Johannes Stora Evangelium 4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Om den stora kampen inom människan       

2. Lidelsernas nytta                

3. Fördelarna med en fri vilja   

4. Att tänka med hjärtat          

5. Om den förlorade sonens återkomst            

6. Om naturandars natur, liv och arbete           

7. Om magiker och spåkvinnor

8. Cyrenius misstag                

9. Herren helar en bärsärk       

10. Ett evangelium för de välbärgade               

11. I graven     

12. Josoes återuppväckande     

13. Bab och hans fru häpnar över miraklet,

löfte om odödlighet för Josoe  

14. Om sann gudomlig tillbedjan i människans hjärta

15. Middag hos Maria             

16. Judas och Tomas grälar      

17. Tempeltjänarna fruktar den romerska rättvisan                  

18. Om ödmjukhet och självförsakelse            

19. En måttstock för tre sorters kärlek             

20. Pojken Josoes stora visdom

21. De bägge änglarna erbjuder Josoe sina tjänster                  

22. Cyrenius adopterar Josoe   

23. Johannes Döparens död. Jesus i vildmarken

och på Gennesarets sjö           

24. Berättelsen om Johannes Döparens död (Matt 14:1–12)

25. Händelsen med den nye synagogföreståndaren i Nasaret

26. Chiwars vittnesbörd om Jesus och Johannes

27. Herren prisar Roban och Chiwar               

28. Den nye föreståndaren Kora och Chiwar i synagogan i Nasaret

29. Chiwar och Kisjona diskuterar Saras

uppvaknande från döden        

30. Chiwars uppfattning om templet               

31. Kora och Chiwar diskuterar Messias.

Satan utmanar Chiwar på en kamp                  

32. Kora minns Herren från rensningen av templet                 

33. Jesus vänner i Borus hus    

34. Herrens barmhärtighet mot mänskligheten  

35. Borus talar om den mänskliga naturen        

36. Det delade livet bland Herrens vänner i Nasaret                

37. Helande- och utspsningsmirakler i öknen    

38. Lärjungarna på den stormiga sjön              

39. Judas prisar esséernas mirakler                  

40. Johannes och Bartolemaios går tillrätta med Judas och esséernas falska under                    

41. Esséernas filosofi              

42. De nödställda lärjungarna ute på sjön         

43. Petrus och hans tro prövas 

44. Ankomst till Gennesaret    

45. Herren med de Sina hos värdshusvärden Ebal                   

46. Herren välsignar Ebals familj, tillrättavisar esséerna

47. Herren och den romerske centurionen       

48. Den romerske befälhavarens världsliga självsäkerhet

49. Herren ger befälhavaren en antydan om

Sin natur och Sitt prästämbete 

50. En profets förhållande till Gud och människan                  

51. Profeterna som Guds budbärare och skillnaden

mellan deras och Guds natur   

52. Promenaden på sjön          

53. Om sann bön                   

54. Disciplin i hemmet           

55. Att prisa på ett passande sätt, och vissa faror med att prisa

56. Jara och hennes skiftande erfarenheter av bön

57. Jara skådar himlen öppen

58. Jesu lära kommer att bli tillgänglig för alla

59. Sjuka anländer till Ebal. Gästerna från Jerusalem på sitt uppdrag (Matt 14:35)

60. Händelse med centurionen och tempeltjänarna

61. Kärlekens kraft

62. Jaras dröm om korsfästelsen och uppståndelsen

63. Centurionen diskuterar tempeltjänarnas ondska med Herren

64. Helande i stor skala genom att vidröra Herren mantel

65. Herren och ledaren (Matt 1.9)

66. Julius entusiastiska tal om Herrens välsignelse

67. Tre dokument (Matt 10.14)

68. Herrens varsamhet med tempeltjänarnas list

69. Herren talar om kärlekens ande                 

70. En diskussion mellan tempeltjänarna och de bägge esséerna

71. Herren och de bägge esséerna                   

72. En mirakulös bergsbestigning                   

73. Uppe på toppen av ”Morgonhuvudet”       

74. Om fruktans väsen           

75. Kristus, medlaren mellan himmel och helvete                    

76. Lyftet av Galiléiska sjön

77. Jaras kärlek testas

78. Ängelns makt. Besöker en stjärna

79. Det inre sättet att betrakta skapelsen på

80. Skola för självförnekelse på den andra sidan

81. En titt på den stellariska världsordningen    

82. Utvecklingsperioder på den andra sidan      

83. Om den mänskliga andens mått                

84. Om verklig andlig storhet   

85. Lärjungarna väcks ur sin sömn                  

86. Jaras lovtal 

87. Innehållet i den gemensamma drömmen     

88. Jara visar sina souvenirer    

89. Att umgås med Herren förtroligt i hjärtat    

90. Naturliga överväganden och andliga betydelser                  

91. Beträffande fenomenet soluppgång och morgon

92. Esséerna ges i uppdrag att starta en frihetskyrka

93. Det välsignade morgonmålet på berget

94. Satan framträder på berget

95. Nerfärden från berget

96. Ett helandemirakel vid Ebals värdshus

97. Kärleksivern

98. Om ärkeänglars sexualitet

99. Om att ge allmosor, och födelsedagar

100. Davids psalm 47

1. Om den stora kampen inom människan

[1] Cyrenius säger: ”Ja, det förstår jag också tyvärr, för jag ser inte mycket framgång av det! Var är människorna, och hur många av dem finns det som kan ta emot och förstå en enda lära? Och hur många ens bland de lärda som äger en vilja som är tillräckligt stark för att omvandla en mottagen lära till en gärning? Ta tusen välutbildade så skulle jag satsa allt om det bara fanns tio bland dem som har den fullständiga beslutsamheten och även det nödvändiga modet – särskilt bland fanatiskt vidskepliga horder av människor – att omsätta den hörda och väl förstådda läran i handling! Ty vad skulle det gagna dem om de omsatte den eviga lärans klaraste sanning i handling om de redan nästa dag skulle dö en ytterst plågsam död i händerna på själviska och grymma fanatiker?

[2] Ni är visserligen oändligt visa och mäktiga tjänare åt den Högste, men som en gammal erfaren statsman säger jag: Utan ett visst mått av tvång så kommer denna aldrig så gudomliga livslära aldrig att få ett givande mottagande! Åtminstone måste den alltför utpräglade fanatiska vidskepligheten drivas ut med full kraft, annars skulle det vara evigt synd att bara sprida den en dagsresa härifrån.

[3] Vi tror naturligtvis tvivelsutan på den rena eviga sanningen som blev utförligt uppenbarad för oss här, men ändå inte riktigt utan tvång, ty ni bägge och Herren och Hans gärningar är inget obetydligt tvångsmedel, utan vilket det inte skulle finnas lite över tusen lyssnare och följare av läran samlade på denna plats. Men om detta ytterst anmärkningsvärda tvångsmedel fortfarande inte har förvandlat oss till döda maskiner, som visas av mitt kanske inte helt grundlösa genmäle, så borde inte ett rättvist tvingande medel vara alltför skadligt för människor som hädanefter borde förvandla sig själva till Guds barn genom denna nya lära från himlen!”

[4] De bägge änglarna säger: ”I viss utsträckning har du rätt, och yttre tvingande medel skall inte fullständigt utelämnas. Men du kommer på samma gång komma till insikten att ett rent yttre tvång är sämre än ett osynligt inre! Ty Satan använder även yttre medel för att upprätthålla den onda vidskepligheten, men om vi i slutändan också använder Satans usla medel när vi sprider läran från himlen – fråga: vad vinner vi på det för människans eviga bästa?

[5] Den onda vidskepligheten har alltid trätt in i världen genom eld, svärd och stor blodsutgjutelse. Bör Guds renaste ord gå in längs samma väg, och skulle en människa av någon ande kunna acceptera det som Guds fridsord från himlen? Skulle hon inte behöva säga: ’Gud, räcker det inte för Dig att Satan plågar den stackars mänskligheten något förskräckligt, så att även Du, den Allsmäktige, måste komma till oss fattiga och svaga människor längs Satans vägar?’

[6] Förstå, käraste vän och broder, så absurt det skulle låta, om Herren Gud skulle betjänas av sådana medel för spridandet av Sin lära till människorna för deras eviga lycksalighets skull, som helvetet alltid har använt för att få tillträde till världens människor med sina hårda frukter och rätter!

[7] Ja, tyvärr skall det en gång komma tider, då den nedsmutsade läran från Kristus predikas till nationerna med eld och svärd, men detta kommer att vara högst skadligt för människorna! – Förstår du detta?”

[8] Cyrenius säger: ”Tyvärr förstår jag detta också och frågar alltjämt, huruvida den allsmäktiga himlen inte avser att förhindra sådana yttre olyckor, eller varför ondskan tillåts få tillträde till världen eller alls finnas till.”

[9] De bägge säger: ”Käraste vän och broder, om du besitter någon visdom, så bedöm själv om det någonsin kan finnas något ’för’ utan ett ’emot’! Var finns den människa som någonsin har blivit en hjälte utan en kamp? Skulle dessa någonsin ha kämpat bland människorna om det bara hade funnits fromma lamm bland dem? Eller skulle du kunna pröva din styrka om det inte fanns några objekt som kunde bemöta din styrka? Kan det finnas ett ’upp’ utan ett ’ner’? Eller kunde du någonsin göra något för någon om ingen någonsin vore i behov av din hjälp, eller kunde du någonsin lära ut något som han inte redan vet till någon som vet allt?

[10] Förstå, i en värld där människan är ämnad att forma sig själv till ett sant Guds barn, måste hon även skänkas alla slags goda och dåliga möjligheter att fullt ut praktisera Guds lära.

[11] Det måste vara kallt och varmt för att ge den rike mannen möjligheten att klä sina fattiga och nakna bröder. Sålunda måste det finnas fattiga människor, så att de rika kan praktisera barmhärtighet och de fattiga tacksamhet. Det måste också finnas starka och svaga människor för att ge de starka en möjlighet att stödja de svaga och att de senare i sitt hjärtas ödmjukhet må erkänna att de är svaga. Sålunda måste det på något sätt finnas både dumma och visa människor, annars skulle de visas ljus vara fåfängt.

[12] Om det inte fanns några onda människor, med vilket mått skulle den goda mätas, om och i vilken utsträckning hon verkligen är god?

[13] Kort sagt, i denna institution för människans självutveckling för att bli de friaste Guds barn måste det finnas så många tillfällen för och emot som möjligt, genom vilka barnen kan öva sig grundligt och utvecklas fullt ut inom allting, annars kan de omöjligen bli sanna, allsmäktiga barn till den Högste.

[14] Vi säger dig: så länge som en person är oförmögen att driva bort Satan från slagfältet av egen kraft, i vad än det må gälla, så är han fortfarande fjärran från Guds sanna barnaskap. Hur skulle han någonsin kunna vinna över sin motståndare om han inte gavs varje tillfälle att möta honom? Ja, Guds sanna rike kostar en stor kamp på grund av det eviga livets fullständiga frihet, och därför måste man ges möjligheten att kämpa mellan himmel och helvete.”

2. Lidelsernas nytta

[1] Änglarna fortsätter: ”Sålunda kommer du upptäcka att människor drivs av olika lidelser. En känner behovet av att äga allting som är av värde, detta är uppenbarligen girighet, som är en last. Och förstå, du har denna lidelse att tacka för sjöfarten, ty det är endast ytterst giriga och förvärvslystna människor som drivs av det livsfarliga begäret att hitta sätt att simma över det ytterst vida havet på, för att upptäcka huruvida det kanske finns land på andra sidan havet som är fullproppat med oerhörda skatter. Efter stora svårigheter och hot om livet stöter de på ett land bortom havet som fortfarande är helt obebott. De stora faror som de genomlevde har kylt ner deras habegärs-last, och berövat dem modet att resa hem. De slog sig ner varthelst vinden förde dem, och byggde hyddor och bostäder och befolkade på detta sätt det obebodda landet. – Bedöm nu själva huruvida människor utan girighets- och vinstlystnadslast skulle ha upptäckt ett främmande land?

[2] Låt oss ta lidelsen för köttsliga lustar. Om du helt tänker bort denna last och föreställer dig mänskligheten som så himmelskt kysk som möjligt, så kommer du att bli synnerligen tillfreds med de renaste jungfrur och högst avhållsamma ungkarlar ända in i grååldern. Men tänk dig nu att alla människor är så kyska och fråga dig själv: vilka är utsikterna för fortplantning av människosläktet, som har utlagts enligt den gudomliga ordningen? Av detta kan du förstå att också denna last måste vara medfödd hos människan, annars skulle jorden vara tom på människor! Det är visserligen sant, som erfarenheten visar, att den ena eller andra personen tappar kontrollen över denna lidelse, och att en sådan förlust alltid är emot Guds ordning och därför är en synd. Ändå är återkommande överträdelser mot denna gudomliga ordning fortfarande alltid att föredra framför det fullständiga utrotandet av densamma.

[3] Alla förmågor som ges till människan och som i början visar sig vara lidelser som är svåra att lägga band på, måste icke desto mindre vara möjliga att utvecklas i en fullständigt positiv eller negativ riktning, för annars skulle människan stanna kvar i ljummet vatten och sjunka ner i stinkande slöhet.

[4] Vi säger dig: Ingenting kan vittna mer sannfärdigt för dig om vad Gud har bestämt för människan än människans lägsta sedefördärv, som står i motsats till den största dygden, ty endast därifrån blir det uppenbart med vilka obegränsade förmågor som människorna på denna jord har blivit utrustade. Människans stigar sträcker sig från Guds högsta himmel, vilken till och med är oåtkomlig för oss änglar, till det lägsta helvete. Om så inte vore fallet, hur skulle hon då kunna uppnå Guds barnaskap?

[5] Vi har att göra med människor på otaliga andra världar, men vilken skillnad det är mellan här och där. Där har människorna givits gränser, andliga såväl som naturliga, vilka de endast kan övervinna med stora svårigheter. Men ni människor på denna jord är obegränsade i anden såsom Herren Själv och kan göra vad än ni önskar. Ni kan lyfta er själva till Guds innersta tron, men på grund av det kan ni även falla lika djupt som Satan själv, som en gång var Guds allra friaste ängel. Och när han föll, var han tvungen att falla till det djupaste djup av allt sedefördärv från vilket han knappt någonsin kommer att hitta tillbaka eftersom Gud hade givit lasten samma oändliga förmåga till fulländning som dygden.

3. Fördelarna med en fri vilja

[1] De två änglarna: ”Följaktligen beror allting på denna jord på människans fria vilja och friast möjliga föreskrifter, vilka Gud har ordnat på så sätt att i dess praktiska del så är de omedelbart tillräckligt begripliga för varje nivå av förståelse, och sålunda kan ingen ursäkta sig med att inte ha förstått läran. Ty att ’älska Gud över allt och din nästa som dig själv’ är i allmänhet solklart. Och om en människa verkligen iakttar denna korta, men ändå allomfattande, lära, så kommer hon som en följd härav att genom sitt hjärta bli vägledd i all tänkbar visdom av Herren Själv och kan därmed bli en lärare för sin nästa. Och därför kan man dra andra till den punkt där Herren Själv griper tag i henne och gör henne till ett sant Guds barn.”

[2] Men detta är den riktiga spridningen av den himmelska ordningens heliga lära, allt därunder eller däröver är av ondo och ger liten eller ingen välsignelse till växterna i Guds himmel. – Har du förstått allt detta ordentligt?”

[3] Cyrenius säger: ”Ja, jag har förstått allt. Jag inser nu helt till vilka stora verk som Gud har bestämt för denna jord och dess människor.  Det enda ödesdigra är att i en och samma skola, så att säga, fostras förutom Guds barn även helvetets barn, var och en till sin respektive sfär. Men nu förstår jag även att ur Guds djupaste himmelska visdoms ståndpunkt så kan det inte vara på annat sätt. Herren är vis, god, och mer än tillräckligt allsmäktig för att även ge helvetet en annan riktning! Evigheten är tillräckligt lång för att inom dess oändliga tidsrymd skapa alla slags modaliteter (olika omständigheter), under vilka dess barn kommer att ge upp tillsammans med sina förförare och lärare.”

[4] De bägge änglarna säger: ”Här går din förmodan långt bortom vår visdomshorisont! Men som ett Guds barn är du uppenbarligen närmare din Fader än vi som blott är skapade, och kan därför tidigare än vi förnimma ett rent gudomligt behov i hjärtat. Men så mycket vet vi – att ingenting är omöjligt för Gud. Men ändå så kan vi inte berätta en stavelse mer om detta för dig.

[5] Om du vill ha en djupare förklaring i denna fråga så vänd dig till Herren Själv. För Honom är allting klart som solen, vad de framtida evigheterna höljer i de tjockaste av slöjor. Men vi betvivlar att Han kommer att yppa detta till en dödlig på grund av Satans skarpa öron. Ty fienden har tusen gånger tusen öron och man måste ha den största uppsikt när man talar om honom om man inte avser att göra honom ondare än han redan är!”

[6] Cyrenius säger: ”Jag förstår! Därför skall jag inte säga något till Herren om det.”

[7] Jag säger: ”Du behöver inte tala ljudligt, ty Jag förstår även vad du säger och frågar i hemlighet i ditt hjärta.”

4. Att tänka med hjärtat

[1] Cyrenius säger: ”Herre, att tänka med hjärtat fungerar bara inte för mig, för redan i min ungdom fick jag lära mig att tänka med huvudet. Att tänka inuti hjärtat verkar nästan omöjligt för mig. Hur skall man gå tillväga för att tänka i hjärtat?”

[2] Jag säger: ”Det är i själva verket väldigt lätt och naturligt. Allt som du kan och vill tänka i din hjärna kommer först från hjärtat. Ty varje tanke, hur liten den än är, måste först ha någon stimulans genom vilken den framkallas vid behov. Först efter att tanken har upplivats i hjärtat på grund av något behov, så stiger den till huvudets hjärna för att undersökas av själen, så att den senare kan sätta de kroppsliga lemmarna i åtföljande rörelse, så att den inre tanken så att säga kan bli ett ord eller en handling. Men att bara tänka i huvudet är för varje människa en ren omöjlighet. Ty en tanke är en andlig skapelse och kan därför inte uppstå någon annanstans än i människans ande, som bor i själens hjärta och därifrån ger liv åt hela människan. Hur kunde någon skapelse utvecklas från någon aldrig så subtil (fin) materia, eftersom all materia, inklusive människans hjärna, inte är något annat är ren materia och därför aldrig kan bli en skapare utan endast en skapelse?! Förstår du nu detta och kanske redan har på känn att ingen människa kan tänka någonting i huvudet?”

[3] Cyrenius säger: ”Herre, nu känner jag detta väldigt levande. Men hur fungerar det? Det tycks mig som att jag alltid bara har tänkt i hjärtat! Märkvärdigt. Hur kommer det sig? Ja, jag känner faktiska ord i hjärtat, som uttalade ord, och det verkar inte längre möjligt för mig att formulera en tanke i hjärnan!”

[4] Jag säger: ”Detta är den naturliga följden av den ökade vakenheten hos din ande i hjärtat, som är kärleken till Mig och genom Mig till alla människor.

[5] Men för människor vars kärlek ännu inte har uppväckts på det sättet formas tankarna också i hjärtat, men de uppfattas inte där eftersom det är alltför materiellt, utan bara i hjärnan, där hjärtats tankar utvecklas i bildform, då de redan är mer materiella på grund av att de har sporrats till handling, och de förenas med de bilder som har inpräntats i hjärntavlorna från världen utanför genom kroppens sensorer, och blir så att säga materiella och dåliga ur själens synvinkel och måste därför betraktas som den nödvändiga onda grundvalen för människors gärningar.

[6] Varje människa måste därför födas igen i hjärtat, och där i anden, annars kan hon inte komma in i himmelriket!”

[7] Cyrenius säger till Petrus som stod bredvid honom: ”Förstår du verkligen denna sak med pånyttfödd ande inuti hjärtat, och vad och var någonstans Guds rike egentligen är, som Han och änglarna jämt och ständigt talar om och som de lovar oss för framtiden på grund av vår tro?”

[8] Petrus säger: ”Givetvis förstår jag det, och om jag inte förstod det så skulle jag inte stanna här, utan vara hemma och ta hand om mitt hushåll. Utforska ditt eget hjärta, upphöjde herre, så kommer du inom kort att upptäcka mer där än vad jag kunde förklara för dig på hundra år!

[9] Se på oss, Hans första lärjungar och vittnen, om vi talar med honom utvärtes! Och se, ändå talar vi mer med Honom än du och många andra men inte genom yttre ord som uttalas av munnen, ty vi talar uteslutande med Honom i våra hjärtan och frågar Honom om tusen saker, och Han svarar oss i klara, tydliga tankar och på så sätt har vi en dubbel fördel. Ty ett svar från Herren i människans hjärta är på sätt och viss redan en del av hennes liv, medan det yttre ordet bara kan bli en del av livet genom oupphörliga handlingar för att öva själen.

[10] Och på detta sätt kan du, upphöjde herre, även fråga de sakerna beträffande Satan, så skall Herren lägga ner det rätta svaret i ditt eget hjärta så tyst och hemligt att Satan med sina myriader av öron inte kommer att kunna höra det! Och på samma sätt kan du även fråga Herren om pånyttfödelsen av anden i hjärtat och om Guds rike, och du kommer direkt att få ett tydligt svar!”

[11] Cyrenius säger: ”Ja, nu står det klart för mig – vilket har förvånat mig några gånger – varför ni knappt någonsin säger ett ord till Herren. Nåväl, jag skall försöka det. Om Herren i hemlighet visar er en sådan nåd kommer Han även att göra det med mig! Ty att jag älskar Honom omåttligt bevisas av att jag så att säga hänger upp mina tunga officiella plikter på en spik, och tillbringar tid med Honom och stärker min själ med varje ord från Hans heliga mun.

[12] Jag tror att jag av ren kärlek till Honom, gör och har gjort mer för Honom än alla ni tillsammans, ty jag kände Honom redan som ett litet barn, och såg efter Honom och Hans föräldrar och bröder i det främmande hednalandet. Och medan ni bara har offrat era fiskenät till Honom, är jag redo att genast lägga ner min världsliga heder för Honom, om Han skulle acceptera den, och följa Honom troget som den minste bland er, och sätta mitt liv på spel för Honom och er själva, vilket jag förvisso redan har gjort några gånger, för att inte nämna vad det lätt hade kunnat leda till för min del i Rom.

[13] Om jag gör allt detta av ren kärlek till Honom, så borde Han säkerligen anse mig värdig Sin nåd som Han har tilldelat er så rikligt?!”

[14] Jag säger: ”Och du äger den redan, Min käraste vän och broder. Men det som du redan äger behöver du inte fortsätta att söka och strida för som om du ännu inte hade det. Var därför lugn och försök att i ditt hjärta fråga Mig vad som helst, så skall Jag lägga svaret klart, distinkt, förståeligt och ljudligt i ditt hjärta, som i sanning älskar Mig över allt annat!”

5. Om den förlorade sonens återkomst

[1] Efter detta råd frågar Cyrenius vad som kommer att hända med Satan och om man någonsin kan förvänta att han kommer att ändra sig.

[2] Och Jag lade följande svar i hans hjärta: ”Vad som än händer, händer för hans skull: Den försvunne eftersöks och den sjuke erbjuds medicin, men hans vilja förblir och måste förbli fri, ty att hindra hans vilja skulle innebära att förvandla hela den nästintill oändliga materiella skapelsen inklusive alla dess element till den hårdaste sten inom vilken inget liv kan röra sig. Hela den materiella skapelsen är den stora andens mest uttömmande dom, och denna är uppdelad i oräkneliga världar som med sina oändliga antal utgör dess fullständiga väsen. Från detta enda väsen utgår oräkneliga myriader efter myriader av väsen, som de flesta människorna på denna jord, som genom Guds kraft, makt, kärlek och visdom förvandlas till fullständiga, gudalika väsen, och detta är en säker omvändelse av denna enda stora ande.

[3] Men när väl alla jordar och solar har upplösts till ingenting förutom människor, så kommer ingenting att finnas kvar av denne förutom hans ’jag’ som i sin totala isolering efter eoner av tid måste börja vända tillbaka innan det utsätter sig för en evig långsam död. Då kommer det inte längre att finnas någon materiell sol och materiell jord som snurrar runt i den oändliga, eviga rymden, utan en alltigenom strålande ny andlig skapelse med lyckliga, fria varelser kommer att fylla den oändliga rymden och Jag kommer för evigt att vara Gud och Fader för alla varelser för en evighet till evighet, och detta högst lycksaliga tillstånd kommer aldrig att upphöra. Det kommer att finnas en flock, en fålla och en herde.

[4] Men när allt detta kommer att äga rum kan aldrig bestämmas i jordiska år. Och även om Jag berättade talet för dig skulle du omöjligen kunna greppa det. Och om Jag skulle förklara talet genom att berätta för dig att så många tusentals gånger tusen eoner av tusentals gånger tusentals år kommer att passera som det finns sand i havet och på hela jorden, och gräs på allt land och på alla berg på jorden och vattendroppar i haven, sjöarna, åarna, floderna, bäckarna och källorna, så skulle du inte kunna räkna ut allt detta för att bestämma den slutliga tiden för förlossningen.

[5] Därför, var nöjd med detta: sök framför allt Guds rike och dess rättfärdighet, så kommer du omedelbart efter din kropps fysiska död att uppväckas av Mig Själv till evigt liv, och i de rena andarnas rike kommer tusen jordiska år att passera som en dag!

[6] Och Min vän, i Mitt andliga rike som är fullt av den högsta lycksalighet kommer det som här verkar alltför oändligt för dig, att bli väldigt enkelt att förutse! Just nu kan varken du eller någon av Mina lärjungar ännu ledas in i all visdom från himlen – men kommer att kunna det när ni om några år blir döpta med Guds helige ande. Denna ande kommer att leda dig och alla andra till all himmelsk visdom. Först då kommer du att skåda in i det klaraste ljus vad som nu fortfarande måste verka så mörkt och otydligt för dig! Vad som nu har uppenbarats för dig, håll det nära dig själv, och låt ingen märka någonting av det, ty detta måste hållas hemligt länge än!”

[7] När Cyrenius förnam detta inom sig själv, blev han häpen och sade efter en stunds intensiv eftertanke: ”Det var tvivelsutan Ditt ord som jag hörde troget och klart i mitt hjärta som en perfekt ström av ord. Men bör den avslutande varningen hörsammas så strikt? Kunde inte något av detta tillkännages på ett avslappnat sätt, som om det kastas ut i förbigående, till dem som är förtrogna med ett rättrådigt och ärligt tankesätt?! För säkert kan ingen människa skadas därtill.”

[8] Jag säger hörbart: ”Nå, Min vän, en person som likt dig själv har tagit emot det på insidan kommer naturligtvis inte att skadas, annars skulle Jag inte ha tillkännagivit det till dig, men om folksamlingen skulle ta emot detta utifrån, skulle det skada dem allvarligt. Hur och varför har Mina änglar uppenbarat för dig tillräckligt, så låt oss begrava den här frågan, ty vi har fortfarande många andra saker av större vikt att lösa, som för tillfället är mycket mer nödvändiga än denna din fråga, vars svar först måste mogna i evigheten.”

6. Om naturandars natur, liv och arbete

[1] Cyrenius är tillfreds med detta svar, men Kisjona reser sig nu upp och frågar Mig huruvida även han kunde ställa en fråga om ett arrangemang som Jag hade gjort vilket visade sig vara onödigt.

[2] Jag säger: ”Tala, vän till vänner och fiender.”

[3] Kisjona säger: ”Se, när vi skulle hämta upp det sista som återstod från grottan i mina berg, så befallde Du att rätt mängd bröd och vin skulle tas med, eftersom vi skulle möta många som var hungriga och törstiga. Jag lät därefter en stor mängd bröd och vin föras med, och efteråt väntade jag nära och i grottan utifall någon i behov av brödet och vinet skulle dyka upp. Men se, det fanns ingen som vi kunde ge det medhavda till.

[4] Men när vi hade kommit ut ur grottan, och efter att Du hade låtit blockera densamma för evigt genom Din kraft i Archiel, var vi utan bröd och vin, och ingen av bärarna kunde berätta för mig vem som hade tagit brödet och vinet från dem. Jag märkte det visserligen inte vid den mirakulösa tidpunkten, varken inne i eller utanför grottan. Men efter att Du följande dag hade lämnat Kis, så talade hela mitt hushåll naturligtvis inte om något annat än Dig, och – som människor är, särskilt vid sådana mirakulösa händelser – så diskuterades åtminstone dubbelt så många gärningar än vad Du hade utfört, såvitt jag vet. Jag tillrättavisade skarpt de lögnare som påstod att de hade sett Dig utföra många likartade gärningar, och förklarade att dessa var påhitt från deras upphetsade fantasi, och att de när allt kommer omkring inte var annat än fromma lögner, men berättelsen om det försvunna brödet och vinet som fördes med hade förvisso förbryllat mig också. För jag kunde verkligen inte komma ihåg vad som hade hänt med den stora mängd bröd och vin som vi hade tagit med eftersom vi inte hade förtärt något av det.”

[5] Jag säger: ”Jag visste mycket väl att detta skulle få dig att komma efter Mig, men det ligger inte verkligen inte så mycket i det som du föreställer dig. Men eftersom du kom till Mig för att även få klarhet om detta, så måste Jag kasta något ljus över det, så lyssna.

[6] Se, det finns vissa naturandar i bergen såväl som i luften, i jorden, vattnet och elden som ännu inte har tagit vägen genom det gamla köttet, eftersom en möjlighet ännu inte har yppat sig där de efter en mänsklig fortplantningsakt kunde komma in i köttet för att födas in i den här världen genom en kvinnas kropp. Det finns mängder av sådana ännu ofödda själar i alla element.

[7] Nåväl, naturandarna som verkar i bergen har emellertid antagit en viss konsistens från luften. Dessa är inte särskilt ivriga att bli avlade i köttet och sedan födas i köttet av en kvinna. Med deras ibland tämligen skarpa intellekt så föredrar de att förbli i sitt fria och obundna tillstånd så länge som möjligt. De äger till och med en känsla för rättvisa och fruktar Guds ande som de ibland vet ganska mycket om, det vill säga bara vissa av dem som redan har blivit gamla. De unga andarna som är upptagna i detta samhälle är normalt sett fortfarande ganska dystra och ibland även onda och kunde orsaka stor skada om de inte hölls efter ordentligt av de äldste. Deras huvudsakliga sysselsättning är att formge, tillverka och sortera alla slags metaller i bergen och låta dem utvecklas i sprickorna och skrevorna i bergen.

[8] Sådana andar tar ibland även mat från naturen, närmare bestämt från växtriket. De gör sådant när de arbetar hårt med att omforma klipporna i bergens rike, att avlägsna vatten från överfyllda grottor och liknande uppgifter som dessa andar ofta behöver delta i, för att förlora sin kärlek till bergen och försöka bli alstrade i köttet eftersom de ofta blir väldigt irriterade, eftersom särskilt hädanefter kan ingen ande nå en fullt levande fri lycksalighet, som inte har vandrat köttets väg.

[9] Dessa andar, Min käre Kisjona, och särskilt de som ser efter dina berg, stod inför en särskilt svår uppgift när den onda grottan var tvungen att förseglas, och de måste bli styrkta i detta arbete med bröd och vin. Och Jag talade om dessa när Jag sade: ’Vi kommer att träffa på många hungriga och törstiga i behov av uppfriskningar.’ Detta förtärdes också utan några rester och efter mina änglars påbud utfördes det extremt hårda arbetet till fulländning. Detta är nu det fullt upplysande svaret på din fråga. – Har du förstått det ordentligt?”

7. Om magiker och spåkvinnor

[1] Kisjona säger: ”Ja, Herre, jag har helt förstått detta, och så mycket mera eftersom gruvarbetarna som gräver efter all slags malm i mina gruvor ofta har berättat liknande saker för mig, hur ibland bröd och vin hade försvunnit och de inte visste vem bland dem som kunde ha gjort ett sådant rackartyg mot dem som till och med inbegrep stöld. Ibland när de hungriga gruvarbetarna luftade sin ilska, hörde de ett ljudligt skratt och vissa hävdade till och med att ha sett människor i barnstorlek som skuttade omkring framför dem och i en mångfald av färger; blått, grönt, gult och ibland helt svart.

[2] Så sent som nyligen berättade min äldste gruvarbetare för mig att en blå liten människa hade föreslagit att i framtiden bära bröd och vin till honom i en läderväska, så att de hungriga bergskarlarna inte skulle kunna stjäla det. Dessutom, ingen bör tala för högt i gruvorna och under inga omständigheter vissla eller till och med svära, ty bergskarlarna kan inte tåla dessa saker och skadar dem som inte iakttar denna regel. Människor får inte heller skratta djupt nere i bergen, ty karlarna tål inte skratt heller. Om mina gruvarbetare ibland skulle lämna lite bröd och vin till bergskarlarna, så skulle de senare ibland hjälpa dem att finna rika ådror med all slags metall.

[3] Vanligtvis antog jag att dessa historier var fabler eftersom Jag själv aldrig hade upplevt någonting liknande, även om jag ganska ofta hade gått in i mina gruvor i bergen. Men nu efter denna Din goda förklaring, står allt helt klart för mig. Det är bara en sak som jag ännu inte kan greppa – hur dessa karlar som i själva verket är andar kan förtära naturlig föda. Hur äter och dricker dessa något otäcka varelser?”

[4] Jag säger: ”Ungefär på det sätt som elden förtär det som den griper tag i. Lägg en droppe vin eller en brödsmula på den så kommer du se hur fort bägge försvinner. Och se, på samma sätt förtär anden, eller bergskarlen, den naturliga födan. De upplöser snabbt det som är materiellt och förvandlar det huvudsakligen andliga som ryms inom materien, in till dess själsliga väsen, och tillgodogör det därmed i sig själva – och detta på ett ögonblick! – Nu vet du även detta och behöver inte bekymra dig om dessa saker längre.”

[5] Kisjona säger: ”Herre, jag tackar Dig för denna information, för den uppmuntrar hela mitt sinne och jag inser nu ännu tydligare att allting som omger mig på alla sidor inte är något annat än rent liv.”

[6] Jag säger: ”Ja, Min högst älskade vän. Men Jag ber dig om en sak, att du likt de andra som känner till detta håller det för dig själv. Det är inte nyttigt för alla att veta dessa saker, ty alla egyptiska och persiska trollkarlar är inte sällan i förbund med andar och vättar med vars hjälp de utför all slags trollkonst. Men all denna trollkonst är en styggelse inför Gud och den som utövar den kommer sannerligen att ha liten chans att någonsin komma in i Guds rike. Ty sådana trollkarlar hindrar de ovannämnda andarna att träda in i köttet, och när de dör blir de fångar hos sådana omogna själar och kan inte lätt bli befriade eftersom de fortsätter att uppta naturliga element från de omogna, nakna natursjälarna. Jag säger dig: Förbannad vare en trollkarl. Ty det har aldrig funnits ett exempel där en äkta trollkarl har kopplat ihop sin magi med ens ett halvgott syfte. Överallt ser man den största girighet, och dessutom, även den mest skamlösa lust efter makt, och sådana andar kommer att ta emot sin förnedrande belöning i det djupaste helvete.

[7] Faustus säger, för en gång skull: ”Herre, Herre, i så fall är utsikterna dåliga för de många magiker och spåkvinnor i det vidsträckta romerska imperiet! Ty i Rom hyser man en nästan gudalik aktning för dessa typer av människor och de kan med ett ord fördunkla kejsarens och varje aldrig så stor och modig hjältes vilja – alternativt liva upp dem till en sådan grad att bergen skakar inför deras mod.”

[8] Jag säger: ”Ja, Min vän, dessa människor som låtsas vara halvgudar kommer det inte att gå bra för, ty de är medvetna om att de bedrar dem på det mest sinnrika sätt, dessa som inte är invigda i deras konst, och genom ett sådant bedrägeri leds de inte sällan in i alla slags styggelser. Därför kan det aldrig gå väl för sådana eländiga varelser, ty dessa är de verkliga försäljarna av ingenting för mycket pengar och de äkta tillverkarna av oräkneliga styggelser och synder för mänsklighetens fördärv.

[9] Flera säger: ”Men kunde de inte bli saliga om de bättrade sig?”

[10] Jag säger: ”Jovisst, om de bättrade sig kunde även de bli saliga, men detta är det sorgliga, att just dessa människor är de som är minst tjänliga för att bättra sig. Mördare, rånare, tjuvar, horor och äktenskapsbrytare kan man omvända, och en kejsare eller kung kan lätt lägga ner sin krona, men en magiker skiljs inte från sin trollstav! Ty hans osynliga medbrottslingar tillåter aldrig detta och de är alltid hans herrar när han vill skiljas från dem.

[11] Därför säger Jag igen, förbannad vare ond magi, ty genom den kom all synd in i den onda världen.

[12] Den som vill utföra mirakler måste äga den inre styrkan från Gud för det, och sedan bara utföra ett mirakel där det är absolut nödvändigt.

[13] Men den som utför ett falskt under och profeterar genom alla slags besvärjelser och tecken behöver inte längre bli fördömd, ty han är redan fördömd genom sin egen vilja. Därför, akta er alla för ond magi och spådom, ty allt detta är högst skadligt för människans ande.”

[14] Efter dessa ord blev alla som hörde dem skrämda i grunden och frågade om man verkligen borde hålla sig till det urgamla vädersiandet, som enligt erfarenheten var tillförlitligt.

[15] Jag säger: ”Jovisst, om det beräknas på en vetenskaplig grund, om inte är det också en synd, eftersom människan därmed accepterar en andra tro, som minskar den rena tron på Guds försyn och tror till slut mer på tecknen än på den ende, sanne allsmäktige Guden.

[16] Den som förblir i den rena tron kan fråga Mig så kommer det han har bett om att ges till honom, trots de illavarslande motstridiga tecknen på jorden och i luften som har bekräftats genom erfarenheten. Men den som förlitar sig på tecknen kommer också att ta emot i enlighet med tecknen. Fariséerna håller sig till tecken, och låter människorna fråga dem om dessa för dyra pengar, men de skall en gång bli så mycket mera fördömda för detta!

[17] Skapade inte Gud allt som tjänar som tecken för människor? Men om allt detta har skapats av Gud, så skall Han förvisso förbli Herre över allt, och leda och dirigera allt. Om Gud Själv ensam är Herre och ledsagare för alla skapade ting och företeelser, hur skall då dessa ha något att visa upp utan Honom? Om de aldrig någonsin kunde göra detta, så låt människan be Gud, som allena kan göra allting, oavsett om tecknen visar det ena eller andra. Är inte detta mer trösterikt än tusen av de mest trovärdiga teckentolkningar?”

[18] Alla närvarande vid Mitt bord säger: ”Herre, detta är säkert och sant. Om Du bara kunde få hela världen att tänka och handla sålunda, så skulle världen se annorlunda ut än den gör nu! För oss som är samlade runt Dig nu är det naturligtvis lättare eftersom vi har Dig till hands som är orsaken till alla varelser och framträdanden. Men hundra tusen gånger tusen har inte den ovärderligt stora lyckan att vara i Ditt allra heligaste sällskap, och höra livets ord från Din mun! Dessa längtar säkert också efter det som hela skapelsen vittnar om, men de kommer aldrig att upptäcka Dig med sitt blickande upp mot stjärnorna, och deras stora längtan kommer aldrig att bli tillfredsställd. Vilket under sedan att sådana människor alltför lätt dras till magiker som utför mirakler och tecken och dess uttolkare, eftersom de har något att erbjuda människor som längtar efter gudomliga ting, som även om de är falska, fortfarande har ett sken av att vara gudomliga?!”

8. Cyrenius misstag

[1] Härifrån börjar Cyrenius åter att tala, och säger med en allvarlig min: ”Herre, det är helt sant att Du verkligen är Han som vi sedan länge har känt igen Dig som, och ingen bland oss kan ifrågasätta detta: men ändå så måste jag öppet erkänna för Dig att i denna Din förklaring om magiker, teckentydare och spåkvinnor, så förnam jag knappt något av den välbekanta barmhärtighet och kärlek som jag är så van vid hos Dig! Under sådana omständigheter beror väl detta endast på Dig Själv till slut – ty Du Själv tillfogar människorna våldsamma slag som är mycket smärtsamma, men ve den slagna människan om hon börjar jämra sig under de våldsamma slagen. Men jag tycker knappast att det är riktigt!

[2] Se, jordens människor är mestadels blinda och dumma, och därmed också onda. Men jag frågar vems felet är, och var det onda kommer ifrån. Och som jag frågar nu, frågar hundratusentals romare som på intet sätt är omogna.

[3] Man kan definitivt inte anta att människan i början gick ut från Din hand i ett ont tillstånd, lika lite som att ett barn föds in i denna värld som en djävul. Om den första människan var god, hur blev den andra och tredje ond? Var detta Din vilja, eller var det den som födde henne efteråt? Allting som är måste därför ha tillkommit enligt Din vilja. Men om Din vilja ville ha det på det sättet, så varför denna tunga fördömelse av människor som i stort sett bara ville bespara människorna viss förtvivlan därför att Du inte hade velat uppenbara Dig Själv efter att de hade åkallat Dig? Jag ber Dig därför att vara rättfärdig, men inte alltför sträng; ty den skapade har inget vapen mot sin skapare – den kan endast be, finna sig i, lida och misströsta!”

[4] Jag säger: ”Men Cyrenius, Min vän! Har du redan glömt allt som du har hört, både från Mig Själv såväl som från de bägge änglarna? Ville du inte för bara några dagar sedan omedelbart straffa fariséerna för att ha velat stena Mig, men Jag lät dig inte göra det. Och nu verkar det nästan som att du vill ta parti för dem. Eller förstår du bättre hur man försätter människor i en sådan position att hon måste bli ett Guds barn om hon så önskar? Se, så svag du fortfarande är!

[5] Är du så väl bevandrad i mänsklighetens gemensamma historia att du har anledning att förebrå Mig för att först nu svara dem som åkallar och söker, men aldrig förr i tiden?

[6] Hade inte de första människorna ständigt umgänge med Mig? Som sedan Noa fram till Moses var översteprästen i Salem, vars namn var Melkisedek, som tillika bodde i Salem som en äkta kung av kungar? Vem var anden i förbundsarken? Och eftersom anden från arken trädde in i Mig, fråga: vem är då Jag?!

[7] De som åkallade förväntade sig naturligtvis att Jag skulle stiga ner till dem från stjärnorna eftersom Jag var alltför ordinär, när Jag var bland dem, och inte tillräckligt gudomlig eftersom Jag inte ville lysa som stjärnorna.

[8] Förstå, det som nu gjorde dig upprörd var i grund och botten fel, och Satan, som hade märkt litegrann att du bar hans hemlighet inom dig, prövade dig lite, och du var genast redo att gräla med Mig! Så fundera på om du kan ha haft rätt i vad du sade?

[9] Kan Jag någonsin vara hård eller orättvis mot någon? Eller är det fel av Mig att erbjuda dig det renaste guld istället för det falska tillverkade? Eller borde Jag lämna er med er onda och värdelösa vidskeplighet? Skulle inte Jag som Herren ha mer rätt att fördärva de onda, envisa fariséerna än du? Dömde Jag dem? De skulle förvisso också ha blivit offer för sin egen inre domare om Jag inte mirakulöst hade räddat dem!

[10] Se så kortsynt du fortfarande är. Jag menar att alla de saker som du har hört och sett säkert borde ha gjort dig lite mer framsynt!”

[11] Cyrenius ber Mig om förlåtelse, såväl som de övriga, och de inser att de har haft fel, men Jag tröstar dem alla och säger: ”Åh, ni kommer alla att möta svårare prövningar än denna, men glöm inte denna händelse och dessa Mina instruktioner till er, annars kunde ni ledas in i ännu större frestelser trots att ni alla har sett och talat med Mig, och sedan lätt falla ifrån Mig och helt gå tillbaka till världen, till deras lögner och bedrägerier och fullständigt likna dem som ni trodde hade sökt och åkallat Mig efter vilket Jag skulle ha skickat dem magiker och spåkvinnor i Mitt ställe, för att så mycket lättare fördöma dem?” Alla ber Mig om förlåtelse igen, och Jag välsignar dem alla.

9. Herren helar en bärsärk

[1] Strax därefter kommer en skara invånare från staden och meddelar att en person har löpt amok.

[2] Jag frågar dem vad Jag borde göra med den våldsamme.

[3] Invånarna säger: ”Vi vet att du är en mirakelläkare eftersom fariséerna berättade hur du genom blott Din vilja gjorde Josas hushåll fullständigt friskt, och att du är mer än den välkände snickaren Jesus. Och därför ber vi dig som vår välkände landsman att göra den här våldsamme personen frisk igen.”

[4] Jag frågar: ”Hur hamnade han i detta raseri?”

[5] Invånarna säger: ”Ja, käre mästare, detta fick han från en galen hund som bet honom, och det är ett förskräckligt farligt ont, som hittills inte har kunnat helas av någon läkare. När han dör måste hela huset brännas ner med honom, för var och en som rörde vid honom skulle kort därefter falla offer för ett sådant fruktansvärt raseri. Det är därför som vi har hållit honom inspärrad i detta hus, så att han inte skulle gå ut, där han skulle orsaka mycket skada. Älskade mästare, skulle du snälla kunna befria oss från denna plåga?”

[6] Jag säger: ”Nåväl, gå då och hämta ut honom, så att han blir frisk, ihop med alla dem som han smittade när de fångade och låste in honom!”

[7] Invånarna säger: ”Åh mästare, vem kommer att leda ut honom? Den som rör vid honom har så gott som redan dött en fasansfull död!”

[8] Jag säger: ”Om ni inte tror och inte har någon tillit så kan Jag varken hjälpa honom eller er själva!”

[9] Invånarna säger: ”Mästare, kunde du inte hjälpa Josas hushåll, som drabbades av ett liknande ont, utan att de sjuka behövde föras ut?”

[10] Jag säger: ”Josa trodde, men själva tror ni inte och kom snarare för att pröva Mig med er halvtro, för att se vad Jag skulle göra med den rasande. Därför säger Jag er igen: för ut honom så kommer ni att bli hjälpta. Ty ni har alla detsamma inom er som kan bryta ut när som helst, men om ni tror och för ut honom så kommer det djävulska giftet inom er att förstöras av just den anledningen!”

[11] Vid dessa Mina ord gav de sig av, och förde kort därefter med sig den rasande mannen, hopbunden, och som såg fruktansvärt vild ut och fradgade och vrålade som ett hungrigt lejon. När Mina många gäster fick syn på den rasande mannen, föll en stor rädsla över dem, och alla kvinnorna flydde in i huset, eftersom de saknade modet att skåda denna fruktansvärt förvridna och förskräckligt rytande uppenbarelse. Även Min mor gömde sig i huset, och Mina lärjungar spred ut sig. Judas gömde sig bakom ett träd och endast Cyrenius, Faustus, Kornelius, Kisjona och Borus förblev stadigt vid Min sida.

[12] Då sade Jag till invånarna: ”Bind loss honom och släpp honom fri!”

[13] Alla blev livrädda, och skrek: ”Herre, nu är vi förlorade!” – Och invånarna vågade inte göra det, eftersom de andra människorna och lärjungarna skrek så mycket.

[14] Så Jag sade till Borus: ”Gå dit och bind loss honom du, ty han är redan helad i Mitt namn och kan inte längre skada någon.”

[15] Då gick Borus tappert över till den fortfarande rasande mannen och sade: ”Herren Jesus vare med dig, och var helad i Hans namn!”

[16] I det ögonblicket blev den rasande mannen lugn, hans ansiktsfärg som nästan var helt svart blev naturlig igen som tidigare, och med tacksam min bad han Borus att lossa de åtsittande banden. Borus lossade genast på banden som var helt rena och fria från skum. Och den helade mannen gick över till Mig, och tackade Mig allra innerligast för denna oerhörda välgärning, och bad Mig att han hädanefter skulle besparas ett sådant lidande.

[17] Och Jag sade till honom: ”Du och alla de andra som genom dig obestridligt skulle ha fallit offer för ditt onda, ni är nu fullständigt helade, men var vänner till människor och inte hundar i framtiden. Varför måste ni hålla hundar i överflöd? Hundar bör hållas av dem som behöver dem när de jagar vilda, rasande djur, och av fåraherdar med stora hjordar som skydd mot vargar, björnar och hyenor. Annat än dessa behöver ingen en hund. Men om du redan har en, så håll den med en kedja så att de fattiga inte blir rädda för de dåliga hundarna, och inte vågar gå in i era hus för att be om allmosor. Den som inte följer sådana råd i framtiden borde få samma sak från sina hundar som du fick.

[18] Ta hellre in barn till fattiga föräldrar i era hem istället för odugliga och farliga hundar, så kommer ni inte någonsin att drabbas av det ondaste raseri som hundarna bär på, vilket härstammar från Satans gift!”

[19] Efter dessa ord lovar alla att denna dag avliva sina hundar och att inte hålla sig med sådana djur i framtiden. Men några trossvaga frågar Mig icke desto mindre huruvida de nu verkligen är fullständigt befriade från detta onda och huruvida detsamma aldrig kommer att drabba dem igen.

[20] Jag säger: ”Åh, ni klentrogna! Ser ni inte att han som ni förde ut har blivit fullständigt frisk? Men om han blev hjälpt så kommer säkert även ni att bli hjälpta, eftersom ni nästan blev drabbade av ett sådant raseri. Om Jag kan uppväcka de döda från graven, så kommer ett sådant ont säkerligen inte att vara större än döden själv. Det kommer att visa sig med tiden att ni är fullständigt helade. Men gå nu till era hem i frid. Men gå nu också till de äldste och fariséerna, och visa upp att ni är fullständigt helade, och ge det offer vid altaret som Moses har befallt för de leprasjuka efter att de har blivit renade.”

[21] Därefter tackar alla Mig högst innerligt, och frågar Mig hur de kan återgälda en sådan oerhörd tjänst.

[22] Jag säger: ”Tro och gör vad fariséerna och de skriftlärda kommer att lära er.”

[23] Efter dessa ord börjar de med tillförsikt sin återfärd, och berättar för fariséerna allt som hade ägt rum här, och gav ett rikligt offer för det.

[24] Fariséerna, som inte hade hört talas om denne rasande man tidigare, blev till en början ytterst förvånade, och sade: ”Sannerligen, detta är ett helande som endast är möjligt för Gud Själv! Sådant har man inte hört talas om i Israel tidigare. Sannerligen, denne person gör sådant som ingen av de allra största profeterna någonsin gjorde. Det finns ingen sjukdom som Han inte är kapabel att hela, och ingen död i graven som Han inte kan kalla tillbaka till livet. Är detta inte en man som jorden aldrig har burit tidigare?! Gå hem nu och kom tillbaka i morgon, så vill vi överlägga mer om detta med er.”

10. Ett evangelium för de välbärgade

[1] Invånarna beger sig nu hemåt, och ger den fullständigt helade fadern tillbaka till hans barn och hans ytterst deprimerade fru som till en början knappt kan tro sina ögon, och bryter ut i en störtflod av glädje- och tacksamhetstårar, och rusar genast ut till Mig med sina tio barn, som alla tackar Mig på sina bara knän för denna oerhörda ynnest, och ber Mig samtidigt att tillåta henne att tjäna Mitt hushåll och alla som Jag vill föreslå, med allt om står i hennes makt.

[2] Jag säger till henne: ”Allt som du gör för de fattiga för Mitt namns skull kommer att räknas som om du hade gjort det mot Mig. Mitt hushåll är emellertid nu tillräckligt omhändertaget för den korta tid som Jag ännu kommer att vara här. Men när Jag kommer tillbaka kommer du att få reda på det.”

[3] Frun gråter av glädje och tacksamhet, och säger: ”Herre, du sannaste mästare, som är oss given från himlen. Jag äger en stor förmögenhet; hälften av den vill jag omedelbart låta de fattiga ha medan jag vill förvalta den andra halvan för dem så att de alltid kan finna något hos mig. För jag tror att det är gott, eftersom såvitt jag vet klarar inte de fattiga av att hantera en stor rikedom på ett sparsamt sätt, utan spenderar vanligtvis för mycket i början och har sedan inte någonting när de behöver det.”

[4] Jag säger: ”Gör så, kära kvinna! Så borde alla rika handla, då skulle de fattiga aldrig behöva lida nöd, eftersom armod är något ont som ofta leder in de fattiga i större laster än rikedom. Den rike hålls, åtminstone officiellt, tillbaka på grund av sitt rykte inför världen och skapar sällan lika mycket besvär för världen som den fattige, vars önskningar ofta gör honom redo för de värsta handlingar. Men den obarmhärtige rike, som ofta utnyttjar de fattiga för sina laster, är oaktat all sin värdsliga heder tusen gånger värre än den fattige. Ty den fattige blir sedesfördärvad på grund av sitt armod, medan den rike är skaparen av laster genom sitt omättliga överflöd.

