarta kan inte tala något annat språk!”
[5] Jag säger: ”Allt kommer att översättas; var därför lugn, tala inte utan lyssna!”
[6] Efter detta är Jara tyst och Jag låter genast ledaren och siaren komma fram till Mig och frågar honom vad som fick honom och hans följeslagare att resa så långt. Jag visste naturligtvis detta från första början, men Jag var ändå tvungen att fråga honom för att ge honom möjlighet att uttrycka detta själv och föra fram sitt ärende.
[7] På min fråga, som Jag ställde på det hebreiska språket, gav ledaren även på vårt språk följande svar: ”För mig namnlöse, mest upphöjde personen på denna jord, förlåt mig arma, svaga halvmänniska om jag vågar göra den blyga anmärkningen att jag känner igen dig som samma person som jag såg för fyra månader sedan i mina sju alltid likadana syner i ett obeskrivligt starkt ljus, och som jag också nästan började leta efter till världens ände och djupt rörd i mitt hjärta, tror jag att jag verkligen har funnit det! Skulle inte du, mest upphöjde, kunna berätta för mig huruvida jag har rätt?”
[8] Jag säger: ”Det skulle vara till liten nytta för dig om Jag säger ja eller nej; du måste inse det själv! Sök, så kommer det att bli klart för dig! Har du kommit så långt kommer du också längre; men du måste på allvar och bestämt vilja det! Varje yttre undervisning är till ingen nytta om den samtidigt inte accepteras inifrån. Se, du talar nu hebreiska ganska väl! Kan du minnas att du någonsin har lärt dig detta språk någonstans? Fråga också dina kompanjoner som nu också förstår detta språk ganska väl, om de har lärt sig detta språk någon gång! Gå och se själv!”
[9] Ledaren leder sin kamel till sina kompanjoner och talar till dem på hebreiska. Alla förstår honom och svarar honom på vårt språk. Ledaren blir helt överväldigad av häpnad över detta och kan inte förklara hur han och alla hans kompanjoner har lärt sig det judiska språket; för han vet inte att Jag kan förmedla något sådant.
[10] Efter denna upplevelse återvänder han (ledaren) till Mig, fortfarande sittandes på sin kamel, och säger: ”Jordens mest upphöjda människa! I min svarta hud kan jag inget om detta, för detta är den första resa jag någonsin har gjort! Jag har aldrig gjort någon bekantskap med andra länders språk och seder och är fullständigt fattig på alla slags erfarenheter. Och hemma i mitt eget land är saker och ting väldigt enkla. Landet är gott och vackert men erbjuder inget nytt. Det är därför möjligt att detta land har de egenskaper att en utlänning, så fort han träder in i landet, också tar det lokala språkets ande och omedelbart kan tala de inföddas språk, som om han själv vore en infödd. Om detta är möjligt eller omöjligt kan jag inte säga; därför vore det bra om du gav mig en förklaring till detta! I mitt eget land har jag aldrig kunnat pröva detta, eftersom någon utlänning aldrig kom till oss!”
[11] Jag säger: ”Stig först av era kameler, led dem till ett fält i närheten av sjön så att de kan vila sig tillräckligt för att lättare kunna ta er tillbaka till ert land; ty vägen tillbaka är inte kortare än därifrån till oss! Gör detta och kom sedan tillbaka; då kommer det visa sig hur mycket ljus ni alla kan uthärda!”
[12] Ledaren bugar sig och säger: ”Jordens mest upphöjda människa! Du har helt rätt, om vi bara vägar sätta våra mest oheliga fötter på detta heliga land; för enligt mina syner måste detta land vara av ett omätbart värde!”
[13] Jag säger: ”Om det inte är för heligt för era kamelers fötter är det säkert inte för heligt för era mänskliga fötter!”
[14] Ledaren säger: ”Ja, sannerligen, sannerligen, sannerligen! Åh jordens mest upphöjda människa, du är mycket god och ytterst vis!”
[15] Därpå leder han sin kamel tillbaka till sina kompanjoner och utsträcker Min önskan till dem. Genast ligger kamelerna på sina knän och deras ryttare går ner mot marken. Därpå stiger dessa väldresserade djur upp igen och leds till ett fält vid sjön där de bekvämt börjar beta. Tio negrer beordras att se efter kamelerna, resten tillsammans med deras ledare återvänder omedelbart tillbaka till Mig.
[16] När de kommer till Mig frågar Jag först honom (ledaren) vad han heter, och han säger: ”Mitt namn är detsamma som jag är; på vårt språk är det Ou bratou vishar. Hos oss har inget något annat namn än hans verksamhet; annars heter vi alla Slouvi.”


14. Oubratouvishars berättelse om hans resa till Memfis

[1] Jag frågar vidare: ”Var fick du denna mycket lovvärda utbildning?”
[2] Oubratouvishar säger: ”För ungefär tio år sedan gick jag och min tjänare längs Nilen, åtföljda av tjugo av de starkaste undertjänare som var tvungna att leda en vacker boskapshjord; för om någon ville resa dit måste han ta med en rik hjord, annars skulle han förgå längs vägen. Fikon och dadlar växer inte överallt, utan bara på god och bördig jord. Men det saknas inte gräs längs Nilen och därför har han alltid kornas närande mjölk, som smaksätter varje maträtt.
[3] Sålunda utrustade försökte vi, som sagts tidigare, för tio år sedan eller tio regnsäsonger sedan företa en resa nedåt. Under några dagar gjorde vi utan problem goda framsteg; men på den tredje dagen hörde vi en mäktig åska i fjärran. Vi satte fart och under den tid det skulle ta att räkna tusen stenar, kom vi fram till Nilens första vattenfall. Där hade vi en bra utsikt för att komma vidare. En av våra bästa klättrare klättrade upp på en hög klippa för att undersöka hur området såg ut. När han kom tillbaka beskrev han en stig för mig som gick ganska långt till vänster om Nilen, men som kom tillbaka till Nilen långt bort. Jag beslöt att följa denna stig. Det rådde verkligen ingen brist på stenar och annat obehag på denna omväg. Det var först på kvällen som vi, i den stora värmen, äntligen nådde en äng täckt av många palmer och papyrusträd, i vars mitt det fanns en mycket rik källa som var till nytta för våra hjordar och oss själva. Vi tog en hel dags vila här.
[4] Vid gryningen på den andra dagen gav vi oss av igen och fortsatte vår resa. Vid soluppgången nådde vi återigen Nilen och kom till en bred väg som vi aldrig hade sett förut, på vilken vi inom en halv dag kom nära staden som våra förfäder hade mycket att berätta om. Ungefär två tusen steg utanför staden slog vi läger; men Jag och min tjänare red in i staden för att be om tillstånd att slå upp läger nära staden med våra hjordar.
[5] När jag och min tjänare kom in i staden blev vi omringade av en skara mycket bruna människor som frågade vem jag är och varifrån jag kom. Andra gissade omedelbart och sade; ’Thot e Noubiez!’ (detta är en nubier!), och jag sade: ’Ja, jag är nubier och vill uppleva och lära mig några goda och vackra saker från er fullkomliga människor!’
[6] Då skickade dessa vetgiriga människor fram en gammal man till mig som ställde några frågor om olika saker till mig, och till slut till och med gick med oss till vårt läger och först där uppenbarade han fullständigt vem han var, att han var överstepräst i denna stad och samtidigt en guvernör utsedd av Rom för staden och dess vida omgivning. Jag gav honom genast en gåva i form av sju av de bästa korna och två tjurar och tjugo av våra får med det finaste ull.
[7] Detta gjorde den gamle mannen väldigt vänlig och han sade till mig: ’Vår gamla och rena visdom kommer att vara väldigt användbar för dig! Men ta inte upp några av våra helt fördärvade seder; ty de är värre än värst! Staden var en gång landets stolthet, vilket framgår väldigt tydligt av dess namn: Memavise (grekiska: Memfis) = ’har det högsta namnet’. Nu är detta namnlösa högsta bara en hög med bråte, vilket du snart kommer att bli varse!
[8] Människorna som fortfarande bor här har dels inte någon tro kvar på ett högsta gudaväsen och sitter dels fast i den mörkaste vidskepelse från vilket de aldrig kan bli fria. Bara några få av oss lever fortfarande i den gamla, sanna kunskapen om den ende, evige, sanne Guden. Människorna, de blinda och dumma, tror på några tusen gudar; till och med djuren och ger dem gudomlig vördnad och vi måste nöja oss med det.
[9] Våra förfäder sådde förmodligen redan fröet till detta genom att ge några djur ett slags gudomlig vördnad på grund av hur användbara de var, för att uppmuntra folket att bättre ta hand om dessa land- och tamdjur. Genom det ville de äldre naturligtvis bara porträttera den mångfaldiga utstrålningen av gudomlig kärlek till det fortfarande väldigt lågt stående folket; men med tiden blev folkets berättelse mer och mer vördnadsfull ju djupare de sjönk ner i det förflutna och framstår mer och mer täckt i en viss gudomlig andedräkt, och onda och skrupelfria så kallade lärare åt folket hade en enkel uppgift att fästa en viss gudomlighet till alla händelser från förhistorisk tid, att begrava det blinda folket så djupt som möjligt i den mörkaste vidskepelse.
[10] Var därför på er vakt, ni ärliga nubier, och acceptera bara vad ni kommer att höra av mig som en korrekt sanning; men allt ni kommer att se och höra av folket, vänd er bort från det eftersom det är värre än dåligt! Ni kommer att se dem offra och utföra alla slags tomma ceremonier; ja, vid stora fester kommer ni till och med se mig längst fram i de mest praktfulla prydnader. Men ta inte anstöt av det; för med allt är det bara min hud som är inblandad, men mitt inre är och kommer alltid att vara med den ende, evige, ende sanne Guden, vars kärlek är mitt liv och vars ljus är min sanna kunskap och insikt.
[11] Men du och din tjänare följer nu med mig till fots till min bostad i staden, där jag kommer att ge dig all nödvändig information hur du och dina kompanjoner måste bete er här. Jag kommer också visa dit till det rätta stället att slå läger med era hjordar, på vilket ni som utlänningar kan tillbringa ett helt år utan att bli besvärad av någon. Men du och din tjänare kommer bo hos mig, så att jag kan undervisa dig i många saker.’
[12] Jag sade: ’Bra befälhavare! Tillåter du oss att föra med den gåva till staden, som du så nådefullt har accepterat från min hand?’
[13] Därefter sade den kärvänlige och i sanning gode guvernören: ’Inte nu, utan först om tre dagar när ni har flyttat till ett annat fält! Men där måste ni sätta skor på era fötter, enligt vår sed; för på natten kryper många små insekter och maskar på den sandiga gräsytan, kommer under tånaglarna och orsakar med tiden stor smärta. I mitt hus skall jag förse er med dessa så gott jag kan; för jag har många drängar, tjänare och slavar.’
[14] Vi, jag och min tjänare, gick med översteprästen till den stora staden. Efter ungefär fyra tusen steg kom vi till en öppen plats i staden, som var omgiven av imponerande byggnader gjorda av kubformade stenar. Flera av dessa byggnader var redan kraftigt skadade men många var fortfarande välbevarade. Den ena bestod av ingenting annat än pelare och inom de omfattande pelargångarna fanns gigantiska statyer av alla de slag och genrer; pelarna var också märkta med en mängd allehanda tecken och skrifter, vilket översteprästen förklarade för mig många gånger efteråt. Bredvid pelargången stod ett enormt stort palats som var mycket livligt.
[15] Guvernören sade: ’Se, detta är mitt boningshus; kom in nu och se allt som finns där!’”


15. Förbannelsen av egyptiernas övercivilisation

[1] (Oubratouvishar:) ”Framför palatset stod två enormt stora pelare (obelisker), helt fria, och var på alla sidor fullskrivna med alla slags tecken, figurer och skrifter; det fanns också två identiska pelare framför den stora pelarhallen.
[2] Vi steg försiktigt in i översteprästens hus och var tvungna att gå en stund tills vi nådde hans bostadsrum. Åh, det var så underbart vackert ut att jag tappade förmågan att se och höra.
[3] I anden jämförde jag min stackars hydda därhemma med denna bostad och sade för mig själv: Varför är vi svarta så otroligt fattiga på kunskap och insikt? Varför kan inte vi tillverka sådana byggnader? Varför kan vi fortfarande inte tillverka metaller? Vi har fortfarande inga andra skärverktyg än dem som vi bytte från egyptierna för våra naturprodukter! Hur eländiga är inte våra vävstolar, hur dåliga vårt spinneri! Bland oss finns ingen ande, ingen talang, ingen iver; vi är knappt på en något högre nivå än våra apor!
[4] När jag var förlorad i sådana tankar brast mitt hjärta och jag började gråta och sade högt: Åh, varför är vi svarta inte helt och hållet djur som varken kan tänka eller känna någonting?! Vilka underbara saker kan inte sanna människor skapa, dessa sanna jordiska gudar, medan vi svarta halvmänniskor och halvdjur inte kan göra någonting jämfört med detta! Och ändå måste vi känna kraftfullt över alla dessa underbara saker som de sanna människorna har skapat!
[5] Då sade guvernören till mig: ’Bry dig inte om det! Vi har redan blivit gamla män för vilka dessa underbara saker inte längre kan ge någon glädje, eftersom vi redan har överlevt oss själva. Men ni är ännu barn fulla av styrka och fulla av ständigt mer och mer uppväckt iver. Vi har redan levt ut våra liv i denna värld, våra kronor ligger i glömskans hav, våra palats kollapsar och vår nuvarande kunskap och insikt är värre än mycket dålig. Här har vi bara några smeder och vävare kvar; alla våra tekniska behov måste vi antingen tillgodose från Rom eller Grekland.
[6] Ja, för några tusen år sedan levde det i detta land naturligtvis mer gudar än människor och uppförde verk som jordens senare ättlingar skulle förundras över! Men det som vi tillverkar nu är lika med förstörelse, fysiskt såväl som i själen. Men ni är fortfarande ett oförstört, kraftfullt och ungt och starkt folk, kan tänka och vilja, och därför kan bli större i era gärningar än detta land någonsin var.
[7] Men om ni som människor vill leva ett verkligt lyckligt liv på denna jord, så håll fast vid er gamla enkelhet. För det första kostar det er väldigt lite ansträngning och arbete och för det andra har ni bara väldigt få behov som ni enkelt fyller. Er boskapsuppfödning på de rika gräsmarkerna ger er lite arbete och bekymmer och ert jordbruk, som ni bara gör i begränsad omfattning, räknas ändå som ingenting; även era kläder är enkla att tillverka. Ni behöver därför bara väldigt lite tid för att täcka era fysiska behov och kan därför koncentrera er mer och uteslutande på det andliga! Och förstå, detta är mycket mer värdefullt än att bygga sådana palats med hundratusen gånger hundratusen människors blodsvett så att tiden, förstörelsens tand, har tusentals år att gnaga på dem!
[8] Och vad är i slutändan en sådan konstgjort staplad stenhög jämfört med bara ett grässtrå, som byggdes av Guds stora ande! Jag säger dig: ingenting! Varje grässtrå, varje träd är en Guds byggnad, växer ur den kära jorden utan vår ansträngning och arbete, och fräschar på kort till upp våra smaklökar med sin söta frukt. Men vilken möda och skrämmande arbete kostar inte ett sådant palats människorna! Och vad har de efteråt när deras arbete är avslutat efter många blodiga år? Inget annat än eländig mat för deras stolthet, uppväckandet av främmande länders avund vilket med tiden leder till krig och all slags förföljelse!
[9] Sannerligen, du min käre svarte vän, detta är mitt folks eländiga lycka, de som var så dumma att de täckte sitt vackra och bördiga gräsland med sådana döda palats, på vilket annars många hundratusentals av de mest fruktbara träd skulle kunna hälla sina ädla frukter i knät på människorna som levde i enkla hyddor! Förstå, på marken som denna stad är byggd skulle tiotusen människor lätt kunna bo tillsammans med sina stora hjordar, men där det nu bor hundratusen människor inom dessa skadade murar! Men vilket liv många av dem har!
[10] Tidigare, som detta lands historia lär oss, var detta land en brödbod från vilka utländska länder försågs med bröd i tider av nöd; nu måste vi inte sällan importera säd från länder och folk långt borta! Våra hjordar är i ett eländigt tillstånd. Tusentals människor i en sådan stad arbetar inte alls på grund av sitt lilla guld och silver, går sysslolösa dag efter dag, håller billiga prostituerade och samtalar ofta med dem på lägsta djuriska sätt; detta skapar alltid en massa sjukdomar – något som ni inte alls känner till. Under dagen kommer du så länge solen skiner se denna stora stad helt avfolkad; först när den svalare natten har kommit kommer de som rovdjur fram ur sina konstgjorda stengrottor och roar sig med allt dom de har lust till. Och förstå, du enkle naturman, dessa är välsignelserna som människorna har av sin stora stenkultur!”


16. Välsignelsen av de enkla människornas ursprungliga civilisation

[1] (Oubratouvishar:) ”Förbli därför i er stora och ursprungliga renhet och ha aldrig något begär efter en så eländig landskultur! Bygg aldrig några städer! Bo i era enkla hyddor så kan ni för alla tider vara de lyckligaste människorna på jorden, särskilt om ni förblir i rätt kunskap om den ende och evigt sanne Guden, ärar och älskar Honom allena! Även om ni inte kan se Honom så kan Han se er, och Han kommer alltid förse er med styrkan ni behöver för att hålla tillbaka varje element som är fientligt mot människan. Enligt de ursprungliga naturlagarna är människan herre över allt som lever och andas på, under och ovanför jorden.
[2] Ni är fortfarande vad människor borde vara! Det ilskna lejonet flyr från er och tigrar, pantrar, hyenor, vargar, björnar, ormar och huggormar flyr från er närvaro; bara de tama flockarna följer varje steg ni tar! Utrustade med sådana egenskaper står människan fortfarande på den ursprungliga nivå av varande, som Skaparen placerade henne på i början av hela skapelsen. Lägg er på gräset där skallerormen och den giftiga huggormen lurar, så kommer de lämna den heliga plats där människan, som naturens herre, tar sin vila! De onda myrorna – många skogars och stäppers förbannelse – lämnar så fort människan stiger in i området i sin ursprungliga styrka och bygger sig ett hus. Lejonet, pantern, den onda tigern håller sig borta från hjordarna som skyddas av äkta människor, och krokodilen, Nilens drake, ses aldrig i de länder som bebos av människor. Ibisen, storken och icz ne maen (ichneumon = som inte har gift) tjänar villigt människan och rensar landet från all krypande giftig ohyra, och de skarpa ögonen söker efter alla kadaver så att luften inte förpestas av det.
[3] Åh, vilken underbar tillvaro när det finns äkta människor i varje trakt, och vad eländigt människornas liv i städerna är, som är fulla av högmod och den stinkande egenkärleken! I dem är den ursprungliga livsstyrkan borta; de är främmande kroppar, främmande väsen i det stora rike som omger dem, och som står utanför varje förbindelse med Gud och därför med varje annan varelse! De måste bygga starka slott och palats för att skydda sig från den fientliga naturen så mycket som möjligt!
[4] Idag kommer jag låta hundra människor tillbringa natten på den betesmark som jag sade att ni kunde vara på, och morgonen efter kommer ingen att slippa undan med livet i behåll; ty dessa är inte längre människor utan svaga skuggbilder av desamma, och deras förtvinade kroppar är sanna boplatser för allehanda onda och ojästa naturandar och onaturligt beteende. Deras yttre livscirkel är inte längre deras gudomliga jag utan ett gemensamt djur, och därför finns det inte längre någon kraft inom dem och ännu mindre utanför dem. Den yttre naturen bevarar inte längre det viktigaste kulminationsmålet för deras skapade väsen, utan endast ett fullständigt fördärv och förstörelse av den nivå, på vilka alla varelser förmodas nå sitt högsta mål. Därför agerar alla varelser fientligt mot en sådan mänsklighet och försöker förstöra den fullständigt på alla möjliga sätt, eftersom de inte längre kan förvänta sig något av den.
[5] Därför, min ädle, svarthyade vän, bör du och hela ditt folk vara lyckliga att ni är svarta och att ni fortfarande bor i det sanna livets oskyldiga vårhyddor; för just därför är ni fortfarande vad den rätta människan bör vara enligt Guds högsta andes ordning! Därför, om ni alltid förblir som ni är nu, och även era senare ättlingar, så kommer ni aldrig att behöva klaga över människolivets umbäranden och misär!”


17. Nubierna uppehåller sig i Egypten

[1] (Oubratouvishar:) (Guvernören:) ”Och nu vill vi gå ut till den plats som jag skall anvisa er att bo på! Samtidigt skall jag förse er med en vaktstyrka under hela er vistelse här som kommer att hålla detta onda folk borta från er; för det skulle inte krävas mycket för dem att förstöra er i grunden, både fysiskt och moralist. Jag frågar inte om ni har förstått mig fullständigt; för jag vet att ni har förstått mig väl och framledes kommer att förstå mig ännu bättre!”
[2] Efter dessa ord gav guvernören tecken genom att slå på en högt klingande metallplatta, och som ett mirakel dök ett stort antal beväpnade män med mörk hud upp och guvernören gav dem instruktioner på ett för oss främmande språk som vi inte förstod. Men när den i sanning gode guvernören märkte min oro tröstade han mig genom att förklara vad han hade sagt till de beväpnade männen. Det handlade om bästa möjliga skydd mot stadens påträngande, bortskämda invånare, som han inte längre betraktade som människor.
[3] En av vaktens ledare, som nästan var klädd likadant som vår vän som visade oss vägen, anmärkte för guvernören att det annars rika gräslandskapet var en plats full av ormar och huggormar, på vilken ingen människa eller boskap kunde leva.
[4] Guvernören sade: ’Förvisso inte fördärvade människor och deras boskap; men dessa är fortfarande äkta ursprungliga människor som är sanna mästare över hela naturen och dess varelser oavsett natur! Inte bara kommer de många ormarna och huggormarna inte att skada dem, utan de kommer omedelbart att genast lämna denna plats. Och som deras vakter kommer ni inte att ha de ringaste problem med detta gift, det kan ni vara helt säkra på! Men hämta nu tjugotvå par bandskor i läder som vi kommer att ge till dessa ofördärvade människor, så att de inte i onödan förstör sina fötter på vår spetsiga sandjord!’
[5] Skorna kom omedelbart. Jag och min tjänare fick de bekvämaste skorna; de övriga tjugo togs på guvernörens order till våra följeslagare av fyra av vakterna, och när de också hade tagit på sig skorna ombads de av vakterna att följa med dem till den nya gräsmarken. Guvernören, jag och min tjänare och de övriga fyra vakterna gick genom många gator i staden ut i det fria, där den vackra gräsmarken låg fullt täckt med det bästa gräs, många dadlar och fikon och apelsiner och mycket annan frukt. Men jag kunde se att landet besöktes väldigt lite av andra människor; för vi kunde höra det prasslande ljudet från otaliga skallerormar på långt håll.
[6] Strax efter oss kom mina följeslagare med de stora hjordarna och kamelerna. När de hade kommit till fältet väntade de inte på att de giftiga djuren hade försvann inför oss och våra hjordar utan tog utan den minsta rädsla landet och dess frukt i besittning, gick genast över den stora betesmarken och alla giftiga djur flydde till Nilen i sådan utsträckning att dess yta var helt täckt av de giftiga djuren i en halvtimme; även fyra Nil-drakar flydde inför mina följeslagare och våra hjordar.
[7] Guvernören förklarade också detta fenomen för de vakter som tilldelats oss och sade att de utan rädsla kunde gå med oss till alla delar av fältet; för han var helt övertygad om att de redan den första natten inte kommer att hitta en enda huggorm eller orm på hela fältet. Och det var så: Redan efter en timme på kvällen var betesmarken rensad från alla slags giftiga djur.
[8] På andra sidan Nilen kunde vi se hela hjordar av egyptiska får som flydde från de förföljande giftiga emigranterna och herdarna som flydde med hjordarna. Herdarna skrek ynkligt men flydde upp på en Nilbro: men hjorden led skada eftersom en hel del lamm fångades och blev uppätna av de stora bestarna. Det fanns också massor av kaniner på den andra sidan för vilka detta besök blev väldigt olyckligt; för många av de unga åts upp av de krypande bestarna.
[9] Vakterna slogs också av de tidigare outkomliga dadlarna, fikonen och apelsinerna, och även det vackra roscize (johannesbröd), som i allmänhet användes som kamelföda.
[10] Vaktchefen sade till guvernören: ’Ära till Isis och Osiris! Till sist kommer vi kunna skörda här, vilket inte har varit fallet sedan urminnes tider!’
[11] Men guvernören sade: ’Skörden för ett helt år kommer att tillhöra dem som rensade detta fält; ni kommer bara att kunna ta det som de låter er ta, men inte ett löv från ett träd på eget initiativ! Akta er dessutom för att kalla på era tomma landgudar inför dessa oförstörda människor; för det finns inte en av er som jag inte har lärt känna den ende sanne Guden! Håll er till Honom, men inte längre till Isis och inte heller Osiris eller Apis! För allt detta är och kommer alltid att förbli ingenting!’
[12] Därefter sade guvernören till mig: ’Som du nu ser är du väl försörjd med hjälp av den Högste! Jag lämnar er nu men i morgon kommer jag vid dagens första ljus att vara med er igen; då skall jag ge er de rätta lektionerna, här i den Högstes stora, öppna tempel! Och vad ni har lärt er av mig kommer ni också att kunna föra vidare till era följeslagare! Och lev nu väl alla ni under den Högstes skydd!’
[13] Med dessa ord återvände han till staden. Han måste länge ha åtnjutit stor aktning bland det egyptiska folket; för alla som mötte honom böjde sig till marken inför honom. Men han agerade som om han inte märkte något av hedersbetygelserna utan gick, som om djupt försjunken i tankar, snabbt rakt fram.
[14] När solen hade gått ner kom snart en skara åskådare från staden, men ingen vågade komma närmare än tjugo steg från det ökända ormfältet. Flera skrek åt oss att vi skulle lämna fältet, annars skulle vi oundvikligen drabbas av den största skada. Vakterna knuffade emellertid tillbaka de nyfikna och förklarade att det inte längre var någon fara eftersom alla giftiga djur hade svimmat över Nilen genom vår hemliga kraft.
[15] Då gick de nyfikna snart tillbaka och vi tog hand om vår boskap som denna kväll gav oss så mycket av den bästa och mest näringsriktiga mjölk att vi inte kunde göra slut på den. Vi frågade vakterna om de också drack mjölk. De bekräftade detta med glädje och vi gav dem så mycket mjölk att inte heller de kunde få i sig mer av den. Resterande överskott lade vi i de medhavda kärlen för att förvandla den till ost.
[16] Vi bodde där i ett helt år och lärde oss mycket från den gode guvernören, särskilt om den sanna kunskapen om den högste Gudomen. Med största vänlighet fick vi lämna efter ett år och återvände lyckliga till vårt land.
[17] Strax därefter fick jag mina syner, satte genast ihop en karavan och ville bara resa till Memfis för att informera guvernören om mina syner. Men han kände redan till Dig, mest Upphöjde, och visade vägen hit, visade mig den väldigt breda vägen till Alexandria och anförtrodde mig åt en mycket kunnig skeppare som förde oss hit. Han gav mig också en översättare men som jag inte tog med mig.
[18] Nu vet du, mest upphöjde människa bland människor, hur jag kom fram till min lilla visdom; men säg mig nu med visshet att jag står på rätt ställe, eller om jag måste gå vidare eftersom jag inte kan stanna länge, eftersom vägen tillbaka är ganska lång.”


18. Oubratouvishar vill vara säker på var Herren finns

[1] Jag säger: ”Jag har redan sagt dig att det är av liten eller ingen nytta om jag sade: ’Det är Jag’ eller ”Det är inte Jag!’ Detta måste du i vilket fall upptäcka själv; och detta kan du göra väldigt lätt eftersom du inte saknar anden att göra det. Tänk bara på vad som är möjligt för människor och vad som är omöjligt för dem! Har det inte gått upp för dig, eller har du inte märkt något i dig själv eller någon annan?”
[2] Den svarte säger: ”Som jag påpekade tidigare – förutom att vi samtidigt kunde tala ert språk när vi kom in i detta land, har jag ännu inte märkt något särskilt ännu; jag talar öppet och klart! När jag kom hit verkade vissa saker så att säga mirakulösa under några ögonblick, men ju längre jag är här desto mer naturliga verkar ni alla.
[3] Språket är därför det enda som gränsar till ett mirakel, men det kan också ha varit, som jag påpekade tidigare, en helt naturlig, om än oförklarlig, följd av detta lands speciella egenskaper. För jag har upplevt liknande saker under mina resor genom det stora landet Egypten; vi mötte romare och greker; de talade sitt språk och vi förstod dem helt och kunde också samtala med dem. Att tala gick inte lika lätt här, men detta kan vara en följd av detta lands sammansättning, dess luft eller ångor!
[4] Som i grunden väldigt enkla människor är vi mycket mer mottagliga för alla slags fenomen och intryck. Som sådana kan vi se de dödas själar, även dem som enligt deras egen utsago aldrig har burit en kropp. Dessa natursjälar kan också kännas igen i det att de plötsligt kan förändra sin form och upplösas i alla slags mindre varelser, och åter dra sig samman i en mänsklig form, vilket är ett fenomen som vi aldrig har iakttagit hos våra döda bröders och systrars själar.
[5] Vi frågade den vise guvernören i Memfis om han hade sett detta med sina egna ögon. Men han sade: ’Allt detta är bara egenskapen hos mycket enkla och elementära naturmänniskor som inte känner något tillgjort liv ens till namnet. Med honom och egyptierna har det aldrig hänt. Det finns enstaka fall då och då, men de är så vaga och så oförklarliga som någonsin är möjligt, medan allt hos oss är så bestämt, naturligt och därför också mer förklarligt.
[6] Av detta är det också fullt förståeligt hur vi så snabbt kunde förstå och tala ett helt främmande språk. Om du, mest upphöjde av alla upphöjda, betraktar detta, så kommer du med din enastående visdom inse hur, under den korta tid vi har varit här, inget särskilt har hänt oss, av vilket vi ovedersägligen skulle kunna sluta oss till att vi helt säkert är på den plats som jag har uppfattat i mina syner.
[7] Mycket stämmer överens med det: vid stranden av ett litet innanhav och ett fiskarhus byggt mot berget; många människor med högt anseende av hög rang och anseende; också du har på fullt allvar stor likhet med en person som är lysande bortom allt förstånd, vilket jag med högsta förtjusning har sett sju gånger i min syn. Men denna ljusmänniska fick allt att hända genom sitt ord; han talade det och det var där! Himmel och jord var under hans kontroll, och oräkneliga skaror väntade på hans tecken!
[8] Nu, du högst upplysta människa, detta är säkerligen inte fallet här! I er fann jag liksom jag gjorde i guvernören i Memfis ytterst goda och visa människor – men jag har inte ännu funnit något av det jag förväntade mig och frågar dig därför huruvida jag har kommit till rätt plats. Om du säger ja så kommer jag tro på det och stanna kvar; för ditt ord är fullständigt tillräckligt för mig eftersom du i vilket fall är en djupt vis person. Men om du säger nej, eller igen inte säger någonting, så skall vi bege oss hemåt igen och lösa tillbaka våra hjordar som vi lämnade i Memfis för mycket guld och silver efter den vise guvernörens rekommendation med den oanvända återstoden av den summa som guvernören hade lånat ut till oss för att lämna hjorden bakom oss, men som han har användning för under tiden.
[9] Du, högst upplysta människa bland alla människor, kan se att jag och vi alla varken är falska eller listiga, oavsett det faktum att vårt kött inte är prytt med en vit hy; vi söker alla efter den fulla sanningen som är det enda som är av vikt för oss, och vi har det levande hoppet att antingen finna den här eller någon annanstans! Om vi därför är på rätt plats, bekräfta detta så kommer vi med glädje göra allt som du ber oss om!”
[10] Jag säger till Rafael: ”Gå och ge dem ett tecken så att de får reda på var de är!”
[11] Rafael går genast tillbaka till den svarte (Oubratouvishar) och säger: ”Min vän, vad lämnade du efter dig i ditt hemland som du ville återvända till Memfis för att hämta? Du ville ge guvernören en speciell gåva för hans hårda arbete och du hade redan slagit in den i färskt linne, men glömde den efteråt på grund av er hastig avfärd, närmare bestämt i ett hörn av din hydda där den fortfarande ligger. Om du vill kan jag hämta den på ett ögonblick! Tala – som du vill kommer att ske!”
[12] Den svarte säger: ”Inte för att övertyga mig om att jag är på rätt plats, för bara att du berättade vad jag glömde hemma gör att jag vet att jag är på rätt plats, för sådant kan bara Guds allseende öga se, men du kunde göra mig en tjänst; för på vägen tillbaka vill jag göra guvernören glad eftersom han är en stor vän av sällsynta naturformer! Det hela kan i själva verket inte ha något annat värde än ett inbillat sådant, och inte alls ett riktigt! Likväl är det mycket vackert!”
[13] Här ger Rafael den vackra naturformen inlindad i linne till den svarte och frågar honom om detta är rätt föremål.
[14] Vid detta tillfälle svimmade nästan den svarte och skriker: ”Ja, det är det, det är det! Men hur är det möjligt att du kunde föra hit denna klenod, för du har inte varit ifrån mig ett ögonblick?! Stal du den från mig som en ung, modig egyptier i guvernörens tjänst, på ett för mig obegripligt listigt sätt? Följde du i själva verket efter oss i hemlighet när vi återvände hem från Memfis, fram till min hydda och kom ihåg var den låg?
[15] Ja, men varför ställer jag så dumma frågor?! Några ögonblick före vår avresa höll jag den i mina händer, men medan jag packade min kamel och samlade ihop vår hjord ställde jag den i hörnet på min hydda och täckte den med ett kalebasskal! När jag samlade ihop hjorden glömde jag bort den vackra naturformen; du kan inte ha stulit den av mig! Du har nu fört hit den på ett mirakulöst sätt; men – hur, hur, hur är detta möjligt för dig, en person med märkbart kött och blod?! Ty hit, dit och hit igen på det kortaste ögonblick! Detta är en handling som endast är möjlig för en Gud! Du är antingen Gud själv eller en sann tjänare till densamme!”
[16] Rafael säger: ”Inte det första, men säkerligen det andra! Men förstå, när jag hämtade din vackra naturform glömde jag fortfarande någonting, nämligen kalabasskalet som du täckte din lilla klenod med! Men du bör ha det också! Se, här är det! Lägg din lilla klenod i det och avtäck det för oss; ty det finns många här som vill se skatten som du funnit!”


19. Nubierna känner igen Herren

[1] Här blir de svarta yra av förvåning; ty detta var något som de värdesätter över allt annat. De är rena, fortfarande helt oförstörda naturmänniskor, och som fortfarande sanna mästare över naturen kan de åstadkomma många saker genom fastheten i sin fulla tro vilket måste framstå som ett stort mirakel för en person som redan har sjunkit ner djupt i allmän världslighet, och det skulle därför vara väldigt svårt att göra intryck på dessa själar genom något annat mirakel. Helandet av en sjukdom skulle ha varit ganska onödigt eftersom dessa sanna naturbarn inte känner till någon sjukdom. Deras gamla människor nådde alltid en hög ålder, och deras död var alltid bara en tyst och smärtfri insomning.
[2] Deras barn dör aldrig eftersom de var avlade i den rätta ordningen och föddes in i denna värld som fullt mogna och fullständigt friska. Efteråt matades de på naturligt sätt och därför kunde inget sjukt material samlas i dem. Om man hade helat någon sjukdom inför dem skulle man först behöva förklara för dem vad en sjukdom är och vad som orsakar den. Men med det skulle man ha orsakat dem mer skada än vara till någon nytta; för att veta om synder och dess konsekvenser innebär nästan att du själv har begått dem.
[3] Då sade någon att uppväckandet från de döda borde vara ganska effektivt. Skulle inte det vara passande för dessa människor! För de betraktar kroppens död som en stor välsignelse från Gud mot människorna och skulle anse en sådan handling vara ett helgerån mot Guds högsta andes ordning, så länge som de inte lärs något helt bättre om Mig. Framkallandet av en stor storm skulle de betrakta med sina ytterst känsliga själars helt naturliga ögon; eftersom de själva har ett starkt inflytande på luftens, vattnets, jordens och eldens naturandar. Men en rörelse som vida överstiger hastigheten på pilarna de skjuter är ett sant mirakel för dessa människor som bara kan utföras av Gud och Hans högsta tjänande andar, men aldrig av de rationella, svaga och dödliga människorna på denna jord.
[4] Efter att de svarta hade kommit över sin förvåning sade ledaren till sina följeslagare: ”Bröder! Jag och ni alla har nu sett en handling som bara kan utföras av Gud; ty inte ens med våra tankar kan vi resa lika snabbt till vårt fädernesland och därifrån tillbaka hit igen som denne Guds tjänare har gjort med denna min lilla klenod! Därför är vi på rätt plats och måste bara röra oss med den största vördnad och fortsatt inre tillbedjan av Honom, som sitter där vid det stora bordet med ett ofattbart gudomligt och upphöjt uttryck.
[5] Vad Han i Sin outsägliga nåd och välvilja kommer att säga till oss kommer härifrån att vara vårt heligaste bud, som vi kommer hålla lika fast som bergsklipporna i vårt fädernesland, och även i våra ättlingar till tidens slut, som denna jord ännu har att genomgå! Ni vet vad den vise guvernören profeterade om denne oändligt värdige, mest upplyste Gudsman! Detta är vi nu helt övertygade om! Eftersom det är så och inte på något annat vis vet vi också vad vi måste göra och vara uppmärksamma på!
[6] Färden hit var lång och svår; även om den vore tusen gånger längre och också tusen gånger svårare än den var så skulle det inte väga upp det minsta mot denna största, obegripligt högsta och i all evighet oförtjänta nåd! För där sitter den evige, allsmäktige anden i mänsklig form som genom och ur Sin vilja allena skapade himmel och jord och allt som finns där, vilket den vise guvernören i Memfis grundligt förklarade för oss.
[7] Vi står nu inför den sanne, evige Guden som har skapat oss och givit oss liv. Varje ögonblick i vårt liv är i Hans hand; om Han ville det skulle vi inte längre finnas till. Kort sagt, bara Han är allt i allt, och allt som finns är ingenting utan Honom! Detta är vad min syn betyder och vad guvernören i Memfis undervisade oss om, och därför måste vi acceptera detta och tro på det för alltid. – Nu verkar det som om den evige Herren och Mästaren vill tala med oss! Därför är det viktigt att vi är uppmärksamma här, som om vi vore på en mycket farlig lejonjakt, som det beskrevs för oss av guvernören i Memfis!”


20. Falsk ödmjukhet

[1] Efter att den svarte mannen hade hållit detta något långa tal till sina följeslagare kallade Jag på ledaren och frågade honom om han och hans följeslagare var hungriga och törstiga, vad de ville ha att äta och dricka. Eftersom den långa färden över sjön är utmattande behöver de säkert något att äta och dricka, och därför skulle de bara låta sin röst höras så kommer de genast att bli serverade!
[2] Oubratouvishar säger: ”Åh, vilken nåd! Du som är allt i allt ber en eländig jordmask att han skall utrycka sina behov inför Dig, Du mest upphöjde, evige ande! Men masken som kryper i stoftet inför Dig vågar inte uttala ett ord på grund av sin överväldigande vördnad för Din gudomlighet, för att inte misshaga Dig med ett klumpigt ord, Du Evige Allraheligaste, vilket skulle kunna misshaga Dig och få Dig att se på oss med arga ögon. Vi har fortfarande några säckar fulla med torkade fikon och dadlar och även lite bröd som bakats två gånger, vilket bör vara tillräckligt för vår korta vistelse här med hänsyn till vår måttlighet! Därför vill jag med tacksamt och ångerfyllt hjärta framföra min lilla tacksamhet för Din ytterst stora nåd mot oss!”
[3] Jag säger: “Ja, Min vän, om du alltid kommer till Mig med sådan enorm och mer än tre fjärdedelar onödig vördnad kommer det till och med för Mig att bli nästan omöjligt att ge dig ett ljus som du kan ta med till ditt hemland! Förresten ger du Mig inte alltför stor ära som Skaparen genom att betrakta dig själv som ingenting och placera dig själv, som tydligen också Mitt verk, under värdigheten av en mask som kryper i intighetens stoft! Ty genom att förakta dig själv på ett sådant sätt inför Mig, din Skapare, förringar du märkligt nog också Han som skapade och formade dig genom Sin högsta visdom och kärlek!
[4] Förstå, om en person visar dig ett konstverk som han har gjort och du köper det av honom eftersom du tycker om det, skulle du därigenom ära den vise konstnären om du prisar alla hans andra verk och artisten själv, men kan inte finna tillräckligt med kritik mot det underbara konstverk som du har köpt eftersom det nu tillhör dig?
[5] Förstå, denna slags ödmjukhet inför Mig är därför inte alls vis, utan snarare dum och dåraktig! Eftersom du betraktar dig själv som alltför dålig och värdelös säger du därigenom lättbegripligt rakt upp i Mitt ansikte att Jag är en eländig klåpare beträffande hela Min skapelse.
[6] Ah, men om du med rätta också inser Mitt värde i dig och inte anser dig själv vara för oändligt liten, eländig och dålig för att diskutera det ena eller andra med Mig, så ärar du Mig i dig själv och känner igen Min gudomliga förträfflighet också på din egen mark. Med ett sådant sinnelag kan du dra den sanna och levande nyttan från Min närvaro för vilken du faktiskt reste hit. För övrigt är din ytterst stora förnedring inför Mig inte en synd mot Mig; för den bygger på din extremt fromma uppväxt sedan barndomen.
[7] Men nu har du också fått en korrekt uppfattning om detta; för med din nuvarande uppfattning skulle vi inte komma överens med varandra eftersom du alltid skulle ha en obegränsad from blyghet inför Mig, och den skulle tvinga dig att lämna denna plats så snart som möjligt, eftersom den är alltför outhärdligt helig för din fromma känsla, och tillbaka i Memfis och slutligen hemma skulle du svamla en hel del om Min för dig extraordinära och outhärdliga helighet! Och detta skulle vara den enda nytta som du för dig själv, ditt folk och ditt folks avkomlingar hade tagit härifrån! Skulle du vara nöjd med det?
[8] Visst inte! För i ljusare ögonblick i ditt liv skulle du vara tvungen att fråga dig själv högt och säga: ’Ja, vad är meningen med detta?! Har jag företagit mig en så lång och mödosam resa bara för att, när jag med största svårighet nådde platsen, ständigt måste förtvivla på grund av den djupaste vördnad? Nej, det var en fruktansvärd lycka och salighet som jag absolut inte vill upprepa i hela mitt liv!’ Förstå, detta är vad du skulle ha fått för att du gjorde din resa hit!
[9] Därför gäller det också här att låta förnuftet råda lite och tänka vad som är rätt och rimligt i varje livssituation, så kommer du att ta dig igenom överallt med godhet och ärlighet och alltid kunna skörda fördelarna med livet. Bort med din överdrivna vördnad för Mig! Älska Mig som din Skapare, Fader, Mästare med alla dina livskrafter och älska också din broder som dig själv så kommer du göra mer än tillräckligt! Och om du tilltalar Mig, kalla Mig helt enkelt Herre och Mästare, vilket är vad Jag är, –allt annat hör emellertid inte hemma här!”


21. Oubratouvishar beskriver sitt hemland Nubien

[1] (Herren:) ”Tidigare frågade Jag dig om du var hungrig och törstig, och Jag frågade dig detta eftersom Jag bara alltför väl ser att ni är fulla av hunger och törst; för dagen har varat i fyra hela timmar och ni har inte ätit eller druckit något sedan igår eftermiddag eftersom man inte kunde ha mjölk på skeppet och vattnet var redan skämt och därför dåligt. Så Min försorg om er nu är först och främst att ni får fysisk styrka; för utan den skulle ni inte kunna ta den erforderliga vilan vilken är nödvändig för att mer varaktigt ta upp den nödvändiga andliga maten. För att predika evangeliet för någon där hunger och törst kommer ur hans ögon och öron skulle vara kronan av mänsklig självisk dårskap! Därför måste ni först tas om hand kroppsligen; först därefter kommer vi att titta på evangeliet!
[2] Men här måste ni i motsats till er sed nöja er med Mina bord, och låta era kameler äta era malätna fikon och dadlar. Sätt er därför vid de tomma borden där borta, så kommer ni genast att få gott om mat och dryck! Du, Oubratouvishar, sätt dig här; för du är också en verklig kung för ditt folk, och detta är ett bord för kungar som måste komma överens om hur deras folk skall ledas och tränas till människor!”
[3] Alla gör som Jag har sagt och vår Markus finns med sina osynliga tjänare genast till hands med en måltid av den bästa fisken i tillräcklig mängd; och när de svarta sitter vid borden serveras fisk, bröd, salt och vin på borden, och gästerna får höra att de skall äta vad som serverats. De började snart att äta den fortfarande ångande fisken, tog bröd och vin och fann allt mycket gott och välsmakande.
[4] Ledaren som redan hade mer mod, sade: ”Mitt livs Herre, något så välsmakande har aldrig tidigare vidrört min gom! Ibland äter vi också fisk därhemma, men detta är botgöringsmat för oss. Den som uppförde sig olydigt mot den befintliga ordningen måste äta fisk; om vi kunde tillaga den så här skulle den verkligen sluta att bli botgöringsmat!
[5] Vad för slags vatten är det som vi dricker här? Det smakar också otroligt gott; man skulle kunna dricka det när som helst utan att vara törstig och fortsätta äta detta honungssöta bröd! I Memfis fick jag ibland också en bit bröd att äta av guvernören, men detta var inte alls lika sött. Men framför allt beundrar jag detta vatten! Var är källan till detta vatten? Kan man köpa det här av dig? Jag skulle vilja ta lite av det till mitt hemland så att de kan smaka på vattnet från detta himmelska områdes jord.
[6] Marken är också mycket vackrare här än hos oss. Här finns en alldeles särskild mångfald! Överallt finns det ett överflöd av örter, buskar och träd; hos oss finns det bara vissa fält som är bevuxna på det sättet, annars är allt kargt, öde och tomt. Här är bergen mestadels täckta av de vackraste träd ända upp till topparna och ser väldigt milda ut; hos mig är de nakna klippor, bara på vissa ställen är de täckta av en gråröd mossa. De ser extremt förstörda och väderbitna ut. Deras färg är mestadels rödbränd och mörkgrå, och i de flesta fall är de så branta att de bara kan bestigas här och där och med stor risk för ens liv. När man väl har nått toppen kan man inte uthärda hettan och på eftermiddagen inte alls, eftersom då börjar bergstopparna att glöda så att fisk som läggs på dem blir helt stekt på några ögonblick, liksom köttet av lamm och getter. På eftermiddagen kan inte ens örnarna sitta på en bergstopp och stenbockarna går ner till fälten och den brusande Nilen.
[7] Åh, vi bor i ett mycket hårt och ytterst varmt land där det emellanåt är väldigt svårt att vara och bo i som människa! Särskilt under sensommaren skulle det vara helt omöjligt att bo långt från Nilen; för då finns det dagar när stenarna och sanden börjar smälta, särskilt om det på eftermiddagen börjar blåsa från middagstid. Då kan man nästan se lågor rulla över det breda ökensandgolvet och människor och djur har inget annat val än att omfamna den goda Nilen, som flyter fram mirakulöst kallt här.
[8] Det är mest outhärdligt för oss kring årets tre sista månader innan regnmånaderna kommer, för det är då eldstormarna kommer. Det blir fruktansvärt kvalmigt. Moln som enorma eldpelare kommer upp bakom bergen och täcker slutligen hela himlen, och oräkneliga blixtar med det mest fruktansvärda dån bryter ut från himlens gråsvarta tak och sätter alltid stor skräck i människor och djur. Även om de inte skapar mycket skada, eftersom de smäller högt upp i luften; men det är inget skämt att behöva lyssna på detta brakande, rytande, fräsande och dånande i fyrtio dagar och nätter och även leva med rädslan att bli fruktansvärt bränd av ett av blixtnedslagen som kommer för nära jorden, vilket händer då och då, särskilt för de människor som under denna tid inte noggrant täcker sina kroppar med fett.
[9] När eldsäsongen är över börjar det regna och det regnar i ungefär fyra till sex veckor eller månväxlingar. Regnet faller fint men tätt, och på vissa av bergstopparna snöar det ibland. Mot slutet av regnperioden blir det ofta mycket kallt så att vi måste värma oss vid elden. Även om detta inte heller är särskilt behagligt är det ändå bättre än under sensommaren.
[10] Det är så vi lever och bor och sköter våra göranden och låtanden! Vi måste uthärda mycket motgångar och väldigt lite som är behagligt. Åh, vilken himmel dessa trakter är jämfört med våra! Så behagligt det måste vara att bo i denna sanna himmel på jorden, så kargt och tråkigt vårt land är i jämförelse! Men Du, åh Herre, ville inte att vi, fast i vår svarta hud, skulle ha det på något annat sätt och det är helt okej och ingen har någonsin klagat mot Din gudomliga inrättning!
[11] Vår kolsvarta hud är i vissa avseenden en mycket tung börda för oss; ty för det första drar den sig enligt vår mångfaldiga erfarenhet mycket mer värme till sig än någon ljusare färg, och för det andra är vi avskräckande jämfört med ert vita utseende. Hur vacker är till exempel inte denna flickas himmelska form och hur ful är inte denna flicka hos oss! Vi ser och känner det, och ändå kan vi inte förändra vår färg! Vilket vackert hår du har, och vilken ful, väldigt trasslig, kort, svart ull vi har för att pryda våra huvuden! Men vi knorrar inte och är nöjda med allt som Du, åh Herre och Mästare, har givit oss!
[12] Men nu måste jag visa er min vackra naturklenod, och Du, åh Herre, kommer nådigast avgöra vilket värde den kan ha!”


22. Oubratouvishars skatt

[1] Här lindade Oubratouvishar upp sin klenod från bomullslinnet och ställde den framför Mig, och sade: ”Där är den, som jag fann den mellan klipporna på en bergssluttning och inte kunde göra annat än att plocka upp den och behålla den! Människohänder hade säkert aldrig med det att göra! Det verkar därför vara en ren produkt, ett så kallat spel av naturen. Vad är det, och vilket värde kan den ha? För jag skulle aldrig vilja ge en värdelös gåva till någon.”
[2] Jag säger: “Det är en mycket värdefull ädelsten, nämligen en slipad största diamant. Icke desto mindre slipades och putsades den av människohänder, och förlorades av en general i strid med en stor armé av hungriga lejon och pantrar vid den tidpunkt då perserna förde krig mot Egypten och vid det tillfället även ryckte fram i Nubiens öknar. Du ger en gåva av otroligt jordiskt värde till guvernören av Memfis, och detta på grund av hur utomordentligt sällsynt den är.
[3] Förstå, denna sten har slipats och putsats i etthundrasjuttio år och blev kronjuvel för flera kungar av Persien tills slutligen en kung hedrade en av sina största generaler med den; och just denne general förlorade den vid ökengränsen till ert land, som vid den tiden vimlade av lejon och pantrar. Jag placerade också dessa djur där för ert skydd vid den tiden, annars skulle perserna, som då var mycket krigiska, ha hittat er och tunnat ut era hjordar rejält.
[4] Men liksom du var utsedd att finna den jordiskt mest värdefulla skatten på jorden, som hade legat under klipporna i några hundra år, har du också kallats att finna den största och mest värdefulla skatten för anden och därifrån för era själar. Du sökte och fanns högst hederligt vad du letade efter! Din svarta hud bör inte belasta dig och kommer att förbli en av de mest respekterade färgerna för Mig.
[5] Detta evangelium som Jag nu kommer att predika för er kommer bara att hållas rent hos er. Du kommer att bli Min för-apostel för dina svarta bröder och systrar! Jag kommer emellertid inom kort att sända er en efter-hjälpare som kommer att vägleda er till ett mycket gynnsamt land i er region och som kommer att lära er jordbruk och andra användbara konster, som är av stor nödvändighet för livet på denna jord.
[6] I detta för er fortfarande helt främmande land kommer ni att bli ett förnöjsamt och lyckligt folk och kommer att bevara renheten i Mitt ord och Min lära. Men ve dem som kommer till er i senare tider för att förtrycka och underkuva er; mot dem skall Jag Själv ta upp vredens glödgade svärd och slå ner dem till siste man! Och så borde ni svarta fortsätta leva i ett isolerat, väldigt stort hörn som ett alltid fritt folk till tidens slut.
[7] Men om ni en dag skulle bli oense med varandra – vilket måste förbli möjligt på grund av er frihet –, så kommer de mäktiga bland er att utnämna sig till kungar, plåga er med stränga lagar och er gyllene frihet kommer för lång tid eller till och med för alltid att ta slut! Då kommer era barn att tyna bort i stor nöd och längta efter frälsning; men de måste vänta väldigt lång tid på det. Organisera er därför på så sätt att inga kungar uppstår bland er – förutom dem, som dig själv! För du är ingen förtryckare, utan en sann glädjeskapare för ditt folk, och detta är också inom Min ordning, och så skall det förbli hos er!”