[5] Men för det sätt som du, Min kära kvinna, nu vill och även kommer att använda din rikedom på, är rikedomen en välsignelse från himlen och kommer både timligt och för evigt att avkasta den största vinst för dess förvaltare. Låt därför den som vill vara verkligt dygdig alltid vara sparsam och ekonomisk, så att han i tider av behov har möjlighet att hjälpa de fattiga och de svaga.

[6] Jag säger er alla: Låt kärleken till era barn brinna som ett ljus, men kärleken till de fattiga föräldrarnas barn bör vara som en stark låga. Ty ingen i världen är fattigare en ett fattigt, övergivet barn, om det är en pojke eller flicka gör ingen skillnad. Den som ger ett hem till ett sådant fattigt barn i Mitt namn och sörjer för det kroppsligen och andligen som för sitt eget blod, han tar in Mig och med Mig även Honom som har sänt Mig in i världen och är fullt ut ett med Mig.

[7] Om ni vill att Guds välsignelser över ert hus skall växa och uppbära en rik skörd som från ett väl odlat fält, så upprätta då daghem för fattiga barn i era hem så kommer ni att bli överösta med välsignelser likt en tilltagande ström som fyller de lägre slätterna med sand och rullsten. Men om ni visar bort stackars hungriga små barn, och det i vredesmod som om de redan hade gjort er någon nästintill ohjälplig skada, kommer välsignelsen att fly från era hus likt den döende dagen från förföljelsen av den snabbt annalkande natten. Ve de hushåll som har drabbats av en sådan natt. Sannerligen, deras dag kommer aldrig igen att börja gry. Och nu, Min kära kvinna, gå hem och gör vad du hade tänkt att göra, och tänk framför allt på de fattiga änkorna och de föräldralösa barnen.”

[8] Efter denna undervisning reser sig kvinnan med sina barn, och de tackar Mig igen och hon ropar slutligen: ”Åh, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, så vänlig och helig Du är och så oändligt mäktig och vis som har gett oss arma syndare en människa efter Ditt sinne som kan hela alla våra sjukdomar, fysiskt och andligt! Till Dig, helige Fader, vare all lov, all kärlek och all ära för evigt! Åh, du käraste Fader, så god Du är mot dem som allenast litar på Dig! Du tuktar alla strängt som inte beaktar Dina bud, men när den botfärdige syndaren bönfaller Dig: ’Käre, helige Fader, förlåt mig som är så svag’, åh då går den helige, gode Fadern genast honom till viljes och hjälper med Sin allsmäktiga arm ut honom ur varje trångmål.

[9] Åh människor, ta mig som exempel ni alla! Även jag var en synderska och Gud tuktade mig våldsamt med Sitt alltid heliga ris, men jag stapplade inte i mitt förtroende, ångrade mina synder och bad ivrigt till Fadern i himlen. Och se, Han, Han ensam, hörde min bön och hjälpte mig på det mest underbara sätt ut ur mitt största och mest fruktansvärda trångmål.

[10] Därför, vänd er till Honom och förtrösta endast på Honom. Ty där ingen människa kan hjälpa kommer Han och hjälper den som är i nöd. Därför lova Honom alla oupphörligen! Ty endast Han kan i sanning hjälpa alla! Du, kära sändebud från himlen, tackar jag en gång till, ty du måste själv vara ett heligt verktyg i den allsmäktige Gudens hand!”

[11] Detta utrop som undermedvetet endast avsåg Mig, kostade Mig inte så få tårar av de djupaste känslor, så att Jag var tvungen att vända Mig bort från henne.

[12] Cyrenius märkte detta och sade: ”Herre, hur kommer det sig att Du gråter?”

[13] Och Jag svarade: ”Min vän, det finns inte många små barn som detta på jorden. Borde inte Jag, som Fadern vilken hon prisade så innerligt, kunna bli rörd till glädjetårar? Åh, Jag säger dig: Mer än någon annan fader. Se, alla kvinnor borde vara som denna, och hon skänker mig en obeskrivlig glädje. Men hon skall också inse vad det betyder att Jag begrät henne med stor glädje.”

[14] Efter dessa ord torkade Jag tårarna från Mina ögon, och sade till kvinnan som fortfarande glödde av fullständig kärlek till Gud allena, och till hennes barn: ”Du Min älskade kvinna! Eftersom din kärlek till Gud och din tro är så stark, att något liknande sällan har skådats tidigare, så kan Jag inte låta dig gå som du är nu. Skicka den äldste sonen till din man så att han kommer ut, ty Jag har många viktiga saker att diskutera med honom!”

[15] Pojken sprang genast iväg till staden och återvände strax med den helade fadern.

[16] När de bägge kom fram, sade Jag till honom: ”Min vän, i avsikt att inte bara hela dig fysiskt, utan i första hand i själen, som kommer att leva för evigt, och i syfte att veta var du står i allt som har ägt rum här, så lät Jag dig kallas ut hit. För det första så kommer du att vara Min gäst hela denna kväll, tillsammans med din kära fru och barn, och för det andra kommer du att se och höra en hel del saker och av dessa kommer du lätt att sluta dig till, vem Han är som helade dig. Efter att du och din fru har blivit medvetna om detta kommer du också att bli tusenfaldigt mera väl till mods, och du kommer inse att du verkligen har blivit fullständigt helad.

[17] Men innan middagen vill vi ta den korta vägen till den nya synagogan som Jairus hade byggt, och Jairus, hans fru, hans dotter, hennes man Borus, Cyrenius, Kornelius, Faustus, Kisjona, din fru och era barn kommer att göra oss sällskap. Där kommer du att få se något som kommer att stärka din tro avsevärt.”

[18] Den helade, vars namn var Bab, säger: ”Mästare, vad du önskar kommer att ske på det sätt som du önskar. Jag är villig att följa dig till världens ände.”

[19] Efter dessa ord av Bab gick vi omedelbart till synagogan, som kunde nås på en kvart om man gick i måttlig takt, men väldigt bekvämt på en halvtimme.

11. I graven

[1] Sålunda kom vi snart dit, steg in i synagogan och gick in till gravvalvet där Sara hade legat mer än fyra dagar, och där det låg fortfarande låg remsor och trasor som Saras kropp hade blivit inlindade i. Men i samma valv fanns också en annan kropp som hade lagts dit av vänner till Jairus. Den tillhörde en 12-årig pojke som redan för ett och ett halvt år sedan hade dött av en allvarlig sjukdom. Denne låg i en kista av cederträ och var förutom benen redan helt förruttnad.

[2] Vid åsynen av denna kista kom tårar ur ögonen på Jairus och han sade halvt gråtande: ”Så ond världen är! Den tillåter de mest ömtåliga blommor att spira fram ur dess jord, och vilken är deras lott? Att de dör och förgår! Rosens vederkvickande doft blir snart en motbjudande lukt och den ömtåliga, oskyldiga liljan sprider under dess förmultning en kväljande stank. Den himmelsblå hyacinten blir dödligt gulaktigt grå, och nejlikan dör – likt tusentals av sina ljuvt doftande systrar.

[3] Denne pojke var, kan man säga, en ängel! Han var gudfruktig redan från vaggan, och från hans tionde år förstod han redan skriften och höll buden likt en gudfruktig vuxen jude. Kort sagt, hans verkligt barnsligt fromma livsstil och hans förvånansvärda mentala förmågor väckte det skönaste hopp. Men sedan ådrog han sig en allvarlig sjukdom som ingen läkare kunde bemästra, och sålunda dog allting i denne pojke som man kunde ha förväntat sig att han snart skulle komma att förverkliga.

[4] Nu måste man verkligen fråga sig varför Herren Gud som är full av kärlek och barmhärtighet tillåter detta att hända människor som hoppas och förtröstar på Honom. Tusentals fattiga barn lever hemlösa och utan utbildning och Gud kallar inte bort dem från denna jord, medan barn till föräldrar som har råd att ge dem en för Gud behaglig utbildning måste dö. Varför är det så här?

[5] Om det behagar Gud att endast sätta vildar på denna jord som knappt kan yttra fem ord, gör Gud rätt i att skyndsamt avlägsna varje barn från jorden som uppvisar en bättre ande och endast låta dumbommarna leva bredvid aporna. Men om Gud önskade ha andligt väckta, fromma människor som erkänner Gud och älskar människor, så tror jag att Gud borde ägna större uppmärksamhet åt sådana barns liv än vad som olyckligtvis har varit fallet fram tills nu.”

[6] Jag säger: ”Min käre vän, Jairus, du talar som du förstår det ur en mänsklig synvinkel, men Gud handlar i enlighet med hur Han på Sitt gudomliga sätt förstår och måste förstå det från evighet, annars skulle du och allt som finns till inte existera. Dessutom är du orättvis mot Gud med ditt gnäll.

[7] Ty om Gud hade tagit alla de barn från jorden som redan från sin barndom hade uppvisat bevis på intelligens och talang, så skulle alla ni som nu är här med Mig redan ha förmultnat i jorden. Men eftersom ni fortfarande är här vid en betydande ålder, är det orättvis att du förebrår Gud. Ty alla ni uppvisade också ett särskilt stort intellekt i er barndom, ni var barn till väldigt förmögna föräldrar och Gud tillät er ändå att leva, medan Han utanför bland hedningarna tog många tusentals fattiga barn från denna jord genom dysenteri och andra svåra sjukdomar vilket orsakade lika mycket sorg för deras stackars föräldrar som denne pojkes föräldrar, som fortfarande lever och istället för denne pojke har tagit in tre andra fattiga barn. Dessa tre barn är nu fullvärdiga efterträdare till detta enda barn som med tiden skulle ha blivit alltför pjoskat med på grund av sin stora begåvning, och blivit förvekligat av sina föräldrar som älskade honom mer än Gud. Och till slut skulle han inte ha blivit något annat än en egenkär, stolt och självrådig stackare, som ingen överstepräst skulle kunna åstadkomma någonting med.

[8] Gud såg emellertid detta i förväg, och tog honom från denna jord vid rätt tidpunkt och gav honom till änglarna på den andra sidan för en bättre utbildning, för att han desto tidigare skulle kunna nå det öde som Gud har fastställt för honom såväl som för alla människor.

[9] Till allt detta har Gud också förutsett att det kommer att komma en tid då Guds namn blir förhärligat för er få. Och se, detta är anledningen till varför Gud redan för ett och ett halvt år sedan lät denne pojke dö, så att han skulle vara ordentligt förmultnad när Herren Gud återigen uppväcker honom. Så lyft ut likkistan och öppna den!”

12. Josoes återuppväckande

[1] Vid dessa ord steg Borus och Kisjona omedelbart in i graven och försökte lyfta ut kistan men de kunde inte rubba den, ty den var mycket tung eftersom den var gjord av massivt cederträ och hade därtill flera tunga ornament i järn, guld och silver. Efter flera försök sade Borus: ”Herre, kistan är för tung, vi kan inte bemästra den. Såvitt jag vet sänktes denna kista ner med hjälp av maskiner och på naturlig väg kan den bara lyftas ut igen med maskiner.”

[2] Jag säger: ”Kom då ut ur graven. De bägge ynglingar som är här kommer att lyfta ut den!” – Borus och Kisjona klättrar nu snabbt ut ur graven och de bägge ynglingarna lyfter snabbt ut kistan och med en sådan lätthet som om de hade att göra med en fjäder.

[3] Bab, hans fru och barn lyfte på ögonbrynen och han säger, helt förundrad över de bägge ynglingarnas styrka: ”Men vilken otrolig kraft och styrka de besitter. Dessa två späda pojkar, varav ingen kan vara mer än femton år gammal, lekte – likt stormvinden med en fjäder – med denna vikt som hade motstått kraften hos två starka män. Ah, något sådant har man aldrig hört talas om.”

[4] Jag säger: ”Låt det bara vara, ty du kommer nu att bevittna mycket större saker. Men låt detta på största allvar sägas till er alla: Ni får inte berätta för någon om detta, inte ens för Mina lärjungar. Ty tiden är långtifrån inne för dem, men när väl tiden har kommit, så kommer de ändå att få reda på allting. Men öppna nu kistan så att vi får se hur långt pojken redan är förmultnad.”

[5] Kistan öppnades genast och pojken som var fullständigt förmultnad, bortsett från de större benen, befriades av Borus skickliga händer från alla trasor och band, för alla att inspektera. Alla tittade på skelettet som såg eländigt ut och alla skakade märkbart.

[6] Och Faustus sade: ”Ecce homo! Se, det är också en människa. Ett vackert öde för mänsklighetens yppiga kött! En hemsk benskalle som fortfarande är täckt med lite fastnade hårstrån, en hopsjunken grönbrun brösthud, här och där brusten av några halvt förmultnade revben, den svarta ryggraden över vilken det fortfarande finns spår av förruttnade inälvor, täckta med mögel. Slutligen fötterna – så fruktansvärda de ser ut, fulla av förruttnelse och mögel. Och våra näsor känner också att vi inte direkt är i ett försäljningsvalv hos en balsamhandlare, för stanken är värre än vad jag hade förväntat mig! Nej, detta är en figur som är ganska passande för att göra människans tillvaro så föraktlig som möjligt, för när allt kommer omkring så måste var och en av oss förvänta oss detta öde. Detta är anledningen till varför jag avgjort föredrar att kroppen bränns.”

[7] Jag säger: ”Men om Människosonen har makten att uppväcka sådana kroppar och kalla dem tillbaka till livet såväl som alla dem som sedan Adam vilar fullt förmultnade i jorden, är då också en sådan syn en fasansfull bild för jordens människor? Kan döden fortfarande vara något skrämmande när en Mästare har höjt sig själv över den? För att ni alla som är här må inse att Jag, som Människosonen på denna jord, har fullkomlig makt att även kalla sådana kroppar tillbaka till livet och att återuppliva dem och göra dem odödliga, skall denna pojke bli ett vittnesbörd för er.”

[8] Härefter säger Jag till pojken: ”Josoe, Jag säger dig: Res dig upp och lev, och vittna om att Jag har makten att uppväcka även sådana döda som dig.”

[9] I detta ögonblick uppstod ett kraftigt luftdrag, och förruttnelsens mögel försvann och strax täcktes benen ånyo av hud och inom den började kroppen att svälla till dess fulla gestalt, likt en surdeg som blandats med bröddeg i brödkorgarna. Och på några ögonblick steg pojken upp ur kistan fullt levande, och kände omedelbart igen Jairus, Faustus och Kornelius som han kände väl från Nasaret, och han frågade Jairus: ”Men käre farbror, hur kom jag in i den här kistan? Vad har hänt med mig? Jag var alldeles nyss i ett väldigt älskvärt sällskap och vet inte hur jag så plötsligt hamnade här.”

[10] Jairus säger: ”Min käre Josoe, titta på denne Ende som står bredvid dig. Han är Herre över liv och död. Din kropp var död och har redan legat här i kistan i ett och ett halvt år, och ingen kraft som utgår från människor kunde ha återställt ditt liv här på denna jord. Denne Ende, som visserligen också ser ut som en människa, men är mycket mer än en människa, har kallat dig tillbaka från döden till livet. Därför borde du tacka Honom allena för detta liv som Han har givit dig åter.”

[11] Pojken granskade Mig från topp till tå av förvåning och sade efter en stund, när han hade kommit ihåg tydligare: ”Han är Den som kallade mig bort från det underbara sällskapet och sade till mig: ’Josoe, kom, ty du måste vara ett vittne för Mig på jorden att Jag har givits allt makt i himlen och på jorden’.”

[12] Och jag följde Honom villigt, för jag kände genast att Han hade kommit från Gud och inom Sig bar hela den gudomliga kraften och auktoriteten över allting i himlen och på jorden. För precis såsom Han är här såg jag Honom tidigare i andevärlden där jag helt säkert befann mig, när jag kallades av Honom att återvända till denna värld.

[13] Det är först nu som det står helt klart för mig och jag inser att jag redan har levt på denna jord och sedan dött. Men hur det var att dö vet jag inte. För jag måste precis ha lämnat den här världen – hur och på vilket sätt vet jag inte – då jag redan var i ett vackert hus i väldigt trevligt sällskap där jag var väldigt lycklig. Då och då såg jag också mina föräldrar och bröder och systrar och diskuterade alla slags gudomliga ting med dem, vilket mina väldigt erfarna följeslagare visade och lärde mig. Men denne Helige har jag inte sett tidigare, förutom vid några få tillfällen innan jag återvände till denna värld.”

[14] Här säger Jag till de två ynglingarna: ”Skaffa fram ett klädesplagg och lite bröd och vin så att hans kött blir styrkt och han kan gå med oss till Nasaret.” – Så snart jag hade befallt de bägge att skaffa fram detta, så var det redan där.

13. Bab och hans fru häpnar över miraklet, löfte om odödlighet för Josoe

[1] Detta var för mycket för Bab och hans fru, och hon sade till sin man: ”Käre Bab, märker du inte att vi två är stora syndare och att här i människan Jesus bor hela Guds fullhet? Är inte Han den Ende som alla profeterna fram till Sakarja och hans son Johannes profeterade om? Är inte Han som David kallade sin Herre när han sade: ’Herren sade till min Herre’? Är Han inte den som den store David talar om när han säger: ’Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in. Vem är då ärans konung? Det är Herren Sebaot.’ Min man, här är Jehova och ingen annan. Men vi är syndare och ovärdiga att förbli i Hans närvaro. Kom, låt oss rena oss enligt Mose lag, först då kan vi komma tillbaka och nalkas Honom.”

[2] Jag säger till de bägge som är så djupt berörda: ”Den som kan uppväcka från de döda kan också rena er utan Moses. Stanna därför kvar, ty Moses är inte förmer än Mig och Den som uppväckte honom till vad han var. Era synder är förlåtna och därför är ni rena och behöver aldrig Moses mera, ty Moses är ingenting utan Mig.”

[3] Bab säger: ”Om det är så, vilket jag inte betvivlar det minsta, så stannar vi kvar, för Moses kommer aldrig att göra oss renare än den Allsmäktige Själv gör.”

[4] Kvinnan säger: ”Jag är bara min herres tjänarinna, så gör vad du vill och anser är bäst. Men denna ytterst heliga gudsnärvaro överväldigar mig.”

[5] Jag säger: ”Kvinna, Jag förnam din dyrkan av Gud i Nasaret, och vad du nu såg Mig göra, det gjorde Jag framför allt för Din skull. Därför kan du väl stå ut med Min närvaro! Men nu inskärper Jag hos er alla att ni inte skall nämna ett ord om detta till någon. Det är inte för Min eller för er skull, utan för de många människornas skull som inte tror, så att de inte tror på Människosonen under dom, utan fritt, när evangeliet predikas för dem.

[6] Som de är nu skulle människorna genom ett sådant vittnesbörd tvingas att tro på Mig som med järnkedjor, vilket skulle vara högst skadligt för deras fria liv. Deras senare ättlingar skulle ändå inte acceptera sådana återberättade vittnesbörd, utan betrakta dem som överdrivna, som rena fantasier av det mänskliga sinnet, och följaktligen förkasta den rena läran och eviga sanningen. Därför är det bättre att sådana gärningar Jag utförde är fullständigt fördolda eftersom de inte skulle vara till nytta för någon, speciellt nu i början av Min verksamhet.

[7] Du, Jairus, skall omsider när tiden är inne föra pojken Josoe till hans föräldrar, och samvetsgrant och sanningsenligt förklara för honom hur han borde betrakta denna sak. Han kommer att tro, men inte vilja väcka uppståndelse inför folket. Denne pojke, som nu är uppväckt från de döda, kommer inte längre att dö fysiskt eftersom han redan har gått igenom förruttnelsen. Men när hans tid är inne kommer en ängel att kalla honom, och han kommer frivilligt att följa kallet – och då kommer inget dödligt öga att se honom igen någonstans på denna jord.

[8] Nu när pojken har förtärt allt sitt bröd och vin och skymningen redan är inpå oss, går vi hem.”

[9] Vi lämnar nu synagogan och Jairus och Borus stänger valvet bakom sig efter att de hade bett de bägge ynglingarna att ställa tillbaka kistan i graven, vilket utfördes av de bägge på ett ögonblick.

14. Om sann gudomlig tillbedjan i människans hjärta

[1] Utanför säger Cyrenius till Mig: ”Herre, om något sådant skulle inträffa i Rom skulle till och med stenarna falla ner vid Dina fötter och tillbe Dig högt: och här låtsas vi som att något helt vanligt har inträffat. Herre, ha tålamod med oss, antingen i vår svaghet eller dumhet.”

[2] Jag säger: ”Om Jag hade velat det skulle Jag ha kommit in i världen i Rom istället för Nasaret. Gör bara vad Jag ber er om. Allt därutöver tillhör hedendomen och är en synd. Vet ni inte att ’att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv’ är obeskrivligt mycket mer än att uppföra eländiga tempel av sten och timmer åt Herren över himmel och jord?

[3] Om redan himmel och jord är för små för att förstå Guds majestät, som Salomo sade, till vilken nytta är då ett eländigt stenhus av uthuggen eller bakad sten, eftersom hela jorden såväl som hela evigheten har skapats av Gud?

[4] Säg Mig: Vad skulle en fader säga till sina barn om de var dumma nog att bygga ett litet hus stort som en fluga av faderns exkrementer, eller ett ännu större, och göra en bild av fadern av hans exkrementer och när allt det är klart, gå ner på sina knän inför avföringstemplet och på detta sätt dyrka och tillbe sin fader? Vad skulle du göra om dina barn gjorde något sådant mot dig och även om du tillrättavisade dem, och sade åt dem att detta var dumt och snuskigt och helt ovärdigt dig, så kravlade de ännu ivrigare runt avföringstemplet och tillbad en bild av dig av samma material, vilket är emot din vilja. Ja, och till och med tvinga sina ibland något mer upplysta bröder att göra detta under dödshot, och dessutom avkräva dem en religiös skatt? Säg Mig vad du skulle göra i det fallet? Skulle det kunna behaga dig om dina barn tillbad dig på ett sådant oerhört snuskigt och dumt sätt?

[5] Se, du förnekar detta med eftertryck i ditt hjärta, och Jag säger dig att om de dåraktiga barnen skulle tillbe sin jordiske far på ett sådant sätt så skulle detta ändå vara bättre än människors tillbedjan av Gud i sina tempel. Ty barnen använde åtminstone det för tempelbygget, från vilket fadern fick sin näring, medan människor bygger tempel från Satans exkrementer och tillber sin gud och fader därinne. Säg, vad tycker du om en sådan tillbedjan och dyrkan av Gud?

[6] Cyrenius säger: ”Herre, då skulle jag låta alla tempel på jorden förstöras med tusen blixtar. Eller så skulle det bara ta ett ögonblick för dina bägge änglar, och alla tempel skulle bli till stoft.

[7] Jag säger: ”Min vän, detta har hänt, händer fortfarande och kommer ofta att hända även i framtiden, men människorna kommer ändå inte att upphöra med att bygga tempel! Det i Jerusalem kommer att bli skövlat och de hedniska templen kommer att försvinna. Men istället för dessa få, kommer många tusentals att komma, och så länge som det finns människor som bor på jorden, kommer de att bygga tempel – stora som små – och söka frälsning därinne. Men endast få kommer att försöka bygga ett levande tempel för Gud i sitt hjärta, i vilket Han allena kan och skall bli vidkänd, vördad och tillbedd såsom Han förtjänar eftersom själens eviga liv allenast beror på detta.

[8] Så länge som människor bor i palats och prisas och äras av dem som inte kan bo i ett palats, så kommer också ett tempel att byggas bredvid palatset åt någon gud som kommer att tillbes därinne, om inte i sanning så åtminstone för att förhöja äran åt byggaren av palatset eller templet.

[9] Och människor kommer att göra anspråk på den ära som skulle tillhöra Gud, och i så fall kommer även deras belöning att begränsas till vad de har tagit för sig själva. På den andra sidan kommer de inte att bli erkända utan kommer att kastas in i det yttersta mörker där man kommer att gråta och skära tänder i en evig strid och krig på grund av det stora mörkret! Därför skall vi för tillfället lämna saker som de är, ty först på den andra sidan kommer alla knutar fullständigt att lösas upp.”

15. Middag hos Maria

[1] När Jag hade förklarat detta för Cyrenius hade vi nått hemmet, där ett rejält kvällsmål väntade oss, vilket som vanligt bestod av bröd, vin och många väl tillagade fiskar. Pojken Josoe var särskilt lysten efter fisken och visade stor glädje över de överfyllda borden.

[2] Jairus sade till honom: ”Min käre brorson, du får inte äta kvällsmålet riktigt så glupskt, eftersom din nyskapade mage kanske ännu inte kan tåla sådana rikliga mängder mat.”

[3] Pojken sade: ”Oroa dig inte för det, käre farbror! Den som uppväckte mig från döden skulle inte ha inympat en sådan stor matlust i min mage om det verkligen vore skadligt för min mage att ta in mer mat än om jag hade varit mätt hela tiden, för det är inget skämt för en person att ha varit död och utan mat under ett och ett halvt år. Om du skulle ha upplevt detta själv och ha min nyligen skapade mage i dig, skulle du utan problem förstå min matlust. Men inte alla kan vara i stånd till detta, och det är lönlöst att börja tvista med dig om detta. Näst efter Den som uppväckte mig, vet jag själv bäst hur jag har det, så oroa dig inte för att några fiskar, en brödbit och ett glas vin skulle kunna skada mig det minsta!”

[4] Jairus säger: ”Jag missunnar dig det inte ett dugg, utan menade bara väl.”

[5] Efter detta lilla samtal mellan Jairus och hans brorson Josoe, satte vi oss ner och åt kvällsmålet med gott humör, och det talades mycket om olika saker som hade ägt rum och vad de skulle säga om det i Jerusalem.

[6] Lärjungarna hörde sig för om pojken och visste inte vad de skulle tro om honom. Först frågade de pojken, sedan Jairus, sedan de bägge ynglingarna som också satt med oss vid det stora bordet, vad det var med den här pojken. Det måste vara något alldeles särskilt, eftersom de mycket väl visste att Herren inte överdrivet ofta umgås med vanliga pojkar. Lärjungarnas frågor ledde emellertid ingenstans eftersom ingen gav dem ett tillfredsställande svar.

[7] Men när Maria märkte att lärjungarna var otåliga, sade hon till dem: ”Ni skall inte bli förvägrade det som ni har behov av, men varför frågar ni om sådant som ni inte behöver? Gör som Han säger åt er och försök aldrig att få reda på mer än vad Han anser nödvändigt att uppenbara för er, så kommer ni att leva och handla i enlighet med Hans vilja och vara förvissade om er belöning. Vad än ni önskar som står i strid med Hans vilja är emellertid synd mot Mästaren, som är er frälsare – kroppsligen och andligen! Kom ihåg den här läran!”

[8] Efter denna mycket kloka förmaning av mor Maria, slutade lärjungarna att göra förfrågningar om pojken, och talade bara om honom sinsemellan, och Petrus vände sig till Min älskade Johannes, och frågade honom vad han ansåg om den här pojken.

[9] Johannes sade till honom: ”Hörde du inte den underbara moderns ljuvliga ord, eftersom det fortfarande kliar i dig att få reda på vad Herren av de klokaste skäl tillsvidare inte vill berätta för oss? Se, för min del kliar det inte det minsta; vi vet vad vi vet, och det är tillräckligt! Om vi även ville veta det som Herren vet oändligt mycket mera än oss, så skulle en sådan begäran från vår sida vara den största dårskap, och vi skulle snarare förtjäna allt förutom att vara Hans lärjungar!”

[10] Petrus säger: ”Ja, ja, du har helt rätt, men vetgirigheten är också något väldigt gott, som Herren Själv har lagt ner i människans hjärta, och om människan inte skulle ha haft denna högst ädla längtan, skulle hon likna ett djur, som såvitt jag vet inte äger ett spår av en vetgirig längtan i sin avtrubbade själ. Den rent gudomliga vetgirigheten verkar för mig likna törsten i en dröm; för att släcka den så tömmer den drömmande själen ofta enorma kärl fulla av vatten eller vin, men förblir ändå törstig, och får en outsinlig törst efter mycket större mängder av törstsläckande drycker. Vår omättliga törst efter kunskap säger oss också klart och tydligt att det måste finnas ett oändligt överflöd av visdom i Gud som ingen utforskande ande någonsin kommer att utröna! Och sålunda min käre broder så tror jag att min nuvarande längtan efter kunskap inte är någon synd.

[11] Se, det är för mig och flera bröder som det är för vissa godisälskande barn som inte trånar efter alla slags läckerbitar så länge som de inte vet något om sådana godsaker, och aldrig får se något av dem. Men sätt dem vid ett bord fullt av alla slags söta rätter, och förbjud dem att äta någon av dem, så kommer du snart att se tårar i deras ögon och hur det vattnas ännu mer i munnen på dem. Men du har ändå rätt, för precis som en vis fader sätter fram läckerbitar som de förnekas att njuta av, för att lära sina barn den viktiga dygden självförnekelse, precis så verkar vår himmelske Fader ibland servera oss andliga rätter som Han undanhåller oss att njuta av tills vi stadigt har nått en viss grad av självförnekelse. När vi har nått en sådan grad enligt Hans ordning, så kommer Han att låta oss njuta av de rätter som vi nu suktar efter. Så låt oss för idag vara fullständigt nöjda med vad vi vet och har och så länge som Han önskar det, och låt Hans allenast heliga vilja alltid ske.”

[12] Jag säger: ”Min käre broder Simon Judas, det är rätt och sant! Inte allt som man vet eller har fått reda på lämpar sig för att uppväcka anden och uppliva själen. Ty se, det står skrivet: ’(Och Gud sade till Adam) Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.’ Och så är det.

[13] I kunskapen ligger lagen och domen, ty så länge som en lag inte har givits till dig eller inte har förkunnats, så kommer det inte att finnas någon dom som följer på lagen. Sträva därför att bara veta vad Jag uppenbarar för dig, så kommer du för alltid att veta tillräckligt. När tiden är inne, kommer allt att uppenbaras för dig.”

16. Judas och Tomas grälar

[1] Med undantag för Judas är alla nöjda detta beslut, och de prisar Min godhet och visdom och Guds makt som verkar genom Mig, men Judas surade och sade ganska högt för sig själv: ”Mot fariséerna som i hemlighet tillåter utlänningarna att se det allra heligaste för dyra pengar, strider Han med svavelregn från himlen, men om Han visar sin helgedom för utlänningar och stänger ute oss infödda barn, är detta helt rätt och helt i enlighet med den gudomliga ordningen! Har någon av oss upplevt något liknande? Om de gör det i Jerusalem så vid himlen och jorden försyndar de sig, men när Han själv gör nästan samma sak, är det rätt och helt i enlighet med Melkisedeks ordning! Man kan naturligtvis inte göra något åt det, men det är fortfarande väldigt irriterande!”

[2] Tomas, den lärjunge som fortfarande håller ett skarpt öga på Judas Iskariot, säger: ”Tja, är det till sist något som inte passar dig? Jag är förvånad att du inte för länge sedan började att retas med Herren för att Han placerade solen så långt bort från jorden så att du inte kan bränna dina krukor i dess extremt varma närhet istället för den vanliga vedelden!

[3] Se så trevligt det skulle vara att kunna flyga som fågeln! Ja, tidvis kliade det i mina axlar, och jag kände att jag var tvungen att flyga med en flock muntert svävande tranor. Jag försökte att skutta och hoppa, men den tunga kroppen ville inte lyfta sig en fot över marken!

[4] Jag var emellertid snart glad för det och tänkte för mig själv: Om Gud ville att människor skulle kunna flyga som fåglar, så skulle Han ha givit dem lika användbara vingar som fåglarna, men Gud förstod att denna förmåga skulle orsaka mer skada än nytta för människan och gav henne istället ett par goda och starka fötter vilka kan föra henne ganska bekvämt från en plats till en annan. Förutom de två starka fötterna så gav Han henne ett par väldigt användbara händer och ett förstånd som når bortom alla stjärnor, med vilket hon, istället för ett par vingar, kunde tillverka tusentals andra bekvämligheter för sig själv, vilka uppenbarligen kan skänka henne mer nöje än vad vingarna kan göra för fåglarna, eftersom det är högst tveksamt om fåglarna förstår att uppskatta sina vingar i samma utsträckning som människan kan uppskatta sina fötter, sina händer och sitt förstånd!

[5] Se, människan kämpar också för att röra sig framåt i vatten eftersom hon inte har fenor och ingen simhud mellan tårna och fingrarna, men hennes gudagivna förstånd lärde henne att bygga skepp med vilka hon kan resa längre i vattnet än en fisk, för vilken ett vattenhål är en boning från vilken den aldrig rör sig alltför långt bort. Till yttermera visso kan vi också förmoda att våra senare ättlingar kommer att göra oerhörda framsteg i skeppsbyggarkonsten. Vem vet huruvida någon vis person kommer att stiga upp i den fria luften med hjälp av ett par konstgjorda vingar, likt de gamla indierna!”

[6] Här avbryter Judas Tomas och säger något irriterad: ”Har jag någonsin anställt dig som min lärare, så att du kan predika för mig vid varje tillfälle? Behåll din visdom för dig själv och dina barn och lämna mig ifred, annars tvingar du mig att täppa till truten på dig! För detta förstår jag mycket väl om jag så ville. Jag har aldrig fällt en enda ohyfsad kommentar om dina likaledes fria tal och handlingar och jag förstår sannerligen inte varför du alltid måste pika mig. Sopa bara rent framför din egen dörr, så tar jag hand om min! Om det är något som jag inte tycker om, är det min ensak och inte nödvändigtvis också din. Du har inte med mig att göra, varken nu eller i framtiden! – Förstår du detta?

[7] Tänk bara tillbaka på Kis när Herren klarade upp tvistefrågan mellan mig och dig, det räcker för oss, och när det gäller allt annat har vi ingenting med varandra att göra! Om jag frågar dig något kan du ge mig ett bra svar på min fråga – förutsatt att du kan det! Du kommer emellertid att vara den siste att föräras av mig på det sättet!”

[8] Tomas säger: ”Men säg mig, broder Judas, fanns det något som var dåligt eller stötande i det som jag nyss sade till dig, så varför är du så arg på mig? Är det då inte sant att du ofta, såvitt jag vet, har grälat på Herren för att Han har placerat solen så långt bort från jorden och att Han inte har gett dig ett par vingar att flyga med, likt de stumma fåglarna under himlen?”

[9] Tomas fortsätter efter en stund eftersom Judas vägrade att svara honom: ”Om du vill vara tvär på mig, var då tvär på mig utan grund och orsak! Inför Herren är ett sådant högst obroderligt beteende inte lovvärt! Ett hjärta likt ditt tillhör inte Herrens grupp av lärjungar och det skulle vara tusen gånger bättre om du gick hem till ditt krukmakeri, och inte längre besvärar Herrens sällskap och smutsar ner det med ditt högst gudsfrånvända hjärta.

[10] Men om du inte vill följa Guds ord och inte vill utöva självförnekelse vid varje tillfälle, så fråga dig själv i Guds namn varför du besvärar vårt sällskap med din närvaro!

[11] Du säger inte ett ord till någon av oss på flera dagar; och om någon frågar dig någonting, svarar du honom antingen inte alls eller så behandlar du honom på ett ytterst rått och oförskämt sätt, så att han inte frågar dig en andra gång. Är detta ett beteende för en Herrens lärjunge? Usch, skäms på dig och bli en annan person, – eller gå någon annanstans!

[12] Sannerligen, jag ångrar det redan mer än om jag hade mördat någon, för det var jag som förde dig till detta sällskap! Jag vill be Herren på mina bara knän att Han med Sin allsmäktiga makt avlägsnar dig från vårt sällskap, om du inte kan förändras av godhet!”

[13] Med en undertryckt vrede fast med ett leende, säger Judas slutligen: ”Varken du eller Herren kan få mig att stanna kvar eller lämna! För jag är lika mycket en fri människa som alla ni andra, och kan göra vad jag vill! Se, om jag visste att jag skulle vara mindre av en nagel i ögat på er än vad jag säkert är, skulle jag ha lämnat ert sällskap för länge sedan och letat efter ett annat; men för att helhjärtat förarga er så stannar jag kvar och kommer att tjäna er som en prövosten, där ni vackert kan utöva ert tålamod, överseende och er kärlek till era fiender, och jag vill lära mig hur man tillämpar Jesus bergspredikan för att sedan utöva den själv! – Har du förstått mig, vise Tomas?”

[14] Tomas vänder sig till Mig, och säger: ”Herre, jag och vi alla ber Dig att ta bort detta skabbiga får! Ty bredvid honom är det otänkbart med någon broderlig tillvaro, och det är omöjligt för oss att omsätta Din heliga lära i handling, för han är och förblir både en uppviglare och en förrädare! Varför skulle han vara med oss om han inte bara inte vill omsätta Din heliga lära i praktiken utan också hela tiden förringar oss om vi försöker att leva och handla enligt Ditt ord?”

17. Tempeltjänarna fruktar den romerska rättvisan

[1] Jag säger till Judas Iskariot: ”Broder Tomas klagomål mot dig är berättigat. Jag säger dig: förmana ditt hjärta och bli en människa! Som djävul är du motbjudande för Mig och kan gå. Ty mitt sällskap är ett heligt sällskap eftersom det är genomsyrat av Guds ande, och i ett sådant sällskap kan och får ingen djävul vistas.”

[2] Dessa ord får Judas att genast falla på knä inför Tomas och be honom om förlåtelse.

[3] Men Tomas säger: ”Min vän, ursäkten skall inte riktas till mig, utan till Honom, mot vars heliga lära du har handlat illa mot mig.”

[4] Då reser sig Judas upp och går snabbt bort till Mig, och faller på knä inför Mig och ber Mig om förlåtelse.

[5] Och Jag säger till honom: ”Förmana dig själv i hjärtat, ty utan den inre förbättringen saknar det värde för Mig om du vädjar med munnen eftersom Jag ser till hjärtat, och finner det helt och hållet dåligt. Formen, som bara är vänligt till det yttre, liknar en orm som förtrollar de små fåglarna i himlen med sitt nätta slingrande, så att de flyger in i dess gap för att slukas upp. Jag säger dig: Var försiktig så att du inte faller offer för Satan inom kort! Ty han tycker inte om att släppa taget om det som han kallar sitt eget.”

[6] Vid dessa ord steg Judas upp igen och sade till Mig: ”Herre, Du kallar de döda från deras gravar och de lever, så varför tillåter Du mitt hjärta att förgå i undergångens grav? Jag vill bli en bättre människa, men kan det fortfarande inte eftersom jag inte kan förändra mitt hjärta. Därför, omforma mitt hjärta så skall jag bli en ny människa.”

[7] Jag säger: ”Just däri ligger den stora hemligheten bakom människans självutveckling. Jag kan göra allt för människan, och hon förblir fortfarande en människa. Men hennes hjärta är hennes eget, som hon måste bearbeta helt själv, om hon önskar förbereda sig själv för evigt liv. Ty om Jag först förfinar en människas hjärta, skulle hon bli en maskin och aldrig uppnå fri självständighet. Men när människan tar emot undervisning om vad hon måste göra för att forma sitt hjärta för Gud, så måste hon också frivilligt följa denna, och forma sitt hjärta efter den.

[8] Så först när hon har renat och fejat sitt hjärta, stiger Jag in i det i anden och tar Min boning i det, och hela människan är då pånyttfödd i anden och kan aldrig någonsin bli förlorad igen eftersom hon har blivit ett med Mig, precis som Jag är ett med Fadern från vilken jag har utgått och kommit in i denna värld, för att visa och bana vägen för alla människor hur de måste vandra i anden för att komma fram till fullhetens sanning i Gud.

[9] Du måste därför, precis som var och en av er, börja bearbeta ditt hjärta, annars är du förlorad – även om Jag hade kallat dig tusen gånger från graven till liv i köttet.”

[10] Judas Iskariot säger: ”Herre, då är jag förlorad. Ty jag har ett oregerligt hjärta och kan inte rå för det.”

[11] Jag säger: ”Lyssna då på dina bröder och bli inte arg när de förmanar dig på ett kärleksfullt och vänligt sätt, ty därigenom hjälper de dig att bearbeta ditt hjärta.”

[12] Se på Tomas, som trots alla dina oförskämdheter inte låter sig bli avskräckt från att förmana dig, när du börjar ge ditt onda hjärta alltför stort spelrum. Lyssna därför på hans varningens ord, som bottnar i hans omsorg om dig, så kommer ditt hjärta gradvis att förbättras. Om du emellertid inte accepterar något råd kommer du snart att förgå och, som redan sagts, falla offer för Satan, ty då kommer inte Jag, utan Satan, att bo i ditt hjärta.

[13] Akta dig framför allt för ilska och girighet, annars kommer du att bli ett barn av evig död, ty ånger och omvändelse bortom graven har litet värde och kan inte vara till stor nytta för en oren, svart själ. Gå nu och tänk väl över dessa Mina ord.”

[14] Judas drar sig nu tillbaka och funderar, och gör verkligen ett halvhjärtat försök att bättra sig enligt Mina ord, och säger till Tomas: ”Nu kommer du att se broder, hur Iskariot blir en ny människa och kanske till och med ett exempel för er alla. För Iskariot kan göra mycket, om han vill. Nu vill han och kommer därför att uträtta mycket.”

[15] Tomas säger: ”Broder, om du redan i förväg skryter, så kommer handlingen högst troligt att förbli i bakgrunden, och du kommer eller kan också bli en förebild, men inte en som man följer, utan blir avskräckt av – och det är inte troligt att du bättrar dig i denna värld.

[16] Ty se, om du önskar att bli bättre än oss alla, som känner till våra stora svagheter även utan dig som förebild, och är fullt medvetna om hur eländiga och ovärdiga vi är inför Herren, skulle du för all evighet vara tvingad att betrakta dig själv som lägre inför Herren än dina bröder och inte någonsin önska att du vore en förebild för oss att följa, utan alltid betrakta dig själv som den siste och lägste. Då kommer du verkligen att bli det som du nu i ditt ännu stora högmod föresätter dig att bli, utan att önska det. – Lev således efter denna regel, som inte har växt upp på mina ägor för din skull, utan på Herrens heliga mark, vars grund är sann ödmjukhet och självförnekelse. Då kommer du, i enlighet med Guds ordning, att uppnå det som du önskar uppnå. – Men gå nu till Herren och hör dig för, om jag har undervisat dig på ett orätt eller osant sätt!”

18. Om ödmjukhet och självförsakelse

[1] Judas kallar på Mig och frågar: ”Herre, är det så som Tomas sade till mig i en mycket kommenderande ton?”

[2] Jag säger: ”Ja, så är det. Den bland er som ödmjukar sig mest inför sina bröder kommer att bli den förste i Guds rike, men varje föreställning om att vara bättre än andra, sätter honom tillbaka till den lägsta nivån i Guds rike.

[3] Om någon av er fortfarande märker någon som helst känsla av upphöjdhet eller att vara bättre än andra, är han ännu inte fri från det förtärande, girigaste helvetet och ännu fjärran från Guds rike, ty en sådan person är inte en fri ande.

[4] Men om någon har ödmjukat sig själv under alla sina bröder och är beredd att tjäna alla så gott han kan, är han den förste i Guds rike och alla andra kunde mycket väl ta honom som exempel. Endast den som kan förringa sig själv under alla människor är av en verkligt gudomlig och stor ande.”

[5] Judas säger: ”Då kan bara den människa som är i stånd till den största ödmjukhet vara den första i Guds rike? För om hon avser att tjäna alla efter bästa förmåga, måste de andra självklart först låta sig betjänas av henne, för att därmed hjälpa henne att uppnå det himmelska företrädet? Vem kommer då att bli den förste i Guds rike?”

[6] Jag säger: ”Alla dem som strävar efter detta med ett ärligt hjärta. Men människor som, så att säga, av egenkärlek skulle förvägra sin broders tjänster för att ta ifrån honom möjligheten att bli den förste i Guds rike, och aldrig sträva efter detta företräde själva, kommer att bli de sista medan han kommer att bli den förste eftersom han verkligen ville tjäna alla bröder av kärlek och sann ödmjukhet.

[7] Ah, det skulle vara något helt annat om en person i denna värld ville bli den minste och allas tjänare, endast på grund av det framtida himmelska företrädet. Åh, han kommer också att vara en av de sista i Guds rike. På den andra sidan kommer allting att vägas upp med den mest finskaliga våg och mätas efter de mest exakta mått. Varhelst det finns några spår av själviskhet så kommer skalorna att visa det och himlens mått inte att bli uppfyllt. Därför måste du ha den fulla sanningen utan några baktankar i dig, annars kan du inte komma in i Guds rike. Endast den renaste sanning utan något falskt och bakslugt bedrägeri kan och kommer att göra dig fri inför Gud och alla Hans skapade varelser. – Förstår du detta?”

[8] Judas Iskariot säger: ”Ja, det förstår jag väl, men jag inser på samma gång att det är omöjligt att åstadkomma detta, för det är inte möjligt för en människa att släppa taget om hela sin egenkärlek. Hon måste äta och dricka och se sig om efter husrum och kläder – och detta görs av en ringa form av egenkärlek. Man tar en kär fru som man endast vill ha för sig själv, och ve den som vågade åtrå sin nästas fru. Skulle inte också det vara en form av egenkärlek?

[9] Om jag äger en väl odlat åker och skördetiden kommer, skulle jag av självförakt och fullständig brist på egenkärlek gå till mina grannar och säga: ’Mina vänner, gå och skörda det som har vuxit upp på mina åkrar, för som den minste bland er, och som en värdelös tjänare till er alla, har jag endast arbetat åt er.’ Jag är av åsikten att där skulle den så högt prisade självförnekelsen och självföraktet ha vissa gränser, utan vilka det skulle vara omöjligt att predika Din lära till människorna, eftersom detta tydligt skulle visa att man betraktar sina bröder som dummare och blindare än en själv. För att betrakta sig själv i anden som överlägsen sin broder krävs verkligen ett visst högmod. Och om det är så, låt oss titta på mänskligheten om hundra år, så kommer vi se dem äta gräs likt oxarna på betesmarken, och det kommer inte längre att finnas något spår av ett språk eller av boningar eller till och med en stad. – Hur långt tillåts då människans egenkärlek att gå?”

19. En måttstock för tre sorters kärlek

Jag säger: ”Okej, så Jag ger dig ett mått med vilket du och alla skall kunna veta var han står beträffande sin egenkärlek, kärleken till sin nästa och sin kärlek till Gud.

[2] Ta talet 666, som i rätt eller fel proportioner antingen betecknar en fullkomlig människa eller en fullkomlig djävul.

[3] Dela upp en persons kärlek i 666 jämna delar. Av det ger du Gud 600, din nästa 60 och dig själv 6. Om du emellertid vill vara en fullkomlig djävul, så ge Gud 6, din nästa 60 och dig själv 600.

[4] Se, det är de rättfärdiga tjänarna, både manliga och kvinnliga, som brukar sin herres åkrar. Enligt dig borde de också ta skörden eftersom den har kommit till genom deras möda och flit. Men istället lägger de den i sin herres lador och logar och det bereder dem stor glädje att kunna säga till din arbetsgivare: ’Herre, alla dina lador och logar är redan fulla och hälften är fortfarande kvar på åkern. Vad skall vi göra?’ Och deras glädje växer när deras herre säger till dem: ’Jag lovordar er stora och osjälviska flit och iver. Gå och kom tillbaka med byggjobbare som kan bygga förrådskammare på kortast möjliga tid, så att jag kan lagra åkerns välsignelser för framtida år som kanske ger mindre välsignade skördar än detta.’ Förstå, ingenting tillhör tjänarna, de har inga lador, inga logar och förrådshus, och ändå arbetar de för en låg lön som om de gjorde det för sina egna lador, logar och förrådshus, för de vet att de inte kommer att behöva lida nöd när deras herres alla förrådshus är fulla.

[5] Och se, i en rättfärdig tjänares handlingar ligger varje sann människas hela förhållande till sig själv, till sin nästa och till Gud. Den sanne tjänaren ser efter sig själv sexfalt, sina medtjänare, så att de blir välvilligt inställda till honom, sextiofalt, och sin arbetsgivare sexhundrafalt och därmed, helt oavsiktligt, sexhundrasextiosexfalt till sig själv. Ty de andra tjänarna kommer att föredra den medtjänare i vilken de finner den minsta egenkärlek framför alla de andra, och arbetsgivaren kommer snart att upphöja honom över alla tjänarna. Men en tjänare som bara förser sig själv, gärna kommer sist till arbetet och bara sätter sin hand till det lättaste arbetet, kommer hans arbetskamrater att titta snett på och hans arbetsgivare kommer att vara väl medveten om att den själviske tjänaren är en lat arbetare. Därför kommer han aldrig att upphöja honom över de andra tjänarna, utan sänka hans lön och placera honom längst bort vid middagsbordet. Och om denne själviske, late tjänare inte ändrar attityd så kommer han att avskedas från sin tjänst med dåliga vitsord och kommer inte så lätt att någonsin få någon annan tjänst. Men om han bara har en vän som han har varit osjälvisk mot, så kan denne ende ta in honom i sin egen bostad, och herren kommer inte att förebrå honom för detta. – Förstår du detta?

[6] Alla har, och måste ha, en viss grad av egenkärlek, annars skulle han inte kunna leva men, – som redan visats – bara den minsta möjliga. Redan lite därutöver förstör redan det rent mänskliga förhållandet, och sålunda är saken exakt balanserad på den gudomliga ordningsvågen. – Nu har du fått se gränslinjerna, så låt oss se hur du verkligen kommer att följa dem.”

[7] Judas säger: ”Det krävs mycket av den djupaste visdom för att kunna avgöra den exakta graden av egenkärlek. Hur kan den korttänkta människan rätt kunna bedöma den?”

[8] Jag säger: ”Låt henne göra så gott hon kan med en god vilja, så kommer Gud att lägga till vad som fortfarande saknas. Det finns ingen anledning att frukta att någon människa kommer att använda mindre än sex delar för sig själv, och allra minst människor av din typ!”

[9] Här förbli Judas tyst och djupt försjunken i tankar och går bort från bordet för att göra i ordning en sovplats för den redan långt gångna natten.

[10] Nu reser pojken Josoe sig upp, och säger: ”I sanning, denne persons dumhet har irriterat mig något otroligt! En lärjunge och ändå lika dum som en uggla mitt på ljusa dagen. Jag hade inga svårigheter att genast förstå allt som du sade till honom, men ändå förstod han ingenting, frågade och avbröt hela tiden och gick till slut iväg som om du inte hade sagt en enda stavelse till honom. Att ett barn frågar är förlåtligt, men när en så gammal person också frågar, och därtill en som försöker vara smartare än sina medmänniskor – och det uppenbarligen av ont snarare än gott uppsåt – då måste man bli arg! Jag dör gärna tre gånger till om denne person någonsin bättrar sig i denna värld!

[11] Jag säger: ”Min käre Josoe, låt det vara, ty vi behöver alla slags hantlangare för att bygga en ny himmel och en ny jord, och Judas är precis den typ vi kan använda. Men säg Mig nu vad du kommer säga till dina föräldrar när du träffar dem igen! Vad kommer du säga?”

20. Pojken Josoes stora visdom

[1] Josoe ler lyckligt, och säger: ”Herre, den här historien borde bli ganska lätt att klara av! Jag kommer ledsagad av min farbror Jairus att komma hem till mina föräldrar, som fortfarande sörjer mig. De kommer att se ganska förundrade ut när de ser en pojke som liknar deras Josoe som ingen annan. Då kan Jairus säga att jag är ett hittebarn som till och med bär den avlidnes namn, och mina föräldrar kommer utan mycket ståhej att adoptera mig i barnets ställe, och älska mig ännu mer än sin Josoe. Därefter kan de genom alla slags ovanliga vändningar gradvis ledas in i den fulla sanningen, och de kommer till slut att vara tvungna att tro att jag är den verklige Josoe. Vid en tidpunkt som Du bestämmer kan de sedan ledas in i den fulla sanningen. – Är detta riktigt, åh Herre?!”

[2] Jag säger: ”Saken är inte illa genomtänkt, Min käre Josoe, men det finns en omständighet därvidlag, nämligen att det är en uppenbar lögn, och varje lögn är ond och skapar ännu mer ondska. Se, du är uppenbarligen inte ett hittebarn, hur skall du efter detta rättfärdiga ’hittebarnet’ inför Gud och dina föräldrar?”

[3] Pojken säger: ”Herre, när Du ler så är det säkerligen ett gott tecken, och jag är därmed redan rättfärdiggjord inför Dig, precis som en gång Jakob var inför sin blinde fader Isak, med sina händer inlindade i lammskinn! Se, Herre, detta var säkerligen mera av en lögn än att jag kommer att presenteras för mina föräldrar som ett ’hittebarn’, och ändå accepterade Gud Jakobs förstfödslovälsignelse som rättvis! Om Gud kunde betrakta ett sådant uppenbart bedrägeri, som i själva verket var en lögn, med nådefulla och välsignande ögon så kommer inte det nuvarande hittebarnet Josoe att vara en styggelse inför Honom, dessutom är han ett högst äkta hittebarn, som inte står någon efter i hela Guds vida värld. Jag menar, Du min Gud och Herre, att ingenting skulle vara riktigt så förlorat för denna jord som någon som har dött, och därför borde det inte finnas något riktigt så ’funnet’ i ordets sannaste bemärkelse som den…, Herre, Du förstår vem jag menar.”

[4] Jag säger: ”Bra gjort! Jag visste att du skulle komma på rätt anledning, men nu skulle Jag icke desto mindre vilja höra hur du genom alla slags ovanliga vändningar till slut skulle presentera dig själv för dina föräldrar som den verklige sonen Josoe!”

[5] Josoe säger: ”Åh Herre, det är verkligen en lätt sak. Väl inne i huset kommer jag att uppföra mig som jag alltid har gjort, vilket borde vara lätt. Jag kommer gradvis att fråga om ditt och datt som jag gjorde tidigare, och även leta efter mina leksaker, och använda dem på liknande sätt, vilket mina föräldrar uppenbarligen kommer att märka, och till slut måste de säga: ’Detta är vår Josoe, kanske uppväckt i sin grav av Borus och hans hemliga metoder och har med tiden blivit fullständigt frisk!’ Och jag låter dem tills vidare tro det. När tiden är inne, borde de redan ha fått reda på sanningen, och jag tror att saken kommer att avlöpa ganska väl.”

[6] Jag säger: ”Men här uppstår en annan lögn. Se, att medvetet låta någon missta sig betyder lika mycket som att ljuga för någon. Hur skall du nu rentvå dig själv?”

[7] Josoe säger: ”Herre, så länge som Du fortfarande ler när Du prövar mig, är det alltid och för evigt ett gott tecken. Jag menar att lögnen kan vara av en väldigt varierande och tvåfaldig typ. Att medvetet servera någon en lögn och gå i god för att den är sann, är och förblir en satanisk ondska! Men en skenbar lögn, genom vilken man sveper in den nakna sanningen, medan hela sanningen uppenbarligen fortfarande kunde skada snarare än vara till nytta för personen i fråga, kan inte vara ond om den härrör från ett gott och välmenande hjärta.

[8] Varje liknelse, bakom vilken den mest upphöjda tanke kan döljas, måste i det avseendet vara den grövsta lögn. Och ändå talade de visa fäderna och profeterna mestadels i liknelser. Och att den välkände och berömde läkaren Borus som verkar i Ditt ställe som särskild läkare, är i princip inget annat än när de tre änglarna på Abrahams tid kom till patriarken i Jehovas ställe, och inget annat än Josefs lögn i Egypten när hans bröder kom till honom på jakt efter säd. Men Gud Själv ville ha det på det sättet och räknade säkerligen inte Josefs beteende mot sina bröder som synd. Och jag tror därför att en sådan skenbar lögn är en visdom från himlen, medan den verkliga lögnen tillhör helvetets värsta sattyg!”

[9] Jag säger: ”I så fall kom hit, Min älskade Josoe och låt dig bli kysst, ty som en späd pojke är du redan ännu visare än en gammal skriftlärd!”

[10] Vid dessa ord rusar genast Josoe runt bordet och omfamnar och kysser Mig innerligt, och säger sedan helt uppsluppet, men likväl med den visaste munterhet: ”Titta hit alla ni himmelska andar, makter och krafter och skyl era ansikten! Ty vad som hände här har ni ännu inte upplevt. Den evige Helige Fadern, här fullt närvarande inför oss i Sonen Jesus, tillåter Sig Själv att bli smekt kroppsligen av en av Sina varelser!

[11] Sålunda drar Den som var från evigt den tidsbundna varelsen till Sig Själv, smeker den och gör den sålunda till Sin avbild. Åh, Du sanne och ende Fader till alla människor, så sött Din kärlek smakar!”

21. De bägge änglarna erbjuder Josoe sina tjänster

[1] Här stiger de två änglarna fram, och säger: ”Ja, ljuvaste pojke, du talade sanning! Detta har ännu inte blivit synligt för våra ögon, vilka har blickat genom Guds oändliga rymd långt före någon sol ännu hade gjort sin närvaro känd genom sina strålar! Förbli därför ständigt i anden, som nu livar upp dig på det mest gudomliga sätt, så skall vi förbli bröder för evigt!”

[2] Josoe säger: ”Vilka skulle ni kunna vara, som förmår uttala ord av sådan upphöjd visdom? Är ni inte också människor, likaväl som jag?”

[3] De bägge säger: ”Älskade broder, i anden är vi förvisso vad du är och mer och mer kommer att bli. Men kött och blod har vi aldrig burit! Vi är Herrens änglar och är här för att evinnerligen tjäna Honom allena. Om Han emellertid någon gång genom Sin nåd skulle låta oss gå genom köttet, likt Honom Själv, så kommer vi att vara helt som du även i detta hänseende. Men för tillfället är du betydligt före oss, men evigheten är lång och oändlig, och alla skillnader kommer att jämnas ut inom den. Men nu erbjuder vi dig också våra tjänster. Om du vill ha någonting så bara befall oss, så skall vi tjäna dig.”

[4] Josoe säger: ”På vilket sätt skulle jag befalla er att tjäna mig? Vi alla har en Gud och en Herre och Fader från evighet. Endast Han har rätt att befalla mig och er själva. Vi alla som är skapade av Honom, borde inte befalla varandra utan beredvilligt tjäna varandra i kärlek, om den ena eller andra av oss, ängel eller människa, skulle vara i behov av någon tjänst.

[5] Men jag anser inte att den är fullkomlig som, om än aldrig så fogligt, kommer till sin behövande broders hjälp när han bönfaller honom om hjälp, eftersom endast den blir hjälpt som har möjligheten, modet och styrkan att meddela sitt behov till en broder, som befinner sig i läge att kunna hjälpa på det ena eller andra sättet. Vem kommer att hjälpa någon som inte har möjlighet eller mod att be sin mer välförsedde broder om hjälp? Om jag inte ens kan hjälpa någon som ber om hjälp, hur mycket mindre då en som befaller?

[6] Därför säger jag till er i närvaro av Honom som är Herre över liv och död: När ni ser att jag har behov av någon hjälp så hjälp mig utan att jag ber er om det, och ännu mindre att jag befaller er som om jag vore en herre! Och jag skulle göra detsamma för att tjäna er, om jag visste hur, annars behöver jag varken er hjälp eller er tjänst, allra minst en som jag har befallt, vilken är värre än ingen alls!

[7] En person som är välbärgad i något visst hänseende borde därför ihärdigt se sig omkring bland sina behövande bröder för något eventuellt behov de kan tänkas ha, och när han finner något sådant, erbjuda sin hjälp! På det sättet tror jag att han kommer att vara välbehaglig för Herren och Fadern som för evigt handlar på det här sättet, och sålunda rättfärdigar den heliga avbild av Gud i vilken han skapades. Den som emellertid bara hjälper sin nästa när densamma har bett honom om det – åh, en sådan hjälpare är ännu långt ifrån den fulla avbilden, för att inte nämna den som låter sig beordras att hjälpa!

[8] Se, mina älskade vänner, om er visdom inte skulle gå längre än att inbjuda människor att befalla er att hjälpa dem när de är i behov av er hjälp, skulle jag som en pojke inte byta plats med er. Om ni emellertid bara ville testa mig, då tror jag mig ha klarat det ganska väl. Och skulle ni ha hört något ur min mun som kanske träffade er lite hårt ber jag om ert överseende, för jag öppnade inte munnen för att undervisa er utan endast för sanningens skull, eftersom ni inte framförde ert erbjudande sanningsenligt. Ni borde som fullkomliga himmelska varelser ha sett mina inre delar tillräckligt för att förutse att jag säkerligen skulle ha svarat på ert erbjudande på detta sätt, och ni skulle då ha kommit med ert erbjudande, för vilket jag inte alls kan tacka er, från en annan synpunkt!”

[9] De bägge ynglingarna stiger nu något förödmjukade tillbaka, och säger: ”Sannerligen, denna upphöjda, rent gudomliga visdom skulle ingen ängel ha väntat sig hos denne pojke!”

[10] Jag säger: ”Ja, Mina älskade, Guds ögon är mycket skarpa, och upptäcker fläckar även hos de mest fullkomliga änglar, och därmed även i det renaste hjärta hos en människa som är som Guds ögonsten. Men Jag lät inte detta hända på grund av er, utan gästerna, så att de ur en uppväckt pojkes mun skulle få reda på hur mycket det fortfarande fattas dem i deras avbild av Gud. För övrigt har pojken varit av en utomordentligt skarp ande redan från födseln, och ingen skall tro att det var Jag Själv som vid detta tillfälle lade Mina ord i hans hjärta och slutligen i munnen. De växte ur hans alldeles egen jord och därför kommer han en gång att bli ett skickligt vapen åt Mig.”

22. Cyrenius adopterar Josoe

[1] Cyrenius säger: ”Herre, denne pojke skulle jag vilja ta in i mitt hem, och om han vill komma till mig så skall jag inte bara göra honom likvärdig mina barn utan placera honom över dem i allt. Sannerligen, jag skulle räkna det till mina största välsignelser om jag kunde kalla denne käre pojke min, han som ändå är mer ängel än människa. Han kommer i vilket fall att få det svårt att dra jämnt med sina tidigare föräldrar, och det är diskutabelt huruvida de fortfarande kommer att acceptera honom. Men jag är medveten om allt detta och kan ordna så att hans föräldrar, som jag vet är väldigt väl inställda till templet, med tiden ganska lätt kan känna igen Josoe. Det kommer att vara upp till dem om de vill acceptera honom, under förutsättning att han skall bo kvar i mitt hus för att vara med mig där jag är – tidvis i Asien, i Europa och i Afrika, ty hans visdom hyser jag den största aktning för.”

[2] Jag säger. ”Gör upp det med Jairus och pojken. Det är helt i sin ordning för Mig, ty överallt kommer pojken, Min älskade Josoe, att förbli trofast mot Mig.”

[3] Pojken säger: ”Fader, Du tvivlar väl inte på det? Du skulle bara behöva lägga en annan övertygelse i mitt hjärta. Men det kommer Du aldrig i evighet att göra, och därför skall jag också förbli trofast mot Dig för alltid. Om jag hade möjlighet att bestämma min framtid på denna jord, skulle jag föredra att genast tillbringa den med Dig. Ty vad högre, bättre och saligare kan något vara i hela oändligheten och i alla gamla och nya himlar än att vara med Dig som är ärkekällan till kärlek, visdom och allt liv? Men detta är bara mitt hjärtas verkliga, innersta önskan, för övrigt vet jag också vad det innebär att lyda och villigt gå dit varthän Din heliga vilja än leder mig! Jag går till Cyrenius som jag respekterar och högaktar oerhört mycket, såsom jag även går tillbaka till mina jordiska föräldrar som också är mycket kära och värdefulla för mig. Men utan Din vilja är det inte lätt för mig att göra någonting.”

[4] Jag säger: ”Att du skulle vilja stanna hos Mig och omsider även kommer att göra det vittnar hela din varelse om. Men just nu behöver du fortfarande lite vila, som du har behov av i den yttre avskildheten från Mig, så att en fastare förening mellan din själ och din nya kropp kan äga rum. När detta har skett, under loppet av ungefär ett år, kan du komma till Mig igen och du kommer att kunna upprätthålla dig ganska väl i Min närhet, utan att Jag med Min viljekraft måste hålla fast din själ vid din kropp, som just nu. Se, detta är skälet till att Jag för din skull låter dig lämna Mig under en kort tid. Fråga bara ditt eget sinne huruvida du skulle vilja gå härifrån med den romerske guvernören Cyrenius eller om du hellre skulle vilja återvända till dina jordiska föräldrar. Det gör ingen skillnad för Mig, bara att det är sant att med Cyrenius skulle du ha mer att vinna än som en uppenbar främling i dina föräldrars hus, ty det kommer att dröja innan de vet vad de skall tro om dig.”

[5] Josoe säger: ”Mycket bra, nu när jag vet detta så skall jag följa med den förnäme ståthållaren Cyrenius. Men jag skulle ändå vilja se mina föräldrar och se deras förbryllade miner när de får syn på mig.”

[6] Cyrenius säger: ”Detta får vi lätt till stånd i morgon när vi går mot Sidon och Tyrus via Kapernaum. Så när vi i morgon äter lunch i Kapernaum hos min broder, som du här ser vid min sida och vars namn är Kornelius, kommer förutom några ledande tjänstemän i staden, även dina föräldrar att ha trugats att delta i lunchen, vilket kommer att ge dig en god möjlighet att se, höra och iaktta dina föräldrar och vilken typ av yttranden de fäller om dig. Men du måste vara på din vakt mot att avslöja för mycket om dig själv genom att yttra något litet ord i förbifarten! De kommer inte att känna igen dig på klädseln, för i morgon tänker jag låta klä ut dig som romare i en toga, från min garderob. Men som sagt, du måste vara försiktig med vad du säger, för att inte röja dig i förväg.”

[7] Pojken säger: ”Oroa dig inte för det! Jag behärskar det romerska såväl som det grekiska språket mycket väl, och kommer därför att tala på ett av dessa om jag blir tillfrågad om någonting. Mina föräldrar talar naturligtvis också dessa språk, men det borde inte spela någon roll. Kort sagt, med hjälp av Herren, som uppväckte Mig, kommer jag att framställa allt detta på det lämpligaste sätt.”

[8] Cyrenius trycker pojken mot sitt bröst och kysser honom och säger: ”Kort sagt, jag älskar dig oerhört mycket och betraktar dig framledes som min son, som jag älskar mer än mina fysiska barn och många andra barn som jag likt dig själv frivilligt har blivit far till. Ty du kommer att vara till stor nytta för dem med din ande.”

[9] Pojken säger: ”Jag ser också fram emot detta, för det har alltid varit min största glädje att vara till nytta för någon.”

[10] Jag säger: ”Bra, Min Josoe! Om Jag ser att du troget håller dig till vad du har föresatt dig att göra, skall Jag också låta kraft från himlen tillfalla dig, med vars hjälp du då kommer att kunna utföra ännu mera gott. Med vad denna kraft består i kommer du att bli medveten om först efter att du har mottagit den. Men låt oss nu gå till vila, ty det är redan efter midnatt. I morgon är en annan dag, och Jag skall inte i förväg se vad den kommer att medföra, utan vi skall snarare acceptera vad än den medför. Det goda kommer att vara vår lott, och det dåliga kommer vi att veta hur vi skall undvika. Låt oss därför gå till vår vila.” – Efter dessa Mina ord går alla för att sova.

23. Johannes Döparens död. Jesus i vildmarken och på Gennesarets sjö (Matt 14)

[1] Den följande morgonen var en av de klaraste, och många av gästerna som hade dragit sig tillbaka före oss, tumlade redan omkring ute i det fria, när Jag, lärjungarna, romarna och Kisjona steg ut ur huset.

[2] Efter att vi hade tillbringat lite tid utomhus, kom Bab och hans familj från staden, ty han hade gått hem sent på kvällen för att inte vara till besvär för mitt hushåll. Men när han kom till staden, eller närmare bestämt till synagogan, möttes han av en stor uppståndelse, till sådan grad att han inte vågade fråga vad den berodde på. Något allvarligt måste ha ägt rum eftersom han aldrig tidigare hade märkt ett sådant tumult bland tjänarna och herrarna i synagogan.

[3] Jag säger: ”Detta blir resultatet av den nya kvasten, som kommer att ha anlänt till Jerusalem efter Jairus avskedsansökan, och som förmodligen avser att stanna till här i Nasaret idag! Det spelar ingen roll, och vi ämnar därför låta vårt redan färdiga morgonmål väl smaka.”

[4] Därefter vände Jag Mig till de bägge ynglingarna som fortfarande närvarade: ”Skynda till synagogan och hämta hit äldste Roban, Jag behöver tala med Honom! Men gå i maklig takt så att ni inte röjer er själva genom att framträda plötsligt.” De bägge änglarna gör genast som Jag befallde dem, medan vi beger oss till morgonmålet, och förtär det med gott mod.

[5] När vi lämnar borden, kommer redan Roban med de bägge änglarna och bugar djupt inför Mig och de högt uppsatta romarna som fortfarande är närvarande, och säger känslomässigt utmattad: ”Åh, Herre, här är himlen, och där borta i synagogan är helvetet i det fullaste raseri. Herre jag behöver inte berätta det för Dig, eftersom jag vet mycket väl att inget i hela världen kan undgå Dig, men det är ändå i sanning hopplöst vad vår nye föreståndare har för sig!

[6] Jag avsäger mig min mänsklighet om denne man inte är en fysisk broder till Satan! Till att börja med inte bara rånar han oss på våra pengar utan på alla andra ägodelar också, så att vi inte vet hur vi framledes skall försörja våra familjer, och tar allt mjöl, ärtor och bönor, säd och rökt fisk. Han registrerar våra oxar, kor och kalvar som templets egendom och kommer sålunda att ta dem ifrån oss utan nåd! Han har vidare förklarat oss som avfällingar från templet och vill dessutom ålägga oss alla slags böter, ty i Jerusalem är de på ett hår när medvetna om allt som sker här och han ska ha behörigt uppdrag att låta gripa Dig som en förförare och uppviglare av folket och överlämna dig till domstolen! – Vad har Du att säga om en sådan råhet?

[7] Herodes verkar känna till varje steg Du tar, och han skulle sedan länge ha vidtagit åtgärder mot Dig om han inte hade varit av den felaktiga uppfattningen att Du är Johannes som har stigit upp från de döda, något som en spågubbe som förmodas ha varit en hemlig lärjunge till Johannes meddelade honom. För han fick Johannes halshuggen i fängelset på Herodias uppmaning att få hans huvud serverad till henne på ett fat som bevis på sitt löfte till henne!

[8] Av dessa få detaljer, åh Herre, kommer du att kunna sluta Dig till hur saker och ting ligger till! Jag säger Dig att såvida Du inte bemöter detta med all Din kraft, är Du och alla dem som är här med Dig förlorade i köttet! Ty jag kan inte säga mer till Dig än att hela helvetet bokstavligen har brakat loss. Bara på Ditt huvud har man satt tio tusen pund.”

[9] Jag kallar hit Matteus, och säger till honom: ”Skriv ned vad du nu kommer att få höra.”

[10] Matteus hämtar genast sina skrivdon och gör sig redo att skriva.

[11] Men Jag säger till Roban igen: ”Min vän, du har nu nämnt den sorgliga historien om Johannes i förbigående. Var så vänlig och berätta den på det sätt som den nye föreståndaren berättade den för dig! Ty det är viktigt för Mig att saken skrivs ned på det sättet.”

[12] Roban säger: ”Det gör jag mer än gärna, jag fruktar bara att man kommer att sakna mig, och vi riskerar att Satans bror synagogföreståndaren kommer ut hit och ställer till med ett förskräckligt spektakel!”

[13] Jag säger: ”Frukta inte, ty vi har fortfarande tillräcklig makt här för att sätta honom under uppsyn.”

[14] Roban säger: ”Om så är fallet, skall jag genast återge berättelsen om Johannes ordagrant, så som den nye föreståndaren berättade för oss. Dessa var hans ord:

24. Berättelsen om Johannes Döparens död (Matt 14:1–12)

[1] Roban: ”Nyligen informerade tetrarken Herodes tullindrivare just denne Herodes om ryktena om Dig och Dina gärningar (Matt 14:1), och berättade för honom hur Du jagade dem på flykten med anledning av deras skatteutpressning och hur de inte alls klarade av att bemöta Din makt. Därefter tillkallade Herodes sin spåman. Men denne, som för det första var en god kund och för det andra i smyg en lärjunge till Johannes, kunde inte förlåta Herodes för mordet på denne profet, och hittade här en möjlighet att omedelbart ta hämnd på Herodes, och sade till honom med bestämd min och röst: ’Det är Johannes, uppstånden från de döda och utför nu sådana gärningar mot dig!’

[2] Herodes blev då rädd, och återvände darrande till sina tjänare och sade: ’Detta är inte snickaren Jesus, som jag känner, eftersom han tillsammans med sin far Josef för bara fem år sedan uppförde en ny tron åt mig, och i detta arbete som konstsnickare visade han den dagen upp stor skicklighet, även om han framstod som en väldigt enfaldig person. Nej, detta är den Johannes som jag halshögg, som har stigit upp från de döda och nu utför gärningar mot mig som ingen annan människa kan utföra (Matt 14:2). Därför bör ni inte företa er något mera mot honom, eftersom detta kan förorsaka den största olycka för er och mig.’

[3] Efter denna utläggning ska tjänarna ha rullat med ögonen, och förvirrat gått bort, eftersom de inom sig vet att Du inte är Johannes – men var rädda för att tvista med den uppretade Herodes.

[4] Men efter denna redogörelse frågade vi föreståndaren hur det förhåller sig med mordet på Johannes. För vi visste mycket väl att Herodes hade kastat honom i fängelse. Men att han också hade låtit mörda honom visste vi inte en stavelse om ännu. Därefter berättade föreståndaren kortfattat för oss att Herodes från början hade varit – visserligen i en avlägsen bemärkelse – en anhängare till Johannes, och betraktade honom som en särdeles vis man och tog honom därför till sitt hov och ville lära sig hemlig visdom av honom. Men eftersom han inte ville ge upp sin orättfärdiga kärlek till Herodias, sin broder Filippos fru (Matt 14:3), blev Johannes uppretad och sade i en högst allvarlig ton till Herodes: ’Det är inte tillåtet inför Gud och din broder, för dig att ha henne! (Matt 14:4) Ty det står skrivet: Du skall inte ha begär till din nästas fru!’ Då blev den stolte Herodes vred och lät kasta Johannes i fängelse och skulle ha låtit dödat honom meddetsamma om han inte hade fruktat folket, som ansåg att Johannes var en profet (Matt 14:5).

[5] Det begav sig så att Herodes höll sitt födelsedagsfirande några dagar senare. Den här dagen dansade Herodias vackra dotter inför honom och hans högtstående gäster, vilket Herodes fann synnerligen stort behag i. (Matt 14:6) Han lovade därför den vackra dansösen med ed att han skulle ge henne vad hon än begärde. (Matt 14:7) Dottern gick först till sin mor som hade svurit att hämnas på Johannes, eftersom han försökte fjärma Herodes från henne, och därför övertygade modern sin dotter att begära Johannes huvud.

[6] Då gick dottern till Herodes, och sade: ’Ge mig Johannes huvud på ett guldfat!’ (Matt 14:8) Då blev kungen dock bedrövad, inte så mycket för Johannes skull som för människorna som han fruktade skulle ta hämnd på honom. På grund av eden och dem som satt vid bordet med honom, beordrade han sina tjänare att ge dottern vad hon hade begärt. (Matt 14:9) Och tjänarna gick och halshögg Johannes i fängelset (Matt 14:10) efter att dessförinnan ha avlägsnat flera av hans lärjungar med diverse knep, och bar sedan Johannes huvud in till matsalen på ett fat för att ge till dottern, och hon överlämnade det till sin onda mor. (Matt 14:11)

[7] Då kom hans lärjungar tillbaka och träffade till sin största förskräckelse och sorg på Johannes kropp. Men de tog kroppen, bar ut den och begravde den (Matt 14:12) inför de tusentals som grät och förbannade Herodes och hans hushåll oräkneliga gånger. Herodias sägs emellertid ha fallit ihop som död till golvet vid åsynen av Johannes huvud, med ansiktet förskräckligt förvridet och detsamma gjorde hennes dotter några ögonblick senare, medan Herodes och alla hans gäster flydde från salen i skräck.

[8] Herre, detta är ordagrant den ytterst sorgliga historien om Johannes Döparen vid Jordanfloden, i närheten av vildmarken i Betabara, där denna flod rinner ut i sjön och sedan flödar igenom den för att slutligen vända mot Döda Havet. – Vad har Du att säga om detta? Är det möjligt att människor kan bli djävlar på det här sättet, och det vid en tidpunkt när Du Själv, som himmel och jord lyder, vandrar på jorden som en människa?”

[9] Därefter går Cyrenius och Kornelius över till Mig, och säger ytterst upprörda: ”Herre, här är det fara och färde! Vi kan inte längre foga oss efter Ditt stora tålamod och långmod. Det betyder: Börja arbeta! Om senast tio dagar måste hela denna helveteskull, inklusive Jerusalem och templet, utrotas från jordens yta!”

[10] Jag säger: ”Se här, dessa bägge ynglingar räcker för att på ett ögonblick verkställa vad hela den romerska makten inte skulle kunna åstadkomma på hundra år! Om allt detta inte behövde hända på grund av Guds ordning, så tro Mig, det skulle vara en lätt sak för Mig att förstöra allt detta på det snabbaste ögonblick! Men sådana ytterligheter måste till för att skapa en ny himmel och en ny jord.

[11] Men se nu till att ni kommer härifrån, eftersom denne nye föreståndare är en ond person, och Satan visar honom tusen sätt på vilka han allra grundligast kan skada er. Se därför till att snabbt ge er iväg!

[12] Även Jag kommer att ge Mig av härifrån idag och inte återvända till detta område i brådrasket, ty man måste komma undan från en rasande hund. Detta är en som har mycket guld och silver, annars kunde han inte ha köpt sig ett sådant ämbete. Med mycket guld och silver kan man åstadkomma mycket i världen med världens människor, och den som därtill köper ett sådant ämbete endast på grund av att tjäna pengar och skaffa sig makt är på intet vis att lita på. Stig därför upp ni alla och bege er härifrån, och du, Roban, vänd hemåt, ty man har inte saknat dig ännu!”

[13] Roban säger: ”Om de frågar om Dig, vad skall jag svara då?”

[14] Jag säger: ”Det kommer att läggas i ditt hjärta och på din tunga.”

25. Händelsen med den nye synagogföreståndaren i Nasaret

[1] Vid dessa ord skyndar Roban hem, och strax efter att han kom fram till sitt hus anländer en budbärare och uppmanar honom att komma till synagogan, där den nye föreståndaren vill tala med honom om Mig, ty han hade fått reda på att Roban hade varit i Sykar på grund av Mig. Roban går genast dit, och föreståndaren ger sig på honom direkt.

[2] Men Roban säger: ”Jag är en äldste från Nasaret och mellan 70 och 80 år gammal, medan du ännu är långt ifrån de trettio! Trots att du genom dina pengar har gjort dig själv till föreståndare, är du långt från att vara en Moses eller en Aron och kommer inte att lära mig någonting som jag inte redan skulle ha känt till innan du var född! Vi har alltid förvaltat vårt ämbete till dina värdiga företrädares belåtenhet och förvaltat templet i stort, och bedömt alla framträdanden med saktmodiga judars ögon och byggt barriärer där det behövs. Men om du skulle vara bättre på att hantera situationen och med ett slag göra greker och romare till judar så fortsätt bara så, och jag garanterar att du förutom oss kommer att vara den ende juden i hela Galiléen.

[3] Vet du, på detta vis blev hela det betydande Jesaira-området helt grekiskt, och alla fariséer, skriftlärda och präster var tvungna att lämna området! Gå dit och börja göra sådana förfrågningar där borta, så kommer de boende i Jesaira att ha ett eller annat att säga dig, så att du inte kommer att kunna fly fort nog! Varför avföll de boende i Jesaira? På grund av prästerskapets glupska girighet, och nu bekänner man Pythagoras där istället för Moses.

[4] Och precis detsamma kommer att vara fallet här, och då får du och vi alla lägga benen på ryggen! Var därför inte blind och erkänn fakta!

[5] De mest upphöjda statscheferna är romarna och grekerna, och de älskar att se judarna konvertera till deras lära. Hur skall du förhindra sådana konverteringar när den allmänna uppfattningen i Galiléen är att templet är som en tom nöt? Och vems fel är det annat än de giriga tempeltjänarnas, som visar det allra heligaste för rika främlingar som sedan skrattande tar hela saken till folket under stort spott och spe, trots alla eder?! Gå och fråga invånarna där, så kommer de att berätta för dig vad de berättade för oss.”

[6] Föreståndaren säger: ”Vad säger du? Vet folket om allt detta?”

[7] Roban säger: ”Ja, hela folket vet om detta. Men gå du och ta den kunskapen ifrån dem!”

[8] Föreståndaren går fram och tillbaka i synagogan, och säger slutligen: ”Detta är säkerligen på grund av profeten från Nasaret! Därför skall det göras med honom som det gjordes med Johannes genom kung Herodes!”

[9] Roban säger: ”Ja, det handlar bara om att försöka få tag på mirakelläkaren, så kommer folket och romarna, grekerna och judarna som tillber honom som en gud snart att berätta ett och annat för dig. Jag som en äldste i Nasaret säger dig och ger dig det trofasta, sakkunniga rådet: Följ i din värdige företrädare Jairus anspråkslösa fotspår så kommer det att gå dig väl ett tag, men om du ställer allt på huvudet, så kan du snart se dig om efter ett tillfälle att återvända till Jerusalem! Jairus själv är i händerna på grekerna och Borus är hans svärson. Borus, den andre mirakelläkaren, förmögen på alla slags skatter, kommer mycket snart att ha ett och annat att berätta för dig. Kort sagt, försök bara och berätta för mig efteråt, huruvida jag gav dig fel råd!”

[10] Föreståndaren stampar med fötterna i raseri, och säger: ”Ni är alla redan av djävulen och verkar mer ta våra motståndares parti än vårt och är anhängare till folkbedragarnas lära! Därför skall jag kasta ut er alla ur synagogan och fylla den med nya människor från Jerusalem och överlämna er åt domstolarna! Därför frågar jag dig en gång till: Vad hade du med samarierna i Sykar att göra?”

[11] Roban säger: ”Jag är 79 år gammal och vet vad jag gör och vad jag behöver göra! Dina hot skrämmer varken mig eller någon annan. Men om du vill lämna över oss till domstolarna, så kan du försöka det, och då får vi se vem som till slut blir gripen av domstolarna – vi eller du!”

[12] Lyckligtvis står vi på god fot med överståthållaren, bror till kejsare Augustus och som har det största inflytande i Rom, och han kommer därför inte kasta oss i fängelse så lätt som du tror. Men det är Jesus, som templet hatar av rent själviska och härsklystna skäl, som templet har att tacka för att ännu inte ha blivit jämnat till marken av romarna!

[13] Du har säkert hört talas om det ökända skatterånet, som för knappt fem veckor sedan genomfördes av representanter för templet under sken av att tillhöra överståthållaren. Den avskyvärda transporten av denna – såväl som många andra ägodelar som de skamfullt hade rånat och tvingat till sig – infångades av den ytterst förmögne Kisjonas uppsyningsmän! Hör nu, densamme Jesus, så grundlöst hatad av en stor del av templet, men som till och med de upphöjda romarna tillber mer än Jupiter, var Den som genom sitt Ord och genom Sina aldrig tidigare skådade mirakel avvärjde den mest förödande stormen från Jerusalem! Men det är långtifrån över, det krävs bara lite envishet från din sida, så kommer stormen att braka loss.

[14] Det fordras vidare bara en anmälan från Borus, Jairus och för den delen av mig själv, och då vill jag att du tittar på ditt Jerusalem och ditt tempel om tre gånger sju dagar, så kommer du knappt att hitta platsen där templet en gång stod. Har du förstått mig ordentligt?”

[15] Här stampar den nye föreståndaren ilsket på marken igen, och säger: ”Vem kan bekräfta detta med ed? Ty de som ska ha begått detta sitter i templet!”

[16] Roban säger: ”Enligt romersk lag tillåts förövaren inte intyga med ed, utan bara åklagarens vittnen, och av dessa kan de kalla tio tusen om nödvändigt och jag tror att det skulle vara tillräckligt mot ett tiotal brottslingar.”

[17] Föreståndaren säger helt nedslagen: ”Skall man därför inte längre tro på Jehova, Moses och profeterna, och inte längre på att hålla deras bud, på grund av romarna?”

[18] Roban säger: ”Tala bara inte med mig om Moses och Jehova och alla profeterna! Det finns varken något spår av allt detta hos dig själv eller ännu mycket mindre hos de styrande och högsta styrande i templet. Ty hela templet har de senaste trettio åren förvandlats till ett hus där man växlar pengar och bedriver handel, och sedan länge har man där inte kunnat finna ett spår av den äkte Jehova eller Moses! Det som fortfarande finns där är inget annat än gyckel och båg, och de rasande vargarna går omkring i fårakläder för att desto lättare få tag på de stackars fåren. Om du hade hållit Mose bud skulle du aldrig ha trängtat efter att köpa den här tjänsten för mycket guld och silver!”

[19] Vid Robans svar spricker nästan den nye föreståndaren av raseri, och säger: ”Oroa er inte! Jag kommer ändå hitta en herre åt er, som ni kan förundra er över ända ner till helvetet. För jag vet också ett och annat som ni inte vet, och jag känner till några sätt som må vara okända för er!”

[20] Roban säger: ”Mycket möjligt, men det är högst troligt att dina tillvägagångssätt måhända är mer välkända för oss än för dig, och det är inte osannolikt att vi redan har spärrat av alla vägar, längs vilka du i hemlighet har tänkt att komma bakom ryggen på oss. Som sagt, gör bara ett enda försök, så kommer du få reda på allt som vi har berättat för dig!”

[21] De övriga säger till Roban: ”Men broder, varför försöker du skydda detta odjur från hans säkra undergång? Han är i våra händer, så låt honom kalla på hjälp från himlen om vi skulle ta oss den utomordentliga friheten att låta honom smaka på stenarna från Nasaret!” – Och härpå till föreståndaren: ”Vi är fariséer och skriftlärda likt dig själv, och faktiskt mer så, för vi är avkomlingar till Levi även om vi vet att du har köpt din egen härkomst, precis som allting är till salu nuförtiden, inberäknat himlen! Du är följaktligen en inkräktare i det allra heligaste, och en gudsbedragare och bör för ett sådant helgerån rättmätigt bli stenad. Du behöver därför inte försöka så mycket mera förrän vi sträcker oss efter stenarna!”

[22] Detta kraftfulla hot gjorde föreståndaren åtminstone till synes mer uthärdlig, men i gengäld desto bittrare, och sade efter en stund: ”Ni borde inte heller missförstå mig, för jag känner likaväl som er till templets stora brister, och det handlar nu bara om hur man täcker över dem, och hur templet kan återställas till sitt tidigare anseende.”

26. Chiwars vittnesbörd om Jesus och Johannes

[1] Talaren Chiwar säger sedan: ”Varför behöver det vara så vansinnigt slitigt för oss invigda? Var inte jag en tjänare i templet från mitt elfte till mitt tjugofemte år, och vet bara alltför väl hur saker och ting ligger till där? Om jag hade velat vara illvillig, vilket förräderi jag skulle kunna ägna mig åt. Men jag tänkte för mig själv: det blinda folket är fortfarande fäst vid templet – som tidigare!

[2] Varför skulle jag ta bort folkets tro, som det enligt min mening fortfarande sätter sitt obegränsade hopp till och som vi präster fortfarande lever så gott av i en världslig mening? Om vi nu skulle stämma våra strängar alltför hårt så kommer de att gå av och det kommer att vara ute med vår sång, och efteråt kan vi börja leta efter fiskenät och börja fiska där sjön är bottenlös.

[3] Hur skall vi bemöta makten hos våra fiender, som blir mer talrika för var dag? Tror du att templet kommer att beskydda oss då? Räkna inte med det, för i Rom bor redan nu många judar, som bor i storslagna hus fullspäckade med stora skatter som de olagligen har roffat åt sig i templet. Dessa kommer att vara lika lite våra advokater som de nuvarande tempeltjänarna, som likt svalorna redan håller sina vingar utsträckta för att ta första bästa möjlighet att resa över det stora havet till Italien i Europa, och aldrig återvända hem till Asien.

[4] Därför bör vårt prisade råd vara att för det första förestå vårt prästerliga ämbete med så mycket värdighet och behärskning som möjligt, och för det andra att ta det romerska ’In medio beati’ (Det rätta ligger i mitten) väl i akt, annars kanske vi måste börja fiska om några år!

[5] Förutom allt detta framträder två män i denna tid, vars för evigt obegripliga makt skulle räcka för att på några få år vinna över hela världen till sig själva med sin lära. För det första Johannes, som inte längre finns bland oss dödliga, och vars lära nästan halva Judéen och Galiléen bekände sig till och än idag ännu mer envist bekänner sig till än under hans livstid. Herodes kunde uppenbarligen i sin liderlighet ta huvudet av den uppenbare profeten, men kan han även göra det mot hans ande och andan av hans gudomliga lära? Jag kommer aldrig att tro det, eftersom det endast är genom förföljelse som varje god lära blir stor och oövervinneligt stark!

[6] Johannes har visserligen röjts ur vägen kroppsligen, men i hans ställe trädde den välkände Jesus fram, jämfört med vilken Johannes är som en mullvadshög mot det mäktiga berget Ararat! Hans övermänskligt milda och omätbart människovänliga, högst frikostiga uppträdande och beteende, den djupaste visdom i varje mening av Hans tal, vars rent gudomliga och lättfattliga sanning ingen människa, som bara har förstånd av en ärtas storlek i sitt hjärta, ens för ett ögonblick kan tvivla på, att dess ursprung är himmelskt. Och slutligen Hans gärningar, om vilka varje människa måste säga att detta endast är möjligt för Gud!

[7] Vad vill eller kan vi företa oss mot Honom? Vi kan visserligen ställa till besvär vid sådana mycket ovanliga framträdanden, men det skulle på intet sätt gagna oss utan endast vara till den största skada.

[8] Vad vi därför behöver här är att bete oss så förståndigt som möjligt och aldrig rikta vår uppmärksamhet mot det nuvarande utan endast mot framtiden, annars kommer vi inte att överleva natten!”

[9] Föreståndaren säger: ”Du menar följaktligen att man inte borde låta gripa denne Jesus, utan fint vänta tills han fullständigt har störtat oss i fördärvet?”

[10] Chiwar säger: ”Grip Honom om du kan! Vad har vi alla inte gjort mot Honom, men till vilken nytta? Jag säger dig: inget annan än att berika Honom med några tusen lärjungar, det antal med vilket vi har gjorts fattigare, och att vi nästan lyckades springa in i romarnas vassa svärd, dessa som betraktar Honom som en sann Gud!

[11] Dessutom har Han alltid två änglar i Sitt följe, vilket aldrig tidigare har upplevts på jorden, som med all sin skenbara spädhet och pojkaktiga svaghet likväl besitter en makt och styrka som vår ytterst begränsade visdom ännu aldrig har drömt om. Och Denne vill du bära hand på och gripa? Jag bönfaller dig, var vad du vill men bara inte galen! Innan du lyfter ett finger mot Honom med onda avsikter är du redan förlamad. Eller tror du att Han inte vet vad vi diskuterar här? Jag säger dig att du tar gravt miste. Alla här är vittnen till hur Han för några dagar sedan kände till varje liten detalj av vad vi sade och tyst beslutade om vid midnatt.

[12] Det är ganska trevligt att få berättat om en kraftig storm ute till sjöss, men en helt annan sak att själv utstå den! Jag säger dig: Sköt ditt ämbete lugnt och utan väsen, så kommer inget obehag att drabba dig från något håll. Om du emellertid går tyranniskt tillväga, så garanterar vi att inte bara du och ditt Kapernaum utan även hela Jerusalem kommer att bli krossat! Med stor klokhet kan vi möjligen bevara Jerusalem i femtio år till, – men också åstadkomma dess ras inom några veckor genom vår högst olägliga dårskap!

[13] Det står dig nu fritt att göra som du vill; det är bara ett stenkast till romarna. De är våra vänner, gudskelov, men för dig kommer sannolikt vägen att bli väldigt lång. Det krävs likväl mänsklig visdom för att framställa en ihålig nöt som en som är full. Vad förväntar du dig att få ut av det giriga templet, som sedan länge har varit en fullständigt ihålig nöt? Är det inte mycket smartare att hålla sig till det positiva som är på gång? Jag säger dig öppet att alla de mäktigaste romerska herrarna nu låter sig ledas av Jesus likt lamm. Om Han har dem och Sin i sanning gudomliga lära vid Sin sida, vad skall vi då göra mot Honom? Om du bara gör en min att gripa Honom, så är du så gott som gripen själv, och ingen människa kommer att röra ett finger för att du skall släppas. Men om du uppför dig klokt, så kommer romarna också att bli dina vänner, och du kommer likt Jairus att ha en bra tillvaro! Men gör nu vad du vill, så kommer utgången att visa huruvida vårt råd var vänligt eller fientligt!”

[14] Chiwars tal missade inte målet och föreståndaren mjuknade och började inse att Chiwar såväl som Roban hade fullständigt rätt, och lovade att troget följa deras råd. – Och så slutade den första stormen i synagogan lyckligt.

27. Herren prisar Roban och Chiwar

[1] Efter en timme kom Chiwar bort till Mig för att berätta vad som hade diskuterats med den nye föreståndaren för synagogan.

[2] Men Jag sade: ”Min vän, bespara dig mödan, ty du vet att ingenting kan vara okänt för Mig. Jag måste förresten berätta för dig att du och Roban skötte er perfekt, ty den nye föreståndaren skulle ha gjort många galna saker. Nu är han övertygad om att det skulle vara dåraktigt att göra någonting mot romarna, och sålunda kommer han åtminstone för en tid att vara tyst. Men ni får inte lita på honom helt och hållet ännu på ett tag, utan ständigt vara på er vakt och aldrig släppa honom ur sikte. Men eftersom ni var och fortfarande är Mina mest nitiska försvarare, skall Jag ge er förmågan att hela de sjuka genom rätt bön och handpåläggning, att få reda på den nye föreståndarens planer i era hjärtan och att vidta rätt åtgärder mot dem – men detta måste alltid ske omedelbart, annars skulle det vara verkningslöst! Ni kommer också att visas de rätta åtgärderna. Så ta därför nu emot Min välsignelse.

[3] Här kastade sig Chiwar på sina bara knän inför Mig, och bad Mig innerligt om det. Jag lade Min högra hand på hans hjärta och Min vänstra på hans huvud, och i det ögonblicket lystes han upp inombords. Och han sade: ”Herre, nu har allt mörker försvunnit från mig; allt är ljust inom mig, och det verkar som om hela min kropp var av något slags genomskinligt, diamantlikt material som dagsljuset obehindrat kan tränga igenom. Åh Herre, ge mig denna välsignelse för evigt, jag kommer säkert att förstå hur jag skall bevara och alltid tacksammast uppskatta den!”

[4] Jag säger: ”Förbli alltid aktiv i Min lära, så skall du aldrig ha skäl att sörja förlusten av detta ljus!”

[5] Här reser sig Chiwar upp, och märker att bortsett från Borus och Jairus, och bortsett från Maria och Mina husbröder, så finns ingen främmande gäst närvarande, inte heller de tolv huvudlärjungarna står någonstans att finna, och han frågar Mig vad som har hänt här.

[6] Jag säger: ”Allt detta var tvunget att gå till på det viset! Se, snart kommer hösten och sedan vintern. Skördetiden närmar sig och Jag måste gå ut och leja arbetare för åkern och vingården. När allt har förts in för det här året, blir det gott att vila sig till vintern. Och när våren kommer, så kommer vi att få mycket att göra igen och det med förnyad styrka.

[7] Jag kommer att lämna detta område idag, ty Herodes är en slug räv och den nye föreståndaren är i hans sold. För att inte Mitt hus skall bli Satans slagfält, skickade Jag redan för två timmar sedan ut Mina lärjungar. De gick med Min broder Kisjona och där i Kis kommer Johannes lärjungar att invänta dem och förkunna att Guds rike har kommit nära. De kommer hit med Johannes lärjungar idag och lämnar sedan denna plats med Mig ikväll. Vart vi går kommer du, ihop med mycket annat, att förnimma inom dig.

[8] Handla nu tätt ihop med Borus och Jairus, ty dessa är nu de mest värdiga männen i hela Nasaret och de besitter Min fulla kärlek och genom Mig också Guds fulla nåd. Ty inte en enda av Mina lärjungar älskar och känner Mig som dessa bägge gör!

[9] Alla Mina lärjungar kommer inom en inte alltför avlägsen framtid att ta anstöt av Mig i en betydande grad. Men inget framträdande kommer att få dem att börja tvivla på Mig, ty de känner Mig grundligt. – Håll er därför till dessa, så skall även ni uppnå vad de själva har uppnått!”

[10] Chiwar är helt nöjd med detta råd och frågar bara vad som hände med de bägge änglarna eftersom inte heller de kan ses någonstans.

[11] Men Jag säger till honom: ”Lyft blicken så skall du inte bara se de två, utan oräkneliga skaror runt dem!”

[12] Här lyfter Chiwar blicken, och ser de bägge ärkeänglarna i det strålande ljuset, och runt omkring dem oräkneliga myriader som ständigt står redo att tjäna Mig.

[13] Chiwar sänker emellertid snart blicken till marken, och säger: ”Herre, jag är en syndare och mina ögon kan därför inte uthärda den alltför heliga synen. Men det skall vara min ivrigaste uppgift att göra mig själv värdig en sådan syn!”

[14] Jag säger: ”Gör allting på rätt sätt, så skall din belöning i himlen, vars utkant du nu såg, bli stor! Men gå nu tillbaka till synagogan, ty föreståndaren som nu kommer att bo här i Nasaret får inte sakna dig, ty han lägger nu stor vikt vid dina råd!”

28. Den nye föreståndaren Kora och Chiwar i synagogan i Nasaret

[1] Med dessa ord avlägsnar sig den ärlige Chiwar, och kommer snart till synagogan och inser genast att föreståndaren i högsta grad hade saknat honom. Föreståndaren frågar honom också meddetsamma, var och vad som hade hållit honom sysselsatt så länge.

[2] Och Chiwar sade: ”Herre, jag hade en person som var allvarligt sjuk och var tvungen att skaffa hjälp åt honom. Och se, nu är han botad, och som en resande kan han nu ostört fortsätta sin resa.

[3] Föreståndaren frågar: ”Vart är han på väg, när reser han och var kommer han ifrån? Kan jag fortfarande träffa och tala med honom?”

[4] Chiwar säger: ”Han är jude, kom från ovan och har redan rest vidare söderut. Du kan inte längre träffa eller tala med honom, såvida han inte kommer tillbaka. Men när? Det kan ta många dagar.”

[5] Föreståndaren säger: ”Jag kan inte nöja mig med en sådan rävsvans-information! Var är värdshuset, så att jag kan gå dit och höra mig för om den person som du helade och som nu reser söderut, eftersom ett mirakulöst helande av en farisé är en viktig sak och måste bekräftas av många vittnen, annars kommer ingen att kunna tro på det och är därför utan värde.”

[6] Chiwar säger: ”Om du vill veta mer än vad jag gör, så vänd dig till dem som vet mer än jag. Jag berättade uppriktigt för dig allt jag vet. Hur skulle jag kunna berätta mer för dig än vad jag vet? Värdshuset låg bredvid snickaren Josefs hus. Om du vill få reda på mer, så gå ut dit! Men glöm inte att skydda din rygg med något, ty det kommer inte råda någon brist på slag där! Tror du kanske att folk har en överdriven respekt för människor som oss där borta? Jag säger dig, inte ett spår av något liknande! Vid minsta obetänksamhet kan man få slag i bokstavsordning, och ingen Gud kommer att ta bort dem från din kropp. Men som sagt, man måste vara med om det, och efteråt kan vi tala utifrån erfarenhet.”

[7] Föreståndaren säger: ”Av ett sådant rättframt tal kan jag bara sluta mig till att ni och alla människor i Nasaret har sammansnärjt er mot mig. Men det spelar ingen roll, vi kommer att hitta en sko för denna häl också! Nu vet jag tämligen väl min inställning här. Men jag hoppas att jag snart kommer att lyckas att helt avslöja denna komplott. Men ve då er och hela staden! – Var är vägen som leder till snickarens hus?”

[8] Chiwar säger: ”Titta ut genom fönstret här. Där borta, på ett avstånd av ungefär två tusen steg, kan du ganska tydligt se snickarens hus och vägen som leder till det. Gåt dit och övertyga dig själv om allting – men förvänta dig att bli slagen!”

[9] Föreståndaren säger: ”Men kommer ni att följa med mig och tjäna som mina säkerhetsvakter?”

[10] Alla säger: ”Driver du med oss? Det kommer vi inte att göra. Låt den som vill bli slagen, gå själv!”

[11] Föreståndaren säger: ”Nåväl, i Jehovas namn går jag dit själv, så får vi se om någon rör vid mig, som en som är smord av Gud. Ty det står skrivet: ’Vem kan ostraffat bära hand på Herrens smorde?’ (1 Sam 26:9)

[12] Chiwar säger: ”Ja, ja, vad du vet har vi vetat länge! Men smorda som oss, vars smörjelse inte är något annat än ett eländigt bländverk, är inte längre giltigt inför Gud, och Han kommer inte beskydda våra pseudo-smorda huvuden om de rätteligen blir utsatta för våra fienders knytnävar. För som jag sade tidigare, folket vet endast alltför väl vad som ligger bakom oss och templet.”

[13] Föreståndaren säger: ”Oavsett vilket, så går jag dit. Men passa er alla, om jag finner att det ligger till på något annat sätt än vad du, Chiwar, berättade när jag frågade dig var du hade varit.”

[14] Chiwar säger: ”Du kommer knappast att få reda på vad du vill veta, utan något helt annat – som i bästa fall orsakar dig avsevärd smärta, medan vi inte kommer att uppleva någon smärta alls.”

[15] Vid dessa ord stormar föreståndaren ut.

[16] Men när han går in i gränden, ropar pojkarna och flickorna: ”Det här är den nye onde föreståndaren, som vill förgöra oss alla! Bort med honom!” Från alla sidor springer unga och gamla fram till honom med käppar och stenar, som redan träffar hans kropp och lämnar blåmärken.

[17] Föreståndaren inser snart att nasarén inte skämtar och återvänder snabbt till synagogan, och stänger hastigt dörren bakom sig medan en laddning av kastade stenar gör märken i den, vilket tydligt visar vad nasaréerna anser om sin nye föreståndare.

[18] När föreståndaren kommer till fariséerna, säger han rasande: ”Detta är ert verk, och jag vet hur jag skall ta hämnd på er!”

[19] Chiwar säger nu mycket upprörd: ”Vad säger du din eländige narr! Hur kan detta vara vårt verk om vi alla varnade dig för att gå? Först efter att vi har lovordat dig inför folket, kan du gå ut och tala och diskutera med dem. Men så länge som vi inte lovordar dig, kommer de att behandla dig illa varje gång som du vågar gå på stadens gator ensam! Ty du är redan i deras svarta bok för att ha köpt din tjänst! Men om du nu efter din ankomst vill förtrycka oss såväl som folket, för att genom förtryck bringa allt i balans, så kommer alla att hata dig som fan, och jag säger dig att det bästa du kan göra nu är att sälja din tjänst till någon som är mer värdig, eftersom jag inte skulle ge ett öre för din framtid!

[20] Du skulle behöva förändra dig himmelshögt om du vill behålla din gunst bland oss. Men det verkar hart när omöjligt för dig. För att bara försöka se trevlig ut på utsidan men fortfarande vara en rasande varg på insidan kommer inte att fungera med oss, ty konstigt nog är vi alla av en profetisk ande och kan berätta för dig med en hårsmån när vad du tänker i ditt helt igenom onda hjärta!

[21] Ja, om du fullständigt omskapar ditt hjärta och låter det glöda av ren, gudomlig visdom och sanning, skall vi också lovorda dig inför folket, och du kommer att ha en god tillvaro här. Men varken din överstepräst, din Pilatus och ännu mindre din Herodes kommer att vara till någon nytta för dig här!”

[22] Föreståndaren säger: ”Hur visste du att jag faktiskt tänkte på dessa tre hjälpare nu?”

[23] Chiwar säger: ”Därför att även jag har något av den profetiska ande som ser igenom dig in i minsta detalj, och det är omöjligt för dig att gömma dig för oss, – lika lite här som i Kapernaum. Och även om du hade varit tusen dagsturer härifrån, skulle vi fortfarande se igenom dig från ett sådant avstånd!

[24] För vet du, vi är fortfarande präster av den gamla skolan! Jehovas ande är fortfarande i oss även om den sedan länge har lämnat templet i Jerusalem! Men om du vill finnas kvar bland oss så måste även du bli en äkta präst, ty som en falsk präst kommer du aldrig att kunna stanna kvar hos oss, och gör bättre i att sälja din tjänst till någon mer värdig, som jag påpekade för dig tidigare!