23. De svarta som följde efter

[1] (Herren:) ”Mitt namn är Jesus från Nasaret, jordiskt som en människa och Jehova från evighet; men från och med nu kommer Jesus att förbli för evigt. I detta namn kommer ni kunna göra och uppnå allt, inte bara tillfälligt utan för evigt!
[2] Älska Mig som er Gud och Herre och Mästare över allt och varandra som var och en älskar sig själv, så kommer ni förbli i Min kärlek, i Min styrka och kraft, och Mitt ljus kommer aldrig att lämna er!
[3] Men om ni blir svagare i er kärlek till Mig och era fattigare bröder och systrar så kommer det också att mörkna i era hjärtan, och Min styrka och kraft i er kommer att minska och bli mycket liten! Även om ni kallar på Mitt namn och vill handla genom det kommer det inte längre förse er med Min styrka och kraft; ty all styrka, all kraft och allt framgångsrikt handlande i Mitt namn upprätthålls bara genom kärleken till Mig och från den till er nästa!
[4] Mitt namn ensamt uppnår ingenting, utan bara kärleken i det, genom det och till det, och därifrån till er nästa! Om en fattig kommer till någon och ber honom om hjälp, men denne säger till honom: ’Gå och tjäna det själv’, sannerligen, han har inte Min kärlek och kommer inte att få någon kraft eller styrka i Mitt namn!
[5] Gå nu och berätta detta för dina följeslagare och kom sedan tillbaka, så kommer Jag Själv lära er ett annat evangelium! Se så!”
[6] Oubratouvishar bugar sig inför Mig och gick till sina kamraters bord för att berätta vad han hade hört från Mig. Men hur stor var inte hans förvåning när han istället för de tjugo som hade rest med honom också fann trettiofyra kvinnor som satt vid bordet. Han kände naturligtvis genast igen dem som sina grannar och närmaste släktingar, och hans första fråga var ganska lätt att förstå: hur och när hade ni följt efter mig.
[7] Och de svarade honom: ”Att se och höra själv är bättre än att bli informerad om de mirakulösa händelserna från även de mest betrodda ögon- och öronvittnena! Vi var alltid en halvdags resa bakom er!
[8] Vi skulle inte ha gjort denna resa om inte en obeskrivligt vacker, bländande vit yngling liksom kom till oss från luften och nästan tvingade oss att göra den. Vi samlade en hjord kor, tjurar och en liten flock får och kom så långt som till Memfis. Där kom den gode guvernören och hans folk emot oss på avstånd och sade att han nyss fått nyheter om oss från en liknande yngling och hade kommit för att träffa oss av just den anledningen.
[9] Han (guvernören) berättade om er för oss och tog under tiden väl hand om våra hjordar och försåg oss i gengäld med guld och silver i olika vikt och värde för att kunna förse oss med all slags mat och andra saker och föremål. Vi tackade honom och han gav oss följeslagare upp till Alexandria som försåg oss med allt vi behövde längs vägen och försåg oss också med en vattencistern i Alexandria, där vi fördes hit över en aldrig sinande ström vatten.
[10] När vi sattes iland vid kusten fann vi era fotspår intryckta i sanden och följde dessa spår. Till slut kom vi så nära er att vi tydligt kunde se det damm som era kameler rört upp. Först när ni hade tappat bort er bakom en skog och ett berg kunde vi inte se er längre.
[11] Men ynglingen mötte upp med oss och förde oss på ett sådant sätt att vi inte kan säga något annat än att vi själva är fulla av häpnad att vi är här! Hur vi kom därifrån och hit vet vi inte mer om än till och med den värsta drömmen!
[12] Men denne mest Upphöjde har instruerat dig att ge oss någonting! Vad är det? Tala! För av hans utseende att döma ser han precis likadan ut som du utifrån din syn upprepade gånger har berättat för oss, han för vars skull du och vi i själva verket har rest hit! Tala, tala!”


24. Isis och Osiris

[1] Ledaren säger: ”Vi, mina bröder och systrar, tror på det eftersom vi är ögon- och öronvittnen till detta som finns och existerar inför oss! All mänsklig visdom, all förståelse och till och med det renaste sunda förnuft kan inte greppa att detta kan vara möjligt, att ens tänka på vad som finns här.
[2] Åh, ni kan inte ana eller göra er en föreställning om vad som finns här! Efter att jag hade mina syner kunde jag nästan föreställa mig att något stort skulle vänta mig här; men inte ens mina djärvaste tankar kunde höja sig till att tro på något så ofantligt och oändligt, men ändå är det så och finns där omisskännligt inför våra ögon!
[3] Ni vet vad jag och guvernören diskuterade högt inför er för ett år sedan i Memfis, även om guvernören ofta tyckte att det skulle vara tillräckligt om bara jag fick lära mig hans djupa visdom. Men jag sade: ’Förstå, herre, här är mina bröder och systrar! Ingen är mindre än mig själv; därför bör du inte göra ett undantag för mig inför dem!’ Och därpå öppnade han alltid munnen.
[4] När han ungefär sex månader senare ledde oss till Kar-nag i Korak för att lyfta Iris gamla berömda slöja, var mer än hälften av er också närvarande och har hört och sett allting som jag har gjort.
[5] Där såg vi två märkliga bilder: för det första den av I-sis (det ursprungliga livets närings-varelse (Nährsein, övers. anm.)) täckt bakom en tjock slöja och bredvid den bilden av Osiris (Ou sir iez; den rena människans andliga betesmark).
[6] Den första bilden föreställde en gigantisk kvinna med många bröst på barmen; ibland sägs en ko ha avbildats istället för den flerbröstade kvinnan vi såg.
[7] Den andra bilden av Ou sir iez föreställde en märklig varelse. En man stod vid en vidsträckt, rik betesmark, omgiven av många hjordar som betade flitigt, och den udda mannen stod i mitten av all slags frukt och hans ställning var lik någon som äter.
[8] Genom dessa två bilder avbildade egyptierna, som ni själva har hört från den vise guvernörens mun, först den Skapande Gudens ursprungliga väsen som ger näring och upprätthåller allt som har skapats – och genom den andra bilden allt som skapats, lever och konsumerar i hela skapelsen.
[9] Här började guvernören förklara för oss alla naturen hos en enda, evig ursprunglig Gud och vi insåg att det måste finnas en allsmäktig, högsta och ytterst vis ursprunglig varelse från vilken alla varelser i hela den oändliga skapelsen har uppstått och nu ständigt får sin näring och upprätthålls.
[10] Detta ursprungliga Gudsväsen är inte synlig eller begriplig av någon, eftersom det fyller hela oändligheten och är förborgad och närvarande överallt både i rum och tid, varför bilden av I-sis alltid var täckt. Ingen kunde eller fick lyfta I-sis enorma slöja förutom översteprästen vid vissa särskilt heliga tider, men till och med för honom bara den lägsta fållen för folket.
[11] Den gången fick ni den djupaste respekt för den ursprungliga Gudomen, och inte minst jag själv. På vägen från Kar nag (inte naken, därför klädd och täckt) till Ko rak (blygsam som en kräfta) talade vi inte om något annat än den ursprungliga Gudomen, och vid varje träd förklarade guvernören för oss det inre som också är täckt från allas ögon, I-sis beslöjade bild, och vår förundran och vördnad ökade för varje steg som våra kameler bar oss.
[12] I varje naturligt föremål började vi se den gåtfulla bilden av den täckta och beslöjade I-sis, och guvernören gladdes mycket över oss, sina svarta lärjungar, och från Kar nag såg vi hela naturen med helt andra ögon än tidigare.
[13] Vilka underbara och stora samtal ägde sedan inte rum mellan oss, och vilken vördnad som grep hela vårt hjärta när vi under våra arbetsfria timmar riktade våra tankar och ord till det ende, evige, ursprunglige Gudaväsendet! Hur många gånger har vi inte talat om detta med den gode och vise guvernören i Memfis, vilken namnlöst lycklig känsla det skulle frambringa i en människa om det på något sätt bara vore möjligt att höra ett enda ord från det högsta Gudaväsendet i ens hjärta, även om så bara helt tyst men likväl bestämt!”


25. Det stora templet i klipporna Abu Simbel

[1] (Oubratouvishar:) ”Vi frågade guvernören om något liknande någonsin hade hänt någon ytterst rättfärdig person på denna jord.
[2] Guvernören ryckte på axlarna och sade: ’Högst troligt aldrig direkt; men indirekt finns det sanna exempel på i skrifterna och muntliga traditioner genom generationerna, att mycket rättfärdiga och fromma människor fördes in i en viss hänryckning där de såg Guds Ande som ett ljus som fyllde oändlighetens hela rymd och själva uppfattade att de var en del av detta ljus. Men alla de som fick en sådan nåd erkänner att de i detta ljus blev helt igenom gripna av en obeskrivlig känsla av glädje och började profetera; och det de profeterade slog alltid in. Men aldrig någonsin har någon dödlig sett den sanna ursprungliga Guden i en annan form!
[3] Människan vill som en begränsad gestalt föra den ursprunglige Guden närmare sig själv, hennes hjärta törstar alltid efter att se Skaparen i en tillgänglig mänsklig gestalt och utbyta ord med Honom som med en människa. Men detta är inget annat än en dåraktig önskan från svagsinta människor, vilket på sätt och viss är förlåtligt, men som aldrig kan förverkligas. För det ändliga kan för evigt aldrig bli oändligt – och det oändliga aldrig ändligt!’
[4] Detta är vad den vise guvernören berättade för oss, och vi förstod det så bra som vårt svaga förstånd tillät oss.
[5] Men oavsett allt detta så tryckte en aldrig så stor gudomlighet på var och en av oss som av sig själv, eftersom vi aldrig helt kunde hitta vår väg i den gudomliga oändligheten. Vårt hjärta längtade efter en personlig Gud som man kunde se och älska, medan vårt förstånd alltid förklarade krig mot vårt stackars hjärta som kändes alldeles för litet för att förstå den gudomliga oändligheten med all vår kärlek, även om guvernören rådde oss att älska den ursprungliga Gudomen.
[6] Guvernören berättade för oss att det fanns ett folk på jorden med namnet ’judar’. Detta folk hade den mest korrekta förståelsen av den högste Guden. En av deras första vise, en egyptier till börd med namnet Moi ie sez (vilket betyder: ’min upptagning’, ett namn som gavs till honom av en prinsessa när hon räddade honom från Nilen), hade talat med Gud under en period av 50 år. Guds Ande förbjöd honom strängt att någonsin föreställa sig Honom som någon form av bild! Denne vise man uttryckte en gång också sitt hjärtas önskan att se Honom personligen, men fick svaret ’Man kan inte se Gud och leva!’
[7] Men när längtan att få se Gud blev starkare i den vise mannens hjärta sade Guds ande åt honom att gömma sig i en grotta och komma fram när han blev kallad. Den vise mannen gjorde det; och när han kallades kom han fram och såg på avstånd Guds rygg, som lyste starkare än tusen solar! Men hans ansikte sägs då ha blivit så strålande att ingen under sju år kunde se på det utan att bli blind, vilket var skälet till varför denne vise man var tvungen att täcka sitt ansikte med tjockt material hela denna period. Allt detta berättade som ni vet den väldigt vise guvernören för oss.
[8] I vilken utsträckning det var så eller på något annat vis kan vi inte bedöma; vi vet bara att något osant ord aldrig har kommit över läpparna på guvernören. Som han hörde det var det precis så han berättade för oss.
[9] Ni vet, när vi frågade var i hela Egyptens land som den sanne, evige ursprunglige Gudomen dyrkades och vördades mest sanningsenligt, sade han: ’Inte särskilt långt härifrån, nämligen i det stora stentemplet Ja bu, sim, bil (vilket betyder: ’Jag var, är och kommer att bli’)! Genom en stor och hög port leder vägen till det inre av den stora bergssalen. Denna är utsmyckad med kolumner som alla är uthuggna ur berget. Mellan varje kolumn står en beväpnad jätte som är minst tolv gånger större än en människa, som om de stödde templets tak.
[10] Det inre är uppdelat i tre salar genom en båge; i var och en står sju sådana jättar på bägge sidor, sammantaget fjorton jättar i var och en av de tre salarna. Dessa är symboler för de sju andar som utgår från Gud. Salen har i dess tre sektioner sex gånger sju sådana jättar; detta visar att Gud redan från skapelsens begynnelse redan hade satt sex tidsperioder, och att i var och en av dessa oändligt långa och alltid i varandra genomträngande tidsperioder har samma andar alltid burit allt och arbetat överallt. Var och en av de sex långsidorna av den tredelade tempelsalen är graverad med alla slags tecken och figurer som de som är invigda i den uråldriga kunskapen kan dechiffrera, det vill säga vad Guds ande har uppenbarat för de ursprungliga ärkevisa i detta land.
[11] Vid slutet av de tre salarna finns återigen den beslöjade bilden av I-sis, Ou-sir-jez öppna bild och på altaret framför I-sis är följande ord ingraverade i den hårda klippan: Ja-bu-sim-bil! Vid ingången finns på båda sidor av tempelporten två jättar i sittande läge och representerar Guds fyra huvudsakliga elementära krafter i naturen; att de sitter betyder den ordning och vila som de har placerats i av Gud för att tjäna alla varelser enligt Guds vilja.
[12] En inskription ovanför porten påminner besökaren till denna heliga plats att han alltid bör gå in i de heliga salarna med en stilla och allvarlig ande. Den som kommer till den första hallen finner de första kolumnerna dekorerade med mycket märkliga tecken och figurer; dessa sägs vara relaterade till en slags världskrig under uttrycket ’Guds krig’.
[13] Nåväl, jag är inte tillräckligt insatt i den uråldriga visdomen för att kunna förklara den vidare och djupare! Om sju dagar skall jag föra dig dit, där du kan se allt själv. Naturligtvis har tidens tand förstört många saker i denna uråldriga helgedom; men det mesta är väl bevarat och ni kommer fortfarande att kunna lära er mycket från den!’
[14] Ja, vilka känslor började inte börja spira i oss då! Och vi kunde knappt vänta på den dag då guvernören skulle föra oss till den beskrivna helgedomen. När dagen slutligen kom, och vi travade dit på våra kameler, hur glödde inte våra hjärtan när vi började närma oss det lilla förtemplet, som inte sägs vara något annat än en gravplats för några forntida vise män! Hur mycket bultade inte våra hjärtan när vi kom till det stora klipptemplet! Vilket obeskrivligt intryck gjorde inte de fyra personifierade elementen, och blev vi inte nästan mållösa när vi gick i salarna med brinnande facklor? Men varför påverkade allt detta oss så starkt? Eftersom vi kände att vi var närmare den högsta, sanna Gudomen än någonstans i Memfis.
[15] När vi under många tårar och suckar lämnade det underbara templet och guvernören berättade vissa saker för oss från jordens urtid, hur mycket berördes vi inte av allt detta, så att vi till slut började betrakta hela jorden som ett stort Guds tempel! Huruvida de få dagarna var heta eller svalare märkte vi inte; för våra hjärtan hade alltför mycket att göra, nämligen med allt som kunde föra Guds ursprunglige ande närmare oss. Och ändå missade vi helt poängen. Vi visste säkert mycket då; men I-sis förblev täckt och beslöjad och ingen dödlig kunde någonsin lyfta av detta mystiska plagg från den evige Gudomen.


26. Oubratouvishar och Jesus

[1] (Oubratouvishar:) ”Det var först tillbaka i vårt heta land som jag fick synerna! Jag berättade för dig så troget som jag fick dem genom den uppenbara nåden från den Högsta Anden, och ni gladdes mycket åt det och det fick er att hoppa upp och ner som unga lamm på bete. Hur glada och muntra ni än var så avundades ni mig fortfarande på ett hedervärt sätt i era hjärtan, eftersom önskan att också få sådana syner växte i era hjärtan. När jag började resan hit med mina tjugo följeslagare efter att sju gånger ha fått hemliga inre instruktioner, kunde ni inte uthärda längre än en halv dag utan mig. Ni följde mig och kom mirakulöst nog ikapp mig här.
[2] Nu är vi på den heliga platsen som mina syner anvisat, och här har vi oändligt mycket mer än Memfis, Karnag och Korag och det största templet i världen Ja bu sim bil, oändligt mycket mer än I-sis hemlighetsfulla bild! Se på det stora bordet! Vid mitten på det, klädd i en rosenröd tunika och över den en blå veckad kappa, sitter med ett rikt guldblont hår hängande över axlarna inte bara den allra högsta gudomligt andliga, utan också det högsta kroppsliga gudomliga väsendet, – den mest levande bilden av den avtäckta I-sis!
[3] När guvernören lade kärleken till den oändliga Gudomen på våra hjärtan kände vi att det lilla mänskliga hjärtat är helt oförmöget till en sådan kärlek, och tänkte och också sade vi att vi skulle kunna älska en person som bar fullheten av Guds ande över allt, men en oändlig gudomlighet, eller en oändlighet fylld med Guds ande, kunde vi inte älska, förutom om kärleken till en sådan oändlig Gudom består i att den alltför lilla obetydliga människan krossas av den oändliga ursprungliga gudomliga allmakten.
[4] Hur mycket vederkvicktes vi inte av guvernörens uttalande när han sade att Moisez till slut hade sett den ursprungliga oändliga Gudomens rygg, även om hans ansikte lyste så starkt i sju år på grund av det obeskrivligt starka ljuset, att ingen kunde se på honom utan att bli blind, och därför var den vise mannen tvungen att täcka sitt ansikte med en trefaldig duk under den tiden. Åh, denna historia av guvernören vederkvickte oss mycket eftersom vi genom den började föreställa oss möjligheten till en personlig Gud.
[5] Vi har nu den högsta Guden personligen framför oss, och Han instruerar oss att inte göra något annat för vår fullkomlighet än att älska Honom över allt och varandra som alla med nödvändighet älskar sig själva!
[6] Vad säger ni om allt detta, mina kära bröder och systrar? Vad känner ni nu, och vilka tankar håller era hjärtan sysselsatta? Åh, tala nu och tillbe den heligaste, oändligt ursprungliga anden, denne Gud, som fram till nu ingen dödlig kunde föreställa sig! Tala, tala! Vad tänker och känner ni just nu? Vad upplever ni nu?”


27. De svarta människorna tvivlar på Herrens gudomlighet

[1] Fulla av förvåning säger de svarta följeslagarna som fortfarande kunde tala: ”Är detta på något sätt möjligt? Skulle denne enkle, opretentiöse människa vara bärare den högsta Gudomen? Vilka obestridliga bevis har du för detta? Vet du inte att man måste vara väldigt försiktig för att inte slarvigt falla in i en mörk, vidskeplig avgudadyrkan som till slut blir värre än tusen beslöjade I-sis-bilder?! Tänk bara på de faror och omvägar vi skulle kunna hamna i om det i slutändan inte var så? Tänk på de oändligt kolossala begrepp om den ursprungliga Gudomen som vi fick i Memfis och särskilt vid klipptemplet genom den vise guvernörens mun, och allt detta skulle vara förborgat i denne man?! För Gud är allt möjligt; men här finns inte den minsta sannolikhet synlig för oss! Vilka obestridliga bevis har du för detta?
[2] Ja, om det är så som du nu har berättat för oss med din alltid sanningsenliga min, skulle vi naturligtvis ha funnit den Högste av det allra högsta, vårt liv skulle ha funnit dess mest upphöjda mål, sig själv i dess urkälla, och det skulle inte ha funnit något mer för oss att leta och söka efter! Ty den som har funnit sig själv och Gud, källan till all tillvaro, har funnit allt och har i all sin fullhet uppnått det heligaste och mest välsignade mål som guvernören visade oss!
[3] Men det faktum att vi har funnit allt detta måste visas och bevisas strikt och högst påtagligt, annars kunde vi, som påpekats tidigare, hamna i all slags förvirring på grund av vår stora godtrogenhet, som guvernören framför allt varnade oss för!
[4] Se på det oändligt stora himlavalvet med de otaliga stjärnorna, som enligt en väldigt hemlig undervisning från guvernören är enorma världar och bara ser så små ut på grund av dess omätbara avstånd! Se på denna ytterst stora värld och allt på den som lever, är, rör på sig och är i rörelse! Se på havet, den mäktiga Nilen, sanden, gräset, alla de oräkneliga buskarna och träden och alla djur i vattnen, på jorden och i luften! Se på himlens moln och deras kraft, månen, solen! Kan du på något förnuftigt sätt föreställa dig att denne förvisso väldigt vise person kan övervaka, underhålla och vägleda hela den oändliga evigheten från det minsta till det största, från denna mark som knappt är en handsbredd? Ja, han kan till och med utföra mirakler för oss, som en människa som är mycket förtrogen med naturens hemliga krafter, som vi ofta har sett flera exempel av i Kairo och Alexandria; men vad är detta jämfört med den eviga oändligheten och dess otaliga väsen och saker som är evigt okända för oss?
[5] Tänk på guvernörens stora ord, hur han troget varnade oss för sådana fifflare och magiker, som han kallade dem! En person som kombinerade sin moraliska visdom med sina magiska färdigheter skulle, som guvernören sade, lätt bli härskare över jordens folk och i slutändan till och med en gud – och denne person verkar besitta förmågan i rikaste överflöd att göra det! Det är därför vi måste vara särskilt på vår vakt och kräva bevis, som i alla avseenden är lämpliga, för att få nödvändigt ljus i denna mycket viktiga fråga! För ju större, heligare och viktigare denna sak är eller verkar vara, desto mer måste allt lättsinne bort från den!
[7] Om detta handlar om att ta bort en liten sten som smutsar ner stigen skulle det inte vara nödvändigt att ha ett möte om hur man kan ta bort stenen. Den näst bästa plockar upp den och kastar bort den dit den inte stör någon. Men det är något helt annat om en mäktig klippa som har rullat ner från ett berg har blockerat en smal stig och därigenom separerar människor från människor, grannar från grannar, föräldrar från sina barn, bröder från bröder och systrar från systrar. Ah, då skulle hela samhället behöva mötas för att diskutera vad som bör göras; för stigen måste göras framkomlig igen! Men här handlar det om det allra viktigaste ögonblicket i våra liv, för vars skull vi alla har gjort denna långa och mycket mödosamma resa!
[7] Om vi är på rätt plats enligt din syn, har vi vunnit allt vilket de välgrundade bevisen kommer visa; men om vi fortfarande är långt från den så måste vi antingen vända hemåt tomhänta eller fortsätta vår resa, efter att vi betalt den gode värdshusvärden för vad vi har ätit och druckit. Berätta nu öppet för oss vad du har sagt om denne person och vilka dessa bevis är!”


28. Oubratouvishar försöker övertyga sitt folk om Jesu gudomlighet

[1] Oubratouvishar säger: ”Tror du att jag är mer godtrogen än ni är? Åh, där tar ni gravt miste! Har ni inte sett bevisen som denne ytterst vackre yngling, uppenbarligen en ande från himlen, gav mig som svar på mina tvivel efter bara det minsta tecken från Herren?”
[2] De tjugo säger: ”Vi såg alla möjliga saker och hörde ett och annat ord här och där, men vi kunde inte tyda någon mening och ännu mindre hitta något samband; för detta bord är för långt bort från huvudbordet för det!”
[3] De nyanlända säger: ”Visst kom vi hit på ett något mirakulöst sätt till detta andra för oss tomma bord, i det ögonblick när du bugade dig djupt inför denne Herre och sedan kom tillbaka till oss, och därför kan vi omöjligen veta något av det du diskuterade med denne ljuve yngling! Säg därför vad du vet och såg, så kommer vi genast förstå var vi står!”
[4] Ledaren sade: “Nåväl, lyssna då på mig en gång till: Ni vet alla om mitt senaste fynd i det stenfyllda diket. Jag ville ta med mig det när vi reste och ge det till guvernören i Memfis som en mycket vacker gåva; under vår avresa glömde jag helt bort den bara för att komma ihåg den senare, och det som hittades, insvept i linne, lämnades därför kvar i ett hörn på min hydda, täckt av ett pumpaskal. När jag begärde bevis, precis som ni precis har begärt av mig, påminde mig denne underbare yngling om fyndet som jag glömde hemma och beskrev i detalj var och när jag hade funnit denna vackra sten, var jag hade gömt den i min hydda och till vem jag ville ge den som gåva.
[5] Mina vänner och kära bröder! Detta måste ha verkat något märkligt för mig och förvånade mig i högsta grad! Hur kunde denne yngling veta om en hemlighet som låg så långt bort från mig, gömd i det djupaste hörnet av min hydda?
[6] Vänner och bröder, att vetta detta kräver mer än all visdom hos alla människor! För mig skulle detta vara tillräckligt bevis, för jag är väl i stånd att veta vad som i grunden är möjligt för en människa att veta. Men ynglingen nöjde sig inte med det när han fick ett tecken av Herren vid bordet där, utan frågar mig om jag skulle vilja att han hämtar hit det nämnda fyndet från hyddan i Nouabia. Detta förslag måste överraska mig i högsta grad, och jag antog förslaget från den käre ynglingen.
[7] Nu antar ni nog att ynglingen krävde att jag skulle vänta lite? Åh, visst inte! I samma ögonblick räckte han mig först stenen och direkt efteråt också pumpaskålen som det vackra fyndet var täckt med i det djupaste hörnet av min hydda, och därefter förklarades det för mig var denna vackra sten kom från!
[8] För att ni inte ska anse eller anklaga mig för att vara skyldig, ta en titt på denna sten och denna pumpaskål, om det inte är densamma som jag har visat er alla därhemma! Och här vet också min tjänare var i min hydda som jag har förvarat den! Vad säger ni om detta? Kan detta också göras av ens den kändaste magikern i Cahiro? (Kahi roug = hornet, som betraktades som helig, av en av de största tjurarna i detta område) – Jag har talat; nu är det återigen er tur!”
[9] Alla säger nu: “Om det är så, vilket ingen av oss betvivlar, så frälsning åt oss alla, för här blir det mest otroliga den mest upplivande och klaraste sanning! Välgång åt oss och vårt land och alla som väntar otåligt på oss därhemma, ty även under denna svarta hud bör det snart bli solklart!
[10] Men säg oss nu hur du kan förklara detta för dig själv, att denne person på samma gång kan vara det högsta Gudaväsendet, av vilket hela oändligheten är fylld och som verkar allsmäktigt överallt, vägleder och upprätthåller och ger näring åt allt. Var i honom finns det plats för en sådan oändligt obegränsad visdom och en sådan allsmäktig viljekraft?! Här, liksom vi, bara en begränsad människa, och där verkar genom hela oändligheten med den högsta insikt, vishet och med den mest obegränsade högsta kraften; här på och i oräkneliga punkter på hela jorden, liksom där i de mest avlägsna djupen av den oändliga skapelsen, kunna se, veta, känna, beräkna och arbeta med aldrig försvagad, evig styrka och kraft?
[11] Ledaren säger: ”Jag greppar verkligen inte detta tillfullo; men jag förstår inte heller hur denne yngling där borta kunde ha hämtat den glömda stenen på det snabbaste ögonblick! Låt oss därför vara tålmodiga i all ödmjukhet och sann kärlek till denne Ende, så kommer säkert mera ljus att givas oss!”
[12] Med det är för tillfället alla nöjda, djupt försjunkna i tankar, och väntar på vad mer som skall komma.


29. Svarta människors andliga fördelar och nackdelar

[1] Cyrenius säger till Mig: “Herre, jag skulle inte ha förväntat mig så mycket visdom och helt klara förståelse från dessa morer; redan den stora kunskapen och underbara upplevelserna de har förvånar mig verkligen! Jag känner till guvernören av Memfis, vid namn Justus Platonicus, som en väldigt vis man; men att han känner till alla de gamla egyptiska mysterierna visste jag verkligen inte!
[2] Att han alltid var en oböjlig filosof, det visste jag. Som son till ett respekterat hus i Rom och rik som Krösus, blev han redan som yngling bekant med de grekiska och egyptiska filosoferna och gjorde Egypten till kulmen på alla sina studier. Tio år tillbringade han i de gamla vises land och blev där invigd i allt. Med ett åtföljande dokument från min bror, Caesar Augustus, i handen måste han bli visad alla mysterier från början till slut, och det var så han nådde sin nuvarande visdom. Och eftersom han blev så kunnig i alla egyptiska angelägenheter utnämnde redan Augustus honom till civil snarare än militär guvernör av Memfis i Övre Egypten. Det finns viss militär i Memfis som står under befäl av Justus Platonicus, men han är inte general.
[3] Att han är en stor lärd man, det vet jag; men att han nu också blev en vis man och i själva verket en präst, visste jag naturligtvis inte! Hädanefter måste jag ha högre tankar om honom; för genom sina ansträngningar med morerna har han stigit i rang hos mig. Han skulle vara ytterst lycklig om han kunde vara här! Vad vore Din åsikt om denne min Justus Platonicus? Hur förhåller han sig som hedning, inklusive mig, till Guds rike på jorden?”
[4] Jag säger: ”Varför frågar du om detta? Justus är en man efter Mitt hjärta, han älskar Gud över allt och sina medmänniskor mer än sig själv; och den som gör det är redan i Mitt rike, oavsett om han är jude eller hedning! Jag säger dig att jag skulle komma bättre överens med honom än med er alla, men ni passar Mig också! Men för att bevara Mitt ord är inga bättre lämpade än dessa svarta; för det de en gång har förstått förblir lika rent och oförändrat som en slipad diamant. Alla kan gå i god att denna Min lära efter två tusen år kommer att vara lika ren som de har tagit emot den av Mig!
[5] Dessa svarta människor har den egenheten att de håller en lära eller sed fullständigt ren i tusen år eller mer, precis som de fick den i början. De kommer inte ta bort eller lägga till något; men allt detta är inte en indikation på att de är mer förträffliga än er vita människor, snarare är de som Kains ättlingar på en lägre nivå och kan bara bli Guds barn med stora svårigheter, eftersom de faktiskt är rena planetariska människor som tillhör denna jord.
[6] Men de har den mindre fria viljan mycket fastare än ni har den fullständigt fria viljan! Vad de svarta än vill så uppnår de det – även om de måste förflytta berg för att göra det! Under dagens lopp kommer de förse oss med exempel på deras fasta vilja, vilket kommer göra er häpna! Men att de i alla sina göranden är mer oföränderliga än Seths ättlingar bevisas redan av deras form.
[7] Se, ledaren är uppenbarligen äldst av dem, och hans lärjunge är tjugoåtta år yngre än han! Titta på dem båda och se om den ene enligt hans yttre utseende bara ser ett år yngre ut än den andre; de liknar varandra som tvillingar! Det kommer vara svårt för er att bestämma deras ålder! Detsamma gäller deras naturliga styrka och gladlynthet. Den sjuttio år gamla springer ikapp med en yngling på sjutton år!
[8] Ni vita blir ofta sjuka, och er hud är utsatt för alla möjliga sjukdomar; men de känner inte till några kroppsliga sjukdomar, så länge som de håller sig till sin naturliga kost. De flesta av dem dör av ålderdom. Men precis som deras yttre natur är mer oföränderlig än er, så är deras inre själskaraktär också helt annorlunda och mycket mer fixerad än er. Men de kommer fortfarande göra mycket mindre framsteg beträffande den fulla utvecklingen av sin ande, för de saknar nästan helt flexibiliteten i sin vilja. Deras vilja kan också böjas till viss del, men det kräver alltid mycket allvar och hårt arbete och tålamod.
[9] Men själens överlägsenhet och anden i den, ligger inte i deras viljas så att säga mer djurlika fasthet, utan i själens egenskap att förstå, varigenom den snabbt greppar och förstår sanningens ljus, och i den lättare flexibla viljan, så att själen ser det sanna och goda och också greppar denna snabbt med viljan och förvandlar den till en handling, för utan den skulle ingen förståelse vara till någon nytta för själen.”


30. Skillnaden i klimat och raser på jorden

[1] (Herren:) ”Förstå, från och med nu kommer dessa människor att komma till uppväckta och utvecklade länder och se jordbruk, vinkultur och stora städer med de vackraste palats! Men om ni efter tusen, även två tusen år kunde se dem igen, skulle de fortfarande bo i samma hyddor och inte kunna bygga sig själva ett ordentligt hus av trä, och än mindre av sten.
[2] Vi vill inte ifrågasätta deras förmåga till det, de kan väldigt lätt lära sig byggnadskonst; men de kommer sakna den lätt flexibla entreprenörsandan som är nödvändig för varje människa att utföra vilket arbete som helst.
[3] Därför var resan hit ett av de största företagen sedan så länge ni kan minnas mänskligheten; för er skulle den bara ha varit ett skämt! Det är ett väldigt långt avstånd för dem, och hettan i detta land gör resande mycket svårt; men för människor av deras beskaffenhet kan hettan nå en betydande nivå tills de känner sig riktigt varma. De har ett mycket trögare blod som innehåller väldigt lite järn, och därför är deras blod tjockare och har mer galla än vitas och kräver en mycket högre nivå av hetta innan det blir ordentligt flytande.
[4] Under en svår vinter, som vår Ourans nordiska länder, skulle dessa människor känna sig väldigt obekväma. Under den första vintern skulle deras hud brista, eftersom deras blod som är alltför tjockt inte skulle flyta ordentligt i deras yttre kroppsdelar, vilket skulle leda till stopp, som under starkt tryck från kärlen skulle få dem att sprängas, vilket skulle medföra blödningar och avsevärd smärta som resultat. Men värme, som nästan skulle få en svart sten att glöda, påverkar dem inte alltför mycket. Omvänt, om en äkta nordskyt kommer till Noubia under högsommaren skulle han omkomma inom några dagar och därför dö ganska snart.
[5] Nu tänker ni naturligtvis och säger i hjärtat: ’Måste det finnas så stora temperaturskillnader på jorden? Kunde det inte vara lika kallt eller varmt överallt?’ Om ni vore mer bekanta med jordens nödvändiga sfäriska form än ni är nu, även om ni fick lära er om jordens form av Mig när jag var ett litet barn, skulle ni inte ha tänkt denna fråga!
[6] De olika temperaturerna är ett oundvikligt resultat av jordens runda form. Den runda formen är emellertid nödvändig eftersom solens ljus med varje annan form omöjligen skulle kunna fördelas lika effektivt som med den sfäriska formen – man skulle då behöva ha en jord upplyst av tre solar, en ovanför var och en av de två polerna och en över ekvatorn! Men vem skulle då, för det första, uthärda värmen på jorden, och hur skulle det se ut på natten som styrker alla varelser, och för det andra, hur skulle jordens rörelse se ut om den berodde på tre lika solars lika kraftfulla dragningskraft?
[7] Jag har förklarat för dig och andra hur stor solen är och måste vara, och hur liten jorden är i jämförelse! Den måste kretsa runt jorden på lämpligt avstånd och hastighet, annars skulle den falla in i den eller om den hade för snabb hastighet, flyga in i evigheten. I det första fallet skulle jorden i skenet från den yttersta solatmosfären nästan upplösas på ett ögonblick i dess ursprungliga tillstånd eller i urandarna som fångats i dess materia. I det andra fallet skulle det frysa till en mycket hård isklump! I bägge fallen skulle varje köttsligt liv på jorden vara otänkbart.
[8] Utifrån detta kan ni förstå hur, enligt Min ordning, en nödvändighet leder till en annan, och att en konstant temperatur från pol till pol omöjligen kan existera på jorden, men å andra sidan är det nödvändigt att hela jorden skulle befolkas där det är möjligt så att de själar som kommer från förvarelserna och blev friare kan komma in i en kropp som motsvarar deras natur. Vad återstår då än att i jordens heta områden placera de människor vars natur tål ett så hårt klimat, och i de kalla klimaten dem vars naturliga sammansättning kan bebo och i viss mån bruka områdena, hur kalla de än är.
[9] Om ni kan förstå detta i någon mån, kommer du förstå varför endast de människor som tidigare har beskrivits för dig på ett karakteristiskt sätt måste vara svarta och ha ett mycket unikt känslotillstånd. Säg Mig om du nu har förstått och greppat detta?”
[10] Cyrenius säger: ”Åh Herre, jag är nu också helt på det klara beträffande denna mycket välgörande lära; ty nu förstår jag att denna världsordning är mycket vis och ändamålsenlig, och att allt måste vara precis som det är och inte kan vara på något annat vis! Därför till Dig, Gud och Herre, all ära, all kärlek och allt pris; för hela jorden och hela himlen är full av Din kärlek och visdom!
[11] Men vad kommer Du, åh Herre, mer göra med de svarta? För de verkar ännu inte ha riktigt lugn och ro; jag märker detta från hur eftertänksamma de är.
[12] Deras ledare presenterade Din Gudom för dem på ett i sanning övertygande sätt, och berättelsen om den mirakulösa diamanttransporten fick dem till en början att studsa till; men nu verkar de ställa alla möjliga frågor till hans samvete, och en som vände sig några gånger till oss för att titta på oss frågade precis ledaren om han inte i smyg tog med sig diamanten och pumpaskålen för att vilseleda dem på ett mirakellikt sätt. Vad kommer dessa svarta att hitta på! De måste bli övertygade om ett ännu större mirakel! Den gode ledaren har uppenbarligen fullt upp med dem, det märker jag mycket tydligt!”
[13] Jag säger: “Bara lite mer tålamod, tills de börjar jäsa ordentligt, för då skall vi komma till ledarens hjälp; för med dem går allt mycket långsammare än med oss! Dessutom, för första gången har de nu fått helt främmande mat och vin, och för tillfället gör detta dem ännu trögare än de någonsin har varit. Men det är bra att det är så, annars hade det inte varit lätt att övertyga dem om något som strider mot de gudsbegrepp som de har tagit till sig i Memfis.
[14] De kan omöjligen föra Guds oändlighet och Min personlighet under ett tak; men när de är ordentligt jästa kommer de helt lätt och snart att acceptera det! Men under tiden arbetar deras ledare med deras misstänksamhet mot hans mirakelbedrägeri, vilket också är rätt; för alla som väcker en lös misstanke mot ett sant mirakel bör också få en sann bestraffning med spöet! Ju mer dessa svarta tuktas och förödmjukas med ord, desto fastare och lättare kommer de att förbli hos oss för alltid!


31. Långsam och fast förståelse av sanningen

[1] (Herren:) ”Det är dock en gammal erfarenhet att människor som lätt accepterar något utan att först ha blivit ordentligt garvade, också lätt släpper taget om det som de lätt har accepterat, medan människor som accepterar och förstår en lära genom stort lidande inte så lätt släpper taget om den igen.
[2] Åh, det finns de som har många talanger och dessutom har andra förmågor! De förstår allt snabbt och enkelt; men när tiden kommer för de nödvändiga prövningarna tänker de på sina världsliga fördelar, är rädda för att offra för mycket och försöker så långt som möjligt att glömma och bli av med de andliga tingen, som även om de är uppenbart sanna inte ger dem något av intresse för denna värld. Sådana människor liknar nästan helt genomskinliga dagsländor som spelar hela den vackra dagen i ljuset och är fulla av liv när de är upplysta och glödande; men så kommer livets besvärliga natt och deras ljus och glöd tar slut och med det också deras liv! [3] Därför passar de människor som i början accepterar någon högre sanning med något större svårighet bättre för Guds rike än den som lätt accepterar den; ty de behåller då vad de troget och varmt har accepterat, medan de som lätt har accepterat den leker med himlens ljus på samma sätt som dagsländorna med solljuset, men sedermera inte har större användning av himlens ljus än dagsländorna av solljus.
[4] Men det finns också människor som lätt förstår en sanning, behåller den och sedan lyser om natten som ljusa stjärnor och skapar stor nytta för sig själva och andra; men dessa människor är få och sällsynta.
[5] Alla dessa morer tillhör emellertid dem som förstår långsamt; men när de väl har greppat det tillhör det dem, och de kommer fortsätta lysa i sina senare ättlingar, likt stjärnorna i Orion och likt Sirjeze (Sirius) i de stora vidderna.
[6] Den grundliga acceptansen och den rätta förståelsen av Min lära är nästan detsamma som att förvärva en förmögenhet: Den som har förvärvat en betydande förmögenhet på ett mycket enkelt sätt kommer också snabbt att förlora den, eftersom han aldrig var van vid nöd och aldrig försökte spara. När han väl är i besittning av en stor förmögenhet genom arv eller genom någon annan lätt vinst kommer han inte att respektera förmögenheten; för han tror och även känner att man mycket lätt kan skaffa sig en betydande förmögenhet. Men den som skaffat sig en betydande förmögenhet genom sina händers hårda arbete känner till den hårda mödan och arbetet och vet hur många svettdroppar varje öre kostade honom. Därför respekterar han sin surt förvärvade rikedom och förspiller eller förslösar den inte på ett lättsinnigt sätt.
[7] Det är samma sak med andliga skatter. Den som lätt förvärvar dem ägnar nästan ingen uppmärksamhet åt dem, för han tänker och känner i sig själv att antingen kan han inte förlora dem eller även om han skulle förlora lite eller till och med allt av det, skulle han mycket lätt få tillbaka det igen. Men så är det inte; ty den som förlorar något andligt kommer inte förvärva det förlorade lika lätt som första gången.
[8] Eftersom materian omedelbart tar platsen för det förlorade andliga, vilket är en dom, kan den inte trängas bort lika lätt som i början. Ty precis som allt andligt ständigt blir andligare och friare, så blir också allt materiellt mer materiellt, världsligt och fullt av dom och död. Men för den som en gång är fast i domen och uppbunden i sin vilja och kunskap, kommer svårligen eller aldrig att ge sig själv frihet igen.
[9] Den som en gång har Mitt ord, måste bevara det och förbli oföränderligt i det, inte bara genom kunskapen utan främst genom gärningar och gärningar enligt Ordet; ty all kunskap och tro utan gärningar är så gott som ingenting och kan inte ha något värde för livet!
[10] Vilken nytta har det för någon som vill göra en resa till en plats som han bara känner till namnet men inte vet vägen dit, och någon kunnig om vägen ger honom en detaljerad beskrivning, men han inte går den vägen utan vänder om och går i motsatt riktning?! Kommer han någonsin att komma dit? Jag säger: Han kan gå vart han vill, men kommer aldrig att nå sin destination; ty dit man vill gå, i den riktningen måste man också gå!
[11] Dessa morer är förvisso de mest okunniga människorna i hela världen när det gäller att beskriva jorden! Utan guvernören Justus Platonicus skulle de aldrig ha hittat hit enligt sin egen kunskap; men efter att guvernören hade beskrivit vägen hit för dem reste de exakt så som han hade beskrivit, och deras nuvarande närvaro här är tillräckligt bevis på att de utförde guvernörens instruktioner mycket precist, och detta krävde en orubblig fast vilja som i högsta grad är specifik för dessa morer. Men den som verkligen vill något kommer säkerligen också fullgöra det som han vill.
[12] Den som därför har Mitt ord och Min lära och handlar därefter med en fast vilja måste nå sitt mål, och ingenting kan stoppa honom; men den som handlar lite efter Mitt ord och samtidigt gör vad den lättfärdiga världen önskar liknar en människa som går halva sträckan till en plats, och när han kommer halvvägs vänder han och går samma väg tillbaka.
[13] Han liknar också en tjänare som vill tjäna två herrar, som står emot varandra. Kommer han att klara av sitt arbete för de två ömsesidigt fientliga herrarna? Kommer han kunna älska bägge, även om det bara ser så ut? Vad kommer de två herrarna göra när de får reda på att den dubble tjänaren är lika lojal till dem bägge? Kommer inte den ene likaväl som den andre att säga till tjänaren: ’Åh, ditt skämt till tjänare, hur kan du älska min värste fiende lika mycket som mig?! Tjäna bara mig, eller lämna din tjänstgöring för mig!’ Eftersom ingen sanningsenligt kan tjäna två herrar samtidigt, måste han hålla sig till den ene och förakta den andre. Och se, en sådan lös och skurkaktig tjänare kommer slutligen att bli bortjagad från bägge herrarna och kommer att få det svårt att hitta en tredje anställning och för honom kommer det bli som att sitta på golvet mellan två stolar.
[14] Att dessa morer inte vill tjäna två, utan bara en herre kan man lätt se av hur ledaren måste kämpa med sina följeslagare, för vilka guvernörens ord fortfarande betyder alltför mycket och inte är lätta att få bort från deras hjärtan!
[15] Det enda som guvernören berättade för dem ur Moses om en gudomlig personlighet, är en ledtråd och en bro på vilken de kan ledas till Mig. Och det är på denna bro som ledaren i första hand försöker övertyga de envisa. Och om Jag inte skickar ängeln för att hjälpa honom kommer han inte bli färdig med dem på ett år; men nu skickar Jag ängeln till honom och då kommer saken också ge sig!”
[16] Cyrenius säger: ”Åh Herre, då skulle jag vilja vara närmare, för att tydligare kunna uppfatta överläggningarna!”
[17] Jag säger: ”Det kommer inte behövas; ty vinden kommer föra allt till våra öron!”


32. Rafael övertygar de svarta människorna om Herrens gudomlighet

[1] Därpå kallar Jag på ängeln och säger till honom högt för bordskamraternas skull: ”Rafael, Oubratouvishar har nu återvänt till rätt punkt med sina följeslagare igen, och du kan stoppa tvisten med ett slag! De är nu väl förberedda att acceptera hans åsikt och insikt om Mig, om han kan bevisa för dem att stenen verkligen fördes hit av Dig från Nouabia. Gå sedan och hämta vad var och en vill från sin hydda, så kommer hela tvistesaken bli fullständigt löst!
[2] Ty dessa viljestarka, men annars trögfattade människor måste omvändas genom ett mirakel, eftersom ordet ensamt inte har tillräckligt övertygande kraft. Ett mirakel skadar inte dessa människor lika mycket som det skadar dig och vissa judar; för som människor av naturen kan de utföra betydande mirakler själva genom sin fasta tro och genom sin oböjliga vilja, vilket de naturligtvis betraktar som något högst naturligt. Om detta skall vi bli övertygade senare. Ett stort mirakel betraktas då bara som ett halvt mirakel av dem, och därför kan de utan någon skada förberedas genom mirakler. Gå därför till dem! Vad du skall säga och göra finns redan i dig.”
[3] Med dessa anvisningar som nu är kända av oss alla, går ängeln till bordet där de svarta, som har blivit ännu livligare genom att dricka av vinet, har sin ganska högljudda dispyt. Väl där säger han med en genomträngande hög röst: ”Varför anklagar ni denne store vän och välgörare, till vilken ni är skyldiga allt som är gott, som om han ville bedra er och tvinga på er en falsk tro?! Varför misstror ni miraklet som jag utförde efter Herrens anvisningar för att övertyga honom, som om jag beordrades av honom som en skurk för att hjälpa att bedra er! Vilka bevis vill ni ha som är tillräckliga för att bekämpa tvivlen inom er och att övertyga er? Måste jag hämta hit något från era hyddor? Fråga så skall jag göra det!”
[4] Vid detta korta och energiska tal tystnade de helt och visste inte vad de skulle göra eftersom de var rädda.
[5] Men ledaren sade: ”Detta är Guds hjälp! Detta kommer att rättfärdiga mig från alla era anklagelser! Fråga och övertyga er själva; ty inget annat kan bryta er stora dårskap!”
[6] Då reste sig den som tvivlade mest på honom och sade: ”I min hydda finns en dold skatt; bortsett från mig och min fru, som är här, vet ingen om den. Hämta hit den så kommer jag tro på dig fullt ut!”
[7] Ängeln sade: ”Hur lång tid ska det ta innan jag tar hit skatten, som du har lindat in i linne och vass och begravt i ett hörn av din hydda mot soluppgången, två fot djupt i sanden, på en plats där en stor palm står utanför? Den består av en trettio pund och helt ren guldklimp. Säg mig hur lång tid?”
[8] Här spärrar tvivlaren upp ögonen och säger: ”Men för guds skull, hur kan du, käraste pojke, vetta detta så exakt? Du har redan krossat mina tvivel; nu är allt klart för mig, vad än vår ledare och äldste har sagt om den där unge mannen! Men trots det är denna sak förskräckligt märklig! När hela fullheten av Guds ursprungliga oändliga ande tvivelsutan bor i denne Man, hur kan vi överleva inför Honom! Måste inte våra tvivel i högsta grad ha kränkt Honom? Åh, åh, vi är alla förlorade!”
[9] Ängeln säger: ”Åh inte alls, ni är alla frälsta nu! Men bestäm nu när jag skall hämta hit din skatt!”
[10] Skeptikern säger: “Åh ljuvaste, det är inte längre nödvändigt för min otros skull; men om du vill hämta hit den på ett mirakulöst sätt så gör det på ett sätt som är lätt för dig! Om den har något särskilt värde för någon här så kan han ta den i utbyte mot andra användbara verktyg; ty den är ändå till ingen nytta för mig! Den är vacker och lyser på sina ställen vackert i solen; och om man tittar på den väldigt noga består den av alla slags tecken som är synliga på ytan. Vissa är mörka och matta, men vissa lyser väldigt kraftfullt i solen. Däri ligger det egentliga värdet på den ganska stora och kompakta klumpen. Om du, ljuvaste, vackraste pojke vill hämta hit den, så behöver du inte skynda dig med hela din mirakulösa styrka!”
[11] Ängeln säger: ”Se på mig! I detta ögonblick hämtar jag din skatt; räkna ögonblicket jag behöver för att komma dit och tillbaka igen!”
[12] Skeptikern och hans följeslagare tittar mycket noga på ängeln för att se när han kommer gå och när han kommer återvända.
[13] Men ängeln lämnar dem inte utan frågar istället skeptikern: ”Nå, märkte du att jag var borta?”
[14] Skeptikern säger: ”Nej; för fram till nu har du stått som en sten på samma plats!”
[15] Ängeln säger: ”Åh, visst inte; titta bara ner på dina fötter där din skatt ligger helt oskadad!”
[16] Skeptikern tittar under bordet och ser att hans lätt urskiljbara skatt ligger ouppackad vid sina fötter! Skeptiker bli så rädd över detta att hans annars röda läppar blir vita och han börjar skaka.
[17] De övriga ser också märkligt bekymrade ut över detta fenomen och utropar: ”Men för Guds viljas makt! Vad är detta, hur kan detta ha gått till!?! Du ljuvaste lämnade inte din plats ens det kortaste ögonblick! Hur är detta möjligt?”
[18] Ängeln säger: ”För Gud är allt möjligt, och av det kan ni sluta er till hur Gud som Herre, även om Han är närvarande här som vilken annan människa som helst, vägleder, styr och upprätthåller hela oändligheten med Sin högst oändliga viljekraft, och att det inför Hans allseende ögon aldrig kan döljas något som Han inte känner till in i minsta detalj!
[19] Att Guds eviga ande nu har antagit kött på denna jord och personligen har blivit en människa är resultatet av Hans ytterst stora kärlek till er människor på denna jord, och därmed också för människorna på alla andra oräkneliga världs-jordar, för att vara en Gud och Fader som ni kan känna, se och tala till i all kärlek för alla oändliga tider! Eftersom Han som Gud är den mäktigaste och renaste kärleken, kan ingen människa och ingen ängel närma sig Honom på något annat sätt än genom kärlek allena.
[20] Om ni vill komma till Honom måste ni först älska Honom över allt och sinsemellan som sanna bröder och trohjärtade systrar; utan sådan kärlek är varje sant närmande till Honom så gott som omöjligt! Men nu, förskrämde hare, ta upp din skatt och lägg den på bordet och se om det är den rätta!”


33. Gåva av skatterna till Cyrenius

[1] Här, lite återhämtad från första skräcken, böjde sig moren ner och lyfte upp den ganska stora guldklimpen och lade den tunga klumpen på bordet, tog bort vassen och linnet och snart låg guldklimpen naken på bordet; och många gick och tittade på denna rika skatt. Inte heller vår Judas Iskariot kunde tygla sin nyfikenhet, tittade på skatten och beklagade i hemlighet väldigt mycket att han inte var ägaren till den.
[2] När skatten hade betraktats och beundrats tillräckligt frågade moren ängeln till vem det skulle vara lämpligast att ge denna klump som gåva, för han ville inte bära den hela vägen hem.
[3] Och ängeln pekade på Cyrenius och sade: ”Se där, höger om Herren sitter Roms överståthållare! Han regerar över hela Asien och delar av Afrika; hela Egypten ligger under honom och därför också guvernören i Memfis! Ge denna skatt till honom! Även du, Oubratouvishar, skulle göra bättre i att räcka över din sten till denne överståthållare än till guvernören i Memfis, som bara värdesätter denna slags skatt väldigt lite eller inte alls! – Förresten, detta är bara mitt råd och ni kan göra som ni vill!”
[4] Ledaren säger: ”Ditt visa råd är redan ett bud för mig som jag skulle uppfylla även om det skulle kosta mig livet, eftersom bara du kan ge mig de visaste och bästa råd!”
[5] Med det reser sig bägge upp – skeptikern med guldklimpen och ledaren med sin stora diamant – och går till Cyrenius.
[6] När de kommer dit säger ledaren: ”Tidigare visste jag inte vem du är. Jag frågade inte heller om någon annan, utan bara Herren, eftersom jag tänkte för mig själv: ’Bara en kan vara herren och härskaren, och alla de andra är hans tjänare och vakter!’ Men nu berättade denne glänsande vite mirakulöse yngling att du, jordiskt sett, är en stor herre och härskare och därför har jag och denne min kollega fritt beslutat att, efter den ljuvaste och mirakulöse ynglingens visa råd, ge våra så mirakulöst hämtade skatter till dig att förfoga över, för vilka du ändå skulle kunna ge oss några nödvändiga och nyttiga husredskap, för att inreda våra hus så att de kan producera bröd, som smakar så gott.
[7] Våra hacknings- och skärredskap är dåliga och blir genast slöa; ty är gjorda av trä och djurben. I Memfis fick vi lära oss om alla slags skärverktyg som inte ens stenar så lätt kan göra slöa, och dessa verktyg kunde vi få bättre användning för än vår glänsande, gula metall som är mjuk och värdelös! – Därför, var så god och acceptera dessa två stycken!”
[8] Cyrenius säger: ”Gott, vänner, jag tar emot dessa bägge ytterst värdefulla stycken av er; dock inte för mig, utan för dessa fattiga galiléers räkning, som redan släpar efter betydligt med sina skatter till Rom! Med dessa två stycken är Rom i vilket fall täckt med skatter i tio år i förskott, och landet kan återhämta sig under denna tidsperiod.
[9] När ni återvänder hem igen skall jag se till att ni får en rimlig mängd av de mest nödvändiga och nyttiga verktygen och redskapen, och om ni frivilligt skulle vilja placera er under Roms beskydd skulle ni varje år få nya verktyg och redskap! Annars skulle ni behöva förse er med det i Memfis minst en gång per år, naturligtvis i utbyte mot sådana metaller!”
[10] Ledaren säger: “För att besluta det skulle vi vara tvungna att hålla ett allmänt folkråd, vilket alltid är en svår fråga för oss eftersom vårt land är väldigt stort och invånare bor i många och ofta svårt tillgängliga delar, och därför är det väldigt svårt att sammankalla ett folkråd. Det bästa vore om vi då och då hämtade det vi behöver mest i Memfis.
[11] Era romerska lagar är måhända mycket bra; men de skulle inte vara passande för vårt land och folk. Guvernören i Memfis har redan lagt fram samma förslag för oss, men vi kunde inte acceptera det mer än vi kunde acceptera ditt. Även om ni skulle kunna tränga in i vårt land så skulle det vara till liten nytta för er! Ni skulle vandra runt i den glödheta öknen och försmäkta i hundratal och skulle fortfarande inte finna några människor, utan finna hundratals hjordar av lejon, pantrar och tigrar som alla skulle slita sönder er; ni skulle inte heller överleva striden med ormar och huggormar!”
[12] Cyrenius säger: ”Hur klarar då ni er med så många rasande bestar? Skadar de er verkligen inte?”
[13] Ledaren säger: ”Ni har precis hört från ynglingens mun och från Herren Självs allra heligaste mun hur vi är beskaffade! Hur kan du därutöver också fråga mig? Det är som Herren Själv har sagt om oss; hur, på vilket sätt och varför vet vi inte själva! Jag ber dig därför att bespara oss denna typ av frågor; ty svaren skulle inte vara till någon nytta för er!”
[14] Härpå bugade sig bägge djupt inför oss och återvände genast till sina följeslagare och berättade allt som de hade talat med Mig om.


34. Ursprunget till templet Abu Simbel, Sphinxen och Memnons stoder

[1] Men hans följeslagare sade: ”Hur kunde du ha talat med Herren, när du inte har talat ett ord med Honom?!”
[2] Ledaren sade: ”Här, där Han är, utgår allt från Honom och det är därför vi alltid bara har att göra med Honom, oavsett om vi diskuterar med Hans lärjungar!” – Med detta svar nöjde de sig och sade inget mer.
[3] Men vissa sade till ängeln: “Lyssna, du mirakelpojke, skulle du inte också vilja ta hit detsamma för oss fem, som också har mycket märkliga skatter gömda i våra hyddor?”
[4] Ängeln sade: ”Ta bara upp dem från era fötter och upp på bordet, så skall vi se vad det är!”
[5] Här tittade de fem morerna under bordet och såg till sin största förvåning sina välbekanta, ganska stora knyten, lade dem på bordet och ytterligare fyra mycket stora guldklimpar dyker upp, vilka tillsammans väger över hundra pund; men i det femte knytet sju ganska stora flodstenar, som Markus, som stod bredvid ängeln, betraktade som helt värdelösa.
[6] Men ängeln sade: ”Vänta bara, snart kommer ni upptäcka att dessa sju stenar, jordiskt sett, har det största och oskattbara värde! Hämta bara en hård järnhammare, så skall vi undersöka dem!”
[7] Full av nyfikenhet skyndar sig Markus till sin verkstad och dyker snart upp igen med en hård järnhammare och räcker den till ängeln. Han tar en sådan sten i handen och slår den noga flera gånger, varpå den vitaktiga, kiselliknande skorpan lossar och en pärla stor som ett människohuvud framträder, och lämnar alla helt mållösa.
[8] På ytan av denna mirakelpärla finns hieroglyfer och andra symboler graverade. Bland annat fanns det en mycket bra teckning av templet Ja bu sim bil under tiden det byggdes, nämligen när de fyra gigantiska figurerna hade färdigställts efter etthundrasjuttio års arbete fullt av svett och många uppoffringar och det fortfarande arbetades livligt med fasaderna och gigantiska skrifter och andra tecken ingraverades i de släta, stora ytorna, och när man samtidigt började skära upp porten i mitten mellan de gigantiska figurerna. Den som kunde tyda dessa tecken och skrifter, som var tydligt synliga, hade framför sig ursprunget till detta tempel och anledningen till att det byggdes av dåtidens egyptier, alldeles nära Nilen.
[9] Denna pärla har därför inte bara ett oskattbart värde som en jätte av sitt slag, utan också ett historiskt värde. Samtidigt kom den från en period av jorden från vilken det tog många årtusenden tills den första människan satte sin fot på dess jord.
[10] Vid den tiden då sådana gigantiska skaldjur levde i havet, täckte enorma vågor från världshaven stora delar av de lågt liggande länderna i Afrika. De gamla egyptierna fanns moderskalet när de grävde grunden till de första pyramiderna, och när de öppnade moderskalet fann de dessa sju pärlor i det, av vilka ängeln nu har befriat en av dem från dess skorpa.
[11] Naturligtvis stormades nu ängeln av frågor, och han förklarade i all korthet hur saken förhöll sig.
[12] När Rafael var klar med den naturligtvis ytliga förklaringen av pärlan som först avtäcktes, sade han: ”Vad nu behöver veta för tillfället har jag kortfattat förklarat för er så tydligt som möjligt; låt oss nu gå vidare att avtäcka den andra pärlan, som är något mindre än den första!”
[3] Här tog ängeln den andra pärlan och befriade den från dess skorpa på samma sätt som den första. Den var också full av tecken och skrifter. På en av de slätaste ytorna var det lilla templet Ja bu sim bil ingraverat och bredvid det ett huvud, liknande den stora Sfinxens. Och ängeln stormades återigen för att förklara alla dessa tecken och inskriptioner.
[14] Och han (ängeln) sade: ”Vänner, utan att anden är fullt uppväckt i själen kommer ingen bland de människor som lever nu att kunna tyda allt som är skrivet och skrivet och tecknat på denna pärla!
[15] Även om denna pärla är lika gammal som den första och största pärlan, blev den först ingraverad hundra år senare, nämligen under fullbordandet av det mindre klipptemplet, i vilket det inre av det större templet emellertid inte blev helt slutfört. Därför visas det mindre templet här som helt färdigt.
[17] Huvudet visar den redan sjunde herdekungen, som gav sig själv namnet Shivinz (felaktigt ’Sfinx’), den livlige, den företagsamme. Han uppnådde en ålder av nästan trehundra år, och hans huvud var kolossalt skulpterat från en stor granitklippa, som än idag är ganska välbevarat och synligt.
[17] Denne Shivinz införde stora förbättringar i skolorna såväl som i boskapsuppfödning och jordbruk och åtnjöt också en nästan gudomlig tillbedjan från sitt folk. Tecknen och skrifterna betyder de väldigt många goda sakerna och förbättringarna som han med sin ytterst aktiva ande införde för sitt folk.
[18] Han började inte mejsla ut det stora templet eftersom detta gjordes av två av hans förfäder som var mycket hängivna Guds osynlige ande; men av stor respekt lät han hugga ut dem i sten i kolossal storlek i sittande läge inte långt från det stora templet på en vacker slätt och placerades nära Nilen som ett evigt minne. Och eftersom de bägge inte hade något namn och av blygsamhet inte ville bära ett namn, gav han dem ett namn och kallade dem ’De namnlösa’ (Me maine oni = dåligt översatt i senare tider: ’Memnon’), och dessa bildstoder är fram till denna dag ganska väl bevarade och synliga.”
[19] Ledaren sade: ”Ja, ja, vi har sett och beundrat allt detta! Men hur gamla skulle alla dessa enastående saker vara?”
[20] Ängeln säger: ”Nära tretusen år, och de kommande tretusen åren kommer inte helt att dölja deras spår! – Vänta lite bara så vill vi nu uppenbara den tredje pärlan; på dess yta kommer vi bredvid Shivinz bägge förfäder, redan graverade som statyer, se annat som är tänkvärt vilket kommer få er att tänka efter en hel del!”


35. De sju jättarna och sarkofagerna

[1] Här tog Rafael den tredje pärlan i sin hand och befriade den från dess skorpa.
[2] När den var naken uppmärksammade Rafael de vetgiriga och riktigt glödande åskådarna på de mycket väl ingraverade Memnon-statyerna och sade: ”Se, där är de redan, de bägge Namnlösa! Men ovanför ser man, som inför de Namnlösa, sju enorma figurer i klädd människoform, och runt dem ser man en massa små människofigurer! Vad ville den vise Shivinz, som själv har tecknat alla pärlor, uttrycka med det?
[3] Lyssna! Samtidigt, ungefär hundrasju år före den första av de två namnlösa förfäderna, förstördes med Herrens tillåtelse en stor planet till många bitar i den djupa rymden. Många gigantiskt stora människor bodde på den.
[4] På grund av den plötsliga, av ingen förutsedda, förstörelsen, fastän den hade meddelats dessa människor många gånger, hände det att sju av de nämnda jordfolken föll ner i Övre Egypten på flera öppna platser i det stora landet och orsakade genom sitt svåra fall en mycket kraftig jordbävning.
[5] Detta människoregn varade mer än tio dagar, det vill säga från det första fallet till det sista. Invånarna i detta land var tvungna att uthärda mycket rädsla och stor skräck under den tiden; särskilt på natten var de rädda att en av jättarna skulle falla på dem och krossa dem allesammans. Därför såg de hela tiden med skrämda hjärtan på himlen, om någon annan oinbjuden gäst från molnen inte skulle göra ett ovälkommet besök.
[6] I nästan tio år hade de placerat ut vakter för att se om inte en sådan fruktansvärd resenär skulle komma från luften igen; men då det efter tio dagar inte fanns något spår av det att se lugnades folkens sinnen igen och de vågade till och med gå till de stora, alldeles förtorkade jätteliken som låg utspridda omkring en kvarts dagsresa från varandra.
[7] De vise bland dessa forntida egyptier trodde helt riktigt att det var jättar från ett stort land långt borta som var bestraffade av Guds ande eftersom de hade syndat mot Gud, och Gud i Hans rättfärdiga vrede hade plockat upp dem och kastat hit dem för att visa egyptierna att Han inte ens besparar de mäktiga jättarna om de handlar mot Hans vilja. Kort sagt, de började till slut elda upp dessa jättar bit för bit, och efter femtio år kunde inte ett spår av dem upptäckas någonstans.
[8] Men vad dessa egyptier mindes om dessa enorma människofigurer var detta, att från dessa jättar som satt fast i deras minne var att det från jättarna utgick en kolossal känsla för allt, av vilket deras första skulpturer gav mer än påtagliga bevis.
[9] I templet Ja bu sin bil avbildades sju jättar som så att säga bärare av taket i var och en av de tre avdelningarna, det vill säga hugget i sten, i samma dräkt som de stora resenärerna från luften hade anlänt; och egyptierna som tidigare gick runt nästan nakna började också klä sig på detta sätt, vilket är anledningen till att man fram till denna dag ser alla gamla kvarlevor klädda på detta sätt. Deras mumier och sarkofager är alla fulla av dessa slags utsmyckningar.”
[10] Ledaren frågar vad de forntida egyptierna egentligen menade med sarkofagerna och varför de också hade kallat de stora och även de mindre, mycket massiva kistorna så.
[11] Rafael sade: ”Det kommer ni genast och mycket grundligt att få höra! Ni vet begravningen av lik i detta land för det mesta är mycket klok utförd, eftersom ett lik bryts ned mycket långsamt i den torra marken och därför inte förstörs genom förruttnelse. I den blötare området nära Nilen ville man inte begrava de döda av det mycket visa skälet att inte förorena flodens vatten. Att lägga liken på ytan eller att kasta dem åt de vilda djuren som mat var något som de gamla egyptierna var alldeles för mänskliga för och värderade också liken av sina bröder för att vanära dem på detta sätt. Men vad annat fanns det att göra?
[12] Förstå, de fick en mycket klyftig idé! De mejslade ut kistor av sten, dels mycket stora och senare också väldigt små, i vilka en, två eller tre lik kunde rymmas bekvämt. Varje kista försågs med ett förhållandevis stort och tungt lock. När ett eller flera lik hade lagts i en sådan kista, efter att de hade blivit väl smorda med mum (Muma, också mummy = jordharts, jordbalsam), gjordes locket glödande hett och locket förseglades då så att säga för evigt med detta glödheta lock. Genom den processen torkade liken fullständigt ut, och när de stora locken var mycket upphettade förkolnade de helt eller brann upp till aska.
[13] Men i de större städerna och samhällena fanns det också allmänna kistor, av vilka vissa avtäcktes vart sjunde år. Dessa fylldes så småningom åter med lik och täcktes helt, varefter en kraftig eld tändes över locket, varvid liken i den stora kistan vanligen förvandlades till aska. Om en sådan kista var full av aska öppnades den inte mer, utan stod kvar som ett vördat monument som en påminnelse om det förgängliga i allt jordiskt.
[14] Med tiden byggdes valv och pyramider runt och ovanför det; vilket är anledningen till varför man än idag finner många sådana kistor i närheten av pyramiderna i ibland mycket smala och ibland mycket vida valv (Kai-tu comba, vilket betyder dold kammare). Dessa nu tydligt förklarade kistor som då kallades sarkofager, eftersom sarko på det gamla egyptiska språket betyder ’glödande’ och vaga (vascha) betyder ’tungt lock’.
[15] Där har du dina sarkofager; men låt oss nu fortsätta med den fjärde pärlan så skall vi se vad den kommer att uppenbara för oss!”


36. Stjärnbilderna på den fjärde pärlan

[1] Ängeln tar försiktigt upp den med handen och tar bort skorpan.
[2] Här frågar ledaren ängeln och säger: ”Åh mirakelpojke, du tjänstefinger åt den Allra Högste, var inte stött när jag stör dig med ett inlägg! Förstå, med din annars mirakulösa kraft besväras jag av hammaren! Är det helt nödvändigt eller använder du den bara för att uppenbara dig själv för oss på ett mer naturligt sätt, så att vi kan se och lyssna på dig mer orädda och lugna?”
[3] Ängeln säger: ”Ingetdera, jag gör bara detta för att visa er hur man skall hantera sådana stenar när ni stöter på något liknande, för att exponera dem om ni skulle finna några! För särskilt i Övre och Mellersta Egypten finns ett stort antal sådana inristade stenar, utspridda i öknarna; naturligtvis finns det bara få sådana pärlor ibland dem. Men även de andra stenarna har också allehanda symboler, skrifter och bilder; ty de gamla egyptierna hade under mycket lång tid inget papper att skriva på. Därför använde de stenplattor, för att först gravera dem med ben och senare med järnstift alla de saker de ville memorera.
[4] De allra första teckningarna visade naturligtvis inget annat än de mycket enkla händelserna i deras hjordar; men de senare innehåller likt dessa pärlor stora och betydelsefulla händelser, inte bara för detta stora land och folk utan för hela jorden. För Herren ville att det skulle vara en mycket genomgripande förberedande skola för Hans ankomst, varför Han sände sitt utvalda folk, hebréerna, till en långvarig skola i Egypten. Och Moses, Herrens store profet, hade i Kahis (Kairo) horn, i Thebe (Thebai, även Thebasi = dårarnas hus, senare naturligtvis en stor, folkrik stad), i Kar nag vid Korak och i de äldsta städerna som Memfis, Diathira (Dia daira = slitets plats) och i Elefantine (El e fanti = Guds barns ättlingar) fullgjort sin skolgång och leddes först vid 57 års ålder till en högsta invigning av Guds ande, när han flydde till Medan över Suez från en grym Varion (farao), varifrån du kan läsa hans senare historia i Skriften.
[5] Kort sagt, Egypten bestämdes av Gud att bli en förberedande skola, och detta det äldst bebodda landet i hela jorden begåvades redan i forna tider med mycket visdom och bedrev handel med nästan alla de bättre folken på jorden. Du kommer nu att förstå hur och varför allt som finns i detta land ofta har en mycket djupgående betydelse.
[6] Och nu till vår avtäckta fjärde pärla!
[7] Där ser vi flera avbilder av jägare med koger, bågar och pilar och en stor hjord omgiven av lejon. Detta betyder en stor strid mellan egyptierna och lejonen, som ibland plågade Egyptens feta hjordar i stort antal.
[8] Och se, mer till höger om denna scen kan man se ängarna redan omgivna av murar, och på dem ligger tjurhuvuden med hornen pekandes upp, sedan ner och sedan åt sidan, vilket tyder på att hjordarna alltid var i stor fara framför de stora betesmarkernas väldiga inhägnader och fullständigt försvarslösa. Vid murarnas hörn ser man också en stor hund, som stridsberedd, ömsom stående, ömsom liggande; namnet som de gamla egyptierna gav denna vakthund var Pas, även Patschier (betesmarkens väktare).
[9] Här, ännu längre till höger, ser ni igen herdekungen Shivinz (Sfinx), vid hans sida en enormt stor hund, och framför hunden flera stycken av lejonet. Men ännu längre till höger, högre upp, ser vi samma hund, under den bilden av solen och månen. Vad betyder detta?
[10] Lyssna! Vår kung Shivinz hade som kung över herdarna en av de största hundarna från vilken inget lejon eller panter var säker. Den här hunden tog hand om Shivinz hjordar under lång tid. Men när hunden dog av hög ålder beslöt Shivinz av respekt och som minne att alltid symbolisera detta djur med en stjärnbild på den södra himlen. Han gav stjärnbilden namnet Den Stora Hunden, som troget vaktade kungens hjordar i många år. Att kungen gav sin hund en plats bland stjärnorna framgår av att solen och månen syns under den stora hundens mage. Allt, under vilket sol och måne kan ses, finns symboliskt bland stjärnorna som ett minne av en stor och viktig händelse.
[11] Nuförtiden är en mycket stor och vaktig hund – särskilt i detta land där det knappt finns några rovdjur alls – inte längre av någon särskild betydelse; men i det forna Egypten, där det fanns hela flockar av rovdjur, och till viss del fortfarande finns, var en stor, stark och modig hund en ytterst stor nödvändighet. Ty för det första var en sådan hund den lojalaste beskyddaren av hjordarna. Det var lätt att underhålla honom eftersom denna stora hundras vanligtvis livnärde sig på de otaliga jordmöss som detta land aldrig led någon brist på; de ät också stora gräshoppor i tusental per dag. De fick bara lite mjölk en gång om dagen, vilket gjorde dem lojala mot hjorden.
[12] Förutom de stora hundarna var även en mindre hundras ganska väl accepterad av de gamla egyptierna; dess namn var Mal pas (liten hund). Dessa var larmmakarna; Poroshit betyder enligt det gamla språket ’tecken’ eller ’larmmakare’. Om något främmande kommer nära ett hus eller en hjord, började de små hundarna att skälla; detta gjorde de stora uppmärksamma, som de fyllde sedan hela området med sitt enorma skällande, vilket fyllde vilddjuren med respekt varpå de började dra sig tillbaka.
[13] Ganska ofta var de små hundarna också väktarna av kycklingar och andra djurkullar, för vilket de blev specifikt tränade. Allt detta var Shivinz uppfinning, som hade förvandlat dessa fåglar till användbara tamdjur och visade egyptierna hur gott deras kött smakade och hur gott deras stekta och kokta ägg smakade. På detta sätt undervisade han detta stora lands redan väldigt stora folk nya typer av mat och nya hjordar, vars stekar och ägg smakade ytterst gott, – annars skulle inte ett riktigt hönskrig brutit ut senare, vilket även den grekiske historikern Herodotus nämnde på ett mystiskt sätt.
[14] Vår Shivinz, som fäste den stora hunden på skyarna, gav också den lilla hunden en plats bland stjärnorna och gav den namnet Porishion (Procyon). I närheten ligger den gamla Kokla (höna); senare fick denna stjärnbild namnet Peleada, också Peleadza, och under en falsk grekisk legend gav grekerna den namnet Plejaderna.
[15] Här vid toppen på pärlan kan man också mycket tydligt se detta ingraverat, och man kan från detta förstå vilket ljushuvud vår Shivinz var. Det var inte hans främsta mål att ständigt påminna sina lärjungar om sina hundar och tuppar genom de lätt igenkännliga lärjungarna, utan snarare att lära dem tidens gång genom stjärnorna.
[16] Det var också Shivinz som vid Diadaira (Diathira) satte upp den första zodiaken (Sa diazc = för arbetarna), han var den förste som uppfann den på himlavalvet och gav stjärntecknen deras namn enligt de fenomen och händelser som inträffade vid en speciell tidpunkt, vilket vi snart skall se på den avtäckta femte pärlan!”


37. Uppdelning av tiden på den femte pärlan

[1] (Rafael:) ”Var uppmärksamma nu; där är den femte pärlan! Hur sådana uråldriga reliker ska hanteras och hur de ska avtäckas har jag redan visat er, och därför skall jag avtäcka de sista tre pärlorna bara genom att använda min viljestyrka, och se, vi har redan den femte pärlan avtäckt framför oss!
[2] Se här Diathiras zodiak framför oss, ingraverad på pärlans mycket vackra och stora yta! Där är ett kolossalt tempel; 365 massiva kolumner bär upp en lika massiv båge gjord av rödaktiga granitblock, konstfullt och ytterst exakt konstruerad på ett ytterst arkitektoniskt och starkt sätt. Den högsta punkten på bågen är 66 manslängder högt. Hela arken har exakt 365 öppningar, som är byggda precis på det sätt att under en stjärnbilds period, under vilken solen befinner sig, dess ljus faller exakt mitt på dagen på mitten av en pelare som står upprätt i templet. Ljuset från de andra föll också på altaret vid olika tidpunkter på dygnet, men passerade aldrig genom mittpunkten, utan en eller några grader åt sidan.
[3] Denna ytterst sinnrika konstruerade båge finns kvar än idag, även om den har gnagts något av tidens tand, och kommer fortsätta stå kvar en lång tid framöver och tjäna som vägledning åt astronomerna.
[4] Ni frågar till vilket syfte den store Shivinz byggde denna båge med den största ansträngning i världen? Dessförinnan fanns det ingen specifik tidsindelning. De lilla förändringen i kortare eller längre dagar märktes knappt. Månen var fortfarande den säkraste och mest tillförlitliga tidsdelaren. I Diathira, som staden där arbetarna blev tröga på grund av bestraffning, var det nödvändigt att ha en viss tidsuppdelning av dag och natt, och för det ändamålet och för en mer exakt ordning lät vår Shivinz göra denna båge, som emellertid tog honom tio år och etthundratusen arbetare att färdigställa.
[5] Arken var naturligtvis väldigt bred, och för varje 30 och 31 runda öppningar målades symbolen för en av de tolv stjärnbilderna på den, över vilka stjärntecknet målades i vitt och vanligtvis i rött. Ni kan på pärlan här se det inre av bågen tydligt tecknad med fina linjer som sedan har gnuggats med en mörkröd färg, och ni kan nu föreställa er vilken uppväckt ande vår Shivinz var, och vilken obegränsad respekt Egyptens folk hade för honom! Resultatet av detta var att han bara behövde vinka så började hundratusentals människor röra på sig av all sin energi, och ett storartat verk höjdes ur jorden!
[6] De visaste i landet gjorde han till lärare och präster: överallt inrättade han skolor för alla möjliga ämnen som var nyttiga för mänskligheten. Men den högsta kunskapen om Gud kunde bara uppnås i Kar nag i Korak och slutligen i hemlighet genom många och svåra tester i Ja bu sim bil.”
[7] Här frågade den gamle värdshusvärden Markus ängeln och avbröt hans förklaring: ”Käraste vän, medan du är i färd med att uppenbara dina pärlor, kunde du inte också förklara de märkliga omständigheterna kring sfinxen, som hälften kvinna och hälften djur alltid gav människor den berömda gåtan om liv och död: vilket djur som på morgonen går på alla fyra, vid middagstid på två och på kvällen på tre fötter? Den som inte kunde lösa gåtan dödades av sfinxen, men den som kunde lösa den fick döda sfinxen! – Är något faktamässigt sant i detta eller inte?”


38. Pyramiderna, obeliskerna och sfinxen

[1] Rafael sade: ”Se här, denna sjätte pärla kommer att besvara din fråga! Här har vi den avtäckt; vad ser du vid första ögonkastet?”
[2] Markus säger: ”Där ser jag återigen den kolossala bilden av Shivinz och några pyramider; framför den största finns två spetsiga pelare, så kallade obelisker, och vid sidan av den stora pyramiden, i verkligheten kanske några hundra steg bort, vilket knappast går att avgöra från bilden, syns återigen en tämligen kolossal staty. Den har huvudet av en kvinna, kvinnliga händer och en kraftig, kvinnlig bröstkorg. Där bröstkorgen slutar vid magen, börjar en obestämbar djurkropp. Bakom denna märkliga staty finns en bred cirkelformad mur som omsluter en stor hage. Den verkar bilda något helt och sammanhängande. Vad betyder detta?
[3] Rafael säger: “Den kolossala bysten är självaste Shivinz, som folket, för att hedra den store välgöraren lät uppföra av de bästa mejslarna och murarna på egen bekostnad. Den stora pyramiden med de bägge obeliskerna var en ’Människa, först dig själv’-skola. Inuti den fanns stora salar och breda korridorer som löpte åt alla håll, i vilka det fanns alla möjliga inrättningar för självinsikt och därför för kunskap om Guds högsta ande. Inrättningarna såg ibland fruktansvärda ut; men de misslyckades sällan i sitt syfte. De andra pyramiderna är för det mesta bara tecken på de underjordiska platser där det fanns många sarkofager, vilka har byggts över, som vi redan förklarade tidigare.
[4] I dessa tider finns det emellertid fortfarande många pyramider och alla slags tempel längs den ytterst långa Nildalen, som byggdes mycket senare på Abrahams, Isaks och Jakobs tid av faraonerna; vi pratar inte om dem här, utan bara dem som byggdes under Shivinz.
[5] Piramidai var det egentliga forntida namnet och betyder: ’Ge mig visdom’ och de två upp- och nedvända konerna vid namn oubeloiska betyder: ’det rena sökandet efter det upphöjda, vackra, rena’. ’Belo’ betyder i själva verket ’vit’; men eftersom den fullständigt vita färgen betydde ren, upphöjd och vacker för de gamla egyptierna, användes det också för att beskriva det rena, upphöjda och vackra.
[6] Den goda effekten av sådana skolor blev snart känd överallt, och snart kom utlänningar för att besöka dessa skolor, och de var så många att de inte kunde tas emot och sörjas för. På grund av det tänkte vår Shivinz ut sätt för att hålla utlänningarna borta, så att de inte alltför ofta besökte de skolor han inrättade. Men vad exakt bestod detta av?
[7] Här på denna pärla ser ni statyn som är till hälften människa och hälften djur. Den var ihålig och inuti kunde en människa klättra uppför en spiraltrappa in i dess huvud och tala mycket kraftigt och tydligt från statyns mynning, som var urholkad i en trattform nedåt, och på grund av den kraftiga rösten verkade det som den kolossala statyn verkligen kunde tala.
[8] När utlänningarna kom dit och krävde att bli antagna till skolan, blev de anvisade av en tjänare till statyn att stå på en särskild plats framför statyn, som var död på utsidan men levande på insidan, den ena efter den andra. Då fick alla som ville bli en lärjunge till pyramiderna en förbryllande fråga om liv och död av den upphöjde Shivinz. Om den tillfrågade löste gåtan blev han antagen, och med antagningen fick han tillåtelse att ställa en motfråga och om statyn inte kunde ge honom ett tillfredsställande svar fick han förstöra den och så att säga mörda den.
[9] Frågan tillkännagavs emellertid till klienterna tre dagar i förväg för att de skulle kunna tänka efter. Men på den tredje dagen, när de på liv och död fick samma fråga från statyns mun, chansade ingen utan alla drog sig tillbaka i all ödmjukhet, betalade den erforderliga förfrågansavgiften och reste till sitt ganska ofta väldigt avlägsna fädernesland.
[10] En myt som går tillbaka till en senare tid säger att en grek lyckades lösa gåtan; men detta, tillsammans med hundratusentals andra, är en fabel och utan någon sanning! Ty den kända gåtan löstes av Moses, som emellertid inte förstörde statyn, ty även denna staty kan, även om den är något gnagd av tidens tand, fortfarande ses idag.
[11] Givetvis, den inre strukturen kan inte längre finnas, eftersom den är full av slam och lera; för Nilen svämmar kraftigt över dess bankar normalt vart hundrade eller tvåhundrade år, så att vågorna drivs in i de smala dalområdena mer än trettio ell (1 ell = 1,143 m, övers. anm.) över den normala vattennivån. Därigenom förstörs många saker och görs oanvändbara eftersom en enorm mängd grussand och lera avsätts på de tidigare mycket vackra betesmarkerna.
[12] Efter Shivinz tid kom det två översvämningar av Nilen, där vågorna gick högt över pyramidernas toppar. En sådan översvämning ägde också rum för 870 år sedan, räknat från nu, där templet Ja bu sim bil blev nästan helt nedslammat, och efter det var det inte längre möjligt att rengöra det och andra minnesmärken från all sand och lera. Och det är samma sak med vår gåtfulla staty; inuti är den full av hårdnad lera och sand som ingen längre kan rensa ur! Så, min käre Markus, detta är sanningen om den gåtfulla sfinxen! – Är du på det klara med detta?”
[13] Markus sade: “Vågade ingen modig själ under loppet av 2 000 år låta sfinxen ställa den välkända gåtan med risk för sitt liv? Och om han skulle ha gjort det, vad skulle ha hänt med honom om han, helt förståeligt, inte kunde lösa gåtan?”
[14] Rafael sade: ”På den plats där den frågande stod, fanns det en fallucka genom vilken han snabbt skulle ha sänkts ner i marken; och väl på botten skulle några tjänare ha tagit honom till skolan genom underjordiska gångar på grund av hans mod, även om han inte löste gåtan, varifrån han inte skulle ha lämnat förrän han blivit en fullkomlig människa. Men det kom aldrig till det; och vid den tidpunkt då gåtan löstes hade denna urgamla institution redan blivit så lerig och igenslammad att den var helt oanvändbar, och de första herdekungarna och deras folk hade för länge sedan blivit så att säga besegrade av ett feniciskt folk i sådan utsträckning att faraonerna redan på Abrahams tid var fenicier.
[15] Nu vet du också lite om detta, och nu går vi vidare till att avtäcka den sjunde och sista pärlan!”


39. Stjärntecknen på den sjunde pärlan. Nedgång för den egyptiska civilisationen.

[1] (Rafael:) ”Se, där är den! Vad ser ni på den? Ni ser något, men ni vet inte vad det är; på denna mycket vackra pärla finns alla stjärnbilder tecknade och gnuggade med en brunröd färg, och under skalet har den bevarats fram till denna timme.
[2] Vi lär oss inte alltför mycket från detta pärla som är av betydelse; men vi kan ändå sluta oss till att vår Shivinz kände till stjärnorna och himlavalvet mycket väl och att han säkerligen var den förste som ordnade stjärnbilderna i ett visst system. Och som han namngav zodiaken har den fortfarande samma namn idag!
[3] Innan hans regeringstid såg det ganska magert ut med de gamla egyptierna, både beträffande tecknande och skrift som blev resultatet av det, såväl som med en korrekt förståelse av sig själva och en ännu magrare kunskap om Gud. Men vår Shivinz hade med outsäglig möda ordnat upp allt och förvandlade det tidigare vilda nomadfolket till ett av de mest bildade och kloka folken på jorden, vilket med tiden givetvis väckte mycket avundsjuka bland människor. För utlänningarna fann tidigt stort nöje i en så storslagen lands- och folkkultur; allt de såg verkade himmelskt mirakulöst för dem, så att när de väl kom dit kunde de inte längre skiljas från det.
[4] Ju mer de började resa dit desto mer började de bosätta sig där, och på detta sätt skedde det första underkuvandet av ursprungsfolken och deras härskare för det mesta på ett helt fredligt sätt.
[5] Shivinz ättlingar blev allt mjukare och vekare människor, levde i lyx och hänvisade till sina förfäders berömmelse och åsidosatte i hög grad att regera. Resultatet av detta var att invandrarna, som var förhärdade människor, lätt valdes av de infödda till ledare och placerades i styrande positioner, och allt detta utan svärd.
[6] I ett avseende var detta helt gott och riktigt, men de infödda tjänade inte så mycket på denna förändring. För de utländska väktarna (’varion’; illa översatt faraoner) bildade alltför snart en beväpnad styrka och blev sanna tyranner och förtryckare av folket. Bara få människor fick tillgång till skolorna, och vad som fortfarande undervisades där var långt från tidigare undervisning, vilket också var skälet till varför den absurdaste avgudadyrkan i kombination med det tjockaste mörker snart dök upp ur det som tidigare varit den renaste sanning, bakom vilket den uråldriga kulturen i detta land – även för stora vise män – knappt var synlig längre.
[7] Det är därför som dessa sju pärlor är av sådant ovärderligt högt värde, eftersom de kommer från en tid när Egypten stod på toppen av sin högsta andliga utveckling, och därför kan de inte förvaras tillräckligt väl!”
[8] En av morerna frågar vid vilket tillfälle dessa pärlor hamnade i Nilens strand och försvann i flodens sand.
[9] Rafael sade: ”Jag har redan berättat hur Nilen vid vissa tillfällen växer till en ren syndaflod! Ungefär 567 år efter Shivinz steg vår Nilen till en förbryllande höjd; på trånga ställen steg den till över hundrasextio ell (1 ell = 1,143 m) över sin vanliga vattennivå! Alla städer längre ner i dalen var helt översvämmade i fem veckor, och vid det tillfället sveptes alla pärlorna, inklusive de hus där de förvarades, bort av vågornas kraft och täcktes av sand och lera precis som de stenar som husen var byggda av.
[10] Under de nära tretusen år som de var begravna bildades en skorpa runt dem, såsom du fann dem, och från vilken jag har befriat dem, till en början på ett helt naturligt sätt och sedan på ett mirakulöst sätt som bara är möjligt för mig.
[11] Nu vet ni också detta och har i dessa sju pärlor sju böcker, som nu och för alla tider kan ge en fullständig undervisning om landet som nu bebos av er. Håll dem därför i säkert förvar; för var och en av dessa pärlor är värd mycket mer än ett stort rike!
[12] Tills vidare bör Oubratouvishar, som den visaste bland er, förvara dem säkert; och när han väl lämnar denna jord kommer han att bestämma vem som är värdig att ta hand om denna enorma skatt. Ve en ovärdig person som vill ta dem i besittning på grund av girighet!
[13] Jag, som en budbärare och viljeförrättare för Honom som sitter där, tror att jag har gjort tillräckligt med mirakulösa saker för att uppliva er tro; om inte detta är tillräckligt för er, skulle något vidare inte heller vara tillräckligt! Tror ni nu att den Ende som sitter där borta är Han, för vilken den store Shivinz och hans två förfäder byggde det stora stentemplet Jabusimbil?”
[14] Alla säger: ”Ja, ja, ja, du Herrens mirakulöse budbärare, vi bekräftar det härmed från vårt livs djupaste grund!”
[15] Med det lämnade ängeln dem, och Cyrenius frågade Mig om denna rent historiska framställning av Egypten också var en nödvändighet beträffande evangeliet från Min mun.
[16] Och Jag sade till Honom: ”En av de största! För efter några århundraden kommer alla slags forskare att resa sig och söka igenom detta land i detalj, och de kommer att finna många saker som nämndes genom Rafaels mun. Detta kommer att förbrylla dem en hel del, precis som det också skulle förbrylla er och redan era närmaste avkomlingar; men denna sanna uppenbarelse kommer att klargöra allt för er i detta avseende. Men i senare tider kommer Jag igen uppväcka män som återigen kommer att uppenbara dessa gåtor för människor, de som söker och studerar dessa gamla gåtor. – Men nu vill vi själva gå över till dem och ge dem det sanna evangeliet från himlen.
[17] Vi reste oss upp och gick till morerna som väntade på oss.


40. Olika moral

[1] Till slut, när den vackra morgonsolen återvände till sitt naturliga ljus, reste vi oss från bordet och gick snabbt bort till morerna. När jag kom dit reste sig alla från sitt långa bort och bugade sig i djup vördnad med händerna placerade över bröstet.
[2] Och ledaren sade med på god galiléisk-hebreiska: ”Herre, Herre, Herre! Nu finns det inte längre en enda icke-troende bland oss! Varje ord från Din heligaste mun kommer för oss att vara en omåttligt stor nåd av Din sanna vänlighet och barmhärtighet för alla tider, ja för evigt!
[3] Om Du, evigt Heligaste, betraktar oss svarta som värdiga att få en mer detaljerad undervisning om oss och våra plikter och även om Din natur, så behaga oss bara med några ord från Din mun så kommer vi därmed att för alla tider, även i våra senare ättlingar, att känna oss oerhört lyckliga över att ha sett och talat med Dig som Skaparen och Herren över alla fysiska och andliga världar!
[4] Den strålglans som jag såg i mina syner som en evig livsglans runt Ditt heliga väsen, är nu synlig i Din stora kärlek, vänlighet och i Din visdom, som inte har dess like i hela oändligheten.
[6] Vi är nu villiga lamm, om än täckta med svart ull; men precis som den svarta färgen absorberar mer ljus och värme än den vita – det är därför vi också bär vita kläder, för att hålla oss borta från ett överflöd av ljus och värme – så tror jag också att vi svarta kommer att absorbera Din andes heliga ljus djupare och mer intensivt i våra själar än många vars kött är täckt av en vit hud, men deras ande stöter bort det andliga ljuset mer än våra vita kläder det naturliga ljuset och dess värme, som vi har sett många exempel på i Memfis, som guvernören kallade ’livets rörliga skuggor’. De lever som dagsländor som har skapats av morgonen och dödas av kvällen.
[6] Vi har inget att berömma oss för inför Dig, åh Herre; men vi vet att vi inte är mer än människor och att vi alla är verk av en och samma skapare och därför kan vi aldrig föreställa oss att den ena har något före den andra, som om han på allvar vore någon härskande halvgud, som vi har sett bland de vita, där en man ansåg sig vara en herre och alla de andra måste buga sig till marken inför honom, och de som inte gjorde det blev genast straffade med spön. Herre, vi tyckte inte alls om detta beteende hos de vita, och detta slags bestraffning visar väldigt lite visdom!
[7] Vi slår aldrig våra barn, inte ens ett djur; men vi har tålamod och uthållighet och vi tränar ständigt våra barn i allt som vi har vetat är bra, sant och nödvändigt. När våra barn sedan växer upp och blir starka och förståndiga behandlar vi dem inte längre som slavar utan som fullständigt jämlika bröder och människor som, precis som oss föräldrar, har kommit ur Guds hand med alla livets rättigheter. Och ändå älskar våra barn oss oerhört mycket, och aldrig syndade någon son eller dotter mot fadern eller modern.
[8] Bland de vita såg vi barnen krypa av rädsla och gnälla som hundar inför sina föräldrars stränga ansikten! Man kunde tro att det är så änglar uppfostras. Men när sådana barn vid tillfällen föll ur sina föräldrars synhåll blev de som utbytta och kunde lätt betraktas som lärjungar till djävulen, vars onda närvaro i jordens onda avgrunder berättades för oss av guvernören i Memfis. För en sådan bestraffande uppväxt säger vi för alltid nej tack!”


41. Utveckling av sinnet

[1] (Oubratouvishar:) ”Hos oss består sann tuktan i att vi först och främst förfinar våra barns själar så mycket som möjligt på vårt eget sätt och vis; när väl själen är i ordning får förståndet också den bildning som vi besitter. Men de vita börjar utbilda sina barn i förståelse så fort de börjar pladdra, och tror att när väl barnet har ett fullt utvecklat förstånd så kommer det också se efter själen!
[2] Åh Herre, så dumma många vita är i detta avseende, att de inte kan förstå ett förutbildat sinne alltid är en mördare av sinnet! För det rena förståndet gör barnet arrogant och högmodigt; men där arrogansen, självinbilskheten och högmodet väl har tagit sinnet i besittning, är det en svår uppgift för vem som helst att förändra det igen, och han kommer snart lära sig att ett gammalt krokigt träd aldrig kan göras rakt igen.
[3] Hos oss finns inga domstolar, inga tingshus och inga fängelser och inga fängelsehålor, men heller inga andra lagar än dem som ett välutbildat sinne föreskriver människor. Det är därför det inte finns någon synd som vi känner till, inget brott som har något namn och därför heller inte något straff, eftersom som var och en av oss tänker för egen del, exakt likadant och ännu bättre tänker han för sin medmänniska.
[4] Hos vita förståndsmänniskor har vi funnit raka motsatsen. Nästan alla tänker bara på sig själva och sina medmänniskor i den mån de kan vara till någon nytta för sin egen själviskhet. Om den själviske beslutar att den ena eller andra medmänniskan inte kan och kommer att vara till någon nytta för honom, då är varje djur viktigare för honom än en sådan medmänniska!
[5] Men hos oss värdesätter vi en människa först och främst som en människa. Om en medmänniska inte är till någon nytta för mig kan jag fortfarande vara till nytta för honom, och på detta sätt jämnar det ut sig. Jag har också en tjänare; men jag har aldrig tvingat honom att tjäna mig på något sätt, det är hans fullständigt egen fria vilja. Vi tjänar verkligen varandra mer än de vita någonsin har tjänat varandra för de eländigt konstruerade lönerna; men ingen persons vilja görs till slav åt någon annan genom yttre medel, utan vad han gör, gör han fritt och helt otvingat.
[6] Vi har därför inga palats och stora murade bostadshus, utan väldigt enkla hyddor med exakt samma utseende. Den som ännu inte har en hydda och inte heller kan inhysas i en annan hydda, måste inte bygga sig en egen ny hydda av egen styrka och sina egna medel, och måste inte gå till något annat samhälle för att tigga, utan av kärlek och respekt för henne som en identisk människa som vi bygger vi en likadan hydda åt henne som våra egna; och så finns det alltid frid och enhet i alltid samma mått mellan oss.
[7] Dessa våra husregler är för de vita, såsom vi har lärt känna dem, fullständigt främmande, och vissa har sagt rakt upp i ansiktet på oss att detta var en dårskap som går emot all kultur. Men hur kommer det sig då att alla djur och även elementen lyder vår enade vilja, medan de vita med all sin förståndskultur inte vågar närma sig en flock lejon?! Ve den mest härdade kämpen med ett svärd! Han skulle bara försöka; redan ett lejon skulle visa honom att lejonet är mästare och inte vice versa!
[8] Men vi kan gå bland lejon och pantrar såväl som bland våra kameler, boskap och får och getter och känner inte till ett enda fall där en sådan best någonsin har angripit en människa, inte heller våra hjordar; för de får sitt kött först när djur från våra talrika hjordar har dött av hög ålder. För det har varje samhälle än särskild plats, en avsevärd sträcka bort, dit de dagligen tar ett eller flera döda djur, där de skarptandade matgästerna kommer och äter upp de döda djuren, inklusive deras skinn, hår och ben. Ty ingen av oss äter kött, förutom det av fisk och kyckling, så länge som de är unga och möra; de gamla lämnas också åt de vilda djuren.
[9] Vad kan en vit person göra om han faller i vattnet, trots all sin intellektuella bildning? Han sjunker och drunknar! Men vi kan när och var vi vill gå på vattenytan som på torra land. Bara om någon vill, kan han också dyka ner i vattnet; men det kostar honom alltid mycket möda och besvär.
[10] Alla ormar som är giftiga flyr vår närvaro; möss och gräshoppor stötte vi först på i Egypten; de onda myrorna skyr oss och våra höns, och gamar och örnar briserar av köttet av döda lejon, pantrar och rävar.
[11] Och sålunda verkar det som att det hos oss svarta fortfarande existerar den ordning som den existerade och måste ha gjort bland människor, oavsett deras hudfärg, enligt Skaparens vilja från den ursprungliga början: för om det första människoparet placerades på denna jord med de nuvarande vita människornas dåliga ordning, skulle jag vilja veta hur det kunde ha skyddat sig mot angrepp från olika vilda och rasande djur!
[12] För innan det första människoparet satte sin fot på denna jord vimlade det av alla möjliga rasande och ilskna djur, vilket tydligt visades oss av den vise guvernören i Memfis. Om det första människoparet, enligt guvernörens lära, skulle varit lika svagt i alla dess livselement som dagens vithyade människor, hur många gånger skulle de då inte ha blivit sönderrivna och uppätna av de många hjordarna av de vildaste bestar?! De var tvungna att komma till jorden från liften likt de ytterst starka jättarna innan Shivinz kom till Egypten, och var tvungna att vara klädda i massiva järnkläder och beväpnade med de skarpaste vapen om de ville stå upp mot dessa bestar med sin naturliga styrka – och även då skulle de ha mycket att göra för att framgångsrikt överleva en kamp mot de enorma monstren!
[13] Men om de forntida människorna på denna jord hade haft liknande inre livselement som vi, skulle de naturligtvis inte behöva några vapen och vore mästare och härskare över alla djur-, växt- och elemäntärvärldar med sina själsliga krafter!
[14] Jag tror att eftersom vi är på detta sätt, så borde några av Dina livsord som är riktade mot oss slå djupa rötter i våra liv! Och om Du, åh Herre, ger oss några lagar eller regler att leva efter, så kommer vi säkert att leva strikt därefter; för vi vet hur man skall upprätta en ordning som en gång har erkänts som god och sann, vilket kanske bara vita gör väldigt sällan.
[15] Eftersom vi har den utomordentliga turen att vara med Dig, åh Herre, Du evige, Du Skapare av alla andliga och materiella världar, vilket måste vara ett miraklernas mirakel även för Dina högsta änglar, frågar vi Dig genom min mun, med ett hjärta och ett fullständigt förenat sinne, att till alla mirakulösa ting vi har sett på denna korta tid också lägga till detta mirakel att Du skulle säga några ord till oss!”


42. Om människans obesmittade ursprungliga förhållanden

[1] Jag säger: ”Inte bara några få, utan Jag skall rikta många ord till er! Jag kommer inte att ge er några nya lagar, utan bara bekräfta de gamla, som Jag själv har ingraverat i era hjärtan med en oförstörbar skrift sedan begynnelsen av er tillvaro.
[2] Jag kom faktiskt och huvudsakligen in i denna värld för att leda mänskligheten, som helt har degenererats och lämnat Min ursprungliga ordning, genom undervisning, exempel och gärningar tillbaka till detta ursprungliga tillstånd där de första människorna var sanna mästare över alla andra varelser.
[3] Detta människor med vit hud behöver därför Min lära och Mina gärningar väldigt mycket, så att de kan känna igen vem Han är som undervisar dem och vad Han vill. Men ni lever fortfarande i detta underbara ursprungliga tillstånd. Er livsskola börjar med rätt medel och på rätt plats. Ni börjar först utbilda människorna som människor där de först och främst måste utbildas, och de vita borde i framtiden göra detsamma; för nu skall Jag visa dem hur man gör det.
[4] Men det kommer fortfarande att krävas mycket möda, undervisning och gärningar och tid tills dessa vita människor kommer dit där ni är nu. De är vilsegångna, perverterade och förlorade som måste föras till rätta; de är sjuka och behöver därför en läkare som kan bota dem.
[5] Jag kunde också ha kommit till er, eftersom ni nu är ojämförligt bättre än de vita; men ni behövde aldrig Min närvaro. Men nu behöver Jag er närvaro här som vittnen till Min ursprungliga ordning och därför vägledde Jag er genom Min vilja och slutligen uppmanade er att komma hit, så att dessa vita kan se vad människan är och bör vara i sitt ursprungliga tillstånd.
[6] Därför skall ni nu ge dessa människor några exempel på er fortfarande mycket äkta ursprungliga mänsklighet för att undervisa dessa era många blinda och fortfarande mycket sedefördärvade bröder! Det finns vissa bland dem som är väldigt nära fullkomlighet; men ingen av dem är en så långt framskriden människa som den minste av er! – Kommer ni göra detta av kärlek till Mig?”
[7] Oubratouvishar: ”Åh Herre, vars kärlek, godhet och barmhärtighet redan fyller den oändliga rymd, i vilka först efter evigheters gång nya skapelser kommer att prisa Ditt allra heligaste namn i djupaste botfärdighet, vad skulle vi inte genast vilja göra med den största underkastelse till Din heliga vilja? Allt, allt! Åh Herre, befall oss bara!”
[8] Jag säger: ”Nåväl, visa först er ursprungliga mänskliga härlighet över vattnets element och gå på dess yta som på torr, stadig mark, och visa oss också er stora färdighet på den fuktiga åkern!”
[9] Ledaren kallar genast på sina sextio till antalet kolsvarta följeslagare och frågar Mig om detta är tillräckligt. Jag svarade jakande och sextio personer av bägge kön gick till sjön och fortsatte gå på dess yta som förut på torr mark. Slutligen visade de några fartövningar och sköt fram på den relativt lugna ytan med sådan hastighet att ingen svala skulle ha kommit ikapp dem ens med den snabbaste flygning. Inom några ögonblick var de så långt borta från oss att vi inte längre kunde se dem, och på bara några ögonblick kom de tillbaka mycket nära strandlinjen med ett orkanliknande dån.
[10] Cyrenius hår reste sig när de sextio sköt mot stranden, som om de hade bråttom. Men de kom bara knappt femtio steg från stranden och stannade plötsligt där. Bara ledaren gick till Mig på land, andades mycket lätt och frågade om de skulle göra något mer på vattnet.


43. Morernas makt över vatten

[1] Jag säger: ”Bara några saker till som ni känner till, till exempel vad ni gör på vattnet under en flammande het vind, och hur ni fångar fisk!”
[2] Ledaren återvänder snabbt till de sextio och berättar Min önskan för dem, och plötsligt faller alla ner på ansiktet, eller snarare på vattnet, och ligger där några ögonblick stilla som torra trästycken. Strax därefter blir de dock väldigt rastlösa och börjar sträcka på sig och rotera ytterst snabbt runt sin egen axel.
[3] (Herren:) ”De gör detta för att hålla alla sina kroppsdelar våta, så att de inte bränner sig eller bränns till aska av den glödheta Kamb’sim (vart skulle jag fly?); för Kamb’sim (också Kam beshim = ’vart skall jag fly nu?’) är den i särklass hetaste vinden i Nubiens och Abessiniens öken. ’Samun’ (’för beck’ = vinden får jordens beck att smälta) är inte tillnärmelsevis lika het som Kamb’sim. Ännu mindre het är ’Giroukou’ (den sydostliga vind som blåser över betesmarken), som i Memfis fick namnet Giri i forna tider eftersom den kommer över de stora betesmarkerna som ligger i precis denna riktning från staden. Men båda vindarna, förutom Kamb’sim, var så varma att folket drog sig tillbaka in i de fuktiga grottorna inför dem.
[4] Vad de gör nu, gör de bara i samband med Kamb’sim; och om det håller på under en längre tid, och om det ökar i intensitet, först då börjar de dyka under vattnet, som de nu visar. Men de kan aldrig stanna för länge under vatten eftersom deras starka inre och yttre livssfärer gör deras kroppar specifikt lättare än vattnet.
[5] Nu sitter de på vattnet och i detta läge kommer de visa oss hur de fångar fisk! Se, genom deras starka viljestyrka driver de fisken mot sig från långt håll! De tar dem sedan ur vattnet för hand och lägger dem efter behov i sina uppvikta handdukar som de alltid bär knutna runt länden och för dem snabbt till stranden i sittande ställning. Deras segel och roder består bara av deras vilja; så fort de vill göra en snabbare rörelse på vattnet gör de det med all sin bergfasta tro, och allt går som de vill!
[6] Se, de har nu fiskat klart och kommer nu att vara här på stranden lika fort som en pil och segla över vattenytan i sittande läge! Titta, nu far de och är redan på stranden! De reser sig upp snabbt och bär hit sin fångst till oss.
[7] Markus, säg åt dina söner att genast lägga de många och väldigt ädla fiskarna i vatten, annars blir de dåliga!”
[8] När de svarta kommer till oss med sina förkläden fulla av levande fisk, leder Markus själv dem till en fiskbehållare där de släpper i sina fiskar, några hundra i antal. Efter det återvänder de snabbt till Mig.
[9] Och ledaren tilltalar genast de vita med följande ord och säger: ”Detta, mina vita bröder, vad vi precis har gjort verkar helt främmande för er och något som ni aldrig har sett tidigare? Men för oss mycket enkla naturmänniskor är allt som vi utförde inför er precis nu något lika naturligt som att se, höra, lukta och känna är för er.
[10] Den själsligt förhärdade och sedefördärvade personen kommer också bli en mycket tyngre kropp och är som en sten som inte flyter på vattnet eftersom den är tyngre än vatten. Men vi är som trä, vars inre livsandar redan är mycket friare än dem av en sten som fortfarande är under kraftig dom.
[11] Var uppmärksamma, låt en själslig person komma hit, som emellertid inte bör ha känt något högmod eller härsklysten egenkärlek i sitt bröst; han bör gå ner i vattnet och jag garanterar att han inte kommer att sjunka! Men om ni ställer en makthungrig och mycket självälskande person på det volatila elementet, så kommer han att sjunka som en sten! Han skulle behöva vara väldigt tjock, vilket emellertid sällan är fallet med väldigt självälskande människor, då skulle fettet hålla åtminstone två tredjedelar av hans kropp flytande över vattenytan, det vill säga om han är mycket fet, i hans normala tillstånd av kött skulle han sjunka som en sten.
[12] Hos oss betraktas vattnet som ett bra test för en persons inre ärlighet. Om vattnet inte bär en person, har hans själ högst troligt lidit någon skada, och elementet kommer inte att vara vänligt mot honom och förse honom med den nödvändiga tjänsten. Men precis som vi har rört oss runt på vattnet med den största lätthet och dessutom visade att djuren i vattnet är underkastade vår vilja från början av vår existens, så var också fallet med de första ursprungliga människorna. För dem var floder, sjöar och till och med havet inga hinder för att vandra över hela jorden; de behövde varken fartyg eller broar. Men ni och era skepp och broar slukas ofta av vattnet och inte ett enda vattenmygg lyder er vilja! Hur långt borta är ni inte från den sanna mänskligheten!
[13] Ni måste ha alla slags vapen för att få fienden att fly; vi har aldrig använt dem. Fram till idag har vi inte haft andra verktyg än ett skärverktyg tillverkat av ben, som vi använder för att på ett ganska mödosamt sätt för att iordningställa våra hyddor och våra kläder; men trots detta behövde vi aldrig gå omkring nakna, och våra ansträngningar blev aldrig som ett straff för oss. Om vi tar med de nödvändiga verktygen från er så kommer vi använda dem med en ökad kärlek till nästan; men de kommer aldrig att tjäna oss som vapen, det kan ni vara helt säkra på!
[14] Men nu kan ni göra ett försök på vattnet, och visa oss hur livsdugliga ni redan är!”
[15] Detta tal fick romarna att innerst inne känna sig lite kränkta, men de höll masken, som man säger.