[25] Föreståndaren säger: ”Åh, ni förbannade horbockar i templet i Jerusalem! Mitt vackra guld och silver föll er i smaken, – men det hade ni inte i åtanke, att istället för en aktningsvärd, lönsam tjänst fick jag ett veritabelt getingbo! Men vänta bara, det skall snart stå klart för er att Kora inte stoppade sitt guld och silver i gapet på er i onödan!” – Efter en stund vänder han sig återigen till Chiwar, och frågar: ”Vad skall jag göra för att vinna ert och folkets vänskap?”

[26] Chiwar säger: ”Jag, liksom Roban, har redan antytt det för dig, och på här bordet ligger dokumentet som klart och tydligt visar dig Jehovas vilja. Om du handlar enligt det och inte efter templets fördömda människostadgar, så kommer du att ha en i sanning god tillvaro bland oss! Du måste vinna Guds välbehag, och sedan kommer du att få allt det andra också.”

[27] Kora säger: ”Ja, från och med nu kommer jag att göra det, så länge som det står inom min makt. Men kommer det förorsaka er besvär om jag flyttar mitt säte till Nasaret för åtminstone ett år? För här med er kan jag verkligen lära mig något, medan jag i Kapernaum, och säkert också i Korasin och andra mindre städer längs den Galiléiska sjön, bara kan träffa på eländiga smilfinkar.

[28] Alla säger: ”Det kommer att gå bra för dig, och det kommer att bereda oss alla stor glädje att verkligen kunna tjäna dig som vår föreståndare. För här utövas inget bedrägeri, ingen tempeldynga säljs och det förekommer inget prutande över oxar, kor, kalvar och får i bönehuset, utan vårt bönehus är fortfarande vad det skall vara och inget pengaväxlande sker i vår synagoga!

[29] I vårt bönehus finns det ingen låga som brinner över någon förbundsark, utan istället desto mer sannfärdigt i våra hjärtan, och det är mer välbehagligt för Gud än all tempeltjänst i Jerusalem, bakom vilken ingen gnista av sanning längre lyser. Och i templet besannas det som Gud talade genom profeten Jesaja, när han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.’ Kan inte falskheten i Jerusalem greppas med handen! Utsmyckar inte prästerna profeternas ofta falska gravar varje år även om deras förfäder stenade dem? Och handlar de nu levande annorlunda? Åh nej, de axlar sina onda förfäders mantlar. Sakarja dödades mellan altaret och det allra heligaste, och Herodes lät hugga av Johannes huvud från hans kropp! Säg, vad för slags Guds tjänare är dessa? Vi säger dig rakt ut: De är Satans tjänare och för evigt inte Guds tjänare. Lyckligtvis är de i våra händer, vilket de är väl medvetna om. Det är därför som de lämnar oss ifred.

[30] Om vi emellertid skulle få en vänskaplig inbjudan till någon fest i Jerusalem, är vi alltid så fräcka att vi inte under några villkor accepterar inbjudan, och hellre inväntar vår naturliga död än letar efter en onaturlig en i de hemliga kamrarna runt templet. Tro oss, vi är lika kloka som herrarna i templet och känner lukten av en stek långt innan de lägger den nära elden. Håll dig därför nära oss, så kommer du definitivt inte att missa någonting!”

[31] Kora säger: ”Nu har jag fått helt klart för mig hurdana ni är, vilket gör mig väldigt lycklig. Men templet kommer att glädja sig över den stora vänskap som vi kommer att visa det vid lämpliga tillfällen!”

[32] Chiwar säger: ”Du vet, vi kommer inte avsiktligt att ställa till med bråk, men om templet skulle angripa oss så se upp! Ty materiellt lider vi sannerligen ingen brist!

[33] Efter dessa ord av Chiwar kommer kocken och bjuder in dem alla till lunchen.

29. Chiwar och Kisjona diskuterar Saras uppvaknande från döden

[1] Medan alla höll på att avnjuta sin lunch under allehanda andliga diskussioner, kom Borus in i matsalen och hälsade på alla och presenterade sin fru Sara för dem, med begäran att hon skulle bli registrerad som hans rättmätiga fru, eftersom han tillhörde den judiska tron.

[2] Och Chiwar hämtar genast det stora äktenskapsregistret, och skriver in de bägge som äkta makar inför Gud och hela världen.

[3] Men föreståndaren frågar Chiwar huruvida detta kan göras här, eftersom Borus bevisligen är grek.

[4] Chiwar säger: ”Min vän, för oss är allting möjligt och det skulle vara dårskap att vägra förena ett par som Gud redan långt tidigare har förenat!”

[5] Föreståndaren säger: ”Hur vet du då detta?”

[6] Chiwar säger: ”Precis som jag vet en hel del andra saker som du inte kommer att veta än på länge, så vet jag även detta, även om du inte vet det ännu! Var därför lugn, ty här görs saker och ting annorlunda än i templet!”

[7] Föreståndaren ler förnöjsamt.

[8] Borus drar fram en tung penningpung med guld ur sin väska, och betalar sina föreskrivna skatter, som naturligtvis var mycket mindre än vad han hade lagt i pungen, och sade sedan genast adjö.

[9] När Borus lämnar matsalen öppnar föreståndaren pungen, och säger: ”Det är över fem pund guld av de finaste augustinska mynt, såväl som några från Tiberias bland dem! Är detta sedvänjan här? I templet skulle redan ett pund vara en hedersgåva!”

[10] Chiwar säger: ”Sådana gåvor är inte ovanliga här. Men Borus, som efter Jesus förmodligen är den mest framstående läkaren i hela världen, är för mycket av en hedersman och samtidigt för rik, för att någonsin visa sig gemen!”

[11] Föreståndaren frågar igen: ”Vem var denna ytterst vackra och älskvärda unga kvinna?”

[12] Chiwar säger: ”Det är föreståndaren Jairus dotter, som jag redan har berättat för dig om, att hon uppväcktes från de döda två gånger i följd av mirakelläkaren Jesus.”

[13] Föreståndaren säger: ”Hon kanske bara var kraftigt avsvimmad, vilket inte är ovanligt bland sådana finkänsliga, förtjusande varelser!”

[14] Chiwar säger: ”Åhå, om man har ruttnat i graven i mer än fyra dagar, och till och med får den mest okänsliga näsa att alltför tydligt känna doften av ett lik, – vilket vi alla förnam, trots alla salvor när vi förde henne till graven och där sjöng klagovisor –finns det inget längre spår av någon svimning! Men för Jesus, den gode Frälsaren, var det mirakulöst nog möjligt att göra det som endast kan vara möjligt för Gud, att icke desto mindre ögonblickligen kalla henne tillbaka till det vackraste liv med blott ett ord och inga andra medel. Och hon är nu livfullare och friskare än i hela sitt tidigare liv, ty hon är fortfarande väldigt ung och är knappt sexton år gammal!”

[15] Föreståndaren frågar: ”Hur länge sedan är det hon uppväcktes från de döda?

[16] Chiwar säger: ”Högst sex – sju dagar! Jag skulle inte kunna säga exakt, men så mycket är säkert att hon uppväcktes från döden till livet i början av förra veckan.”

[17] Föreståndaren som var alldeles utom sig, säger förvånat: ”Det här är verkligen något som inte har upplevts på jorden tidigare! Nu denna gladlynta friskhet hos denna högst älskvärda unga kvinna, och ändå som ett lik i graven i fyra dagar!? Detta är sannerligen oerhört, givet att du berättar hela sanningen, vilket jag inte längre avser att betvivla eftersom denna plats inte verkar bestå av något annat än underverk!”

[18] Chiwar säger: ”Ja, så är det verkligen! Men framför allt så drar den nämnde Frälsaren Jesus all tänkbar uppmärksamhet till Sig Själv, ty Hans gärningar överträffar till en obeskrivlig grad allting som Moses någonsin skrev om patriarkerna och allt som vi vet om de stora profeterna. För ingenting likt detta har någonsin skådats tidigare. Du kommer inte att kunna hitta en sjukdom som Han inte kan hela ögonblickligen genom blotta ordet, utan att se eller röra vid den sjuke! Om Han vill något så händer det på ett ögonblick!

[19] Ta till exempel Jairus uppsägning för fyra dagar sedan och dess samtidiga tillkännagivande i templet till översteprästen i Jerusalem, vilket förvisso också är mer än ett mirakel. På naturlig väg skulle detta dokument knappt ha blivit lämnat till översteprästen idag. Men situationen är sådan att du kunde komma till Kapernaum redan för två dagar sedan, och kunna anlända hit idag tidigt på morgonen – och ändå förbisågs ingenting i regelverket. På detta högst underbara sätt har du nu i själva verket blivit överstepräst över hela Galiléen, och Jairus avskedsansökan med alla dess tillägg och förklaringar finns i händerna på översteprästen i templet, och allt detta ägde rum i samma ögonblick. Trovärdiga vittnen berättade också för oss att denne Jesus för några veckor sedan hutade åt en rasande storm, och sjön och vinden lydde omedelbart Frälsarens ord. Jag skulle kunna berätta många fler liknande anekdoter, men detta är inte rätt tillfälle för det. Man skulle alltså ha kunnat gissa att denne person är på Satans lönelista om hans ord, läror och kärleksfulla, allvarliga uppmaningar inte hade lärt oss bättre.

[20] Jag säger dig öppet, troget och sanningsenligt: obegripligt underbara är Hans gärningar, men de blir oväsentliga jämfört med kraften i Hans tal och lära! Där hör du sanningar som ingen profet ännu har drömt om. Han föreställer det mänskliga livet på ett sätt att ingen människa efter det kan betvivla det minsta huruvida hennes själ är dödlig eller odödlig. Odödlighet presenteras på ett så påtagligt sätt att du inte för ett ögonblick kan tvivla på att själen fortsätter att leva för evigt efter den fysiska döden på grund av den gudomliga anden som lever i den.

[21] Kort sagt, denne Jesus är en person med så osedvanliga förmågor att man med det bästa samvete måste säga: Jorden har inte haft en sådan människa som invånare sedan Adam! Alla element lyder Honom, myriader av änglar står ständigt redo att tjäna Honom, och jag fick också reda på av flera av Hans lärjungar att på denna resa från Sykar till Kana, orsakade Han en fullständig förmörkelse av solen mitt på ljusa dagen, och lät den några ögonblick senare lysa som tidigare!

[22] När vi gjorde efterforskningar berättade Roban och flera hundra andra vittnen att i Sykar, så återställde Han två gamla förfallna slott; Josefs och Benjamins gamla hus och Esaus gamla slott som tillhörde den förmögne köpmannen Jairut, på ett sådant sätt att alla byggmästare som bodde där öppet betygade att det skulle ta åtminstone tio hela år av flitigt arbete att återställa sådana slott. Men det var inte bara den ytterst rymliga byggnaden, som var byggd med det mest solida byggnadsmaterial, som plötsligt stod där färdigbyggd, utan den var inredd med alla slags bekvämligheter och det så funktionellt och ytterst vackert, att man inte kan se något liknande komma från byggmästares händer någonstans på hela denna jord.

[23] Likaså berättade en viss grek från Kana i Samarien vid namn Filopold vissa nära nog otroliga saker vilka jag icke desto mindre var tvungen att tro på eftersom han introducerade mig för tusen vittnen.

[24] Om någon utför sådana saker, är han enligt min mening mer än en människa och mer än den störste profet. Han sade emellertid för några dagar sedan – vid något fiske på sjön tror jag, som också kan kallas för helt mirakulöst – att detta kan utföras av varje människa, som har en fast tro utan något tvivel. Men jag skulle tillägga att en sådan tro måste vara lika mirakulös som det största miraklet, ty en sådan tro skulle behöva vara en klar följd av en medveten förmåga, som förutsätter varje tänkbar framgång.

[25] Den som känner till sina krafter, måste också lita på dem när det handlar om att utföra något arbete vilket det än är, vilket hans stora erfarenhet visar är tillräckligt. Om en person uppmanas att tro på att han skulle lyckas med något som kräver mer än de krafter hos sig själv som han vet om, kommer en sådan tro enligt min mening genast att åtföljas av tvivel, precis som när han ser en tyngd som han bara är alltför medveten om att han saknar förmåga att lyfta.

[26] Om jag exempelvis ser en sten på några kilo som ligger framför mig på gatan, kommer jag inte för ett ögonblick tvivla på att jag kan få den ur vägen. Men om det ligger ett stenblock på kanske femtio ton (omräknat till vårt viktmått, övers. anm.) på vägen, tror jag att det kommer att vara förtvivlat svårt med den trosvissa tron. Oavsett hur mycket jag anstränger min vilja, så kommer det förmodligen inte att vara till någon nytta, eftersom jag fullständigt saknar den subjektiva övertygelsen att bemästra en tyngd på fem hundra kilo med en lyftkapacitet på som mest hundra kilo.

[27] För denne Jesus är emellertid allting möjligt, som för en gud! För Honom är ett berg lika litet som ett dammkorn! Jord, luft, vind, vatten och eld lyder Honom som lammen lyder sin herde, och blixten leder Han tusen gånger mer precist än bågskytten sin pil. – Men vad betyder detta? Jag ber dig nu, som vår föreståndare, att låta oss veta vad du anser!”

30. Chiwars uppfattning om templet

[1] Föreståndaren säger: ”Om allt förhåller sig på det viset, så måste han på något obegripligt sätt stå i tät förening med Jehovas allsmäktiga ande, ungefär som Moses eller Elias. Den senare kunde även kalla ner eld från himlen, som lydde honom. Han kan mycket väl ha utfört andra tecken som inte blev nedtecknade, men som fortfarande finns som folksagor, vilka det å andra sidan kunde ligga mycket sanning i.

[2] Elias till exempel, om jag minns rätt, ska vid ett tillfälle ha försett en hel drös med skelett på ett slagfält med kött, hud och hår! Vid ett annat tillfälle ska han förseglat den stora Eufrats källor under tre år och samtidigt befallt molnen att hålla sig borta från himlen i tre år. Först efter att folket hade gjort bot och bättring öppnade han de stora flodernas källor igen, och befallde molnen att forma sig vid horisonten och ge vatten åt den förtorkade jorden! Och även många andra saker berättades om denne den mest märkvärdige av alla profeter som kan ha blivit förvrängda med tiden, och det sägs att just denne Elias skall återvända före jordens undergång och genom stora tecken leda folket till omvändelse, även om denne märkvärdige profet inte ska ha dött utan stigit upp till himlen i en brinnande vagn. Det kan därför väldigt lätt vara så att denne Jesus är bärare av denne profets stora ande och därför, tätt förbunden med Jehovas makt, kan utföra gärningar som endast är möjliga för Gud!”

[3] Chiwar säger: ”Din åsikt är inte dum alls, och jag skulle nästan hålla med dig om jag inte med mina egna ögon hade sett saker med denne Jesus, som lämnar allt med Elias oändligt långt efter. Naturligtvis vill du här då fråga: ’Vilka då?’ Men jag måste erkänna att jag helt skulle sakna ord att beskriva dem, ty man måste själv ha hört, sett och känt det, annars kan man inte skapa sig ett begrepp om det. Och därför håller jag nu med många tusen människor att detta tvivelsutan är den utlovade Messias! Ty jag frågar alla, om någon skulle komma vid en annan tid, skulle han utföra större tecken!? Dessutom härstammar Han enligt Krönikeböckerna, som sträcker sig ner till Josefs farfar, i rakt nedstigande led från David (Matt 1:1–17). Akim var far till Elihud, och Elihud far till Elasar, och den senare far till Mattan, och denne far till Jakob, Jakob var far till Josef och den senare far till vår Jesus. Gå tillbaka till dessa Krönikeböcker så kommer du i rakt led att komma tillbaka till David. Det står också skrivet att Messias kommer att härstamma från David och att alla skall känna igen Honom genom Hans gärningar.

[4] Som jag ser det saknas ingenting hos denne Jesus. Härstamningen är autentisk, och gärningarna som inte tidigare har upplevts på jorden är också närvarande i överflöd. Jag förstår därför uppriktigt inte vad som skulle hindra oss från att erkänna Honom som Den Han uppenbarligen är!?

[5] Att det maktlystna templet inte så lätt kommer att låta sig övertygas är naturligtvis klart. Men vi borde på intet vis rätta oss efter templet längre, som enligt mig är fullständigt dött och framledes inte kommer att förse oss med varken skydd eller visdom, och än mindre något bestående levebröd – såvida vi inte för varje tjänst i förväg ger det så mycket att tio personer kan leva ganska väl i hundra år.

[6] Räkna bara ut summan själv, som du betalade till templet för din tjänst som föreståndare, så kommer du lätt inse att de pengarna enkelt, och det furstligt, skulle ha räckt för dig i hundra år. Men låt dig ansättas av romarna här och sök skydd i templet, och inte bara kommer man att vara oförmögen att ge dig det, men man vill det inte heller. Och för några nävar silver fixar de till dig med sitt dubbeltydiga tal på samma sätt som oraklet i Delphi – naturligtvis för mycket guld och silver, så att oraklet efteråt alltid har rätt, utan hänsyn till huruvida det sedan går bra eller dåligt för den som frågar!

[7] Jag känner tack och lov till templets alla nuvarande listiga knep och har därför inget dåligt samvete för att föra det så mycket bakom ljuset som det bara är möjligt, på vilket sätt som helst. Ty min vän, den som inte önskar bli lurad av templet måste själv göra sig besväret att lura det så mycket som möjligt. Eller tror du att du kommer att komma någonstans med templet med ett ärligt och rättskaffens sinnelag och uppsyn? Åh, låt ingen berömma sig av det! Men om du går dit med ett riktigt illmarigt sinne och uppsyn så garanterar jag att du kommer att linda tempeltjänarna runt ditt lillfinger likt ett snöre.

[8] Jag kan fortfarande tydligt minnas en viss karl, en omskuren grek. Han måste ha haft en stor förmögenhet, eftersom han hade fullt med pärlor och diamanter. Den här mannen hade en illmarig min och sade inte mycket, men allt han sade den slugaste lögn, så sant jag heter Chiwar. Allt han bad om var fem hundra kilo guld för en pergamentrulle som knappt var värd några öre. Översteprästen ryckte visserligen på axlarna, men när vår skurk anlade en min som jag knappt någonsin har sett igen, och mumlade föraktfullt: ’Hm, aut Ceasar – aut nihil’! (Antingen Ceasar – eller ingenting!), så bleknade föreståndaren och räckte genast, Gud vet varför, över fem hundra kilo guld till skojaren, av vilket templet inte fick tillbaka den minsta gnutta. Ty först ett år senare det stod klart hur denne skojare var smord med varje satanisk salva, för att till och med skrämma fem hundra kilo guld av översteprästen.

[9] Men det kom ibland också många ärliga judar till templet för att låna pengar mot goda panter men de fick ingenting, ty de framstod som alltför ärliga och hade också en alltför rättskaffens uppsyn! Och därför är min grundsats: man måste bedra templet om man inte själv önskar att bli förd bakom ljuset av det! Därför kommer jag inte någonsin att fråga templet huruvida Jesus är den utlovade Messias, eftersom Han är det för mig även utan templet! Vad har du att säga om min åsikt?”

31. Kora och Chiwar diskuterar Messias. Satan utmanar Chiwar på en kamp

[1] Föreståndaren säger: ”Min vän, jag älskar dig, för jag har aldrig tidigare träffat en så ärlig själ. I sanning, du har helt rätt. Jag känner denne Jesus alldeles för lite för att genast dela din åsikt, men så mycket vet jag: såvida inte detta löfte är en helt igenom ihålig nöt som inte har besannats genom historien sedan David, åtminstone på jorden – eftersom romarna nu är ett mer konkret bevis mot Davids eviga rike än de fyrtio år som den babyloniska fångenskapen varade – så är jag inte oäven att hålla med dig. Men den enda frågan nu är: ’vad har ni alla och även prästerna och fariséerna i de andra städerna att säga om detta’?

[2] Chiwar säger: ”Vad jag sade här är hela stadens åsikt. De i Kapernaum ligger inte långt efter, efter några hårda skrapor som har givits dem vid olika tillfällen. Och beträffande de återstående städerna, låter vi dem vara tills vidare, och tills något mer opportunt inträffar så lämnar vi dem åt deras hävdvunna vanföreställningar.

[3] Om det här är din framtida plats så lämna det åt mig, så kommer Galiléen om några få år att vara isolerat och fullständigt oberoende från templet! Galiléen står i vilket fall skrivet på det sista pergamentsarket i templet. Vad spelar det för roll om vi också river ut detta sista ark? Romarna och grekerna står stadigt på vår sida såväl som något av den allsmäktige, levande Gudens nåd, så det kommer att vara förtvivlat svårt för templet att komma åt oss!”

[4] Föreståndaren Kora säger: ”Jag håller med dig om allt och är ännu mera övertygad än tidigare om att du har rätt. Men vi behöver komma ihåg att ärkeängeln Mikael, den mäktigaste av alla himmelska andar efter Gud, var tvungen att med all sin styrka och kraft strida mot Satan i tre dagar och nätter om Mose kropp. Om nu Satan skulle bemöta oss, hur skulle vi då klara en kamp mot honom?”

[5] Chiwar säger: ”Inte bara en, utan jag tar mig an tusen satan själv även om jag inte är någon Mikael än på länge. Man måste bara ha mod och blockera alla vägar för uslingen, så kommer han inte någonstans även med sitt helvete fullt av demoner. Men om man någon gång visar honom en svaghet där han lätt kan lägga till, då blir kampen hundra gånger svårare!

[6] Men så sant som Gud har skapat mig, skall jag inte bygga ett tempel åt Satan på grund av det, och inte heller strö rökelse åt honom för att han skall lämna mig ifred! Låt honom komma om han vill sätta igång en kamp med Chiwar, så kommer du att bli vittne till att jag klarar av honom på mindre än tre dagar!”

[7] Föreståndaren säger: ”Min vän, du riskerar mycket, som om en mygga skulle ta sig an ett lejon och även provocera det till en kamp, medan du snarare konstant borde söka Guds eviga skydd mot Satans trakasserier!”

[8] Chiwar säger: ”Min vän, men jag vet Ett namn, och detta Enda räcker för legioner av Satan och demoner! Var kan han vara om han har modet att strida mot mig?

[9] Myggan är visserligen rent utav ingenting jämfört med styrkan hos ett lejon, men om myggan vill, så får den likväl det starkaste lejon att ta till en dagslång flykt. Den nuddar dess öra och surrar i örat tills lejonet tror att en storm rasar och djurens konung flyr skamligt därifrån.

[10] Och därför är det inte alldeles nödvändigt att vara övermäktig gentemot dessa mäktiga, utan allting beror på den rätta klokheten. Se, själv kom du till oss med ett gott stycke satanism, men min möjliga klokhet spolierade det, och nu står du inför oss som en fri människa, utvald av oss alla som vår nye föreståndare. Och därför kunde inte Satan skada oss – och kommer inte att kunna göra det!

[11] Jag vet vad jag vet och kan vad jag kan, men jag kan gå i god för att Satan för evigt inte kommer att bli min mästare och herre.”

[12] Kora säger: ”Min vän, tala inte för högt, ty den onde sägs ha sina ögon och öron överallt. Med Jehovas och den för mig ännu alltför okände Messias hjälp, kommer han säkert inte att kunna skada oss, men vi vill ändå inte utmana honom. Må Gud skydda oss mot alla slags besök av honom!”

[13] Chiwar säger: ”Förvisso! Jag önskar inte en sådan kamp, men fruktar den inte heller det minsta!”

[14] Efter Chiwars ord steg plötsligt en bullrig, kolossal jätte in i matsalen, och närmade sig Chiwar med hånfull min och sade med en åskliknande stämma, som fick pelarna i salen att skaka: ”Är du den mygga som skall få stormen att rasa i lejonets öron? Försök, din eländige jordstoftsmask, att klara av att kämpa mot mig! Jag kan göra något som du kanske inte känner till. Se, din Messias är endast beroende av min storsinthet, för det är inte ärofyllt för mig att ge mig in i en kamp mot myggor, men om han skulle spela ut mig för mycket, så låter jag hänsynslöst hänga upp honom på ett kors, och då kan ni be till er Messias på korset! Men vad skall du göra om jag omedelbart sliter sönder dig i bitar stora som solstoft?”

[15] Här reser sig Chiwar försiktigt från sin plats, och hotar jätten (Satan) med följande ord: ”Precis som du din eländige varelse kom in, se till att gå ut på samma sätt – med föresatsen att aldrig beträda denna heliga plats igen – annars må Herren Jesus döma dig!”

[16] När namnet Jesus nämndes steg jätten genast tillbaka några steg, och hotade med glödande vrede att det föraktade namnet för evigt aldrig må nämnas.

[17] Men Chiwar säger: ”Jag var nog tvungen att surra i ditt öra, så att du skulle se hur ett lejon flyr för en surrande mygga!” Sedan börjar han igen: ”Jesus, den Högstes Son dömer och straffar dig. Jesus, den Högstes Son, driver ut dig härifrån för alltid! Jesus, den Högstes Son, tuktar dig för dina otaliga missgärningar!”

[18] Men Satan inväntade inte detta sista – utan avlägsnade sig med ett åskliknande ylande.

[19] Därefter säger Chiwar till Kora (som darrade som ett asplöv av skräck): ”Såg du nu hur man kan driva lejonet på flykten? Varför slet han inte omedelbart sönder mig till stoft? Se, det är hans maktlöshet! Han kommer bara tillbaka om han har ett starkt begär efter det, och jag garanterar i Jesu namn att han kommer att försvinna härifrån snabbare den andra gången än han gjorde den första!”

[20] Föreståndaren säger: ”Lyssna min vän, jag beundrar övermåttan ditt obegripliga mod, och – genom alla patriarker – så känner jag mig till fullo förflyttad till deras underbara tider! Men låt mig ändå säga att utmana aldrig Satan på en kamp igen, ty han är oändligt uppfinningsrik och sägs anta varje upptänklig form, även den av en ljusets ängel. Och jag tror att han är oändligt mycket farligare klädd i en ljus himmelsk skrud än vad vi hade den helvetiska äran att se honom i just nu.”

[21] Chiwar säger: ”Vi äger måttbandet med vilket vi kan se av vilken ande varje framträdande är. Men nu kan vi vara helt lugna, ty för denna gång borde han ha haft nog för en tid.”

32. Kora minns Herren från rensningen av templet

[1] Kora frågade sedan Chiwar om Jag fortfarande vistades på denna plats och om han inte kunde lära känna Mig bättre. Och han talade vidare och sade: ”Jag har nu blivit fullt medveten om att det måste vara något utomordentligt gudomligt med din Messias, för på intet sätt står han i Satans gunst, och hans gudomliga namn verkar vara det största kval för Satan! Detta är två faktum som naturligtvis har förvissat mig på ett högst mirakulöst sätt, något som jag aldrig i evighet kan förneka. Och av mina lugnade känslor sluter jag mig till att du med utropet ’den Högstes Son’ hade fullständigt rätt, varför jag skulle vilja lära känna Honom om det är möjligt. För mig dit!”

[2] Chiwar säger: ”Det skulle vara helt i sin ordning, och jag skulle gärna göra det, men folket är fortfarande något uppretat på dig, och med pöbelns lynniga humör riskerar vi att bli skadade av stenar, och dessutom gör Han sig redo för avfärd och vi kanske stör Honom. Men framemot vintern kommer Han antingen tillbaka hit eller till Kis och tillbringar vintern på en av dessa två platser. Då kommer vi ha gott om möjligheter att göra bekantskap med Honom varför jag tycker att vi borde skjuta upp planen att bättre lära känna Honom till vintern.”

[3] Kora säger: ”Vad du har sagt är helt sant, ändå kan jag inte skaka av mig min längtan efter att personligen lära känna denna alldeles särskilda människa, genom vilken fullheten av Guds makt, kraft och härlighet är verksam! Eller vänta, jag kom precis att tänka på en berättelse från påskfirandet i templet i Jerusalem. På slutet var det denne Jesus som efter sabbaten, om jag inte tar miste, drev ut alla som köpte och sålde ur templet, och välte omkull alla pengaväxlares bås med en storm!? Alla djur som var till salu började att bröla något förskräckligt och rände i all hast ut ur försäljningshallarna i templet!

[4] Ty mannen som jag talade med – men naturligtvis inte vänskapligt – var också en galilé, hette också Jesus och med honom fanns många andra, både män och kvinnor med ett högst ordinärt utseende. Och hela sällskapet liknade alldagliga galiléiska landstrykare, men ändå såg deras ledare Jesus ut som en person bakom vilken något osedvanligt ligger gömt.

[5] I själva verket sade han inte så mycket, men det han sade var djupt, sant och innehållsrikt! Han hade då helat många sjuka även i Jerusalem, men när saken kom inför Herodes som ska ha varit mycket rädd för Jesus, försvann plötsligt mirakelmannen från Jerusalem på natten och genom dimman, och vi kunde inte få reda på vilken väg han hade tagit. Han kunde inte ha gått till Galiléen från Jerusalem för i så fall skulle vi snart ha hört talas om det, ty vi hade skickat iväg många spejare efter honom.

[6] Vi hörde visserligen rykten om snickarsonen Jesus efter några veckor, men vi kunde ändå inte acceptera att denne välbekante, enkle, tystlåtne och helt outbildade och till och med illitterate man kunde vara samme mäktige Jesus inför vilken tusentals hade bävat i templet i Jerusalem som inför Guds dom. Men om det är den välbekante snickaren Jesus som utför sådana gudomliga gärningar, måste Han vara densamme Jesus som skrämde alla i Jerusalem i påskas. Nå, om det är det, så känner jag redan till honom från Jerusalem och behöver därför inte besvära honom.”

[7] Chiwar säger: ”Ja, det är en och densamme. Jag har redan känt Honom i flera år, och även den gamle Josef som dog så sent som för ungefär ett år sedan. Jag upptäckte verkligen inte ett spår av något ovanligt med Honom, även om högst extraordinära saker ska ha ägt rum vid tiden för Hans födelse, som ägde rum i ett fårastall i Betlehem, såväl som efteråt fram tills Hans tolfte år, vilket jag fick berättat för mig här och där. Men efter det tolfte året ska allt extraordinärt ha upphört, och Hans föräldrars storslagna förhoppningar gick om intet. Och fram till Hans trettionde år, vilket är nu, förblev Han en högst obemärkt, enkel snickare.

[8] Han var ytterst fåordig och man kunde knappt få ett enstavigt svar på tio frågor av Honom, även om Han å andra sidan alltid var generös mot barn och fattiga. Han ska även ofta ha setts be och gråta – men alltid i stillhet – dock aldrig skratta. Han flydde fryntliga och stimmiga sällskap och älskade mest av allt att vara ensam. Det mest märkvärdiga med Honom var att man knappt någonsin såg Honom i en synagoga och lika lite i skolan, som Han bara besökte några gånger per år efter idog övertalning från Sina föräldrar, och lämnade den kort därefter synbart irriterad. Ingen ska emellertid ännu ha sett Honom i ett bönehus. På grund av dessa egenheter betraktades Han också av många som något sinnessvag.

[9] Men under Hans trettionde år försvann Han plötsligt från Sitt föräldrahem och ska under en tid ha bott i en öken nära Betabara där Johannes höll till, och förmodas ha blivit döpt av den senare. Därifrån gick Han sedan ut, som Han är nu, full av gudomlig kraft och undervisade folket om Guds rike, helade alla sjuka och drev ut onda andar ur de besatta. Detta är i korthet Hans jordiska berättelse, som jag delvis fick reda på av Honom själv men huvudsakligen genom hörsägen.”

[10] Kora säger: ”Ja, ja, du har säkert rätt. Den här Betlehem-berättelsen skapade stor uppståndelse för ungefär trettio år sedan, och om jag inte tar miste var det på grund av honom som den gamle Herodes beordrade det avskyvärda folkmordet på de små pojkarna. Men själv ska han ha flytt till Egypten. Nåväl, då är jag på det klara med det! Så detta är densamme Jesus?! Nåväl, med honom kunde det säkert finnas något alldeles speciellt, så du är säkert inte helt fel ute med ditt antagande. Men jag skulle ändå vilja tala med honom innan han lämnar den här platsen!”

[11] Chiwar säger: ”Som du vill, mig gör det detsamma. Men vi måste icke desto mindre ha en härold som öppet går före oss in till staden och framställer dig på ett fördelaktigt sätt inför folket. Annars kan det vara lite skrämmande att röra sig öppet på gatorna, för jag känner mina nasaréer!”

[12] Kora säger: ”Nåväl, skicka iväg flera härolder, och förkunna mitt namn som ett som är gynnsamt för folket, annars kommer han ha rest vidare!”

[13] Chiwar skickar genast iväg tolv härolder, och dessa prisar den nye föreståndaren så välvilligt inför folket att det kort därefter brister ut i ett högljutt jubel, och börjar förbereda alla slags dyra gåvor, med vilka de vill hälsa den nye föreståndaren välkommen vid nästa sabbatskväll.

[14] När härolderna kommer tillbaka till synagogan med de goda nyheterna, säger föreståndaren till Chiwar: ”Nu går vi snabbt bort dit, annars kanske han till slut avvisar oss, och jag skulle fortfarande vilja tala med honom.”

[15] Chiwar säger: ”Jag är redo, och det är passande att vi gör ett avskedsbesök hos Honom. Men bara du och jag går dit.”

[16] Chiwar och föreståndaren går omedelbart ut. Men några steg från stadsporten närmar sig Jairus, Borus med fru Sara och mor Maria, och ger dem den sorgliga nyheten att Herren med Sina tolv lärjungar och de sju nyligen anlända lärjungarna till Johannes hade gett sig av en halvtimme tidigare.

33. Jesus vänner i Borus hus

[1] Denna nyhet gör föreståndaren bedrövad, och inbjuden av Borus, stiger han och Chiwar in i den senares stora, palatsliknande hus, där Borus naturligtvis genast låter uppbåda allt för att ta emot den nye föreståndaren så storartat som möjligt.

[2] Bab och Roban kommer också, och hela kvällen tillbringas med att diskutera Herren Jesus.

[3] Men föreståndaren frågar slutligen: ”Men berätta varför, efter allt som jag har hört om honom, han inte vågade stanna här? För det skulle vara något helt annat om han hade flyttat någon annanstans ett tag på grund av hans oerhörda kallelse. Nu verkar det som att han endast har gått iväg av rädsla för Herodes. Men en man som han, i den mån som hans sinnelag har uppenbarats för mig, och som himlen och jorden lyder och som dessutom åtnjuter den romerske överståthållarens nära vänskap, skulle helt enkelt inte ha något skäl att någonsin fly för Jerusalems svage tetrark.

[4] I sanning, man kan se på saken på vilket sätt man vill, men så mycket är säkert, att det inte skulle se bra ut för jordens invånare om en gud skulle börja frukta demoner, och ta till flykten inför dem! Hm, ju mer jag tänker på det, desto mer förbryllad gör allt detta mig!

[5] Förklara den här saken bättre för mig, annars måste jag öppet säga att i annat fall kanske vi har tagit gravt miste om den här mannen, oavsett hur kära ni är för mig. Ty den Allsmäktige har i sanning inget skäl att frukta en Herodes, som kanske inte ens har haft en tanke på att förfölja honom. Ty jag, som en av denne tetrarks favoriter, känner honom bättre än någon av er och vet att han på senare tid redan har ångrat sig tusen gånger för att han lät döda Johannes. Ty Herodias och hennes dotters plötsliga död har framkallat en sådan rädsla hos Herodes att han säkert inte kommer att döda en profet till i sitt liv!

[6] Jesus måste därför ha gett sig av så snabbt av en helt annan anledning och även om Johannes sju upprörda lärjungar hade berättat aldrig så förskräckliga saker om Herodes, så undrar jag huruvida denne allvetande man, som utgår från Gud och även måste veta vad vi diskuterar om honom här, kan tro på dem som har fört fram sådana uppenbara lögner? Kan ingen av er ge mig ett bättre skäl till hans plötsliga avfärd härifrån?

[7] Borus säger: ”Käre vän, det finns dock en liten hake med det, eftersom vi alla blev lika förvånade av Hans plötsliga flykt som du, trots att vi är helt övertygade att Han fortfarande är det och Den som vi har känt igen och accepterat. Ärligt talat så var Han till och med rädd för dig och detta diskuterades bland alla de många lärjungarna, inklusive de upphöjda romarna som nu har varit med Honom i flera dagar. Men som jag förstår det nu, så behöver Han inte frukta dig, eftersom du nu är på Hans sida och definitivt inte mot Honom. Därför måste det finnas ett helt annat skäl till Hans plötsliga avresa, än det som verkar vara fallet.”

[8] Föreståndaren säger: ”Men berätta hur saker och ting artade sig innan Han förberedde Sig för att ge sig av! Kanhända kan då jag, eller ännu hellre min vän Chiwar, lista ut ett rimligare skäl!

[9] Borus säger: ”Saken utvecklades på följande sätt: Redan på morgonen skickade Han iväg Sina tolv lärjungar, som Han kallar ’apostlar’, ner till sjön för att förbereda ett skepp och förmodligen på samma gång göra förfrågningar huruvida några agenter från Jerusalem och lejda mördare hade påträffats där. Vid Sibara – tullporten som tillhörde en viss Matteus som är en lärjunge till Jesus – stötte Jesus lärjungar på Johannes sju lärjungar, som de redan hade träffat på en gång tidigare – jag tror att det var vid det tillfälle då Johannes redan satt i fängelse och hade hört Jesus ord. Dessa sju lärjungar berättade för apostlarna allt som hade ägt rum i Jerusalem med sin mästare. Och samtidigt berättade de hur Herodes i hemlighet icke desto mindre hade skickat ut spioner och mördare, – även om han öppet medgav för dem som gav honom nyheten att den senare är den uppväckte Johannes – och gav dem beskedet: ’Om ni får reda på att den förmente Jesus verkligen är den uppståndne Johannes, bör ni inte göra något emot honom utan fredligt återvända hem. Men om det verkligen är Jesus, så försök rätt och slätt att döda honom’. Om de lyckas, kommer mördarna att bli rikt belönade av Herodes. Om de emellertid inte lyckas döda honom på grund av att Jesus är en verklig Gudsman, så skulle de fortfarande förvänta sig en liknande belöning av Herodes, och han skall själv tillsammans med hela sitt kungliga följe bli anhängare till Jesus! Sådana nyheter förde Johannes lärjungar till Herren Jesus, dessa som kom hit till Nasaret tillsammans med Jesus lärjungar.”

[10] När han hörde detta, sade Han: ’Genom ett sådant gement prov kommer Herodes aldrig i evighet att bli Min lärjunge! Jorden är stor, och Jag skall hitta en plats där Herodes onda apostlar inte kommer att kunna hitta Mig! Kom Människosonen för att genom lejda mördare bli det som Han redan är? Nej, och för evigt nej! Den som frågar Mig med mordvapen i hand vem Jag är kommer aldrig i evighet att få ett svar. Men tiden är ändå inne för oss att bryta upp härifrån, så låt oss gå och vinna fler människor på utländsk mark som kommer att tro på vad vi är utan mordvapen i händerna!’

[11] Vid dessa Jesu Ord satte avfärden genast igång, ty Han sade: ’Låt oss gå, ty det är nu Min vilja, och därför kan Jag också redan se var någonstans Herodes 600 mördarapostlar mot Mig befinner sig. Låt oss därför genast komma iväg!’ Med detta begav sig alla Hans och Johannes lärjungar mot Sibara och vid det här laget är de redan ute på öppet vatten.”

34. Herrens barmhärtighet mot mänskligheten

[1] Föreståndaren säger sedan: ”Ah, nu kommer saken i ett helt annat läge! Så då gav Han Sig inte på långa vägar av på grund av rädsla utan klokhet, för att förhindra att Herodes skulle få sitt välförtjänta straff, och förhindra honom från att bli ännu värre, men å andra sidan knappt bättre heller. Ah, här gjorde han helt rätt och jag kan endast prisa honom för det.

[2] Men denne Herodes är en person som man inte vet var man har. Han är till hälften god och ibland ytterst medmänsklig, men direkt efteråt till hälften en första klassens djävul. Idag ger han dig de mest lovvärda löften i ett infall av medmänsklighet, och uppfyller dem också till dem som kommer till honom strax efter detta löfte. Men ve den som nästa dag påminner honom om det. Inte bara får den personen ingenting av det utlovade utan blir ivägskickad på det mest okänsliga och plumpa sätt, så att han tappar allt mod att närma sig honom en andra gång och påminna honom om hans löfte.

[3] Det är därför inte möjligt att ingå något slags vänskapligt förbund med honom, för den som säkerligen inte kommer att hålla det – är Herodes! Och vår upphöjde frälsare Jesus vet säkerligen om detta lika väl som var och en av oss, och undviker honom därför på alla sätt. Ty även om Herodes hade övertygat sig själv hundra gånger att Jesus är osårbar så skulle inte detta bevisa någonting för Herodes. Vad som än hände idag skulle inte bevisa något för honom i morgon, ty denne person har antingen inget minne – eller har sådana principer, enligt vilka endast han kan existera, och inga andra människor förutom honom!

[4] Att han är en listig räv säger sig självt. Ty att pressa ut skatter är en konstart för honom, såväl som att vara skyldig romarna pengarna för arrendet. Jag vet hur han gör det, men vi lämnar det åt ett annat tillfälle.

[5] Men jag skulle fortfarande vilja få reda på av er huruvida vår frälsare Jesus kommer att komma tillbaka till Nasaret någon annan gång. Berättade Han inte något om det för er?”

[6] Borus säger: ”Inget helt bestämt, men jag hoppas att Han kommer att tillbringa vintern med oss. Det är naturligtvis möjligt att Han kommer att tillbringa vintern i Sidon eller Tyrus, men då kommer vi att få ett meddelande från Honom om det och flyttar dit under en tid.

[7] Mor Maria, som ser bedrövad ut, säger: ”Han kommer säkert att komma hit igen, men kommer bara att stanna några dagar igen.”

[8] Föreståndaren säger: ”Åh kära mor, var inte orolig, ty Han kommer inte att glömma oss, och säkerligen inte dig!”

[9] Modern säger: ”Det kommer Han inte att göra, men det gör mig sorgsen när jag hör hur onda och blinda människor avsiktligt missförstår sin för evigt störste välgörare, och förföljer Honom och överallt bemöter Honom med den största otacksamhet!”

[10] Föreståndaren säger: ”Se, kära mor, människor är som de är, och David utropade inte förgäves i sin nöd: ’Åh, så fåfäng människornas hjälp är, ty de kan inte hjälpa de ansatta.’ Detta har för övrigt alltid varit lotten för alla stora män som har begåvats med högre, gåtfulla förmågor av Gud, att bli förföljda av daggmaskar till människor på samma sätt som de små svalorna jagar den stora, mäktiga örnen. Ty den lilla människan vill med all sin intighet fortfarande vara stor och kan därför inte tåla när en stor man träder fram, som bara alltför påtagligt visar deras oförmåga.

[11] Skåda de stora profeterna! Vilken var deras lott? Alltid fattigdom från födseln och alla slags brister och försakelser, avund, förföljelse och slutligen en våldsam död i händerna på själviska daggmaskar! Varför Gud alltid har velat ha det på det här sättet har förbryllat mig sedan jag var liten, men erfarenheten visar att det olyckligtvis alltid har varit på det viset, och vi kan göra lika lite åt det som åt vinterdagens besvärande korthet. Så är det ordnat av Gud och vi kan inte ändra på det men hoppas att det kommer att vara bättre i det andra livet!

[12] Din gudomlige son skulle förvisso ha mer än tillräcklig makt efter vad jag har hört om honom, att i ett slag få slut på hela världens mänskliga ofog. Att han inte gör det, kan vi lätt förstå från det faktum att han hellre flyr från daggmasken Herodes, än förintar honom med ett andetag. Han som lätt skulle kunna göra det gör det inte, och vi kan det inte, och så är det som det är med den gamla välkända, onda saken. Om han skulle komma hit så skall jag ha ett allvarsamt samtal med honom om det.

[13] Borus säger: ”Men det kommer att bära lite frukt. Ty jag var vittne till alla de sociala förbättringar som överståthållaren, som dessutom är kejsarens farbror, föreslog och erbjöd honom, men allt detta var förgäves! Han förklarade tydligt vad mänskligheten är och hur den skall ledas med minsta möjliga domar och straff, om den enbart genom ren undervisning och sina alldeles egna beslut vill uppnå Guds för evigt fastställda syfte. Ståthållaren var tvungen att likt oss alla förbehållslöst hålla med Honom, och den fasta åsikten som han hade upprepat flera gånger att höja straffen blev till intet. Så jag kan försäkra dig att ditt tilltänkta samtal kommer att förkastas på samma sätt!”

35. Borus talar om den mänskliga naturen

[1] Föreståndaren säger: ”Det återstår att se, för sett ur jordiska förhållanden blir mänskligheten sämre snarare än bättre. Vad är Moses och alla de stora profeterna nu? Jag säger er: I de så kallade bättre kretsarna skrattar man åt dem, och betraktar dem visserligen som fromma men helt meningslösa myter för människornas ande, och sätter Pythagoras och Aristoteles läror skyhögt över alla profeterna. Detta är ett levande bevis på att Jehovas arrangemang ändå inte uppnår syftet med folket, hur upphöjt och i grunden sant det än är, vilket det borde göra enligt Hans Ord!

[2] Till vilken nytta är all uppenbarelse när de handgripliga medlen för att upprätthålla människornas respekt för det gudomliga inte upprätthålls? Låt bara ett gift par uppfostra sina barn utan käppen så ser vi snart vilken respekt deras minderåriga barn kommer att ha för sina föräldrars aldrig så visa och goda undervisning!

[3] Därför har jag inget till övers för någon lära eller till och med för några lagar, om de överlämnas utan käpp och svärd. Ty människan är ond från topp till tå och kan bara tuktas till goda människor med käppen!”

[4] Borus säger: ”Jag håller helt med dig i detta avseende, men det finns fortfarande ett stort ’men’ som du först kommer att få veta när det lärs ut från Hans alldeles egen mun.

[5] Se, när vi har ett mekaniskt verk framför oss så förundras vi först, men när vi bekantar oss med den kommer vi att upptäcka många brister, och vi kommer genast att drabbas av begäret att göra oss av med dess uppenbara fel. Vi går därför till tillverkaren och berättar ett och annat för honom.

[6] Tillverkaren kommer emellertid att le, och ofelbart börja prata med oss och säga: ’Kära vänner, det skulle visserligen vara möjligt, men å andra sidan inte, eftersom maskinen är beroende av många viktiga faktorer. Den som lät bygga den gjorde så utifrån sina behov, och för dessa behov kan den endast ha den bestämda struktur som kan observeras. Och varje tillägg skulle vara ett uppenbart skadligt ingrepp på maskinen själv. Maskinen behöver endast utveckla erforderlig kraft som är nödvändig för dess fastställda funktion. Om man skulle förse den med större kraft skulle väverskan slita av tråden med varje slag och därmed aldrig tillverka en enda meter material. För dess ändamål måste därför maskinen vara anordnad på precis rätt sätt, och varje tillägg eller minskning innebär en defekt på maskinen. Ah, när väl maskinen slits ut genom lång användning, först då är det dags att återställa den till dess ursprungliga tillstånd, så att den må tjäna sitt syfte igen.’

[7] Hör här, det här är vad den kloke tillverkaren skulle svara oss, och vi två kanske till slut måste säga till oss själva: Mästaren har rätt, ty varje mästare måste uppenbarligen förstå sin sak bättre än några låtsasmästare! Och ett något liknande svar kunde vi förvänta oss av Herren Jesus, om vi skulle fråga Honom hur människor kan bli så onda inför den gudomliga visdomen.

[8] Vad vet vi om människans inre anordning och beskaffenhet? Vi förbannar ofta där Gud fortfarande till fullo välsignar, för vi förstår inte fullt ut det goda eller onda.

[9] Varje aldrig så god person har en större eller mindre grad av själviskhet i sitt sinne. Med denna egenskap är han alltid domare över sina medmänniskor och dömer deras handlingar strängt, och är alltid den förste att döma sina medmänniskor när de begår handlingar som inte rimmar med hans föreställning om egennytta. Men eftersom varje person tänker själviskt i viss utsträckning, så kommer på hela jorden inget annat av detta än skeva domar över sina medmänniskor. Dessa skeva domar åstadkommer ömsesidigt missnöje, och så småningom ilska, avundsjuka, vrede och likartade lovvärda saker.

[10] Vilka andra än människorna själva är skyldiga till sådant mänskligt förfall? Livsmaskinen slits därför ut med tiden och måste emellanåt lagas av sin upphöjde Tillverkare eller ibland till och med omformas från grunden.

[11] Och en sådan lagningstid verkar vara här igen efter mer än ett millennium. Därefter kommer människorna till största delen att hålla fast vid detta ett tag, men den förbättrade delen av människorna kommer inte att ha mer än två tusen år efter detta, och på den andra sidan vara skarpsynta vittnen till att det kommer att gå som jag just sade!”

[12] Föreståndaren säger: ”Gott, jag gratulerar dig! Du är en värdig lärjunge till din mästare. Jag förstår nu att jag för tillfället inte kan tävla med dig i sann visdom. Men jag skall försöka hårt, så att jag vid min vän Chiwars sida snart skall kunna överlägga med dig om dessa saker, ty med nuvarande tempelvisdom i Jerusalem räcker man inte till här – vilket inte är konstigt, givet den nuvarande tempelvisdomen.”

36. Det delade livet bland Herrens vänner i Nasaret

[1] Den leende föreståndaren hade precis gjort dessa anmärkningar när några stadsbor förde med sig en sjukling som hade lidit av raseri under många år. Eftersom han var fattig hade hans egna inte vågat besöka en läkare för att söka hjälp, och de försökte inte föra honom till Mig heller eftersom det gick ett rykte bland vissa att den som lät sig bli helad av Mig skrev över sin själ till Beelsebul! Ett liknande rykte spreds att Borus skulle ha lärt sig sådana djävulska knep av Mig Själv.

[2] När Borus fick syn på den välbekante rasande mannen som fördes dit av sina svagsinta vänner, sade han till dem: ”Nå, vad fick er att föra denne sjukling till mig? Vad gjorde han mot er så att ni nu önskar överlämna honom till djävulen?”

[3] De bägge säger: ”Herre, vi har nu blivit visade att vi hade fel och förde honom därför till dig.”

[4] Borus säger: ”Och vem var det som visade er det?”

[5] De bägge säger: ”Herre, just de som länge hölls fångna och var undervisade i en sådan dumhet.”

[6] Borus säger med ett svagt leende: ”Visst, visst, men vad skall jag göra med den här rasande mannen? Ty på grund av er enorma dumhet har ondskan förhärdats i honom, och med er svaga tro blir det svårt att hjälpa denne person.”

[7] De bägge säger: ”Om vår tro hade varit svag skulle vi inte ha fört hit den sjuke till dig!”

[8] Borus säger: ”Nåväl, låt oss se vad Guds kraft kan göra i människan!”  Här går Borus med blottat huvud fram till den sjuke, och säger: ”I Jesu namn, Herren från evighet, jag vill att du skall vara frisk, så var frisk och gå i frihet!”

[9] I samma ögonblick blev den rasande mannen fullständigt frisk, och gav Gud äran för att Han hade givit människan en sådan kraft.

[10] Borus själv prisade Gud högt, och gav generöst med presenter till den helade och hans två vänner och lät genast kalla fram mat och dryck att ges till dem på gästernas bord.

[11] Därefter steg föreståndaren över till Borus och sade: ”Sannerligen, detta förväntade jag mig inte av dig! I synagogan idag såg jag att det finns en speciell kraft i Jesu namn, inför vilket även de underjordiska krafterna har den mest vördnadsfulla respekt, men det var först här som jag såg att även fysiska sjukdomar måste böja sig för detta namn. Sannerligen, det måste ligga mer bakom denne Jesus än en Elias-liknande profet, ty ingen sjuk har såvitt jag vet någonsin blivit helad i den senares namn. Om detta namn, mina kära vänner, kommer vi att ha mycket att tala om!”

[12] Efter dessa ord gick föreståndaren över till den helade, och frågade honom om han nu kände sig fullständigt helad.

[13] Den helade svarade: ”Så frisk som jag är nu har jag aldrig tidigare varit i hela mitt liv – och jag är redan femtio år gammal, och det måste betyda att jag har blivit helad?!”

[14] Föreståndaren berömmer honom, och ger honom ett ansenligt stycke guld.

[15] Men den helade skjuter tillbaka det, och säger: ”Herre, det finns många som är fattigare här i Nasaret, ge det till dem. Jag kan nu arbeta, och det är tillräcklig rikedom för mig!”

[16] Föreståndaren säger: ”Det var osjälviskt av dig! Sannerligen, detta förväntade jag mig inte av dig! Nåväl, jag är föreståndare för synagogan i Nasaret och hela Galiléen, och kommer att slå mig ner här snarare än i Kapernaum, och därför kommer du att kunna hitta mig om du någonsin skulle hamna i svårigheter.”