44. Morernas makt över djuren

[1] Men ledaren frågade Mig om det fanns något annat ovanligt som de skulle visa de vita.
[2] Jag säger: ”Ja, Mina kära, gamla vänner! Se upp dit, ungefär 5 000 steg mot middag vid sjön ser ni en kulle som sluttar mycket brant mot sjön. Den är täckt med mycket giftiga ormar och huggormar, och ni kan jaga bort dessa bestar åt Mig! Vi kommer alla att följa med er dit!”
[3] Ledaren säger: ”Herre, Du Allsmäktige! Om det bara handlar om att skicka bort dem kostar det Dig bara en tanke, så kommer kullen att vara fri från alla giftiga djur för alla tider; men om det också är ett exempel på vilken kraft som finns gömd i den ursprungliga mänskligheten, gör vi detta som allt annat enligt Din högsta heliga vilja!”
[4] Jag säger: ”Det är uppenbart att Jag ber er om detta som ett exempel; så nu går vi!”
[5] Vi gav oss av och gick mycket snabbt över till den beskrivna kullen och nådde den efter en halvtimme. När vi kom dit blev den ganska vidsträckta kullen mycket levande efter alla ormar och huggormar; det hördes ett väsande och ett nästan outhärdligt visslande, så att man knappt kunde höra vad någon sade. Alla dessa många tusen bestar ilade ut i sjön och simmade med pilens hastighet över de vidsträckta vågorna, och inom några ögonblick var kullen ren.
[6] Ledaren kom till Mig och sade: ”Herre, alla ormar och huggormar är borta, från den äldsta till dem som nyss krupit ur ägget; men det är fortfarande lika många fast i äggen! Vem skall få ut dem ur de många hålen och bon? För om de inte tas bort kommer kullen inom sex månader att vara täckt som den var fram till nu! Vem kommer då rensa kullen?
[7] Jag säger: ”Har ni inga sätt att också förstöra dessa på?”
[8] Ledaren säger: “Förutom Ich nei maon (har inget gift) känner vi inte till några andra sätt! Man skulle behöva hetta upp hela kullen en tid. Därigenom skulle det vara möjligt att förstöra bona och äggen på naturligt sätt. Men det bästa sättet vore naturligtvis Din eller Din tjänares vilja! Men vi har för närvarande inga andra sätt. För vi kan inte stanna här för att kväva bestarna genom vår permanenta yttre livscykel.
[8] Jag säger: ”Låt det vara! Ni har redan utfört era mirakler, och Jag ber er inte om något mera; Jag tar hand om det! Men nu när kullen är befriad från sina onda invånare kommer vi att bestiga den, och ni kommer att ge oss några fler prov på er mänskliga förmåga!”
[10] Därpå besteg vi kullen, som kunde ta emot minst två tusen människor på dess ganska breda topp. När vi hade nått toppen, ungefär tusen fot ovanför vattenytan, flög en lång rad med tranor genom luften.
[11] Och Jag sade till ledaren: “Min vän, är dessa fåglar också fortfarande underkastade er?”
[12] Ledare sade: ”Detta är en märklig art som vi aldrig har sett förut; men jag tvivlar inte ett ögonblick på att också de känner vår vilja och kommer rätta sig därefter!”
[13] Här såg ledaren på sina följeslagare och sade: ”Var med mig, så att vi kan uppfylla Herrens vilja!”
[14] Så snart ledaren hade sagt dessa ord, sänkte sig tranorna och befann sig inom några ögonblick på kullen bland de svarta; men de undvik de vita. Strax efteråt lät ledaren tranorna förstå att de skulle fortsätta, och de flög iväg.
[15] Och återigen flög några gamar högt uppe i luften och började cirkulera över våra huvuden.
[16] Och ledaren sade till de vita: “Kalla ner dem, det cirklande paret!”
[17] Cyrenius sade till ledaren: ”Men varför denna lite högmodiga uppmaning? För du vet ändå redan att vi förstörda människor inte kan utföra sådana ursprungliga mänskliga gärningar! Uppfyll bara Herrens vilja; allt annat kommer Herren sörja för, och enligt Hans vilja även vi så långt det är möjligt!”
[18] Ledaren säger: ”Du menar att jag bad er vita människor att locka de två svävande gamarna ovanför oss av någon slags självupphöjande känsla? Åh, med en sådan åsikt tar du helt miste! Jag uppmanade er mina vita bröder för att påminna er om er stora orättfärdighet, för vilken ni i slutändan naturligtvis kan göra lite eller inget alls, vilket inte kan skada någon av er!
[19] Hur skulle vi kunna skryta med våra naturliga egenskaper?! Eller skryter ni någon gång över er syn eller hörsel?! För om vi kunde vara stolta över de egenskaper som verkar vara mirakulösa för er, skulle vi för länge sedan inte längre ha ägt dem; men eftersom detta är något omöjligt för oss, äger vi fortfarande de egenskaper som verkar mirakulösa för er, som ni vita snart kommer att få nya bevis på! – Kom ner ni två luftinvånare!”
[20] När ledaren hade slutat tala ganska högt, sköt de två mäktiga gamarna ner som pilar och satte sig med all ömhet och vänlighet på ledarens högra hand, som om de hade blivit tränade av en djurtränare.
[21] I detta ögonblick flög en skata förbi och ledaren instruerade en av gamarna att fånga den och föra den oskadd till honom. Likt en pil sköt den enorma gamen efter den snabbt fladdrande skatan och förde den tillbaka till ledaren inom några ögonblick utan att flyga iväg. Gamen höll den skrikande skatan fast i sina klor, men utan att skada den, och släppte den först när ledaren hade fått tag på den. Därpå smekte han de två gamarna och släppte iväg dem igen, varpå de två stora rovfåglarna steg högt i luften och var på jakt efter ett fett byte åt dem.
[22] Men den svarte mannen gav skatan till Cyrenius som minne av denna gärning, som föreföll mycket mirakulös för överståthållaren och alla andra romare och judar.
[23] Cyrenius räckte skatan till sina två döttrar, som också var där, för att de skulle ta hand om den, och sade till Mig: ”Men Herre, vad dessa människor är kapabla till är verkligen fantastiskt – om Du inte låtit Din allsmäktiga vilja spela en roll?!”
[24] Jag säger: ”Jag sade det till dig förut, att Jag kommer låta dem handla helt själva! Varför tvivlar du på detta nu?! Åh, ha bara tålamod; Jag kommer låta dem göra några andra saker som kommer att göra dig alldeles vimmelkantig!”


45. Morernas makt över växterna och elementen

[1] Sedan kallade Jag på Oubratouvishar igen och sade till honom: ”Visa oss nu hur förtrogna ni är med luften och dess kraft; ty i begynnelsen gavs det till människan i hennes renhet att också härska över luftens andar, så att de skulle tjäna henne när hon behövde deras tjänster! Visa oss sålunda i vilken utsträckning ni fortfarande är utrustade med denna ursprungliga livsförmåga!”
[2] Genast kallade ledaren på tio av sina dugligaste följeslagare och instruerade dem att sträcka sina händer mot honom och ställa sig i en cirkel där var och ens högra fot täckte den vänstra av sin grannes. Detta skedde omedelbart och vår ledare började vända sig om, lämnade marken och svävade nu fullständigt i luften, en god manslängd högt över marken.
[3] I denna ställning frågade han Mig om han skulle svänga sig ännu högre upp, eller om detta var tillräckligt som vittnesmål.
[4] Och Jag sade: “Det räcker, så kom därför tillbaka!”
[5] De tio lämnade genast cirkeln och ledaren var snabbt tillbaka på marken igen, bugade djupt inför Mig och frågade om han skulle göra något mer.
[6] Och Jag sade: ”Hur rycker ni upp träd och flyttar stora stenmassor?”
[7] Ledaren sade: “Herre, vårt land har en betydande brist på starka och stora träd; bara de högre bergen har glädjen att ha dem. På de högt belägna betesmarkerna som inte Kamb’sim kan nå, där våra hjordar betar, finner vi här och där ett gammalt Bohahania-träd som tjänar aporna som bostad. Här och där finner man också en cypress och myrra, vilda dadlar och kyckling-bröd. Detta är redan hela vårt lands trädvegetation.
[8] På slätterna och vårt lands vindskyddade hörn växer bara den ädla dadeln, fikon, ouraniza (söt apelsin) och semenza (frö- eller granatäpple) och flera betydande buskar, som förser oss med byggmaterial till våra hyddor.
[9] Att rycka upp dem med rötterna kräver sannerligen ingen särskild ansträngning; men på de starkare träden har vi ännu inte prövat vår styrka, även om vi inte betvivlar att också de, precis som de tyngsta och största klipporna, måste lyda vår vilja. Här på detta berg står ett enormt träd, som vi naturligtvis inte vet namnet på, och inte heller dess övriga egenskaper; men vi kan försöka huruvida det är möjligt att rycka upp det med vår vilja.
[10] Den gamle Markus säger: ”Nu, mest lydige tjänare av alla herrar på jorden! Detta är ett åtminstone femhundra år gammalt cederträd! Sju män är knappt tillräckligt för att omsluta det, och fyra mycket starka och erfarna timmermän kommer knappt att ha huggit ner detta cederträd på två dagar, och nu vill sex män och sju kvinnor gå dit och rycka upp detta träd med rötterna utan hacka eller yxa?! Tja, den här historien, om inte Herren i hemlighet stödjer den med Sin allsmäktiga vilja, kan bli lite sällsynt!”
[11] Jag säger: ”Ha bara tålamod, Min gamle krigare! Med Min vilja förblir Jag helt hemma även denna gång, och ändå kommer trädet att slitas från marken på kort tid!”
[12] Medan de talade med Markus, lade de svarta väldigt milt sina händer på trädstammen, på ett sådant sätt att den ena morens högra hand alltid täckte grannens vänstra. De förblev helt tysta i ungefär en kvart i en sådan ställning runt trädet. Efter denna tid började trädet första att rotera väldigt långsamt och sedan hördes ett våldsamt brakande ljud. Då började alla närvarande bli ytterst häpna, och ingen kunde ens delvis tyda detta fenomen.
[13] När trädet nu började rotera mer och mer, inklusive de tretton som höll mycket lätt i det, kunde man se att det redan snurrade runt i luften, tillsammans med jordklumpen och morerna som höll om det. Då började vissa skrika, särskilt kvinnorna; för de trodde att det nedfallande trädet skulle krossa vissa av morerna.
[14] Men Jag sade till de räddhågade: ”Frukta inte, trädet kommer läggas ner mycket försiktigt och ingen kommer skadas av dess fall!”
[15] Därmed var alla lugna, och i samma ögonblick släppte morerna taget om trädet och hoppade mycket plötsligt ner från berget och kom fram till oss. I samma ögonblick började trädet svaja fram och tillbaka, lutade slutligen mot dess naturliga tyngdpunkt och föll efter några ögonblick försiktigt mot marken.
[16] När trädet rycktes upp på detta sätt visade Jag morerna en klippa vars vikt var åtminstone 5 000 centner (1 centner = 50 kg), och sade till ledaren: ”Lyft också upp denna klippa och placera den i samma hål som uppstod när ni lyfte trädet!”
[17] Samma morer gick snabbt till klippan och omfamnade den på samma sätt som tidigare trädet. Klippstycket svävade i luften ännu snabbare än trädet hade gjort. På grund av sin storlek omfamnades den naturligtvis av en hel del fler av morerna; men alla såg att tusen av de starkaste människorna skulle ha varit alldeles för få för att bemästra vikten av denna sten.
[18] Efter en knapp halvtimme stod klippan stadigt i hålet, och morerna kom tillbaka till oss och ledaren frågade Mig om de skulle göra något annat.
[19] Men Jag låtsades tänka på något, vilket ledaren genast märkte, och han sade till Mig: ”Åh något oerhört kommer att hända igen, eftersom Du håller rådslag med Dig Själv! För vi var av åsikten att Gud redan från evighet är ytterst klar över vad Han vill göra!”
[20] Jag säger: ”Åh ja, så är det! Men Jag ville bara unna er lite vila; för detta vad ni har gjort för Mig är alltid det ni tycker om minst att göra, och ni behövde lite vila för de två uppgifterna som krävde mycket från er yttre livssfär. Ni har nu vilat, och nu måste ni visa hur ni gör upp en eld och hur ni också är mästare över dess element! Gå och gör upp eld och visa att ni är dess herrar!”
[21] Genast bildade alla närvarande morer en halvcirkel runt en stor buske som varit torr länge och sträckte ut sina händer och fingrar som strålar mot busken. Inom några ögonblick började busken att glöda; röken blev kraftigare och kraftigare och plötsligt stod busken i lågor. Men när busken brann ordentligt med höga lågor, lade sig alla morer på sina ansikten i en slutande krets runt elden, och på ett ögonblick slocknade elden i sådan utsträckning att man inte kunde finna en enda glödande liten gnista i hela den halvt nedbrunna busken.
[22] Sedan kom morerna tillbaka och frågade Mig huruvida de hade utfört sin handling till belåtenhet. Och Jag gav dem det bästa vittnesbörd. De ville genast ha ord som var till undervisning för dem; men Jag sade åt dem att vänta lite eftersom Jag först måste förklara deras handlingar för de vita. Med det var morerna nöjda och gick tillbaka till våra bord.


46. Människans självkunskap

[1] När Jag intog Min vanliga plats vid bordet med Mina lärjungar, romarna och grekerna kom ledaren till Mig och frågade om han tillsammans med några av sina följeslagare också kunde ta del av Mina förklaringar.
[2] Jag säger: “Utan några invändningar; för från och med nu måste ni förstå ert liv fullständigt! Nu är fortfarande i full ägo av människans ursprungliga livsstyrka. Till Min glädje är ni som människor fortfarande fullständiga mästare över hela naturen. Allt detta ligger i ert fullständiga förtroende och er otvivelaktiga tro och fastaste vilja. Men ni känner inte er styrka, precis som någon inte känner den kraft som får en människas lemmar att röra sig, och driver blodet i venerna och gör så att hjärtat slår och tvingar lungorna att andas in och ut luften efter behov och enligt dess inre aktivitet i förhållande till mer eller mindre värme, vilket huvudsakligen genereras i blodet genom kroppslemmarnas större eller mindre aktivitet.
[3] Dessa är varje människas dagliga upplevelser, och ändå förstår ingen dem eftersom ingen riktigt förstår sig själv; hur mycket mindre kommer inte era utomordentliga livsegenskaper att förstås, som uppenbarligen ligger djupare än bara dem som aktivt uttrycker sig själva i er kroppsliga organism!
[4] Men om Jag förklarar det som ligger djupare kommer ni lättare att förstå dem, än om Jag skulle förklara kroppens organism och dess förhållande till själen. Sådant kan i själva verket inte förklaras alls, eftersom det skulle ta mer än Metusalems ålder, nästan tusen år, bara att räkna den till synes otaliga mängd olika organ från det första till det sista, än mindre var och än, för att förstå organets speciella natur och syfte och att lära känna den allmänna kopplingen, samspelet och tusentals olika saker om ett enskilt organ.
[5] Till exempel: Två hårstrån star stadigt bredvid varandra. Ni kanske tror att de behöver samma behandling, och att om de byttes ut så skulle de också växa. Men med håret på kroppen är det inte som att plantera om träd, buskar och växter i marken! Ett hårstrå växer bara med en unik organism på bara den plats där det händer; vid varje annan plats skulle det med sin rotsorganisms unika konstruktion inte växa.
[6] Det finns ett mycket ordnat urval i den mänskliga kroppsorganismen och en för er nästan otrolig mångfald. För att förstå den mänskliga kroppens organiska konstruktion och känna varje liten atom och att förstå skälet till ’så och inte på annat sätt’, måste man först vara fulländad i anden.
[7] När själen och anden har blivit ett, ser den fulländade och helt upplysta själen på sin kropp inifrån och ut, förstår med ett ögonblick hela kroppens mycket konstrika konstruktion och kommer ihåg orsaken och skälet till var och en av kroppens aldrig så små organ och förstår dess effektiva konstruktion. Ty så länge som själen inte når sitt livs fulländning, kan den inte på tusen och igen tusentals år nå en grundlig förståelse av sin kropps organism.
[8] Men det är ren helt annan sak med själens rent andliga förmåga! Detta kan förklaras för den i allmänna termer, och det är också nödvändigt så att den kan förstå den tidigare och lättare. För utan denna praktiska kunskap skulle själen aldrig kunna nå en sann förbindelse med sin ande, utan vilken en inre och djupare förståelse av sig själv omöjlig.
[9] Var därför uppmärksamma på hur Jag nu kommer förklara människans rätta, ordnade ursprungliga liv så tydligt som möjligt!”


47. Människans och solens strålande sfärer

[1] (Herren:) “Det, säg, första människoparet kunde omöjligen ha placerats på denna jord av Mig annat än i enlighet med den rätta livsordningen. Själslivet måste framträda fullt utvecklat i denna värld för att inte snabbt bli ett offer för tusen gånger tusen andra fientliga varelser och element.
[2] Den faktiska jämlikheten med Mitt ursprungliga gudomliga väsen var redan fullständig i det första människoparet och kunde därför utöva storslagenheten över alla varelser. Men hur sker detta utförande? Lyssna!
[3] Den i sinnet fullkomnade själen är personligen också i fullkomlig mänsklig form närvarande i kroppen; men dess förnimmelse, känsla och vilja strålar precis som ljuset strålar från solen, ut vida omkring i alla tänkbara riktningar. Ju närmare själen desto mer intensivt och effektivt är också det ständiga utflödet av tänkande, känsla och vilja.
[4] Solens yttre livssfär, i vilken denna jord, månen och ett stort antal av alla slags övriga himlakroppar är närvarande, är så att säga solens yttre livssfär, genom vilket allt som är närvarande i dess område, väcks upp till ett visst fysiskt liv. Därför måste allt mer eller mindre underkasta sig solens ordning, som därigenom blir en laggivare och herre över alla andra himlakroppar som är närvarande någonstans i området för dess ljusstrålning.
[5] Man kan naturligtvis inte säga om solen att den kan tänka och vilja; men dess ljus är fortfarande en mycket stor tanke, och ljusets värme är en mycket fast vilja, men inte från solen utan från Mig och påverkar genom solkroppens organiska väsen.
[6] Ju närmare en himlakropp är solen, desto mer måste den uppfatta den livsaktiva kraften i solens yttre livssfär på ett effektivt och bestämt sätt, och måste underkasta sig allt som ljuset och solens värme vill producera i och på den.
[7] Men precis som solen åstadkommer underbara ting på himlakropparna helt enkelt genom sin yttre livssfär, så blir också en ofördärvad själ som är fullkomlig på sitt ursprungliga sätt, full av liv och därför full av kärlek, full av tro och full av fast vilja!
[8] En sådan själ är fullständigt ljus och värme och strålar långt bort, och denna utstrålning bildar då omedelbart dess kraftfulla yttre livssfär. Precis som Min vilja uttrycker sig underbart effektivt genom solens yttre livssfär, och ingen kraft kan stå emot den, på samma sätt är viljan hos en fullkomnad, oförstörd själ, som – på grund av Min ordning – också är Min vilja, och uttrycker sig själv på ett underbart effektivt sätt.
[9] Men om solen genom Min tillåtelse skulle förstöras fullständigt, förstöras i sin mest konstnärligt och klokt skapade storartade organism och mekanism, och dess stora natursjäl och alla natursjälarna skulle bli skrämda och försämrade, och inte skulle ha något annat att göra och inget att oroa sig för, annat än att ställa i ordning sin i små bitar förstörda kroppsorganism eller i värsta fall till och med överge den och lämna de större bitarna att upplösas på egen hand, vad skulle då hända med dess alltupplivande yttre livssfär? Den största oordning skulle omedelbart inträffa i dess planetområde; all växtlighet och allt köttsligt liv skulle snart ta slut!
[10] Även om människorna skulle överleva en tid på alla slags förnödenheter, lysa upp den eviga natten en tid med facklor och lampor och värma upp rummen med veden från skogarna som finns på jorden, så kunde de rikast försedda människorna på jorden vara högst tio år. Men efter denna tid skulle säkerligen allt vegetativt och varelselikt liv ha tagit slut. Inga av växterna skulle längre växa och skulle inte längre producera några livande frön; djuren skulle inte längre finna mat och skulle förgå av hunger och frysa till döds av den extrema kylan; jorden skulle lämna sin omloppsbana och antingen kollidera med en annan planet, eller så skulle den efter många tusen år komma in i ett annat av de oräkneliga många solarnas solsystem, i vars ljus och värme den skulle börja tina upp och i en förändrad ordning långsamt börja att återupplivas igen, men den kunde aldrig återvända till dess nuvarande, ganska lyckliga, välordnade tillvaro!
[11] Allt detta skulle bli effekten och följden om solen hamnade i en stor eller till och med största oordning i sitt väsen. Den skulle inte längre vara mästare och lagstiftare för de många andra, mindre himlakropparna som kretsar runt den. De skulle också, som sagt, snart hamna i en fruktansvärd oordning och genom sitt mäktiga fall till en början bli fientliga mot solen, vilket solen aldrig kunde förhindra eftersom den inte hade någon yttre livskraft alls, för att antingen stoppa planeternas obundna gravitationskrafter eller åtminstone dämpa dem.
[12] Det faktum att varje lokal störning, som bara sker på den stora ytan, det vill säga på solens yttersta hud, inte helt kan undvikas och bara varar en kort tid, inte helt kan undvikas och som bara varar en kort tid och omedelbart har en ogynnsam effekt på planeten bevisas av de inte ovanliga svarta fläckarna, som då och då ses under soluppgången och solnedgången. Så snart man ser en fläck som bara den minsta prick, kan man vara säker på att en sådan oordning snart börjar uttrycka sig i stormigt och dåligt väder.
[13] Men varför är det så? Solen är så långt borta från jorden att det skulle ta nästan 50 år för en kraftigt skjuten pil att nå solen. Vad kan ha inflytande på den livskraftiga jorden, som sker på ett sådant avstånd från solkroppen?
[14] Ja, det som sker direkt på solkroppen skulle inte ha någon effekt på jorden; men den svarta fläcken på solen är inte så liten som den ser ut från denna jord! I verkligheten är den några hundra tusen gånger större än hela jordens yta. Detta orsakar då en märkbar brist på ljus och värme för jordens mycket känsliga livsandar. De blir omedelbart oroliga och ägnar sig åt överdriven aktivitet, och ylande stormar, moln, regn, hagel och snö, ibland till och med i jordens varma länder, är resultatet av en sådan minsta oordning på, så att säga, bara en punkt av solen, eftersom den lokala oordningen även yttrar sig ogynnsamt på himlakropparna i solens yttre livsräckvidd genom solens yttre livsräckvidd, genom solens yttre livssfär som sträcker sig långt bortom denna vår jord in i skapelsens vida rymd, precis som solens annars ostörda ljus- och värmeordning yttrar sig ganska gynnsamt på himlakropparna genom solens yttre livssfär.


48. Människans påverkan på tamdjur

[1] (Herren:) Föreställ er en mänsklig själ i dess ursprungliga oförstörda tillstånd som en sann sol bland alla de olika upplivade varelserna som har en själ, vilka alla måste underkasta sig den mänskliga själen, eftersom de tar sitt livsljus och andliga livsvärme från dess yttre livssfär, när denna likt själen är i fullkomlig ordning, för att vegetera i deras vidare stigande livssfär och därigenom bli mild, tolerant och lydig. Ty växternas själar såväl som djurs har det för er naturligtvis fortfarande mycket okända målet, att en gång själva bli mänskliga själar.
[2] Växterna och ännu mer djuren är inget annat än lämpliga förkärl enligt Min visdom och insikt för ackumulering och successiv utveckling och fångst av den naturliga själens livskraft i skapelsens omätliga rymt – kan man säga – varifrån också era själar kommer – vare sig de ursprungligen har utvecklats på denna eller annan jordisk värld spelar ingen roll. Dessa djursjälar känner emanationen av en äkta mänsklig själ och den sfär som bildas av dess yttre livsljus och yttre livsvärme.
[3] I denna fullkomnade yttre livssfär frodas djuren, likt planeterna i solens ljus och värme, och inte något djurs själ kan resa sig mot viljan hos en fullkomnad mänsklig själ, utan cirklar blygsamt runt den likt en planet runt solen och förbereder sig utmärkt i ett sådant andligt ljus och i dess värme för en vidare övergång till den högre nivån.
[4] För att ge er mer praktisk insikt, kommer vi titta lite närmare på vissa tamdjur och deras ägare! Låt oss gå till en hårdhjärtad och stolt ägare och undersöka mentaliteten hos alla hans tamdjur! Han hundar är ondare och vildare än vargarna i skogen, hans boskap är skygga och ofta rädda och farligt vilda. Hans får och getter flyr varje mänsklig form och är svåra att fånga in. Genom svinträdgården, som han håller för deras fetts skull, är det inte tillrådligt att gå, för att undvika att bli mordiskt attackerad av deras fullständiga vildhet. Kycklingarna och andra tamfjäderfän är också skygga och svåra att fånga in. Inte heller med hans åsnor, hästar, kameler och oxar är det tillrådligt att bli för tillitsfull; eftersom väldigt lite av någon djurkultur kan märkas. Endast genom ett ständigt vilt skrikande och förbannande och ständiga slag, stötar och hugg kan de användas för något arbete, varvid det mesta av tiden inträffar någon olycka.
[5] Ja, varför är vår hårde och stolte ägares tamdjur så grova och vilda och så väldigt oböjliga? – För dem är ägarens själ en livssol som är i yttersta oordning! Hans tjänare och arbetare blir snart som deras herre, så även på långt håll kommer det inte att finnas några livssolar för de iskalla själarna hos djuren som de har fått ta hand om och sköta! Alla skriker, förbannar och slår så hårt de kan! Hur kan en sådan ägares djur vara i det hälsosamma tillstånd, där man kan säga att de är i ordning?!
[6] Men låt oss nu gå till en urgammal, patriarkalt god och vis ägare av många och stora hjordar och observera hans tamdjur! Vilken närapå otrolig skillnad! Varken boskapen eller fåren lämnar sin gode herde! Bara ett enda kall från honom och de skyndar till honom, omringar honom och lyssnar med uppenbar uppmärksamhet för att se han skall säga något till dem! Och om han gör det lyder de och underkastar sig på ett mirakulöst sätt den gode herdens vilja, i vars själsljus de nu åter friskat upp sig.
[7] Kamelen förstår minsta antydan från sin goda ledare, och den modiga hästen blir inte skygg under sin ryttares sadel. Kort sagt, alla husdjur hos den milde och gode husbonden är milda, fogliga och lyssnar till sin vårdare och sin herres röst, och hos alla djur märker man en viss mildhet lika lätt som man vid första anblicken av ädla träd att de bär ädel frukt; ty stammen, grenarna och bladverket är mycket försiktigt rundade, släta och utan vassa spetsar eller taggar, och frukten har en söt smak.
[8] Skälet till allt detta är som sagt en eller flera friska, oförstörda själar, från vilkas lysande väsen en andlig ljussfär utbreder sig, som innehåller allt som själen har som livselement, såsom: kärlek, tro, tillit, insikt, vilja och framgång.”


49. Fördelar med en riktig utbildning av själen

[1] (Herren:) “Men om en människas själ är begravd i alla slags världsliga materiella bekymmer, eller om den börjar begrava sig själv därinne, fördunklar den sedan sitt ljusväsen och till slut kommer det bli fullständigt mörkt i den. Då finns det inte något förråd för den mäktiga kärleken, och det ytterst lilla räcker knappt för henne själv; det är härifrån egenkärleken kommer, som inte kan föras vidare till någon annan. Men om kärleken blir så liten, varifrån skulle den mäktiga tron och viljan komma, för tro är ljuset från kärlekens flamma och viljan ljusets kraft som överallt är aktiv?!
[2] Om så kärleksfattiga människor slutligen skulle kunna börja inse, om än väldigt svagt, att det är på grund av deras svaga kärlek som de inte lyckas med något, och att de för det mesta ser en nackdel i varje beräkning de gör – vilket de själva är skyldiga till eftersom det inte kan bli något resultat där den nödvändiga styrkan saknas – då skulle de säkert kunna bli hjälpta; men detta gör dem bara arga och fulla av bitterhet mot varje framgång hos andra människor.
[3] Vrede är också ett ljus, men ett skadligt sådant. I detta helvetes skimmer ser de snart alla möjliga illusioner med vilka de skulle kunna uppnå välstånd. De prövar snart dessa medel, men de misslyckas ofta eftersom de är vilseledande. Men de upprepade misslyckandena lär dem inte, utan gör dem ännu mer uppretade och arga. De blir stolta och fulla av högmod och börjar ta till och använda våldsamma medel. Enstaka framgångar gör dem djärvare, de blir grymma och försöker bli av med allt som de ser som hinder för sin förmodade lycka. De har därigenom uppnått betydande välstånd genom inget annat än dåliga medel och erkänner nu denna väg som den enda rätta och sanna, på vilken de själva har klättrat till lyckan.
[4] Om sådana människor har barn, vilket vanligtvis är fallet, kommer de inte att uppfostra dem på något annat sätt än det sätt på vilket föräldrarna själva har klättrat till sin världsliga lycka, nämligen genom all slags världslig slughet! De låter sedan sina barn lära sig allt möjligt – men allt bara för världen! Det finns inte den minsta hänsyn till sinnets utbildning, som bör tas i beaktande först och inte kan det, eftersom föräldrarna och lärarna och pedagogerna som, på grund av girighet vill behaga föräldrarna, inte själva har någon aning om hjärtat och själen.
[5] Allt görs för att så tidigt som möjligt utveckla förståndets skärpa. Dessutom uppmuntras barnet så mycket som möjligt med alla möjliga gåvor och utmärkelser, och tränas därigenom så tidigt som möjligt i själviskhet och girighet med utbildning av förståndet, bär fina och utsmyckade kläder och innan tio års ålder känner det ofta inte sig själv på grund av ren stolthet. Ve det stackars barnet eller också någon annan person, som inte visar ett sådant bortskämt barn den förväntade aktningen, eller till och med vågar håna det! För han har gjort sig till en permanent fiende till ett sådant bortskämt barn!
[6] Under sådana förhållanden, var i sådana människor skulle den inre livskraften finnas som liknar Mig?! Var är människans härlighet över hela naturen och över alla element, som slutligen allt skapat består och måste bestå av?!
[7] Men om hjärtat i människan utvecklas först, och först efteråt en ganska lätt och effektiv utbildning av förståndet läggs till, så kommer det väckta förståndet att bli en levande ljuslivseter, som omger själen som ljuset omger solen, ur vilken alla dessa underbara resultat börjar visa sig, som du ser leva på denna jord överallt.
[8] När den mänskliga själen utbildas på rätt sätt, förblir själen något inre och aktivt, och vad ni kallar ’förstånd’ är den utströmmande effekten av själens inre aktivitet. Förståndets yttre ljus upplyser alla aldrig så kritiska yttre förhållanden, och själens vilja övergår då i detta yttre ljus och har en underbar inverkan på allt som befruktar och blomstrar; ty om människans ordning är så inställd efter Min ordning, så är viljan och tilliten också något som emanerar från Mig eller från Min allsmäktiga vilja, vilka alla varelser säkerligen måste lyda. Vad en så ordnad människa vill, måste ske inom ett brett område, eftersom en människas yttre livssfär i själva verket är fylld med Min ande, för vilken allt är möjligt.
[9] Om en sådan människa då är fullständigt pånyttfödd av eller ur sin ande, är hon fullständigt jämställd med Mig och hon kan i hela sitt livs frihet göra vad hon vill i Min ordning, som hon då själv har blivit, och det måste ske enligt hennes fria vilja. I ett sådant livsfulländat tillstånd är inte människan bara mästare över varelserna och denna jords lokala element, eftersom hon fullständigt liknar Mig, men denna storslagenhet når, liksom Min egen, hela skapelsen i den ändlösa rymden, och hennes vilja kan då föreskriva lagar åt de oräkneliga världarna och de kommer att följas. Ty hennes förvandlade syn tränger igenom allt som Min gör och faktiskt med Min egen, och hennes klaraste insikt ser behoven överallt i hela skapelsen och kan föreskriva och skapa och hjälpa var och vad det än är, för hon är i allting ett med Mig.


50. Kraften hos en fullkomnad själ

[1] (Herren:) “Ingen kunde ha uppnått denna grad av högsta livsfullkomlighet för Min inkarnation; och det var därför Jag kom till denna jord, för att göra er till Mina sanna lärjungar genom pånyttfödelse av era andar i era själar. När jag nu talar om en fullkomnad själ så gäller detta enbart en själ i vilken Min ande redan är verksam, men ännu inte har blivit fullkomligt ett med den.
[2] En fullkomnad själ, av skäl som tidigare nämnts, är därför inte bara i stånd att utföra mirakulösa ting som mästare över alla varelser, utan kommer också att få ögonblickliga syner om de rent andliga sfärerna på grund av dess mer uppväckta ande, och kan höra ord från Guds ande, vilket var fallet med alla siare och profeter som jämte sin gåva att kunna se och profetera utifrån Min ande, också hade en viss mirakulös kontroll över elementen och alla varelser som var synlig för hela mänskligheten.
[3] Moses utförde mirakler, hans bror Aron likaså, även Joshua och senare Elias, och efter honom många fler profeter och siare.
[4] En profet vid namn Daniel (dagens eller ljusets son) kastades in i en lejonhåla i Babielon (Babylon) av en grym kung i vilken det fanns tolv hungriga lejon som var hans bödlar, eftersom Daniel hade hållit ett förmanande tal. De hade matats i åratal med alla slags olyckliga brottslingar. Kungen, arg över Daniels hårda varning, lät också kasta Daniel i den säkra dödens grop utan nåd eller förskonande, trots att han älskade honom på grund av hans visdom.
[5] Endast Daniels fullkomnade själ var också en herre över de hungriga lejonen! När han kastades i hålan av hantlangarna inte bara gjorde lejonen ingenting mot honom utan de kröp i synlig vördnad runt honom som deras naturliga herre och mästare. Daniel som väl visste hur han skulle överleva bland lejonen bad sina lärjungar om sin skrivtavla och skrev under tre dagar profetian, oskadd i dödsgropen bland de tolv lejonen. När detta rapporterades till kungen ångrade han vad han hade gjort mot Daniel och beordrade att dra upp Daniel ur gropen med en korg och gav honom hans frihet.
[6] Likaså fanns det tre ynglingar som vägrade att böja sina knän inför Baal. Den dumme kungen blev så arg över detta att han lät en kalkugn upphettas i tre dagar, i vilken de tre ynglingarna skulle kastas om de fortsatte att motsätta sig kungens order. Men de själsfullkomnade ynglingarna framhärdade i sitt välgrundade beslut och uttryckte inte den minsta rädsla över den glödande ugnen. De tre dagarna passerade och de hantlangarna grep de tre ynglingarna på kungens bistra order och kastades över den glödande kanten in i den vida eldiga avgrunden. Men inte ett enda hårstrå på deras huvuden skadades, medan var och en av hantlangarna fångades av den alltför höga värmen och brändes till kol.
[7] Ja, vad var det då som beskyddade ynglingarna i brännugnen? Den fullkomliga själen som finns i Min ursprungliga ordning! Till slut framträdde en ängel och ledde dem helt oskadda ut ur den fruktansvärt varma elden, som ingen människa kunde komma inom trettio stegs avstånd utan fara för att plötsligt brännas till döds!
[8] Dessa är inget annat än exempel på den fantastiska styrkan och kraften hos en fullkomnad själ!”


51. Solens effect. Det mänskliga ögat.

[1] (Herren:) “Dessa morer gav återigen de mest talande bevis på att det är så och inte kan vara på något annat vis, och solen ger i varje växt och varje djur varje dag långt mer påtagliga bevis på den kraft och effekt som ligger i dess vidsträckta yttre livssfär.
[2] Allt detta måste för den felaktigt uppfostrade världs- och förståndsmänniskan tyckas som en saga, och hon ser inte något annat i det än ett fantasifoster som tycks henne som ren dårskap. För hennes kunskap verkar detta vara rena dårskapen, vars verkan verkar omöjlig för henne eftersom det för henne naturligtvis är och måste vara omöjligt på grund av mycket visa och nödvändiga skäl. För vem kan utföra manuellt arbete utan händer och gå utan fötter?!
[3] Om solen skulle vara en helt mörk klump kunde den trots sin storlek lika gärna vara som en svart kalksten och skulle inte åstadkomma något naturligt liv på världarna. Men dess inre extraordinära, för er förståelse naturligtvis fortfarande obegripliga organiska konstruktion, är arrangerad och konstruerad på ett sådant sätt att en enorm mängd fina luftarter (gaser) ständigt måste utvecklas från sina inre tarmar. Som ett resultat av detta tvingas den ytterst stora solkroppen för det första att rotera runt sin egen axel, vars roterande rörelse får solens stora atmosfär att skapa konstant friktion med den omgivande etern (ursprungliga luften), varigenom för det andra aktiviteten hos de otaliga naturandarna inuti den stora solatmosfären ständigt uppeggas på nytt, vars aktivitet sedan i sin tur överförs till naturandarna som vilar i etern i sådan utsträckning att de, som några som mycket lätt blir uppeggade, på ett ögonblick kommer att vara uppeggade tvåhundratusen flodfåror (Feldtweg = 125 steg, eng. övers.) i en rak linje bort från solen också blir uppeggade och i varje efterföljande ögonblick samma sträcka längre och längre bort i för er omätbara avstånd.
[4] Genom denna sam-uppeggning av de ursprungliga naturandarna i skapelsens omätbara rymd, delas solens ursprungliga ljus med de himlakroppar och planeter på det sätt som Jag redan utförligt har förklarat för er, och orsakar i planeternas mindre atmosfärer en liknande uppeggning av de tätare naturandarna, där uppeggningen observeras och känns tätare längre ner ä eftersom andarna blir allt tätare. För när man gnuggar två stenar mot varandra kommer friktionen säkerligen vara mer intensiv än när man gnuggar två fjädrar mot varandra, vilket också är skälet till varför det i jordens djupa dalar är ljusare och varmare än på jordens högsta bergstoppar.
[5] Men någon av er som är bra på beräkningar kanske tanker: ’Ja, om detta åstadkommes genom utbredningen av solens ljus och varje annat ljus, då måste ljuset vara detsamma överallt, och det är då omöjligt att urskilja bilden av solen som vidare starkare upplyst än det övriga himlavalvet!’
[6] Ja, Jag säger er att detta skulle ofelbart vara fallet om Jag inte hade gjort ögat på ett sådant sätt att allt ljus och motljus av allt som är upplyst är de konturstrålar som mest uppeggas av en viss reaktion, skär varandra som linjer med en viss vinkel, härrörande från en viss bakåtverkan, och når den mycket känsliga näthinnan genom en mycket liten öppning och därifrån den ännu känsligare synnerven.
[7] Genom denna försiktighetsåtgärd elimineras alla utstrålningar av ljuset som mycket lätt uppeggas, och endast huvudkonturstrålarna når den mycket känsliga näthinnan och därifrån till synnerven, genom vilken bilden sedan passerar genom lämpligt organ till hjärncellerna på ett sätt som motsvarar bilden eller i motsvarande symboler och som sådana presenteras för själen att se.
[8] Om ögat inte skulle vara konstruerat på detta sätt skulle ni naturligtvis inte se en separat sol som en ljusbild, utan allt skulle vara ett homogent hav av ljus, lika med vad olika hänförda människor har sett andligt, i vilket de inte ens kunde urskilja sitt eget jag som en varelse i det allmänna ljuset.
[9] En vis egyptisk grek, Platon, ger i sina efterlämnade skrifter vittnesbörd om detta, och vid sidan av honom olika visa från forna tider. De föll i sömn och fann sig själva i ett hav av ljus, i vilket de kunde tänka att de befann sig i det men de kunde inte se sig själva, och hade därför den högst behagliga känslan att till fullo vara ett med det ursprungliga ljuset, som de kallade den egentliga Gudomen.
[10] Skälet till detta låg i den ännu inte fullt utvecklade synen på själen. Och den var därför inte helt fulländad eftersom deras ursprungliga uppfostran, även om den var strikt, ändå var felaktig; ty varhelst formandet av förståndet föregår utbildningen av hjärtat, är uppfostran felaktig.


52. Pånyttfödelse och den rätta utbildningen

[1] (Herren:) “Vilken frukt skulle ett träd bära om inte blomningen av den första frukten skulle leda vägen (förenkling, övers. anm.)? Hur kan hösten komma istället för våren och våren istället för hösten, som vanligtvis följs av den kalla och stela vintern? Skulle inte vinterns frost förstöra den välbehagliga blomningen och döda det hopp som strålar ut från bladen tillsammans med den sanna frukten, som först välsignas och livas upp för att bli till ett växande väsen av blomningen? Trädens ved skulle öka, men ingen av er skulle se en frukt mogna på detsamma!
[2] Och så är det också med en människa och särskilt med hennes själ! Allt blir grovt material, från vilket ingen annan frukt kommer än den som slutligen skärs av bränns som ved i domens eld, så att askan till slut kan användas för att gödsla och rena den dåliga och magra jorden.
[3] Den som börjar väcka och utbilda sina barn genom förståndet, börjar bygga ett hus vid taket och skopar vatten i en hink full av hål. Det kommer vara vått så länge som skoparen (Schöpfer, betyder också Skaparen, övers. anm.) ägnar sig åt ett sådant fåfängt arbete, men det kommer aldrig finnas en droppe levande vatten däri, och med själslivets underbara uttryck blir det ingenting på lång tid för all framtid. Man skulle behöva plugga igen det perforerade kärlet med outsäglig möda tills det håller kvar vattnet. Men hur lätt blir inte en liten felaktigt ditsatt plugg dålig, och med tiden blir kärlet helt tomt på livsvatten.
[4] Detta skall förstås på följande sätt: En intellektuellt utbildad person kan genom mycket självförnekelse också uppnå en effektiv, efterföljande utbildning av hjärtat; men om han inte är väldigt försiktig och inte uppmärksammar de många pluggar med vilka han har blockerat alla sina livskärl i alla dess många hål (mänskliga svagheter) så kommer han snart att bli övertygad om hur det ansamlade livsvattnet har lämnat honom, och snart kommer han att bli övertygad om hur omärkbart han blev den gamla personen igen, utan något inre livsinnehåll!
[5] Därför rekommenderar Jag framför allt kärleken till nästan, som kommer av kärleken till Gud! För bara denna kan förvandla ert fullständiga sedefördärv till människor i Min ordning. Låt inte världen förblinda er; för allt den ger er är död och dom, en frukt av rent förstånd! Endast kärleken kan förändra er till liv!
[6] Därför har Jag kommit in i denna värld, för att visa er den rätta omvändelsen tillbaka till Min ordning och den rätta vägen att fortsätta vandra på den tills den sanna pånyttfödelsen av anden i själen uppnås, efter vilken inget ont återfall längre är möjligt.
[7] Detta måste nu inledas med er, eftersom de som en gång har blivit aviga bara hjälps lite av själens hoplappade vändning. Själen måste fullständigt vända om innan pånyttfödelsen av anden i själen kan äga rum; men det bättre själstillstånd som har pluggats och hoplappats, det vill säga förts på den rätta vägen, är inte hållbart, för en själ som bara har lappats ihop faller på grund av världens kraft och dess tillfälliga fördelar lätt tillbaka till sitt gamla, vanliga sedefördärv vid nästa, något mer frestande tillfälle.
[8] För att förhindra att detta sker, har Jag banat den nya vägen, ty Min ande, som Jag nu placerar som en gnista av Min Faders kärlek i varje själs hjärta, blir matad genom er kärlek till Mig, och därifrån verkligt och verksamt för nästan, och måste växa i er själ och efter att den har nått den rätta storheten och kraften, fullt ut förena sig med den förbättrade själen och bli ett med den, – och denna handling bör och kommer att kallas andens pånyttfödelse.
[9] Den som har uppnått detta står naturligtvis ojämförligt högre än en aldrig så fullkomnad själ på egen hand, som också kan göra mycket, men för evigt inte tillnärmelsevis det som väntar den fullständigt pånyttfödde.
[10] Men denna gnista av Min kärlek placeras till fullo i en mänsklig själs hjärta först när en människa har hört Mitt ord och troget accepterat det i sitt hjärta och med all kärlek som sanningen; så länge som detta inte är fallet kan inte ingen människa uppnå andens pånyttfödelse, oavsett hur fullkomlig deras själ är. Ty utan Mitt ord, som Jag talar till er nu, kommer inte gnistan av Min kärlek in i er själs hjärta, och om den är frånvarande kan den inte heller växa och blomstra i en själ, och kan därför inte heller pånyttfödas i den.
[11] Men i framtiden kommer även barnen att få Min kärleks andliga gnista placerad i sina själar om de är märkta och döpta i Mitt Ord och Mitt namn; men den kommer inte att växa om den utbildas felaktigt, men förvisso med en uppfostran enligt Min för er tydligt förklarade ordning, där framför allt hjärtat bör utbildas, och därifrån på motsvarande sätt förståndet. Hjärtat skall emellertid utbildas genom sann kärlek och genom mildhet och tålamod.
[12] Lär tidigt de små barnen att älska Fadern i himlen, visa dem hur god och kärleksfull Han är, hur Han har skapat allt som finns där för att vara mycket gott, vackert och vist för människors bästa, och hur han särskilt håller av de små barnen som älskar Honom över allt! Vid varje tillfälle gör dem medvetna att Fadern i himlen beordrar och låter allt sådant ske, då kommer ni vända de små barnens hjärtan till Mig, och Min kärlek kommer snart att börja växa i dem! Om ni vägleder de små barnen på det sättet, så kommer snart er lätta ansträngning snart att bära de mest gyllene frukter, – annars törnen och tistlar, på vilka varken vindruvor eller fikon växer!
[13] Men säg Mig nu öppet om ni nu förstår hur och av vilket skäl dessa våra svarta bröder kan utföra sådana gärningar, som för tillfället var och måste vara ett gåtfullt mirakel för er!”


53. Korrekt förståelse och läsning av tankar

[1] Morernas ledare säger: “Herre, Du allsmäktige och allvise Gud! Jag och mina följeslagare har förstått Dig mycket väl; men huruvida också de vita, för vilka Du har givit denna förklaring, har förstått detta på rätt sätt och i den rätta andan kan jag naturligtvis inte säga säkert! Det förefaller mig som om mycket fortfarande kan vara oklart för vissa människor.
[2] Men om någon fortfarande känner sig pressad av något skall han säga ifrån om han är mer intresserad av den rena kunskapen än den intellektuella ära som förmodas förverkas därigenom! Ty bland dessa vita finns det förmodligen några som inte frågar någonting eftersom de inte vill förråda svagheten i sin förståelse genom att fråga! Nåväl, som en svart man skulle jag vilja ge honom rådet att ignorera förståndets fåfänga ära och istället vara för den rena sanningen, som endast kan bli resultatet av fullständig förståelse, eftersom en missförstådd sanning kan för lärjungarna inte vara något bättre än en platt lögn; ty en missförstådd sanning är lika värdelös som en lögn!
[3] Ingen kommer förmodligen använda en insedd lögn i verkligheten, så den kan varken skada eller gynna honom på något sätt; men en oförstådd sanning kan inte vara till nytta för någon, för om den inte förstås kan den antingen inte användas alls eller åtminstone tillämpas felaktigt, och är i sådant avseende inte på något sätt bättre för användaren än en uppenbar, fullkomlig lögn.
[4] Detta skulle vara min åsikt, kanske någon har en bättre och då skulle jag gärna vara nöjd med att vara tyst och bli en uppmärksam lyssnare!”
[5] Jag säger: “Ditt påpekande var mycket bra och väldigt sant. Jag Själv känner några stycken här som inte förstod denna Min förklaring tillräckligt djupt; men de skäms för att bedra sitt förstånds förståelse genom en fråga och är därför ganska nöjda med en halv förståelse.”
[6] När Jag påpekade detta frågade flera genast huruvida det var de som inte förstod denna underbara förklaring tillräckligt djupt. Men Jag höll tyst. Då frågade också Cyrenius Mig alldeles förskräckt om inte heller han hade förstått denna sanning tillräckligt djupt och sanningsenligt.
[7] Då sade Jag: “Inte bara du, utan de flesta av er! Bara två av Mina lärjungar förstod till fullo denna Min förklaring om själens fullkomliga tillstånd – alla de andra, med undantag av morerna, inte! Ni har nu bara en vag aning om saken men inte alls en klar förståelse, vilket flera av er och även ledaren märkte, varför hans anmärkning var helt korrekt.
[8] Ja, en själ som har fullkomnat sitt ursprungliga liv har, förutom den mirakulösa verkställande kraften som mästare över alla varelser på denna jord, också denna speciella egenskap, att känna igen och även i särskilda upphetsade ögonblick se människors tankar och vad som pågår i deras hjärtan; ty en sådan människas mycket tillfredsställda yttre livssfär känner omedelbart igen detta i en annan människas yttre livssfär, och därför kan sådana människor med fullkomnat själsliv inte bli bedragna. Med sin mycket intensiva yttre livssfär förstår de ofta på väldigt långt håll vad en människa som närmar sig dem tänker eller vad hon vill.
[9] Om en fiende närmar sig kan sådana människor med fullkomnat själsliv sätta honom på flykt genom att förena sina yttre livssfärer på samma sätt som de lyfter upp ett mäktigt träd ur jorden genom förenandet av sina livssfärer, eller att flytta den väldiga klippan eller slutligen, som ni har sett dem göra, göra upp en eld som genast grep den rejäla busken och förvandlade den till aska.
[10] Därför bör ingen av er bli irriterad om den svarte ledaren berättar vissa saker för er och träffar er som en vältränad skytt träffar sitt mål; för era yttre livssfärer, starkt upplysta, uppenbarar för honom även era innersta tankar, om bara någon sorts vilja är förknippad med dem. Men de rena hjärntankarna, som egentligen inte är några tankar, känner de inte igen eftersom de bara består av rena hjärnbilder och inte har något liv. Men de känner igen hjärtats tankar ytterst exakt, särskilt när de själva befinner sig i ett något mer känslomässigt upphetsat tillstånd, som de är nu.”