[17] Den helade säger: ”Det finns inte så många goda människor, så man bör komma ihåg de få som är goda och gå till dem när man är i nöd. Jag tackar dig för erbjudandet, och jag skall nyttja mig av din hjälp om jag hamnar i trångmål.”

[18] Efter dessa ord reser sig de tre – den helade och hans två vägvisare – och tackar Borus och föreståndaren och går sedan hem vid gott mod. Deras hyrda hus låg några hundra steg utanför staden, likt Mitt eget som också låg utanför staden som bekant, men vid den motsatta utgången.

[19] Efter denna händelse i Borus hus hålls utdragna dis-kussioner, och sällskapet bryter upp först efter midnatt. Mor Maria stannar kvar i Borus hus en tid, där hon tas väl om hand och är till tröst för många, medan hushållsbestyren tas över av Mina två äldsta bröder som hade stannat hemma, och Borus förser dem med allt de någonsin behöver. Och så lever Mina vänner i Nasaret i den bästa harmoni under Min personliga frånvaro och sysselsätter sig dagligen med Mig och Min lära och Mina gärningar vilka de själva hade upplevt.

[20] Den nye föreståndaren prövar emellertid allt med stigande skärpa, men blir alltid övertygad om det motsatta, ty han hörde också till de människor som tar väldigt lätt på vad de upplevt dagen innan, och glömmer vad de lovat. Sålunda hade Chiwar och Roban fullt upp med denne i andra avseenden gode person vars önskan var att alltid vara och handla strikt rättvist, men som icke desto mindre alltid svävade mellan motstridiga föreställningar om rätt och fel: ty han frågade alltid vad som egentligen är ’rätt’.

[21] Och om man visade honom tusen gånger att det rätta i själva verket består i att leva i enlighet med Guds bud, så skulle han idag greppa detta i grunden, men i morgon skulle han finna så många logiska motargument att det oftast var svårt för Chiwar att bemöta alla föreståndarens bedyranden. Och Chiwar förstår nu varför Jag hade sagt åt honom att fortsätta hålla ett öga på föreståndaren, ty man kunde inte lita på honom fullt ut än på länge.

[22] Men det som mest höll föreståndaren sysselsatt var kraften i Mitt namn. Även om han ganska ofta var outhärdlig, så fick Chiwar med lätthet honom att rätta in sig i ledet genom Mitt namn. Borus hade emellertid störst inflytande på honom och fortsatte i åtminstone några dagar att stadigt visa honom tillrätta, så att han fullt och fast skulle tro på Mitt namn.

[23] Härmed visas i allmänna ordalag vad nasaréerna gjorde efter Min avfärd och låt oss så återgå till Mig Själv igen och vad annat Jag gjorde och lärde ut på kvällen efter att Jag hade lämnat Nasaret, och vart och hur Jag gick.

37. Helande- och utspisningsmirakler i öknen

[1] När Jag hörde vad som hade hänt med Johannes, som redan meddelats av de lärjungar som nyss hade kommit och som Jag redan var medveten om, annars skulle Jag inte ha skickat iväg hela det stora sällskapet vid den mest lämpliga tidpunkten, så lämnade Jag snart Nasaret och gick med de tolv lärjungarna mot Sibara nära sjön, och steg genast ombord på en båt och reste till området kring Betabara. Ombord på båten berättade lärjungarna för Mig vad mer de hade undervisat och gjort under dagen, för vilket Jag också prisade dem.

[2] När vi kom till den i förväg bestämda platsen befallde Jag lärjungarna att stanna kvar på båten, medan Jag steg i land Själv och gick – åtföljd endast av två lärjungar – till öknen för att leta efter en plats där Jag kunde stanna några dagar och vara utom fara från Herodes välkända förföljelse.

[3] Men det fanns många andra båtar som följde efter vår båt på visst avstånd och fick på så sätt lätt reda på var Jag befann Mig, och desto lättare så eftersom Jag inte hade någon avsikt att helt gömma mig från den behövande mänskligheten.

[4] Därför hade inte en dag passerat av Min vistelse i denna öken förrän ett stort antal människor strömmade dit från alla städer, marknader och byar, inklusive Mina gamla lärjungar som redan uppgick till över åtta hundra vilka hade följt Mig i de tidigare städerna och marknaderna och som Jag hade skickat hem till deras trakter den föregående morgonen. (Matt 14:13)

[5] Vissa av dessa kom från Kana i Galiléen och Kana i Samarien, vissa från Jesaira, några från Kis och Sibara, Kapernaum, Korasin, Caesarea, Genesaret och Betabara, och de spred även Mitt namn på många andra ställen, så att det nu kom en mängd människor från dessa marknader och städer, dels över sjön och dels till fots genom öknen, naturligtvis ihop med ett stort antal av alla sorters sjuka och funktionshindrade människor. Som sagt tidigare, hade dagen knappt hunnit gry förrän nära tusen pilgrimer som hade sökt efter Mig funnit Min lägerplats och slagit sig ner runt den.

[6] Min lägerplats som Jag hade valt ut i öknen var emellertid en rymlig grotta utan någon bakre utgång. Grottan som låg belägen ganska högt upp var tätt igenvuxen med träd. Det fanns även en stor öppen plats framför grottan där flera tusen människor kunde hitta mer än en lämplig plats att slå läger på, och på detta ställe hade folket slagit sig ner tillsammans med sina sjuka.

[7] När Mina lärjungar, som visste om var Jag befann Mig, såg hur mängder av människor strömmade upp från alla sidor och mer och mer omringade Min lägerplats, blev de oroliga för Min skull. De överlät fartyget till sina åtta matroser och gick upp till Mig för att berätta om folkmassorna som hade samlats, och att de inte kunde gå i god för att inte Herodes folk fanns bland dem.

[8] Efter att de välmenande och oroliga lärjungarna kom med nyheterna som Jag i vilket fall måste ha vetat om, gick Jag ut ur grottan för att ta en titt på den i sanning enorma folksamlingen, och Jag kände verkligen medlidande med dem när de med tårfyllda ögon bad Mig att hela sina sjuka.

[9] Och Jag helade alla dem som var sjuka på ett ögonblick (Matt 14:14) såväl som alla dem som tog sig den mödosamma vägen fram till Mig. Därefter var det naturligtvis ingen hejd på allt lov och pris. Människor strömmade fortfarande in framemot kvällen, även om deras sjuka hade blivit botade på vägen, så att de kunde framföra sitt lov och pris. Platsen framför grottan var redan nästan fullpackad med folk, så att lärjungarna formligen började bli rädda, medan ungdomar klättrade uppför träd för att bättre kunna se Mig.

[10] När kvällen började falla steg lärjungarna över till Mig och sade: ”Herre, det är öken här och natten faller redan på, och som vi alla har märkt har ingen tagit med sig något att äta! Låt därför folket gå härifrån så att de kan gå till de närliggande marknaderna för att köpa sig bröd och mat! (Matt 14:15)

[11] Jag sade till lärjungarna: ”Det är inte nödvändigt att folket går till marknaderna för det, ge dem bara att äta! (Matt 14:16) För att dricka behöver de inte mer än vatten, som finns här i rika källor.”

[12] Lärjungarna säger, något förvånade över Min begäran: ”Herre, vi har bara fem kornbröd och två grillade fiskar med oss. (Matt 14:17) Vad är det för så många människor?”

[13] Jag säger till lärjungarna: ”Lämna dem då till Mig.” (Matt 14:18)

[14] När lärjungarna hade gjort det befallde Jag folket att slå sig ner på gräset, och tog sedan de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Fadern, och bröt sedan bröden och gav dem till lärjungarna, och dessa gav dem till folket. (Matt 14:19) De bägge fiskarna och lite bröd blev emellertid kvar åt lärjungarna.

[15] Och alla som var där åt och blev tillräckligt mätta. Eftersom de inte kunde äta upp allt, samlade de resterna i korgar, som folket vanligtvis tog med sig på en resa. Och dessa korgar var vanligtvis ganska stora och bars på ryggen med hjälp av axelremmar, och tolv sådana stora korgar fylldes med de överblivna bitarna. (Matt 14:20) De som hade ätit var – förutom kvinnor och barn – nära fem tusen män. (Matt 14:21)

[16] Att denna utspisning, som varade en hel timme, väckte stor häpnad bland folket är naturligtvis lätt att förstå, och även det faktum att dessa människor genast beslöt sig för att utropa Mig till sin kung.

[17] Men eftersom Jag lade märke till folkets avsikter, befallde Jag lärjungarna att genast stiga ombord på båten och segla till andra sidan sjön före Mig, tills Jag hade skickat hem folket. (Matt 14:22) Jag gjorde emellertid detta för att kullkasta folkets plan, ty vissa av männen hade redan börjat diskutera sina avsikter med Mina lärjungar, eftersom de var ytterst tacksamma. Men ingen vågade närma sig Mig personligen!

[18] Genom att omedelbart skicka iväg lärjungarna, tog Jag bort medlen från folkets händer, och efter att lärjungarna hade begett sig till båten i den månupplysta natten som svar på Mitt Ord, avstod folket gradvis från sina avsikter. Efter att lärjungarna hade gett sig av och redan kastat loss för att fara ut på sjön, lät Jag folket gå och de gick villigt iväg.

[19] Därefter klättrade Jag uppför ett närliggande kalt berg och bad, för att förena Min köttsliga människa ännu närmare med Fadern. På denna bergstopp dröjde Jag kvar helt Själv (Matt 14:23), och kunde i det klara månljuset till och med med Mina köttsliga ögon se lärjungarnas båt i mitten av sjön, som inte var särskilt vid, och som kämpade mot vågorna som piskades upp i deras riktning av en ganska våldsam motvind. (Matt 14:24)

38. Lärjungarna på den stormiga sjön

[1] Det är förståeligt att detta inte gjorde lärjungarna på det bästa humör, vilket fick dem att fälla alla slags yttranden och kommentarer om Mig, och till och med en Petrus sade: ”Hade Han inget bättre åt oss denna natt än att erbjuda oss en säker död bland vågorna? Det är verkligen lite märkligt av Honom! Jag vågar knappt ro längre, ty några meter längre bort kommer vi till grund, klippor och sandbankar, och jag som en gråhårig sjöman går inte i god för något längre bort! Därför är det bättre att vi stannar ute på djupt vatten tills morgonen!”

[2] Tomas säger: ”Men jag skulle vilja veta vilka Hans avsikter var med att så plötsligt formligen befalla att vi skulle fara över sjön före Honom!”

[3] Andreas säger: ”Såvitt jag vet finns det ingen båt längs ökenkusten, så jag frågar: hur kommer Han att följa efter oss? Om Han tänker gå landvägen skulle det ta åtminstone fjorton timmar för Honom att nå sjöns nedre ände vid Sibara och Kis där vi tänker gå i land. Men om Han vill komma dit via den övre delen av sjön skulle det ta Honom två dagars resa, eftersom sjön är som bredast där, med många stora sund och vidsträckta träsk.”

[4] Judas Iskariot säger: ”Ni vet ingenting, ingen av er! Jag har sedan länge lagt märke till att Han har tröttnat på oss, men det har inte funnits någon gynnsam möjlighet att bli av med oss på ett lämpligt sätt. Och se, tillfället har yppat sig och Han gjorde Sig av med oss och vi med Honom! Och även om vi går och leta efter Honom med alla våra facklor, så kommer vi knappast någonsin att få se Honom igen. Men oss emellan: huruvida detta är lovvärt av Honom är en annan fråga!”

[5] Johannes, favoritaposteln, säger: ”Nej, för evigt kommer Han aldrig att göra det! För det har jag känt Honom alltför länge och väl! Detta skulle Han aldrig göra ens som bara en människa, för att inte nämna som Guds Son, vilket Han sannerligen tvivelsutan är, då Han nu förkroppsligar Guds ande i all fullhet. Han måste ha haft goda skäl till det, liksom till allt annat som har hänt hittills. Och jag känner det högst levande att vi snart kommer att bli övertygade om det!

[6] Min Gud, om Han som himmel och jord lyder ville bli av med oss så skulle det bara krävas den svagaste andning från Hans mun, så skulle vi alla stå på andra sidan jorden, precis som var fallet för ungefär tre veckor sedan eller som mest en månad sedan uppe på de höga bergen i Kis, som vi fortfarande kan se mycket tydligt härifrån, när det också bara behövdes ett andetag från Hans mun, och vi hade en blixtsnabb resa genom luften och var med Honom på höjderna ett ögonblick senare! Min käre broder Judas, du behöver inte komma till mig med sådana absurt löjliga åsikter om Honom, ty därmed vittnar du bara om din egen trolöshet!”

[7] Natanael, som också var ombord på båten, säger: ”På det stora hela delar jag broder Johannes åsikt, men jag skulle vilja tillägga att trots all vår omsorgsfullhet så kan vi fortfarande ha syndat mot Honom någonstans eller på något sätt och Han kanske inte ville berätta det för oss utan lämna oss åt oss själva så att vi skulle undersöka oss själva ännu djupare och mer innerligt. Han kommer säkert att komma tillbaka när vi väl har renat oss själva fullständigt.

[8] Naturligtvis har jag vid det här laget pinat mig med att utforska mitt samvete, men kan tyvärr inte hitta något som jag tyckte var orättfärdigt. Sannerligen, för mig skulle en medveten synd nu vara en verklig ynnest, ty den skulle vara ett ljus för mig, genom vilken jag skulle veta att jag förtjänar denna förvisning av Herren, och en uppriktig ånger skulle vara som balsam för mitt hjärta! Men så söker jag med all iver efter en synd i mig själv och kan inte hitta någon, för vilken det är mödan värt att göra bot i säck och aska! Sannerligen, jag avundas nu en syndare! Jag vill på intet sätt bli en syndare på grund av detta, men mitt hjärta skulle vara lättare. Åh, så ljuvt det måste vara att vara en äkta botgörare inför Gud och människor! Men hur kan en rättfärdig person klä sig i den striktaste botdräkt utan att göra sig till åtlöje inför Gud?

[9] Bartolomaios säger: ”Åh, vilka konstiga idéer du har ibland. För vem skulle det någonsin falla in att lovprisa en syndare som mer välsignad än en rättfärdig man?”

[10] Johannes säger: ”Han har inte helt och hållet fel. Naturligtvis måste man här förstå en som syndar utifrån svaghet och ibland obetänksam passion, snarare än en listig helvetets tjänare, och då har vår broder Natanael möjligen inte helt fel!”

[11] Jakob säger: ”Ja, bröder! Vår Natanael är en man vars visdom vi inte kan mäta oss med på långa vägar, ty han vet hur man hämtar upp den ur djupet! Han är alltid den som är tystlåten och fåordig, men när han talar, så måste man lyssna på honom! Ty hans ord är alltid vidunderliga.”

[12] Natanael säger: ”Men broder Jakob, prisa mig inte alltid när jag då och då säger någonting, ty Herren känner alltför väl till hur det står till med min visdom, för om den vore något så skulle även jag sedan länge ha varit en budbärare åt Herren, likt dig själv. Men som det nu förhåller sig är jag fortfarande bara en elev, eftersom Herren måste veta vad jag fortfarande saknar. Jag har förvisso en poetisk, men långt ifrån profetisk, ande. Se på broder Johannes här, han har varit en profet ända sedan vaggan, detta vet Herren och har därför gjort honom till Sin hemlige skriftställare!”

[13] Johannes säger:  ”Åh, vilken smörja! Vad skulle då broder Matteus behöva vara?”

[14] Natanael säger: ”Han är Herrens offentliga skriftställare – och endast du Hans hemliga!”

[15] Johannes säger: ”Så kunde det vara. Och om det är så, vill Herren ha det på det sättet, och vi måste ta emot det som Herren ger till oss.”

[16] Judas Iskariot muttrar: ”Kommer förmodligen inte att ge er någonting hädanefter. Timsanden har redan runnit ut fyra gånger medan vi fortfarande flyter här mellan luft och vatten, vilket är att säga mellan liv och död, och jag upptäcker fortfarande inte någon farkost som följer efter oss.”

[17] Johannes säger: ”Det spelar heller ingen roll, eftersom Han inte berättade vilken tid Han skulle komma ikapp oss.”

[18] Judas säger: ”Han har säkert Sina väldigt kloka skäl till det. Vi förstår!”

[19] Johannes säger: ”Min vän, säg mig ärligt för en gångs skull huruvida du efter allt som du har sett och hört med dina egna ögon och öron och säkerligen känt och förnummit med alla dina sinnen, fortfarande inte tror att vår Herre, så sant jag heter Johannes, verkligen är Gud och att all makt i den oändliga himlen och på denna jord för att skapa, styra och härska är underkastad Honom! Jag ber dig, säg mig ärligt.”

39. Judas prisar esséernas mirakler

[1] Judas säger: ”Om jag förbehållslöst skulle tro på detta skulle jag vara lika svag som ni själva och flera av era likar! Vi har bara varit med Honom ett knappt halvår och har hört och sett saker som onekligen är väldigt speciella och mirakulösa, och ni, som är väldigt enkla människor har aldrig sett eller hört något annat än denne Jesus, som naturligtvis står skyhögt över oss, och måste tillskriva Honom fullständig gudomlighet. För er räcker naturligtvis Hans verk och tal, men för mig förhåller sig saken annorlunda eftersom jag har rest omkring en hel del och sett och hört många underbara saker. Gå till esséerna och se vilka verk de uträttar så slår jag vad om att ni kommer att anse att de är gudar, precis som romarna och grekerna gör, som till och med skänker dem rikligt med offer, för att de tror att de är gudar.

[2] Se allt detta och ännu mycket mer märkvärdiga saker än vad Jesus gör, kan man se hos esséerna. Men om det finns ett stort antal människor på jorden som gör vad vår Herre Jesus gör, kan jag omöjligen förstå varför vi bör tillskriva honom de uteslutande gudomliga prerogativen (privilegierna).

[3] Ja, om han vore den ende på jorden som elementen lyder, skulle det vara lätt att tro på hans gudomlighet. Men eftersom det enligt min stora erfarenhet finns många sådana människor på vår kära jord, som bär en tunika utan söm på kroppen, så måste vår Jesus åstadkomma mycket mera, för att vi ska tillskriva honom de uteslutande gudomliga prerogativen och sedan säga och utan tvivel kunna tro: detta är Jehova som Han var från evighet.

[4] Ni betraktar uppväckandet från de döda, de plötsliga mat- och dryckesundren, tillverkningen av hus och tecknen i månen och solen som gudomliga mirakler. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att bevisa att en person som kan utföra dylikt är gudomlig, för jag har ganska ofta sett sådant och liknande saker hos esséerna. Helandet av sjuka utförs där bara vid sidan om, men ändå blev jag vittne till hur esséernas ledare skrev någonting på månen på tre språk. Sålunda blev jag vittne till hur han en gång förmörkade solen helt och hållet mitt på ljusa dagen. Han gjorde sina tecken och en beräkning och sade till oss: ’Om en timme kommer jag att ge människorna en förbannelse; jag kommer att förmörka solen fullständigt under en liten stund, och det kommer att vara mörkt på hela jorden.’

[5] Vi andra lyfte på ögonbrynen åt detta löfte, som inte alls var så trevligt, och väntade med bävan på den utlovade förbannelsen, som ökade i sannolikhet för varje ögonblick eftersom det gradvis började bli mörkare och mörkare efter detta löfte. När sanden nästan hade runnit ut sträckte ledaren ut sina armar, och sade med avmätt högstämdhet: ’Det är min vilja! Sol, bli mörk!’ Därefter förmörkades solen och det blev lika mörkt på hela jorden som på natten. Efter några ögonblick, och mestadels rörd av våra brinnande hjärtan, sträckte han ut sina händer igen, vars fingrar verkade glöda, och sade till solen: ’Förbannelsen är tillräcklig för människorna, så tänd därför gradvis upp dig och lys upp och värm upp jorden.’ Och se, vid denna hans befallning sken genast solen igen och, efter ungefär en halvtimme, med all dess värmande kraft.

[6] Så, inte långt från esséernas stora bostadspalats, i deras trädgård, som var omgärdad av höga murar, fanns ett betydande berg som var ungefär dubbelt så högt som palatset. Jag brukade gå dit med allehanda köksredskap ungefär fyra gånger per år. Vid ett tillfälle sade en av esséerna till mig: ’Om du skulle vilja bevittna ett annat mirakel från vår ledares viljekraft och hur till och med berg måste svara på hans anrop, så stanna här idag. Se, det berget är ett hinder för oss; idag ser du det fortfarande som ett berg, men i morgon kommer du att se ett strålande palats i dess ställe!’

[7] Jag såg på berget, som var knappt fyra hundra steg bort från bostadspalatset, och mina ögon bedrog mig inte, det var en kal klippa, överväxt med lite mossa och småbuskar. Jag sade till essén med ett leende: ’Om detta verkligen är ett berg, vilket jag inte betvivlar, så måste er ledare vara uppfylld av gudomlig kraft, om han över natten är kapabel att skapa ett palats av detta marmorberg!’

[8] Därefter säger essén: ’Betvivlar du kanske att berget är en enorm stenklump? Om du tvivlar, gå då med mig och övertyga dig själv om det.’ Men jag sade: ’Min vän, vad mina skarpa ögon kan se, det behöver jag inte vidröra med mina händer för jag kan urskilja de minsta föremål på fyra hundra stegs avstånd.’ Essén sade: ’Nåväl. Stanna kvar här, så skall jag frambringa många underbara uppenbarelser.’ Jag kan fortfarande inte komma över allt som jag såg där.

[9] Essén förde mig till en stor, dunkel kammare, där det låg åtminstone hundra lik i sina likbäddar, och den kraftiga likdoften sade mig alltför tydligt att människorna som låg i en bred rad inte längre var levande. Medan vi bägge gick fram och tillbaka bland de många liken, och även vidrörde dem här och där, förde fyra bärare in två till, och lade de avlidna på ännu tomma bäddar och lämnade sedan kammaren.

[10] Jag frågade min vägvisare varför han inte var rädd för så många döda människor. Och han svarade: ’Varför skulle jag vara det? Så länge som de är döda kan de inte göra något mot oss, och när jag väl har kallat dem tillbaka till livet så kommer de bara att tacka mig för att ha uppväckt dem från en säker död. Se, det finns män, kvinnor och flickor bland dem. Vilken synd att det inte finns några barn bland dem där här gången. Men var ståndaktig och bli inte förskräckt om alla reser sig upp från sina bäddar vid min befallning.’

[11] Jag ställde mig nära utgången, så att jag snart skulle vara ute om det blev problem.

[12] Essén lyfte sedan sina händer, och ropade med mäktig stämma: ’Vakna upp, alla ni döda och fortsätt att leva och förtjäna ert bröd hederligt med levande händer. Men ge Gud äran för att ha lärt oss människor en sådan visdom och kraft!’

[13] Vid dessa ord från essén stod alla de döda upp, och tackade essén innerligt och ytterst vänligt för att ha uppväckt dem och för att de var helt friska. Även han hälsade högst vänligt på dem och lät dem sedan gå.

[14] Det är naturligtvis också ett uppväckande av de döda, när hundratvå döda kallas tillbaka till livet på samma gång!? – Jag frågade sedan mirakelmannen huruvida detta ägde rum flera gånger varje år, och han sade: ’Det händer en gång i veckan. Ledaren kan också återuppliva rena skelett, så att de lever igen likt dem som jag precis uppväckte. Men det kommer att dröja länge innan jag besitter en sådan kraft.’

[15] Därpå ledde han mig in i en annan och ännu mörkare kammare och visade mig ett enormt antal rena skelett, vilka även dem hade lagts i bänkar placerade i rader. Endast ett svagt ljust lyste upp denna fruktansvärda kammare, men man kunde urskilja skeletten ganska väl.

[16] Vi tittade en stund på dessa livlösa ben, när ledaren kom med en förskräckligt allvarlig uppsyn, och frågade vägvisaren om han hade lyckats återuppväcka liken. Och han svarade med den största vördnad: ’Ja, upphöjde och ytterst vise mästare’, varpå ledaren sade: ’Nåväl, var uppmärksam på allt, för jag vill initiera dig, i denne främlings närvaro, så att även du skall kunna uppväcka rena skelett till liv. Gå dit och känn på bröstkorgen och skallen på skeletten med din tumme och ditt långfinger på bägge händerna, och räkna sedan sakta till sju och ropa sedan ut högt: Hölj er med kött och hud, så kommer livets eld att komma ut från väggarna och återuppliva er till riktiga människor!’

[17] Min vägvisare gjorde genast detta, och efter hans sista utrop sköt på fullaste allvar kraftiga och rena lågor fram, och de tidigare skeletten, av vilka inget spår nu kunde upptäckas, stod nu som fullkomliga människor fulla av liv och rörelse framför oss och hälsade på oss och tackade ledaren för hans nåd, dessa var också ungefär ett hundra i antal. Ledaren sade åt dem att gå ut i friska luften, vilket de nu behövde mer än någonting annat.

[18] Vad säger ni om allt detta? Lämnar inte detta vår Mästare långt efter?

[19] Därefter inbjöds jag till middag, och vi satte oss vid ett långt, tomt bord. Ledaren bad en bön på något främmande språk, och såg upp mot himlen, och vi följde alla hans exempel. Plötsligt hördes en knall som om taket höll på att rasa ner. Och se, varken jag eller förmodligen någon annan heller kunde ha gissat hur det hade gått till, – och vi satt fortfarande vid samma bord, men det var inte längre tomt utan fyllt till brädden med den bästa mat och dryck, passande för en kunglig middag. Efter middagen tog jag en titt till på berget som under natten skulle förvandlas till ett palats, och gick sedan till vila i ett separat rum, enligt esséernas ordning.

[20] Min vägvisare kom till mig redan tidigt på morgonen, och sade: ’Kom och se.’ Och full av nyfikenhet gick jag med honom, och det fanns inte det minsta spår av berget. I dess ställe stod ett stort kungligt palats i vars stora salar jag visades runt, och övertygade mig själv att detta under inte var något bländverk.

[21] Men jag frågar er nu huruvida vår Mästare Jesus har visat oss något högre och mer mirakulöst! Ändå utropar ni redan Honom till Jehova Själv.

[22] Om vi därför i framtiden skulle ha turen att träffa Honom igen, bli inte irriterade om jag från tid till annan ställer frågor som säkerligen varken är tilltalande för er eller Honom, ty jag har sett och hört mycket som är mirakulöst, och om ni noga begrundar detta, så borde ni inte bli arga och förbluffade om jag ibland uppför mig något märkligt.”

40. Johannes och Bartolomaios går tillrätta med Judas och esséernas falska under

[1] Johannes säger: ”Vad du nu har berättat för oss om esséerna har jag och många av oss vetat länge. Men vi vet också mer än du, och det består av det faktum att vi vet att dina högt prisade esséer är ännu mer storslagna bedragare och skurkar än oraklet i Delfis ökända och nu nästan allmänt misstrodda siare.

[2] Ty dessa människor – en kvarleva av det gamla egyptiska prästerskapet, försedda med stora skatter bestående av guld och silver och de mest värdefulla ädelstenar – har vid gränsen mellan vårt förlovade land och Egypten upprest en veritabel mirakel-kvarn åt sig själva, och äger nu redan en andra i närheten av Jerusalem, som de även gör stora affärer med. Hör här, detta vet vi, och vi är mycket förvånade över att du, som normalt sett inte är tappad bakom en vagn, inte skulle veta om detta!”

[3] Judas säger: ”Jag hade dock hela tiden mina fem friska sinnen med mig!”

[4] Johannes säger: ”Och ändå har du varken sett eller hört eller känt eller förstått någonting! Tror du att de döda som du såg uppväckas verkligen var döda?”

[5] Judas säger: ”Vad annars?”

[6] Johannes säger: ”Kan du inte förstå varför du inte såg något i den medvetet fördunklade kammaren? De döda som visades för dig var lika mycket vid liv som dig själv och uppväckande-ropet inget annat än en signal för dem att stiga upp från sina skenbara likbäddar. Fråga vår gode broder Bartolomaios som var i tjänst hos esséerna i två år, men fann efter två år en möjlighet att komma iväg från dessa bedragares förskräckliga kloster. Han skall i sanning berätta för dig på vilket sätt esséerna uppväcker sina döda.

[7] Han berättade för mig att han var död fyra gånger varje vecka! Först i kammaren för de senast avlidna, och därpå omedelbart i skelett-kammaren där de svarta ställen är placerade, på vars lock skeletten mestadels är målade eller snidade från trä och fastsatta, och det endast på de första, på grund av att de ditförda främlingarna rör vid dem. Dessa ställ är bänkar med halvcirkelformade lock, som är försedda med remmar för att kunna öppnas och stängas. De levande människorna är mestadels bara målade på utsidan som skelett. Om sedan en främling eller två kommer in i den mycket mörka kammaren så åstadkommes uppväckandet. Uppväckande-kallet är då bara en signal för de tolv tjänarna, som befinner sig utanför kryptan, att svara på kallet genom att blåsa ut fint pulveriserad harts, strödda inuti ett rör, över flammande beckpannor vilket orsakar mycket rök och stora uppflammande lågor.

[8] När sedan dessa flammor slår ut från väggarna som svar på kallet, blir främlingarna rädda, och under detta väl beräknade ögonblick av förvirring, så måste de som ligger på bänkarna kvickt slita av locken, och sedan sakta resa sig från sina bänkar, och ödmjukt låtsas tacka och prisa den som uppväckte dem. – Se, däri består uppväckandet av de döda i skelettkammaren! Men här står broder Bartolomaios som vittne!”

[9] Judas säger, helt förbluffad över gyckelspelet: ”Inte illa! Bedrägeriet är väl genomtänkt och måste inbringa dessa skurkar väldigt mycket pengar. Men hur skapade de då ett palats av berget efteråt?”

[10] Bartolomaios säger: ”Palatset byggdes redan för länge sedan. Men såg du inte en kupol på en mäktig och hög pelare ovanför palatset?”

[11] Judas säger: ”Åh ja, den såg jag förvisso och beundrade!”

[12] Bartolomaios säger: ”Förstå, i kanvas-kupolen ligger hemligheten med hur esséerna kan förvandla detta palats till ett skenbart berg och på en halvtimme tillbaka till det verkliga palatset! – Förstår du mig, eller måste jag uttrycka mig tydligare?”

[13] Judas säger: ”Åh, jag förstår dig endast alltför väl! Men vem kunde tro att dessa karlar, som spelar så fromma och visa, skulle vara smorda med så lumpna salvor? I så fall, hur är det då med skriften på månen, och den totala solförmörkelsen?”

[14] Bartolomaios säger: ”Detta är dråpligt, jag tillsammans med femtio andra starka män var ganska ofta tvungna att hålla uppe denna konstgjorda måne med en lång påle från slottets burspråk ut i det fria i en sned vinkel. Månen består emellertid av en två spann (ett spann är avståndet mellan tummen och lillfingret, cirka 23 cm, övers. anm.) tjock siktring som täcktes av vitt pergament på bägge sidor. Ringen hade en diameter på drygt tio handspann och är inuti, det vill säga innanför de bägge pergamentsskydden, försedd med fyra oljelampor vilka sprider ett starkt sken inuti de vita pergamentsskydden. På den sida som vetter mot slottet står det skrivet med ganska stor text på tre olika språk. När en främling sedan snabbt leds till ett visst fönster, ser han skenbart den beskrivna fullmånen på himlen, vilken som sagt hålls snett uppe av femtio starka män, på en påle som är cirka tolv famnar lång (cirka 21 meter, övers. anm.), vilka inte främlingen kan se från sitt speciella fönster. Nå, vad tycker du om den fullmånen?”

[15] Judas säger: ”Åh, sluta, detta är det mest förskräckliga av allt bedrägeri! Hur är det då med förmörkningen av den uppenbarligen äkta solen?”

[16] Bartolomaios säger: ”Detta görs genom en viss listig beräkning genom vilken, som jag en gång fick höra, en framtida solförmörkelse kan förutses, när månen passerar över solen under dagen. Beräkningen är det enda som det ligger någonting i eftersom den verkligen hör till ren mänsklig kunskap och lärdom, och esséerna lärde sig denna från egyptierna. Beträffande det tomma bordet som plötsligt fylldes med mat och dryck, baseras det också på en enkel mekanism som liknar skelett-bänkarna i den mörka kammaren!

[17] Se, så här ser esséernas mirakler ut, av vilka du inte har sett en hundradedel, men som passar sig väl för att grundligt förvirra de oinvigda även om de annars är aldrig så förståndiga och prövade.

[18] Således finns det i ett avlägset hörn av den stora trädgården, som är omgärdad av höga murar, en skog där främlingarna kan höra träden tala. I en annan del av trädgården talar klipporna medan man i en tredje del även kan höra en källa, som bubblar upp ur marken, tala! I en bassäng gjord av kvadersten som är ungefär två meter djup, finns det tama ormar som matas med mjölk varje dag. Dessa talar också lite då och då! På ett annat ställe i trädgården talar till och med gräset! Det skulle bli mycket prat om man skulle förklara allting, men det räcker att jag berättar för dig att nästan varje dag pratas mellan 30 och 40 främlingar omkull att lämna ifrån sig mycket guld och silver.

41. Esséernas filosofi

[1] Bartolomaios: ”Det bästa är att då och då accepteras verkligt döda barn till rika föräldrar för att uppväckas, men där den återuppväckta sonen eller dottern inte får komma tillbaka till föräldrarna förrän efter ett eller två år. När en avliden dotter eller son tas emot av esséerna efter mycket vädjande och guld och silver, så går en påstådd essénsk helare till de ledsna föräldrarna, och frågar ut föräldrarna i detalj om det avlidna barnet. Den exakta åldern måste anges såväl som allting som det avlidna barnet någonsin hade hört, sett och lärt sig, vilken mat och dryck som det föredrog, hur dess säng och rum såg ut, vilka och hurdana barnets lekkamrater och vänner var, vad som hände mellan dem och vid vilka tillfällen och på vilka platser. Kort sagt, inte den minsta lilla sak får hållas hemlig, – för annars, säger essén, kan uppväckandet inte genomföras!

[2] De goda föräldrarna berättar gärna allt in i minsta detalj, och tror tvivelsutan att den utfrågande essénske helaren verkligen behöver detta för att uppväcka deras avlidna och mycket älskade barn. – Men esséerna behöver detta för något helt annat!

[3] Vid gränsen till Egypten har esséerna en enorm mänsklig fortplantningsanstalt med barn av alla de typer och former. De gör ett porträtt av den avlidne och begraver honom sedan djupt ner i marken. När de tar porträttet till den stora fortplantningsplatsen, så tittar de bland de tusentals barnen efter ett som mest liknar porträttet och uppfostrar det ytterst noggrant, i linje med vad de vet om den avlidne, och tar det ofta i hemlighet till de platser som den avlidne ofta besökte och inbjuder också gradvis den avlidnes vänner till klostret och presenterar den nyuppväckte på ett fördelaktigt sätt. De bekantar honom så noggrant de kan med planlösningen av hans framtida föräldrahem, och beskriver alla rum så att han kan fråga sina föräldrar om vad som helst, och de är då i sanning lyckliga med sin son eller dotter. Kort sagt är saken så klokt ordnad att föräldrarna inte har det minsta tvivel att sonen eller dottern som återvände till dem från uppväckningsanstalten är äkta. Naturligtvis görs en enorm betalning när de återlämnas, och det med stor glädje.

[4] Sådana mirakler händer emellertid knappt aldrig fattiga föräldrar, utan de blir istället innerligt tröstade och styrkta genom alla slags små, billiga mirakler i sin tro att deras avlidna barn steg upp till Elysium, och detta får föräldrarna på gott humör.

[5] I grund och botten är esséernas handlingar inte onda; de säger: det måste finnas ett sällskap av lärda personer bland människorna som har till uppgift att bringa lycka till sina medmänniskor, oavsett vilket sätt de anser passande för detta syfte. Ett sådant sällskap av bildade personer har genom åratal av lärande, tänkande och undersökande upptäckt att döden är den sista raden av allting, och att efter döden finns det inget medvetande eller liv i någon skepnad eller form. Medlemmarna av detta sällskap är tillräckligt filosofiska för att förakta livet, och betraktar inte det senare som det högsta goda på något sätt. Men för att göra människor utanför nöjda, så måste man predika ett mer fullkomligt liv för själen efter döden till dem. För att göra detta förståeligt för utomstående så måste man använda sig av skenbara mirakler. Ju mer häpnadsväckande dessa uppstår, desto mer effektiva kommer de att vara.

[6] Men med detta följer alltid den djupaste förtegenhet för de invigda medlemmarna, och var och en har den strängaste plikt att inför utomstående sky sanningen mer än pesten, ty varje sanning gör människan till dödens slav, varför även Moses redan i en kort vers i sin Första Mosebok tillskrev detta ren sanning, när han sade: ’…den dag du äter av det trädet (kunskapens träd om gott och ont – vilket betyder sanningens träd) skall du dö.’ Och så går det för varje person som söker efter sanningen överallt och kastar sig i dess och därför dödens armar. Därför grundade Moses, en invigd i det egyptiska prästerskapets all visdom och sanning, genast ett prästadöme för judarna, som har överlevt fram till denna dag, men självklart i ett degenererat tillstånd.

[7] Huvudprincipen måste emellertid vara kärlek, med vilken de utomstående bör förpliktigas av Gud att leva i ett oföränderligt förbund, och det är därför som människorna ihärdigt borde utöva dessa dygder, genom de bud som Gud har uppenbarat. För att odla denna dygd mer och mer, och gradvis föreställa sig Guden som har predikats för dem, så måste framför allt kärleken till Gud inympas i deras hjärtan så fast som möjligt, och de måste göra sig en föreställning om Gud Själv som å ena sidan en god Fader full av den djupaste kärlek, men för de envisa å andra sidan som en högst rättfärdig domare, som för evigt belönar allt det goda i enlighet med den predikade kärleken, men som också straffar allt som står i motsats till den predikade kärleken, timligen och i evighet. På detta sätt är det enklast att hålla mänskligheten i schack och göra den användbar för alla slags användbara saker.

[8] Om det emellertid skulle dyka upp en person som började predika sanningen för sin medmänniska och samtidigt misstänkliggöra institutioner som sin egen, då skulle från institutionens sida allt göras för att få ett sådant monster ur vägen så snabbt som möjligt, som en som leder miljoner till döden genom sådana sannings-doktriner, eller ännu bättre, att om möjligt vinna över dem till de invigda. Ty inget är farligare för de utomstående än en upplysning inom trons område om Gud och evigt liv.

[9] Se, detta är dina så högt prisade, berömda esséers livsprinciper, broder Judas! Ur en värdslig synvinkel kan de inte kritiseras alltför hårt eftersom vi nu har ett helt annat ljus, men andligen är de omåttligt förkastliga! Ty en som inte är invigd hör aldrig en sann stavelse från deras mun, och om han vill säga dem sanningen så skriver han under sin egen säkra dödsdom!”

[10] Judas, som ser väldigt arg ut, säger: ”Åh, de är djur! Nej, att dessa karlar skulle vara smorda med sådana salvor kunde jag inte ha trott ett jota av utan dig, men nu när du berättar det för oss så tror jag på det, du som en gång har varit en essé! Men hur kom du helskinnad från klostret?”

[11] Bartolomaios säger: ”Jag avslutade min invigning, klarade av mitt prov och kom sedan hit för att göra utlandstjänstgöring. Och eftersom jag åtnjöt deras fulla förtroende lät de mig vara kvar utanför, ty klostret beviljar villigt denna tjänst, eftersom det endast kan dra nytta därur snarare än skadas.

[12] Men eftersom jag nu har lärt känna den fulla sanningen istället för lögnen, skall jag desto säkrare förbli utanför för alltid! Jag kommer inte att vara den som låter dem i klostret få reda på vad jag vet, men med tiden kommer de utanför att få reda på vad esséerna i klostret håller på med!”

42. De nödställda lärjungarna på sjön

[1] Petrus säger: ”Detta är redan det tredje nattvaket (runt en timme efter midnatt) och ändå kan fortfarande ingen farkost upptäckas på sjön.” 

[2] Andreas, som har väldigt skarpa ögon, säger: ”Jag upptäcker inte heller något, hur mycket jag än tittar!”

[3] Tullindrivaren Matteus säger: ”Om bara den kraftiga motvinden kunde mojna. Båtkarlarna är utmattade efter den tunga rodden, även om vi har huggit i med dem flera gånger. Endast med den största ansträngning kan vi hålla oss vid liv ute på öppet vatten. Om det bara kunde börja dagas! På morgonen är säkert vinden annorlunda!”

[4] Natanael säger: ”Jag önskar inget hellre än att Herren skulle hinna ifatt oss, annars skulle det vara tillrådligt att vi far tillbaka och letar efter Honom! Har Han till slut råkat i händerna på Herodes?”

[5] Simon säger: ”Äh, lägg av! Han som hela himlen och elementen står till förfogande för – och Herodes eländiga hejdukar! Han sade att Han skulle hinna ifatt oss när Han hade skickat iväg hela folket, och att vi skulle segla över före Honom. Vad Han än säger är heligt och därför mer än sant. Långt innan vi har nått den andra sidan med denna vind kommer Han att vara med oss. Ty Den som befaller vindarna kommer enkelt och snabbt över sjön.”

[6] Johannes säger: ”Jag håller helt med dig. Låt oss därför fast förtrösta på Honom, ty Han kommer aldrig i all evighet att lämna oss! Se, mot den här vinden som redan har plågat oss i fem timmar, skulle våra åror haft en mycket dålig effekt om inte Hans makt över elementen hade bevarat oss ute på det öppna vattnet! Utan Hans påverkan skulle vi ha varit tillbaka där vi startade för länge sedan. För, om jag förstår det rätt, vår båt står stilla som fastmurat på ett ställe, och jag tror att vi med fast tro på Honom skulle kunna sluta ro, vilket redan har gjort våra skeppskarlar fullständigt utmattade. Ty skeppet kommer inte röra sig från denna fläck oavsett, och Herren avser förmodligen att möta upp oss här, annars skulle vi med denna storm redan ha varit Gud vet var!”

[7] Petrus säger: ”Ja, ja, du har verkligen helt rätt! Jag känner också att denna kraftiga vind inte kommer att ha någon effekt på oss, och att våra åror inte skulle bemästra denna storm om inte Hans gudomliga kraft så uppenbart hjälper oss. Jag skall också säga till tjänarna att inte besvära sig alltför mycket med årorna.”

[8] Petrus gick sedan bort till tjänarna för att säga åt dem att ta det lugnt med årorna.

[9] Men tjänarna sade: ”Vi kan se att stranden längs öknen är vit av skum; bränningarna där måste vara otroliga. Om vi inte håller ut på öppet vatten tills morgonen kommer vi alla att förgås!”

[10] Petrus säger till tjänarna: ”Om vi inte vore lärjungar till den allsmäktige Herren Jesus! Men eftersom vi är Hans lärjungar, kommer stormen att ha liten eller ingen påverkan på oss, även utan den fruktlösa rodden. Det är inte långt kvar tills morgonen, och det kommer att gå bättre för oss på dagen.”

[11] Som svar på dessa ord av Petrus, upphör rorsmännen gradvis med att ro, och upptäcker att båten stannar ute på öppet vatten även utan att de ror. Och så börjar de åtta tjänarna tro att båten upprätthålls ute på öppet vatten genom Min kraft.

43. Petrus och hans tro prövas

[1] Men vid denna tid började emellertid det fjärde nattvaket. Vinden gav efter något, och den skarpsynte Andreas tittade i alla riktningar över den fortfarande mycket oroliga sjön, och fick syn på en person som kom gående på vågorna som om han gick på torra land. (Matt 14:25)

[2] Här kallade Andreas till sig bröderna och gjorde dem uppmärksamma på den rörliga skuggan, och sade: ”Bröder, detta är inte ett gott tecken, det är en sjövålnad. När sådana varelser visar sig kan inte sjömännen förvänta sig något gott!” (Matt 14:26)

[3] Alla höll snart med Andreas, och de blev mycket rädda och började skrika: ”Åh Jesus, varför har Du övergivit oss, så att vi alla nu ohjälpligt måste gå under?! Åh, om Du fortfarande finns någonstans så rädda oss från denna säkra undergång!”

[4] Medan lärjungarna fortfarande skrek och ropade på hjälp, kom Jag inom tio steg från skeppet, och sade till dem som darrade av rädsla: ”Var vid gott mod, det är Jag, var inte rädda! (Matt 14:27) Då blev lärjungarna lugna.

[5] Andreas sade: ”Vid himlen, det är Jesus, vår Herre och Mästare!”

[6] Petrus såg fortfarande något tveksam ut, och sade: ”Om det är Han så måste Han låta mig stiga ut på sjön så att jag, liksom Han, kan pröva att ha sjön som ett fast underlag för mina fötter!”

[7] Andreas säger: ”Vågar du stiga ut på den gropiga sjön om Han kallar dig?”

[8] Petrus säger: ”Självklart! Jag vet mycket väl att sjön är som djupast här, om det är Han så kommer jag inte att skada mig. Om det är en vålnad som följer efter oss, är vi förlorade i vilket fall som helst. Då går jag bara ner några ögonblick före er för att förbereda en boning åt er alla!”

[9] Då gick Petrus ner till den lägsta delen av skrovet, och ropade ut till Mig: ”Herre, om det är Du, så säg åt mig att komma till Dig på vattnet!” (Matt 14:28)

[10] Då sade Jag till honom: ”Kom ut och se själv!”

[11] Då steg Petrus ur skeppet och ut i vattnet, och bröderna skrek av rädsla. När bröderna såg att inte Petrus gick under utan gick på vattnet som Jag, så försvann allt tvivel från dem och alla trodde att det var Jag.

[12] Petrus skyndade sig för att komma till Mig (Matt 14:29). Men när han fortfarande var knappt sju små steg ifrån Mig, såg han en kraftig vind som piskade upp höga vågor. Han blev livrädd och började tänka på hur den höga vågen trots allt skulle kunna föra med sig honom, och förlorade något av sin starka tro, och märkte att han redan hade sjunkit ner till knäna. Då gav han ifrån sig ett jämmerligt skrik: ”Herre, hjälp mig!” (Matt 14:30)

[13] Men Jag steg snabbt fram till honom, sträckte ut Min hand efter honom och drog upp honom, och satte tillbaka honom på vattenytan, som då bar honom som tidigare – men sade emellertid till honom: ”Åh, du trossvage! Varför tvivlade du? (Matt 14:31) Vet du fortfarande inte att det bara är tro utan tvivel som är mästare över alla elementen?”

[14] Petrus säger: ”Herre, förlåt mig! Ty Du ser att jag fortfarande bara är en svag människa. Vinden och de mötande vågorna skrämde mig.”

[15] Jag sade: ”Nu är allt bra igen, och vi står vid båten, så låt oss stiga upp i den.”

[17] Sedan steg vi i båten, och i samma ögonblick upphörde stormen. (Matt 14:32)

[17] Alla, lärjungarna och båtkarlarna, skyndade över till Mig, och prisade Mig och sade med en röst: ”Först nu inser vi att Du i sanning är Guds Son!” (Matt 14:33)

[18] Och Min Johannes omfamnade Mig och tryckte Mig till sitt hjärta så hårt han kunde, och sade: ”Åh, Du min Jesus, att vi bara har Dig igen! Nu är all rädsla borta! Men bara Du aldrig lämnar oss, ty det är så fruktansvärt att vara utan Dig! Sannerligen, denna nattliga sjöresa skall jag komma ihåg resten av livet! För så här mycket skräck och fasa har jag aldrig utstått tidigare! Nu kan stormen göra narr av oss så mycket den vill, för nu har vi dess mästare mitt ibland oss som kan befalla att den skall vara lugn, och monstret måste lyda den Allsmäktiges röst.”

44. Ankomst till Gennesaret

[1] Jag säger: ”Oavsett om ni ser Mig eller inte, är jag fortfarande med er, ty om ni tror på Mig, litar på Mitt namn, förtröstar och hoppas på Mig och verkligen älskar Mig, så är Jag alltid med och ibland er, men Jag är inte med den som tvivlar på Mig – även om han såg Mig stå bredvid honom.

[2] För övrigt gjorde broder Bartolomaios rätt när han – särskilt för Judas – avslöjade esséernas natur. Det kommer dock inte att vara till stor nytta för honom, men desto större för er. Ty Judas gläder sig i hemlighet över sådana bedrägerier och tänker: ’Om jag inte lär mig från Jesus hur man utför mirakler, så går jag till esséerna.’ – Ty han är och förblir en girigbuk, och tio pund guld är honom kärare än den mest himmelska sanning och evigt liv. Om Herodes skulle komma med ett erbjudande idag, skulle han bedra oss och sälja ut oss alla. Den här jorden kommer svårligen att göra honom bättre.

[3] Därför är inget farligare för en människas eviga liv än denna världs stora skatter. Och vad hjälper det en människa om hon äger alla skatter i hela världen men skadade sin själ? Innan hon inser vad som händer, så kommer hennes själ att tas ifrån henne och kastas i det djupaste mörker där man skall gråta och skära tänder i evighet. Till vilken nytta kommer alla hennes skatter att vara för henne då?

[4] Låt er därför alla samla andens skatter som inte rost och mal förstör, så skall ni i evighet alltid ha överflöd av allting.

[5] Se, nere på havets botten ligger många lastade skepp begravda med sina befäl och sjömän. Vilken vinst fick de som hoppades på att göra en stor vinst på marknaderna? En storm gjorde slut på alla deras lättfärdiga göranden och låtanden, och deras själar ligger också begravda i djupet.

[6] På er båt, som denna natt var tvungen att kämpa mot en våldsam storm, hade ni som last emellertid inget annat än en oförstörbar andens skatt och liv från Gud – och se, och även med all sin våldsamma kraft så kunde inte orkanen slunga ner er i avgrunden. Och Jag kom till er till fots över de brusande vågorna för att i handling visa er att den som endast bär himlens eviga skatter inom sig, lätt reser sig över den världsliga jäktens alla vilda stormar och vågor, och kan oskadd gå över dem och är och förblir slutligen herre över alla världens bekymmer.

[7] Men om han lastar sitt livsskepp med denna världens skatter och faller offer för stormen ovanför sina världsliga bekymmers vågor, så kommer både skepp och skeppare att förgås. – Har ni alla förstått detta ordentligt?”

[8] Alla säger: ”Ja, Herre, detta var tydligt och mycket förståeligt och övermåttan sant.”

[9] Jag säger: ”Nå, låt oss då segla över till den lilla byn Gennesaret och det lilla fria landet med samma namn som dess stad.”

[10] Besättningen började ro och vi lade till ungefär en halvtimmes promenad nedanför staden Gennesaret. (Matt 14:34) Men mot Gennesaret bildade sjön ett stort sund som endast var förbundet med den genom en knappt tio famnar (cirka 18 meter, övers. anm.) bred kanal, varför detta sund också kallades ”Gennesarets sjö”. Vi steg i land vid landets vänstra tunga, ty båtarna som passerade in i Gennesarets sjö genom sundet var tvungna att betala en tull. Sedan lät vi vår båt förtöjas och lämnade kvar två båtkarlar för att vakta den, och gick med de övriga sex till staden där vi köpte bröd, salt och lite vin åt dem. Efter denna natt hade de stort behov av att återfå sin styrka.

[11] Och Jag välsignade de få saker de köpte åt sig själva, så att de försågs med bröd och dryck för flera dagar.

[12] Jag stannade i Gennesaret i flera dagar, ty det var en fri stad där man varken kunde bli angripen av Jerusalem, templet eller Herodes, ty denna stad stod under strikt beskydd av romarna som hade ett permanent militärläger där, vilket stod under Kapernaums befäl. Detta faktum, som är av föga betydelse, är inte nämnt någonstans i skriften, men det är precis så det var.

45. Herren med de sina hos värdshusvärden Ebal

[1] När vi kom fram till staden stannade vi till vid värdshuset som tillhörde en ärlig man vid namn Ebal.

[2] Ebal tog emot oss mycket gästvänligt, och sade: ”Av ert utseende och era kläder att döma så är ni galiléer från trakten kring Gennesaret?” Vi svarade jakande och han beordrade genast fram bröd, vin och fisk åt oss, och sade: ”Ni kan stanna helt gratis i tre dagar. Om ni som nasaréer skulle kunna klargöra vem den välkände frälsaren vid namn Jesus är som ska ha helat alla slags sjukdomar på ett högst mirakulöst sätt, kan ni stanna kvar här gratis hela ert liv, och äta och dricka vad ni vill.

[3] Om detta är fallet med den berömde Jesus, skall jag göra allt för att hitta honom och sedan, knäböjande bredvid honom föra honom hit! För vårt annars så goda och fria lilla land har på samma gång olyckan, att det oavbrutet plågas av allehanda svåra sjukdomar. Sjukdomarna är inte nödvändigtvis dödliga, men desto mer besvärliga och svåra att bli av med!