54. Innebörden av livets strålande sfär

[1] (Herren:) “Ni förstår fortfarande inte tillräckligt klart vad som i grund och botten är själens yttre livssfär och hur denna kraft verkar, känner, hör och till och med ser! För er förmåga att förstå är detta lite svårt att greppa eftersom i den för ert köttsliga öga yttre synliga världen, kan inget passande exempel sättas upp eftersom allt andligt är mycket svårt att klä i en materiell bild. Men eftersom er förståelse i denna ytterst viktiga sak är lite för svag, vill Jag belysa den för er. Men nu måste ni samla alla era sinnen, för annars förstår ni inte det här viktigaste i livet tillräckligt djupt!
[2] Att detta är det viktigaste, kan ni se och tydligt inse av det faktum att Jag förklarar hemligheten med det ursprungliga livet vid slutet av vår sammankomst här. Ändå är de saker som Jag har visat er de senaste sju dagarna och även tidigare på andra platser fortfarande de bästa. Och på grund av detta, som var det viktigaste fram till nu, har allt annat visats er, för utan dessa mirakulösa händelser och förberedelser skulle det vara omöjligt för er att ens förstå den minsta delen av det.
[3] Men varför betecknar Jag detta som det viktigaste? Detta är väldigt lätt att gissa och förstå! Den som verkligen vill förbättra sitt liv och lyfta det till verkligt liv måste först förstå det i alla dess delar, hur det existerar, hur det uttrycker sig på det ena eller andra sättet under vissa förhållanden och processer; hur, om det har blivit fördärvat eller sedefördärvat, ska bli förbättrat igen och hur ett helt förbättrat livsvillkor kan upprätthållas och även föras vidare till hans medmänniskor, så att det till slut blir en herde och en flock.
[4] Men det faktum att den fulla kunskapen om livet är det viktigaste för den sanna människan är något som de visaste män av alla folk har insett och vidhållit i alla tider; de fann bara vägen dit mycket besvärlig och svår eller i de flesta fall inte alls. Men nu har Jag som en Herre och Mästare över allt liv och allt varande från evighet Själv kommit till er och har på ett mirakulöst sätt fört allt tillsammans på denna plats, som fortfarande till stor del är avskild från världen, för att presentera livets sanna varande för er så stillsamt och handgripligt som möjligt, och med tiden och med rätt tålamod kommer ni att förstå detta; men då blir det också er plikt att så ingående som möjligt förklara så mycket som möjligt för era medmänniskor!
[5] För om det bara är en eller två personer i ett land som ser, förstår och använder det för sig själva, kommer detta inte att vara till någon särskild nytta för dem, lika lite som det skulle vara till någon särskild nytta för en vis man i ett dårhus bland alla dårar eller i ett åsne- eller oxstall! Kommer de att förstå den vise mannen när han presenterar de mest upphöjda läror för dem med de vänligaste ord från hans innersta visdomsdjup?!
[6] En vis man kan bara kännas igen och förstås av visa män! Ingenting kan göras med djurens och äkta dårars liv, eftersom det som måste bli av det redan har tillhandahållits genom Min eviga ordning; men med människors liv kan vad som helst växa längs den riktiga vägen av sanning, kärlek, tålamod och visdom!
[7] Och om ni har gjort människor till sanna bröder och vänner, som med tiden kommer att likna er i förståelsen av livet, kommer ni också att njuta av sann glädje och lycka sinsemellan och bli starka i allt som är gott, vilket ni lätt kommer att kunna genomföra! För hundra armar kan göra mer än bara en, hundra ögon riktade åt alla håll kan göra mer än två, och den yttre livssfären för tusentals förenade är en märkligt kraftig hävstång för att undvika alla slags faror och ont, från vilken sida de än kommer, och vilket namn de än kan tänkas ha.”


55. Kraften hos någon som är fullkomnad i kärlek

[1] (Herren:) “Ni har sett kraften i det kollektiva utförandet genom föreningen av flera av dessa morers yttre livssfärer! Hur mycket vanlig mänsklig kraft skulle inte krävas för att lyfta upp ett träd som den gamla cedern där borta, tillsammans med den tunga jordklumpen?! Hur mycket naturlig mänsklig kraft kunde ha flyttat eller rullat bort detta mycket stora och ytterst stora klippblock från dess tidigare plats?! De få morerna knuffade eller i själva verket bar den genom luften inför era ögon! Från detta obestridliga faktum måste ni förstå den makt och kraft som ligger i en naturligt fullkomnad själs förenade yttre livssfär!
[2] Men om redan dessa morer, som inte visste något om Mitt namns makt och kraft, åstadkom sådana extraordinära saker helt enkelt genom kraften från de förenade livssfärerna av sina yttre fullkomnade själar, hur mycket större saker skulle ni då inte uppnå genom förenandet av era själars yttre livssfärer som har fullkomnats genom Mitt ord och genom Min kärleks allsmäktiga ande som har fullkomnat era själar!
[3] Sannerligen, sannerligen, Jag säger er: Inte bara sådana träd och klippblock, utan ni skulle kunna flytta på hela berg, om ni enligt den klara insikten av era visa hjärtan betraktar det som nödvändigt; men vad som är nödvändigt skulle ni i varje ögonblick få veta genom Min ande i er, som alltid är närvarande genom Mitt alltid levande ord i era själars hjärtan!
[4] Skulle inte detta vara ett mycket önskvärt tillstånd för en människa som är fullkomnad i Mitt namn, och ännu mer önskvärt för ett helt samhälle eller till och med ett helt folk?
[3] Dess möjliga effektuering (verkställande) ligger inför era ögon, och det är därför ytterst nödvändigt att ni som Mina närmaste lärjungar fullständigt förstår detta mycket viktiga tillstånd inom er och även undervisar andra människor på rätt sätt för att förstå detta! Ty den som har ett ljus bör inte sätta det under en skäppa, där dess strålar som lyser upp mörkret inte kan vara till någon nytta för någon, utan ställ hellre ljuset på ett fritt bord, varifrån det kan lysa för alla närvarande!
[6] Sannerligen, det är lätt att ställa ett naturligt ljus på ett bord! Med ljuset för hjärtat och själen är det säkerligen ojämförligt mycket svårare; men en god och fast vilja åstadkommer också detta, och med Min säkra hjälp i sådana viktiga livsfrågor även med mindre ansträngning än ni tror. Naturligtvis måste alla först äga vad han vill ge till sin nästa, annars liknar han en blind som vill leda en annan blind; om de slutligen når ett dike kommer bägge att trilla i det!
[7] Förhoppningsvis har Jag nu tillräckligt förklarat för er den största betydelsen av ett sådant tillstånd av den sanna livskraften hos en fullkomlig mänsklig själ och har också visat er den stora betydelsen av full självkännedom, vilket hos barn måste åstadkommas genom en korrekt uppfostran och kan i stor utsträckning åstadkommas hos redan fördärvade människor som inte själva är skyldiga till det, genom rätt mått av ödmjukhet och tålamod och huvudsakligen genom den sanna, aktiva kärleken till Gud och därifrån till nästan. Jag har redan förklarat de själlivsstarka morernas gärningar, som borde leda er till den rätta självinstinkten, men som ni fortfarande inte tillräckligt har förstått på djupet. Det är nu därför upp till er att på grund av sakens stora betydelse fråga och genom frågan uttrycka var och vad ni fortfarande saknar!
[8] Ni måste först känna levande att ni saknar något, annars skulle ni aldrig bekymra er för det med er friaste vilja; för om någon har förlorat någonting och han inte vet om det, kommer han börja söka efter det som han har förlorat? Man måste därför mycket levande känna att man har förlorat någonting och vad det är som saknas, och du måste också inse det stora värdet av det som saknas, annars kommer ni aldrig att börja söka efter det med nödvändig levande iver!”


56. Hungra efter andlig mat

[1] (Herren:) “Den vardaglige personen kan naturligtvis inte ens drömma om livets sanna och högsta värde; för om hans mage är tillräckligt sörjd för, varför skulle han bry sig om alla de andra viktiga aspekterna av livet?! Han har då gott om mat att äta och även dricka om han är törstig, har ett vackert och bekvämt hus, en mjuk säng, fina kläder och en massa andra bekvämligheter, och har inte heller någon brist på vackra och yppiga flickor och annat som är tilltalande! Vad skulle en sådan tillskansare av det goda på jorden fortfarande sakna?!
[2] De fattiga stackarna skulle naturligtvis tillgripa all slags vishet, som deras alltid hungriga fantasi ger dem, för att ta sin tillflykt hos någon rik person, leva av honom och i gengäld underhålla honom; men allt detta kan inte betraktas som sant, förutom den hungrige vise mannens nöd och hans händers lättja, och att han hellre fyller sin hungriga mage genom sin ansträngningslösa inbillning och fantasi om någon Gud och om den mänskliga själens eviga liv, än genom något mer mödosamt arbete av sina händer!
[3] Se och förstå från denna verklighetstrogna bild om någon person som är väl försedd med jordiska ägodelar saknar något! Vad bryr han sig om den mycket viktiga självinsikten, utan vilken sann kunskap om Gud är otänkbar? Kommer han någonsin att börja leta efter det som han säkerligen i högsta grad saknar? Helt säkert inte; för han lider varken av hunger eller törst, vilket är den förmodade hävstången genom vilken de arbetsskygga, arma tiggarna sporras till visdom och kunskap!
[4] Hur skulle han annars kunna känna igen vad han saknar för ett sant liv? Bara hunger och törst – enligt den välförsörjde slösarens åsikt – är de enda motiven för någon aktivitet; så den som inte lider av hunger eller törst behöver inte söka efter någon visdom! Kort sagt, den som enligt sin egen åsikt inte har någonting han saknar har heller inte begär efter något, och den som inte har förlorat något, vad skulle han leta efter som om han har förlorat någonting?!
[5] Det är samma sak med en lära som har lagts fram. Den som tror att han har förstått den fullständigt kommer inte ställa några fler frågor. Den mätte ber inte om mer mat; när han blir hungrig igen kommer han naturligtvis att se sig om efter mer mat igen. Men vad kommer han göra om köksmästaren inte är närvarande? Kommer han laga mat åt sig själv?
[6] Därför bör var och en av er se er om efter mat så länge som köksmästaren är mitt ibland er! När han återvänder hem dit han kom ifrån kommer många att börja se sig om efter rätt mat; men då blir det svårt att få tag i den.
[8] Många av er som nu är runt Mig är jordiskt sett väl försörjda och ofantligt rika på alla slags jordiska skatter och strävar nu med all iver efter andlig mat, som inte kommer fram i ljuset från jordens guldgruvor! Den ges nu till er i överflöd. Men ni bör inte tro att det räcker med kvantitet för att tydligt förstå allt.
[8] Ni förstår varje ord som Jag talar till er, så långt som ni människor kan förstå det; men ni är fortfarande långt från att förstå allt som gömmer sig däri i oändligt överflöd! Men varför förstår ni det inte, och varför märkte Oubratouvishar att ni inte helt förstod Min förklaring? Eftersom hans ursprungliga fullkomliga själslivs-eter mycket lätt tränger in i er ännu ofullkomliga, precis som ni även en kolsvart natt kan känna om någons huvud har många hårstrån på huvudet eller om det är skalligt, ni vidrör hans huvud med era händer!
[9] Med er fortfarande mycket svaga yttre livssfär börjar era känslor först där kroppen börjar; utöver detta har era själar inte en gnista av känsla!”


57. De pånyttföddas mirakulösa kraft

[1] (Herren:) “Förmågan hos dessa morer att känna och märka kan nå många timmar, särskilt när de är upphetsade, och de kan därför lätt avgöra av vilken typ en ande som närmar sig dem är. Men de känner inte igen en djupare andlig varelse i någon, men förvisso själens faktiska tillstånd i någon!
[2] När de kom hit i morse kände de igen Min själ och dess visdom och kraft från långt håll; de kunde bara inte känna igen anden i själen, eftersom Guds ande bara kan kännas igen av en annan ande av Gud. För det var Jag först tvungen att placera en gnista i deras hjärtan genom Mitt ord; och när gnistan i en fullkomnad själ fanns den rätta maten i överflöd, blev den starkare och snart kände de också igen Mig i Min ande och är nu säkrare än ni är på vem de har att göra med i Mig.
[3] Allt detta är resultatet av en fullkomnad själ. Era själar, förutom ett fåtal, kommer aldrig att nå en sådan kunskap för sig själva, men de kommer att bli så renade genom Min ofantliga kärlek till er att de kommer att bli högst lämpade för att ta emot Min ande fullt ut. Om ni sedan pånyttföds andligt, inge genom era egna förtjänster utan endast genom Min kärlek, nåd och barmhärtighet, kommer ni att uppnå större saker än dessa morer, – men inte av kraften i era fullkomnade själar utan av Min andes kraft som tränger in i era svaga själar, genom vilket naturligtvis också era själar blir alltmer livskraftiga för evigheten!
[4] Men Jag vill inte förvandla er till mirakelmänniskor, utan snarare till sanna välgörare för människorna! När Min ande, som har väckts i er, blir fullt aktiv kommer det bli ljust och upplyst i ert sinne, och därigenom kommer ni jämte helt naturliga medel lära er om naturens krafter och göra dess andar eller själslika ursprungliga substanser tjänstvilliga mot er; vilket ni bör använda för att gynna den fattigare mänskligheten!
[5] Om de stora fördelarna som Min ande kommer leda er till används inom Min ordning, kommer det att ge er en tusenfaldig välsignelse i allt; men om ni med tiden använder dem själviskt mot Min ordning, kommer de att bli en grogrund för alla tänkbara jordiska olyckor för människorna!
[6] Det Jag nu säger till er, säger Jag också till alla de som kommer att följa er om tusen och ytterligare tusen år, kanske några år mer eller mindre. Efter det kommer ytterligare ett lager av jorden in för jäsning och bearbetning, med och utan människor; ty jorden är stor och det finns många andar som väntar på att bli befriade från dom.
[7] Varje pånyttfödd kan också utföra mirakler, men inte som dessa morer utan kunskap om Mitt namn och Min vilja, utan med den fulla kunskapen om Mitt namn och Min vilja och Min oföränderliga ordning. För om någon ville något annat, kunde det inte ske eftersom Min ande i honom inte skulle förse honom med styrkan; ty då skulle bara själen vilja det på egen hand, eftersom anden aldrig skulle kunna vilja något emot Min vilja.
[8] Men genom andens pånyttfödelse i själen, förlorar inte själen sin egen, fria vilja och sin egen kunskap i den stora skapelsens led, som kommer att fortsätta växa fram ur Min kärlek, ur Min visdom, ordning, makt och kraft.


58. Förhållande mellan själ och ande

[1] (Herren:) “Själen kommer alltid förhålla sig till anden, på samma sätt som den jordiska kroppen förhåller sig till själen. En själs kropp, hur fullkomlig den än är, har också sin egen vilja att njuta, så att säga, genom vilken själen kan fördärvas om den håller sig till den. En ordentligt utbildad själ kommer aldrig att ge efter för kroppens vilja att frossa och alltid förbli herre över sin kropp; men med fördärvade själar är detta fullt möjligt.
[2] Mellan själ och ande finns det emellertid alltid ett förhållande som mellan en ursprunglig fullkomlig själ och dess kropp. Kroppen kan på egen hand ha så många begär den vill, och fresta själen till tillfredsställelse med alla sina ofta mycket vassa stick, men den fullkomliga själen kommer alltid att säga ett effektivt ’nej’ till det! Och Min ande gör nästan samma sak i själen som den helt har gått över i!
[3] Så länge som själen helt går in i själens vilja sker allt enligt andens vilja, vilket också är Min vilja; men om själen på grund av att den blickar tillbaka vill ha lite mer sinnliga saker, drar sig anden i sådana ögonblick tillbaka och lämnar själen ensam att utföra dess önskan, som vanligtvis blir till ingenting, särskilt när viljan att utföra något innehåller mycket lite eller ofta ingenting alls av andligt innehåll.
[4] Själen, som snart inser sin själviska svaghet och klumpighet, överger snart sina självbehagliga drömmar, återförenas med anden på det mest intima sätt och låter dess vilja råda. Då finns det förstås ordning och styrka och kraft i överflöd igen.”
[5] Slutligen frågar Cyrenius igen, dock lite ödmjukt: ”Herre, genom Dina många ord och förmaningar har jag stött på en klyfta, där jag har märkt en stor kunskapsbrist och märker det ännu bättre nu!
[6] Du sade förut att själens individualitet, även om Din ande genom andens återfödelseakt helt genomtränger och fullständigt upptar den, ändå inte har övergått till anden i sådan grad att den i vissa ögonblick inte skulle kunna skilja den från densamma. Så den har fortfarande kvar sin individualitet och kan till och med tänka och vilja helt på egen hand, som den gjorde innan andens pånyttfödelse till sitt väsentliga väsen.
[7] Om själen kunde ha velat och tänka tidigare, måste den också ha en fri, självexisterande kognitiv förmåga, och måste därför också förstå den outsägliga fördel av det som flyger in i själen från dess ande, jämfört med vad dess egna sinnen kan erbjuda. Om själen med nödvändighet inser detta, hur är det möjligt att hon någonsin vill tänka och vilja för sig själv, vad anden inte tidigare har andats in i henne?! – Jag finner i den kontinuerliga, individuella förmågan att tänka, vilja och inse en ofullkomlighet i människans andliga väsen.
[8] Det låter också märkligt att själen, som faktiskt återföds i sin ande, – som borde vara mycket starkare än en av dessa morers rena, ursprungliga själar, hos vilka det fortfarande inte är fråga om pånyttfödelse och det aldrig har funnits en tidigare – kan göra mycket mindre än en ren, ursprunglig fullkomlig själ hos en av dessa morer! Om dessa själar vill något, händer det; men om en i hennes ande pånyttfödd själ – vilket säkerligen betyder mer än att bara vara en ursprunglig, fullkomlig själ – ville något av sig själv så händer det inte därför att anden inte vill det!
[9] Dessa morers själar kommer med största sannolikhet också ha den mirakulösa förmågan på den andra sidan, att åtminstone också kunna utföra samma mirakulösa ting som här; men våra själar som är pånyttfödda i anden, borde då inte kunna göra något för själva, så att säga för sitt eget privata nöje? Sannerligen, Herre, för första gången är detta något som jag är helt oförmögen att förstå! Till detta finner jag inget skäl, inte heller någon acceptabel ledtråd. Förbarma Dig sålunda att ställa denna sak i ett något starkare ljus för oss vita; för detta är svårsmält mat för oss!


59. Hjärna och själ

[1] Jag säger: “Jag har redan visat er hur en själ och slutligen hela människan förlorar alla mänskliga mirakulösa förmågor som liknar Mig genom en felaktig uppfostran! Om man med ett barn först utbildar förståndet, och hjärnan inte ännu är två tredjedels färdigutvecklad men ändå belastas med att motsvarande ta upp ett oräkneligt antal ord, bilder och siffror på de ännu mycket mjuka och vattniga små hjärntavlorna som fortfarande är upptagna med den bästa utvecklingen, så kommer dessa nämnda tavlor å ena sidan att bli alltför hårdnade och andra sidan genom för starka minnesansträngningar sättas i fullständig oordning, vilket gör att sådana barn senare som ungdomar och ännu senare som män ständigt plågas av huvudvärk, från vilken de under sin livstid aldrig kan bli helt befriade.
[2] Hela hjärnan har för länge sedan redan blivit översållad med alla slags tecken och har gjorts oemottaglig för att ta emot de mycket subtila tecken som, först uppstigande från själen, ska präntas in i de mycket mottagliga hjärntavlorna. Om något från sinnet, någon högre andlig sanning, senare presenteras för själen har den inget grepp om det och själen kan inte fatta det eftersom denna sanning inte kan presenteras grafiskt för själen längre än bara ett ögonblick.
[3] Dessutom har själen en mängd fysiska, grova världsliga bilder som en tät skog framför sig som en tät skog, och den kan omöjligen genom dessa skåda de mycket känsliga, små, oändligt många svagt inpräntade tecknen. Om den för ett ögonblick ser de mycket svagt upplagda dimbilderna som har stigit upp från hjärtat, så verkar de för den som en förvrängd bild, som den omöjligen kan greppa och se klart nog, eftersom de grova fysiska bilderna står framför den andliga bilden och delvis täcker och delvis förstör den.
[4] Nu skulle du tänka och säga: ‘Ja, varför måste själen titta på hjärntavlorna? Den borde ta itu med hjärtat och på så sätt komma in i sitt andliga ljus!’ Det vore bra om man på detta sätt helt och hållet kunde omforma den livsordning som redan har etablerats, utan att skada livet självt!
[5] Skulle det inte också vara passande, om man för någon som av någon anledning antingen redan i livmodern eller senare i livet blivit blind, skapade ett par ögon på hakan eller pannan eller näsan? – Det skulle vara helt bra, om bara ett par sådana nya, på annat ställe placerade ögon inte också krävde en helt annan kroppsorganism!
[6] Ty för människokroppens mekanism råder en så sträng, matematisk ordning där allt finns på sin plats utan att kunna rubbas det minsta, och utan en total förändring av hela kroppens organism kan ingenting ändras. Det är därför helt omöjligt att placera ett sinnesorgan på någon annan plats i kroppen utan att omforma hela kroppen, ge den en annan form och en helt annan invärtes struktur.
[7] Men precis som man av det väl visade skälet inte kan placera andra sinnen i kroppen istället för de som redan finns på rätt plats, är det i mycket större utsträckning med själen, som är en mycket ömmare, andlig organism! Den kan bara se och höra genom kroppens hjärta; de andra intrycken, som dock är trubbiga och oförklarliga, kan själen förstås också uppfatta med andra nerver, men de måste likväl vara oavbrutet kopplade till hjärncellerna, annars har gommen inget smaksinne och näsan inget luktsinne.”


60. Hjärnans rätta utveckling

[1] (Herren:) “Så länge som själen lever inuti kroppen förblir hjärnan själens huvudsakliga synorgan. Om denna är rätt utvecklad, kommer själen att klart och korrekt se livsbilderna som stiger från hjärtat och inpräntas i hjärnan och kommer även tänka, dra slutsatser och handla därefter; för även om själen i vissa hänförda ögonblick kan få en syn för sig själv ur maggropen genom handpåläggning av en person som är stark i tro och vilja, som vår Zorel är ett exempel på, är det till liten nytta för den i verkliga livet eftersom inte ens det minsta minnet av det finns kvar i den mörka boningen av dess köttsliga kropp.
[2] Där huvudets hjärna inte är aktiv när själen ser och uppfattar något under sitt fysiska liv, lämnas själen utan minne av det utan har på sin höjd bara en vag känsla; för detta, ty detta som själen absorberar i sin hjärna (den substantiell-själslika hjärnan) kan hon inte se, precis som kroppen inte har en syn som kunde se på insidan, allt som är inpräntat i bilder på de många små hjärntavlorna som tas in av ögonen och öronen. Detta kan bara ses av själen, som finns inom allt köttsligt.
[3] Men vad som finns kvar på motsvarande sätt i den själslika hjärnan, kan inte själen se med sina ögon och inte höra med sina öron, eftersom hennes ögon och öron bara är riktade utåt precis som kroppens; den själslika hjärnans motsvarande bilder kan bara ses av anden i själen, vilket är också skälet till varför en person först kan förstå något rent andligt när anden helt har uppväckts i själen och trängt in i den.
[4] Men det som finns invändigt i anden känner Jag igen och ur Mig igen i den mänskliga anden, som är identisk med Mig eller Min ande; ty den är Min avbild i själen, precis som solen sätter sin fulla avbild i en spegel.
[5] Så länge som en själ lever i kroppen, är således en väl utvecklad kroppslig hjärna oundvikligen nödvändig för sann, klar syn; men en förstörd hjärna är inte till nytta för någon andlig åskådning, på samma sätt som betraktandet genom maggropen inte är till någon nytta för henne eftersom hon inte har något minne av det, vilket visats tidigare. Även om det för evigt finns kvar i hennes andliga hjärna, har hon fortfarande inget öga eller öra för det, vilket bara den uppväckta anden i henne har.
[6] Om hjärnan därför är formad ur hjärtat på rätt sätt efter Min ordning och de andliga livsbilderna, som är ett ljus, är ingraverade i de små hjärntavlorna innan de fysiska bilderna, upplyses de efterföljande bilderna från omvärlden och blir därigenom lättbegripliga i alla dess delar och förstås enligt den sanna visdomen. Och ljuset som strömmar genom den fyller inte bara den mänskliga organismen, utan strömmar också långt bortom den i andliga strålar och bildar därmed den yttre livssfären med vilket en person, när den med tiden nödvändigtvis har blivit tätare och starkare, kan utföra mirakulösa ting i den yttre världen även utan andens pånyttfödelse, som ni har sett med våra morer.
[7] Men om en persons hjärna har utvecklats på ett felaktigt sätt och endast matta skuggbilder fäster vid dess hjärntavlor, för vilka själen slutligen måste använda hela sitt livsljus för att endast kunna se och känna igen dem mycket ytligt i deras yttre konturer, kan själen aldrig bli så lysande att en yttre livcirkel kunde bildas av dess överflöd av ljus.
[8] Endast genom den rätta ödmjukheten, genom den starkaste kärleken till Gud och nästan och genom ett särskilt strävande efter andliga ting, blir de fysiska bilderna i hjärnan upplysta och förvandlas därigenom till andliga objekt, och hjärnan förs därigenom till viss ordning. Men under sitt liv i kroppen aldrig till en sådan ordning, som ni har sett hos dessa morer.
[9] Men det spelar ingen roll; för Jag föredrar en av er som är född på nytt framför 99 sådana av naturen fullkomnade själar, som aldrig har behövt omvända sig. Ty Mina sanna barn måste bli starka av sin svaghet!
[10] Har du, Min Cyrenius, förstått allt detta ordentligt, och är dina frågor besvarade?”


61. Cyrenius frågar hur hjärnan fungerar

[1] Cyrenius säger: “Herre, ärligt talat och känt, så måste man ha en bättre förståelse av det mänskliga huvudets hjärna för att förstå denna Din förklaring fullständigt rätt, för annars är det omöjligt att rätt föreställa sig de små hjärntavlorna på vilka antingen de själslika andliga bilderna tecknas enligt en rätt slags uppfostran eller de fysiska, grova världsliga bilderna först tecknas på ett dåligt och felaktigt sätt, och ännu mindre hur livets olika bilder tecknas på dessa små tavlor.
[2] Om det skulle behaga Dig, åh Herre, eftersom allt är möjligt för Dig – ge oss ett exempel eller en bild av en liten hjärntavla, både framifrån och bakifrån, så att vi också kan få en korrekt bild av vad Du Själv rådde som mycket viktigt att känna igen?! För om man inte kan bilda sig en korrekt uppfattning om en sak som ligger till grund för en så oerhört viktig undervisning, måste tydligen förståelsen av hela ämnet lida på grund av det!
[3] Våra själar är fortfarande alldeles för ljuslösa för att rätt kunna bedöma de små hjärntavlorna enligt deras form såväl som funktion, eller ens synskt titta på dem för att bilda oss en rätt uppfattning om dem. Det är därför nödvändigt att vi svaga vita själar åtminstone får den rätta kunskapen om denna vår kropps organism. Om, som redan sagts, det behagar Dig, åh Herre, skulle jag vilja se en eller flera av dessa små hjärntavlor; men också, där det är möjligt, med riktiga och sedan felaktiga teckningar!”
[4] Jag säger: “Jag visste att Jag skulle föra er till den punkt där ni skulle inse vad som saknades hos er själva och känna ett verkligt behov att fylla luckorna inom er; och se, din önskan är Mig kärare än en annan, där du nästan blev arg när Jag nämnde att själen hos en till och med pånyttfödd person aldrig kommer att kunna utföra mirakel i den fysiska världen på egen hand, som en ursprungligt oförstörd själ kan göra på egen hand!
[5] Jag sade faktiskt att en pånyttfödd människa kan göra vad Jag Själv kan göra, naturligtvis bara i och genom Min eviga ordning; men du verkade inte helt nöjd med det! Men du beaktar inte att dessa ursprungliga fullkomliga själar inte kan göra något annat än vad som är tillåtet och användbart inom Min ordning.
[6] För allt som de utför med kraften i sina själars yttre livssfär, vilket förefaller mirakulöst för er, är något som är lika naturligt som att denna mark är täckt med mossa och gräs och att vattnet i detta inlandshav stannar kvar i den stora gropen på grund av dess inneboende gravitation. Om du betraktar dessa bägge naturfenomen som i ordning och helt naturliga, kommer du också lätt betrakta att vad dessa fullkomliga själar är i stånd att utföra som nödvändigt för sin jordiska livssfär och för landet de bebor också är i ordning och fullt naturligt.
[7] Dessa morer har visserligen mycket svart hud, men i gengäld en mycket ljusare upplyst själ. De känner också till största delen till de viktigaste organen i sin inre huvudkroppsorganism, och de små hjärntavlorna känner de också väl till; ty deras ursprungliga själar kan betrakta sin kropp från insidan, och om något i den är sjuk kan de se var sjukdomen sitter, och även vad sjukdomen består av.
[8] Med sin yttre livssfär, som i sådana ögonblick har en mycket kraftig verkan, finner de snart den ört, genom vars användning det onda kommer att elimineras på det ena eller andra sättet. Först när deras senor och ådror blir lata och slappa och deras blod tjocknar, tror de att det inte finns någon ört för att bota kroppens allmänna svaghet, som blivit gammal och av helt naturliga skäl svag och mycket trött; då vore det bäst för själen att ta hand om sig själv, ta sig samman och lämna kroppen, som blivit ful och helt värdelös och gå, fri från alla jordiska band, till salighetens land, som ligger mellan solen, månen och jorden för alltid och för evigt.
[9] Dessa människor har därför inte den ringaste rädsla för döden, men de fruktar en fysisk sjukdom, eftersom detta aktivt skulle efterfråga själens styrka och själen måste därefter bli svag och ofullkomlig en tid.


62. Följden av liderlighet

[2] (Herren:) “Men när det gäller kroppens och livets renhet och sann jungfrulig kyskhet, finns det inget annat folk på jorden som är mer hängivet denna dygd än dessa svarta, och som är mindre benägna till lasterna prostitution, liderlighet och omoral än dessa morer.
[2] Men detta är också något av högsta vikt för livet; ty om de vita människorna skulle undvika denna last och bara utöva sexuellt umgänge så ofta som det är nödvändigt för att väcka en frukt i en anständig kvinna, säger Jag er: Det skulle inte finnas en enda av er som åtminstone inte skulle vara synsk! Men som seden är bland er, förspiller både män och kvinnor sina bästa krafter genom att dagligen slösa bort de ädlaste och mest själsbesläktade livsjuicerna och har därför inte något förråd, från vilket ett alltmer intensivt ljus till slut skulle kunna samlas i själen.
[3] Därigenom blir de ständigt trögare och trögare och polypliknande varelser. De förmår sällan tänka en ljus tanke och är räddhågsna, fega, väldigt materialistiska, lynniga och ombytliga, själviska, avundsjuka och svartsjuka. Det är svårt eller ofta omöjligt för dem att förstå något andligt; för deras fantasi vandrar alltid omkring i det stinkande köttets charm och kan aldrig upphöja sig till något högre och andligt. Och även om det finns några bland dem som åtminstone i stunder när de inte är köttsliga skickar en flyktig blick uppåt, så kommer omedelbart köttsliga tankar som svarta moln på himlen, och täcker över de högre tingen på sådant sätt att själen helt glömmer dem och genast störtar tillbaka i lustens stinkande avloppsvatten!
[4] För sådana människor är deras ofta mycket goda avsikter till liten eller ingen nytta. De liknar mestadels grisar som med ständigt förnyad girighet kastar sig i de vidrigaste avföringspölar och vältrar sig däri med hela kroppen, som hundar som återvänder till det har spytt upp och girigt slukar det igen.
[5] Låt det därför sagas till er i all sanning, att manliga och kvinnliga prostituerade, äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterskor och otuktiga människor av alla de slag och kön kommer med stor svårighet eller inte alls att finna ingången till Guds rike!
[6] Om du i ditt hjärta tycker att detta är lite väl magstarkt, så bör du försöka att förvandla en sådan köttslig person! Börja med att göra honom medveten om Guds bud och säg till honom: ’Frid vare med dig, Guds rike har kommit nära dig! Släpp taget om ditt lastfyllda liv, älska Gud över allt och din nästa som dig själv! Sök efter sanningen, sök efter Guds rike i ditt hjärtas djup! Släpp taget om världen och dess lösa materia, och försök väcka andens liv i dig! Be, sök och handla enligt Guds ordning’ – så kommer du att ha talat för döva öron! Han kommer att skratta åt dig, vända ryggen åt dig och säga: ’Gå bort, du fromma dåre, reta mig inte med din dumhet, annars tvingar du mig att slå dig i ansiktet!’
[7] Säg Mig, vad skulle du annars göra mot en sådan köttälskande man, givet att du inte har några statliga befogenheter i din hand?! Om du förmanar honom för andra gången kan du förvänta dig en ännu större ohövlighet än den första gången? Vad händer då?
[8] Du utför ett mirakel inför hans ögon! Kommer kanske detta öppna hans öron och ögon? Åh se, han kommer betrakta detta som ren magi och säga: ’Fler sådana underhållande stycken!’ – men utan nackdel för honom, annars kommer han attackera dig och slåss med dig på liv och död; och om du förlamar hans lemmar, kommer han betjäna dig med de hemskaste förbannelser!
[9] Därför är en horkarl inte bara en liderlig syndabock, utan i sitt upphetsade tillstånd också en ond person; han är full av den vilda elden och blind och döv för allt som är andligt gott och sant. Du kommer mycket lättare omvända en rånare än en äkta horkarl och äktenskapsbrytare.”


63. Fortplantningens välsignelse enligt den givna ordningen

[1] (Herren:) “Nåväl, varhelst kåthet och horeri har slagit rot bland människorna som en sann själslig plåga, har predikandet av evangeliet upphört! För hur skulle man kunna predika för döva öron och utföra mirakler inför blinda ögon? Men där sanningen inte predikas och inte längre kan predikas, vilket är det enda sättet att stärka och befria själen och helt igenom upplysa henne, eftersom själen först kan bli aktiv, full av kärlek och även full av ljus genom sanningen, så från vilken annan källa ska ljuset komma in i själen, och från vad annat än själens sanningsljus ska den yttre livssfärens börja bildas?!
[2] Så där otukt och horeri har slagit rot i ett folk, är människorna utan någon yttre livssfär, lata, fega och likgiltiga och finner inte något upplyftande och saligt nöje i någonting och ingen lust i någon vacker form eller figur. Deras ärende är köttets tysta, djuriska njutning; för allt annat har de antingen väldigt litet eller inget sinne alls!
[3] Därför, se framför allt till att denna last inte slår rot, och gifta par bör bara göra så mycket som är absolut nödvändigt för avlandet av en människa!
[4] Den som stör sin hustru under hennes graviditet förstör frukten redan i moderlivet och inplanterar otuktens ande i den; för samma ande som uppmanar och lockar paret att ha sex bortom den naturliga normen, överförs till frukten på ett kraftfullt sätt.
[5] Därför måste också detta beaktas mycket noga under akten, för det första att samlaget inte utförs av vanlig lusta, utan av sann kärlek och andlig böjelse, och för det andra att kvinnan som har blivit gravid skall lämnas ostörd i drygt sju veckor efter att frukten har blivit född!
[6] Barn som har avlats på detta ordnade sätt och har mognat i kvinnans livmoder utan att bli störda, kommer för det första att komma mer själsligt fullkomnade in i denna värld, eftersom själen i en fullkomligt utvecklad organism säkert kan ta hand om sin andliga utveckling mycket lättare än en fullständigt förstörd organism, där hon ständigt måste lappas och lagas; och för det andra är hon själv mycket renare och ljusare, eftersom hon inte har blivit oren genom de kåta otuktsandarna, som genom de ofta dagliga lustfyllda upprepade fortplantningarna i köttet har överförts till embryots kött och även själen.
[8] Hur lätt skulle inte en själ av ren barnslig kärlek kunna lyfta upp sitt hjärta till Gud redan i den tidigaste späda barndomen! Och vilka underbara, ursprungliga grundläggande tecken kommer inte på detta sätt att bli ljust och klart ingraverade från själens sanna djup på den unga, späda hjärnan innan några fysiska tecken, från vars ljus ett barn sedan kan förklara de senare bilderna som kommer från den fysiska världen, eftersom dessa bilder så att säga är planterade på en kraftigt upplyst och verklig mark och utvidgas till enskilda komponenter, som är helt igenom klart belysta, och därigenom lätta för själen att se och förstå.
[8] Med sådana barn börjar redan tidigt en yttre livssfär att utvecklas, och snart blir de lätt klärvoajanta och allt i Min ordning kommer att börja underordna sig deras vilja. I jämförelse, vad är barnen som redan är skadade i moderns livmoder? Jag säger er: Lite mer än till synes animerade skuggor av livet! Och vad är det huvudsakliga skälet till det? Detta, som Jag tydligt har visat, nämligen resultatet av kåthet!
[9] Varhelst Mitt ord predikas av er i senare tider, bör denna lära inte utelämnas; ty den bearbetar livets grund och mark och rensar den från alla törnen och snår och tistlar, från vilka ingen människa någonsin har skördat några druvor eller fikon. När väl grunden och marken har renats är det lätt att strö det ädla livsfröet i fårorna som har upplysts av hjärtats ljus och värmts av livets flamma. Inte ett frö kommer att falla utan att omedelbart gro och snabbt utvecklas till att bära en rik livsfrukt! Men på en vild, oren mark kan ni så vad ni vill, men ni får aldrig en välsignad skörd!
[10] För en person som bär Mitt ord och sprider det bland människorna, liknar en såningsman som tog den finaste säden och strödde den på varje bit varthän han gick.
[11] En del föll på den torra sanden och klipporna. Men när regnet kom började de små fröna gro mycket ömt; regnet upphörde dock snart, och vinden kom och solens glödande strålar förtärde snart all fukt på den torra marken, och därigenom dog också de ömma, knappt grodda fröna och det blev ingen frukt.
[12] Andra föll bakom törnbuskar och hade fukt och grodde väl och kom upp; men alltför snart växtes de över och kvävdes av världens begär, och producerade sålunda ingen frukt.
[13] En del föll emellertid på den mänskliga elakhetens väg, och grodde inte ens utan dels trampades snart under fötterna och dels åts upp av fåglarna i luften! Att den inte heller producerade någon frukt säger sig själv.
[14] Bara en del föll på den goda marken; den grodde, växte bra och gav en god och rik skörd.
[15] Låt denna bild tjäna er, så att ni förstår att man inte skall kasta pärlor åt svinen! Framför allt säger den att man först måste rensa och gödsla marken och först efteråt börja så det levande ordfröet. På detta sätt kommer ni verkligen inte att ha gjort det hårda arbetet förgäves! Ty genom arbetet med att sprida Mitt heliga ord räcker det inte med en god vilja; det måste också vägledas av en rätt och sann livsvisdom, – annars skulle en blott god och målmedveten bärare av Mitt ord kunna jämföras med profeten Bileam, vars åsna var klokare än han!
[16] Se, du Min vän Cyrenius, i allt som Jag hittills har berättat för dig har du faktiskt inte fått det svar som du önskade, och i ditt hjärta är du hela tiden på väg att påminna Mig om det, men Jag säger dig att omedelbart uppfylla din önskan skulle inte varit till stor nytta för dig, om Jag inte hade gett dig detta i förväg.”


64. Den mänskliga hjärnans struktur

[1] (Herren:) “Men nu ska vi se om vi inte kan skaffa en hjärntavla för vidare undervisning! Visst, vi kunde skaffa några naturliga människohuvuden från Rom genom Rafael – för två stora brottslingar har just blivit halshuggna i Rom, till och med på Capitolium! – men dessa skurkars skallar vore till liten eller ingen hjälp för oss!
[3] Det bör alltså ske att ängen skall hämta fyra fullständigt vita och helt rena småstenar från en bäck. Utifrån detta skall vi försöka presentera en mänsklig hjärna, så långt detta är möjligt med materia. – Rafael, gå och hämta det som begärts!”
[3] Rafael blev plötsligt osynlig, i ungefär sju ögonblick; men helt plötsligt var han med oss igen och lade fyra fullständigt snövita småstenar inför oss på bordet, det vill säga framför Mig. Två var större och två mindre, motsvarande den större främre hjärnan för ljusbilder och den mindre nackhjärnan för ljudtecken.
[4] När stenarna låg framför Mig i rätt ordning, vidrörde Jag dem och de blev genomskinliga som den renaste klippkristall. Därpå andades Jag på dem och de delade sig i miljontals fyrsidiga små pyramider, var och en bestående av tre sidor eller yttre ytor och en nedre yta.
[5] De två stenarna som placerats till höger om Mig representerade hjärnan i rätt ordning och de två till vänster hjärnan med en felaktig ordning, orsakat av en felaktig uppfostran och genom efterföljande ond påverkan, vilket normalt är fallet bland människor.
[6] Det fanns dock inga pyramider synliga, men vid sidan av de få pyramiderna var nästan alla stereometriska former, figurer och typer som förekommer inom mätkonsten synliga, vilket kunde ses ännu exaktare när Jag andades på de framlagda hjärnkopiorna, förstorade dem tio gånger, så att nu fyra mycket stora högar låg väl ordnade på bordet framför ögonen på de mycket förvånade lärjungarna, som Rafael för ändamålet snabbt var tvungen att förstora.
[7] Jag säger: “Nu kan ni se ytformerna för alla fyra hjärnmassorna separata och väl urskiljningsbara!
[8] Se, här till höger består den stora frontalhjärnan av ingenting annat än helt regelbundna pyramider, och likaså består den mindre nackhjärnan av samma pyramider – de är bara tre gånger mindre, men ändå tillräckligt stora för en själ att absorbera alla luftvibrationer.
[9] Men se nu på de två högarna till vänster om Mig! Det finns redan mycket olika former, som nämnts tidigare, och ingenstans passar de ihop ordentligt; snart finns det här och där ett ihåligt utrymme och ger upphov till alla slags falska avspeglingar, vilket ni kommer att se senare. Bakhuvudet, som är väldigt lik pannan, har också tre gånger mindre ytformer än pannan. Se bara på dess form!”
[10] Nu kommer alla närmare för att titta på de fyra hjärnorna, som nu är konstgjort representerade i förstorad skala från de fyra småstenarna – där hittills endast de små pyramidlika tavelformerna visas, utan inre kammarindelningar och utan någon koppling av hjärntavlorna till varandra.
[11] (Herren:) “När alla har fått klarast möjliga uppfattning om detta, kommer Jag att dela upp de små hjärntavlorna till kammare genom att andas på dem igen, och kommer att koppla ihop varje kammares små tavlor med varandra efter polaritet och även kamrarna själva och även pannan med bakhuvudet, så att de små hjärntavlorna därigenom kan ta emot bilder och tecken, oavsett av vilken typ de är.
[12] Cyrenius kan inte återhämta sig från sin förvåning och säger slutligen: ”Ah, nu finns det ljus i mig! De gamla egyptierna, som byggde sina skolor i form av pyramider, var högst troligt fortfarande ursprungligt fullkomnade själsmänniskor, sålunda invärtes fulla av ljus, och kunde därigenom se kroppens organiska konstruktion! Dessa pyramidformer, som är så viktiga för människors förståelse, var säkert behagliga för dem, och de valde därför denna form för att bygga sina magnifika skolbyggnader. Ja, de skulle också ha undersökt strukturen av varje enskild hjärntavelpyramid så exakt som möjligt och sedan gett varje pyramid en inre struktur i största skala, precis som de funnit att hjärntavelpyramidens organiska struktur var!
[13] Det är därför en sådan pyramid har en sådan mängd korridorer och kamrar av alla de slag inuti, att till och med den mest lärda människan omöjligen skulle kunna tyda vad det ena eller andra var bra för! Herre, bedömde jag detta rätt?!”
[14] Jag säger: “Fullständigt rätt och riktigt; för det var så det var, och egyptierna målade pyramidernas ytor, speciellt inifrån, med alla möjliga tecken och skrifter och bilder, som angav allt som en människa på denna jord måste gå igenom och kämpa för i sitt kött, hur hon känner sig själv och hur sann kärlek är centrum för allt liv.”


65. Förhållande mellan hjärnan i främre och bakre huvudet.

[1] (Herren:) “Men nu kommer Jag återigen andas på hjärnhögarna, och ni kommer se något som liknar de bägge obeliskerna (spetsiga kolumner) framför pyramiderna. De spetsiga kolumnerna användes emellertid för ett annat syfte än de två små kolumnerna framför varje liten hjärnpyramidtavla; för de spetsiga kolumnerna antydde blott att visdom skulle sökas i pyramiderna, till vilka naturligtvis endast bevisat rena människor var tillåtna.
[2] De två små spetsarna framför de små hjärntavleytorna, av vilka varje liten hjärnpyramid har åtta, är skrivpennor, som med hjälp av rörelsen av specifika lämpliga hjärnnerver, som är förbundna med syn- och hörselnerverna i ett högst konstnärligt och organiskt-mekaniskt samband, och de små tavlorna är antingen skrivna efter en viss ordning eller märkta med andra motsvarande andligt upplysta bilder.
[3] Var särskilt uppmärksamma på allt som kommer att hända! Vi kommer att fylla dessa skrivpennor med en lymfa och börja våra observationer med den ordnade hjärnan! Jag vill att denna hjärnas små tavlor först skall illustreras på ett ordnat sätt, som om det kommer från hjärtat, med avseende på den visuella såväl som hörseldelen.
[4] Nu riktade alla sina ögon mot vår hjärnapparat med största möjliga uppmärksamhet. Naturligtvis var Jag tvungen att skapa de upplysta bilderna med materiellt starkt ljus, för med själens ljus skulle Mina lärjungars köttsliga ögon inte ha kunnat se någonting. – Vad märkte de mycket uppmärksamma betraktarna?
[5] De iakttog hur rödaktiga och blåaktiga små stjärnor spred sig från spikarna över de små hjärntavlorna, nämligen i en sådan ordning att ett mycket skarpt öga från dessa stjärnor började upptäcka alla möjliga av de mest underbara små bilder på dessa hjärntavlor.
[6] Jag gjorde också att betraktarnas ögon under några ögonblick hade de kraftigt förstorande egenskaperna hos ett mikroskop, vilket här var helt nödvändigt, eftersom annars skulle inte betraktarna ha sett särskilt mycket av dessa underbart upplysta teckenbilder och -former. Den tidigare tiofaldiga förstoringen av de små hjärnpyramiderna skulle inte ha varit tillräckligt. Eftersom de nu kunde se de små hjärntavlorna tusen gånger förstorade, kunde de se en hel del.
[7] Jag frågade nu Cyrenius vad han kunde se. Och han sade: ”Mirakel efter mirakel! En mängd små stjärnor av ljusrödaktig och ljusblåaktig färg strömmar ständigt ut ur de mycket rörliga obeliskerna från tiden före pyramiderna, och som består av väldigt många organ längs hela längden och kors och tvärs! De bägge känselhornen på var och en av de fyra pyramidytorna är oavbrutet aktiva och rör sig med sina gnistrande spetsar kontinuerligt och flitigt runt pyramidytan mittemot dem och strör över den med de små stjärnorna. Man skulle kunna tro att denna till synes meningslösa och slumpmässiga rörelse runt den triangulära tavlan inte kunde producera annat än klotter; men alla möjliga prydliga strukturer växer ur den som av sig själva och är väldigt vackra att titta på.
[8] Nu märker jag att de två kolumnerna blir helt stilla när väl en yta har blivit fullt nedtecknad. Det är nästan otroligt att dessa tusen gånger tusen tecken och små bilder kunde ha tecknats på den triangulära ytan av de två levande ritpennorna på så kort tid! Formerna är ännu mycket små, även om vi kan se en sådan yta i full manshöjd; men dessa små bilder och tecken är så renade att man inte kan föreställa sig något renare och mer fullkomligt.
[9] Men varför finns det inga små bilder att se på bakhuvudets hjärntavlor som är väldigt lika dem i pannan? Jag ser inget annat än rena linjer, prickar och andra krokformade tecken, som jag inte kan förstå. Vad betyder detta?”
[10] Jag säger: “Dessa är ljud och tecken för ord; de står ändå inte för sig själva, utan är alltid förbundna genom polaritet med ytan på pannans lilla hjärntavla, och ljudet eller begreppet, som tecknas på de små tavlorna på bakhuvudets hjärna genom linjer, prickar och andra krokformade tecken, tecknas i samma ögonblick på de normalt nedåtvända pyramidytorna i pannan som en motsvarande liten bild och presenteras som sådan för själen för lättare igenkänning.
[11] Och för att åstadkomma detta måste ett antal nervtrådar dras från varje hjärnpyramid i den bakre hjärnan till pannans motsvarande lilla pyramid, annars skulle ingen kunna bilda sig en klar uppfattning om ett upplevt begrepp av ett område eller handling som beskrivs i ord.
[12] Oartikulerat ljud, inklusive musik, överförs inte, därför kan ingen person föreställa sig en bild eller något annat under ett ljud eller under en harmoni eller melodi; för som sagt, sådana ljus kopieras inte till pannans lilla hjärntavlor, utan förblir oberoende på en motsvarande pyramidyta i bakre hjärnan som linjer, prickar och små krokar.
[13] Från de med rent ljud fyllda bakre hjärnpyramidytorna löper dock nervtrådar genom ryggmärgen till magens nerver (ganglioner) och därifrån till hjärtat, varför musik, om den är helt ren, också huvudsakligen bara påverkar hjärtat, greppar det och inte sällan gör det ömt och mjukt.
[14] Men när ljudet kommer och stiger upp från hjärtat, kan ljudet genom kärlekens ljus fortfarande dras av de två små obeliskerna till de små hjärntavlorna i former som de små stjärnorna, och är inte sällan sanna vägvisare för själen i andens livs stora salar. Och på grund av detta skäl kan en rätt och mycket ren musik vara till stor hjälp för en själ att förenas med sin ande. Lär och undervisa därför också den rena musiken, som en gång David ägnade sig åt!
[15] Att den renaste musik förmår göra detta, kan ni också sluta er till av det faktum att ni kan placera fiender och vänner på samma ställe och sedan låta den rena musiken ljuda mitt ibland dem, och istället för fiender kommer du snart inte att ha något annat än trevliga vänner. Men bara den renaste musiken kan åstadkomma detta; oren och smutsig musik har precis motsatt effekt.
[16] Ni har nu sett hur musik också på omvägar fortfarande kan presenteras för själen som något synligt, men – inte som fysiska bilder, utan som högre andliga former i form av alla möjliga tecken, som man kan finna liknande av på de antika monumenten i Egypten. Jag menar att det som har presenterats hittills borde vara tämligen klart för dig, och därför skall Jag inte tillägga något mer än att allt detta bara sker i en välordnad och oförstörd hjärna, matad av det ordnade förutvecklade hjärtat, där de små hjärntavlorna först lyses upp med alla möjliga själsliknande och andliga former.


66. Sinnesorganens anslutning till hjärnan

[1] (Herren:) “Men nu när vi har betraktat och förstått detta viktiga förarbete, måste vi för att förstå saken till fullo också ta en kort titt på detta, hur slutligen också själen låter bilder från den fysiska världen inpräglas på samma hjärntavlor.
[2] Se här, bilderna som kommer genom ögonen bör också inpräglas på de små hjärntavlorna! Jag vill det, så låt det ske!
[3] Titta nu särskilt på pennorna eller obeliskerna framför de bägge ytorna, hur de plötsligt har blivit väldigt mörka! Det ser ut som om de har fyllts med en mycket mörk juice, och se, redan när vi talar är vi alla rad för rad nedtecknade på de små hjärntavlorna, bredvid träden och allt annat som vi kan se! Men inte bara ensidigt och dött, utan tredimensionellt och som levande!
[4] Varje rörelse vi gör återges här tusen gånger tusen gånger, och ett ännu tidigare eller också tusen gånger tusen positioner, förblir registrerade i pyramidens inre kammare, alltid synliga för själens öga, eftersom det alltid är upplyst av det andligt själsliknande ljuset; och detta producerar dels det som kallas ’minne’ och dels ’erinring’, för det är upptecknat inuti hjärnpyramiderna. Detta förökar sig emellertid genom de mest skilda reflektioner, så att man oräkneliga gånger kan bära ett och samma föremål inom sig.
[5] På detta sätt bär varje människa i sin själ och outsägligt mer i sin ande, hela skapelsen från det största till det minsta, eftersom hon är tagen från den.
[6] Om hon beskådar stjärnorna eller månen eller solen, dras allt detta åter in i hennes hjärnorgan på det sätt som visats för dig, och själen ser på det och njuter av det, och det som hon har sett är genom själens sanna begär omedelbart ingraverat i hjärnpyramidens inre och innersta delar, naturligtvis i mycket mindre skala, och kan alltid återfinnas igen av själen och fullkomligt beskådas.
[7] Alla tecken från den yttre världens sfär framträder av sig själva som mörka bilder; men de upplysta bilderna från en bättre livssfär står bakom dem, och därigenom är de också i alla delar tillräckligt upplysta, så att själen i sin innersta struktur kan se, studera och förstå dem.
[8] Dessutom är framför allt den främre hjärnan i ständig förbindelse med lukt- och smaknerverna, precis som den bakre hjärnan med de allmänna känselnerverna. Dessa lämnar vissa markeringar på hjärnan, från vilka själen omedelbart och mycket lätt känner igen hur exempelvis den ena eller andra blomman eller salvan luktar, eller hur den eller den maten, frukten eller den och den drycken smakar och även luktar; ty inrättandet är så att varje liten lukt- eller smaktavla är strikt förbunden med mycket känsliga nerver till den ena eller andra lilla föremålstavlan.
[9] Så snart en välbekant lukt sätter någons luktnerver i rörelse, så representeras den samtidigt på den motsvarande lukt- eller smaktavlan, och därifrån stimuleras omedelbart den motsvarande föremålstavlan, och därigenom känner själen snabbt och lätt igen med vilken lukt eller smak hon har att göra med. På samma sätt representeras den händelse, i form och sammansättning, genom vilken en känsla har satts i rörelse, för själen av den allmänna känslan i bakhuvudet. Allt detta sker dock bara, som visas här, med en högst ordnad hjärna; med den andra, oordnade hjärnan, finner vi här och där nästan inga avlägsna likheter med denna ordnade hjärna, vilket vi snart kommer att övertyga oss själva sakligt och praktiskt om.
[10] Ni märker redan denna andra hjärna i dess tavelstruktur och oregelbundenhet i huvud- och sekundärkammarindelningarna, som en blandning av alla slags stereometriska former, bland dem skivor, kulor, sfäroider och andra mjuka klumpar. Obeliskerna framför ytorna är för det mesta inte synliga; och där de fortfarande är synliga, tycks de vara helt förkrympta och är sällan av samma storlek och styrka!
[11] Hur kan en sådan hjärna vara till nytta för någon själ? Denna hjärna, som den nu presenteras för er, kom redan förstörd ut ur moderns livmoder, av de skäl som visas. Men vi skall snart se vilken riktning den kommer att följa angående den vanliga världsliga bildningen och vilket mål den till slut kommer nå. Var alla nu noga uppmärksamma på detta!”


67. En oförstörd och en förstörd hjärna

[1] Cyrenius frågar något förbluffad: “Herre, har denna hjärna som Du på ett mirakulöst sätt har fört hit med Din allmakt, också förstörts i en moders livmoder genom sinnligt och vällustigt samlag?”
[2] Jag säger: “Men min vän, vilken fråga! Berättade Jag inte för dig tidigare att allt detta bara har framställts som om det finns i verkligheten? Vem kunde någonsin föreställa sig att denna hjärna, här konstgjort framställd i utbildningssyfte, på allvarligt hade blivit förstörd i en moders livmoder?! Det ser bara ut så, och det var därför Jag sade: Denna hjärna kom ut ur livmodern så förstörd som den ser ut nu! Detta är bara en något mer specifik diktion för att göra det lättare att förstå och är i sig bara en simulerad verklighet, men inte en genitiv, sann verklighet! – Är detta klart för dig nu?”
[3] Cyrenius säger: “Herre, förlåt mig min stora dumhet; jag inser det redan!”
[4] Jag säger: “Jag visste mycket väl att du skulle förstå det; men till denna dumma fråga blev du vilseledd av ett påminnande stänk i din hjärna, och du kan därav se vilken sorts visdom all så kallad världslig visdom kan erbjuda en själ som törstar efter sanningen!
[5] Alla frågor från de världsligt visa är i själva verket omåttligt dumma; hur är det då med svaren som andra världsligt visa ger till de frågande världsligt visa? Om redan deras ljus är natt och mörker, hur mycket natt och mörker blir inte deras sanna och mörker!
[6] Akta er därför för all världens visdom; ty Jag säger er att den är många gånger mörkare och ondare än vad den högt respekterade världsliga visdomen kallar dumhet! För en världsligt dum person kan lätt bli hjälpt, medan en ända från rötterna världsligt vis person inte kan bli hjälpt alls eller bara med stor svårighet. Ni frågar dumt om inte den faktiska världsliga visdomen inte längre kan hjälpas? Detta ligger nu tydligt framför er med denna andra, förstörda hjärna!
[7] Se på denna till höger, fullkomligt ordnade och helt oförstörda hjärna! Vilken klarhet i dess bilder! Allting ljus och ljus, och alla former, såväl som dess inre organiska struktur, kan ses i högsta klarhet och är fullt utvecklade! Vilka klara föreställningar och bilder måste inte en sådan själ få från alla ting och relationer? Hur vis och hur i varje avseende livskraftig är inte en sådan människa? Vem av världens många barn kan mäta sig med henne?! Vad en ursprunglig själ är kapabel till, hade ni tidigare möjlighet att observera med dessa svarta!
[8] Men nu har vi en förstörd själ framför oss och kommer se hur denna förstörs ännu mer av en efterföljande dålig och högst felaktig uppfostran, och ni kommer av detta att mer än tydligt kunna se hur fullständigt fruktlös och utan visdom en sådan världslig visdom är jämför med den sanna, himmelska visdomen! Se bara på kaoset i en sådan hjärna! Ingenstans finns det ett ordnat samband; här och där bara en obrukbar liten hjärnpyramid! Hela saken ser mer ut som en grushög än en hjärna!
[9] Hjärnan får en sådan form redan i moderns livmoder! Vad skall det bli av en sådan person, vilka framsteg kommer han göra i livets sanna skola med en sådan hjärna?! Ja, om man skulle låta det vara så och man skulle börja med en noggrann utbildning av hjärtan i tio år! Men var är utbildningen av hjärtat? Den tänker man inte på längre, speciellt inte i överklassen! Den lägre klassen av befolkningen vet emellertid inte bättre i fråga om utbildningen av själen eller livet än skogens ljuvliga djur, och deras egenskaper är precis som skogens gamla invånare, som livnär sig och lever på rov och blod från andra mildare djur.”


68. En världslig vetenskapsmans bedrövelse på den andra sidan

[1] (Herren:) “Oavsett hur dåliga sådana människor med nödvändighet är, är det ändå lättare att göra en fullkomlig människa av dem än en sann världsligt vis. De världsligt visa har visserligen i vissa avseenden – det vill säga till en punkt, mest den själviska – ett mycket skarpt sinne, och detta beror på att de pyramidformade hjärntavlorna finns bevarade i delar och linjer hos varje människa, åtminstone i mitten av hjärnan, och detta gör det möjligt för många världsligt visa att ta fram något speciellt i ömsesidigt samråd, men endast för rent jordiska ändamål; men allt inre, djupare och andligt förblir främmande för dem. Ty mellan världens fördelar och den eviga andens och själens fördelar förblir en oöverstiglig ravin, över vilken ens det skarpaste världsliga sinne aldrig kommer finna en bro.
[2] Och förstå, allt detta ligger i det grundläggande fördärvet av den mänskliga hjärnstrukturen redan i moderns livmoder och därefter i den ännu värre uppfostran av hjärtat och själen; ty åtminstone om en ordentlig uppfostran av hjärtat och själen skulle äga rum efter födelsen, skulle hjärnan, som blivit fördärvad i livmodern, i stort sett återställas till sitt tidigare tillstånd, och människor kunde därefter uppnå mycket klarhet och vitalitet, och genom en fortsatt sann ödmjukhet och sann godhet i hjärtat, naturligtvis först efter flera år, skulle det förlorade fullständigt kunna återfinnas och ersättas igen.
[3] För den som sår på en god jord, för honom är skörden given; men om ingen gödsel och ännu mindre något frö av den fulla sanningens liv strös ut, hur och varifrån skulle en frukt eller till och med en riklig livsskörd kunna förväntas?
[4] Ja, de världsliga människorna förstår mycket väl hur de skall rota igenom jorden som grisar och mullvadar och odla all slags frukt, fylla sina förråd och spannmålssilos till bredden och bli fulla av stolthet och därför ännu hårdare och mer okänsliga mot fattiga människor, som de inte tillåter att ha en enda tvärhand mark på grund av sin alltför stora världsliga girighet.
[5] Detta förstår de världsliga människorna alldeles utmärkt; men andens jord, det eviga livet, lämnar de i träda och bekymrar sig inte om det. Om törnen och tistlar frodas på det bekommer det dem bara lite eller ingenting, och det är därför förståeligt hur och varför denna världs människor blir värre och mer eländiga istället för bättre. Så länge de kan bygga praktfulla palats åt sig själva, ligga på mjuka sängar och fylla magen med de bästa läckerheter och klä sin hud med mjuka, kungliga kläder så har de tillräckligt och är nöjda; ty de har allt som deras själviska köttsliga liv kan kräva under den korta tiden av sitt jordeliv.
[6] Men så kommer den svårt haltande budbäraren, den svåra sjukdomen och efterföljande döden, och deras förkrossade själ går från en stor rädsla till en allt större, och slutligen till fullständig förtvivlan, hjälplöshet och till slut till och med in i döden, och skrattande arvingar delar slutligen upp de stora skatterna och överflödet som den avlidne världslige narren har lämnat efter sig. Och vad har han på den andra sidan? Inget annat än den största fattigdom, den största nöd och det för denna värld obeskrivliga elände, och inte bara för kort tid, utan perioder som är otänkbara för er, vilket du säkert kommer att beskriva som ’eviga’, vilket också är ganska uppenbart; för var skall en själ som aldrig har brytt sig om eller arbetat för något annat än sin kropp, få medel att fullända sig i en värld som bara kan och måste bestå av vad en själ har inom sig, och genom sin andliga, yttre livseter förvandlas till en levande värld.
[7] I en sådan värld förmodas hennes nya, mest kärleksfulla liv ha börjat i sitt alldeles egna rike. Men hur kan detta vara möjligt om hennes sinne, eller snarare hennes hjärta är förhärdat och okänsligt, sjunker allt djupare ner i självömkande ilska, grubblande av vrede och hämnd, och om hennes ande är som helt död, döv, stum och blind och därmed aldrig kan se själens små hjärntavlor i ett klart ljus?
[8] Och även om det vore möjligt för en sådan himmelsk ande att stiga upp i en sådan förtvinad själ, för att se och känna allting som är närvarande i själens hjärna för att hjälpa henne att skapa ett nytt levande och verksamt rike, skulle han inte finna någonting i själens hjärna, från vilket han själv skulle kunna hjälpa den att åstadkomma detta. Ty av allt materiellt som själen hade absorberat i denna värld i sin totalt fördärvade köttsliga hjärna, kunde ingenting kunna nå hennes egen andliga hjärna, eftersom hon för en sådan överföring saknar den huvudsakliga födan, nämligen ljuset av kärlekslågan till Gud och från den till nästan!”


69. Följden när hjärnan inte äger något andligt ljus

[1] (Herren:) “Eller placera en aldrig så klar spegel i en fullständigt mörk källare, och fråga er själva om föremålen i källaren kommer avbildas i den? Ni kommer, om ni är bekanta med källaren, att med känselsinnet kunna uppfatta föremålen genom att röra vid dem och känna igen dem även utan ljus; men ni kommer förgäves placera en spegel i den mörka källaren, för utan ljus kommer den aldrig att förse era ögon med en fin bild av sakerna i källaren.
[2] Det är samma sak med en person med en världsligt utbildad, förstörd och mörk hjärna. Därifrån passerar ingen ljusstråle som bär motsvarande andliga former från den mörka materiella hjärnan till den själslika, sålunda redan andliga hjärnan, och själens fullständigt förkrympta små hjärntavlor förblir tomma och mörka i sig själva; även om andens ljus skulle falla på dessa små tavlor, skulle det tjäna anden och själen lika mycket som om någon skulle placera ett ljus i ett helt tomt, vitmålat rum.
[3] Vad kommer han att se i det? Inget annat än tomma väggar! Vilka studier skulle han kunna utföra därinne? Säkert ingen annan än desperat tristess! Och när han förstår meningen kommer han att säga till sig själv: ’Ut, med dig och ditt ljus från detta tomma rum; för det finns inget där! Låt ljuset lysa där det finns något att lysa upp! Ljuset är tänkt att göra något – varför använda det för att lysa upp fyra tomma väggar, som, fulla av ljus eller utan ljus, fortfarande är tomma?!’
[4] Om andens syn ser på själens hjärntavlor, och de är tomma, då kan inget ljus från ett andligt öga längre tränga igenom, och det förblir mörkt däri så gott som för alltid! Men om det obestridligt är så och inte på annat sätt, var ska då en själ på den andra sidan få byggnadsmaterialet för att bygga en värld som är beboelig för henne? Hur skall hon göra detta? Ni tror att Jag också kan hjälpa en sådan stackars själ? Åh ja, men aldrig genom någon form av svag, mänsklig, alltför tidig barmhärtighet, utan bara enligt Min evigt oföränderliga ordning, vilken, som vi vet, har armar som är ytterst långa, långmodiga och fulla av det största tålamod!
[5] Först när själen har nått kulmen av lidande, i vilket själen övergår i ett slags glödande ljus på grund av trycket av all förtvivlan och deras hjärta drabbas av den största fruktan, det vill säga från deras oroliga sinne, kommer små gnistor att stiga upp i deras hjärnor, och från dem kommer små bilder av deras nöd, deras plåga, deras smärta, deras elände, deras maktlöshet, deras övergivenhet att präglas på deras hjärntavlor. Först då kommer hon fram till några magra föreställningar och efter lång tid kan hon börja skapa sig en torftig livsmiljö av dessa ynkliga bilder.
[6] Men ingen kommer att avundas henne sådana ägodelar, och återigen kommer det ta lång tid tills en sådan själ åstadkommer en förbättring av sin livsmiljö. För detta kommer alla våldsmedel att behövas för att aktivt liva upp hennes hjärta. Först från många besvärliga omständigheter kommer en sådan själ att komma fram till åtminstone en kopia av alla de sorgsna föreställningarna inom sig själv och kommer därför, på sin egen mark och på sitt eget sätt, att börja skapa ordning för sig själv, på sätt att hon inte längre så lätt kan hamna i yttersta nöd och desperation!
[7] Ja, man skulle med rätta kunna kalla det ett kapital och en egen skörd; men ändå, vilken begränsning som ligger däri, så magert och hjälplöst!
[8] Om någon skulle lämna små barn som ännu inte kan tala i en tät skog, skulle det vara möjligt att det ena eller andra skulle överleva i skogen. Låt oss anta att en liten man och en liten kvinna skulle ha klarat sig eftersom de lämnades under ett fikonträd, vars frukter som föll i deras knä gav dem mat till en viss ålder, när de som fullständiga vildar också skulle börja leta efter annan mat! De växer upp och når vuxen ålder, får barn, och om några århundraden blir de ett folk; men de skulle börja utan någon utbildning och uppenbarelse från ovan!
[9] Gå till ett sådant folk och hör dig för om deras utbildning, så kommer du att bli övertygad att du istället för människor kommer möta djur som är mycket vildare och mer rasande än alla tigrar, hyenor, vargar och björnar! Du kommer inte att finna något språk bland dem, utan bara en imitation av alla slags naturliga ljud, med vilka de bara meddelar varandra sin girighet och sina råaste avsikter. De kommer sluka alla främmande människor, djur och frukter råa – och när de är riktigt hungriga även sig själva. Deras sysselsättning kommer bestå av en ständig jakt på mat.
[10] Först efter några århundraden – när de har korsat sitt lands stora urskogar och har stött på utbildade människor, som har drivit dem tillbaka och fångat några av dem och gett dem utbildning, och efter att några av dem har skickats tillbaka efter upprepade dylika fall, men nu då som utbildade landsmän – kommer hela stammen med tiden att bli något utbildad, vilket naturligtvis fortfarande är långt från någon andlig utbildning!
[11] Hur länge måste ett folk att behöva arbeta tills det åtminstone har nått er yttre, världsliga kultur, och hur länge tills de når er nuvarande andliga kultur, det vill säga på den naturliga vägen när de bara lämnas åt sig själva!”


70. Svårigheter för en världslig själ att utvecklas på den andra sidan

[1] (Herren:) “Naturligtvis, genom uppenbarelser från ovan kommer utbildningen av en sådan stam fortskrida mycket fortare! Men en uppenbarelse i denna värld kan ges mycket lättare än till en själ på den andra sidan som, vilket nämnts tidigare, inte har fört med sig en enda liten gnista till den andra sidan, som ens på ett avlägset sätt kunde likna något av en gudomlig ordning.
[2] När en sådan fullständigt materialiserad själ genom otaliga plågsamma omständigheter och omänskliga lidanden på den andra sidan slutligen kommer till den punkt, där hon har kommit fram till vissa föreställningar och idéer, och ett dunkelt ljus kommer in i hennes hjärta från den ökade aktiviteten, från vilket hon som ett resultat av sin mycket dåliga fantasi och vilja bildar en bedräglig nödvärld att leva i, som naturligtvis inte kan bestå särskilt länge, eftersom det fortfarande är för långt ifrån någon sanning och den gudomliga ordning som härrör från den, – först då är det genom sändebud som verkar vara mycket lika henne möjligt att förse henne med fler och bättre föreställningar och att mycket noggrant och så obemärkt som möjligt besöka och berika henne.
[3] Och i detta skede är ofta ytterligare hundra jordiska år en alltför kort tidsperiod för att föra en för denna värld förstörd själ till bara en mycket begränsad himmelsk ordning.
[4] Men att hjälpa fram henne till den högsta snarare än den lägsta, första och rena visdomshimlen är nästan omöjligt; för hennes hjärna förlorar aldrig de sorgliga första kännetecknen, ur det vilka det då och då utvecklas en slags rätt till och tanke på hämnd, vilket åter lämnar en bild i den nu alltmer upplysta hjärnan och påverkar själens hjärta så till den grad att hon nu förstår att hon mår ganska bra, men att detta välmående inte ersätter allt som hon har utstått fram till dess.
[5] Hon liknar en gammal romersk soldat som på grund av sin ålder och sina många sår och ärr fick en gård i gåva av kejsaren, som han kunde leva mycket bekvämt av genom sina händers flit. Men den gamle soldaten knorrar fortfarande när han ser ärren från sina sår och säger: ’Gott är gott, men alldeles för lite för mig, som så ofta har riskerat livet för kejsaren, folket och fäderneslandet! Mina grannar var aldrig tvungna att kämpa mot en mäktig och ond fiende; de har en frisk och rak kropp och kan lätt odla sina åkrar. Jag har också tjänare, både män och kvinnor, som hjälper mig med arbetet, men jag måste fortfarande arbeta om jag vill ha något ordentligt. Naturligtvis behöver jag inte betala några skatter eller tionde till kejsaren så länge jag lever, och inte heller mina barn fram till femte generationen av deras ättlingar, särskilt om en av mina söner skulle bära krigsbeväpningen åt kejsaren och staten. Men det skulle ändå vara något, att behöva betala skatt åt kejsaren! Men även utan skatter är denna mycket respektabla belöning inte tillräcklig för mig!’
[6] Och på detta sätt fortsätter själarna i den nedre himlen att sura, särskilt när de kommer ihåg att de har uthärdat mycket och nu som välsignade själva måste arbeta, och det dessutom mycket ihärdigt för att skaffa sig det nödvändiga för livet precis som en gång människorna på jorden, med den enda olyckliga skillnaden att de på den andra sidan inte kan samla något överflöd; för detta är inte tillåtet på den andra sidan, eftersom samhällenas ledare nogsamt vet hur de skall förhindra detta. Och så är dessa själar aldrig helt lyckliga eftersom de till sin natur alltid saknar något.
[7] Ja, naturligtvis finns det mycket som de saknar; men det som saknas är för de flesta av dem så gott som för evigt oåtkomligt, eftersom de grundläggande beståndsdelarna för det inte finns i dem. De liknar de människor som skulle vilja flyga omkring i luften som fåglarna och därför ofta är mycket ledsna, eftersom de som människor är förvägrade sådana förträffliga egenskaper, men som så många oförnuftiga djur i allra högsta grad kan njuta av.
[8] Men till vilken nytta är en sådan sorg för människorna? För att flyga saknar de de grundläggande beståndsdelarna, och trots allt knorrande kan de fortfarande aldrig uppnå det som fåglarna besitter, nämligen det underbara, fria flygandet.
[9] Jag har nu mycket tydligt visat dig, Min Cyrenius, och er alla, vilka konsekvenser en själ måste utstå genom hennes världslighet i denna värld, eftersom hon inte kan hjälpas utanför Min allomfattande ordning, – såvida man inte var tvungen att avbryta hennes väsen helt och hållet och placera ett annat väsen i dess ställe, vilket säkert inte heller skulle gagna själen!
[10] Varje själ måste utveckla sig själv antingen lätt här eller mödosamt på den andra sidan, för vilket medlen är inplanterade i henne. Om hon misslyckas med att göra det här för att hon har låtit sig bli alltför snärjd av världen och dess frestande skatter, måste hon göra det på den andra sidan. På vilket sätt har Jag redan tydligt visat er och har besvarat era hjärtefrågor tillräckligt. Gör inte alltför vänliga miner, Jag kan fortfarande inte hjälpa er och kan omöjligtvis göra annorlunda; för tre gånger tre kan aldrig bli sju, utan alltid bara nio! Äppelträdet måste för alltid bära äpplen och fikonträdet måste för alltid bära fikon som frukt!”


71. En felaktig utbildning påverkar hjärnan

[1] (Herren:) “För att förstå detta ännu bättre och mer handgripligt, skall vi med största uppmärksamhet följa utvecklingsperioderna för denna hjärna här till vänster om Mig!
[2] Fram tills nu är den fullständigt oförändrad att se på, som redan förstörd i moderns livmoder och född in i denna värld. Men vi ska nu se vilket utseende och vilken färg den kommer anta, när barnet efter ungefär fem år får de första dragen av en felaktig uppfostran., när man börjar störa dess minne med alla slags minnesövningar och förvirra det så mycket som möjligt.
[3] Förstå, Jag vill att de första världsliga föreställningarna inpräglas i hjärnan! Titta mycket noga nu, så kommer ni lätt märka hur obeliskerna framför den ena eller andra utspridda hjärnpyramiden mycket klumpigt och med en mörk substans börjar smeta ut en väldigt mager bild av något på en hjärntavla!
[4] Den första bilden kan knappast betraktas som något annat än rent, meningslöst klotter, varför ett sådant barns själ till en början inte alls kan förstå sakens koncept. Det måste berättas eller visas för barnet hundratals gånger tills det slutligen kan komma ihåg det, men bara som en ytterst mörk bild.
[5] Skälet till detta ligger för det första i omognaden hos de olika, fortfarande ganska välordnade små pyramidhjärntavlorna. Skrivpennorna (obeliskerna) som är placerade framför dem är själva alltför svaga och okunniga och tvingas att teckna av en yttre kraft, – utan nödvändig, från själen initierad övning och utan innehav av rätt substans – och detta på fortfarande råa, inte ordentligt förberedda små tavlor som inte alls är redo att ritas på. Därför bleknar bilden alltid igen och måste inte sällan ritas om hundra gånger av de kraftigt missbrukade obeliskerna, tills bilden, även om den fortfarande är mycket svag, fastnas på den omogna tavlan.
[6] Och vad tjänar då själen på en sådan ren skuggbild? Hon ser bara de matta yttre konturerna. Och med en sådan bild finns ingen möjlighet att tränga in i själva saken! Vem skulle från en matt skugga av en människa kunna se hur en sådan människa är på insidan? Genom mycket mödosamt tvång är de nyttiga hjärntavlorna till största delen insmorda med svart bläck, och även Guds lära kilas in i hjärnan som multiplikationstabellen, och själens utbildning består bara av de timmar hon vilar från de materiella intellektuella inkilningarna.
[7] Först efter att den unga, plågade personen har genomgått sin så kallade ’yrkesmässiga’ inkilning av sinnet (studier) och fått ett arbete, blir hans hjärta något friare; han börjar leta efter en flicka, som det behagar honom att ta som sin fru. Den korta perioden av verklig kärlek är det bästa för den unge personen, eftersom då blir personen lite upphetsad i själen, även om detta bara är en mycket underordnad upphetsning, som bara låter lite ljus komma in i hans hjärna, och först med hjälp av detta lilla ljus börjar han lite mer praktiskt förstå det besvärliga han har lärt sig genom åren, och därigenom blir han också för ett världslig ämbete en något nyttigare individ.
[8] Men människor som inte på något sätt ens blir uppvärmda i sina själar av en sådan kärlek, förblir ytterst själviska och stoiska pedanter, som senare inte höjer sig en hårsmån över sina stereotypiskt nedsmutsade hjärntavlor och rotar inte i något annat än sin hjärnas skuggbilder, vars antal inte kan vara för stort, och det som finns kvar är mörkt, svart och helt omärkligt för själens syn.
[9] En sådan stoikers själ är därför så gott som blind. Precis som varje människa med till och med den skarpaste syn är helt blind i en becksvart natt och i en nödsituation bara kan känna sig fram, så kan själen hos en sådan sant självisk människa omöjligt se vad som ritas på hennes små hjärntavlor, och med en så fullständigt felaktig utbildning av hjärnan, där bara en väldigt stereotyp och formbar bild fastnar på den genom en upprepad nedsmutsning av hjärnan, och eftersom ingen inre, mer aktiv upphetsning av själen finns, kan inget ljus komma in permanent i hjärnan, och själen tvingas att känna sig fram i sina mörka men stereotypa hjärntavlor.
[10] Men eftersom en sådan förkrympt själ bara kan få sin visdom genom att känna sig fram på sina redan skrivna hjärntavlor, är det helt förståeligt varför en sådan själ blir så pedantisk och stereotyp och inte accepterar något annat än vad som är grovt och materialistiskt och som hon kan vidröra och greppa med sina händer. Till slut betraktar en sådan själ till och med vad hon kan se med sina ögon i den yttre världen som en optisk illusion och att det hon hör är en lögn. Bara det som hon kan vidröra med sina händer på alla sidor, betraktar hon som en verklig sanning. Hur en sådan själs visdom och högre andliga kultur ser ut kan alla som ens delvis har förstått det som Jag nu har visat och tillräckligt förklarat lätt föreställa sig.
[11] Titta en gång till på hjärnan till vänster! Den representerar den mörka visdomskammaren hos en mycket stereotyp, världsligt vis man, och du, Min käre vän Cyrenius, eftersom du är begåvad med mycket skarpa ögon, berätta för oss vad du ser i den!


72. Hjärnan hos en världslig vetenskapsman

[1] Cyrenius säger: “Herre, den främre såväl som bakre hjärnan ser mörkgrå ut på ytan; längre in, trots att solljuset faller på den, är allt svart och mörkt, och de vitgrå prickarna som glittrar däremellan representerar ingenting. Och sålunda är jag faktiskt redan klar med allt som finns att se. Tillåt mig bara att ställa en fråga till, åh Herre, och den är: Vad är förhållandet mellan denna skadade hjärna och de andra hjärnstrukturerna, som för det mesta inte har en pyramidformad struktur?”
[2] Jag säger: “Dessa är inte till för något; de är en sann öken i hjärnan och skapar bara den olyckliga känslan av oändlig okunnighet och icke-kunskap för själen. Och om du ville börja tala med en sådan själ om högre, metafysiska ting och förhållanden, skulle du snart bli ombedd att hålla tyst om det; ty om hon skulle tvingas tänka mer på det, skulle hon uppenbarligen bli galen. Därför kan du inte tala till sådana människor, eftersom de omöjligen kan känna igen och förstå något av detta, vilket du nu förstår den sanna orsaken till. De kommer att finna det svårt eller omöjligt att förstå helt naturliga, jordiska ting, och än mindre andliga och himmelska.
[3] Förstå, en oxe har en mun, i den en betydande tunga och tänder och har också en röst. Följden borde vara att han också skulle kunna lära sig att tala; men försök få en oxe att säga ett enda enstavigt ord inom tjugo år! Och ändå säger Jag dig att det skulle vara lättare att få en oxe att prata än att lära en person med en sådan hjärna något övernaturligt, för om du börjar tala om något som ligger alltför högt över hans begränsade visdomshorisont, kommer han skratta godmodigt åt dig och betrakta dig som en dåre. Och om du fortsätter att besvära honom med sådana sagor, kommer han bli arg och kasta dig våldsamt ut ur huset!”
[4] Cyrenius säger: “Ja, men hur skall man då framföra Ditt ord till sådana människor, av vilka det finns otaliga?”
[5] Jag säger: “Om ni finner ett sympatiskt hjärta hos människor ni besöker, och om de tar in er i sina hem, stanna då kvar och försök då framför allt att uppliva deras sinnen! Om ni gör detta, kommer själen hos dessa människors bli alltmer aktiv, vilket kommer sprida ett ljus i hjärnan, och värmen från detta ljus kommer börja få de små hjärntavlorna i en mer acceptabel ordning, och sådana människor kommer sedan att bli mer öppna för en högre undervisning och på så sätt steg för steg stiga till ett allt renare ljus.
[6] Men om ni finner ett fullständigt dött hjärta hos dem ni besöker, gå snabbt vidare! Ty ni bör inte kasta pärlor åt svinen! – Förstå nu allt detta väl! Om det är något ni fortfarande inte är helt säkra på så är det bara att fråga så får ni rätt svar! Annars kan de två hjärnorna tas bort.”
[7] Den gamle Markus kommer närmare och säger: “Herre, det är nästan middag! Borde jag inte börja tillaga lunch?”
[8] Jag säger: “Det är lovvärt av dig att fråga Mig om det; men middagsmålet för själ och ande som kommer ur Min nu har ett oöverskådligt större värde än ditt middagsmål för kroppen! Därför vill vi först förtära några andliga rätter till, och Jag kommer sedan meddela dig när tiden är mogen för att sörja för ett kroppsligt middagsmål! Gott är gott, men bättre är bättre!”
[9] Med det är Markus helt nöjd och stannar kvar med sina söner, för att se och höra vad som skulle hända härnäst.


73. Syndens ursprung

[1] Och samtidigt kommer Oubratouvishar till Mig och säger: ”Herre, Herre, visste inte de vita bröderna det som Du precis förklarade så vist? Hos oss, all lov till Dig, vet till och med våra barn detta; för de kan se in i sig själva och alltid ha den största glädje när de kan berätta något om sina vackra trädgårdar, som de tittar på då och då. Vad har dessa vita bröder gjort för att de har blivit oförmögna till sådana viktiga förmågor? Om de saknar dessa viktigaste förmågor, är de inte längre riktiga människor, utan stora apor, som dem som finns i vårt land, som bara saknar förmågan att tala!
[2] Vi gjorde alla stora ögon när Du kom fram med förklaringen till dessa hjärnor, som vi är mer bekanta med än våra bostäder därhemma. Vi är naturligtvis inte kunniga om hela vår kropps organiska struktur, men vi kan vår hjärna från punkt till punkt. Hos oss finns det fortfarande många små tomma tavlor, eftersom vi inte har något att fylla upp dem alla; men de som har blivit tecknade är precis som hjärnan till höger och är fullständigt i Din ordning som Du tillräckligt och klart har förklarat. Men jag skulle verkligen vilja veta hur dessa människor inte inom sig själva kan uppfatta det som alltid är så tydligt för oss svarta människor! Vad exakt gjorde de? Vem lade grunden till en sådan förstörelse? Någon måste ha lagt en dålig grund där någon gång; men vem, varför och vid vilket tillfälle?”
[3] Jag säger: “Vem den egentliga upphovsmannen är skall du inte fråga om! Ty det finns vissa saker som är gömda i Guds rådslut som människorna inte behöver veta i sin helhet! Om människan bara vet vad hon skall göra är allt i Min ordning! Om hon gör detta, för vilket hon har de vägledande lagarna, givna från himlen, kommer allt att vara i den bästa ordning för henne; allt annat, kommer emellertid varje människa som älskar Gud över allt och sin nästa som sig själv, och därigenom är pånyttfödd i anden, att få veta i sin helhet!
[4] Det enda problemet nu är huruvida de vita bröderna har förstått allt detta väl, och att den människa som känner ett tomrum inom sig själv, frågar vad som fortfarande är okänt för henne, och det kommer då att förklaras för henne så klart som möjligt. Detta är vad som framför allt är nödvändigt nu! Men det som du frågade kommer snart nog att bli känt av alla, när de har nått andens pånyttfödelse.”
[5] Med det är Oubratouvishar helt nöjd och talar därefter med sina följeslagare på sitt eget språk.
[6] För en gångs skull kommer Matael fram och säger: ”Herre, Du vårt liv, Du vår kärlek, eftersom du har tillåtit mig att tala, ber jag Dig å min svärfars, min kära frus och mina fyra kompanjoners vägnar att du skulle kasta lite ljus över en liten mörk punkt i denna fråga! Det är i viss mening en rättsfråga, och jag tror att varje person som har kommit att använda sitt förnuft har rätt att ta upp denna fråga med Dig på ett mycket blygsamt sätt. När allt kommer omkring är människan inte ursprungligen sitt eget verk, utan bara Ditt, något som alla himlar aldrig kan förneka!
[7] Det förefaller mig som om att Din kärleks och allmakts väg är lite för lång och hård, särskilt när det gäller andarnas eller de mycket förstörda själarnas vägledning på den andra sidan! Det är sant att Du i detta avseende redan har visat, sagt och förklarat tillräckligt för att tydligt rättfärdiggöra Din från evighet uppställda och fastställda gudomliga ordning; men denna juridiska fråga tvingar sig fortfarande på:
[8] Kan ett äpple rå för om stormen sliter det av grenen, eller kan ett kluvet träd rå för att det blev målet för en förödande blixt, eller kan det lugna havet rå för att det piskas upp till bergshöga vågor av raseriet hos en orkan? Vad kan skallerormen rå för att dess sting är dödligt?! Och belladonnan har inte givit giftet till sig själv! Överallt driver en kil en annan, och i slutändan kan ingen göra något åt det!
[9] En stor och tung bit lossnade från ett stort klippblock och föll ner och orsakade av misstag stor förödelse för en flock som betade längs bergväggen. Vilken skyldige skall ersätta skadan? Om jag snubblade över en sten på stigen på natten, vem var skyldig – natten, stenen eller min ögonlösa fot? Kort sagt, det finns väldigt många knepiga frågor där en ömsesidig kränkning av den individuella ursprungliga rätten blir påtagligt synlig! Vad kommer i princip detta från?
[10] Något liknande har jag märkt hos människor. Dessa svarta besitter fortfarande de ursprungliga mänskliga egenskaperna, vi vita hade fram till idag inte den ringaste föreställning om detta! Ja, varför inte? Det sägs: på grund av vårt själsliga fördärv, och själen måste i sin tur fördärvas eftersom människans hjärna redan var fördärvad i moderns livmoder och senare av en fullständigt felaktig uppfostran! Och jag måste öppet hålla med Oubratouvishar och också säga: Ja, ja, mänskligheten är ond och i grund och botten fördärvad; men vem fördärvade den från början, och vem tillät den att bli fördärvad? Som ett resultat av ett sådant fördärv kan människor bara vilja något som är helt felaktigt och kan därför aldrig bli bättre, utan bara sämre och mer eländiga!”


74. Så kallad orättvisor i vägledningen av en själ i denna värld och på den andra sidan

[1] (Matael:) “Ja, för vissa är det fortfarande mer eller mindre okej i den här världen! Han skapar ett litet paradis åt sig själv så gott han förmår. Naturligtvis måste tusentals andra därför lida ännu mer, och skälet till detta är att de inte visste hur de skulle skapa ett litet paradis åt sig själva lika väl som den klyftige! Dessa fördärvas därför i sina själar på grund av avundsjuka och ilska och ägaren till det lilla paradiset på grund av vällust och överflöd! De första är fördömda på grund av nöd och elände – den rike på grund av sitt välmående!
[2] Men låt oss lämna denna världs omständigheter, ty de är frukten av de nu grundligt förklarade fördärvade själarna, och låt oss nu övergå till de mest skrämmande fruktansvärda konsekvenserna på den stora andra sidan! Det får håren att resa sig bara man tänker på det fruktansvärt eländiga tillstånd en så fördärvad själ hamnar i! Vilken förbannelse kan ge den mänskliga munnen rätt färgade ord för en sådan beskrivning? Det är bara de största plågorna av vredens eld i själen som längs förödmjukelsens väg kan föra dem in i ett något mer uthärdligt tillstånd Det är endast plågorna av vredens eld i själen som kan föra in dem i ett något mer uthärdligt tillstånd, genom en outsägligt ond förnedring, som alltid kräver något av en evighet i termer av tid! Hur många själar kommer därför inte från och med nu under myriader av jordiska år att hamna i det djupaste och mest ohyggliga elände, för att först efter återigen myriader av jordiska år få en hårsmån mer frihet och därmed nå ett drägligare tillstånd!
[3] Herre, jag ställer upp det exakt efter Dina ord och tillägger inte någonting, eller utelämnar någonting! Om jag nu å ena sidan betraktar Din allmakt, godhet och kärlek och å andra sidan det säkra, i princip oskyldiga fördärvet av varje eländig själ och de nästan eviga följderna av de mest hårresande slag och i slutet av alla de obeskrivliga plågorna en lycksalighetens himmel som knappast är en hårsmån bättre än ett fullkomligt välordnat slaveri på denna kära moder jord, måste jag öppet bekänna för Dig, trots all den nåd som Du, åh Herre, har gett mig, att jag med mitt förnuft finner detta ytterst märkligt och som människa begåvad med ett känslomässigt sinne upptäcker jag en orättvisa i det, jämfört med vilken alla de största och mest flagranta orättvisor som mänskligheten har begått är ingenting. Och jag betackar mig ödmjukast för en sådan tillvaro, vad den än kan bli!
[4] Du har helt riktigt visat, åh Herre, hur varje människa i huvudsak måste forma sig själv för att kunna stå inför Din nakna gudomlighet, och hur Du bara ger henne möjligheten, men inget mer. Kort sagt, vi känns vid allt detta, och det krävs ingen ytterligare förklaring. Men att människors själar, som redan har inkarnerats på liknande sätt i mer än tusentals år och sedan utbildats på samma sätt, som olyckligtvis är fallet just nu, måste lida på den andra sidan i nästan en evighet, för att bara bli marginellt bättre, förefaller mig i vilket fall vara väldigt hårt! Du Själv har lärt oss att vara milda, mjuka och överseende mot sjuka själar! Men om en sjuk själ inte har helats här på denna jord, utan går över till den stora andra sidan fortfarande helt igenom sjuka, och ingen gnista av kärlek och mildhet kan eller får visas henne, är jag av åsikten att även här bör barmhärtighet och kärlek uttryckas snarare än alltför strikt ordning och rättvisa!
[5] Jag erkänner med glädje att ett fullkomligt själsliv, förenat med Guds ande, är den högsta skatten; men erfarenheten visar också att en skatt förlorar dess värde om man måste söka efter den för länge och med för stora svårigheter.
[6] Någon vill ta sig en fru. Han vet redan vem hans hjärta har valt ut. Men när han ber om hennes hand, får han villkor som han först kommer att kunna uppfylla om tusen år, och de svårigheter som följer med dem är av nästan oöverstiglig natur! Ja, är det kanske en alltför stor överraskning om en sådan man till sist inte längre har någon önskan i sitt hjärta att äga en sådan utvald fru och han sedan länge har gift sig med en kvinna av mycket låg börd, för vilken mycket mer drägliga och mer lättuppnåeliga villkor var satta?
[7] Däri, åh Herre, ligger min förhoppningsvis ganska välgrundade reservation och kanske en svaghet i mitt hjärta! Jag frågar Dig därför, eftersom Du Själv har bett oss fråga om något som vi inte har förstått! Om det skulle behaga Dig, skulle Du med Din nåd kunna upplysa mig om detta?”


75. Nödvändigheten av jordiska prövningar

[1] Jag säger: “Ja, ja, detta är själva knuten, som Jag efter förklaringen av hjärnan inte bara har upptäckt i dig utan flera av er, och därför bad Jag er fråga om det.
[2] Det säger sig självt att Gud, som den högsta och renaste kärleken, oförändrad från evighet, aldrig på något sätt kan vara kärlekslös, och att Han på det mest upplivande sätt tillämpar alla tjänster och medel som är tillgängliga för Honom, att bota alla oavsett hur sjuk själen är. Han kan dock inte ta bort själens karakteristiska jag, utan måste lämna det orört och låta själen komma in i sådana tillstånd att hon, om allt annat misslyckas, kan bättra sig själv genom en slags förödmjukelse!
[3] I extrema fall kan denna väg naturligtvis bli ytterst besvärlig; men ingen annan är skyldig till detta än själen själv, som har blivit alltför envis och egensinnig, och som naturligtvis blev det på grund av sin ofullkomlighet som Jag berättade och förklarade för er tidigare.
[4] Men detta är själens helt starka, alldeles egna vilja; hon vill ha det så och gör alltid det hon tror är bäst! Nåväl, i detta fall är en allsmäktig och därför kraftfull motverkan till ingen nytta; för detta skulle orsaka själen den mest oerhörda tortyr – för redan den mjukaste påverkan orsakar henne den mest outsägliga smärta; vad skulle hon behöva utstå om påverkan är alltför kraftig?!
[5] Gud är i Sig Själv den högsta elden av all eld och det starkaste ljuset av allt ljus! Men vem kan utstå en eld om han själv inte är eld och utstå det högsta ljus om han själv inte är ljus?! Där, se på den vänstra hjärnan som fortfarande är här! Ser du någon eld i den, eller något ljus, som ens lyser lika starkt som en liten lysmask om natten?
[6] Men om Jag med all kraft ville börja utöva Mitt inflytande här, kommer ni inte längre se dessa två hjärnhögar till vänster; ty de skulle omedelbart upplösas till de välbekanta små eldtungorna och spridas tills Min vilja tar tag i dem och bildar en ny varelse ur dem. Men vad händer då med detta nuvarande väsen?!
[7] Men för att ingen varelse som en gång har existerat, någonsin skall kunna förstöras i sin själssfär och övergå till en annan varelse och därmed förlora det ursprungliga jaget, är också enligt Min för evigt fastställda ordning och något gott! Och även om det tar en otänkbart lång tid för en själ att nå fullkomlighet, förblir hon fortfarande sitt eget ursprungliga jag, och kommer att oföränderligt att känna igen sig själv som sådan för evigt, vilket förhoppningsvis är mer tröstande än att själen är helt uppdelad i en annan individ, där allt minne av en tidigare existens med nödvändighet skulle försvinna och inga spår av en tidigare konkret existens skulle finnas kvar! Vad vore då poängen med ett fritt självbestämmande tidigare liv? Skulle en människa då ha det bättre än en mask som krälar i stoftet?!
[8] Det tidigare livet är huvudsakligen välsignat med alla slags svårigheter. En person, även om han är son till en kung, måste från födseln till graven ofta utstå mycket svåra prövningar. Han gör ofta upp tusen planer, som han vill genomföra framgångsrikt; men snart dyker oförutsedda hinder upp, och av alla fina planer bli det ingenting – kort sagt, för varje uppmuntrande dag följer normalt fem dagar där inget särskilt muntert inträffar, och varje år har en människa säkert trettio helt dåliga dagar!”


76. Människan bestämmer själv sitt öde

[1] (Herren:) “Om man noggrant ser på människans liv även under de mest gynnsamma förhållanden, förstår man lätt att ingenting ges för intet. Från kungen till tiggaren, alla måste utstå en kamp mot livets stickande sommarflugor, en kamp som inte har något graciöst över sig. I barndomen är människan plågad av svaghet, som en man med alla möjliga bekymmer och som en gammal man med båda, och ingen har någonsin funnit den sista timmen i livet vara den bästa i livet.
[2] Och så kryper jordelivet fram längs mestadels törnen och tistlar, och den som inte gillar det kommer i slutet av det jordiska fysiska livet inte kunna säga mycket som är behagligt och saligt om jordelivet; och ju mer självisk en person var, desto fler förolämpningar fick han utstå. Men den som var minst självälskande, och gör inte mycket väsen av alla livets stickande sommarflugor och inte heller alla törnen och tistlar som förminskar och smädar honom, och för vilken all slags kroppsligt lidande, fattigdom, ofta hunger och törst, kyla, dåliga kläder och även en dålig bostad och därjämte all slags övrig misär, inte har gjort honom ostadig, kommer ändå att kunna berätta om många av livets tjusningar i slutet av sitt liv, medan till och med en kung, trots all rökelse som har stänkts på honom, inte kommer göra annat än att beklaga sig över allt missnöje efter missnöje.
[3] För var bor den kung som framgångsrikt har utfört allting som han planerade i början när han tillträdde?! Eftersom detta var omöjligt och han till slut upptäckte att han hade gjort några allvarliga fel i sina beräkningar, blev han mycket olycklig, och det är ett gammalt och välkänt faktum att kungar mestadels dör av en hemlig inre sorg.
[4] Sålunda befinner sig den självbestämmande och bildade människan genom hela sitt jordiska liv i sitt fullständigt bestämda medvetande om sig själv, i och under vilket hon har genomgått detta jordiska livsprov. Vare sig det är inom eller utanför Min ordning, kommer vi anta att det är detsamma i detta fall; ty i alla avseenden hade jordelivet visat henne lite som var behagligt, men istället alla möjliga bittra ting. Det är därför som de stora vise männen bland hedningarna inte ville kalla någon lycklig, och de kallade bara dem lyckliga som hade återvänt till jordens sköte.
[5] Vad skulle då belöningen bli för en själ för alla vedermödor som hon har utstått, om hon efter att hon lämnar sin kropp skulle förlora medvetandet som det oförstörbara ursprungliga jaget, och antingen upphörde att finnas till eller dess jag delades upp i tusen andra jag?! Skulle någon vara nöjd om Min ordning hade ett sådant upplägg? Säkerligen ingen! Därför är det Min åsikt att det alltid skulle vara bättre att behålla den gamla ordningen och framför allt se till att ingen, hur dålig en själ än är, någonsin lider någon skada på sin identitet!
[6] Ni vet nu mycket väl att ett jag kan och måste bli fullkomligt lycklig när det har bestämt sig och trätt in i Min ordning; ty av det skälet har Jag predikat oavbrutet i sju dagar och har väglett er tillbaka till den ursprungliga roten av hela den andliga och fysiska skapelsen. Men omvänt att en själ inte kan komma in i sann bestående lycka förrän den fritt har bestämt sig och trätt in i Min ordning, har Jag redan visat er många gånger genom ord, handlingar och många synliga exempel och har återigen förklarat det för er med ord. Hur kan det finnas någon kärlekslöshet, skoningslöshet, hårdhet och orättvisa i Mig? Eller kan du kalla det som är nödvändigt för en människa för en hårdhet i Mig? Ja, med en hårsmån mindre tålamod och lika mindre eftergivenhet skulle Jag vara hård och orättvis, men inte alls som Jag är nu!”


77. Den oberoende utvecklingen av en mänsklig själ

[1] (Herren:) “Men att du, Matael, säger att skulden till slut faller på Mig, att människor med tiden har övergått i en sådant fullständigt ond perversion av livet, där de tydligen skall förgås, håller Jag genast emot dig och säger; själar, som dessa svarta människors, har ännu inte kallats till Guds barnaskap, och vad de måste representera är en mer stereotypt bevarad fullkomlighet av deras själ; för det är inte att betrakta som en särskild följd av deras förträffliga självutveckling, utan det ges dem precis som deras svarta hud. Men om de vill bli Guds barn, kommer allt detta inte längre att ges dem, utan bara läran.
[2] Om de enligt den bestämmer sig för att försöka sträva efter sin själs fullkomlighet av egen kraft, och därigenom väcker Min kärleks ande i sig själva, kommer de naturligtvis att bli som ni är nu; men så länge som deras själsliga fullkomlighet till två tredjedelar är given dem och bara en tredjedel självförvärvad, kan de med en sådan själslig fullkomlighet aldrig väcka anden i sig själva och även förbli på den andra sidan, vad de är här: helt goda, men mer mekaniskt välsignade, fullkomliga själar, med vilka salighetens gränser måste vara fixerade vilket aldrig kan föreställas på annat sätt.
[3] Där det ena och föregående är givet, kan det därav följande och efterföljande säkerligen inte fritt förvärvas själv; ty den som har givit dig huvudet, har säkerligen också givit dig händerna, kroppen och fötterna! Eller tror du att dessa kom fram ur huvudet av sig själva?
[4] Ah, det är något helt annat när det kommer till en själ som själv har beslutat sig för att utveckla sig enligt Guds ord som hon har hört! Vad hon har, är hennes alldeles egna egendom, och hon kan därifrån bygga sig tusen himlar och mer än så; för nu har hon sitt eget stoff och sin egen materia och genom kärlekens ande som väckts i henne även den gudalika kraften att göra detta och att vara lika fullkomlig i allt som Fadern är fullkomlig! – Och nu fortsätter vi!
[5] Med en själ som dessa svarta så säkert besitter, går det fort och lätt på den andra sidan; ty vad hon nu har, det har hon, och det stannar kvar hos henne. Ty själv har hon för evigt inget högre behov och är fullkomligt lycklig, som ett bi när det har hittat en rik blomknopp full av honung: men bortom honungen har det för evigt inget mer behov. När väl biet har det som det letade efter, har det redan allt; alla andra skatter i hela oändligheten betyder ingenting för henne.
[6] Men det är helt annorlunda med en själ som fullkomnar sig själv! För att uppnå detta, var alla nödvändiga medel tvungna att göras fullständigt tillgängliga för henne, genom vilka hon med nödvändighet måste uppnå fullkomlighet, om hon vill använda dem; men de nödvändiga medlen påtvingas emellertid aldrig själen, som är kallad till Guds fria barnaskap, utan görs bara tillgängliga för henne, precis som de material som är nödvändiga för att bygga ett hus görs tillgängliga för byggmästaren. Därifrån använder byggmästaren dem efter eget huvud och bygger ett hus från det enligt sin insikt och enligt sin smak, och huset är då fullständigt hans eget och inte ett verk av honom, som försåg honom med materialet. Men om du har beställt det bästa materialet för att bygga ett hus åt dig själv, men du inte bygger det själv utan kallar på en byggmästare som skall bygga huset åt dig, kan du då också säga: ’Se, detta nu vackra och fint inredda hem är mitt verk!’? Visst inte; ty huset förblir alltid verket av den som har byggt det efter eget gottfinnande och kunskap!
[7] Och se, på samma sätt är de svartas fullkomliga själar inte deras eget verk! De bygger naturligtvis väl, men de svarta har bara bidragit väldigt lite till det. Men om det är så och inte på annat sätt, kan de för tillfället inte nå Guds barnaskap; men om det skulle ges vissa av dem att uppnå detta, skulle deras själar omedelbart börja se mer ofullkomliga ut. Men eftersom en själ som har kallats att bli ett Guds barn bara får materialet för att bygga sig själv, och dessutom läran hur bygget skall utföras, är det säkert tillräckligt förklarat att inte mer kan göras för henne ens på den andra sidan, om hon skulle förbli i sitt ego (Ichheit, övers. anm.). Även om en själ är aldrig så fördärvad, kan hon inte beröras av Min allmakt, utan hon kommer bara ges materialet i den utsträckning hon kan använda det; men hon kommer inte att belastas med mer än hon förmår bära.”


78. Varför en människas fria själ själv måste nå fullkomlighet

[1] (Herren:) “Nu är en mycket fördärvad själ vanligtvis alltid mycket svag, så att hon inte ens kan hålla sin mänskliga form upprätt och därför vanligtvis uppträder på den andra sidan i en halvt, och ibland i en fullständigt, djurlik grotesk form. Nåväl, med tiden kommer hon ges mer och mer styrka, utan att hon märker det; men största försiktighet iakttas så att inte själen störs i sitt ego (Ichheit). Samtidigt orsakar sådant stöd alltid själen mycket smärta, eftersom en sådan svag själ är ytterst känslig och lättretlig.
[2] Om Jag ville förse henne med för mycket kraft på en gång, skulle en sådan himmelsk generositet driva själen till förtvivlan genom den mest fruktansvärda smärta, varigenom hon slutligen skulle stängas värre än en diamant och inget mer skulle kunna läggas i den förrän hon var helt upplöst, varvid hennes ego skulle drabbas av ett sådant slag att det inte skulle vara lätt att tillhandahålla en själisk motvikt, annat än en som utgår från själen. Det självmedvetna egot skulle därigenom gå förlorat under åtminstone en eon av jordiska år och skulle från och med då behöva samla sig igen och börja känna igen sig själv, vilket är mycket svårare för själen i hennes fria, okroppsliga tillstånd än här, där hon har kroppen som ett mycket lämpligt redskap för detta ändamål.
[3] För dig, Min käre Matael, har den alldeles särskilt långa tiden orsakat alltför mycket nöd; men om du kunde förstå vad det krävs att föra en själ till den punkt där hon är lika fri som hon som redan finns i dig, skulle du inte ha tagit så illa upp på länge! Hur lång tid tror du att det tog för dig, nu en mycket fulländad själ, att nå din nuvarande livsnivå? Om Jag skulle förklara allt för dig skulle du fyllas av fasa och inte kunna förstå det på länge! Men vår Rafael vet det mycket väl och förstår det i det rätta djupet.
[4] Jag kan emellertid berätta att ingens själ här är yngre än hela den synliga världens skapelse! Du känner dig nu obehaglig till mods över det, eftersom Jag säger dig sanningen, att era själar är mer än eoner gånger eoner jordiska år gamla; borde Jag Själv därför börja känna Mig obehaglig till mods eftersom Jag är evig och för att eoner av förskapelser redan har ägt rum under Mig och ur Mig bara för er skull, under tidsperioder som är ofattbart långa för er?!
[5] Ja, Min vän, att skapa en sol, en jord och alla saker på den, är en enkel sak! Det kräver inte särskilt lång tid. Inte heller är det svårt att skapa djur- och växtsjälar under dom. Men för att skapa en själ som fullständigt liknar Mig i allt, är även för den allsmäktige Skaparen en mycket svår sak, för där är Min allmakt till ingen nytta, utan endast visdom och det största tålamod och överseende!
[6] För när det gäller att frambringa en själ som fullständigt liknar Mig, alltså en andra Gudom, tillåts Min allmakt endast att göra mycket lite, men den nyligen framträdande guden ur Mig måste göra och sörja för allt. Från mig får han bara det andliga materialet och efter sina behov även det fysiska. Och om inte detta vore fallet, och om det kunde vara på annat sätt, skulle Jag säkerligen inte, som den evigaste ursprungliga Anden, av kärlek ha belastat Mig Själv med den svåra ansträngningen att ta Mig Själv ett kött för att vägleda de själar som inte genom Min allmakt utan enbart genom Min kärlek hade utvecklats till en viss punkt, och att ge dem en ny lära och den nya Guds-anden ur Mig, så att de nu, om de verkligen vill det, på kortast möjliga tid kan bli helt ett med Mig.
[7] Jag säger er: skörden för Mitt förberedande arbete börjar först nu, och ni kommer att bli Mina första fullständigt fullkomliga barn, vilket dock fortfarande ligger inom er vilja och inte Min. Och Jag är nu av åsikten att du, Matael, kommer att ursäkta Mig, eftersom du förhoppningsvis kommer förstå allt det som du tidigare inte förstod! Är allting klart för dig nu?”