[4] Om det nu vore möjligt att föra denne frälsare till oss – vid Jehova – jag vet inte vad jag skulle ge för det. Jag har själv ett värdshus fullt av sjuka som inte kan resa ett steg till på grund av smärtan, och vissa är från avlägsna delar; även egyptier, perser och indier finns bland dem och de kan inte ge sig av. På samma sätt finns det fariséer och skriftlärda från Jerusalem och två essénska bröder som är allvarligt sjuka, och ingen läkare eller helare, oavsett hur många som har kallats hit, kunde bemästra deras sjukdomar.

[5] Om ni därför kan skaffa fram denne Jesus från Nasaret eller åtminstone halvt övertyga mig var jag kan träffa honom, så skulle ni som sagt vara mina gäster livet ut.”

[6] Jag säger: ”Varför har du inte skickat ut budbärare efter Honom för länge sedan, eftersom du visste att Han befann sig i Nasaret?”

[7] Ebal säger: ”Detta har jag gjort inte bara en gång utan ganska ofta, men jag har ännu inte haft lyckan att höra de återvändande budbärarna säga: ’Vi har hittat honom’. De berättade förvisso tusen mirakulösa ting om honom som de fick berättat för sig av andra, men hade själva aldrig lyckan att träffa honom personligen.”

[8] Jag säger: ”Nåväl, eftersom Jag ser att du inte är intresserad av frälsaren Jesus för egen del, utan att du verkligen endast och allena vill bringa hjälp åt de lidande oavsett vilka länder de tillhör – vilket även var vad som förde Mig hit – så till din glädje och tröst, vet att Jag är densamme Jesus som du ofta förgäves har sökt, och de sjuka människorna på ditt värdshus kommer omedelbart att bli hjälpta. Skicka nu över dina tjänare till värdshuset för att fråga om där finns några fler sjuka!”

[9] Ebal blev helt utom sig av glädje, och sade: ”Mästare, om det är du så tror jag på dina ord och behöver inte höra mig för något mera. Jag är säker på att du är det, så jag kan inte redan i förväg prisa Gud tillräckligt för att ha låtit mitt hushåll vederfaras en sådan oväntat stor nåd! Mästare, store gudomlige mästare, ordna (kräv) nu för dig själv och de dina, för du är nu helt och hållet herre i mitt hus. Allt som du finner däri måste underkasta sig din vilja.”

[10] Medan han fortfarande talade, kom redan nyheten från hans stora värdshus att nära två tusen sjuka ögonblickligen hade blivit friska. Ett mirakel måste ha inträffat för annars skulle inte detta ha varit möjligt. De botade skulle snart komma själva och innerligt tacka värdshusvärden i ord och handling.

[11] Ebal säger: ”Gå först och främst och berätta för dem att jag inte har behov av allt det och att inte det minsta tack skall tillkomma mig själv utan Gud allena som genom Sin nåd har lett mirakelhelaren till vår plats. Begär rimliga inkvarteringsavgifter från de rika som är främlingar, men ingenting utöver det från någon. För lokalbefolkningen skall det dock vara gratis.

[12] Vid dessa ord avlägsnar sig budbärarna och gör vad deras herre hade befallt dem.

[13] Därefter vänder sig Ebal till Mig igen, faller ner på sina knän och tackar Mig med många glädjetårar för den underbara välgärning som har förlänats detta hus.

[14] Men Jag ber honom att resa sig upp och presentera sina fruar och sina döttrar för Mig.

[15] Och han går och gör vad Jag bad honom om.

[16] Efter att ha hämtat sina två fruar och 16 barn, varav tio manliga och sex kvinnliga, sade han till Mig: ”Se på mig, fortfarande en sann israelit! Likt Jakob, vår förfader, hade en Lea och en Rakel som fruar, och fick barn med bägge, precis så tog jag också två fruar som emellertid inte är systrar, och fick de tio pojkarna med den äldre kvinnan och de sex flickorna med den yngre. Men som du ser är pojkarna redan spänstiga män och ynglingar medan de sex flickorna redan har mognat till ungmör, varenda en över tio år, och jag är sjuttio år gammal.

[17] Alla dessa barn har uppfostrats i enlighet med skriften, och min äldste son är en skriftlärd men står inte i templets sold utan arbetar för sig själv, och en dag för sina avkomlingar! Men mina andra barn är icke desto mindre grundligt insatta i skriften, och känner Guds rena vilja och har alltid strikt hållit fast vid att följa den. De älskar Gud men de fruktar Honom också, eftersom att frukta Herren är början till vishet. I mitt hushåll följs strikt de i sanning visa ordspråken av Jesus Syrak. Är du, store mästare, väl tillfreds med mina ordningsregler?”

[18] Jag säger: ”Dina ordningsregler kan inte ifrågasättas under rådande rättesnören, och jag förbjuder ingen att ha två, tre eller till och med ännu fler fruar, ty kvinnan skapades för mannens fortplantning. En ofruktsam kvinna är inte behaglig för Gud, om hon inte är ofruktsam av naturen, något som ligger bortom mänsklig kontroll.

[19] Men hädanefter bör ingen man ta mer än en ungmö, eller en änka som fortfarande kan alstra barn, ty om det hade varit Guds vilja att en man skulle ha mer än en kvinna så skulle Han säkerligen ha skapat fler än en kvinna åt Adam. Men det var Guds vilja att varje man endast skulle ha en kvinna och gav därför endast en kvinna åt Adam.

[20] Att människorna senare avvek från detta första bud – vilket särskilt bland hedningarna ofta ledde till depraverad ondska, eftersom särskilt en prins kunde ta sig de vackraste ungmörna i hela landet och utöver det köpa andra från utländska prinsar – var inte Guds, utan det lidelsefulla folkets vilja. Ty många av fruarna till en prins eller annan rik man var inte fruar för fortalstringens skull utan rena prostituerade för att väcka den fördärvade manligheten och dess lusta. Mannen lever inte till fullo inom den gudomliga ordningen om han inte håller det första ursprungliga budet från Gud.

[21] Åh, det skulle vara något helt annat om en av fruarna var ofruktsam, som var fallet med Rakel; då kan mannen ta sig en till fru i avsikt att alstra en avkomling. Men med dig är allt likväl i sin ordning, ty du har alltid haft ett rättfärdigt sinne som är behagligt för Gud, och du är därför rättfärdig inför Gud och människor, annars skulle Jag inte ha kommit till ditt hus!”

46. Herren välsignar Ebals familj, tillrättavisar esséerna

[1] Härefter välsignade Jag barnen och de bägge fruarna som en, då de bägge var av ett sinne och hjärta, och aldrig grälade eller gnabbades. Efter välsignelsen släppte Jag iväg de bägge fruarna och 16 barnen, och sade till Ebal: ”Du kan vara mycket nöjd med dina barn, ty det finns ingen som är fördärvad bland dem, varken andligt eller naturligt köttsligt sett. Alla är fullsprängda av hälsa och har kristallklara hjärtan, fulla av gudfruktighet och lydnad, medan dina två fruar fortfarande har ett ungdomligt utseende. Den sjukliga luften på denna plats verkar inte påverka ditt hushåll.”

[2] Ebal säger: ”Förvisso, för lokalbefolkningen är luften och vattnet helt oskadligt, men inte så för främlingarna, ty dessa behöver ibland bara vara här två dagar och blir då så sjuka att de ibland inte lämnar sjukbädden på ett helt år. När de väl har kommit över sjukdomen, kan de emellertid stanna så länge de vill, och ändå förbli friska.

[3] Ändå är det verkligen tråkigt för det här landet, för vi har svårt att få tag på arbetare och de utländska resenärerna skyr detta område likt pesten, om de inte har särskilda affärer att göra här, medan drygt hälften av dem som kommer i brådskande affärer blir sjuka och stannar kvar hos oss. På samma sätt är mer än två tredjedelar av de romerska soldaterna sängliggande och ingen läkare kan bemästra deras sjukdom. Efter ett eller kanske två år så återhämtar de sig av sig själva och förblir friska.

[4] Det märkligaste är att inte två av dem någonsin får samma sjukdom! En ådrar sig feber, en annan spetälska, en tredje diarré, en fjärde en brännande hosta, och alla alltså något annat, och ingen läkare vet vad han skall göra med de sjuka. Och så finns det i vårt lilla land ett stort antal människor som har drabbats av alla slags sjukdomar, och det finns ingen som kan hjälpa dem. Dödstalet är emellertid ganska lågt, men antalet som ständigt lider är desto högre.

[5] Kanske skulle det vara möjligt för dig att hela alla de sjuka och sedan ge oss ett botemedel för hela landet, genom vilket folket kan skydda sig mot dessa sjukdomars våldsamma angrepp i detta område?”

[6] Jag säger: ”Eftersom Jag ändå kommer att stanna kvar här några dagar, så kommer de som är sjuka i landet att få reda på att Jag är här genom de helade. De som kommer skall bli hjälpta, men de som inte kommer skall inte bli helade, ty ingen i hela landet är så sjuk att han inte kan ta sig hit!”

[7] Ebal säger: ”Om det skulle passa dig, min gudomlige mästare, så skulle jag skicka ut budbärare över hela landet!”

[8] Jag säger: ”Låt det vara, ty de kommer snart nog att få reda på det överallt.”

[9] Kort därefter kom flera helade, bland dem fariséer och skriftlärda från Jerusalem och två essénska bröder, för att tacka Mig för att de hade blivit helade och för att om möjligt lära sig vetenskapen om hur Jag ögonblickligen helar de sjuka genom blotta ordet.

[10] Men Jag ville inte ha mycket med dem att göra, utan sade bara: ”Vad söker ni? Er besatthet är denna värld och dess dyrbara materia och det är bara den som är värdefull för er, men här handlar det om det rent andliga. Men om ni aldrig har förstått vad materia är, hur skulle ni då förstå det rent andliga? Och i synnerhet ni esséer, som predikar en gud och en uppståndelse för era troende, och utför kostsamma mirakler för att vinna följare av er blinda lära. Era principer är: ’man måste bedra och ljuga för människor med god vilja, för att göra dem lyckliga, ty sanningen dödar välbefinnandet på denna jord.’

[11] Men om ert skäl till att göra människors lyckliga är en lögn, hur skulle ni nu då vilja höra sanningen från Mig? Ni saknar all kunskap för att känna igen Guds rike på jorden, och ni är de allra sista, även om ni vill vara de allra första! Sannerligen, om ni förblir som ni är, kommer ni aldrig att få del i Guds rike!

[12] Till vilken nytta är er goda vilja att göra människor jordiskt lyckliga genom bedrägeri och lögner om ni därmed dödar de blindas själar?

[13] Men Min grundval är: till vilken kostnad som helst för kroppen och all dess lycka, för att rädda själen och förbereda den för ett sant, evigt liv.

[14] Men hur kommer ni att känna på den andra sidan när dem som ni bedrog kommer att vara era domare? Ni tror naturligtvis inte att det kommer att bli så, men det skall likväl bli såsom Jag nu berättade för er.

[15] Om ni inte tror Mina ord, så tro på grund av Mina gärningar, vilka ingen människa har utfört före Mig!

[16] Men om Mina gärningar är äkta och sanna, och bär vittnesbörd om Mina ord, så måste säkerligen Mina ord vara sanna?

[17] Ingen kan berätta för er hur det ser ut i Indien förutom den som har varit där, och har kommit till er därifrån. På samma sätt kan ingen be besked om den andra sidan förutom Han som har kommit till er därifrån – och Jag är Han!

[18] Den som tror på Mina ord skall ha evigt liv, men den som inte tror skall gå över till evig död. Ty Mina ord är inte lika dem från en människa på denna jord, de är liv och ger liv åt den som tar emot dem i sitt hjärta, och som handlar i enlighet med dem och andan i dem som ger liv åt allt!

[19] Orden som ni esséer predikar för folket är bara lögner och bedrägeri, eftersom ni inte själva förstår vad ni predikar. Ty ni har en tvåfaldig lära: en för folket och en för er själva, om vilken ni sinsemellan säger att den är sann men att folket inte får höra densamma, för att de skall vara nöjda och glada genom den förmenta lögnen.

[20] Men Jag säger er att ni likväl har gett folket mer sanning med er förmenta lögn än er själva! Ty vad ni anser vara sanning är en fullständig lögn, men det ni lär ut till folket är bara en halv lögn, och därför tolererades ni också av Gud.

[21] Men lär i framtiden ut sanningen och tro på den själva, så skall ni bli värdiga och belönade tjänare i Guds vingård. Håll er emellertid för alltid borta från lögner och bedrägeri och begagna er aldrig av det, annars kommer ni snart att drabbas av en svår dom!”

[22] De bägge esséerna säger: ”Mästare, vi inser visserligen att du har talat riktigt, och beträffande oss två skall vi göra allt vi kan för att predika dina ord för vårt stora sällskap, men vi kan inte garantera någonting. Våra bröder är på intet vis grymma, man kan tala ganska öppet bakom lyckta dörrar och även bli hörd, men det är något helt annat huruvida det som har diskuterats kommer att ha någon effekt. Men vi kommer båda att tala och har blivit försäkrade i förväg att man kommer att lyssna på oss med den största uppmärksamhet!”

[23] Jag säger: ”Gör er del, så kommer inte Gud underlåta att göra Sin. Acceptera hela sanningen, så skall denna göra er fria för evigt.”

[24] De bägge esséerna säger: ”Herre och mästare, tillåt oss att stanna kvar här så länge som du befinner dig här.

[25] Jag säger: ”Ni är fria och kan stanna så länge ni vill.”

47. Herren och den romerske centurionen

[1] De bägge var nöjda med detta besked, och Ebal kom och bjöd in Mig och Mina lärjungar till den rikliga lunch som han hade låtit ordna. Förutom hans familj fick ingen utländsk gäst delta i den. Detta irriterade naturligtvis flera av fariséerna, ty de hade föresatt sig att vara först överallt och att äras av alla. De blev visserligen mycket väl trakterade i en annan matsal men var fortfarande inte nöjda, eftersom de uppfattade att Ebal ägnade Mig långt mer uppmärksamhet än dem. Efter måltiden frågade de faktiskt en servitör om värden inte hade ansett dem värdiga att äta middag vid hans bord.

[2] Men servitören svarade klokt, och sade: ”På grund av de många sjuka har herren mycket att diskutera med mirakelläkaren och sökte därför upp honom enskilt.”

[3] Fariséerna och de skriftlärda säger: ”Vet inte du och din herre att i varje hus där vi har tagit in, måste alla hemligheter avslöjas för oss? För det är vi som renar er när ni har orenat er, och även helar er när ni plågas av svåra sjukdomar!”

[4] Servitören säger: ”Om ni för med er sådana välsignelser, så varför kan ni inte hjälpa er själva? Om inte mirakelhelaren från Nasaret så att säga hade blåsts hit av vinden, skulle era intensiva reumatiska smärtor på intet sätt ha lämnat er. Det är bara tack vare hans mirakulösa kraft som ni nu sitter i denna matsal fullständigt helade. Den som är i stånd till sådant förtjänar verkligen hedersutmärkelser framför er!”

[5] Till detta övertygande genmäle av servitören säger fariséerna och de skriftlärda inte ett ord till och påstår sig vara nöjda, men inte av hjärtat utan av ren nödvändighet.

[6] Framemot kvällen anländer ett hundratal människor som plågas av alla slags sjukdomar från stadens bostäder och dess omgivningar, och ber Mig göra dem friska, och Jag går ut bland dem och helar dem alla genom blotta ordet.

[7] Men de som har blivit friska lovar och prisar Gud för att ha gett människan en sådan makt, och går hem gladlynta och friska.

[8] På kvällen kommer en centurion som förde befäl över soldaterna i detta område, och frågade om Jag inte också ville hjälpa de många sjuka soldaterna.

[9] Och Jag sade till honom: ”Gå dit, och det skall ske som du har trott!”

[10] Och den nämnde centurionen gick till lägret och fann att inga av soldaterna var sjuka på något sätt. Då återvände han glatt till mig, och ville belöna Mig med guld och silver.

[11] Men Jag vägrade att ta emot detta och sade till centurionen: ”Min vän, Jag helar ingen för denna världens skatter, utan endast för skatterna från himlen, och dessa är för det första en levande tro och för det andra en sann, osjälvisk kärlek till Gud och nästan, oberoende av ställning!”

[12] Älska dina underlydande som om de vore dina köttsliga bröder, och behandla dem inte alltför strängt, så kommer du att belöna Mig på ett högst värdigt sätt! Men ge guldet och silvret som du hade tänkt ge Mig till Ebal, eftersom hans värdshus kostar honom mycket och det är gott att det hålls igång.

[13] Men det skulle ändå vara bra om ni romare hädanefter bygger värdshus åt de fattiga istället för tempel åt avgudar, ty era gudar av trä, järn och sten är döda avbilder gjorda av mänskliga händer, och ni kan knäböja inför dem i åratal, och de kommer inte att kunna hjälpa er eftersom de är döda. Men om ni tar hand om de många fattiga, sjuka, lytta, lama, blinda och döda i välutrustade härbärgen, och försöker hela de sjuka, så kommer den ende, levande Guden att betrakta era goda gärningar och välsigna er mångfaldigt. Era döda gudar kommer emellertid varken att välsigna er för det goda ni gör eller bestraffa er för det som är ont.

[14] Och när ni försöker upprätthålla lag och ordning i ert rike så måste ni greppa svärd och spjut. Med vapen i hand gör ni då endast vad Gud skulle göra för er om ni erkände Gud och höll Hans bud.”

48. Den romerske befälhavarens världsliga självsäkerhet

[1] Centurionen säger: ”Käre vän, jag inser mycket väl att du talar sanning, och att det borde vara såsom du nu så vist och vänligt har talat till mig, men den mänskliga världen är en kraftig ström som det är väldigt svårt att simma emot. Närhelst någon vågade göra det, så blev han uppslukad av de mäktiga strömvirvlarna. Detta kan endast äga rum på små, tysta platser dit strömmen med sin förödande kraft inte kan nå; den som kastar sig in i strömmens mitt är förlorad.

[2] Därför måste du, min käre vän, säga sanningen på ett lugnt ställe där människorna fortfarande är medgörliga, och ännu inte har inandats den stora världens lyxiga pestsmittor. Men gå till Rom, till Aten, till Jerusalem och om du inte är fullt ut en gud så kommer du endast alltför snart att få smaka på den fulla skärpan av denna världs mäktigas svärd, likt Johannes från Betabara, som den mäktige Herodes lät halshugga i fängelset.

[3] Förstå, denne Johannes var säkerligen en man som var himmelsvitt långt från alla slags världsliga förtjänster, och utifrån djupast möjliga självförnekelse sade han med en fängslande vältalighet den rena sanningen rakt upp i ansiktet på människor, och tusentals accepterade hans lära och de glödde verkligen av gudomlig ande, gjorde frivilligt bot och omvände sig till det goda. Men efter att han hade lämnat Betabara fick jag veta att han började predika och döpa i den stora Jordanfloden nära Jerusalem, och det tog bara några få dagar tills Herodes hejdukar hade övermannat honom och kastat honom i fängelse, dit endast flera av hans välbeställda lärjungar, som fick betala en ansenlig avgift, kunde komma innan hans halshuggning, vilket jag fick reda på för några dagar sedan. Nu kan lärjungarna naturligtvis i hemlighet berätta hans lära för sina bekanta och släktingar, och de senare för sina barn, men det är diskutabelt huruvida hans lära om några hundra år kommer att vara bevarad såsom den kom ut ur hans mun!

[4] Vår romerska lära om Gud måste ha exakt samma ursprung som judarnas, för den är också baserad på ett ursprungligt väsen som alla gudar är underställda! Myten har gett detta väsen många namn; grekerna kallar det fortfarande för den okända Gudarnas Gud, romarna kallar det Fatum, som alla de andra makterna är underställda.

[5] Se på romarnas och grekernas nuvarande gudomliga lära, så skall du se att den är sammansatt av de löjligaste, mest meningslösa fabler och sagor, och ibland hopsamlade från mänskliga dygder, men ändå huvudsakligen från mänskliga lidelser, svagheter och laster. Och människorna påtvingas detta genom eld och svärd! Men gör det annorlunda om du kan, så kommer du inte att stöta på några hinder från min sida.

[6] Det finaste exemplet ser du i Moses gudomliga lära. Läs Moses och titta därefter på templet och säg mig om det fortfarande finns ett jota kvar av den gudomliga visdomsläran. Gud Själv gav under blixt och dunder de i sanning välgörande buden i öknen till Sitt folk på stentavlor, och befäste det gamla förbundet mellan Sig Själv och Sitt folk. De som vågade avfalla blev omedelbart tuktade med all slags ondska och även med själva döden. Men vad var allt detta bra för? Undersök nu de vedervärdiga tempel-mysterierna, så kommer de att ge dig påtagliga bevis på att de är värdelösa.

[7] Var finns den underbara förbundsarken, över vilken Gud bodde i en pelare av eld? Ja, du får visserligen se en naftaflamma, om du är romare och erbjuder templet lite guld och silver; men inte ett spår av den underbara förbundsarken står att finna.

[8] Enligt min ödmjuka mening finns det därför inget gudomligt med någon lära eller uppenbarelse. Den kan vara aldrig så ren i början, men i händerna på människor blir den så förvrängd att den inte liknar den ursprungliga mer än en hundraåring liknar en nyfödd bebis. Tiden och de mångfaldiga mänskliga lidelserna och behoven förvandlar det renaste till det mest orena. Och ett stort och obestridligt vittnesmål till denna sanning är alla perioders och länders historia vilket ingen kan förneka.

[9] Se vidare, min vän: även om jag inte skulle överskatta mig till den grad att jag skulle inbilla mig att vara en lärare för dig, så tror jag ändå att här och där – bortsett från dina djupa kunskaper om naturens hemliga krafter – så har även jag en viss begränsad förståelse av den högre mänskliga naturen, och skulle därför som en tämligen likartad människovän som dig själv råda dig att fly de större städerna likt pesten, där mänskligheten sjunkit ner till dess djupaste livsfundament, annars kommer denna jord inte att beträdas av dina helande fötter särskilt länge till!

[10] Lita inte på fariséerna, de skriftlärda, din egen gudalära, och gå sällan in i de områden där Herodes utövar sitt feodala styre, så kommer du fortfarande att kunna göra mycket gott för den arma mänskligheten. Men om du sätter dig över detta, så kommer du snart att dela Johannes kärva öde. Ty jag känner till denna världs obeskrivliga ondska. Ta bort svärdet ur Roms grepp idag och lyft bort de betungande lagarna, så kommer människorna dagen efter att bete sig ondare mot varandra än horder av tigrar, björnar, vargar och hyenor! Männen kommer att förvandlas till demoner och kvinnorna till furier!”

49. Herren ger befälhavaren en antydan om Sin natur och Sitt prästämbete

[1] Jag säger: ”Du är verkligen en i sanning kär man och vän, och det du sade är tyvärr endast alltför sant. Om Jag vore en man lik människorna på denna jord skulle jag utan tvekan följa ditt råd, ty i ditt bröst pulserar en ärlig mans hjärta. Men Jag är en helt annorlunda man och ett helt annat väsen än vad du tror att Jag är! Se, alla himlens och denna jords makter måste lyda Mig, och därför har Jag inget att frukta. Skriften skall förvisso uppfyllas bittert och smärtsamt i Mig, men inte enligt denna världs vilja utan Faderns i himlen, som nu är i Mig och Jag i Honom från evighet!  Men Min makt över himmel och jord kommer inte att åsamkas den minsta förlust på grund av det. Ty om det vore Min vilja, skulle denna jord förvandlas till det finaste stoff, tillsammans med allt i och på den som andas, lever och rör sig. Men eftersom Mitt motto är att upprätthålla, så kommer inte detta att inträffa.

[2] Det är möjligt att Jag blir anklagad för att hetsa upp folket och häda Gud av det ilskna och avundsjuka templet, och sedan bli fastnaglad vid korset. Men inget av detta kommer att bryta Min makt eller göra det minsta avbräck på Min lära till slutet av denna värld.

[3] Med tiden kommer världsligt sinnade människor göra med Min lära vad egyptierna, grekerna och romarna till största delen gjorde med den ursprungliga lära som Adam och hans första avkomlingar tog emot. Men näst efter en sådan avgudadyrkan kommer det också finnas många som kommer att bibehålla och vara i besittning av Min lära och kraft i samma ursprungliga tillstånd som den utgick från Min mun och därmed äga den makt som kommer att ges dem genom en levande tro på Mitt Ord, både timligt och för evigt på den andra sidan. Jag är därför också en Herre och fruktar därför inga herrar eller deras lagar.”

[4] Centurionen säger: ”Min vän, med några få ord är mycket sagt! Efter vad du har uppnått här, kunde jag nästan tro att någonting liknande är möjligt för dig, även om sådana helanden inte är fullständigt främmande för mig – fast bara inte i denna oerhörda omfattning. För det är ett välkänt faktum att väldigt märkvärdiga framträdanden ofta har en mirakulöst avgörande inverkan på en persons fysiska såväl som mentala hälsa beroende på hur hans temperament är beskaffat. Till exempel råkade en dövstum person få tillbaka sin hörsel och röst efter en stor chock! Jag skulle kunna berätta många liknande fall – men tiden är alltför knapp.

[5] Kort sagt så skulle jag bara vilja säga dig detta, att din helandemetod, hur enastående den än är och hur mycket tack vi än är skyldiga dig, inte kan övertyga mig till fullo att ingen annan makt i himlen och på jorden kan skada dig! Jag vill inte ifrågasätta att det skulle vara så – för Gud borde allt vara möjligt, men min vän, det finns ett stort gap mellan möjlighet och verklighet! Om jag får lära känna dig bättre, så kanske jag blir fastare övertygad.

[6] Men nu, min käraste och bäste vän, så ber jag dig att inte ta illa upp av mitt kanske något förmätna tal, eftersom jag bara talar såsom jag förstår det, och inte från ett ont hjärta utan från ett verkligt gott hjärta! Men nu kallar mina officiella förpliktelser vilka jag måste hörsamma, men i morgon kommer jag att stå till din tjänst hela dagen!”

[7] Jag säger: ”Om du vill stanna, så kan du stanna, ty dina plikter har förrättats i ditt namn!”

[8] Centurionen säger: ”Det har redan blivit ganska mörkt och utan månen skulle det redan vara natt; jag kommer snart tillbaka, – jag måste bara hoppa in i lägret och se om vakterna har blivit ordentligt fördelade och uppställda.”

[9] Med dessa ord lämnar centurionen hastigt rummet och Ebal prisar honom som en befälhavare som saknar motstycke och att Gennesaret kan skatta sig lyckligt, att ha en sådan god och i alla avseenden rättfärdig, och i sin sfär väldigt klok militär befälhavare!”

[10] Jag säger: ”Det är han verkligen, till skam för många judar som har Guds ord och Guds bud, men vars hjärtan ändå är fulla av lögner och bedrägeri, fulla av käbbel, vrede, äktenskapsbrott och allt slags horeri. Därför skall Davids utlovade rike, enligt Daniels utsaga, tas ifrån judarna och ges till hedningarna, och Hagars sons avkomlingar kommer att styra över Isaks avkomlingar, även om all frälsning vid denna tid härrör från Juda stam.”

[11] Ebal säger: ”Mästare, du är bättre som helare än en profet! Jag kan fortfarande inte förstå varför profeterna utan undantag alltid yttrade dåliga saker men aldrig något bra! Måste det vara så här eller tror profeterna att de bara håller uppe sitt mystiska rykte genom att bara förkunna det ena gudomliga straffet efter det andra?

[12] Käre, underbare mästare, jag har märkt av dina tal att förutom att vara en mirakelhelare så är du något annat, nämligen en profet liknande de fyra stora profeterna, och därför skulle du kunna ge mig en förklaring till profeternas besynnerliga natur! Som sagt, profeterna har alltid varit en gåta för mig, och därför skulle jag vilja veta något mera om dem av dig!”

50. En profets förhållande till Gud och människan

[1] Jag säger: ”En profet är en enkel, naturlig person med alla slags svagheter precis som du. Men eftersom han har ett vist hjärta i vilket varken vrede eller hämndlystnad, och inte heller avund eller stolthet eller äktenskapsbrott eller olika slags otukt kan slå rot, så renar den gudomliga anden hans hjärta från denna världs mångfaldiga slagg. Och när hjärtat har renats på det sättet, så låter den gudomliga anden ett ljus från himlen flöda in i ett sådant hjärta.

[2] Eftersom profeten lätt känner igen detta som ett ljus från himlen vilket alltid uttrycker sig självt i klart hörbara ljud, så behöver den för detta förberedde profeten endast upprepa med sin muns röst vad han klart och tydligt hör i sitt hjärta och profeterar här redan i full profetisk utsträckning.

[3] Om det är nödvändigt drivs profetens vilja av Gud att säga till folket och även göra inför dem vad han hör i sitt hjärta – och detta kallas då en helt sann profetia eller förutsägelse och är precis lika mycket Guds Ord som om Gud Själv hade talat direkt till folket.

[4] På grund av detta är emellertid inte profeten ett dugg viktigare inför Gud än någon annan person som inte alls äger denna gåva, ty profeten måste högst frivilligt också tillämpa det som Guds ande har talat till folket genom hans hjärta och mun, annars kommer en dom att falla över honom precis som för alla som hör Guds vilja men inte följer den – och där är profeterna värre däran än andra människor. Ty om någon annan i sin svaghet och sin själs natt har svårt att tro på vad profeten säger till honom, så kommer hans dom för att inte tro på vad profeten sade till honom att bli mildare. Men för profeten själv finns ingen ursäkt, och detta gäller också för den som trodde men av kärlek till världen och dess skatter inte ville göra vad profeten sade åt honom.

[5] En profets lön kommer emellertid en dag att bli större än en annan persons, ty en profet kommer en dag att bli större än andra personer, ty en profet måste alltid bära en sjufaldig börda jämfört med alla andra personer. Alla dem som en profet har talat till, det goda såväl som det dåliga, kommer på den andra sidan att överlämnas till profeten och han kommer att döma dem i Mitt namn för varje ord som han förgäves har talat till dem.

[6] Men var och en som i Mitt namn och profetens eget namn tar in en profet i sitt hus, och sörjer för honom och är hans vän, kommer en dag också att ta emot en profets belöning. Och den som stödjer en profet i hans svåra arbete kommer också att ta emot en profets belöning, ty på den andra sidan kommer en profets tjänare att vara på samma nivå som profeten själv och kommer därför att döma de andar som är underordnade profeten och råda över dem, och hans rike skall vara för evigt.

[7] Men ve dem som går ifrån en profet på grund av världen eller ibland rentav misstror honom på ett eller annat sätt! Och ve ännu mer dem som förföljer en profet, ty dessa kommer svårligen att få se Gud. Men den som bär hand på en profet skall straffas med evig eld i det lägsta helvetet. En profets hjärta är Guds och det är också hans mun, fötter, ögon och öron. Där profeten är, där är även Gud; därför skall du stiga in i hans bostad med djup vördnad, ty platsen där han står är helig. Detta bör beaktas i hjärtat, men inte för profetens skull som är en människa, utan för Guds skull som talar och vittnar i profetens hjärta.

[8] Men att en profet förkunnar den ena domen efter den andra för världen beror helt enkelt på att Gud först uppväcker en profet när världen har glömt Honom och har sjunkit ner i alla de världsliga lasterna!

[9] Säg Mig, Ebal, huruvida du nu förstår naturen hos en sann profet?”

[10] Ebal säger: ”Fullständigt, du min högt ansedde mästare. Men av detta att döma så måste du säkerligen också vara en profet?”

[11] Jag säger: ”Jag är inte en profet, ty det står skrivet: ’Ingen profet skall träda fram från Galiléen!’ Men Jag är mer än en profet. Ty i Mitt bröst bor samma ande som talade genom profeternas mun och kommer att tala mycket mer hädanefter. Ty de som bär Mitt namn i sina hjärtan, och fullt ut tror, kommer också att ha profetians ande inom sig.

51. Profeterna som Guds budbärare och skillnaden mellan deras och Guds natur

[1] Medan Ebal ännu resonerar sålunda, inom vilken redan ett annat ljus hade börjat gry, så återvänder redan centurionen och berättar med glädje och förvåning hur han hade funnit allt i den bästa ordning, och hur hans underlydande häpnade när han efter deras vittnesbörd kom för andra gången och frågade om allt var i ordning, eftersom han själv redan en halvtimme tidigare hade gett en sådan order! Men han kom ur knipan genom att låtsas att han bara gjorde en nattlig inspektion, varmed alla var helt nöjda och inte hade några ytterligare frågor.

[2] Men han frågade Mig högst vetgirigt vem som i så fall hade varit hans ersättare, och utfört hans arbete så berömvärt i hans ställe.

[3] Jag säger: ”Sade Jag inte till dig tidigare att all makt i himlen och alla krafter på jorden i varje ögonblick står under Mitt befäl, men du ville inte tro på det! Nu kommer du emellertid säkerligen tro på att Jag i all evighet inte behöver frukta döden, och att Jag även är en Herre som har något att säga och befalla!”

[4] Centurionen säger: ”Ja, herre och mästare, du måste vara en Gud! Och det förefaller mig som att vår romerska gudalära inte är lika gåtfull för mig som tidigare, för i dig har jag nu den mest levande övertygelse om att Gud då och då lämnar sin himmel på ett eller annat sätt, för att visa sig en stund för dödliga barn, och berika dem med alla slags andliga och jordiska skatter, så att de dödliga må odla den i annat fall ofruktbara jorden på ett sådant sätt att den en dag skall bli ett hem för odödliga gudar! – Har jag rätt eller inte?”

[5] Jag säger: ”Detta är inget annat än tom poesi, som låter väldigt hedniskt finkänsligt, men som inte innehåller ett spår av sanning på det sätt du förstår det.

[6] Ah, om du med ’jord’ förstår människornas förstånd och vilja, kunde du åtminstone ha rätt genom någon god motsvarighet av sanningen, men gudar som inte finns och inte existerar någonstans har aldrig någonstans beträtt denna världs jord. Men dessa människor, genom vilka Guds ande har talat till denna jords människor, och genom vars vilja många och ganska ofta förekommande under ägde rum, var inga gudar utan profeter, mänskliga mer eller mindre som dig själv, och som också dog kroppsligen – men naturligtvis inte själsligen och andligen.

[7] I Mig beträder emellertid Guds ande för första gången denna jord! Det är samma ande som alla förfäder, alla gamla vise män och alla profeter om och om igen har profeterat om i sina rena syner.”

[8] Men medan Jag sade detta till den förvånade centurionen, steg en tjänare in i rummet och sade att det igen fanns många sjuka människor som väntade på hjälp utomhus, och om Jag skulle ville hjälpa dem.

[9] Jag säger till tjänaren: ”Gå och säg åt dem att de kan tryggt kan bege sig hemåt!”

[10] Och tjänaren rusade ut och blev inte lite förvånad när han såg alla dem som tidigare hade jämrat sig och klagat utanför trapphuset, nu prisa Gud med glatt humör. Först efter en stund sade han till de helade vad Jag hade bjudit honom att säga, och de helade gick var och en hem till sig.

[11] Därefter pågick under närmare två timmar diskussioner av liknande slag som vid det tidigare helandet, och kan därför lämnas åt sidan här. Under samtalen njöt vi av bröd och vin och gick sedan till vila.

52. Promenaden på sjön

[1] Tidigt nästa morgon fylldes ånyo hela platsen med alla slags sjuka människor.

[2] Ebal kom fram till Mig och bad att Jag skulle hjälpa honom, ty de spärrade av platsen framför hans hus till den grad att ingen kunde gå in eller ut. Han hade också sett centurionen utanför, som ville gå in i huset men inte kunde tränga sig genom hopen av tätt köande människor!

[3] Jag gick då till ytterdörren, lyfte Mina händer över de sjuka – och de blev alla friska på en gång, och skrek av glädje och prisade Gud i höjden som hade gett folket sådan kraft!

[4] Men Jag bjöd dem att inte säga något om det och gå hem och hädanefter undvika synd! Och alla lydde och gick hem.

[5] Sedan sade Jag till Ebal: ”Om det kommer andra under dagen som söker hjälp, bör de inte uppta gatan utan slå sig ner på den stora ängen på andra sidan gatan, där de kommer att få hjälp. Men de som slår läger på den öppna vägen kommer inte att få någon hjälp!” – Därefter välsignade Jag ängen, varpå alla som gick ut på ängen omedelbart blev helade.

[6] Denna dag kom hundratals sjuka från alla städer, marknader och byar och bland dem fanns inte en enda som inte blev helad.

[7] De bägge esséerna blev mer och mer förvånade för varje timme och gruppen av fariséer och skriftlärda blev mer och mer irriterad för varje timme, eftersom deras ställning minskade för varje timme till ingenting. Ty ingen tittade längre på dem eller frågade dem någonting och Ebals folk klargjorde för dem att de nu var helt överflödiga i huset och eftersom det var en fin dag så kunde de resa tillbaka till Jerusalem. – De anammade emellertid inte det rådet utan stannade kvar.

[8] Efter ett tag kom en av fariséerna och frågade Mig om ängen skulle behålla sina egenskaper i framtiden.

[9] Jag sade: ”Bara fram till solnedgången idag!”

[10] Farisén säger: ”Varför inte för alltid?”

[11] Jag säger: ”Därför att det finns människor som alltför snart skulle hägna in en sådan äng och sedan kräva mycket guld och silver från dem som skulle vilja bli friska igen, och eftersom Jag inte vill att detta skall inträffa, kommer ängen bara att förbli hälsobringande fram till kvällen eftersom tillströmningen av människor är för stor. – I morgon, när det kommer färre människor hit för att bli helade, kommer de att bli helade genom sin tro och sin tillit!”

[12] Som svar på denna förklaring vände de mycket irriterade frågeställarna Mig ryggen och under resten av dagen frågade de Mig inte något mera, men i gengäld så ägnade sig de bägge esséerna desto flitigare åt Mig.

[13] På grund av det blev centurionen irriterad på de bägge esséerna och skulle ha velat säga åt dem att de redan hade diskuterat tillräckligt med Mig, men av kärlek till Mig gjorde han allt för att behärska sig.

[14] På eftermiddagen hänvisade Jag dem bägge till Matteus och till Mina övriga lärjungar, av vilka de snart fann Bartolomaios och var väldigt nöjda med det, ty han var också en essé. De talade med lärjungarna fram till midnatt om Min lära, Mina gärningar och om Mitt gudomliga väsen.

[15] På eftermiddagen gjorde Jag en liten utflykt till sjön med centurionen och Ebal och hans familj, där de åtta båtkarlarna arbetade med båten och reparerade den noggrant och ordentligt, ty den var redan något skadad. När vi kom fram till dem blev de mycket glada och berättade för centurionen hur Jag hade gått på vattnet. Ty detta fenomen skulle inte förvinna från de åttas huvuden och hjärtan.

[16] När centurionen hörde detta frågade han Mig hur detta var möjligt.

[17] Jag sade till honom: ”Igår berättade Jag för dig vilka krafter som måste lyda och tjäna Mig! Så hur kan du fråga Mig om det? Förresten, om du vågar sätta fötterna på vattnet, och Jag vill det, så kan du också gå på det så länge som du önskar! Om ni alla vill, så kunde vi göra ett försök meddetsamma! Men ni får inte tvivla utan måste följa Mig djärvt och modigt!”

[18] Centurionen säger: ”Allt skulle vara i sin ordning om inte sjön hade varit så djup nära stranden! Längs en lång sträcka längs sjön går det rakt ner till ofattbara djup! Det första försöket kanske misslyckas – och då skulle man vara nere där de stora vattenödlorna och salamandrarna bor!”

[19] ”Du klentrogne”, sade Jag, ”tror du att Jag skulle tordas vara så dumdristig, om Jag inte visste vem Jag är, och om allt som måste underkasta sig Min vilja? Den av er har modet och tron, följ Mig!”

[20] Därefter steg jag ut på vattenytan – och den bar Mig likt fast mark. Jag gick sedan tio steg från stranden, vände om och bjöd sällskapet att komma till Mig, men de vågade inte!

[21] Jag kallade då på Ebals yngsta tolvåriga dotter, och den lilla flickan tog mod till sig och satte till en början ner den första foten ganska försiktigt på vattnet. När hon var övertygad att vattnet inte gav efter utan att vattnet motstod foten lika stadigt som ett stengolv, så började hon glatt springa till Mig och gladdes mycket åt att vattnet kunde bära henne!

[22] Efter flickan försökte även de andra det, förutom centurionen, och alla var väldigt glada och muntra på den nu naturligtvis väldigt jämna vattenytan.

[23] Centurionen frågade Mig, nu något modigare: ”Vad skulle hända om det kom en storm?”

[24] Jag säger: ”Kom och se själv!”

[25] Slutligen försökte även centurionen sätta sin fot på vattnet och när han var övertygad om att inte vattnet skulle ge efter, satte han till slut också ner sin andra fot på vattnet och gjorde sig själv lätt genom att hålla andan. Han gick sedan tio steg till Mig och var väldigt glad när han nådde fram till Mig och stod på en yta som aldrig tidigare hade beträtts.

[26] Men Jag sade: ”Nåväl, nu när du är du övertygad om vattnet är fast mark för den med stark tro, så vill vi fortsätta vår lilla utflykt!”

[27] Centurionen hade föredragit att återvända till strandens fasta mark, men Ebals ytterst muntra döttrar gav honom mod genom att de glatt sprang fram och tillbaka, så att han tillsammans med oss gick ungefär fem tusen steg ut i den redan tämligen höga sjön.

[28] Plötsligt kom det en ganska häftig vind och började driva upp höga vågor. Alla började bli rädda och centurionen bad Mig att vända tillbaka.

[29] Men Jag sade: ”Var inte rädda! Vågorna, tillsammans med vinden som driver dem, kommer bara för att övertyga er att även de måste lyda Mig.”

[30] Efter ett tag när vågorna började bli högre, vände sig centurionen emellertid om och sprang så fort han kunde, och nådde snart stranden och efter flera feberaktiga kroppsskakningar var han väldigt glad att ha en icke genomskinlig, fast mark under sina fötter igen. – Strax efteråt återvände även vi till stranden och kom ikapp den förundrade centurionen.

53. Om sann bön

[1] När vi alla var tillbaka på stranden, sade centurionen: ”Herre, nu har jag bevis i överflöd på att Du antingen är den högste Guden Själv eller Hans Son, för detta kunde ingen dödlig ha gjort!”

[2] Därpå föll alla ner på sina knän och ville tillbe Mig.

[3] Men Jag sade åt dem att stiga upp från marken, och sade till dem: ”Lyssna nu, Gud och Jag behöver inte allt detta, eftersom den enda sanna bönen består i den uppriktiga kärleken till Gud, Fadern i himlen, och likaså till era medmänniskor, som är er nästa. All annan bön har inget värde inför Gud och inte heller för Mig.

[4] Gud lärde inte heller folket att ära Honom med sina läppar och behålla sina hjärtan kalla. Men eftersom Samuel bad ljudligt inför folket, och likaså flera av profeterna, och eftersom David sjöng sina psalmer till Herren Gud och Salomon sin Höga Visa, så kom folket till bönen med tomma läppar och kalla offer.

[5] Inför Gud är emellertid sådana böner och offer en styggelse! Den som inte kan be i sitt hjärta borde hellre inte be alls, för att inte bete sig oanständigt inför Gud. Gud gav inte människan fötter, händer, ögon, öron och läppar för att be fåfängt och tomt, utan bara hjärtat!

[6] Människan kan emellertid fortfarande be med sina fötter, ögon, öron och läppar; med fötterna: när hon går till de fattiga och ger dem hjälp och tröst, med händerna: när hon griper tag under armarna på de behövande, med ögonen: när hon kärleksfullt tittar på de fattiga, med öronen: när det behagar henne att aktivt lyssna på Guds ord och inte slår dövörat till för de fattigas behov, och slutligen med läpparna: när hon tycker om att trösta de arma, övergivna änkorna och föräldralösa barnen och med all sin styrka och kraft lägger ett gott ord för fångarna till dem som ofta fängslar oskyldiga människor, så att de kan friges.

[7] Sålunda ber människan också med sina läppar när hon lär ut den sanna tron till de okunniga, diskuterar den rätta kunskapen om Gud till alla slags nyttiga dygder. Allt detta är då också en för Gud välbehaglig bön.

[8] När ni nu vet detta, så handla därefter – då kommer ni aldrig att vara utan Guds välsignelser. Ty det heter: tillbe Gud i ande och i all sanning.

[9] Det står emellertid skrivet att människan ständigt bör be, om hon inte vill falla i frestelse, men hur fånigt och fullständigt tokigt skulle det inte vara om Gud kräver en oavbruten bön med läpparna från människan! För detta skulle människan behöva ligga på sina knän dag och natt och oupphörligen knattra tomma, hjärtlösa och meningslösa böner med sina läppar, precis som fåglarna i luften! När skulle de då kunna utföra ett nödvändigt arbete? Men om ni med era händer, fötter, ögon, öron och läppar ständigt är aktiva och i era hjärtan alltid älskar Gud och era arma medmänniskor, så ber ni uppriktigt och i handling oavbrutet till Gud, som därför alltid kommer att välsigna er och en dag på den andra sidan ge er det mest lycksaliga, eviga liv! – Har ni förstått allt detta ordentligt?

[10] Alla säger: ”Ja, Herre och Mästare, detta är lika klart och sant som solens ljus är klart och sant, och vi kommer alla att handla i enlighet med detta!”

[11] Jag säger: ”Bra, Mina kära vänner, låt oss så återvända till staden!”

[12] Ebal bad några av de åtta båtkarlarna att följa med oss; han vill ge dem bröd, vin, fisk och frukt för deras uppehälle. – Genast kommer sex av dem med och Ebal förser dem med rikligt av allt.

54. Disciplin i hemmet

[1] När vi kom in i huset ville också barnen hålla Mig sällskap.

[2] Men Ebal, som höll en stram disciplin i sitt hushåll, förbjöd det särskilt för flickorna och de bägge fruarna, och sade: ”Ni har nu sett, fått reda på och hört tillräckligt; behåll detta och handla därefter så kommer ni inte bli utan välsignelse, såsom Herren också sade till er nere vid sjön. – Men gå nu tillbaka till ert arbete!”

[3] Flickorna och de bägge mödrarna ursäktar sig med tungt hjärta och går till sina rum, som Ebal hade många av, ty det var det största huset i Gennesaret.

[4] Men då säger Jag till Ebal: ”Min vän, varför skickade du bort dem? Se, det är visserligen gott att hålla barnen i en god disciplin i hemmet, och det är mycket lovvärt att beskydda flickorna från världen, men se, här där Jag är finns det ingen hotande värld utan bara en högst välsignad himmel, och denna bör du inte förvägra dina små!”

[5] När han hörde Mig säga detta, sade Ebal: ”Åh, om bara de inte besvärar dig, så skall Jag genast låta dem komma hit! Men mina barn älskar att stå och stirra och att pladdra, så jag tog bort dem för att de inte skulle bli till besvär för Dig.”

[6] Jag säger: ”Vad i hela denna värld skulle kunna vara till besvär för Mig, annat än människornas stora ondska? – Gå och hämta tillbaka dem alla!”

[7] Ebal gick och hämtade tillbaka alla till Mig och den yngsta dottern satte sig bredvid Mig och började att krama och gosa med Mig.

[8] Ebal tillrättavisade henne emellertid och sade att detta var ett oskick.

[9] Men Jag sade till honom: ”Min vän, låt henne vara, ty hon har redan valt den allra bästa delen! Jag säger dig och er alla: Den som inte kommer till Mig likt denna lilla flicka, kommer inte att finna vägen till Guds rike! Hon har redan funnit den! Med kärlek måste ni komma till Mig, och detta med den varmaste kärlek, om ni vill skörda evigt liv!

[10] Denna lilla flicka bevisar i gärning vad hon känner i sitt hjärta, men ni håller kloka tal och behåller era hjärtan kalla! Inser ni fortfarande inte vem Jag kunde vara och även verkligen är?”

[11] Här faller alla ner och Ebal tog Mina fötter och kysser dem överallt och säger efter en stund helt förvirrad av vördnad: ”Herre! Jag har känt det ganska länge, men jag saknade bara modet!”

[12] Jag säger: ”Nå, straffa inte flickan som gav dig allt mod till att komma till Mig på vattnet! Här har hon återigen givit dig modet, att älska Mig! Åh, denna lilla flicka är mig ytterst kär! Hon har redan vad ni fortfarande söker och inte så snart kommer att finna! Sträva därför efter den sanna, levande kärleken till Gud och er nästa, så kommer ni att ha ett överflöd av nåd och välsignelser!”

[13] Centurionen säger: ”Herre, förutom min fru och mina många barn som nu befinner sig i Rom, har jag aldrig känt någon kärlek till någon, men ändå alltid handlat redligt, ärligt och rimligt. Jag tillämpade aldrig lagen efter dess stränghet utan snarare dess mildhet, och klarade det ganska bra. Men nu känner jag att man kan älska människor och göra gott mot dem av kärlek, det vill säga: man kan själv vilja låta människor komma i åtnjutande av det som man erkänner som rätt och nödvändigt för sig själv, så långt man har kraft och möjlighet till det, – och detta är kärlek till sin nästa.

[14] Om man därför älskar sin nästa på det sättet älskar man därigenom också redan Gud. Men om man betänker kärleken till Gud, att Gud Själv måste vara den första och mest perfekta kärleken, genom vilken Han allena skapade de fysiska och andliga världarna, så måste denna klara tanke väcka den största kärlek till Gud Skaparen i den skapade människan, och människan kan inte göra annat än att älska Gud som den mest kärleksfulla Skaparen av allting, med alla sina livgivande krafter.

[15] Om jag efter allt som jag har sett och hört av Dig under dessa dagar ändå utan betänkligheter accepterar att Du antingen är den ursprunglige Skaparen Själv eller åtminstone Hans Son från evighet, som visar och lär oss hur vi skall känna igen Gud och Dig Själv, då är en nödvändig följd att även jag måste älska Dig över allt. Även om jag inte äger modet att krama om Dig som denna späda flicka gjorde, så kramar jag icke desto mindre om Dig i mitt hjärta och prisar Dig över allt! Och jag tror att detta också är rätt.”

[16] Jag säger: ”Det är också helt rätt, men det är bättre om kärleken växer som med denna lilla flicka! – Titta bara på henne, lyser hon inte formligen av ren kärlek till Mig!”

55. Att prisa på ett passande sätt, och vissa faror med att prisa

[1] Den äldsta dottern som blev lite svartsjuk säger: ”Jara var alltid den som blev kär i allting som hon kom i kontakt med, inte att undra på att hon är djupt förälskad i en sådan vacker man som dig?! Det är verkligen ingen större konst! Jag kunde också bli det, men till vilken nytta skulle det vara för mig, när den kärlek som har drabbat Jara har tagit över henne helt?”

[2] Jag säger: ”Se, du svartsjuka syster, om du någonsin hade haft en riktig kärlek i ditt hjärta, skulle du inte tala på det sättet! Men eftersom du aldrig har haft den riktiga kärleken i ditt hjärta så kan du inte låta bli att tala på det sätt som du nu har talat, eftersom du är bortskämd!

[3] Förstå, Jara älskar – och ber inte om att bli älskad tillbaka! Vän och fiende är desamma för henne; hon är helt lycklig med att hon kan omgärda allting med kärlek. Att bara tänka på om hon också är älskad har aldrig fallit henne in, hon älskar dig och alla sina syskon såväl som sina föräldrar mer än vad hon älskas av er alla! Men i er kärlek står hon som den sista, vilket aldrig har förvirrat henne i hennes stora kärlek till er! Se, detta är verkligen att älska!

[4] När du älskar, vill du alltid bli älskad tio gånger mer! Och om din kärlek inte är besvarad blir du irriterad och fylls av alla slags misstankar i ditt hjärta som är fyllt av egenkärlek!

[5] Se å andra sidan på den kära Jara om hon någonsin har ställt något krav på ömsesidig kärlek! Av denna anledning får hon älska Mig med allt vad hennes hjärta förmår! Ty det var bara för hennes skull som Jag kom hit, och för hennes skull stannar Jag här några dagar, och så har ni alla denna lilla flicka att tacka för att Jag kom hit och helade de sjuka såväl som hela staden och för att Jag kommer att hela många fler sjuka framöver.

[6] Ty överallt dit Jag kommer, så letar Jag efter den lägsta och mest förtryckta! Men allt som är stort och respektabelt inför världens ögon, är en styggelse inför Gud! Sträva därför att vara som den kära Jara, så kommer ni att vara lika nära Mig som hon är nu, andligen och fysiskt, nu och en dag för evigt!

[7] Men om ni prisar någon, så prisa då den som verkligen förtjänar att bli prisad! Om den prisade då blir fåfäng, så sluta då att prisa honom, eftersom fåfängan är fröet till högmod, och detta är Satans ande!”

[8] Ebal säger: ”Men Herre, om Du prisar Jara så högt över hennes syskon, riskerar hon då inte att bli fåfäng?”

[9] Jag säger: ”Oroa dig inte för det! Den som en gång har omfamnat Mig, den har för evigt förlorat all fåfänga! Säg Mig, Jara, huruvida du nu betraktar dig själv som högre än dina systrar på grund av att Jag älskar dig så exklusivt!”

[10] Jara säger förläget: ”Åh, Herre Du min ende älskade, det kan jag inte och inte min syster heller! Men jag skulle ändå tycka om det ifall Du skulle älska mina systrar ännu mer än mig, för de är mycket vackrare och klyftigare än jag. Mig har de alltid kallat den fula och den dumma, vilket jag säkert förtjänade, för jag är inte lika vacker som de är, och – tja, jag är verkligen dum. Men jag är fortfarande ung och kommer säkert bli klyftigare när jag når deras ålder!

[11] Åh, jag tillåter ingenting att sägas mot mina kära systrar, för de lär mig alla slags användbara saker, och alla älskar mig verkligen, men jag älskar dem också av hela min själsliga och kroppsliga styrka. Herre, var snäll mot dem också! För se, jag känner genast en stor hjärtesorg så fort jag ser att mina systrar är bekymrade över något, varpå jag omedelbart skulle ge bort allting om det bara skulle göra mina systrar glada och lyckliga igen!

[12] Jag kan inte titta på en sorgsen eller olyckligt lottad person. Jag skulle hellre ta all sorgsenhet och olycka på mig själv, om bara alla olyckligt lottade och sörjande därigenom kunde bli lyckliga och glada! Min högst älskade Jesus, var därför lika god mot mina systrar som mot mig, för de förtjänar det också!”

[13] Jag säger: ”Ja – du Min högst älskade Jara, Jag kan naturligtvis inte förvägra dig någonting! Men nu inser dina systrar också varför Jag älskar dig så mycket, och när de väl till fullo liknar dig i sina hjärtan, kommer Jag också älska dem lika mycket som Jag älskar dig. Var därför inte orolig för det!

[14] Ty se, precis som du inte kan se någon som är olyckligt lottad eller som sörjer, utan att vilja hjälpa honom, så är det också för Mig – bara i en mycket större utsträckning – längtan och tillsammans med den allsmäktiga, fasta viljan att hjälpa varje människa nu och i evighet!

[15] Att söka efter den förlorade, att hela den sjuke, att befria allt som hålls fängslat, är Mitt syfte, Min avsikt och Min vilja. Icke desto mindre måste varje persons fria vilja lämnas orörd. – Säg Mig, du Min högst älskade Jara, om du inte tycker om Mina avsikter.”

56. Jara och hennes skiftande erfarenheter av bön

[1] Jara säger: ”Åh, varför skulle jag inte tycka om dem? Jag skulle också vilja göra så, om jag bara kunde! Men till vilken nytta är min osjälviska vilja, om jag inte kan hjälpa? Jag kan bara ibland och angående små saker be mina föräldrar, att de skulle hjälpa de fattiga och behövande, och då blev jag nästan alltid bönhörd – men naturligtvis då och då också lite tillrättavisad för att vara alltför godhjärtad, men det gjorde mig aldrig förnärmad – om bara de fattiga blev hjälpta.

[2] Men det var inte alltid fallet med min bön till Gud, den allsmäktige Herren! För där bad jag också ofta, och efter att jag var viss om att Gud säkert hade hört min bön, och hade gått och kontrollerat huruvida min barnlika bön hade burit frukt – så fanns det ingenting. Det gamla onda var fortfarande som förut.

[3] Då gick jag naturligtvis till min far för att fråga honom varför Gud den allsmäktige ibland har så svårt för att lyssna!

[4] Då sade min far att Gud vet varför Han ibland skickar ett utdraget lidande till den ena eller andra personen för frälsningen av dennes själ, väl uträknat hur lång tid den ena eller andra personen måste göra bot, och då skulle inte bön vara till någon nytta förutom där en sådan syndare har omvänt sig fullständigt! Och se, detta lugnade mig något, men ändå slutade jag inte att be för de fattiga.

[5] Men vid något tillfälle så hörde den käre, store Guden mig snabbt, och det beredde mig enorm glädje! Ty för ett medkännande hjärta finns ingen större salighet i denna värld än att få reda på att den store Guden hör en nästan minderårig flickas bön!

[6] Och att Du, åh Herre, har kommit till oss, verkar för mig som om den store Guden har lyssnat till mina böner! För vi alla har hört från många som har kommit hit, att i Nasaret och dess område utför en viss snickare Jesus sådana alldeles särskilt stora, ja tidigare okända helanden av de sjuka, ja och till och med väcker de döda tillbaka till livet. De blinda ser, de stendöva får sin hörsel fullständigt tillbaka och de stumma får talet åter, och de lama och lytta går upprätt igen – kort sagt, det finns ingen sjukdom som Han inte kan hela ögonblickligen!

[7] Till en början betraktade vi detta som en fabel, men när människor fortsatte att komma till oss, även de som hade blivit mirakulöst helade av Jesus, så började vi tro att det verkligen förhöll sig så.

[8] Då greps jag av en väldigt stark kärlek till denne man för vilka dessa saker var möjliga, och frågade sedan dagligen den käre Guden så fromt och tillitsfullt som möjligt, att Han genom Sin allmakt kunde leda Dig till oss! Och se, Gud hörde mig verkligen och har sänt Dig till oss!

[9] När man sade att Du hade kommit, åh, det är obeskrivligt vilken lycka jag kände då! Åh, som jag skulle ha velat kasta mina armar om Din hals, om jag bara hade haft modet till det! Men för mina föräldrars och syskons skull, så var jag tvungen att lägga band på mitt hjärta. Men idag har den obeskrivligt lyckliga tiden kommit, att få sitta med Dig, Mästaren och Herren, som jag redan älskade bortom all sans och vett ända sedan jag först hörde talas om Honom.

[10] Åh, nu när Du är här och jag har Dig och – åh vilken obeskrivlig sällhet! – kan älska Dig och även bli älskad av Dig. Åh, nu kunde inte ens de mest fulländade änglarna i himlen vara lyckligare än vad jag är nu! – Men nu får Du aldrig lämna oss igen, för då skulle jag behöva dö av alltför mycket sorg!”

[11] Jag säger: ”Nej, nej, du Mitt hjärta! Jag kommer aldrig någonsin att lämna dig och säger dig också att du varken kommer att se eller känna döden. Mina änglar kommer en dag att hämta dig från denna värld och föra dig till Mig, din Fader i evighet! Ty se, du Min käraste Jara, Han som du har bett så helhjärtat till för att få Mig hit, Han sitter nu med dig i Min person och älskar dig med alla himlarnas renaste gudomliga flamma, och du hade rätt när du sade att du var lyckligare än alla himlarnas fulländade änglar! – Lyft blicken så skall du se att det är så som Jag nu har berättat för dig!”

57. Jara skådar himlen öppen

[1] Här lyfter den förtjusande Jara upp sina himmelskt vackra blå ögon mot himlen och tittar som förvandlad, full av den största glädje, in i djupet av himlen som öppnades för hennes ögon. Först efter en tämligen lång stund börjar hon med en himmelskt ren och mjuk stämma att stamma snarare än tala, och säger: ”Ah, ah, ah åh Du store, ytterst helige Gud! Allt som jag skådar är så oändligt bedårande! De oändligt stora himlarna är fyllda med de saligaste änglar! Åh, så oändligt välsignade de måste vara! Men den arma Jara är ännu saligare! Ty den eviga tronen i den stora mitten av den oändligt vida himlen, runt vilken otaliga skaror av änglar knäböjer på solupplysta moln och ropar oavbrutet: ’Helig är Han vars tron står här! Åh, fröjda er ni evigheter, snart skall Han ha slutfört det arbete på jorden som aldrig kan beskrivas, och kommer att inta denna Guds härlighets tron!’ är för närvarande tom, men Han som för alltid har rätt att sitta på den, sitter nu som en människa bredvid den arma Jara! Åh, lova och prisa Honom, ty Hans är den gudomliga kraftens och härlighetens evinnerliga tron!”

[2] Efter dessa ord sjunker hon ner mot Mitt bröst, efter att synen hade stängts för henne, och säger: ”Åh, Du store som allena är Helig! Förskjut mig arma, svaga Jara, för jag vågar fortfarande älska Dig efter allt vad jag har sett! Men jag kan inte rå för att mitt hjärta älskar Dig mer och mer!”

[3] Jag säger: ”Ja, du Mitt lilla hjärta, se, det är därför som Jag visade dig Min härlighet och Mitt rike, för Jag vill att du skall fortsätta att älska Mig mer och mer! Älska därför så mycket du kan, ty en sådan kärlek kommer inte att skada dig”

[4] Därefter klamrar sig Jara fast vid Mig med bägge händerna och pressar Mig så hårt som möjligt till sitt hjärta och Jag säger till personerna i närheten som är fullständigt tysta av häpnad: ”Se och låt detta vara ett exempel för er! Denna lilla flicka, som bara är tolv år gammal, visar Mig kärlek på ett sätt som Jag inte har upplevt i hela Israel. Men för den som älskar Mig som hon, skall Jag ge i överflöd vad denna värld inte har upplevt tidigare och Israel varken har känt eller smakat!”

[5] Efter denna ytterst uppbyggliga scen, som varade ungefär en timme, kom Ebals tjänare och frågade om det var dags att komma in med kvällsmålet.

[6] Ebal säger: ”Om vår Herre Jesus samtycker till det kan ni komma in med det!”

[7] Jag säger: ”Hämta vad ni har! Ty kärleken ger och gläder sig och Jag vill också glädja Mig av vad Jag har gett! Den mat som Jag föredrar mest är emellertid denna lilla flicka, eftersom hon ger Mig vad evigheten inte har givit Mig och inte heller kunde ge!”

[8] Därpå går tjänarna för att hämta den tillagade maten. Men de blir förskräckligt förvånade när ingenting finns kvar av deras tillagade mat, utan istället är skafferiet fyllt med den bästa och mest exotiska mat och de ädlaste frukter och fullt av det mest välsmakande vin. De kommer snart tillbaka och frågar med förundrad iver vad som hade hänt i köket under deras bortavaro, och frågar oss vidare huruvida de skall ta in den nya maten eller om de skulle börja laga mat på nytt.

[9] Jag säger: ”Ta med det som finns i skafferiet, ty idag är ni alla Mina gäster! Mina lärjungar, de två esséerna och fariséerna har redan fått den mat som ni har tillagat. Stör dem inte, ty de måste alltjämt utföra en stor uppgift i Mitt namn, vilken kommer att ta en stor del av deras styrka i anspråk fram till midnatt.” – Därpå gick tjänarna för att hämta den himmelska maten.

[10] Men Ebal och centurionen sade upprymt: ”Herre, denna typ av fenomen överraskar oss inte längre, eftersom vi bara alltför tydligt inser att Du är Herren för Vilken ingenting är omöjligt! Den enda stora frågan som återstår för oss är: ’Hur gjorde vi oss värdiga en sådan nåd?’ Jag svarade emellertid: ”Nu kommer redan maten från himlen! Låt oss fortsätta samtalet efter måltiden!”

[11] Maten sätts fram på bordet, tacksägelser framförs och vid Min anvisning hugger alla djärvt in på maten och drycken. Och centurionen bekänner att han aldrig tidigare har ätit så välsmakande, himmelska rätter eller druckit sådant utsökt vin. Även Min Jara låter sig väl smaka och säger också, att något så välsmakande aldrig har vidrört hennes gom, eller tillfredsställt hennes mage som detta. Kort sagt, alla kan inte nog prisa hur välsmakande maten är, och börjar högljutt prisa Mig som den gode Fadern i himlen.

58. Jesu lära kommer att bli tillgänglig för alla

[1] Men Jag säger dem: ”Välsignad vare er alla för att ni tror att Människosonen har utgått från Fadern i himlen och har kommit in i denna värld för att resa upp de fallna och befria de fångna! Men se till så att ni inte avslöjar något av de speciella tecken som ni har sett från Mig för någon, ty detta skulle vara en dubbel olycka!

[2] Hälften av dem som hörde detta skulle bli irriterade, och inte bara tvivla på vad de hade hört utan stämpla er som dårar, och tala illa om er överallt. Ty en rasande blind person är farligare än hundra som ser! Den andra, lättrogna hälften skulle emellertid ta emot ert vittnesbörd ytligt, och slutligen ta på sig sådana bojor, att de inte längre skulle kunna handla fritt. Och detta skulle innebära att människans fria ande dödas!

[3] Men den undervisning som ni har hört, sprid den vidare till era vänner och bekanta, eftersom Mina ord är en evig sanning, vilka är de enda som kan befria varje människa som tar emot dem, och gör dem till en riktlinje för sitt liv och därmed erkänner att de är en evig sanning som kommer från Gud, som är, var och alltid kommer att vara existensen och det eviga livet hos varje person, som har detta levande inom sig.

[4] Men det kommer olyckligtvis att finnas många som vägrar att höra och acceptera en sådan sanning, och förfölja den likt en fiende. Och andra kommer att fly från den som vore den en dödlig pest, av fruktan för världens mäktiga. Men dem som gör detta skall inte vinna evigt liv inom sig själva, utan ta del av evig död!

[5] Den som älskar sitt fysiska liv och strävar efter att bevara det till varje pris, skall förlora själens eviga liv med kroppens förtidiga död! Men den som flyr det fysiska livet skall vinna evigt liv för själen! – Märk detta väl! Men den som fortfarande har något att fråga om, låt honom fråga! Jag kommer att svara honom.”

[6] Centurionen säger: ”Herre och Mästare, vad mer kunde vi fråga Dig? Vem Du är, det vet och känner vi! Vi vet också vad vi behöver göra, och inser varför det är nödvändigt! Vi vet också och känner det på djupet att Du har evigt liv inom Dig och kan och kommer att ge det till varje person som lever och handlar i enlighet med Ditt ord! Att veta mer skulle vara onödigt för oss människor, och desto mer så eftersom vi i Ditt namn – som en av Dina lärjungar försäkrade mig – till och med kan hela de sjuka genom en levande tro!

[7] Vi är skyldiga Dig evigt tack för en sådan oväntad och för evigt oförtjänt nåd och barmhärtighet, och vi ger Dig den trognaste försäkran att Du har rest upp ett evigt minnesmärke i våra tacksamma hjärtan, som helvetets makter eller tillfälliga stormar inte kommer att kunna riva ner! – Och nu när det har blivit ganska sent på kvällen, tycker jag att vi borde ta vår vila. Men jag insisterar inte på det, även om jag själv måste gå och se hur det går för mitt manskap.”

[8] Jag säger: ”Låt det vara! Ty som igår, är allt i den bästa ordning! Men idag kommer Jag själv att vaka fram till morgontimmarna, och ni kommer att bli övertygade om att det inte var förgäves som vi höll oss vakna. Det kommer att anlända resenärer från Jerusalem idag, och bland dem fariséer och skriftlärda, som kommer att skapa problem för oss.”

[9] Ebal säger: ”Åh, vad synd! Dessa kunde lämpligen hålla sig borta! Sådana gäster är vanligtvis de som är mest obehagliga, ty var och en av dem kräver lika mycket uppmärksamhet som vilka hundra främlingar som helst som betalar för sig, medan de förra vill ha allting gratis och ändå aldrig blir nöjda, särskild som de obestridligen reser å templets vägnar! Åh, Herre, detta var inga glädjande nyheter Du kom med! Ah, vilka förberedelser bör göras här?!”

[10] Jag säger: ”Oroa dig inte! Skafferiet och källaren är fulla, inkvartering för hundratals personer har redan ombesörjts sedan länge, och det behövs inget mera. De skickades ut till Nasaret från Jerusalem på grund av Mig, men eftersom de kommer att hitta Mig här, så kommer de inte att komma till Nasaret. Ni kommer alla att bli irriterade på dem i morgon, men Jag å Min sida skall servera dem det rena vinet till den grad att de redan i morgon kommer att lämna denna plats fulla av bitterhet och raseri!”

[11] Ebal säger: ”Men då har vi djävulen om halsen! Ty dessa kommer att avlägga ett eländigt och nesligt vittnesbörd om oss i templet!”

[12] Jag säger: ”Det kommer ordnas så att de inte säger så mycket därhemma!” Denna Min förklaring följdes av en tyst stund, där alla i rummet höll tysta men var sysselsatta i sina hjärtan.

59. Sjuka anländer till Ebal. Gästerna från Jerusalem på sitt uppdrag (Matt 14:35)

[1] Några ögonblick senare blev det livligt framför huset. Man kunde höra alla möjliga språk medan den grekiske grannens hund började föra ett hemskt oväsen, och Ebal sade: ”Ve och fasa, de som skulle komma verkar redan vara här!”

[2] Jag säger: ”Inte än. Dessa är de sjuka (Matt 14:35), men det kommer inte dröja länge förrän de tillkännagivna är här! De sjuka kommer emellertid att dröja kvar tills i morgon, ty tillräckligt många av dem har helats idag. Men gå likväl ut och låt föra alla dem som har kommit hit till ett värdshus, och ge dem som hungrar och törstar något att äta och dricka!”

[3] Vid dessa ord går Ebal genast ut till sin gårdsplan tillsammans med sina tillkallade hustjänare, och finner att den är proppfull med alla slags sjuklingar, däribland greker, romare och egyptier. Alla dessa bad att få komma till Mig, så att Jag skulle göra dem friska och krya.

[4] Men Ebal visade dem till ett värdshus och lät sörja för var och en efter deras behov. Efter detta kom han tillbaka till vår sal, och sade: ”Allt lov till Herren! Dessa har tagits om hand för idag och orsakat mig väldigt lite möda och arbete. Om man bara kunde sörja för de tillkännagivna eländiga stackarna från Jerusalem på samma sätt! Men med dessa kommer vi inte att komma undan lika lätt.

[5] Medan Ebal, som hade placerat ut vakter på grund av de ankommande fariséerna och skriftlärda, gick och hängde med huvudet, steg en tjänare in i salen och tillkännagav till Ebals förskräckelse att dessa redan hade anlänt. Ebal skyndar ut för att välkomna dem, tillsammans med sina två fruar och äldre döttrar som kommer med för att stötta honom, och Ebals söner gör detsamma, och bara den kära Jara stannar hos Mig.

[6] Men centurionen som också satt bredvid Mig, sade: ”Om jag var i Ebals ställe, skulle jag mycket väl veta vad jag skulle göra! Jag skulle beordra mina underlydande att prygla dessa karlar! Vad kunde de göra mot honom? Och detta skulle inte vara det första välkomnandet av det slaget som de har råkat ut för! Jag skulle göra processen kort med dem! Och om de skulle komma in hit, så kommer jag i vilket fall att spela dem ett litet spratt vilket skulle få dem att skaka till kropp och själ, som om de hade drabbats av pestfeber! Jag skall fråga dem på vems order de närmade sig en plats under romersk ockupation mitt i den mörkaste natten, och jag skall visa dem hur varje lokal befälhavare har auktoritet att arrestera alla, oavsett ställning eller trosbekännelse, och om de inte kan redogöra för sin överträdelse, överlämna dem till den stränga domstolen. Jag kommer visserligen inte att göra detta mot dem, men jag kommer att ingjuta skräck i deras onda hjärtan, så att svetten lackar ner till deras hälar.

[7] Jag säger: ”Min vän, gör vad du vill, Jag kommer inte sätta upp några hinder för dig här, men om du tänker utöva din auktoritet här så måste du stiga ut nu och klara upp det med dem utomhus, genom att tillkalla några av dina underlydande!”

[8] Centurionen säger: ”Herre, låt mig sköta det här, ty jag vet alltid hur jag skall hantera mina lagar och min auktoritet!”

[9] Efter dessa ord tillkallar han en underlydande som står vakt i förgården. Den senare skyndar sig in i salen och anhåller genast om centurionens order.

[10] Men centurionen sade till honom: ”Skicka iväg löparen till lägret på en gång, och den som är ställföreträdande skall skicka hit trettio man utan dröjsmål!” – Vakten lämnar genast rummet, och redan efter tio minuter stiger trettio män in i salen tillsammans med den ställföreträdande, vilket inte märks av fariséerna som vilar på gatan och låter sig lovas och prisas. Ställföreträdaren frågar centurionen vad som skall göras.

[11] Centurionen säger: ”Inte mycket just nu. Det enda här är att upprätthålla den respekt som främlingar har att iaktta. Och om de inte skulle vara förtrogna med romerska lägerregler, så kommer vi att inskärpa dessa hos dem. Så bete er därför lugnt och allvarsamt här, och följ noga mina tecken. Seså!

[12] Strax därefter öppnar Ebal dörren till salen och tjugo fariséer och skriftlärda stiger in. Det säger sig självt att de tjugo hade ett stort antal följeslagare med sig, såväl som många åsnor och mulor för att flytta sina många tillhörigheter, och följeslagarna, djuren och all packning var tvungna att tas om hand. När alla fariséer och skriftlärda hade kommit in i salen, så granskade de genast sällskapet i salen och frågade värdshusvärden vad den romerska militären gjorde där.

[13] Ebal säger: ”De måste ha hört att ni skulle komma hit, och de kom hit för att för att visa er tillbörlig respekt.”

[14] En av fariséerna säger: ”De ser inte alls ut som romare! Men låt det vara som det vill med den saken – vi är hungriga och törstiga, så låt föra fram mat och dryck!”

[15] Ebal sätter genast alla händer och fötter i huset i rörelse förutom Min Jaras, och på några ögonblick är ett stort bord väl uppdukat.

[16] Fariséerna tvättar sina händer och hugger in. Inom kort är allt uppätet och sextio bägare vin uppdruckna. Vinet gör dem pratsamma och de börjar att göra alla slags förfrågningar, och berättar snart anledningen till varför de har rest hit, och hör sig för om Mig och säger: ”Vet ni här ingenting om en vagabond som sägs vara en infödd från Nasaret? Den här personen, troligen en snickare till yrket, sägs utföra oöverträffad trolldom, och sprider en ny lära om Gud, helar de sjuka, fördriver andar och hetsar upp folket mot templet och mot kejsaren. På grund av honom är vi på väg mot Nasaret för att undersöka denna sak. Men eftersom han sägs driva omkring i hela Galiléen, så kanske ni har närmare information om honom här!”

60. Händelse med centurionen och tempeltjänarna

[1] Här tar centurionen till orda, och säger: ”Den man som ni frågar om känner jag mycket väl, och jag känner till alla Hans gärningar, och även de som Han för några veckor sedan utförde i området Kis, där Han genom sin gudomliga profetiska ande avslöjade för domaren Faustus att de kejserliga skattepengarna och andra skatter, som kommer från Pontus och Anatolien, togs från den romerska transport-karavanen av sådana som er på ett högst skamligt listigt sätt, vilket orsakade den största förlägenhet för överståthållare Cyrenius och utsatte hela Galiléen och förvisso hela den judiska staten för den största fara.

[2] Det är uteslutande denne Jesus som överståthållaren, hela den judiska nationen såväl som ni själva har att tacka för att ni fortfarande lever! Ty om de sagda kejserliga pengarna som rånades av era likar inte hade kommit upp till ytan, så skulle hela landet ha ödelagts genom eld, medan alla skatter i Judéen inte skulle ha räckt till för att sona brottet! Men att detta passerade så lugnt och stilla för er och era likar har ni endast Jesus, den störste och visaste och mäktigaste profeten, att tacka, och det är därför i högsta grad illa och orättvist av er att gå ut och förfölja den man som ni har att tacka för allting – era liv och er existens.

[3] Men det som ni just sade, att ni gick till Nasaret för att gripa och undersöka Jesus som den störste förbrytare, det är Han minst av allt! Han hetsar inte upp någon, varken mot er själva och ännu mindre mot kejsaren, annars kunde inte Cyrenius vara Hans vän, vilket är något jag känner väl till!

[4] Men nu till något annat, mina tempelherrar! Ni känner säkert till det faktum att det här i Gennesaret finns ett romerskt militärläger sedan flera år tillbaka, varför varje person, utan hänsyn till ställning eller nationalitet, måste ha med sig giltiga resehandlingar undertecknade av de romerska myndigheterna, om han vill passera genom lägerområdet med sin hud intakt. Som befälhavare över denna plats och förvisso hela området, så ombeds ni därför att visa upp sådana handlingar, och särskilt eftersom ni kom hit nattetid. Utan dessa skulle jag vara tvungen att gripa er, och låta prygla er offentligt i morgon, och slutligen skicka tillbaka er till Jerusalem som fångar. Ha därför godheten att uppvisa era erforderliga resehandlingar!”

[5] Fariséernas ledare säger: ”Herre, som ledare från Jerusalem är jag den levande resehandlingen för alla, och vi har inget behov av någon annan! För precis som du är en ledare, så är jag det också, och med kejserligt privilegium kan jag resa dag som natt över hela Israel! Vi är smorda av Gud, och ve alla som skulle bära hand på oss!”

[6] Centurionen säger: ”Det kejserliga privilegiet sträcker sig endast till lägerfria områden, men på platser där det finns ett öppet militärläger gäller inte det kejserliga privilegiet!

[7] Ledaren säger: ”Vi har aldrig informerats om en sådan lag och behöver därför inte följa den, för vi är inte så dumma att vi företar oss en resa utan att förse oss med allt som är nödvändigt för vår säkerhet. Men om detta är nödvändigt skall vi genast skicka iväg budbärare till Jerusalem, och vid denna tid i morgon kan du ha de erforderliga resedokumenten i din hand.”

[8] Centurionen säger: ”Det behövs inte, ty det är upp till mig att tro på er utsaga eller inte. Men jag skall iaktta er noggrant, och om jag skulle upptäcka det minsta som är misstänksamt så blir ni ögonblickligen mina fångar! För närvarande och under återstoden av er vistelse, kommer ni likväl att få en bastant vakt, som kommer att ledsaga er till gränsen till detta område mot en betalning av hundra silvermynt. Om ni hade haft de erforderliga resedokumenten med er, skulle ni emellertid ha sluppit att betala!”

[9] Ledaren säger: ”Detta skall värdshusvärden betala för oss, eftersom vi inte får ta några pengar med oss på en resa, ty jorden är Guds och vi är Hans tjänare, och har av Gud fått rätten att kalla hela jorden vår egen, och att skörda där vi inte har sått! För varje jude vet att allt han har, bara är något som han har lånat av oss, och som vi kan ta tillbaka närsomhelst. Av denna enkla anledning kan vi inte gå någonstans i Israel som främlingar utan endast som herrar och enda ägare, och vi har av Gud fått rätt till varje hus, varje jordbit, alla pengar och andra skatter. Därför kan vi mycket väl beordra Ebal att betala de hundra mynten för vår räkning, för han har tagit dem från vår mark! Och om han inte gör det ger vi bort alla hans ägodelar till någon annan som inte kommer att oroa sig för hundra silvermynt!”

[10] Eftersom detta direkt berör Ebal, så öppnar han slutligen munnen och säger: ”Mina herrar, där tar ni något miste. Ty för det första har denna plats varit en fri plats sedan gammalt, som ingen annan än Gud och kejsaren kan göra anspråk på, och för det andra så skaffade jag detta ställe genom äktenskapet med min andra fru, som var en grekinna av födsel och blev först genom mig en judinna, eftersom hon var husets enda dotter, och hela denna stora egendom tillhör därför inte mig utan min andra fru och hennes döttrar efter henne. Därför äger jag ingenting, och ingenting kan därför tas ifrån mig. Så ni måste därför betala de hundra mynten själva! Om ni inte vill tro mig så fråga då centurionen här, som är min överordnade, så kommer han att berätta det för er!”

[11] Centurionen säger på en gång: ”Ja, ja, så är det! Ni måste själva betala de hundra mynten! Det kommer inte hjälpa att bönfalla eller att komma med ytterligare invändningar, ty här är jag själv den ende som ger order och ställer krav!”

[12] Ledaren säger: ”Men vad sägs om att vi genast skickar iväg vår budbärare, en bra hästkarl, till Jerusalem, så att han är tillbaka här med det erforderliga dokumentet i morgon vid lunchtid?”

[13] Centurionen säger: ”Det gör ingen skillnad! För de hundra mynten måste ni redan betala eftersom ni kom hit utan sådant erforderligt dokument; därför inget mera prat om detta ämne!”

[14] Ledaren säger: ”Vi har ändå inga pengar på oss, för vi tar aldrig med oss pengar när vi reser, eftersom vår lag är sådan! Varifrån skulle vi ta pengarna nu?”

[15] Centurionen säger: ”Det blir mitt bekymmer! Där pengar saknas finns det en panträtt. Era värdepapper, som jag hör att ni bär med er i stort antal, är säkert värda de hundra mynten!”

[16] Ledaren säger: ”De är förvisso värda tusen gånger så mycket, men allt detta är helgat åt Gud, och Gud skulle låta den dö plötsligt som tillskansar sig dem! Därför får du inte vidröra dessa saker och ännu mindre ta dem!”

[17] Centurionen säger: ”Så illa kommer det inte att gå! Vi skall se huruvida detta verkligen är fallet med era värdepapper som är helgade åt Gud!”

[18] Alla fariséerna skriker: ”Nej, nej, nej! Vi får nog ihop de hundra mynten, för vårt tjänstefolk har säkert pengar på sig!”

[19] Här går en farisé ut, och tar in en pung med hundra mynt, och överlämnar den till centurionen, som räcker den till sin ställföreträdande som räknar pengarna. Då nu summan är rätt, befaller centurionen ställföreträdaren att lägga pengarna i kassan för de fattiga syndarna, vilket ställföreträdaren gör omedelbart.

[20] Ledaren säger emellertid: ”Det är ett ganska konstigt förfarande här att lägga helgade pengar i kassan för de fattiga syndarna, eftersom vi är Guds tjänare. Vet du inte att den som förolämpar en Guds tjänare också förolämpar Gud?”

[21] Centurionen säger: ”Vad har er gud med mig att göra!? Jag är romare och vet vad jag vet och vad jag tror på! Er gud som ni nu tjänar kommer emellertid aldrig bli min gud! För mig är ni de största syndarna av alla, och därför hör era pengar som ni har helgat åt er gud hemma i kassan för de fattiga syndarna! – Förstår ni detta?”

[22] Ledaren säger: ”Ja herre, vi förstår att vi har att göra med en orubblig hedning som, likt alla orubbliga romare, djupt föraktar oss tillsammans med vår gudomliga lära!”

[23] Centurionen säger: ”Inte så djupt som ni tror, för även vi erkänner den gamla, äkta judendomen. Det är bara era nya stadgar, er egen trolöshet och ert eget himmelsskriande bedrägeri av allehanda slag som vi föraktar tre gånger mer än själva döden. Ty det finns inget spår i er av den gamla tidens judendom bortsett från namnen. Men var är de utsökta verk av dem som ni härstammar från och som gav er den visa läran och lagarna? Jag vet mycket väl hur det stod till med er förbundsark. Men hur ser den ut nu? Var är Guds ande som svävade ovanför den?”

[24] Ledaren säger: ”Allt är fortfarande som det var på Arons tid!”

[25] Centurionen säger: ”Eller kanske tvärtom! Lyssna här! För knappt tre år sedan var jag själv inne i er så kallade allra heligaste, och det till en avgift av sjuhundra silvermynt. Men vad såg och luktade jag? En järnlåda på ett ställ, från vars mitt en livlig naftalenflamma brann vars något motbjudande lukt inte påverkade min näsa alltför angenämt! De nämnda ingredienserna i den så kallade förbundsarken var med säkerhet yngre än Moses och Aron, och min börs var väldigt ledsen efter att jag hade tömt den så mäktigt på grund av er dårskap och bedrägeri! Säg inte en stavelse till om den till mig, för jag är en som himmelsvitt genomskådar ert bedrägeri! Se här, om jag vore kejsare men den kunskap som jag har, så skulle jag undanröja hela templet! Er tur är bara att jag inte är kejsare, men vad kejsaren inte har gjort mot er kommer hans efterträdare att göra.”

[26] Ledaren säger: ”Herre, om du vet detta, så ber vi dig att hålla tyst om det för folkets skull, för om folket fick reda på det skulle vi behöva frukta det mest oregerliga uppror!”

[27] Centurionen säger: ”Var inte rädda för det! För nästan alla galiléer känner till det, och ändå är det inte det ringaste tal om något folkuppror! Ty vi romare finns där, och vi är tillräckligt mäktiga för att slå ner varje uppror vid rötterna!”

[28] Ledaren säger: ”Nå, herre, vi har betalat och är följaktligen kvitt, så låt oss därför lämna denna sak. Men om du har närmare upplysningar om den ökände magikern Jesus, så var så vänlig och berätta hur det förhåller sig med honom och hans tvivelaktiga lära och gärningar, så att vi har något att rapportera tillbaka till templet om!”

[29] Centurionen säger: ”Jag har redan sagt er att jag känner Honom väldigt väl, och jag skulle ha låtit gripa Honom för länge sedan om det hade funnits det minsta tecken på revolt. Men som saker och ting ligger till är jag övertygad om den raka motsatsen, och jag kan därför bara ge Honom det bästa vittnesbörd. Om ni skulle vara som Honom så skulle Jerusalem vara Guds eviga och förnämsta stad genom alla tider, och Guds ande skulle fortfarande sväva över förbundsarken som på Arons tid! Men ni är raka motsatsen till Honom, varför er stad och ert tempel inte kommer att hålla mycket länge till! Rapportera detta till era kollegor, så att de må veta om den sandiga jord som deras stad och tempel är byggda på! – Men i morgon kommer ni få reda på mer med era ögon och öron, så nu kan ni gå och vila er!”

[30] Ledaren säger: ”Vi kommer att stanna kvar här vid bordet, för dina illavarslande ord kommer att beröva oss sömnen i flera dagar! Den som kan slumra till, låt honom göra så, men jag för min del kommer säkerligen att förbli vaken!  – Där borta i hörnet av bordet sitter en gäst med en liten flicka!? Vem är han? Måste vi ta hänsyn till honom eller är han en av dina fångar, tillsammans med den lilla flickan? Saknar han kanske också resehandlingar?”

[31] Centurionen säger: ”Om denne har ni inte någon rätt att göra förfrågningar, Han står under mitt beskydd! Men i morgon hoppas jag ändå att ni kommer att lära känna Honom närmare.”

61. Kärlekens kraft

[1] Efter dessa ord frågar ingen av fariséerna något mera.

[2] Därefter stiger Jag upp och hälsar på centurionen, som besvarar hälsningen med mycket värme och innerlighet, och beledsagar Mig och Jara, i sällskap med Ebal och hans fruar och övriga barn, till ett rum där ett gott nattlogi har förberetts åt Mig.

[3] Jag säger emellertid till centurionen: ”Om ni alla vill stanna hos Mig i natt, så kan ni stanna. Men om ni vill gå och lägga er, så kan ni göra det också! Om ni stannar, kommer ingen att ha saknat någon sömn på morgonen. – Förresten, som Min sanne vän förhandlade du väldigt väl med fariséerna. De är nu väldigt rädda och spända och kommer att räkna sandkornen i sitt ur, och kommer att invänta den kommande dagen med stor otålighet!

[4] Det var ändå bra att Mina lärjungar, som fortfarande kämpar med esséerna och gruppen av fariséer och nästan helt har fått över dem på sin sida, inte steg in i matsalen när ett sådant förfärligt oväsen ägde rum! Ty detta skulle ha skapat en ogynnsam uppståndelse! Men, så ville Jag ha det och det kunde därför inte ha varit på annat sätt! – Men vad skall Jag göra med Min käraste Jara? Denna lilla flicka kommer aldrig att lämna Mig!”

[5] Den lilla säger: ”Herre, så länge som Du bor i vårt hus, kommer aldrig Jara att lämna Din sida, och om det vore möjligt för Dig att dö, så skulle Jara dö med Dig! Men när Du lämnar vårt hus igen och inte Jara kan gå med Dig, så kommer jag att stanna hemma och sörja och be Fadern i Ditt hjärta att leda Dig tillbaka till henne, för utan Dig kan Jara inte leva längre!”

[6] Jag säger: ”Se, detta är ett passande exempel på hur man bör älska Gud, för att bli älskad av Honom i lika stor utsträckning! Förvisso, Guds kärlek greppar allt och det finns för evigt ingen vrede eller hämnd i den, men det finns fortfarande en stor skillnad i hur en människa älskas av Gud. Så länge som en människa andas och lever, är det ett bevis på att Gud genom Sin kärlek ger henne liv, annars skulle hon ha varit död för länge sedan.

[7] Den som älskar Gud som denna lilla gör här, manar emellertid på Gud att komma och bo i hjärtat hos den älskande människan! Och Gud kommer genom Sin ande och bor i hjärtat som älskar Gud över allt, och därmed har en människa det eviga, odödliga livet och är fullständigt ett med Gud!

[8] Det är visserligen inte alla givet att älska Gud lika mäktigt som är fallet med denna Min allra käraste Jara. Men varje människa kan likväl älska Gud med all sin styrka, och Gud kommer därför att fylla detta hjärta med Sin ande och Sin nåd och kommer för evigt inte att tillåta henne att falla ner i avgrunden. Och om hon snubblar så kommer hon alltid att bli hjälpt upp igen och det eviga livet kommer att förbli i henne för evigt.

[9] Och nu, Min käraste Jara, eftersom du älskar Mig så mycket, så måste du berätta en liten historia för oss, ty Jag vet att du är rikt utrustad med historier av alla de slag!”

[10] Jara säger med ett ljuvt, barnsligt leende: ”Åh Herre, bespara mig detta! För något sådant skulle se alldeles för löjligt ut vid Din oändligt klokaste sida!”

[11] Jag säger: ”Nej, nej, du Min allra käraste Jara, detta får inte bringa dig ur fattningen, ty du kan alltid och för evigt förvänta dig det största tålamod av Mig! Ty se, Jag förstår redan små barns gråt, för att inte tala om deras tal! Ibland har du ganska konstiga drömmar, kom och berätta om en sådan dröm för Mig!”

62. Jaras dröm om korsfästelsen och uppståndelsen

[1] Jara säger: ”Tja, det kunde jag göra, men mina drömmar är normalt sett ganska förskräckliga och visar mig världens människor i deras mest ohyggliga form, och istället för dem ser jag bara demoner! Och så hade jag för inte så länge sedan en dröm! Jag såg en underbar person som liknade Dig, åh Herre, en hel del. Denne person såg jag hopbunden med rep som en brottsling. 

[2] Jag frågade de gråtande människorna som följde honom, vad denna underbara människa kunde ha gjort för att världens människor skulle behandla honom så illa. Och en efter en av de gråtande personerna berättade för mig: ’Han var en mäktig välgörare för mänskligheten. Han begick aldrig någon orättvisa och den klaraste sanningen var hans muns honung. Till de härsklystna fariséerna som suktade efter världen sade han sanningen, och därför lät de den svage romerske ståthållaren döma honom till döden på korset. De leder honom nu till avrättningsplatsen; kom med och se vilken belöning den störste människovännen får av de onda, mest själviska människorna!’

[3] Och jag gick med de gråtande människorna upp på en låg kulle och såg den ärliga människan, som var helt blodig på grund av rappen och slagen, och han drog ett tungt kors och på hans huvud bar han en törnekrans för att förvärra hans lidande. Vid avrättningsplatsen klädde man av honom och kastade honom obarmhärtigt på korset likt ett vilt djur. Sedan tog de många vassa spikar och körde in dem genom händerna och fötterna med tunga hammare, och satte så fast honom vid det hårda och tunga korset på det mest ohyggliga sätt! – Åh Herre, detta var en fruktansvärd syn! Om jag bara tänker på denna dröm, så blir jag alldeles vimmelkantig! – Till slut lyftes korset upp och placerades i ett redan gjort hål och kilades fast för att det skulle stå stadigt.

[4] Det mest mirakulösa med detta var emellertid att till och med under en sådan tortyr så yttrade inte denne övermåttan ärlige person ett enda jämrande ljud, medan de andra två skrek och tjöt något enormt, dessa som inte torterades på långt när lika grymt!

[5] Här vaknade jag upp och hela min kropp skakade. Herre, en sådan dröm är verkligen inget skämt för en så ömsint flickas hjärta som mitt! Sedan bad jag genast den käre Fadern i himlen att Han inte längre skulle låta mig få sådana tunga och kvalfyllda drömmar. Och se, fram tills nu har jag verkligen inte behövt uthärda några sådana tunga drömmar! Min far berättade alltid för mig att drömmar är som tomt skum och härrör från tungt blod. Mycket möjligt! Om jag då hade sådant tungt blod, skulle jag behöva vara klumpigare än jag i själva verket är, men annars är jag en kvick och glad flicka – så hur kan jag då ha tungt blod?”

[6] Jag säger, som har blivit lite dyster under historien: ”Nej, nej, du Min käraste Jara, du har eterlätt blod, men din dröm är av största betydelse! – Men nog om det, tiden skall vara din lärare i detta; hur välsignad du är att ha sett en sådan dröm! Bara några få profeter fick förmånen att få se detta i sina syner.

[7] Mycket av detta är emellertid dolt för människorna på denna jord. Det stora ’varför’ kommer de först att få veta på den andra sidan! – Men berätta nu en annan dröm för Mig, som du drömde tre dagar senare om samme person!”

[8] Jara säger: ”Åh, jag föredrar mycket hellre att berätta denna, eftersom den är många tusen gånger muntrare! Mycket tidigt på morgonen befann jag mig plötsligt i en väldigt vacker trädgård, från vilken jag olyckligtvis kunde se avrättningsplatsen från min tidigare dröm. En sådan utsikt fyllde mig med så stor rädsla att jag i min dröm började be till den käre Fadern i himlen att Han skulle förskona mig från en liknande syn, för jag såg olyckligtvis fortfarande de tre välbekanta korsen stå upprätt vid avrättningsplatsen.

[9] Men då kom meddetsamma en underskön yngling emot mig, och tröstade och styrkte mig med de ord som jag har lärt mig utantill: ’Var inte rädd du späda, rena själ! Vad du såg för tre dagar sedan var tvunget att inträffa enligt Guds rådslut, för annars kunde aldrig någon människa bli räddad och se Guds ansikte. Den som korsfästes var Guds Son och Gud var i Honom. Men nu efter tre dagar kommer denne Guds Son att uppstå från Sitt gudomliga kötts död genom Sin alldeles egna kraft, och kommer hädanefter att härska över hela oändligheten, och Hans rike och Hans herravälde kommer för evigt aldrig att ta slut, och alla makter och krafter kommer att knäböja inför Hans namn och de som inte vill knäböja kommer att förgöras av Honom. Men det sista, saligaste ögonblicket närmar sig, så var därför uppmärksam på den tungt förseglade gravstenen!”

[10] När ynglingen hade sagt detta, se, så lyfte sig den tunga gravstenen från graven av sig själv, och från densamma steg gladlynt, fast likväl med en ytterst värdig min, samme man som jag såg bli så fruktansvärt korsfäst tre dagar tidigare. Jag såg till och med märkena på hans händer och fötter, och jag tvivlade inte ett ögonblick på att det var han.

[11] Och mannen kom till mig och sade med en oändligt välljudande stämma: ’Detta som du har sett här i en dröm var bara ett skenbart exempel på det som kommer att hända i verkligheten inom en nära framtid. Innan dess kommer du emellertid att se Mig i verkligheten, och efter Min uppståndelse ganska ofta!’ – Efter dessa ord vaknade jag igen och jag har tänkt mycket på dem. Men bortsett från Dig så liknade ingen honom i verkligheten!”

[12] Jag säger: ”Tja, kanske är det Jag? – Men nu inget mera om detta och därför något helt annat för i morgon!”

63. Centurionen diskuterar tempeltjänarnas ondska med Herren

[1] Herren: ”Fariséerna, som har rest hit från Jerusalem på grund av Mig och som vår vän skrämde upp på ett i sanning klokt sätt, kommer att ansätta Mig hårt i morgon, när de väl har förstått vem Jag är. Men för första gången skall Jag servera dem rent vin att smaka på, det vill säga att Jag kommer att uppriktigt säga dem hela sanningen rakt upp i ansiktet på dem.

[2] De sjuka som är här och de som ännu inte har kommit, behöver bara röra vid fållen på Mitt ytterplagg – så kommer de att bli friska. Därefter skall Mina lärjungar äta sitt morgonbröd med otvättade händer, och detta kommer att räcka för att få alla de äkta ärkefilistéerna bland fariséerna och de skriftlärda att se rött. Sedan kommer de omedelbart att börja med sina välbekanta kuggfrågor, och Jag kommer att ge dem svar som kommer att smaka surare och bittrare för dem än vinäger och galla, en välkänd dryck som de släcker de fattigas törst med. – Men nu skall vi tillbringa de två timmarna innan gryningen i tystnad.

[3] Mina lärjungar har nu gått för att vila sig, tillsammans med sina två esséer och gruppen av fariséer, och hade gjort ett gott arbete, ty de hade vunnit över dem alla för Mig. Men de två unga fariséerna, Pila och Ahab, den förra från Kis och den senare från Jesaira, båda huvudtalare och på samma gång nyktra, kloka människor, är redan Mina lärjungar sedan en längre tid tillbaka. Dessa, som kom hit först igår morse, sällade sig genast till Mina lärjungar och har stöttat Mina lärjungar i deras omvändelse-arbete på ett mycket fördelaktigt sätt. Ty Mina lärjungar är alla fiskare, bortsett från tre, och har fortfarande inte tillräckligt skickliga tungor, och därför var de bägge unga fariséerna till stor nytta för dem.

[4] Du Ebal gå emellertid bort och säg åt lärjungarna att de i morgon skall äta sitt bröd med otvättade händer, medan de andra, omvända fariséerna och skriftlärda tillsammans med de bägge esséerna skall hålla sig gömda tills jerusalemiterna har gett sig av. Först då skall de dyka upp, och då välsignar Jag dem. Det är upp till dem om de vill byta till andra kläder, eller i människors ögon förbli vad de var fram tills nu. Gå och säg detta till lärjungarna och de andra – ni vet redan till vilka!” – Ebal går genast iväg och gör precis så som Jag hade sagt åt honom. Och alla är glada över den här nyheten, och lovar att strikt hålla sig till allting som Jag har meddelat dem.

[5] Ebal återvänder och berättar om det goda mottagande som hans uppdrag hade fått. Alla gläder sig åt det, och centurionen säger: ”Jag ser verkligen enormt mycket fram mot i morgon, men detta säger jag också, särskilt uppmuntrad av den älskade Jaras speciella dröm, att jag inte kommer att skämta med dessa karlar. Så snart som de börjar att ställa till besvär så kommer jag låta dem pryglas, så att deras onda blod rinner nerför deras ryggar i strilar. Ty för dessa odjur betyder tillrättavisningar ingenting utan sporrar dem bara till större hämnd, men ett offentligt prygel så att de nästan dör kommer att kyla ner dem i deras onda iver. Det är inte säkert att jag kommer att göra det, men inte heller att jag inte kommer att göra det!

[6] Det kan mycket lätt vara så att det finns en liten möjlighet att dessa karlar och deras medhjälpare i Jerusalem begår mot Dig, käre Herre och vän, vad flickan såg i den första drömmen! Jag säger, det finns en väldigt liten möjlighet att den högst omanlige, svage ståthållaren Pontius Pilatus kommer att spika upp Dig på korset på det sättet!

[7] I sanning, om jag vore ståthållare i Jerusalem, skulle någon bara våga bära hand på Dig! Honom skulle jag hänga upp på korset tio gånger och först då bryta hans ben! Men olyckligtvis är jag stationerad här och skulle inte kunna komma till Din undsättning, och inte heller Dina vänner Cyrenius och Kornelius. Därför måste man börja kyla ned dessa karlars fördärvliga mod i förväg, för att skrämma dem ordentligt, så att de i framtiden inte skulle våga lägga sina förskräckliga tassar på gudomliga män som Dig Själv, av vilka Du är den allra högste, var de än befinner sig!

[8] Åh vänta, ni uslingar, i morgon blir det så varmt att jag kommer att få er att svettas blod! När karlarna har fått några riktigt hårdhänta lektioner, skulle jag nästan slå vad om halva det romerska imperiet att de kommer att ge upp sitt onda handlande – åtminstone i sina grymmaste delar – men först måste deras onda läder bli ordentligt garvat! Dixi (’jag har talat’)!”

[9] Jag säger: ”Du kan visserligen göra som du vill, och Jag kommer inte att säga ’gör det inte’. Ty du är en av Mina klokaste vänner som Jag har råkat på. Du har verkligen en rätt takt i dina ord och gärningar, men Jag säger dig att det inte kommer att göra någon skillnad för denna onda typ, utan bara göra dem ännu ondare och mer illasinnade. Ty de som en gång är Satans, de är det helt och hållet, och då och då kan man med ord vända dem till något bättre, precis som Mina lärjungar nu har gjort, och som var fallet i Nasaret där ledaren tillsammans med fariséerna och de skriftlärda omvändes till Min lära. Men inte mycket kan göras i stor skala, och lika lite med din metod! Ty emedan du kan driva ut en demon med piskan, så kommer tio att komma in i hans ställe, som var och en är värre än den förste.”

[10] Centurionen säger: ”Så sant som mitt namn är Julius, så kommer jag varken att låta prygla eller hudflänga någon av dessa karlar, förrän vid absolut nödläge, och ve då de karlarna!”

[11] Jag säger: ”Där har du helt rätt igen! Man måste sträcka ut sitt tålamod så långt som möjligt. Men när den yttersta gränsen är nådd är det nödvändigt att utan vidare dröjsmål och utan någon form av förskoning, slå till med blixtar och dunder, annars kan syndarna börja tro att man skämtar och leker med dem som med de små barnen!”

[12] Centurionen Julius säger: ”Helt och hållet min maxim! Det ska mycket till innan jag straffar någon, men om någon som är oförbätterlig tvingar mig till det så kommer han också att komma ihåg länge att han blev straffad av mig! – Men nu tror jag att jag borde vila några timmar, ty det har börjat dagas!”

[13] Jag säger: ”Ja, låt oss göra det här, var och en på sin plats.”

[14] Därpå är allt tyst, och en kort men honungssöt sömn faller över varje öga. Och när alla sedan vaknar, är var och en styrkt som om han hade sovit och drömt hela natten på en mjuk sovplats.

64. Helande i stor skala genom att vidröra Herrens mantel

[1] Alla förundras över den styrkande sömnen, medan solen redan har börjat lysa på bergstopparna. Ebal säger genast åt sina fruar att ordna fram ett färskt och vällagat morgonmål, och kvinnorna skyndar tillsammans med sina äldsta döttrar att skaffa fram ett rikligt och gott morgonmål, vilket de lätt kan göra eftersom deras skafferi är fullproppat uppifrån och ned.

[2] Fariséerna har redan tagit över sitt bord i matsalen så att ingen annan kan få plats vid deras bord, och Ebal lät genast ställa fram morgonmålet åt dem, vilket bestod av bröd, vin, lite stekt fisk och vaxkaka. Först när dessa hade ätit färdigt, lät Ebal duka upp ett annat stort bord för Mig Själv, Mina lärjungar, centurionen och Ebal och hans fruar och barn.

[3] Men innan Jag steg in i matsalen, lät Jag Ebal föra fram alla sjuka som väntade på Mig i det stora sällskapsrummet och berättade för dem att de bara behövde vidröra Min mantel för att genast bli friska. – Ebal gick och gjorde som Jag hade befallt honom.

[4] Därefter steg Jag in i matsalen med centurionen, Mina lärjungar och lilla Jara, som inte vek ett steg från Min sida, och satte Mig ner vid bordet utan att titta på fariséerna och ännu mindre hälsa på dem, vilket var en stor sak för dem.

[5] När Jag och centurionen och lärjungarna hade satt oss, steg närmre två hundra sjuka in i matsalen och frågade Mig om de fick röra vid fållen på Min mantel. Och Jag tillät dem att göra detta, medan Jag och Mina lärjungar och de övriga tog för oss av morgonmålet. Snart skockades alla som var sjuka runt Mig och rörde vid utsidan av Min mantel, och alla som rörde vid den blev friska (Matt 14:36).

[6] Men de övermåttan avundsjuka fariséerna och skriftlärda gömde sig bakom några av de sjuka, och sade till dem i hemlighet: ”Rör inte vid nasaréns klädnad, denne som vi redan känner, så kommer ni fortfarande att bli friska!” – Och de som lät sig avrådas av fariséerna och inte rörde vid Mitt klädesplagg, förblev sjuka.