79. Om besättelse. Det långsamma spridandet av evangeliet.

[1] Matael säger: “Ja, Herre, detta är helt klart för mig nu; men jag var tillsammans med mina följeslagare mycket ond, jag var en demon, och ändå helade Din allmakt mig snabbt, och på grund av detta förlorade jag inte minnet av mitt tidigare liv! Hur skedde detta? Din allmakt hjälpte oss omedelbart!”
[2] Jag säger: “Ja, Min vän, det var ett helt annat fall; där var inte era själar fördärvade, utan bara era kroppar, eftersom en stor mängd onda andar hade tagit sin bostad i era inälvor! De tog kontroll över den fysiska organismen i en sådan utsträckning att de kunde göra som de ville, och era själar drog sig tillbaka under tiden eftersom de inte var någon match för det stora antalet andar, och var tvungna att låta andarna styra kroppen som de ville.
[3] Men era själar led inte den minsta skada av detta; ty sådana besättelser tillåts bara där en kropp bebos av en själ som redan har utvecklats i sådan utsträckning, att de onda, ännu mycket omogna själsandarna från den andra sidan inte kan skada henne.
[5] Där är det minsta uttrycket av Min kraft tillräckligt för att avlägsna tusen gånger tusen sådana själar från kroppen, som ett annat exempel kommer att övertyga dig om senare idag. När väl andarna är ute ur kroppen, kommer du naturligtvis att känna en betydande svaghet i kroppen, som kommer hålla i sig tills själen har återtagit kontrollen över hela den fysiska organismen. Om denna handling snart är fullbordad, styr den gamla, fullt friska själen åter kroppen; därför hjälptes bara kroppen och inte själen av Min allmakt. Men där en själ är fördärvad av sin egen vilja kan Min allmakt inte hjälpa, utan bara Min kärlek, undervisning och tålamod, för varje själ måste börja bygga av sig själv och måste fullända sig med det material som tillförs henne. – Förstår du detta nu? Om det fortfarande är något som är oklart, fortsätt bara att fråga; för nu är tiden för att bli fullständigt upplyst om allt, och du behöver mycket ljus för att lysa upp alla andra i deras mörka livsgemak!”
[5] Matael säger: “Herre, den ende visaste och evigt mest kärleksfulle! Jag är nu i det klaraste ljus och tror att det bara finns lite mörker kvar i livsgemaken av min själ; men var vissa av de andra står, vet naturligtvis bara Du, åh Herre! Det kommer nog fortfarande att finnas mörka rum hos min svärfar och min fru; men med Din nåd och hjälp kommer jag troget att lägga till det som saknas!”
[6] Jag säger: “Gör just det; ty din svärfar och din fru var fram tills nu fortfarande hedningar, men den bästa sortens hedningar, om vilka Jag kan säga: En är mig kärare än tusen ättlingar av Israel i Jerusalem och även i de övriga tolv städerna i hela det förlovade landet! Ty alla dessa vill inte höra eller veta någonting om en nära Gud; de föredrar en Gud som är någonstans oändligt långt borta, eftersom de i sin dumhet tror att en Gud som är någonstans oändligt långt borta är lättare att lura än en som är väldigt nära!
[7] Åh den grövsta villfarelsen bland judarna i denna värld! Men vad annat kan man göra än att med allt tålamod och även med uppoffring av sitt fysiska liv, om det skulle bli nödvändigt, vägleda dessa människor genom undervisning och motsvarande gärningar tillbaka till det ursprungliga ljuset av allt väsen och liv?!
[8] Och detta är nu Min uppgift för dig, och era medmänniskor kommer att följa! Naturligtvis bör du inte ge efter för hoppet att allt detta skulle vara möjligt på bara några år! Jag säger dig: Om tusen år och mer, kommer hälften av denna jords befolkning inte att ha hört en enda stavelse av detta Mitt Ord!
[9] Men det skadar inte saken alltför mycket; för även på den andra sidan predikas detta evangelium för andarna i alla världens regioner. Var dock fortfarande full av glöd här; för Guds sanna barnaskap för Min innersta och renaste kärleks himmel kan endast uppnås härifrån! För den första och även andra himlen kan det fortfarande tas om hand på den andra sidan.”


80. Att utföra mirakler vid rätt tillfälle

[1] (Herren:) “Du, Matael, är nu helt på det klara med det, det vill säga i den mån en mänsklig själ kan vara det så länge den ännu inte har blivit ett med sin ande; låt därför ditt ljus också lysa inför alla dina bröder! Men väck också upp din tro till kraften i Mitt namn; ty bara i Min namn kommer du om nödvändigt kunna utföra tecken för människorna för det första uppväckandet av deras tro på Mig!
[2] För den som predikar Mitt ord för människorna och ändå inte kan åstadkomma någonting genom dess kraft, är fortfarande är svag tjänare till Honom, som har sänt honom för att föra ut allt livs nya Ord från himlen till jordens folk.
[3] Men därmed menar Jag inte att en sann apostel av Min lära alltid bör producera inför människorna, för att därigenom öppna upp Min lära för jordens folk. Nej, långt ifrån; ty sanningen måste tala för sig självt, och där den inte förstås bör en mer detaljerad förklaring följa, och detta tills sanningen förstås av sig själv! Men det finns ändå fall där enbart förklaring inte räcker, särskilt när det gäller folk som fortfarande är mycket grovhuggna och otrevliga. Det är då helt nödvändigt att sätta förklaringen i ett starkare ljus med ett måttligt tecken.
[4] Dock bör ett utfört tecken, eller ett som fortfarande skall utföras, aldrig vara av ett slag som är alltför uppenbart och slående, genom vilket människor skulle kunna bli alltför rädda och därigenom kunna falla in i en tvingande dom; ty därigenom skulle mycket lite eller inget vinnas för själens fria utveckling.
[5] Ett tecken måste alltid vara av sådant slag, att det först och främst består av en välgörenhetshandling av något slag, och alltid på ett sådant sätt som om detta vore resultatet av tron hos den som blev visad den utomordentliga vänligheten; och för det andra måste tecknet aldrig avvika så långt från vad som är naturligt att även en så kallad världsligt vis person inte längre skulle ha kvar en naturlig förklaring! Tecknet måste visserligen få de så kallade upplysta världsliga människorna att stanna upp, men aldrig få dem att helt tro på det; för de har redan tillräckligt med begreppsmässig förmåga att känna igen en sanning för vad den är, även utan tecken.
[6] Men i dessa tider av magiker och trollkarlar kan tecknen tillämpas ganska starkt och påtagligt; för varhelst ett tecken utförs har människorna redan sett hundratals magiska trick utförda av persiska och egyptiska magiker, och därför gör ett tecken som utförs av oss inget särskilt intryck på de världsligt visa. Dessutom omges vi också på alla sidor av esséerna, som med lätthet utför alla slags tecken inför de blinda för att med tiden vinna över dem fullständigt. Och så får våra kraftigare och mer mirakulösa tecken folket i allmänhet att studsa till, även om de inte blir helt övertygade, och det är precis rätt åtgärd, och det skulle inte vara till någon fördel för folket om vi ansträngde oss ännu mer med tecken.
[7] När Jag helar alla sjuka, ja, till och med uppväcker de döda, kommer detta inte att orsaka alltför stor uppståndelse bland folket jämfört med esséerna, men det kommer orsaka största möjliga förargelse för tempelherrarna, som för länge sedan har förbannat essénorden, som sitter mitt framför näsan på dem, till helvetet. Eftersom denna order också har spritt sig till Judéen, har fariséernas mirakulösa botemedel ingen effekt alls längre, och allt detta är följden av esséernas smarta uppväckande av de döda, en hemlighet som vi känner till mycket väl men som är okänd för fariséerna.
[8] Men det är också ett riktigt skämt, att speciellt Jag är vattnet till esséernas vattenhjul, och ni kommer uppleva att folk kommer att säga er att Jag också är en lärjunge som kommer ut ur denna orden och nu arbetar för att främja denna orden, som nu själva är av den åsikten att de i moralisk mening snart kommer att kontrollera hela världen. Denna orden är därför tills vidare inte emot oss, och den tjänar oss utan att egentligen vilja tjäna oss; ty den mildrar våra tecken inför folket, och samtidigt har människorna fortfarande stor frihet i sina tankar och många bedömningar. Annars skulle vi inte kunna utföra så kraftfulla tecken!
[9] Men allt detta har Jag förutsett för denna tid och har låtit allt detta hända och bli till, så att vi nu, lätt och obehindrat, kan arbeta för människornas sanna fria frälsning så mycket som möjligt, utan att tvinga någon till sanningen genom vårt arbete. För tillfället orsakar inte våra ganska kraftiga tecken den ytliga betraktaren någon särskilt uppmärksamhet. Bara den som är något mer seriös om oss kommer naturligtvis att finna en outsägligt stor skillnad mellan de tecken som utförs av Mig och de som utförs av magikerna och esséerna. Men denna kunskap kommer inte skada hans själ eftersom han var tvungen att inse sanningen innan han kunde finna någon verklig skillnad mellan Mina tecken och esséernas. Han är därför redan ren, och för de rena är allt rent.”


81. Tecken för spridandet av Herrens lära

[1] (Herren:) “Jag skulle också kunna utföra tecken för Jerusalem, genom vilka hela Jerusalem skulle bli så överväldigat att de inte för två ögonblick skulle tveka på att låta sig fogas ihop med tron på Mig; men vilken tro skulle det vara? Det skulle vara en slav-tro baserad på rädsla och ångest och skulle vara en dom över människorna, som de inte skulle kunna hitta rätt från på tusentals år!
[2] Ty en blind, fantastisk tro har inte något inre värde för livet, vare sig den är baserad på sanning eller lögn, och är följaktligen svår att avlägsna från ett folk som är fångad av den. Och så länge som folken lever i en fanatisk tro, står det andligt i dom och därigenom i det djupaste själsliga slaveri, och det kan inte bli hjälp, varken här eller på den andra sidan, utom genom långvarig undervisning genom ord och gärningar och genom en grundlig och samtidigt högst förståelig förklaring av alla de mirakulösa ting som höll folkets själar fångna.
[3] Det bästa medlet är emellertid inrättandet av dåliga, falska och lögnaktiga präster, som med varje Guds lära har sprungit ur jorden som svampar och som senare tvingade sig på folket som ersättare för det gudomliga – först naturligtvis som visa och milda förmanare, lärare, tröstare och anhängare, och senare, när de verkligen hade folkets gunst, men då redan som domare, bestraffare och till och med som härskare över kungars troner!
[4] Nåväl, det händer ganska ofta att människorna får reda på deras onda gärningar, och den gamla, förstörda, fanatiska tron börjar förruttna och får allt större revor och hål; och hur flitigt den än lappas är det till ingen nytta, och snart finns det bara några få kvar som vid första bästa tillfälle inte skulle byta ut det gamla, lappade klädesplagget mot ett nytt. Men det kommer att ta åtminstone några tusen år för ett folk att ta sig dit!
[5] Var därför ytterst försiktiga när ni sprider Min lära, så att ni inte tvingar på den på någon, varken med svärd eller med alltför iögonfallande tecken! Såret från svärdet kan läka, men såret från ett alltför bländande mirakulöst tecken, nästan aldrig.
[6] Varhelst ordet är tillräckligt, utför inte några tecken; ty dessa har alltid varit medlen för de falska profeterna, genom vilka de alltid gör de blinda folken ännu blindare än de redan var. Med det menar Jag naturligtvis inte att ni inte skall utföra tecken i en nödsituation! Ni kommer att komma till alla slags hedningar, vars präster mycket väl förstår hur de skall utföra mirakler och göra alla slags profetior, som alltid går i uppfyllelse antingen genom en fint placerad, tvetydig diktion, eller genom vitt förgrenade, överenskomna medel, av vilka allt är en inspiration av Satan och hans änglar, och allt detta uppenbaras i människornas onda vilja och begär.
[7] Mot sådana ärkefalska profeter är det lämpligt att antingen utföra ett kraftigt mottecken, eller att för den bättre halvan av befolkningen förklara dess prästers falska mirakler så grundligt som möjligt; därigenom börjar åtminstone den bättre delen av folket att bli starkt misstänksam mot dess präster, och ni har praktiskt taget vunnit spelet.
[8] Först därefter kan ni också utföra ett välgörande tecken, genom att hela alla slags sjuka människor genom handpåläggning i Mitt namn, och här och där mätta de hungriga och törstiga, och även här och där avvärja en förödande storm genom att blott nämna Mitt namn mot de ondskefulla molnen i luften, som vid sådana tillfällen fylls av de smutsigaste och ondaste andarna. Därigenom kommer ni inte fängsla någons själ som med kedjor, utan leda dem fullständigt fritt, som en god herde leder sina lamm, som villigt följer varje steg han tar, eftersom de alltid kan bara förväntar sig gott från honom.
[9] Nu vet du, Min käre Matael, hur du och dina följeslagare måste gå tillväga när ni helt enligt Min vilja sprider Min lära genom ord och gärningar bland de folk över vilka du kommer att regera i framtiden!”


82. Svårigheter med att sprida den rena läran

[1] (Herren:) “Du kommer särskilt i de norra delarna av ditt rike, som en dag kommer bli det största på jorden, att möta ytterst mörka hedningar, som det kommer bli mycket svårt att föra sanningens ljus till; men behandla dem inte alltför hårt med den makt som du har fått! Du kan, där det är nödvändigt, närma dig dem med visst allvar, men inte med svärdet eller med alltför iögonfallande tecken; ty svärdet skulle endast utvärtes avlägsna deras gamla, inrotade vidskeplighet, men skulle förstärka den och göra den så mycket bittrare på insidan. Och med alltför uppenbara tecken skulle du bara byta ut en fanatism mot en annan! Ty varje folk som skulle se dina tecken skulle snart bli de största fiender till sina fortfarande icketroende grannar och förfölja dem med eld och svärd, och de gamla troende skulle göra samma sak mot de nya troende. Vad skulle uppnås med det?
[2] Men eftersom Min lära är ett sant fredsbudskap från himlen, bör den inte orsaka oenighet, stridigheter och krig bland jordens människor! Detta bör undvikas så mycket som möjligt. För att undvika detta skulle Jag bara behöva ta dig fast under Min allsmäktiga viljas kraft, varefter du självklart skulle vara oförmögen att tänka och handla annorlunda än Min uppmätta vilja; men hur är det med din fria vilja?! Om Jag ville detta, skulle Jag Själv aldrig ha behövt gå in i denna världs kött, ty Min eviga allmakt kunde ha gripit dig utan detta kött och tvingat dig att tala och handla si och så, precis som den en gång uppmanade profeterna att göra det. Ni skulle därigenom ha blivit fullkomliga, naturliga själar, som dessa svarta, men knappast någonsin fullkomliga Guds barn.
[3] Men för att ni själva skulle bli helt fria förkunnare av Mitt Ord för alltid, kom Jag till er i köttet på denna jord, där Jag inrättade Min barnkammare för hela oändligheten, så att ni, som Mina fria barn, också fritt kunde höra läran från Min mun, bedöma den och även sprida den vidare bland jordens folk; och den som fritt accepterar den i dess renhet kommer därigenom också fritt att få rätten till Guds mest välsignade barnaskap.
[4] Men den som inte tog på sig denna lära frivilligt, utan där den påtvingats honom på något sätt, han kommer inte att kunna ha någon del i utsikten till Guds sanna barnaskap förrän han fritt och helt på eget initiativ, vare sig här eller på den andra sidan, börjar bry sig om Mitt rena ord och frivilligt gör det till riktlinje för sitt liv.
[5] Tyvärr ser Jag att denna Min undervisning i allmänhet kommer att se väldigt sorglig ut om några år, efter att Jag har återvänt hem. Men Jag kan också se hur den kommer att bevaras i små gemenskaper, rena som solen, till tidens ände på denna jord! Och detta är en stor vederkvickelse för Mitt sanna fadershjärta. Men det som sker i allmänhet bör inte störa er alls; ty ni kommer aldrig göra filosofer av aldrig så många grisar. Ty för dessa varelser är snart vilken mat som helst tillräckligt god. Jag ropar: ’Kom till Mig, alla ni som mödofyllda och tyngda av bördor, för Jag skall vederkvicka er alla!’; men detta livskall kommer att förbli ohört och inte lydas av många!”


83. Svärdet som ett tuktomedel för otroende folk

[1] (Herren:) “Det kommer tider då de vise kommer att säga om Mitt ord: ‘Herre, nu är det verkligen svårt att vara människa; med hot och straff får man inte tala sanning, utan bara högst i hemlighet! Men vad de falska profeterna vill är en uppenbar lögn och därför hädelse! Herre, beväpna Dig för en gångs skulle och dra ut mot Dina fiender innan de fullständigt förstör Din livsåker!’
[2] Men Jag kommer fortsätta att vänta och vänta och säga till alla som kallar på Mig på detta sätt: ’Ha tålamod ett litet tag till, tills det givna måttet är fullt! Vänta till slutet så kommer ni att bli välsignade; för världens tvång kommer inte orsaka er rena någon skada på era själar, och ni som Mina yngsta barn som har gått igenom köttets väg i alla slags vedermödor, nöd och elände, kommer att vila desto närmare Mitt hjärta i Mitt rike, och Jag skall göra er till domare över världen och över dem som har plågat er med svårigheter och vedermödor utan anledning och rätt från Mig!”
[3] Kort sagt, Mina sanna lärjungar kommer alltid att kännas igen av det faktum, att de kommer att älska varandra såsom Jag älskar er alla, och att de aldrig predikar Mitt namn och Mitt ord med svärdet!
[4] Ja, om ett folk skulle stå helt i Mitt ljus en dag, och hotas av envisa, blinda, yttre hedniska folk som inte alls vill acceptera tron på Mig, utan förföljer Mina lamm med hast och raseri, då vore det dags att ta upp svärdet och jaga bort vargarna från de fromma hjordarna för gott. Men om svärdet någonsin tas upp mot vargarna i Mitt namn, då måste det tas upp på fullt allvar, så att vargarna kommer ihåg svärdet som har tagits upp mot dem i Mitt namn. För där en dom inträffar i Mitt namn, skall det inte se ut som om den bara är halvt allvarlig!
[5] Mot blinda hedningar, vars själar ännu är alltför långt från Min ordning och omöjligen kan förstå Mitt ord, men som annars ägnar sig åt sin tro med en särskild iver, bör svärdet bara sättas upp som en väktare för gränserna tills de närliggande hedningarna så småningom har börjat anpassa sig till Min ordning; om detta har skett, bör svärdet ersättas av broderlig enhet och kärlek.
[6] Men det är något helt annat om i framtiden människor, som från allra första början kallades ’Guds folk’ och undervisades och beskyddades som sådana, -ah, om de ihärdigt motsätter sig denna Min lära och förföljer den med den mest ondskefulla och själviska iver, ja, mot dem kommer det inte finnas några andra sätt än det skarpaste och mest skoningslösa svärd! Ve dem, om det släpps lös; ty då kommer inte någon sten lämnas ovanpå en annan, och barnen i moderns livmoder kommer inte att besparas! Och den som vill fly, kommer bågens pil att hinna upp och döda honom, ty av själviskhet och mot sin inre övertygelse ville han bli en mördare av Mitt ord och Mig; ty mot dem som Jag kommer att gå i strid med Mitt folk, kommer att få utstå en hård kamp, från vilken de aldrig någonsin kan komma ut som segrare!
[7] Nu har du också regeln för hur och när ni måste använda svärdet i Mitt namn! Har ni förstått allt detta väl och riktigt?”
[8] Matael säger: “Herre, Du min enda kärlek, efter allt som Du nådigast har sagt och förklarat, finner jag inte längre något mörkt i mig, och jag säger nu från djupet av mitt hjärta det livsvarmaste tack för detta och även på förhand tack från alla de människor som jag genom min iver kommer att vinna över till Ditt ord och Ditt rike!”
[9] Cyrenius säger: “Herre, samma tack frambär även jag och vågar inför Dig, åh Herre, nu göra en svag profetia utifrån det Du just har lagt till i förklaringen av användandet av svärd, beträffande Guds välkända folk: dessa är väldigt närvarande i Jerusalem! Över detta folk vill jag redan nu slå ett omänskligt stort kors; ty de verkar redan nu vara övermogna för svärdet!”
[10] Jag säger: “Inte riktigt än; de saknar fortfarande tre mästerverk av den mest omänskliga ondska! Min vän, först när de också har begått dessa brott, trots all undervisning och alla varningar, kommer ditt omänskligt stora kors att slås över denna stad och alla dess invånare med det skarpaste svärd! Vi vill vara tålmodiga med dessa människor i fyrtio år till och lite mer och kommer varna dem före deras fall i ytterligare sju år genom alla slags budbärare, genom att de döda uppenbarar sig och genom många och stora tecken på himlavalvet! Och, Min vän, skulle allt detta vara förgäves, först då kommer ditt omänskliga tecken att slås på dem i största mått och med det skarpaste svärd! Jag önskar att det kunde förhindras!
[11] Men vad som fortfarande kommer att ske, det vet bara Fadern, men ingen annan varelse i hela oändligheten! Men den som Han när tiden är inne kommer att uppenbara det för, kommer också att veta det!”
[12] Cyrenius säger: “Men Du, åh Herre, kommer veta det exakt; ty i Din ande är Du Fadern Själv!”


84. Fadern och Sonen i Jesus

[1] Jag säger: “Du har talat mycket väl! Fadern är i Mig i all fullhet; men som yttre person är Jag fortfarande bara en son till Honom och i Min själ vet Jag bara vad Han uppenbarar till Mig! Jag är Hans kärleks låga, och Min själ är ljuset från Faderns kärleks eld; men du vet, hur ljuset alltid och överallt verkar underbart!
[2] Solen, från vilken ljuset utgår, har en förunderlig inre och innersta struktur; men detta är endast känt för solens innersta väsen. Det yttre, även om det ger liv åt allting, vet ingenting om detta och tecknar ingenstans en bild från vilken man skulle kunna se solens inre och innersta struktur.
[3] Ja, Fadern är redan från evighet i Mig; men Hans innersta uppenbarar sig först i Min själ, när Han Själv vill det. Ändå vet Jag allt som har funnits i Fadern sedan evighet; men Fadern har likväl många saker i Sitt inre som Sonen inte vet. Och om Han vill veta om det, måste Han också fråga Fadern!
[4] Men snart kommer den stund, då Fadern i Mig, med Sitt innersta, kommer att bli fullständigt ett med Mig, den ende Sonen från evighet, precis som Faderns ande i era själar snart kommer att bli fullständigt ett med de själar som fortfarande finns i era kroppar; och först då kommer allt att uppenbaras för er genom Faderns ande i er vad som omöjligt skulle kunna uppenbaras för er nu! Och sålunda vet Fadern i Mig fortfarande mycket som Sonen inte vet! – Förstå du detta väl?”
[5] Vissa av lärjungarna säger: “Åh, är inte detta igen en stenhård undervisning! För det måste vi återigen be om en förklaring! För om Du och Fadern är ett, hur kan Fadern i Dig veta mer än Du? Och ändå, enligt Din efterföljande undervisning är Du Fadern Själv? Nåväl, låt den som kan och vill förstå det, – vi förstår det inte! Det blir tätare och tätare! Något kanske ligger bakom detta, men till vilken nytta? Vi förstår det inte! Herre, vi ber att Du skulle förklara detta tydligare och mer levande, för detta är inte till någon större hjälp för oss!”
[6] Jag säger: “Åh barn, åh barn! Hur länge måste Jag stå ut med er innan ni förstår Mig?! Jag talar nu som en människa till er människor, och ni förstår inte människan; hur skall ni senare förstå ett rent Guds ord?! Men för att förbereda er ännu bättre på detta, kommer Jag förklara detta lite närmare, så lyssna mycket noga på Mig!
[7] Föreställ er solens faktiska kropp som ’Fadern’, i vilken alla förutsättningar är närvarande för att ständigt producera det utomordentligt kraftigt lysande höljet, som är synligt för er. Ljushöljet runt solens kropp är ungefär detsamma som den atmosfäriska luften runt denna jord, som också omger hela denna jord på flera tusen manshöjder och bildar därmed tillsammans med jorden en tämligen kraftigt upplyst, stor, skenbar skiva, sett från månen.
[8] Men hur bildas jordens luft? Från jordens innersta livsprocesser! Jordens innersta är därför i första hand full av luft, och endast det mycket betydande överskottet samlas alltid i samma mängd runt jorden. Men för att jordens inre ständigt skall kunna producera luft, måste det finnas en evigt aktiv eld inom den, som alstras av de inre andarnas stora aktivitet.
[9] Föreställ er det såhär: Den innersta elden motsvarar vad Jag kallar ’Fader’, och av alla element som upplösts av den inre elden skapas luften, vilket motsvarar vad vi kallar ’själ’.
[10] Elden kunde inte finnas till utan luften, och luften kunde inte finnas till utan elden. Elden är därför också luften, och luften är också elden; ty lågan är i sanning blott luft, vars andar är i den största aktivitet, och luften i sig är också ren eld, men i ett vilotillstånd av de andar som den består av. Det är därför lätt att förstå att elden och luften i grund och botten är ett. Men tills luftandarna är uppväckta tills en viss grad, förblir luften endast luft, och det är därför stor skillnad mellan den uppväckta eldluften, som redan är eld, och den fortfarande faktiska vilande luften.
[11] I elden själv finns ljuset och därmed, andligt sett, den renaste och högsta kunskapen och insikten; i luften, som genomsyras av eldens ljus, finns också full kunskap och insikt, men i redan mindre grad. Om den lugnare luften också blir så upphetsad att den själv blir eld och ljus, då finns också den högsta kunskapen och insikten överallt i den.
[12] Jorden liknar med en sådan struktur därför en människa. Den innersta elden är själens kärleksande i dess aktivitet, och luften liknar själen, som absolut också kan vara en eld-ande, om den helt genomträngs av andens kärlek, som är dess verksamhet, och därigenom blir fullständigt ett med anden! Och själen blir detta genom andens pånyttfödelse.
[13] Och förstå, precis samma förhållande finner ni i solen. I dess innersta finns en mycket häftig eld, vars ljusstyrka överstiger den yttre ljusatmosfärens ljusstyrka obeskrivligt mycket. Ur detta ljus alstras den renaste solluften, och denna luft blir själv eld och ljus på sin yta, men i mindre utsträckning eftersom elden och dess starkaste ljus finns i solens stora centrum. Men den yttre solljusatmosfären är i grunden exakt densamma som elden i den stora solens mitt! Den kräver bara högsta upphetsning, så kommer den bli precis som den innersta elden.
[14] Nu är denna solens innersta eld som Fadern i Mig och Jag är ljuset och även elden som alltid kommer fram ur den grundläggande centrala elden, genom vilken allt som finns skapades, lever och existerar. Sålunda är Jag i Min nuvarande existens det yttre och aktiva elementet av den innersta Fadern i Mig, och därför är allt av Fadern Mitt och allt som är Mitt tillhör också Fadern, och Jag och Fadern måste därför nödvändigtvis vara fullkomligt ett, med bara en skillnad, att det i den innersta elden alltid måste finnas en djupare kunskap och insikt än i det yttre ljuset, som bara uppeggas av den inre elden till en sådan grad som är nödvändigt.
[15] Jag skulle också kunna med-uppegga Mig Själv; med då skulle det vara över för er, precis som det skulle vara för alla himlakroppar som kretsar runt denna sol, om solens yttre ljusatmosfär skulle antändas i kraften av den innersta solens eld och ljus, vars kraft så skulle uppegga alla andar i skapelsens vida rymd, att det omedelbart skulle bli ett oändligt, allsmäktigt eldhav som plötsligt skulle lösa upp all materia! Nåväl, det inre av solens materia är förvisso så ordnat att den kan motstå denna eld, och det kraftfulla vatten som ständigt strömmar på den som ett resultat av den ständiga cirkulationen – liksom blodets cirkulation hos människor – ger elden ett ständigt arbete med att lösa upp och bilda ny luft och från detta igen vatten, och kan därför inte angripa den faktiska solens kropp på ett destruktivt sätt; och även om delar av det är upplöst, ersätts den snart av det inkommande vattnet. Och så måste allt förbli i konstant ordning.
[16] Om ni nu vill titta lite närmare på denna bild, måste det bli något tydligt för er vad ’Fadern’ och vad ’Sonen’ egentligen är, och vad själen och anden i den är! – Säg Mig nu om ni ännu inte är helt på det klara med detta!”


85. Fenomen vid Herrens dop

[1] Simon Judas säger: “Herre, när Du döptes med vatten framför mig i Jordanfloden av Johannes, såg vi genast en låga i form av en duva sväva ovanför Ditt huvud, och det sades att detta var Guds Helige Ande! Och då hördes en röst i luften: ’Se, detta är Min älskade Son, som Jag har välbehag i. Ni skall lyssna på Honom!’ Vad var detta? Varifrån kom denna heliga låga, som talade de tydligt hörbara orden? Hur skall vi förstå detta?”
[2] Jag säger: “Var annars kunde detta ha kommit ifrån, än bara från Mig Själv? Eller tror ni att Fadern bor bakom stjärnorna i den oändliga rymden, som lät lågan komma ovanför Mitt huvud och som också talade vissa ord från samma oändliga höjd ner till jorden? Åh, du vackra, blinda människors blindhet! Om den evige Fadern bor i Mig, Hans lika evige Son, på det sätt som Jag har visat er tillräckligt tydligt, var kan lågan och rösten ha kommit ifrån? Titta här, så kommer du se samma låga ovanför Mitt huvud! Och lyssna, så skall du höra samma ord igen!”
[3] Då såg alla lågan sväva i form av ett brinnande kors eller av misstag uppfattad i form av en duva, som i princip också representerar ett kors, och samtidigt hörde alla de redan välkända orden.
[4] Men Jag sade: “Detta var Faderns röst i Mig, och lågan uppstod från Min oändliga yttre livssfär, som är Min yttre verkande helige ande! Förstår du nu detta väl, Simon Judas?”
[5] Och alla sade: “Ja, Herre, nu är också detta klart, även om det är underbart underbart!”
[6] Matael sade: “Herre, Herre, Du för evigt visaste, stora ting som inte kan studeras har Du förklarat för oss och visat Din ordning, som den är och har varit från evighet! Jag kan nu tänka fram och tillbaka, och se, allt är klart och ljust för mig, beträffande alla oföränderliga förhållanden mellan Dig, Skaparen och oss, Dina skapelser! Alla Dina arrangemang är så vist inrättade, att inte ens det skarpaste sinne och det klaraste förnuft kan finna den minsta motsägelse.
[7] Först när jag placerar mina tankar i den djupaste bakgrunden av alla tider och evigheter, måste jag tänka att allt som är skapat, alla ursprungliga ärkeänglar, alla himlar, alla världar – som solar, jordar, månar, alla stjärnor, som enligt Din förklaring inte är något annat än solar, jordar och månar, som vi dödliga naturligtvis inte kan se med våra köttsliga ögon på grund av det alltför långa avståndet, måste fortfarande ha haft en början, annars skulle deras existens inte vara tänkbar, i alla fall inte för mig! För i vissa positiva relationer tänker jag så här: En varelse, sak eller materia som aldrig har börjat existera, kan faktiskt inte existera alls! Eller skulle en sak kunna bli till ur ingenting, som Du som Skapare aldrig har tänkt på?!
[8] Därför måste något som existerar, till exempel en ursprunglig central sol, i ett skede ha tänkts ut av Dig i Din gradvisa ordning, innan den, och naturligtvis först då, börjar verka i sin sfär som en konkret ursprunglig sol. Den kunde emellertid, enligt mitt sätt att tänka, inte finnas där om Du inte hade tänkt på ens atom av dess väsen! Kort sagt, den kunde inte finnas till om den inte hade någon början av att finnas till! Den kan naturligtvis vara eoners eoner sekler gammal, till och med hundra tusen gånger äldre, det spelar ingen roll; om den obestridligt finns där så måste den ha haft sin början. När, det är oviktigt och något man inte behöver oroa sig för!
[9] Nu skulle man naturligtvis kunna applicera samma mening på Dig, och Din fullständigt fasta evighet skulle utan någon början därför falla samman till en mycket vacker intighet! Det är bara att i detta fall, säger mig mitt rena sinne och mitt klara intellekt något helt annat! Även om jag går in i mina tankar i evigheters evigheter tillbaka, kan jag inte föreställa mig något slut. Då återstår den oändliga rymden och med den tidens lika oändliga varaktighet.
[10] I denna därför nödvändigtvis oändliga, eviga rymden måste denna ursprungliga oändliga kraft ha varit närvarande, för den oändliga expansionen av rymden beror på det, och utan den är rymden otänkbar precis som denna kraft är otänkbar utan rymden. Denna kraft kan bara vara en, precis som rymden bara är en; den måste ha något slags centrum i sig och så att säga en gravitationspunkt, som den oändliga rymden själv. Men eftersom rymden som sådan existerar, så måste det mest oändliga och därför friaste väsendet i den uttrycka sig själv, genom att känna sig själv; för hur skulle han kunna finnas till om han inte i sin högsta frihet uppfattade att han finns till?!
[11] Men vad som är tillämpligt på rymden, måste också vara tillämpligt på den kraft som den rymmer; den måste nödvändigtvis också känna att den existerar, annars skulle den omöjligtvis kunna finnas där. Kort sagt, detta är nödvändigheter som finns i sig själva och är så betingade ett det ena inte kan existera utan det andra! Men allt detta är från början och märkligt nog Ditt andligaste ursprungliga väsen självt, där det ena inte skulle kunna existera utan det andra!
[12] Såvitt jag förstår är Du därför lika nödvändigtvis evig som allt annat bara måste vara timligt, åtminstone beträffande dess formella existens! Men nu kommer en helt annan fråga!
[13] Eftersom alla dessa synliga och även osynliga skapelser måste ha haft en början även om det var otänkbart länge sedan, vad gjorde Du, åh Herre, under de evigheter före denna början? Jag märker på Ditt vänligt leende ansikte, att jag ställde en något dum fråga; ändå är jag ganska övertygad om att det inte är utan substans! Och Du, åh Herre, kommer också tända ett litet ljus för oss i denna fråga! Min sökande själ vill vara helt på det klara med detta.”


86. Skapelsens ofantlighet

[1] Jag säger: “Min käre vän Matael, den oöverstigliga skillnaden mellan Gud och den skapade begränsade människan kommer alltid att finnas, även av det mest fullkomliga slaget, och det kommer i all evighet aldrig att avskaffas, att Gud i Sitt ursprungliga väsen alltid måste vara oändlig och evig i allting, medan människan i framtiden kommer att existera i sitt ständigt mer fullkomliga väsen, men hon kan och kommer aldrig nå måttet för Guds oändliga ursprungliga väsen.
[2] Människan kan likna Gud till formen, även i kärlek och dess kraft, men ändå för evigt aldrig fullständigt den väsenslika yttre omfattningen av Guds oändliga visdom; och så skulle de långa evigheterna i deras otaliga evighetsperioder mycket väl kunna innehålla så mycket som säkert skulle kunna finna sin plats i den mest oändliga rymden, som inte ens en ursprunglig ärkeängeln kunde ha drömt om! För även en ursprunglig ärkeängel har en alltför begränsad kapacitet för detta; först när varje ursprunglig ärkeängel har tagit vägen genom köttet som Jag, kommer han att kunna förstå mer, – men allt i hela den eviga oändligheten är omöjligt!
[3] Ja, ni kommer för evigt och alltid att lära er nya mirakler och börja finna er själva i dem, men ni kommer aldrig att komma till slutet av dem, och skälet till detta kan ni lätt förstå, om ni funderar på om det skulle vara möjligt att räkna tills ni når slutet av siffrorna! Men om Jag, i anden, ständigt existerar, tänker, vill, handlar och utför sedan all evighet som en och samma Gud, alltid av samma kärlek och visdom, som i sig själv måste kännas mer fullkomlig och mer solitt välsignad genom varje skapelseperiod genom det arbete som har fullbordats för alla framtida evigheter, så kan de visare bland er mycket väl föreställa er att Jag, som Fadern nu talar i Mig och ur Mig, säkerligen inte övernattade i någon form av vinterdvala i någon oändlig punkt i den eviga rymden fram till denna skapelseperiod! Även om en skapelseperiod från dess ursprungliga början till dess slutliga andliga fullbordan kan vara tusentals gånger tusentals eoner gånger eoner av tusen jordiska årscykler (JSE05,05: 1 eon=deciljon gånger deciljon jordiska år, 1 deciljon=1 följt av 60 nollor, sålunda 1 eon= 10 upphöjt 120), är en sådan skapelseperiod fortfarande ingenting jämfört med Mitt oändliga Väsen, och dess för er omätliga storlek är spatialt (som har att göra med utsträckning i rummet, övers. anm.) sett ingenting i den oändliga rymden!
[4] Du, Matael, känner väl till de gamla egyptiernas zodiak, och Regulus i det stora Lejonet är välkänd för dig! Vad är det för ditt öga? En skimrande prick, – och där den befinner sig i rymden är den ändå en så stor himlakropp att en blixt som färdas en sträcka av 40 000 fältfåror (1 fältfåra ungefär 1/4 timme. 10 fältfåror = 1 tysk mil. 400 000 / 10 = 40 000 mil = ljusets hastighet per sekund. Notering av Jakob Lorber: 1 tysk mil = 7,5 kilometer, sålunda 40 000 tyska mil = 300 000 kilometer; Robert Blum vol 2, kapitel 299,08), skulle enligt de forntida arabiska numeriska indelningarna som du, Matael, väl känner till, ta mer än en biljon år för att täcka avståndet från dess norra pol till dess sydpol! Dess verkliga namn är Urka, eller bättre Ouriza (den första eller början av skapandet av eoner av eoner solar i ett nästan oändligt brett skapelseklot); den är själen eller tyngdpunkten i ett skapelseklot, som egentligen bara bildar en enda nerv i världsskapelsernas stora människa, (kosmiska människan, övers. anm.) av vilka den föreställde store mannen ifråga har ungefär lika många som hela jorden har sand och gräs, där den stora världsmänniskan (kosmiska människan) i själva verket bara bildar en skapelseperiod från dess begynnelse till dess andliga fullbordande.
[5] En sådan Urka och ännu mer en hel skalglob är redan respektabelt stora ting, och ännu obeskrivligt större är en sådan kosmisk stor människa! Men vad har hon jämfört med den eviga, oändliga rymden? Så gott som ingenting! Ty allt som finns är som med nödvändighet är begränsat, även om det kan verka oändligt stort, det är i förhållande till den oändliga rymden så gott som ingenting, eftersom det aldrig kan bilda något beräkningsbart förhållande till den oändliga rymden.
[6] Nu frågar Jag dig, Min käre Matael, om du utifrån vad som har sagts kan börja misstänka vart detta egentligen leder!”
[7] Matael säger: “Åh Herre, ja, ja jag förstår mycket väl; men med denna förståelse börjar jag förlora mig själv och upplösas till ingenting! Ty Din eviga makt och storhet, den oändliga rymden och den eviga tidsrymden uppslukar mig fullständigt. Det är fortfarande dimmigt i mig, men om jag korrekt har förstått vad Du, åh Herre, så att säga har inandats i oss, det vet jag knappt, eller faktiskt inte alls, att det inte bara – efter att räkna på arabiskt sätt – ligger deciljoner eller eoner av sådana skapelseperioder bakom Dig, utan oräkneliga? För om jag skulle räkna baklänges i tiden och börja med denna nuvarande, skulle jag sannerligen aldrig sluta räkna och aldrig komma fram till den som kan sägas vara Din första!
[8] Kort sagt, Du har ingen begynnelse, och så kan också Dina skapelser omöjligen någonsin ha haft en begynnelse, och hur många av dem som den eviga rymden än kan innehålla, finns det ingen om vilken man skulle kunna säga: ’Se, denna var den första! Innan den, fanns ingenting skapat!’ För bakom en sådan förmodad första ligger det fortfarande en hel evighet! Vad skulle Du ha gjort under den under Din alltid samma existens? I den oändliga rymden finns det plats för oändligt många skapelser; och kommer ändå att ha plats för eoner gånger eoner många och för evigt alltid oräkneliga nya, och dessa framtida skapelser kommer inte att öka på de som har funnits sedan evighet, eftersom något oändligt och oräkneligt aldrig kan bli mer, eftersom det redan är oändligt många.
[9] Ja, om jag börjar räkna denna period som ett, kommer det säkerligen att öka med ett, likt det under kommande eoner eller oändligheter kommer att öka med ett och ett; men där det redan är oändligt många tillbaka, är ingen ökning av den tänkbar! De nya skapelserna räknas som något i sig, men lägger inte till något till de tidigare skapelserna!
[10] Såhär låter min förståelse som vill förgöra mig totalt! Men bort med sådana tankar, som på grund av sin oändliga omfattning fullständigt krossar och förstör min själ, som är för liten för det! Om jag bara har evigt liv, kärlek och nåd till det, kommer jag aldrig mer önska att ens få veta mer om månen eller ens vår sol! Jag inser nu också hur dumt det var av mig att fråga Dig om något som är helt olämpligt för en begränsad person att fråga om! Herre, förlåt mig min stora dumhet!


87. Herrens inkarnation i denna skapelseperiod och på vår jord

[1] Jag säger: “Nej, Min vän, detta är ingen dumhet, utan en nyfikenhet som går lite för långt och för djupt detta jordeliv; för så länge som själen inte har blivit ett med Min ande inom sig, är det omöjligt för dig att förstå och begripa sådana saker i deras sanna djup. Om du snart når andlig pånyttfödelse och till och med befinner dig på den andra sidan som en fullkomlig varelse, kommer du förstå många saker i grunden, men bara i den mån de berör denna nuvarande skapelseperiod, i vars ordning varje föregående skapelse hade sin existens och, som på något sätt fullständig, fortfarande har den nu och för alltid är andligt existerande. Ändå finns det en enorm skillnad mellan denna och alla tidigare skapelseperioder, precis som det är en monumental skillnad mellan denna jord och andra oräkneliga världar hos den ursprungliga kosmiska människan.
[2] Med alla de evigt oräkneliga för-skapelserna, som alla föreställde och utgjorde en ursprunglig kosmisk människa, har Jag aldrig klätt Mig i kött som människa på någon av jordarna genom Min viljas kraft, utan korresponderade bara med deras mänskliga varelser genom de renaste änglaandarna som skapades särskilt för den skapelsen. Bara denna skapelseperiod har bestämts att ha Mig framför sig på en liten kosmisk kropp, som är just denna jord, för alla föregående och efterföljande skapelser i den oändliga evigheten i Mitt evigt ursprungliga gudomliga väsen i köttet och i den smalaste formen, och att bli undervisad av Mig Själv.
[3] Jag ville för alla framtida tider och evigheter skapa Mig sanna och verkliga barn som fullständigt liknar Mig, dock inte som vanligt, utan verkligen uppfostra dem genom Min faderskärlek, så att de sedan skulle regera över hela oändligheten med Mig.
[4] Men för att uppnå detta, tog Jag, den oändlige, evige Guden, på Mig köttet som Mitt gudomliga väsens huvudsakliga livscentrum, för att framställa Mig för er, Mina barn, som en synlig och kännbar Fader och för att från Min egen mun och hjärta lära er den sanna gudomliga kärleken, visdomen och kraften, genom vilka ni som Mig Själv bör och skall regera, inte bara alla varelser under den nuvarande skapelseperioden, utan också de föregående och alla som kommer att följa i framtiden.
[5] Och därför har denna skapelseperiod den fördelen framför alla andra, som ännu inte är klart nog för er, att den är den enda i all evighet och oändlighet i vilken Jag Själv fullständigt klädde Mig i mänskligt kött, och i hela den stora, skapelse-människan har Jag valt detta skal-klot, och i Sirius centrala sol-region (galax, övers. anm.) omgiven av två hundra miljoner solar där var och en är omgiven av många jordkroppar, i synnerhet denna vi står på nu, för att Jag Själv skall bli en människa och uppfostra er människor som Mina sanna barn för hela oändligheten och evigheten bakåt och framåt. Och om du Matael, som en av de skickligaste matematikerna överväger detta ordentligt, kommer evigheten och rymdens oändlighet inte längre att störa dig alltför mycket.
[6] För den fortfarande så visa, ändliga och begränsade själen är förstås begreppen oändlighet och evighet något som med nödvändighet alltid är förtryckande och obegripligt; men inte längre så för den en gång uppväckta anden i själen. För han är fri och liknar Mig i varje avseende, och hans rörelse är av ett slag att alla rumsliga relationer är fullständigt noll för honom, och det, Mina vänner, är redan en mycket viktig egenskap hos den andliga människan!
[7] Föreställ er alla kroppars rörelser, hur snabba de än är, som Jag redan har förklarat tillräckligt vid ett tidigare tillfälle, så kommer ni snart inse att den snabbaste rörelsen hos de centrala solarna som ni har fått veta om, att även om deras hastighet ökar eoner gånger eller dess kraft ökar eoner gånger, så är de jämfört med en andes hastighet fortfarande lika långsamma som en snigel, eftersom det fortfarande krävs tid i förhållande till ett ytterst långt avstånd som färdas i rymden, medan för varje ande är alla aldrig så omätbara rymdavstånd detsamma; ty för anden är ’här’ och det omätbart långt borta ’där’ detsamma, medan skillnaden i rumsligt avstånd gör en mycket väsentlig skillnad för varje annan rörelse.
[8] Vidare vill Jag uppmärksamma er på hur en människas ande, även om den inte är fullständigt ett med själen, ändå får en egendomlig känsla att strömma in i själen och därigenom gör sig märkbar som något rent andligt, i det att den minns alla fakta (händelser) – och även om de har hänt en evighet före denna nuvarande tid! – framställs som om de äger rum just nu, eller som om anden var närvarande som ögon– eller öronvittne. Det skenbara av att vara ’långt borta’ för sådana fakta som hände för länge sedan, produceras endast av den begränsade själen i hennes hjärna. I själen tar minnet platsen för denna andliga känsla; men detta för inte faktumet (händelsen) till närvaron, utan placerar det i tiden när det hände. Anden placerar sig emellertid som närvarande i den tid då händelsen ägde rum, och även framtida händelser, som om den ägde rum i just detta ögonblick, antingen som redan påbörjad eller för länge sedan avslutad.
[9] De världsligt visa kallar denna rena andliga känsla av visualisering av fakta från antingen länge sedan eller av fakta som kommer att inträffa i framtiden för människors fantasi. Men det är det inte, för man kan bara kalla det för fantasi som själen själv sätter ihop som något nytt från sina lager av bilder och därmed skapar en form eller ett verk som annars inte finns i naturens fria värld. Ur denna rent själslika förmåga har alla redskap uppstått, människornas alla byggnader och kläder samt allsköns poesi, vars bakgrund mycket sällan är en uppenbar sanning, utan mest bara en uppenbar lögn och egentligen ingenting alls.
[10] Det är alltså detta, vad man kan kalla fantasi; men den tidigare nämnda känslan eller känslan av visualisering av antingen tidigare eller framtida fakta är en livsegenhet hos anden, och den rent tänkande människan kan därav sluta sig till att anden i människan inte har med rummet att göra och lika lite med tiden och därför råder över båda.
[11] För anden existerar bara rymden, först när han skapar och vill ha en, och under exakt samma förutsättning också en tid. Om han inte vill ha tid, tar den eviga närvaron av det förflutna, nuet och framtiden omedelbart dess plats.
[12] Slutligen skulle ni kunna märka en tredje rent andlig egenskap hos er om ni verkligen skulle verkligen skulle vara uppmärksamma på den! Denna egenskap består i det faktum att ni kan föreställa er vilken sak som helst, oavsett hur stor den är, i alla dess delar och kan med en blick överblicka en hel solregion. Själen med sin sinnesförnimmelseförmåga måste långsamt och tidvis betrakta en sak från alla håll och måste dissekera den för att bara gradvis kunna bilda sig en helhetsbild av den. Men anden flyger runt en hel central sol inifrån och ut på ett knappt tänkbart ögonblick, och lika snabbt också runt ett oräkneligt antal sådana solar och alla deras planeter; och ju mäktigare anden är enligt själens ordning, desto ljusare och mer exakt är andens överblick och insikt i skapelsens största och fortfarande oändligt komplicerade ting.
[13] ‘Ja’, säger ni och med rätta, ’hur är en sådan snabb, total överblick möjlig för anden?’ Och Jag säger och svarar er: På det mest fullkomliga sätt, precis som det är möjligt för en fullkomlig själ, som har utvecklats efter naturens ordning, kan känna genom sin yttre livseter, – vilket ni har gott om bevis för hos de svarta. Men med den väsentliga skillnaden att en sådan egenskap hos själen, hur stor den än är, inte riktigt kan jämföras med en liknande egenskap hos anden, eftersom den med nödvändighet är rumsligt begränsad och endast under vissa transcendentala–naturlika ursprungliga element kan tänka och känna utanför sin grundform, och ju närmare dess faktiska liv och form dess faktiska livform den är desto tydligare och klarare. Ty längre bort har hon svårt att uppnå detta även i sitt fullkomliga, naturligtvis rent själiska tillstånd; och hur mäktig en själs yttre livssfär än må vara, kommer hon inte att kunna uppfatta någonting i Afrika.


88. Själens och andens strålande livssfär

[1] (Herren:) Ah, när anden under vissa hänryckta tillfällen sänder ut den avlägsna känslan i den fullkomliga själen med dess ursprungliga livseter, då ökar förmågan att känna och verka på avstånd avsevärt, och själen kan i sådana ögonblick nå även mycket avlägsna stjärnor och överblicka dem med stor precision; men när anden i själen drar sig tillbaka på ett ordnat sätt, kan själen med sin rent yttre livssfär bara nå så långt som hon kan finna något som elementärt motsvarar henne.
[2] Det är emellertid helt annorlunda med andens yttre livssfär. Denna är lika med etern, som jämnt fördelad fyller hela den oändliga rymden. När anden, fritt framträdande i själen, väl uppväcks, uppväcks samtidigt också dess yttre livssfär och dess syn, känsla och handlande sträcker sig utan minsta begränsning så oändligt långt borta som etern helt igenom fyller rymden mellan och i skapelserna; ty denna eter är – mellan oss – i själva verket helt identisk med den eviga livsanden i själen. Anden är bara en kondenserad brännpunkt för den allmänna livsetern som fyller hela oändligheten. Och när den kommer i kontakt med den yttre livsetern som en fullvuxen varelse, förenas dess känsla, tänkande och seende omedelbart med den oändliga livsetern med de mest oändliga avstånden utan att försvagas, och vad den stora livsetern känner, ser, tänker, vill och utför genom att omge och tränga igenom allting, det tänker, ser, vill och utför själen, så länge som hon är genomsyrad av sin ande och så länge som han är förbunden med den oändliga och mest allmänna livsetern som han är nära besläktad med.
[3] Skillnaden mellan den yttre livssfären av en aldrig så fullkomnad själ på egen hand och andens yttre livseter är därför lätt förståeligt oändligt och outsägligt stor, och ni kommer nu börja förstå hur det är möjligt för en ande att förflytta sig, känna, se, tänka på ett aldrig så stort avstånd, ja att genomtränga hela oändligheten på egen hand, eftersom han i hela den eviga oändligheten är oavbruten och oförsvagad en och densamme på alla punkter i hela den oändliga rymden.
[4] Om det i själen finns delar av den allmänna anden som är åtskilda, så bildar de ändå fortsättningsvis en fullkomlig enhet med den allmänna anden, så snart de helt genomtränger själen som en följd av den föreskrivna andliga pånyttfödelsen. Därigenom förlorar de med all säkerhet inte sin individualitet, eftersom de som livets brännpunkter i själens mänskliga form också besitter samma form som sin själ, som faktiskt är deras kropp, kan de som andar omedelbart se och tydligt iaktta allt som är särskilt individuellt närvarande i sina omslutande själar. Av denna anledning kan emellertid en själ som är helt fylld med sin ande se, känna, höra, tänka och vilja allt detta, eftersom den då är helt ett med sin ande.
[5] Och det under denna tydliga förklaring fortfarande inte har kommit upp något ljus i er om andens väsen och dess förmågor, skulle Jag sannerligen inte själv veta på vilket sätt Jag kunde ha gjort detta ännu klarare för er innan er andes pånyttfödelse i era själar! Därför tala helt öppet alla, om ni nu slutligen har förstått Mig beträffande denna mycket viktiga punkt!


89. Guds allvetenhet

[1] Matael och flera andra säger: “Åh Herre, gott, vi är nu helt på det klara med det och vet knappast vad mer vi borde fråga Dig om! Herre, ställ nu några frågor till oss; ty Du vet bäst var vi fortfarande saknar något!”
[2] Jag säger: “Detta vore något klumpigt av Mig om Jag måste fråga er om något, som om Jag måste lära Mig något av er, eftersom Jag vet och ser allt som pågår inom er! Ja, till och med era innersta tankar, som ni nästan inte ens vet själva, är tydligt synliga för Mig som solen på himlen, och Jag skulle fråga er något, som om Jag inte redan visste det?! Skulle inte detta vara klumpigt eller åtminstone en värdelös, tidsödande mun- och tungövning?!”
[3] Den svarte mannen som står bredvid säger här: ”Herre, detta förefaller vara något självmotsägande; ty såvitt jag vet frågade Du för en stund sedan Själv Dina vita lärjungar om de hade förstått det ena eller andra ordentligt! Detta är likväl också en fråga genom vilken man vill veta det ena eller andra av någon, som man tidigare inte fått rätt förtydligande av! Varför frågar Du lärjungarna? Visste Du inte huruvida de har förstått Dina stora och mycket visa uppenbarelser?”
[4] Jag säger: “Åh, du Min högt värderade svarte vän! När det gäller att ställa frågor frågar man inte alltid om sådant som man själv inte vet i förväg, utan man ställer ofta frågor, och av goda skäl, på ett undersökande sätt för att få ens medmänniskor att fundera över något.
[5] En lärare frågar sina elever om saker som han redan vet och måste veta utan de små lärjungarnas svar. Och domaren frågar syndaren om lagen, som han har syndat mot, inte för att få veta vad han har gjort mot lagen, – vilket domaren är väl medveten om – utan han vill bara ha ett erkännande från syndaren och straffar den illmarige överträdaren, om han envist förnekar allt det som domaren genom flera vittnesutsagor sedan länge har blivit fast övertygad om!
[6] Och därför frågar också Jag som en högst rättfärdig lärare och som en högst rättfärdig domare alltid er människor, inte med syftet att lära Mig något av er som Jag inte visste tidigare, utan för att truga er att tänka själva och undersöka er själva! På detta sätt kan Jag fråga vem som helst; men om Jag vill fråga någon som er, som om Jag ville övertyga Mig Själv om han eller hon av Mina lärjungar har förstått Min undervisning eller inte, så vore det en fåfäng och klumpig fråga från Min sida, eftersom Jag som Gud har kunnat veta i en evighet, även utan några frågor, vem i denna tid på denna jord som skulle veta det och hur! Är du nu på det klara över detta?”
[7] Den svarte säger: “Ja, Herre, och jag ber Dig om förlåtelse att jag har besvärat Dig, åh Herre, med min mycket klumpiga fråga! Hädanefter kommer jag inte göra det igen, om jag får förmånen att vara i Din heliga närhet med mina följeslagare en tid till!”
[8] Jag säger: “Du kan vara med Mig så länge du vill och även ställa frågor! Om det är något som inte är tillräckligt klart för dig, har du, precis som alla andra, den fria och fulla rätten att fråga! För nu ger Jag Mig Själv helt öppet på denna plats; senare kommer det en tid då Jag inte kommer att lyssna på någon fråga från någon på ett tag. Det är fortfarande något av en lucka inom dig; utforska dig själv och fråga, så skall du även i detta avseende få ljus!”
[9] Den svarte säger: “Åh Herre, jag behöver inte utforska mig själv särskilt länge, för jag vet redan om mina luckor sedan länge! Och se, det är en huvudlucka att jag inte på minsta sätt kan förklara Guds allvetande för mig själv! Hur kan Du veta om allt i hela oändligheten?”
[10] Jag säger: “Ja, om du fortfarande inte förstår detta, har du inte förstått Min uppenbarelse om andens yttre livssfär på djupet! Du kommer att ha förstått hur skapelsens eviga rymd är evig och oändlig, och hur det inte är uppfyllt av något annat än Min eviga ande, som är ren kärlek, därför liv, ljus, visdom, den klaraste självmedvetenhet, den mest bestämda känsla, varseblivelse, att se, höra, tänka, vilja och verka.
[11] I Mig finns brännpunkten för just denna enda och oändligt samma ande, som dock är ett med sin oändligt stora och oändligt fyllda yttre livseter, som i Mig står i den mest intima förbindelse med livets huvudbrännpunkt med allt som det innehåller. Men denna Min yttre livssfär tränger igenom allt i hela den eviga oändligheten och ser, hör, känner, tänker, vill och utför på exakt samma sätt överallt.
[12] Upp till ett visst avstånd är din själ också kapabel till detta, och det skulle vara svårt för någon att skapa en ond tanke i din närvaro, utan att du omedelbart vet det. Och precis som du kan göra detta med hjälp av din själs kraftiga yttre livssfär, som alltid står i den mest intima förbindelse med den och ditt klara jag på så sätt expanderar långt bortom dig själv, så är det samma sak med Min yttre livseter, med den enda skillnaden att din själs yttre livseter endast är begränsad till ett visst utrymme, eftersom hon som substans inte kan spridas vidare av främmande element på grund av olikheten.
[13] Men andens yttre livseter kan för evigt aldrig komma i kontakt med några främmande element, eftersom allt i princip är honom själv; och kan därför fritt och obehindrat oändligt se, känna, höra och förstå allt som finns. Och förstå, detta är grunden, helt klart och lätt att förstå, om Guds allvetande som var så svår för dig att förstå!


90. Djurens språk

[1] Den svarte säger med ett ljusnande ansikte: ”Ja, ja, ja, nu förstår också jag detta mycket väl och tror samtidigt att jag också förstår många andra saker som jag tidigare inte förstod så väl! Sålunda förstår vi uppenbarligen djurens språk fullständigt, och den som är villig att göra sig besväret att modulera djurens få ljud enligt den inre känslan och naturens själsliknande intelligens, vilket naturligtvis kräver lite övning, kan tala med djur nästan som med människor och lära sig många saker av dem som ärligt talat ofta inte är av ringa betydelse. Jag har själv försökt, men har aldrig kunnat skapa ett språk som alla djur kan förstå, eftersom mina organ inte var och är utrustade för det; men jag kan förstå allt som ett djur säger till dess like.
[2] Sålunda har jag tydligt lyssnat på två egyptiska mungor därhemma vid Nilen när jag var mycket nära dem utan att de märkte mig. Den lätt igenkännlige hanen sade till honan; ’Du, jag fruktar för våra barn, som en dagsfärd nedströms härifrån jagar krokodilägg! Jag fruktar att vår äldste son, som fullproppad slött vilar vid stranden, fångas av en ond örn och bärs upp i luften och föraktligt slits i stycken på en klippa och blir uppäten till benen! Om vi båda agerar snabbt kan vi fortfarande förhindra denna katastrof! Mot kvällen kommer lejonen och pantrarna till Nilen för att dricka vatten, så resan skulle bli farlig för oss; men låt oss snabbt lämna denna plats, där det ändå inte finns mycket att vinna, så kommer vi inte att vara i fara på den långa resan dit, och vi kommer rädda vår äldste son!’ Då reste sig den lilla honan upp och sade ingenting annat än: ’Så låt oss skynda oss på det vanliga sättet!’ Och när honan hade sagt detta, rörde de sig snabbt som en pil över klippor och stenar längs Nilen.
[3] Efter ungefär fjorton dagar kom jag tillbaka till samma plats eftersom jag märkte att det nu fanns en hel familj mungor där. Med tysta steg kom jag närmare och fann sju mungor som lekte och hade roligt på en strandbank och retade varandra på ett vänligt sätt. Men den här gången tog jag också med mig min tjänare, för han var särskilt bra på att tala med olika djurarter.
[4] När vi mycket tyst närmade oss platsen vid floden bakom en buske och kunde höra deras pladder ganska väl, sade den välbekanta honan till hanen: ’Du, se på busken där borta; bakom den lurar två människor! Ska vi fly, eftersom man aldrig kan lita på dem?’ Då nosade hanen åt vårt håll flera gånger och sade till honan: ’Var lugn, lilla kvinna! Jag känner dessa bägge; de är inte onda människor, och de kommer inte skada oss det minsta. De förstår oss, och en av dem kunde till och med prata med oss om han ville. Vi skall tala med dem, och då kommer de ge oss mjölk och bröd att äta!’
[5] Då lugnade sig honan och började glatt hoppa och dansa omkring igen; ty hon var mycket lycklig över att ha räddat sin son som var i stor fara. Men sonen var också ett särskilt välbyggt djur uttryckte ett slags självförtroende som i vår mänskliga moraliska sfär skulle kunna kallas stolthet.
[6] Min vägvisare tyckte utan vidare tvekan att vi kunde komma närmare detta livliga sällskap mungor och att de inte skulle fly från oss. Vi gjorde detta, och se, den gamle hanen visade oss till och med en slags artighet och vägledde oss till en bekväm plats att titta på, men sade att vi inte skulle gå på sandbanken eftersom det låg så många krokodilägg begravda där och att han nu var upptagen med att träna sina ungar att leta efter dessa onda ägg.
[7] Vi gjorde så och min tjänare försäkrade för hanen att han och hans sällskap inte hade något att frukta och att vi skulle ge förse dem med mycket mjölk och mjölkbröd (ost) under tiden de var där. Då sade den lille hanen: ’Det blir mycket bra, och jag skall därför rensa floden från alla smutsiga ägg. Men vänta två hela dagar innan du gör din goda gärning; ty mina ungar måste först förstöra krokodiläggen tvingade av hunger, och först då kommer den välsmakande belöningen att vara på sin rätta plats på den tredje dagen.
[8] Därpå frågade tjänaren återigen hanen hur det kommer sig att krokodilägg har planterats i detta område eftersom ingen någonsin har sett en krokodil i detta område av floden. Och hanen sade: ’Krokodiler är mycket klyftiga och mycket kunniga om naturen. De vet av naturen och erfarenheten att deras ägg utvecklas bättre och blir friskare i dessa högre flodområden än i flodens lägre områden. Det är därför som de efter regnperioden simmar hit på natten och reser flera dagar ännu längre bort, till området med flodens hårda vatten och begraver otaliga ägg i den varma sanden. När de är har avslutat detta arbete, just vid den tidpunkt då ni stora människor inte lätt kan närma er flodstranden och oss på grund av leran, då simmar de om natten åter till låglandet, där det finns rika hjordar som de alltid kan jaga mycket framgångsrikt om natten. Men när ungarna har kläckts går de genast ner i vattnet och simmar bekvämt till den plats där deras föräldrar vanligtvis bor. De finner de mat och växer mycket snabbt. Men eftersom vi vet var vi skall finna deras starkaste ägg, följer vi efter dem, försöker förstöra dem så mycket som möjligt och livnär oss på denna mat, som är mycket välsmakande för vår gom. Det är bara lite besvärligt att hitta dem i början, och dessutom stör några fiender oss; en av dem är en mäktig invånare i luften, örnen, och den andra är den fördömda skallerormen. Men om vi är tillsammans i grupp, kan ingen av dem orsaka oss någon skada. – Var nu uppmärksam på hur vi letar efter äggen, hittar dem och omedelbart förstör dem!’
[9] Härpå hoppade hanen upp och gnisslade några entoniga, oartikulerade ljud för det mänskliga örat, vars innebörd jag inte förstod så väl; men min skarpt lyssnande tjänare sade att hanen nu hade gett order om att leta efter ägg. Och det stämde, för de små djuren började sniffa i sanden, och så snart som de fann ett ställe där det låg ett lager av ägg i sanden, gjorde de ett mycket säreget läte, grävde snabbt ner sig i sanden och blottade äggen, varpå de genast började sluka bytet de hade hittat. De åt bara de små; de bet de större men kastade dem sedan mycket kvickt i vattnet med framtassarna. Därefter började jakten genast igen.


91. Exempel på djurs intelligens

[1] (Den svarte:) “Vi iakttog dem ostört en halv dag och hade det riktigt trevligt, eftersom vi tydligt kunde se en viss ordning och en mycket väl utarbetad plan i varje steg dessa djur tog och samtidigt förvånades vi alltid över den speciella skicklighet med vilken dessa verkligt övermänskligt intelligenta varelser utförde sitt arbete. Jag tänkte att dessa arbetare skulle bli trötta; men det fanns inget spår av detta. Ju längre arbetet fortsatte, med desto större iver började det alltid igen.
[2] Efter ungefär tre timmar efter er tidmätning kom hanen tillbaka och sade: Med denna sandbank skulle de inte vara avklarade på fyra dagar, och på stranden på den motsatta sidan finns också en sandbank med många krokodilägg begravda. De måste också förstöras, annars skulle det svärma av krokodiler och om tio år skulle det finnas så många att inga människor skulle kunna gå ett steg i hela låglandet, utan att trampa på en krokodil. Människorna i detta område kunde därför inte vara tillräckligt tacksamma mot mungorna för deras ständiga ansträngningar att förstöra krokodiläggen på bägge sidorna av stranden i hela de nedre och övre regionerna av denna flod.
[3] Men min tjänare frågade den gladlynte hanen hur det kommer sig att det trots sådan ihärdighet fortfarande finns krokodiler som frodas i floden. Då sade den lille hanen allvarligt: ’Den store anden över hela naturen vill ha det så att krokodilerna aldrig helt får utrotas från denna flod; ty även deras syfte är att vara till gagn för jorden och dess invånare. De får bara inte ta överhanden; det är därför vi finns där för att hålla deras spridning i schack. Den store anden har klokt planerat allt detta, och allt måste ske så att det ena livet kan finna sin fullkomlighet i det andra. Övergångarna är alltid bittra, men det högre Väsendet är tillfreds med det!’
[4] Då frågade tjänaren honom hur han kom fram till kunskapen om en högsta Ande. Den lille hanen började fnissa, och det var ett slags skratt. När hanen slutat fnissa, sade han till tjänaren: ’Vi ser dagligen Hans sol i skyn, hur alla slags goda andar strömmar mot oss från solen! Varifrån skulle de annars komma än solens stora ljus-ande?’
[5] Och tjänaren frågade åter den lille hanen: ’Tillber ni också denna stora ljus-ande?’ Hanen sade: ’Det var en märklig fråga från en stor människa! Ni är väl inte dummare än vi svaga djur? Om vi alltid glatt och outtröttligt gör vad Hans vilja har placerat i våra naturliga liv, då ärar vi den store Anden på bästa möjliga vis! Eller kan ni bättre ära varandra, än någon som gör sin nästas vilja? Förstå, allt handlar om att göra hans vilja, som man verkligen ärar!’ Med detta lämnade hanen oss igen och gick sedan med all flit tillbaka till sitt arbete. Vi lämnade emellertid platsen och gick hem för att ägna oss åt våra hushållssysslor.
[6] Några dagar senare försåg vi de små djuren med mjölk och ost, som de förtärde med stort nöje, och efter detta visade de från arbetet hela dagen.
[7] Tjänaren frågade den lille hanen om krokodilkött även kunde ätas av människor, om det naturligtvis först hade tillagts på elden. Hanen sade: ’Magens kött, ja, för detta går att smälta; men med det andra köttet kan inget göras eftersom det är för hårt att smälta. Flodhäst skulle vara bättre och ännu bättre flodhästkalven, som dock alltid håller sig under vatten nära havet och bara kommer upp till ytan under tider av undervattenstormar och då leker med människornas båtar.’
[8] Efter denna förklaring sprang alla sju upp och simmade till den motsatta stranden dit vi inte följde dem, eftersom vi hade lärt oss tillräckligt om deras natur och karaktär.
[9] Jag berättade bara detta exempel om mungorna, eftersom detta var något fullständigt nytt för mig och eftersom jag aldrig har funnit så mycket klokhet i något annat djur som jag känner till.
[10] Det finns även många kloka karaktärer bland fåglarna, särskilt ibisar och storkar, tranor, vildgäss och svalor. Bland de fyrfota jordiska djuren kamelen och ännu mera så elefanten, åsnan, hunden, apor, getter, sedan är räven, björnen och lejonet de mest intelligenta och använder ett mycket tydligt språk. Intelligensen hos andra tamdjur är svagare och deras språk är mer obegripligt och dumt. Men bland de kallblodiga djuren står den stora ödlan högst; hos oss betraktas den nästan som en profet och informerar oss ofta flera dagar i förväg vad som är på väg att hända. Därför ser vi efter dessa djur mycket väl och matar dem med mjölk och ost.
[11] Det är i högsta grad förvånande var dessa djur får sin kunskap från. Tja, jag berättade verkligen inte en fabel, även om det som jag nu berättade för er måste förefalla som en fabel för er oerfarna vita. Men om ni absolut inte kan tro att så är fallet, så ta som ett praktiskt exempel in en helt obekant åsna hit, så skall min tjänare ställa några frågor till honom och be honom göra vissa saker, och tjänare kommer punktligt utföra vad tjänaren ber honom att säga!”


92. Samtal med Markus åsna

[1] Den gamle Markus säger till Mig: ”Herre, skall jag hämta hit en åsna, men en som är helt naturlig? För de två nyskapade skulle kunna ge förutfattade meningar!”
[2] Jag säger: “Ja, ja, gör det; ty en mycket viktig lärdom kommer att dras av detta!”
[3] Markus avlägsnade sig snabbt och återvände med en åsna och sade till den svarte med ett leende: ”Där är en av dina världsligt visa; gör med honom som du önskar!”
[4] Den svarte kallade på sin tjänare. Han ställde genast frågor till djuret på ett sätt som liknar en åsnas, och se, djuret berättade många saker för honom om Markus hushåll, såväl som sin förre, mycket grymme ägare, hans namn och många överraskande fakta, som den svarte tjänaren normalt sett inte kunde ha vetat, vilket i högsta grad förvånade Markus. Slutligen befallde tjänaren åsnan att gå runt vårt ord tre gånger och vid slutet låta alla höra sitt ’j-a’ mycket högt. Åsnan lydde genast och gick därefter bort av sig själv.
[5] Efter detta frågade den svarte ledaren vårt sällskap om detta var en föga trolig fabel.
[6] Och Cyrenius, som var överväldigad, sade: ”Nej, nej, min vän, detta är ingen fabel; men jag vill nästan tro att också vår kände fabeldiktare, Aisopos, också kunde tala med djuren! Herre, detta är återigen en ny egenskap hos de svarta, som vi inte hade någon aning om tidigare! Ja, om det fortsätter så här kommer vi inte vara färdiga med de svarta på länge än! Det blir bättre hela tiden, ständigt mer otroligt och obegripligt! I böckerna i er skrift läste jag en gång om en åsna som talade till profeten Bileam som behandlade honom alltför illa; men vad är det jämfört med när denne svarte låter denna harmlösa åsna berätta hela sin livsberättelse på klassiskt vis! Och att den svarte inte diktade ihop detta kan den gamle Markus intyga!
[7] Allt detta är gott och riktigt, och jag har inget emot det, om jag tillsammans med hela den övriga visa undervisningen som jag har hört hittills, bara kunde visualisera detta nya, underbara fenomen lite, hur det är möjligt att språkligt göra sig förstådd med djur! Mänsklighetens frälsning kommer inte att bero på denna förklaring; men eftersom det ytterst underbara fenomenet, från en rent mänsklig synvinkel, finns där, skulle jag vilja förstå hur och varför lite närmare! Hur kan djur kommunicera språkligt med människor, och hur en människa med djur? – Herre, ge oss bara en kort antydan om detta!”
[8] Jag säger: “Människor som kan göra detta är därför inte mer förträffliga än ni som inte kan göra det; för ju närmare en människas själ är djursjälarna, desto större förmåga har hon att göra sig förstådd med dem i sitt fullständigt rena livstillstånd. Om hon förenar sig för mycket med sitt kött, förlorar hon dessa egenskaper och materiens mörka lagar tar dess plats, och själen skadas då genom allt som också kan skada köttet.”


93. Utvecklingen av den mänskliga utstrålande sfären

[1] (Herren:) “Men det är inte just morer som krävs för att kunna göra sig helt förstådda med djuren. Vita människor kan också uppnå detta om de har renat sig helt. När väl en själ är fullständigt ren och därför också fullständigt frisk och stark, börjar hon så att säga att skjuta överflödet av sin yttre livssfär bortom kroppens gränser, och ju livs-starkare hon har blivit i sig själv desto längre är räckvidden.
[2] Detta bör tas som om någon av er föreställde en kolbit som fortfarande glödde svagt i helt mörkt rum. Kolbiten kommer nu sprida precis så mycket ljus att man knappt kan se var den ligger. Om man blåser bort den mörknande askan som en så att säga själsmateria från dess yta, kommer ljuset redan att bli starkare och nå lite längre, så att man ganska väl kommer att urskilja dess närmaste omgivning. Om man blåser mer intensivt, kommer det från dess glödande yta att spridas tillräckligt med ljus för att man till viss del kan urskilja de olika föremålen i hela rummet. Om kolet sedan görs helt vitglödgat, kommer hela rummet att bli mycket ljust, och man kommer nu att kunna urskilja alla föremål som är tillräckligt upplysta för att se vilken färg de har.
[3] Det är samma sak med en ren själ. Den med aska täckta glödande kolen liknar en själ som växt helt in i köttet. Hon använder all sin dovt glödande livs-eld för att bilda den mörka materia som omger henne; så bildandet av en yttre livssfär är så gott som obefintligt! Och sålunda kan en mycket materiell själ omöjligen märka några speciella och högre egenskaper. I detta fall finns det ingenting om att härska över alla varelser, ingenting om att se in i livets andliga sfärer, ingenting om att höra en inre andlig röst och ännu mer ingenting om att förstå språket hos djur eller till och med växter, – allt som var lika känt för patriarkerna som den mest välbekanta yttre formen av ett ting eller en sak är för dig.
[4] En sådan själ vet till slut knappt någonting om sin egen existens, känner inte till sin grund, och om hon hör något andligt om sig själv, avskyr hon det; hon börjar nästan svimma av rädsla om hon ser något som liknar en avlidens själ, och tappar modet vid synen av stora mirakler. Vad skall det bli av en sådan själ?
[5] Ah, men när en själ, efter att ha fått ett förborgat meddelande någonstans ifrån eller har blivit andligt andats på genom självövertygelse och blir livsglödande som det ovan angivna kolet, börjar hon för första gången känna att hon är en själ och hon kommer att förstå den grund hon är baserad på. Om andningarna blir starkare och starkare, kommer hon, som själv mer och mer ljus, att känna igen sin individualitet klarare, renare och mer avskild från materien, och hennes ljus kommer börja nå utanför henne själv och kommer börja lysa upp hennes yttre livssfär.
[6] Ju häftigare och ju mer konstant de andliga livsvindarna fläktar själen, desto mer vitglödgad av liv och mer lysande och ljusare blir själens yttre livsljussfär, och det som sedan kommer in i en sådan andlig yttre livsljussfär upplyses också genom själ-livet och bedöms sedan fort och lätt av den upplysta själen.
[7] När själen väl har nått det högsta möjliga ljuset, det vill säga jämförbart med det flammande och vitglödgade kolet, kommer hennes yttre livs-ljussfär, som bara utgår från själen, att ha nått längst möjliga och mest intensiva expansion, genom vilket hon redan blir en härskare över alla varelser, eftersom hon med hjälp av ett sådant yttre livsljus kan ägna sig åt fullständigt intelligent och kraftfullt effektiv korrespondens med alla varelser som är nära henne.


94. Moses och patriarkernas strålande livssfär

[1] (Herren:) “De gamla, fromma patriarkerna hade en så stark yttre livssfär att de lyste om natten, även för köttets ögon. Moses själ lyste så starkt under dagen med sin kärlek till Gud efter att ha haft att göra med Honom på Sinai, att hans ansikte lyste mer underbart och klarare än solljuset mitt på dagen, och Moses var tvungen att täcka sitt ansikte med en trefaldig slöja så att de andra människorna skulle kunna se på honom. Moses själ nådde efteråt den högsta fullkomlighet bland människorna på denna jord; därför var varje varelse tvungen att lyda honom så punktligt som möjligt. Han stod i den mest intelligenta korrespondensen med alla skapade varelser; och fann därigenom Min vilja överallt, visade den för de blinda människorna och visade dem också exakt genom vilka varje människa, om hon verkligen vill, kan uppnå sin själs fullkomlighet. För detta ändamål grundade han också en egen profetskola, som finns kvar än idag, men givetvis på samma sätt som den nya, falska arken, eftersom den verkliga av Moses för länge sedan har förlorat sin kraft och verkan.
[2] Om Moses också kunde ha nått andens pånyttfödelse i sin högst fullkomliga själ, som han först kan bli del av när Jag har stigit upp nästan som Elias, men utan en vagn av eld, då skulle denne störste av alla profeter på denna jord ha kunnat bestämma nya banor för alla stjärnorna, och de stora solarna skulle ha underkastat sig hans vilja, precis som vågorna i Röda havet, och precis som den hårda granitklippan var tvungen att låta en rik vattenkälla uppstå på precis den plats där Moses ville; ty han befallde stenens fördrivna andar, och de förstod Moses språk och handlade enligt hans vilja som de hade känt igen.
[3] Att de gamla vise för det mesta inte bara kunde korrespondera med djur, utan också med alla växter och till och med med stenar och metaller, med elden och med alla jordens andar, intygas av mycket pålitliga vittnen från hela skriften, nämligen Domarboken, profeterna, Moses fem böcker och ytterligare en mängd böcker och människors naturligtvis redan kraftigt förvrängda traditioner. Esséernas låtsas-samtal med gräs, träd, stenar och vatten i deras mirakelträdgårdar är inget annat än en ren imitation av vad som en gång fanns i verkligheten!
[4] Dessa svarta har nu på många sätt visat er kraften hos en oförstörd mänsklig själ, och Jag Själv har nu mångfaldigt förklarat orsaken för er lika klart som solens sken, och därför är Jag av åsikten att ni kan acceptera detta som en fullständig sanning, och ännu mera så om Jag berättar att detta har ägt rumt med människor i det förflutna, gör det fortfarande och kommer göra det i framtiden.
[5] Samtidigt har ni än idag ett levande bevis hos era herdar, eftersom de mycket varsamma herdarna leder sina hjordar genom vissa särskilda namn och läten, gör sin vilja känd för dem och hjordarna rättar sig plötsligt därefter. Förstår inte åsnan eller oxen, även om den är något långsam, fullständigt sin mästares tecken och vägledning? Vem vet inte att även det grymma lejonet alltid förstår sin välgörare och aldrig, ens i hans häftigaste raseri, kommer att skada honom på något sätt? Detta bevisar att djuren på sitt eget sätt också har en förståelse, ett omdöme och ofta en mycket skarp urskiljningsförmåga och vid många tillfällen indikerar de för människor genom alla slags gester och rörelser att fara väntar dem och räddar personen om han hörsammar det.
[6] Varifrån härstammar haruspexerna (teckentydarna) bland hedningarna som än idag vill förstå allt möjligt från fåglarnas sånger och flygningar och från de andra djurens gester? Detta är skuggor av en tidigare verklighet som vi just talade om.”


95. Skälet till Herrens uppenbarelser

[1] (Herren:) “Jag förklarar inte detta för er för att ta er tillbaka till de första människorna på denna jords ursprungliga tillstånd, utan bara för att återigen placera er på den rena kunskapsnivån där sådana händelser fortfarande är möjliga, så att ni inte behöver tro på detta på ett vidskepligt mirakulöst sätt, utan snarare helt naturligt i enlighet med sanningen och handla därefter. Ty om ni en dag skulle komma för att sprida Min lära till folk som dessa svarta människor som nu är framför oss utan denna förklaring, och ni skulle se dem utföra handlingar som ni nu har sett tillräckligt, skulle ni snart bli överväldigade i en sådan utsträckning att ni skulle låta det mirakelutövande folket predika ett annat evangelium för er och snart avvika från Mina vägar och skulle därför knappt någonsin nå andens pånyttfödelse, istället för att föra Mitt evangelium till de främmande folken.
[2] Men när ni nu vet allt om hur saker och ting var och ägde rum i världen, fortfarande är och kommer vara, är det inte längre någon fara att så lätt bli missledd, förutom om ni skulle tillåta er själva att bli bedragna av något nytt uppväckt egenintresse, vilket naturligtvis skulle bli ert fall om ni skulle följa det.
[3] Ni behöver inte fullkomna era själar för att kunna utföra alla egenskaper hos förfäderna som troget har förklarats för er – ty detta ger inte någon själ ett sant, saligt evigt liv, – utan härifrån har var och en av er den nya grunden för att fullända och rena sin själ, att genom att följa Mitt Ord uppnå den villkorade pånyttfödelsen av er ande i hela sin själ. Den som har uppnått detta har plötsligt mer av de mirakulösa förmågorna i sig själv än alla de gamla fäderna någonsin har haft trots all deras själsliga fullkomlighet! Han kommer på ett ögonblick se alla stjärn-världar och solar och höra och till och med förstå deras mest avlägsna språk lättare än de forntida siarna och mirakelutövarna kunde se och bedöma i sitt lands närmaste omgivning.
[4] Ja, de utförde mirakler, men förstod dem inte. De var mäktiga, men kunde inte förstå styrkan och använda den korrekt och användbart först när de väcktes till det av Min ande, som ibland genomträngde dem. Ofta använde de sin styrka även när det inte var nödvändigt, nästan som barn som under sina lekfulla aktiviteter ofta använder mer styrka än vad som kan vara till någon nytta för dem, utan kanske för att träna sin naturliga styrka.
[5] Men det är helt annorlunda med andens allsmäktiga kraft, när den är fullständigt pånyttfödd i själen, faktiskt infödd; eftersom han därigenom i full enhet går in i Min oändliga och eviga allmakt, Min kärlek och Min visdom, insikt, förståelse och Min vilja! När han väl är i besittning av allt detta som Mitt sanna barn, hur skulle han fortfarande kunna ha en önskan i sig själv att utföra saker som en gång de gamla fäderna, precis som dessa morer nu, bara kunde utföra delvis och ofullkomligt?!
[6] Att ni inte längre är förmögna till det beror inte på er vilja, utan snarare på tiden och dess felaktiga seder. Därför har Jag nu Själv kommit för att ge er den renaste och mäktigaste Andens hela himmel för det lilla förlorade paradiset – och Jag tror att ni å era vägnar kan vara fullständigt nöjda med detta!
[7] Att nå er själs förandligande kräver naturligtvis mycket hårt arbete och stor aktivitet; men när det kommer till ett specifikt och ytterst säkert uppnående av det största och goda i livet så kan man stå ut med lite sådant! Ty en fullkomlig mänsklig själs alla mirakulösa egenskaper och alla världens skatter, kan inte kallas den minsta daggdroppe jämfört med det stora havet av vad som mycket säkrare än er kropps fysiska död väntar genom att exakt iaktta Mitt ord, som i vilket fall kommer att besvära er mindre än det besvärar er att lämna ett gammalt, rutten och i varje timme kollapsfärdigt hus och flytta in i ett nytt hus för alltid och för evigt, som aldrig kan skadas av några stormar.
[8] Sannerligen säger Jag er: Alla som pånyttfödds ur Mitt ord och Mina handlingar kommer efteråt inte att frukta kroppens död eller ha oroliga föraningar om den som världens människor och vissa djur, utan de kommer att lämna kroppen helt frivilligt när Jag behöver dem för högre syften och kallar dem från denna värld in i Mitt hus! – Har ni nu tagit till er allt detta och förstått det??”
[9] Alla säger: “Ja, Herre, Du vår högsta kärlek, Du vårt allt! Allt, allt ger vi för Din kärlek, för Din så oändligt stora nåd som Du visar oss här! Nu vet vi verkligen inte längre vad vi skall fråga!”


96. Den mirakulösa måltiden

[1] Jag säger: “Klockan är redan en timme efter middag, så Markus, ordna en måltid! Min Rafael hjälper dig! Efter måltiden skall vi se vad dagen har att erbjuda. Sätt er alla vid borden, och du, Rafael, ta bort de två hjärnhögarna från vårt bord och hjälp först därefter Markus!”
[2] Rafael gjorde det på ett ögonblick och sade sedan till Markus: ”Skall jag hjälpa dig på mänskligt sätt eller på mitt sätt? Berätta hur du vill ha det! Det skulle dra mindre uppmärksamhet om jag hjälpte dig på mänskligt sätt; men på mitt sätt skulle vi spara mycket tid, och det är något mycket värdefullt! Sålunda gör jag vad du vill att jag skall göra, och du kommer inte att behöva visa upp något som har missats.”
[3] Markus säger: “Ja, min vän från himlen, ditt sätt att ställa maten på borden så snabbt som möjligt skulle naturligtvis vara mycket fördelaktigt, för trots hjälp från Cyrenius tjänare tar det ganska lång tid att föra maten för så många människor till borden; men det finns en hake! Det finns inte tillräckligt många måltider tillagade! Om din himmelska färdighet kan göra vad som helst, skulle detta vara det lämpligaste för tillfället; annars kommer det förmodligen ta drygt en halvtimme tills allt är redo att ställas på borden!”
[4] Rafael säger mycket gladlynt till Markus: ”Det är vad jag menar, tillaga maten så snabbt som möjligt och ställ lika snabbt maten och drycken på borden! Jag säger dig, där det finns en vilja, finns det ett sätt! Om du vill, tar mig bara det kortaste ögonblick för att alla rätterna skall vara superbt tillagade och utställda på borden framför gästerna!”
[5] Markus säger: “Det skulle vara bra, men då kommer folk tycka att det är himmelsk magi och förståeligt nog vara rädda för maten och knappt våga njuta av den – särskilt de svarta som redan är så på alerten här att ingenting undgår dem!”
[6] Rafael säger: “Åh, de kommer inte bry sig det minsta eftersom de redan är vana vid mirakler! Dessutom, det är redan sent och Herren har något av stor vikt planerat efter måltiden som bara Han känner till; så det är uppenbarligen bättre om vi gör det med min andliga hastighet och ingen kommer att misstycka. Samtidigt är detta den sista lunchen som Herren kommer ha här och det skadar inte om det ser lite mirakulöst ut! – Håller du inte med!”
[7] Markus säger: “Fullständigt! Du, som en förste ande från himlen vet säkerligen bättre än jag vad som är mer passande och fördelaktigt här! Så gör vad du tror är bäst!”
[8] Efter att Markus hade sagt detta till Rafael, gick bägge till köket där Markus fru, hans döttrar och söner och flera av Cyrenius tjänare som vanligt hade fullt upp; och ändå var måltiden för så många människor bara knappt halvfärdig.
[9] Markus sade: “Åh, det dröjer ytterligare en halvtimme innan allt är klart!”
[10] Hans fru sade: “Ja, min älskade make, ingen av oss kan utföra mirakler och detta går inte att skynda på! Det gäller att vänta tålmodigt tills allt är klart!”
[11] Markus säger: “Vet du vad, nu kan du och dina döttrar sluta laga mat, sjuda och steka; Rafael, som en sann snabbkock, kommer snart att avsluta det!”
[12] Frun säger: ”Det vore bra för alla är mycket trötta av allt arbete!”
[13] Med det steg alla tillbaka och Rafael sade: ”Ni kan också gå till ert bord nu! Allt är redan på borden, och alla gästerna äter redan sin måltid. Kom, gamle Markus, och sitt ner vid bordet som min medarbetare och ät från mitt kök och se om jag kan laga mat! Din fru, dina barn och Cyrenius kockar har i vilket fall ett eget bord framför bordet som är fyllt med samma mat och drycker.”
[14] Alla går nu ut ur köket och när de ser hundratals gäster äta och dricka vid borden, säger Markus, ytterst förvånad över detta fenomen: ”Hur är detta möjligt? Du har inte lämnat min sida ett ögonblick, och alla bord är fulla, och som du kan se, i stort överflöd! Du har inte kunnat tillaga en enda rätt och än mindre ställa den på bordet. Jag ber dig, berätta lite hur du åstadkom detta; för sannerligen förstår jag allt bättre än din förtvivlat outgrundliga hastighet, särskilt när det gäller handlingar som nödvändigtvis är bundna till en ordning som rör tid och rum för denna jord! Jag ber dig igen att bara ge mig en liten fingervisning om hur du tillagade maten och varifrån du fick den! För inget från den halvt tillagade maten i mitt kök hamnade på alla dessa bord, eftersom jag såg den lugnt vila och invänta sitt syfte!”
[15] Rafael säger: “Du tittade inte tillräckligt noga; för hela ditt förråd är uttömt! Se efter om det inte är så!”
[16] Markus tar sig en snabb titt och märker att köket och skafferiet är utrensat. Han kommer sedan ut ännu mer förvånad och säger: ”Ah, min vän, jag orkar inte med dig längre! Sannerligen, jag kommer inte låta en matbit passera mina läppar under tre dagar om du inte ger mig en fingervisning om hur du gjorde detta!”
[17] Rafael säger: “Låt oss gå till bordet; där skall vi utbyta några ord om saken!”
[18] Med detta kommer Markus och Rafael till vårt bord, där stämningen redan var ganska livlig. Rafael tar omedelbart tag i en fin fisk, lägger den framför Markus och trugar honom att äta den. Markus påminner honom att förklara den snabba tillagningen och den lika snabba serveringen, men Rafael säger mycket vänligt: ”Nu, min käre vän, ät och drick! Efter att vi båda har fått den nödvändiga vederkvickelsen för kroppen från den välsignade maten och den välsignade drycken, skall vi utbyta några ord om den snabba tillagningen och serveringen!”
[19] Markus följer efter Rafael och hugger i av maten och drycken.


97. Hur mirakler äger rum

[1] När måltiden är över, efter ungefär en timme, säger Markus igen till Rafael beträffande förklaringen: ”Nåväl, min himmelske vän, kommer du säga något?”
[2] Rafael säger: “Ja, min vän, jag ska förklara det för dig; men trots alla förklaringar kommer saken att förbli mirakulös så länge som du inte är döpt med den Helige anden från himlen! När Guds ande fullt ut har uppstått i din själ och blivit ett med den, då kommer du att förstå allt klart som dagen även utan någon förklaring; men nu kommer till och med den mest logiska förklaring att ge dig förskräckligt lite ljus! För även den mest fullkomliga själen kommer aldrig greppa vad som är rent andligt; bara anden kan greppa det och själen slutligen genom hennes ande! Men eftersom du vill få en fingervisning, se dig och omkring lite och berätta vad du ser!”
[3] Markus ser sig förundrat omkring åt alla håll och ser vid varje bord en massa pojkar som är väldigt lika Rafael, som serverar de många gästerna och ständigt förser dem med allt; fler pojkar får till och med färsk fisk från sjön, skyndar till köket med den och med de tillagade genast till borden eftersom morerna är mycket hungriga; dessutom tilltalades de av den goda smaken.
[4] Rafael frågade Markus: “Förstår du nu hur det är möjligt, och till och med lätt, för mig att åstadkomma så mycket, så snabbt, särskilt om du betänker att en ande, som den princip som genomsyrar allting i varelsers och tings innersta delar, också kan handla mycket effektivt och samtidigt mycket framgångsrikt kan kontrollera och använda all materia som den vill och önskar, och ingenting kan stoppa den?! Dessutom har jag som ärkeängel ett oräkneligt stort antal medtjänare som i varje ögonblick är beroende av min vilja. Så fort jag vill ha någonting av Herren så fyller denna vilja också otaliga tjänare som är underställda mig, som på en gång börjar arbeta och enkelt utför en begärd handling så snabbt du knappt kan föreställa dig! Jag själv gör naturligtvis ingenting; men genom min ärkeängelvilja bestäms eoner till verksamhet från varelsens innersta grund, och en begärd handling kan således enkelt utföras mycket snabbt, och det så mycket säkrare eftersom allt sedan länge var planerat och förberett för någon handling av Herren och sedan av oss, som sedan snabbt kan överföras till den yttre synliga gärningen för er i en nödsituation eftersom den sedan länge har fullbordats.
[5] Du såg hur en åsna blev till på berget; och se, allting blir till på det sättet, när vår vilja invärtes stimulerar och tvingar de ursprungliga naturandarna som kommer ur våra tankar att utföra en viss, på ett eller annat sätt, ordnad aktivitet! Min vän, bara det borde tjäna som den förklaring du ville ha av mig! Jag kan inte berätta mer med världens begränsade ord och tungomål! Ställ inga fler frågor; för tills du själv blir en ande i din själ kommer du aldrig att förstå mer om allt detta än du förstår nu! För ingen varelse kan någonsin av sig själv tränga in i en ren andes kunskap och förståelse! – Förstår du lite mer nu?”
[6] Markus var emellertid nöjd med denna förklaring och sade: ”Jag tackar för denna mycket goda förklaring; för nu förstår jag, när jag till min fullkomliga tillfredsställelse har sammanställt allt som jag har sett och hört, hur du min himmelske vän utför dina mirakler och i synnerhet det snabbaste utförandet av de handlingar du begärt. Och jag kan nu helt öppet hävda att det med varje mirakel ändå sker något naturligt och det beror alltid på en förening om någon handling måste utföras, antingen mycket snabbt eller med en periodisk struktur. Ja, jag kan nu finna en viss liten likhet mellan dina andliga mirakel och de jordiska trollkarlarnas magi och den ligger i det du kallade försyn och förberedelse!
[7] Du vet, min himmelske vän, jag säger det rakt ut som jag tänker det! Det kanske är lika svårt för dig att utföra ett så svårt mirakel helt utan förberedelser eller förutseende, som det skulle vara för en trollkarl utan några tidigare förberedelser eller några tidigare överenskommelser med andra människor för att hjälpa honom. Naturligtvis borde ingen av de andra människorna veta om det eftersom det skulle förstöra magin! Jag kommer till denna slutsats som förvisso är svår att vederlägga: Allt är möjligt för Herren och för dig, men aldrig oförutsett, utan kanske förberett för evigheter sedan och därmed andligt inställt för att genomföras under en viss period! Det som sker här som en yttre handling har planerats och förberetts andligen under lång tid!
[8] Det är därför som en värld som vår inte kan träda in i en fullkomlig tillvaro med ett rent allsmäktigt ’fiat’! (låt det ske), men med tiden först efter långa tidigare förberedelser för vilka denna nuvarande jord, som den nu är och existerar, som ett oundvikligt resultat måste träda in i en fullkomlig tillvaro. Av samma skäl är det praktiskt taget omöjligt för någonting att helt plötsligt träda in i en fullkomlig och hållbar tillvaro. Det som uppstår snabbt, försvinner lika snabbt. Blixtar, till exempel, bildas snabbt och försvinner lika snabbt. En motsatt effekt är det faktum att det för något som är i varaktig tillvaro är praktiskt taget omöjligt att helt plötsligt förfalla, utan snarare gradvis allteftersom det kom till. Något som aldrig förutsetts eller förberetts kan därför aldrig komma till stånd genom något maktdekret som ens stöds av den starkaste vilja, varken i fråga om skapande eller upplösning och utplåning. Allt är alltså att betrakta som ett tillfälligt mirakel, och varje händelse är ett nödvändigt resultat av många gradvisa processer!
[9] Du förstår, min himmelske vän, prisa Herren; det verkar som om jag förstod din förklaring djupare än du föreställde dig i början! Ja, min käre Rafael, de gamla romarna är inte sådana dårar som man kan tro! Nåväl, vad tror du nu, min vän? Förstod jag dig eller inte?”


98. Guds försyn och människans fria vilja

[1] Rafael säger leende: “Du förstod en liten del av det; men du är på helt fel spår med ditt ’oundvikliga resultat’ och vårt ’nödvändiga resultat’ och ’långa förberedelser’. Några grova resultat kommer övertyga dig helt om det! Se dig omkring, utse en plats åt mig och fråga mig, efter ditt eget gottfinnande, var du vill ha ett eller flera träd som är perfekt formade och som har rikligt med fullt mogen frukt! Eller vill du ha olika sorter? Kort sagt, säg det bara så kommer de att komma till en bestående existens, inte förutbestämda och oförberedda, och tusen år kommer inte att helt sudda ut spåren av deras existens! Så säg mig vad du vill ha så kommer du genast att se ett mirakel som aldrig har förberetts och förutbestämts!”
[2] Markus säger: ”Ja, ja, det skulle vara fint, min vän, så länge som du kan övertyga mig att min vilja och min önskan står under min fullständiga kontroll! Men i slutändan kanske du tycker att detta är ännu svårare än de olika typer av fruktträd jag bad om på en given plats! Du har sått vissa starka tvivel i mig beträffande det faktum att till och med du, allsmäktige ande, kan utföra ett rent mirakel utan försyn och förberedelse, ur tomma luften, så att säga! Jag vill inte helt förneka saken, men att döma av allt som någonsin funnits, finns och kommer att finnas på denna jord är detta svårt att acceptera, eftersom det gudomliga allvetandet höjer sin röst lite för högt och man kan inte motverka detta med det tomma påståendet att Gud medvetet använt sin universella kunskap för något ovilligt och omedvetet. Men om Gud inte har kunnat hålla sig ovetande i evigheter om att Hans ängel Rafael en gång på ett mirakulöst sätt kommer att skapa träd enligt en mans önskemål, kommer det vara svårt att bevisa att detta mirakel inte har varit förutbestämt och förberett för evigheter sedan! Det var avgjort andligt förutbestämt!”
[3] Rafael säger: “Det spelar ingen roll om den bara inte har förberetts för att materialisera sig! Dessutom är ens vilja fri till en sådan grad att varken Herren eller vi skulle vidta några åtgärder för att störa den det minsta genom någon försyn och ännu mindre någon förberedelse. Således kan du vara helt säker på att din fria vilja inte är förutbestämd och än mindre förberedd. Be därför, så kommer du se att Herren, antingen Själv eller genom mig, hans tjänare, kommer att utan någon förberedelse få till en varaktig existens av de fruktträd som du har begärt!”
[4] Markus tänker lite på detta en säger efter en stund: ”Min vän, måste det nödvändigtvis vara fruktträd? Jag skulle kunna vilja ha något annat! Kunde det också skapas på ett mirakulöst sätt?”
[5] Rafael säger: “Åh javisst, det ena eller andra är sak samma för oss! Be om vad du vill så kommer det finnas där!”
[6] Efter denna försäkran funderar Markus ett tag fram och tillbaka, om han kunde komma på något som skulle driva in ängeln i ett hörn. Men eftersom han inte kunde komma på några fler invändningar, säger han till Rafael: ”Bygg mig då ett kraftigare hus som är lättare att bo i som kommer att vara ett utmärkt värdshus för främlingar och lokalbefolkningen, och en väl inhägnad trädgård, planterad med alla möjliga sorters träd med ätliga frukter, och det ska finnas dadlar, och det skall finnas en frisk källa som flödar i trädgården!”
[7] Ängeln säger: “Men min vän, blir inte det för mycket på en gång?”
[8] Markus säger: “Aha, min vän, blev du ur balans? Ja, ja, det kanske inte kan göras utan någon helst försyn och förberedelser trots allt! Men jag vill inte tvinga dig till någonting; vad du än kan skapa på ett mirakulöst sätt, gör det, lämna åt sidan resten av det jag ber dig!”
[9] Ängeln säger: “Det kommer upprättas precis som du bad om. I Herrens namn, låt allt som du bad mig om, finnas här! Gå och titta på allt som finns där och säg sedan om det är bra så! Om du har något att invända mot det så gör det, ty se, det kan fortfarande ändras! Det kommer vara för sent i morgon eftersom vi säkert inte kommer att vara kvar här längre. Därför, gå och titta på allt!”


99. Markus nya hus. Rafaels mirakel.

[1] Markus såg sig omkring och blev helt slagen av synen av allt som hade blivit färdig på ett ögonblick. Ett vackert tegelhus stod färdigbyggt till höger, nordost om det gamla fiskarhuset och nådde med sin sydöstra sida nära sjön. Det hade en våning med en bekväm korridor runt hela huset, och bottenvåningen bestod av ett rymligt kök, ett stort skafferi och arton rum, däribland fem vardagsrum och sedan tretton rum för alla möjliga jordbruksändamål, som alla slags spannmålsrum, köttrum, rum för frukt, grönsaker, baljväxter och rotfrukter. I ett stort rum fanns en vattentank klädd med vit marmor, som mätte drygt tjugo famnar i kvadrat och hade ett totalt djup av sex fot; vattnet var dock bara fyra och en halv fot djupt, vilket var tillräckligt för att hålla ädelfisk.
[2] Denna inre fisktank fick sitt rena vatten från en helt ny, rik källa; vattnet kom in från bottnen genom små men många öppningar i en stenhäll och kom upp till en bestämd nivå. Därifrån gick ett avloppsrör till sjön, men den kunde täppas till utifrån om man ville ha tanken full med vatten. Runt vattentanken fanns ett mycket vackert räcke, två och en halv fot högt, även det av vit marmor; på ena sidan, ifall vattentanken skulle fyllas med vatten, fanns det ett läckert avlopp som gick genom husets vägg och slutade i sjön inte långt från det djupare avloppsröret. Väggar och golv var också täckta med vit marmor, men taket var gjort av cederträ av det renaste och starkaste slaget, utan kvistar eller splintar. Detta rum var upplyst genom fem fönster, som alla hade marmorramar och var och ett mätte en höjd av fem fot och en bredd av tre fot. Fönstren var försedda med ytterst rena kristallpaneler och var ordnade för att kunna öppnas och stängas, som alla andra fönster i huset.
[3] Huvuddörren var gjord av metall som glänste som guld; alla dörrarna till rummen var emellertid gjorda av cederträ, fint bearbetade och utrustade med bultar och lås. Hela första våningen var prydligt panelad med cederträ, och varje rum erbjöd en fantastisk utsikt. Samtidigt var alla rummen på bottenvåningen, såväl som på första våningen, ordentligt möblerade och utrustade med allt som kan tänkas krävas av ett gott gästgiveri, och spannmålskammaren var fullt av säd, och skafferiet allt som behövs i ett kök. Kort sagt, det var inte bara det efterfrågade huset som var gediget byggt efter Markus idé, som han hade haft länge och var besläktat med en dagdröm, utan det var också fullt utrustat med mat och förnödenheter för många år framöver.
[4] Bakom huset fanns det stall för alla slags djur, och flera hyddor för fiskeredskap var byggda på det mest smakfulla sätt och var rikt utrustade med allt nödvändigt. Runt alla nya byggnaden fanns tjugo ”Joch” (ca 11,5 hektar, Joch=ok, övers. anm.) stor, tätt inhägnad trädgård (ca 11,5 hektar, övers. anm.) som tidigare var en övergiven sandmark och nu den mest bördiga jord, planterad med alla sorter av de bästa fruktträden. Men några ”Joch” var planterade med de bästa vinstockarna, som alla var sprängfyllda av de finaste och saftigaste, redan mogna druvorna. Det rådde heller ingen brist på grönsaker.
[5] I mitten av trädgården fanns ett hälsobad med ett marmortempel. Det hade två separata bassänger: en med mycket varmt källvatten för att hela dem som led av gikt, och den andra för att bota spetälska som försörjdes av ljumma svavel- och natriumbrunnar som leddes dit av Rafael från jordens kärna enligt Min vilja. Samtidigt såg han en hamn som infattades av fyrkantiga stenblock och fem stora, perfekt byggda båtar med segel och åror i den mycket rymliga hamnen, vars inlopp var 33 fot bred, och kunde spärras av helt med en järnkedja om natten. Den här hamnen var precis som Markus hade föreställt sig, och han var tvungen att fortsätta gnugga sig i ögonen medan han inspekterade allt som mirakulöst hade dykt upp eftersom han fick intrycket att han sov och att han därmed såg dessa saker i sin dröm.
[6] När han var klar med rundturen, som varade nästan en timme, kom han tillbaka nästan yr och sade full av förundran: ”Är allt detta verkligen sant, eller ser jag allt i en slags välsignad dröm? Nej, nej, det kan inte vara sant! Det är så här jag flera gånger har föreställt mig ett gästgiveri i min lättjefulla fantasi och sett flera gånger i mina dagdrömma – och du, min vän från himlen, har försatt mig i en konstgjord dröm och jag har sett mina idéer i en dröm igen!”
[7] Rafael säger: “Ja, du tvivlande romare! Om allt detta vore en dröm, skulle det inte fortfarande vara synligt och du skulle inte hävda att du fortfarande sover och drömmer, eller hur? Skicka dit din fru och dina barn så att de kan se vad som finns där, så kommer de att hjälpa dig ur din dröm!”
[8] Markus säger, medan han tittar på det nya huset igen: ”Åh, det är ingen dröm, det är en rungande verklighet! – Men kommer det att finnas kvar?”


100. Världens barn och Guds barn

[1] Rafael säger: “Sade jag inte att allt som är robust byggt inte kommer att utplånas helt på tusen år? Bara de olika fruktträden, de ädla buskarna och växterna, så väl som båtarna kommer inte att hålla så länge; men murverket kommer att hålla mycket länge! Även efter två tusen år kommer det fortfarande att finnas synliga spår; naturligtvis kommer ingen att tro på mirakulösa byggare av denna mur. Redan i nutid kommer dina närmaste grannar säga att allt byggdes av dagens romare så snart de ser allt detta, för många starka händer kan också utföra mirakler! Men du låter de världsliga människorna göra det; för om tio gånger tio gånger hundra tusen människor bor i ett land såsom de är nu, kommer du knappt hitta fem tusen människor som efter många diskussioner skulle tro på dig. Men varken du eller vi, himmelska andar, har behov av någon blind tro. Det spelar ingen roll huruvida många eller få tror; för Herren kom bara till världen på grund av Sina få barn och inte på grund av världens människor. Och det kommer förbli så till slutet på världen och dess tider!
[2] Närhelst Herren återigen uppenbarar Sig Själv igen i denna värld, antingen genom Ordet allena, eller ibland personligen i vissa stunder, kommer Han alltid bara göra det för Sina sanna barn, som är från ovan! Världen och dess barn kommer bara att kunna glädja sig mycket lite av Hans närvaro eller inte alls! Evigheten är tillräckligt lång för att föra dem till något ytterst underordnat ljus.
[3] Tro inte att detta högsta ljus från himlen någonsin kommer att tränga igenom alla människor på jorden! Endast de sanna barnen, alltid i små antal, kommer att få detta rent och rikligt, och världens barn kommer bara att av sin smuts bygga tempel och avgudahus åt sig själva och inhägna dem med järnlagar och blint dumma regler, men kommer därför aldrig att kunna skada de få sanna barn, som Herren alltid kommer att ha den mest trofasta omsorg om. Därför bör Jeremia inte längre sjunga sina klagosånger bland det världsliga folket! – Gå nu till Herren och tacka Honom för en så stor gåva!”
[4] Här kommer Markus till Mig och börjar tacka Mig med en prakt av de mest utvalda ord.
[5] Jag säger emellertid: ”Bespara din tunga besväret, för Jag har redan hört ditt hjärtas tacksamhet och behöver inte den av tungan! Är inte varje värdshusvärd värd sin lön? Du är också en ärlig värdshusvärd och har ihärdigt varit värd för oss i åtta dagar nu; vi kan inte be dig göra detta för ingenting! Värdshuset kommer att ge dig och dina framtida ättlingar en god försörjning! Men se till att Mitt namn förblir stadigt på denna plats, det vill säga hos dina efterkommande, ty om deras hjärtan förlorar Mitt namn skulle de också snart förlora allt annat! Den som förlorar allt i denna värld, men trots det behåller Mitt namn, skulle inte ha förlorat något, utan skulle ha vunnit allt; men den som hjärta förlorar Mitt namn från sitt hjärta har förlorat allt, även om han äger all världens rikedomar!”