[7] När de insåg detta kom de till Mig igen och frågade Mig om de kunde få röra vid Mitt klädesplagg. Jag tillrättavisade dem emellertid och sade: ”Har ni kommit på grund av Mig eller fariséerna, som övertygade er att inte röra vid Min mantel? Dem som ni trodde på är också dem som borde hjälpa er, gå till dem!”

[8] Detta snappade fariséerna lätt upp och vände sig rosenrasande om. De gick snart över till Mig, och deras ledare sade till Mig: ”Så du är den för vars skull vi var tvungna att gå från Jerusalem till Nasaret?”

[9] Jag ger inte ledaren något svar på hans fråga, men centurionen som satt nära Mig vid bordet till höger, sade med mullrande röst: ”Ja, detta är den Ende, vars ansikte ni eländiga typer för evigt är ovärdiga att skåda! Varför avrådde ni dessa stackare från att röra vid Hans klädesplagg, så att de kunde ha blivit friska precis som sina kamrater? Ni eländiga hundar, känner ni inte till något annat i världen än att i varje ögonblick göra människor olyckliga!?”

[10] Här tecknar Jag åt centurionen att dämpa sig lite, annars kunde det bli obehagligt.

[11] Och även om centurionen dämpar sig, så kräver han att ledaren samvetsgrant berättar varför han förhindrade några av de sjuka från att röra vid den gudomlige Mästarens klädesplagg, så att de kunde ha blivit friska som de övriga.

[12] Då säger ledaren något förlägen: ”Vi ville bara övertyga oss själva att bara de som rörde vid din klädnad blev friska. Och nu är vi säkra på att bara de som rörde vid Mästarens klädesplagg blev friska, och vi lägger inte längre något hinder i vägen för vad som kan göra dem friska.”

[13] Här stiger de sjuka upp, och säger: ”Åh, om bara vi inte vore så sjuka, eländiga och svaga så skulle vi ge er en belöning som ni skulle tänka på i en evighet, för att ni försökte se huruvida vi skulle bli friska utan att röra vid den gudomlige Mästarens klädesplagg, men: Det kommer en dag i morgon också! Vi kommer på ett eller annat sätt att bli friska med Guds hjälp och sedan stöta på er någonstans; då får ni se upp för vad vi kommer att göra med er!”

[14] Jag säger emellertid till de sjuka: ”Hämnd vare långt från era hjärtan! Om ni vill att Jag skall hela er, så bannlys all vrede och hämnd från era hjärtan!”

[15] Då säger de fortfarande sjuka: ”Mästare, för Din skull gör vi vad Du än ber oss om, men bara befria oss svagsinta från våra lidanden!”

[16] Jag säger: ”Så kom och rör vid Min klädnad!”

[17] Här gick alla och rörde vid fållen på Min mantel och alla blev med ens helt friska.

[18] Och den höggradigt upprörde centurionen sade: ”Nu, ni blinda siare från den så kallade Guds stad, är ni nu övertygade om att den man som ni är så förskräckligt illa informerade om, och som ni gick ut för att undersöka och fånga, är denne onde person som ni beskrev för mig igår?”

[19] Ledaren och även de andra fariséerna säger: ”Att en alldeles särskild helandeförmåga utgår från honom är vi nu mer än övertygade om, men av detta följer inte på långt när att han utför detta genom någon slags gudomlig kraft, för med honom och de som sitter med honom vid bordet, märker vi att de inte håller fädernas stadgar – och där kan det inte på långa vägar vara tal om någon gudomlighet!”

[20] Centurionen säger: ”Det förstår jag inte, tala med Honom personligen om detta!”

65. Herren och ledaren (Matt 15:1–9)

[1] Därefter stiger ledaren fram till Mig, och frågar: ”Mästare, vilka är de vid bordet med Dig?” (Matt 15:1)

[2] Jag säger: ”De är Mina lärjungar!”

[3] Ledaren frågar vidare: ”Varför bryter dessa lärjungar mot fädernas stadgar? De tvättar inte händerna när de äter bröd!” (Matt 15:2)

[4] Först här reser Jag Mig, och ställer Mig barskt framför ledaren och frågar honom med en allvarsam stämma: ”Varför bryter ni mot Guds bud på grund av era stadgar? (Matt 15:3) Gud befallde: ’Visa aktning för din far och mor. Men den som smädar sin far eller mor skall dö!’ (Matt 15:4) Ni lär emellertid sonen och dottern att säga till sina föräldrar: ’Om jag ger en gåva i templet för dig far och dig mor, är det till större nytta för er än om jag visar aktning för er enligt den gamla sedvänjan.’ Och till en sådan son eller dotter säger ni: ’Det har du gjort bra!’ (Matt 15:5) Men vad är resultatet av detta? Se, därigenom visar ingen längre aktning för sin far eller mor! Ni har därför avskaffat Guds bud för era stadgars skull! (Matt 15:6) Vem gav er rätten att göra det? Eftersom ni aldrig har trott på Gud så kan ni mycket väl göra det, ty den som är andligt död har inte längre ett samvete!”

[5] Här stiger centurionen fram igen, och säger: ”Åh, har det gått så långt? Åh, detta måste jag i all synnerhet skriva upp. Är ni sådana Guds tjänare? Är det därför ni inte kan känna igen det rent gudomliga hos vår Mästare och Frälsare!? Er gud är blott i första hand er buk och härav era guld- och silversäckar! Nåja, nu känner jag igen er väldigt väl, så fortsätt nu!”

[6] Ledaren säger: ”Vi är Guds tjänare, på samma sätt som Aron!”

[7] Jag säger: ”Åh ni eländiga hycklare! Jesaja skrev och profeterade rätt om er: (Matt 15:7) ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig! (Matt 15:8) Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.’ (Matt 15:9)

[8] Ledaren säger: ”På grund av våra stadgar, vilka också är till fördel för människorna, avskaffar vi inte Guds bud!”

[9] Jag säger: ”Jag har redan visat er det med ett av Guds bud; vill ni också veta hur ni drar alla andra Guds bud i smutsen, och placerar era egna stadgar skyhögt över dem?”

[10] Ledaren säger: ”Låt det vara för folkets skull, för det finns många människor här!”

[11] Centurionen säger: ”På detta sätt vittnar ni inför folket hur vår Mästare fullständigt handlar enligt Guds bud!”

[12] Ledaren säger: ”Vi kan inte göra det nu, det kan endast ske av templet genom den smorde översteprästen!”

[13] Därefter säger centurionen: ”Vi romare uttrycker det så här: Ars longa, vita brevis!” (Konsten är lång, livet är kort!), eller: man vill av vissa skäl skjuta upp saken till den så kallade långbänken, för att inte göra någonting. Men jag säger er rakt ut inför folket: även ert bästa vittnesbörd om en Mästare som Jesus från Nasaret skulle vara alltför eländigt och ont! Om ni bara skulle våga tala lite illa om Jesus i templet inför era kollegor, så skall jag i samma ögonblick låta skicka en rapport till kejsaren i Rom där jag in i minsta detalj och med hundra vittnen förklarar hur du och dina kollegor utförde det ökända skatterånet! Och inom knappt ett år så kommer ert helvetiska näste att bli så förstört att man knappt kommer att kunna säga var det en gång stod! Märk detta väl! För en romare håller vad han har sagt, även om himmel och jord skulle förgås på grund av det. ’Peret mundus, fiat jus!’ (Må jorden förgå, men rättvisa skipas!) – Har ni förstått mig?”

66. Julius entusiastiska tal om Herrens välsignelse

[1] Efter detta tal av centurionen Julius drog sig fariséerna förvirrade tillbaka, och diskuterade sinsemellan vad de skulle göra. En av dem var av den meningen att de borde ge det vittnesbörd om Mig som centurionen krävde.

[2] Ledaren säger emellertid: ”Hur kan vi göra det, om han föraktar templets lagar och spottar på dem? Men att göra det för syns skull är till ingen nytta för oss, för i sinom tid skulle man visa upp vårt utfärdade vittnesbörd, och all skuld och straff skulle då komma över oss! Låt oss hellre hålla oss till det som centurionen kräver av oss, ty om något händer, så har vi en god ursäkt att ursäkta oss för våra högsta överordnade!” – Alla fariséer och skriftlärda är nöjda med detta beslut, och till slut blir tystnar alla och ingen säger ett ord.

[3] Då reste Jag Mig allvarsamt upp, och vände Mig till ledaren och sade: ”Så det är av rädsla för att inte hålla dina mänskliga stadgar som du inte kan och kommer att vittna om Mig, och av rädsla för din eländiga kropp? Åh, om du hade vittnat om Mig, så lycklig du skulle ha varit både timligen och evigt, men nu är det förbi! Människosonen skall hädanefter inte behöva ert vittnesbörd, ty Hans gärningar och Ord vittnar om Honom! Men för att du och dina kollegor skulle se att Människosonen inte fruktar människor, skall Jag nu berätta för alla människor framför er att det är till ingen nytta att hålla tempelstadgarna, och att var och en som håller fast vid dem med sina sinnen begår en grov synd inför Gud!”

[4] Ledaren säger: ”Gör det inte, i så fall kan det gå dig illa!”

[5] Centurionen säger: ”Jo, det kommer Han att göra, och inget ont kommer att drabba Honom! Kom ihåg det, era eländiga pengatölpar! Här är ni i mitt våld, och bara en misstänkt rörelse så skall jag låta hugga er i bitar och kasta er i sjön som mat till drakarna, så sant mitt namn är Julius! Titta bara på dessa vättar! Historien visar att tempeltjänarna inte har gjort mänskligheten någon nytta på över tre hundra år. Och om det fanns någon enstaka ädel själ ibland dem så gjorde de mot honom, vad de såvitt jag vet gjorde mot den fromme, hederlige Sakarja för knappt trettio år sedan. Och så fort någon som är fylld av sanning, ärlighet och gudomlig kraft träder fram ibland dem, och överhopar de arma människorna med goda gärningar av alla de slag, så är dessa vättar genast där för att förgöra honom! Åh, detta ert eländiga hantverk kommer snart att upphöra!

[6] Hör nu, denne Gudsman kom till detta område, som överallt är ökänt för sitt ohälsosamma läge. Flera tusen sjuka fanns i detta område – ortsbor såväl som utlänningar. Dessutom var mer än hälften av mina soldater drabbade av en besvärlig och intensiv feber, vissa under mer än ett år. Då kom denne rene Gudsman och botade alla som sökte bli hjälpta. Borde man inte bygga ett altare åt en sådan man, och offra åt honom som till en Gud och framföra all tänkbar ära och smörjelse? Men vad har ni gjort människorna för gott sedan ni kom hit? Ebals källare och skafferi kommer snart att vara värda hundra mynt mindre!

[7] Och som tack för att ni likt vargar äter gratis överallt, så vill ni förgöra vår störste välgörare! En person som ni allena har att tacka för att inte Cyrenius har samlat ihop alla styrkor i Asien, och grundligt förstört ert förskräckliga rån- och hornäste! Nej, det är förfärligt att bara tänka på hur skamliga ni är! För att era bedrägerier inte skulle avslöjas, vilka ni säljer till folket som gudomliga ting för dyra pengar, försöker ni med djävulens hela list att till och med göra er av med era bästa vänner och välgörare, om ni anar något högre ljus inom dem! Säg själva om ni inte är långt värre än Satan själv!?”

[8] Här vänder sig centurionen till Mig, och säger: ”Herre och Mästare från Guds skola, lär oss skoningslöst sanningen, och vad folket skall göra vad beträffar de mänskliga stadgarna! Jag vet att himlen och jorden och alla element lyder Dig och att Du med den mildaste andning från Din mun kan sprida ut dessa vättar med vinden likt agnar, lika visst som Du kunde befalla sjön att bära oss som om det vore på fasta land. Men ändå står jag, som bara är en svag människa, till Din tjänst med all min makt, som inte är obetydlig, till siste man och sista blodsdroppe! Dessa eländiga vättar kommer att få lära känna Gennesaret-området!”

[9] Ledaren säger med darrande röst: ”Herr centurion! Var är ditt bevis på att vi endast kom hit för att förgöra denne person? Vi kom visserligen hit för att undersöka och pröva honom, vilket säkerligen inte kan hållas emot oss, men vid Gud, det kan inte vara tal om att förgöra honom! För dig är det lätt att tala, för du har haft gott om möjligheter att få lära känna honom genom hans gärningar och tal. Men bortsett från dagens mirakulösa helande har vi inte hört och sett mycket, förutom dina inte särskilt mänskliga hot. Och eftersom vi fortfarande är relativa främlingar beträffande denna fråga, så borde vi därför vara fria att vidta åtgärder mot denne mirakelman!

[10] Att vi tempeltjänare redan står på ganska ostadig mark är verkligen ingen nyhet för oss. Trots detta är det emellertid att föredra framför att inte stå på någon mark alls, och staten måste beskydda den tills det behagar Gud att skapa en som är stadigare! Därför ber jag dig att inte genast hota oss med svärdet för att ha bytt några ord med mirakelmannen Jesus! Han borde nu göra vad han vill, och han borde undervisa och predika, så att även vi får reda på mer än vad vi har fått reda på genom hörsägen och många förmodligen falska rapporter. Om vi ser att det ligger något i denna sak så skall vi också göra andra bedömningar, än vad vi har kunnat göra fram tills nu! Ty vi är inte alldeles dumma, och våra hjärtan är fortfarande kapabla till en rättvis bedömning.”

[11] Centurionen säger: ”Att vägra det erforderliga vittnesbördet talar inte för att era hjärtan skulle vara rättfärdiga, snarare tvärtom! Ex trunco non quidem Mercurius (ingen trädstam har ännu blivit en gud) – men vi får se!”

67. Tre dokument (Matt 15:10-14)

[1] Här kallade Jag samman alla människor, som dels bestod av dem som hade tillfrisknat och dels de många invånarna i staden som firade dagen före sabbaten med en ledig dag.

[2] När folket var samlat och salen var nästan full, sade Jag till folket: ”Lyssna noga på Mig! (Matt 15:10) Det är inte det som kommer in genom munnen som gör människan oren, utan det är det som kommer ut ur människans mun som gör henne oren. (Matt 15:11) Att äta bröd med otvättade händer gör ingen människa oren. Detta säger Jag er alla, och därmed avskaffar Jag för evigt sådana mänskliga stadgar!” – Då började folket att jubla och prisa Mig.

[3] Men då gick lärjungarna fram till Mig, och frågade: ”Märkte du hur rasande fariséerna blev när de hörde Dig uttala sådana ord?” (Matt 15:12)

[4] Jag säger högt till lärjungarna: ”Varje växt som inte är planterad av Min himmelske Fader skall ryckas upp med roten. (Matt 15:13) Låt dem gå! De är blinda ledare för blinda. Men om en blind leder en annan faller säkerligen båda i gropen! (Matt 15:14) Dessa kan bli så arga som de vill, ty deras fader är en annan än vår. Vår Fader är där ovan – och deras där nere!”

[5] När fariséerna hörde detta, blev de gula, gröna och eldröda av ilska och ursinne, och ledaren sade med darrande röst: ”Vi har nu hört allt vi behöver! Han har hädat Gud och oss! Nu vet vi vem vi har att göra med och vem denne Jesus från Nasaret är! Låt oss därför komma härifrån och högljutt kungöra för översteprästen vilken slags person denne Jesus är!”

[6] Centurionen säger: ”Man kan visserligen komma in i en stad som ni gjorde, av egen vilja. Men att komma ut därifrån igen beror på stadens makthavares vilja! Det är lätt att säga: ’Kom nu går vi!’, men då går makthavarna dem till mötes och säger: ’Ni stannar’. – Det sista var med dånande röst.

[7] Vid de sista orden: ’Ni stannar!’ blev fariséerna förskräckta, och började skaka och kunde inte yttra ett ord till.

[8] När centurionen såg vilket mördande intryck som hans ord hade gjort, fortsatte han: ”Innan jag låter er gå kommer vi att ha mycket att tala om, och ni kommer att ge mig ett par dokument och ett intyg som är underskrivna med er hand i folkets närvaro, och såväl kontrakt som intyg är på liv och död! Väl förstått! Ty om jag genom mina spioner skulle få reda på att ni så misslyckas med att hålla en enda punkt i kontraktet så är du död samma dag, även om du skulle gömma dig bakom tusen tempel!”

[9] Centurionens tjänare kom genast med skrivdon och han skrev ner följande: ”Kontrakt nr 1: Om någon av er bara skulle våga säga ett nedlåtande ord om Jesus från Nasaret, antingen sinsemellan eller till en främling, så kommer ni omedelbart att dömas till döden. – Kontrakt nr 2: Den av er som så mycket som yppar en stavelse av vad som har ägt rum här, antingen i Jerusalem eller i templet, och ger Jesus ett ogynnsamt vittnesbörd, vare sig i templet eller i något annat hus, kommer att bli föremål för den strängaste rättegång följd av den mest kvalfyllda död! Och ingen kommer att kunna trösta sig med att: ’så här kommer det säkerligen inte att bli!’ Som redan sagt, i samma ögonblick som ni bara med en stavelse nämner vad ni i de bägge kontrakten är befallda att hålla tyst om, så kommer mina spioner att få reda på det och det skall gå för er vad som utlovats i dessa kontrakt!”

[10] Därefter skrev centurionen följande intyg: ”Slutligen bestyrker vi och alla med vår handskrift sanningen pro memoria aeterna (för evig hågkomst) att vi begick det ökända rånet av de kejserliga skattepengarna och skatterna från Pontus och Anatolien, och tog dem från dem som skulle överlämna dem genom den mest skamlösa list, men under transporten till Jerusalem avslöjades detta i Kis av Jesus från Nasaret, om än inte muntligen så genom Hans inflytande. Vi skulle alla ha blivit dömda till döden av domare Faustus – men Jesus ingrep i vårt ställe, och vi undkom oskadda. Detta är sanningen, för vilken vi går i god med våra liv.”

[11] När centurionen hade skrivit klart dessa tre stycken, läste han lugnt upp dem för fariséerna och de skriftlärda, och deras ansikten blev längre och längre för varje rad, och först efter att ha fått intyget uppläst för sig, klappade de sina händer över huvudet och skrek: ”Vad! Skall vi skriva på detta!?”

[12] Centurionen säger: ”Ja, det är den rena sanningen! Men om ni inte vill, så står fogdarna där borta redo med spö, gissel och skarpa yxor.” – Då vände sig fariséerna om, och såg de fruktansvärda männen. Utan vidare invändningar bad de då genast att få skrivdon. Centurionen påminde dem dock att skriva under med sina riktiga namn, eftersom ett falskt namn skulle leda till att alla förlorade livet. Då undertecknade de med sina riktiga namn, och dem bland folket som var skrivkunniga var tvungna att skriva under som vittnen.

[13] När de tre dokumenten var i ordning, sade centurionen: ”Nu har jag vad jag länge har velat ha från er, och ni vet vad jag har. Vad ni behöver beakta vet ni också, och sålunda är vi färdiga. Ni kommer att ges fri lejd till gränsen!”

[14] Därefter packade fariséerna och de skriftlärda ihop allting och inom en knapp halvtimme hade de lagt Gennesaret bakom sig, tyst och utan ett ord.

68. Herrens varsamhet med tempeltjänarnas list

[1] När dessa kontrollanter och utredare var förbi berg och dal, sade centurionen: ”Herre, dessa kommer förhoppningsvis att hålla tyst. Ty dessa tre eder borde räcka! Förresten är det helt sant att jag inom åtta dagar får reda på allt som någon av dem kan ha sagt till någon annan i hemlighet. Dessutom är deras tro ännu starkare än mina vitt utspridda spejare, och deras största fruktan är deras tuktomästare. Jag går därför i god för att ingen av dem ens kommer att yppa en stavelse för någon vad de har upplevt här!”

[2] Jag säger: ”Ja, de kommer att hålla tyst, men desto större kommer deras hemliga vrede att vara, ty vad de träffade på här i fullt mått kommer ingen av dem någonsin att glömma. Men låt alla vidta försiktighetsåtgärder, ty deras inre ondska är stor och känner inga gränser! I deras hjärtan bor djävulen, och de skyr inga medel för att hämnas på dem som förolämpar dem! Var därför försiktiga! De kommer nu att ligga och grubbla och grubbla! Intyget som de var tvungna att skriva under är fortfarande det bästa bindemedlet! På grund av det kommer de i sanning att hålla tyst, men du kommer att få fler onda spejare om halsen än era vittnen mot dem, och de kommer att anlita falska vittnen mot er. Var därför på er vakt, ty det är såsom Jag har sagt er!”

[3] Centurionen säger: ”Herre, jag tackar Dig från djupet av mitt hjärta för denna varning! Men när jag nu vet om detta, skall varje främling i framtiden känna sig besynnerlig till mods, särskilt Jerusalemborna som kommer till detta område! Sannerligen, glödande kol kommer skyfflas över hans huvud! När väl någon har gripits, så kommer den andra inom en sekund att för alltid tappa lusten att bli en av djävulens spejare!”

[4] Jag säger: ”Förvisso, förvisso, var därför på din vakt, ty på utsidan är detta släkte inställsamt som duvor men invärtes giftigare än en egyptisk kobra! De kommer i alla möjliga former och talar det ena språket efter det andra, en gång som persiska köpmän, sedan som greker och egyptier såväl som romare, och det kommer vara svårt att urskilja dem från dessa länders äkta medborgare. Men vid en närmare undersökning kommer du att upptäcka vilken ande de är av!”

[5] Centurionen säger: ”Åh, ännu mycket mer tack till Dig, åh Herre! Nu vet jag vad jag har att göra i framtiden, och om det skulle bli ett gränsfall så är jag säker på att Du kommer att tillåta mig att påkalla Ditt i högsta grad heliga och mäktiga namn och säga: ’Åh, Min Herre och Mästare Jesus stora och allsmäktiga ande! Lys upp mitt hjärta så att det blir ljus i det!’, och då kommer Du säkerligen att höra ett sådant rop intill världens ände!”

[6] Jag säger: ”Åh, Min vän och broder, om du förblir så i Mig kommer Min ande att vara i dig, för att hjälpa dig dag och natt!”

[7] Jara, som står bredvid Mig, säger: ”Men Herre, Du talar som om Du snart skulle lämna oss!” Jag ber Dig att stanna hos oss några dagar till, för Du är mitt liv! Hur skulle jag kunna leva utan Dig? Du måste stanna kvar här, jag släpper Dig inte härifrån! Utan Dig skulle jag behöva dö!”

[8] Jag säger mycket vänligt: ”Åh, Min högst älskade Jara, dig kommer Jag för evigt inte att lämna! Och om Jag på grund av Mitt ämbete personligen måste försvinna några dagar, skall Jag fortfarande stanna kvar hos dig andligen, och du skall tala till Mig och Jag skall ge dig tydligt ljudliga svar på alla dina frågor, detta kan du vara säker på! – Förstår du detta?”

[9] Lilla Jara säger: ”Ja, min högst älskade Herre Jesus, detta förstår jag mycket väl, och jag vet att ingenting är omöjligt för Dig. Men jag skulle mycket hellre föredra att Du stannar kvar hos oss personligen. Ty se, nu när Du är hos oss ser allting så förhärligat och himmelskt ut; jag kan inte föreställa mig himlen vackrare och härligare. Därför måste Du stanna hos oss några dagar till. Som en personlig tjänst till mig!”

[10] Jag säger: ”Nåja, det är inte möjligt att förvägra en sådan kärlek någonting, särskilt när hon har valt den allra bästa delen! Var vid gott mod, ty din kärlek kommer inte att vara förgäves!”

[11] Detta gör Jara så väldigt glad att hon springer bort till Ebal, och säger: ”Se, far Ebal, Herren stannar kvar hos oss, och det för evigt!”

[12] Ebal säger: ”Mitt kära barn, detta är en enorm nåd för oss, som ingen av oss är värdig; ty Han är en Herre över himlen och denna jord! Vad Han gör och tänker göra ligger dolt i Hans eviga, outgrundliga rådslag, enligt vilket varje hårstrå på vårt huvud räknas likt havets sand, och vi människor kan inte ändra på något av det. Men detta tror jag också, att för Honom för vilken tusen år är som en dag, gör det ingen skillnad om Han stannar hos oss en dag mer eller mindre. Håll därför fast vid Honom och låt Honom inte gå, ty bland oss är det dig Han älskar mest!”

[13] Jara säger: ”Åh, jag kommer hålla fast vid Honom och aldrig släppa taget om Honom!”

69. Herren talar om kärlekens ande

[1] Försiktigt närmar Jag Mig henne bakifrån, lyfter upp henne från golvet och säger: ”Men du Mitt högst älskade lilla barn, hur tänker du hålla fast Mig? Jag är mycket starkare än du!”

[2] När Jag ställer tillbaka henne på golvet säger den lilla: ”Jag vet mycket väl att Du är oändligt mycket starkare än jag, som knappt är en liten mygga inför Dig, ty med Din allsmäktiga viljekraft bär Du hela himlen och jorden och håller fast havet i dess djup, så hur skulle jag kunna jämföra min styrka med Din!? Men vad jag menar är att eftersom Du på grund av min kärlek till Dig älskar mig så obeskrivligt mycket, så kommer Du stanna över tiden litegrann!”

[3] Jag säger: ”Ja, du har helt rätt igen, ty med kärlek kan man uppnå allt med Mig! Kärleken till er människor har dragit Mig till denna jord! Men den som har kärlek som dig, kan naturligtvis göra vad hon vill med Mig! Ty en sådan kärlek är just Min ande i människornas hjärtan. Och vad en sådan kärlek kräver och vill, kommer från den gudomliga ordningens djupaste djup och därför går det alldeles utmärkt att du håller fast Mig med ditt hjärta och Jag kommer aldrig någonsin att skiljas från ditt hjärta!

[4] Min synliga kropp är emellertid inte viktig, utan endast Min ande! Vad Jag gör, se, det görs inte av Mig som en person, utan endast av Min ande. Likväl kommer Jag att för din skull stanna några dagar till, – ty i morgon är det sabbat, och i övermorgon efter-sabbat! Jag kommer att stanna här de två dagarna, men sedan skall Jag gå vidare, närmare bestämt till Sidon och Tyros. – Sedan kommer Jag emellertid tillbaka och stannar möjligen halva vintern hos er.”

[5] Överlycklig säger den lilla: ”Åh, allt lov till Gud den helige Fadern! Nu är jag alldeles nöjd!”

[6] Alla beundrade den tolvåriga lilla flickan och förundrades över hennes förnuft. Och en gammal man sade: ”Åh, detta är en särskild nåd från Gud! I denna späda hud döljer sig en Guds ängel! Hennes kropp och ande är bevis på detta.”

[7] En annan säger: ”Javisst! Flickan är bara tolv och ett halvt år, men hon ser ut som en ungmö på sexton år! Hennes kropp är fullständigt utvecklad och hennes själ lämnar inget i övrigt att önska. Hon har sannerligen huvud och hjärta på rätta stället! Lycklig den som en dag kommer att ta henne i sitt hus som fru!”

[8] Jara hör detta och säger: ”Ett hjärta som älskar Gud behöver inte en självisk brudgum, för det är redan inrättat som brud in i Guds hus! Jag vet hur man älskar människor i deras lidande och gör gott mot de fattiga vid varje tidpunkt på dygnet, men jag känner inte till den unge mannens särskilda kärlek och kommer aldrig att göra det – om inte hans hjärta likt mitt är fyllt med den renaste kärlek till Gud!”

[9] En annan gammal jude säger: ”Var försiktig lilla flicka! Ditt tal klingar visserligen gott, som om det kommer från en ängels mun. Men du består likväl av kött och blod, och när du en dag blir äldre, kommer du märka huruvida inte kött och blod har något att säga till en människa!”

[10] Jara säger: ”Att människan inte är en Gud, det har jag vetat sedan min tidigaste barndom. En människa kan dock genom den sanna kärleken till Gud bemästra sitt kött och blod, med Guds säkra hjälp. Men den Gud hjälper, hjälper Han hela vägen och inte bara halva, vilket ni själva upplevde i morse i ert eget kött och blod! Ty detta var inte mänsklig hjälp, utan Guds hjälp!” – Efter dessa ord av Jara tystnade de gamla och ingen vågade svara henne med ett ord till.

[11] Men Jag säger till Jara, och tar hennes hand: ”Det gjorde du bra! Du talar redan som en fullt utvecklad profet!”

[12] Med ett sött leende säger Jara halvhögt till Mig: ”Det är lätt att tala profetiskt när man är med Dig och Du lägger orden i ens hjärta och mun! Om jag hade talat av mig själv skulle säkert mycket dumheter ha kommit ut!”

[13] Jag säger också halvhögt: ”Så kunde det vara Min högst älskade Jara! Men från och med nu kommer du alltid kunna tala så vist, men akta dig för att bli trolös mot Mig när du blir äldre!”

[14] Jara säger: ”Herre, om det skulle vara möjligt, så låt mig hellre dö!”

[15] Jag säger: ”Seså, det är väl helt omöjligt?”

[16] Jara greppar Mig hårt runt midjan och trycker Mig till sitt bröst, och säger: ”Ja, det måste för evigt vara omöjligt! Eftersom då skulle man vara tvungen att vara galen för att ge bort ett pund guld för ett pund stinkande lera!”

[17] Jag säger: ”Då sätter du fortfarande visst värde på guld?”

[18] Jara säger: ”Ja, allt på själens guld! Det jordiska guldet nämnde jag bara som ett exempel.”

[19] Jag säger: ”Seså, Jag förstod dig, men eftersom Jag älskar dig så mycket, så måste Jag reta dig lite!”

[20] Jara säger: ”Åh, bara retas med mig, jag kommer inte att älska Dig mindre för det! För jag vet mycket väl att Gud hemsöker dem Han älskar med allt slags lidande! Så först när Du, åh Herre, börjar retas med mig, vet jag att Du verkligen älskar mig!”

[21] Jag säger: ”Åh, du Mitt käraste lilla barn, Gud retas aldrig med sådana rena hjärtan som ditt, utan endast med dem som visserligen älskar Gud väldigt mycket, men icke desto mindre samtidigt flirtar med världen. Med dessa använder Gud allt slags gyckel för att driva ut kärleken till världen ur deras hjärtan, så att deras hjärtan blir fullständigt rena. – Förstår du detta?”

[22] Jara säger: ”Åh Herre, mitt hjärtas honung, detta förstår jag mycket väl!”

70. En diskussion mellan tempeltjänarna och de bägge esséerna

[1] Petrus, som står bredvid och mer för sig själv, säger för ovanlighetens skull: ”Jag begriper inte hur denna lilla flicka alltid är så snabb med att förstå! Jag är redan ganska gammal och har redan upplevt en hel del, men ändå är det inte möjligt för mig att förstå saker och ting så snabbt. Sålunda förstår jag fortfarande inte helt vad Han menade med liknelsen: ’det är inte det som kommer in genom munnen som gör människan oren, utan endast det som kommer ut ur munnen!’ Om en person måste kräkas, eller hosta och sedan spottar ut, hur skulle det göra honom oren? Moses nämnde väl inte det!?”

[2] De övriga lärjungarna säger också: ”Här är du som vi, för vi kan inte heller förstå det! Gå och fråga Honom för oss alla, hur denna liknelse skall förstås!”

[3] Först då gick Petrus bort till Mig, och sade: ”Förklara för oss liknelsen ’Vad som går in i och ut ur munnen’ (Matt 15:15) ty ingen av oss förstår den!”

[4] Jag säger: ”Har ni fortfarande förstått så lite? (Matt 15:16) Hur länge måste Jag stå ut med er? Vet ni inte att allt som kommer in i munnen hamnar i magen och sedan kommer ut på det naturliga sättet? (Matt 15:17) Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat och gör människan oren. (Matt 15:18) Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened och hädelse.

[5] Det är detta som gör en människa oren, men att äta bröd utan att ha tvättat händerna, det gör inte människan oren. (Matt 15:20) – Förstår ni detta nu!?”

[6] Lärjungarna säger: ”Ja, Herre, vi tackar Dig för detta heliga ljus!”

[7] Jag säger till Matteus skriftställaren: ”Skriv så ner utspisningen i öknen, sedan den nattliga överfarten hit och allt viktigt som hände, och därefter med några få ord vad som ägde rum idag, men koncist! Allt annat som ägde rum här utelämnar du för tillfället, tids nog kan några få saker läggas till i efterhand – detta är en väsentlig del av evangeliet.”

[8] Därefter går lärjungarna tillbaka till sina rum, där flera omvända fariséer och skriftlärda tillsammans med de bägge esséerna ivrigt väntar på dem. Naturligtvis förhörs de genast i detalj om hur det hade gått med fariséerna och de skriftlärda från Jerusalem. Och lärjungarna berättar allt in i minsta detalj, varpå fariséerna, de skriftlärda och esséerna säger: ”Nej, det fordras i sanning mycket natt och list att efter sådana tecken och vittnesbörd envist framhärda i en sådan ondskefull dumhet! Och till vilken nytta för dem är all deras list? De är nu så bundna av de tre dokumenten att de inte ens kan dela en tanke med varandra! Är dessa inte oxar och bockar!?”

[9] Esséerna säger: ”Saken med Jesus är så solklar som något kan vara, och ändå handlar de så dumt! Vi är säkerligen så utbildade i världslig mening, intellektuellt, som någon kan vara efter att ha gått i persiska och egyptiska skolor och haft alla lärde från Grekland och den gamla judendomen nära till hands. Men vi bortser här från alla exempellösa mirakulösa gärningar och säger blott: beträffande Hans tal och dess åtföljande djupaste visdom, som aldrig tidigare påträffats på jorden, är enbart detta det mest tillräckliga bevis på att Jesus är en Gud i Sin fullaste form. Till detta kommer Hans gärningar som är av ett slag som människan inte kunde drömma om, gärningar som endast är möjliga för en Gud, i Vilken alla världens och stjärnornas, solen och månens krafter är förenade, eller genom Vars mirakulösa allsmäktiga vilja de oförklarligt fick sin existens!

[10] Vi såg hur vilja, ord och fulländade gärningar blev ett i Honom. Himlen öppnas sig vid Hans tecken och oräkneliga skaror av de mest charmfulla eteriska varelser stod till Hans tjänst. Han befaller dem och tomma skafferier dignar av den mest utsökta mat, och alla tomma skinn och krus fylls med det mest utsökta vin! Ja, är detta verkligen ingenting?

[11] Han befaller sjön, och dess yta stelnar utan att förvandlas till is, och människor kan gå på dess i vanliga fall dödliga yta som vore det marmorgolv! Och allt detta både förevisades och berättades för dessa tvivelaktiga figurer, dessutom såg de i morse hur flera hundra personer blev helade, men ändå förblev de mer oförskräckta än sten, på vilka åtminstone hundra tusen blixtar har testat sin destruktiva kraft i tusentals år! Bröder, här upphör allt anständigt mänskligt, vilket antingen gör honom till ett farligt djur eller en fullständig djävul! – Säg bröder, har vi inte rätt?”

[12] Fariséerna och de skriftlärda säger: ”Mer än helt sant och rätt! Ty om man kan förbli oberörd av sådana företeelser är man möjligen en djävul!”

[13] De bägge esséerna säger: ”Eftersom vi nu tror att sådana onda andar finns i denna världs områden, genom vilka människor inte sällan pinas och frestas till att utföra onda gärningar utan något kännbart besvär, så håller vi nu helt med er. Ty människor som inte har någon medkänsla alls med sina medmänniskor, och likt tigrar endast sörjer för sina egna magar, är inte människor utan demoner. För de har ingen känsla för något annat än en högst tillfredsställd mage! Inga medel för att uppnå sådana mål är för onda för dem! Vilken Gud, vilken ande! Magen måste tas om hand, inget annat spelar någon roll. De betraktar bara konst och vetenskap om deras inkomster kan öka därmed! – Åh Herre, vilka människor! Ja, ja, dessa är högst verkliga och äkta demoner!”

[14] Judas Iskariot säger för omväxlings skull: ”Om jag inte var alltför övertygad om Hans i sanning gudomliga allmakt, skulle jag nu bli orolig och bekymrad för Honom. För dessa människor skulle om möjligt till och med dra ner Gud Själv från Hans eviga tron för att sätta sig själva där. För dessa tempeltjänare, som det nu går oändligt bra för sedan de drev ut samarierna, vilka var ett smolk i deras glädjebägare, skulle hellre våga vad som helst än låta sitt lyxliv inskränkas på något sätt.

[15] Petrus säger: ”Tror du att vår Herre, med all Sin mirakulösa kraft, går säker från tempeltjänarnas list? Om Han inte träder fram inför dessa fadermördare och modermördare som en domare med eld och blixtar från himlen, så kommer Han snart att falla offer för deras omättliga hämnd! Ja, en jude är kallad till stora saker och kan vara en ängel, men utöver en ond och fördärvad jude finns ingen demon som kunde vara värre!

[16] Därför bör Han akta sig för Jerusalem! Ty om Han skulle komma dit som en tillmötesgående person, så är Han förlorad likt predikanten Johannes! Så länge som den senare undervisade och döpte i Mindre Betara (öknen) så gick han säker, men så snart han flyttade till den stora Jordanfloden i den stora Betabara-öknen, vilket var för ungefär tre månader sedan, föll han snart offer för tempel-mobben, som visste hur de slugt skulle gömma sig bakom Herodes. Men Herodes spanade redan efter vår Herre och Mästare, och om han hade lyckats få tag på Honom, vem vet vad som skulle ha hänt då! Men Herren kan på avstånd se in i människors hjärtan och planer och vet hur man undviker dem! Ty vem är klokare och visare än Han?”

[17] En farisé säger: ”När Han väl börjar undvika dem är det inte ett gott tecken på Hans säkerhet! Han kanske vill undvika att väcka uppståndelse, och bara det skulle ursäkta att Han håller sig undan, men om det ger uttryck för den minsta fruktan, då skulle jag inte ge mycket för Hans säkerhet! För jag vet endast alltför väl hur tempeltjänarna sträcker ut sina dödliga nät, vilket gör det nästan omöjligt att undkomma helskinnad! Men Han kommer bara att försöka undvika uppståndelse för tillfället, och därför undvika den så länge som möjligt och därmed en sammanstötning som skakar himmel och jord. Han kommer att bemöta människornas stora ondska när måttet är fullt! – Jag tror mig kunna läsa mig till detta utifrån Hans karaktär!

[18] Esséerna säger: ”Det tror vi också! För med en sådan gudomlig visdom och med ett sådant överflöd av gudomlig kraft, så vet man vad man skall göra ställd inför världens ondska. Om vi bara hade haft en hundratusendedel av Hans makt, så skulle vi bli herrar över hela världen på bara tre år. Därför oroar vi oss inte för Honom! Han skulle därför vara tvungen att personligen offra sig för den onda världen och säga: ’Här är Jag, uppfyll nu fullheten av er ondska i Mig, er Skapare Själv, så att domen över er från ovan kommer desto tidigare!’ – Och då skulle Han fortfarande inte förlora någonting! Han kan mycket väl tillstå att de onda människorna skadade Hans kropp och till och med dödade den för att deras mått skulle bli fyllt, men vem kommer att kunna göra något mot Hans för evigt oförstörbara, allsmäktiga ande? Som sagt, vi betvivlar inte att Han skulle kunna göra något sådant, men detta kommer inte att vara till mycket nytta för Hans fiender, ty innan man vet ordet av, skall Han stiga upp som en oförstörbar domare, och döma dem med eld och svärd från himlen! Ve då alla Hans fiender och djävlar! Först då skall de veta vem Han var som de förföljde på alla sätt och vis! – Vad har ni alla att säga om denna vår åsikt?

[19] Lärjungarna säger: ”Ah, det vore fjärran att det skulle hända Honom, även om vi inte är i stånd att tvista om er åsikt, men mycket är möjligt för Gud som människan inte kan tro är möjligt!”

71. Herren och de bägge esséerna

[1] Medan lärjungarna, fariséerna och de bägge esséerna samtalade sålunda, kallade Ebal gästerna till bords, och lärjungarna och deras lärjungar kallades också, och de steg in i matsalen med glada miner.

[2] Jag frågade dem vad de diskuterade så livligt i sina rum.

[3] Esséerna svarar: ”Herre, det är lätt för Dig att fråga, ty vad vi diskuterade var redan från evighet lika klart som solen mitt på dagen. Men Du kan lita på att vi inte sade någonting dumt om Dig!”

[4] Jag säger: ”Helt säkert och sant, och särskilt inte det som ni pratade om, ty det var inte ert kött och blod som inspirerade er, utan Guds ande. Men säg inte mer om det till någon annan, ty människorna är blinda, dumma och onda! – Låt oss icke desto mindre sätta oss till bords nu!”

[5] Bordet var väl dukat; våra åtta båtkarlar hade spenderat sin tid väl genom att fiska, och de hade tagit med sig en stor mängd av de finaste fiskar till Ebal inne i huset, för vilka han försåg dem med rikligt med vin och bröd. Dessa fiskar tillagades väl, och vi åt dem med god aptit. De bägge esséerna, vars smaklökar var väl utvecklade eftersom de var lärjungar till Aristoteles och Epikuros, kunde inte nog prisa denna välsmakande fiskrätt. Inte heller centurionen kunde med sina tre underlydande nog prisa fiskens goda smak, och åt helhjärtat några stora portioner, så att han till slut blev rädd för att det kanske skulle skada honom.

[6] Men Jag sade till honom: ”Frukta inte, Min käre Julius, ty inget skall skada dig i närvaro av läkaren!”

[7] Detta muntrade upp den gode Julius igen, och detta Mitt yttrande blev ett ordspråk som bevarades bland läkarna fram till den tid då detta skrivs.

[8] Vid slutet av måltiden frågade centurionen, och sade: ”Herre, idag är det en underbart vacker dag! Vad sägs om att tillbringa eftermiddagen ute i det fria?”

[9] Jag säger: ”Det är helt i Min smak, men denna gång skall vi klättra uppför ett närliggande berg!”

[10] Centurionen säger: ”Nåväl, det närmaste berget, kallat ’Morgonhuvudet, och ’Juitergli’ tror jag på detta språk, är också ett av de högsta, och det är enormt brant på alla sidor, en nästan helt kal stenkoloss! Om Du tänker bestiga detta, kan vi inte nå toppen innan mörkrets inbrott, och det kan inte bli tal om att komma tillbaka! Att tillbringa natten på höjderna torde inte behaga någon av oss! För det lär alltid finnas snö och is i skrevorna, men det sägs att utsikten dock är obeskrivligt givande!”

[11] Jag säger: ”Min vän, inget av allt detta hindrar oss från att bestiga ’Morgonhuvudet’. Den som känner till vägen kommer mycket snabbare upp på toppen än den som måste leta efter den. Låt oss därför komma iväg, innan två små timmar har passerat är vi alla uppe på toppen, det vill säga dem som vill gå med oss och bestiga berget!”

[12] Centurionen säger: ”Herre, på Din vink skulle jag gladeligen gå till världens ände, för att inte tala om detta berg. Och om Du går före, är det inte tal om någon fara! Nu ser jag verkligen fram emot det! Men vi kanske vill ta med oss lite bröd och vin, då jag vet hur rasande hungrig och törstig man kan bli av att bestiga sådana formidabla berg.

[13] Jag säger: ”Javisst kan ni göra det! Men vad skall vi göra med vår högst älskade Jara? För henne är berget helt säkert för svårt att bestiga.”

[14] Jara säger: ”I Ditt sällskap, åh Herre, kan ingenting vara för svårt för mig, men utan Dig kan man inte göra någonting ändå, och jag minst av alla! Om det passar Dig så bestiger jag inte bara detta berg, utan går bokstavligt talat genom eld med Dig, liksom jag också var den första som gick på vattnet med Dig!

[15] Jag säger: ”Du vet alltid hur du skall ge Mig rätt svar från ditt hjärta, så gör dig därför redo att komma med oss på resan, och ingenting kommer att bli för svårt för dig!” – Vem var resklar snabbare än vår Jara, och hon sade också: ”Herre, om det behagar Dig, så är jag redo att gå!”

72. En mirakulös bergsbestigning

[1] Den lilla flickan var insvept i en veckad blå klänning, och hade lätta, snörade skor på fötterna och huvudet täckt med en konstnärligt flätad stråhatt. Hon tog Min hand och sade, eftersom Jag hade varit lite långsam med att besvara hennes första fråga: ”Men Herre, Du mitt liv, snälla säg om jag behagar Dig så här?”

[2] Jag säger: ”Det ser du ju, Min högst älskade Jara! Du är ytterligt behaglig för Mig! Om bara alla människor vore lika behagliga för Mig som du, så skulle allt vara i sin ordning. Men det finns tusentals i världen och återigen många tusen tusental som inte behagar Mig som du gör! Men dessa är rent jordiska människor, och du är en ängel! Men nu är det dags att gå, ty det är redan den tredje delen av dagen!”

[3] Vid dessa ord stiger alla utom husets tjänstefolk upp och går iväg med Mig. Det säger sig självt att Jara hela tiden gick vid Min sida, och det gjorde även centurionen och Ebal.

[4] När vi kom till bergväggen där det bara var ytterst branta bergsklyftor som sprang upp, sade centurionen: ”Herre, med naturliga krafter är det inte möjligt att klättra upp här, ty bergsklyftorna är oerhört branta, våta och här är där övervuxna med alla slags törnbuskar! Om det inte finns någon annan väg upp, kommer vi med vår naturliga styrka inte nå upp på tio dagar!”

[5] Jag säger: ”Är ni verkligen redan så trötta, men ändå har vi redan tillryggalagt en tredjedel av vägen!? Se er om så kommer ni märka hur högt upp vi redan är!” – Här vände sig centurionen om och fick en chock när han insåg att vi redan befann oss nästan halvvägs uppe och mellan de brantaste klippväggar och nästan lodräta fall.

[6] Efter en något förskrämd förundran, sade centurionen i en något febrig ton: ”Nej, låt den förstå detta, den som vill och kan! Hur vi har kommit så långt genom den här klyftan är en gåta för mig! Vi har visserligen redan klättrat ganska brant uppåt, men ändå var det utan mycket möda! Men nu finns det likväl lodräta väggar ovanför oss! Fråga: hur skall vi komma över dessa?”

[7] Jag säger: ”Märker du inte att vi inte står stilla, utan ständigt rör oss framåt?”

[8] Centurionen säger: ”Jo, det märker jag i och för sig, men när jag tittar framåt så förvinner varje möjlighet att gå vidare!”

[9] Jag säger: ”Förstå, man måste bara vara en god, erfaren vägvisare för att hitta den rakaste vägen genom alla hinder! Se, klyftan framför oss är redan porten till den högsta bergstoppen.”

[10] Centurionen säger: ”Ja, men hur är det möjligt? Hur kunde vi komma igenom dessa nästan lodräta klippväggar så snabbt? Vi har varit på väg långt under en timme, och är så nära den högsta bergstoppen att vi bara behöver några steg till förrän vi är helt uppe på toppen!”

[11] Den väldigt glada Jara säger: ”Men Julius, hur kan du fråga det när Herren Gud är vår vägvisare!? Han kunde lika gärna bära oss till toppen över dessa klippor, över vilka en människa aldrig någonsin har satt sin fot! Eftersom vi vet att vi här har att göra med den Allsmäktige, så är varje ytterligare fråga meningslös. Vi kan bara smälta av kärlek och den djupaste vördnad inför Honom, och för evigt tacka Honom från de djupaste djupen i våra liv att Han ansåg oss värdiga en sådan oerhörd nåd. Men jag finner det fåfängt att fråga Honom hur Hans allmakt och visdom kan göra detta! Och även om Han skulle berätta det för oss, så kan man fråga sig i vilken utsträckning vi skulle förstå det, och om vi då också skulle bli allsmäktiga?! Åh ja, om och i den mån Han så vill, skulle vi kunna utföra mirakulösa gärningar av oss själva, men säkerligen aldrig bortom Hans heliga och allsmäktiga vilja!”

[12] Jag säger: ”Åh, du lilla kloka tjej! Vem skulle ha letat efter så mycket av den klaraste visdom i dig!? Jag säger dig att det finns väldigt få på jorden likt dig, men en sak måste Jag säga dig, oaktat Min oerhörda kärlek till dig, och detta består i att be dig att i framtiden vara långt mer sparsam med din rena visdom, och bara öppna din mun när det är ytterst nödvändigt. Men här är det inte nödvändigt, för som du ser är Jag Själv närvarande och vet hur Jag skall besvara allas frågor på ett vederbörligt och grundligt sätt!

[13] Förstå, om inte vår vän Julius hade varit en så i sanning vis man, skulle du nu ha sårat honom djupt. Men han är en vis man som är god och ärlig mot alla, och gläder sig därför åt ditt barnsligt kloka råd. I fortsättningen måste du emellertid vara så försynt som möjligt mot alla, och först därigenom blir du Min sanna brud! – Har du väl förstått dessa Mina ord i ditt hjärta?”

[14] Jara säger, något bedrövad: ”Åh ja, Herre, men jag är rädd att Du nu inte älskar mig som förut, och detta bedrövar mitt hjärta!”

[15] Jag säger: ”Oroa dig inte för det! Nu älskar Jag dig mycket mer än förut!”

[16] Jara säger: ”Men nu är väl den gode centurionen förargad på mig!?”

[17] Centurionen säger: ”Inte alls, min i sanning himmelska Jara! Jag är bara tacksam för att du berättade en rent himmelsk sanning för mig, från ditt himmelskt rena hjärta! Åh Jara, vi två kommer fortfarande att ha mycket att diskutera, för jag märker att ditt rena lilla hjärta är fullt av himmelsk visdom, så låt oss därför förbli de bästa vänner!”

[18] Jag säger: ”Nu, Min högst älskade Jara, är du nöjd med ett sådant besked?”

[19] Jara säger: ”Ja verkligen, men i framtiden måste jag behärska mig! Ty att vara näsvis har ibland varit min svaghet, men hädanefter kommer det inte vara så – för Dina ord är ytterst heliga för mig!”

[20] Jag säger: ”Nåväl, så låt oss ta några steg till och beträda toppen av berget!”

73. Uppe på toppen av ”Morgonhuvudet”

[1] Efter några steg befann vi oss uppe på toppen, som emellertid såg väldigt sargad, sprucken och sönderfallen ut, och knappt erbjöd plats för trettio stående personer (utan svindel).

[2] Detta tilltalade inte vår centurion, och han sade: ”Utsikten är verkligen obeskrivligt storslaget underbar, men det tvärbranta fallet åt alla håll, och den mycket ojämna bergsplatån förstör den underbara njutningen för mig!”

[3] Jag säger: ”Min vän, sätt dig ner om du känner dig yr, och ni andra gör detsamma! Själv kommer Jag stå kvar.”

[4] Centurionen säger: ”Det skulle vara gott att sitta ner, men var? Sannerligen, utsikten är underbar och man skådar ut över hela Galiléen och en stor del av Judéen – man kan till och med se in i Samarien. Men den ogästvänliga höjden och rädslan att falla ner fördärvar den sanna njutningen något förskräckligt! Jag vet att ingenting kan hända mig, och ändå är jag rädd! Varför då?”

[5] Jag säger: ”Du förstår inte att det för tillfället är omöjligt att falla, och det är därför du är rädd. Se på Min älskade Jara därborta, hon skuttar runt lika livligt som en bergsget, medan hennes systrar och till och med Min Ebal står där bleka av rädsla. Men ännu har ingen avgrund slukat henne, eftersom hon är full av den starkaste tro att i Min närhet kan ingenting hända henne. Om ni alla har samma fasta tro, så kommer ni att vara lika glada som henne!”

[6] Centurionen, under vars högra fot en sten som han hade använt för att vila sin högra fot på hade lossnat något, säger: ”Här kan en örn, vars vingar skyddar honom från att falla, visserligen få en fast tro. Men en människa som jag, under vars fötter den ena stenen efter den andra lossnar, kan inte med den bästa vilja uppnå en tro som Jara har. Jag skulle bara behöva försöka mig på ett Jara-likt hopp på denna platå som knappt är två manslängder bred och högst femtio manslängder lång, så skulle jag snart ligga krossad någonstans där nere! Åh! Om bara jag vore tillbaka där nere igen!

[7] Här skuttar Jara fram till centurionen, och säger: ”Men jag ber dig att inte vara så rädd, käre Julius! Det kan omöjligen hända dig något! Herren har lett oss hit uppför de branta bergväggarna; i själva verket svävade vi bara förbi bergväggarna genom luften, ty ingen människa har någonsin gjort en sådan resa, men har någon av oss råkat ut för någonting trots en sådan makalös bestigning av detta jätteberg, som är kalt och lodrätt på alla sidor? Men om vi kom upp över de farligaste partierna så tja, hur skulle vi nu kunna börja bli rädda som om det verkligen vore möjligt att falla ner någonstans? Käre Julius, gå och var lite gladare, för min skull! Förstå, jag kan inte titta på ett ansikte som är så förskrämt och ledset!”

[8] Här vill den lilla flickan ta centurionen i handen och leda honom runt litegrann, men centurionen skriker: ”Stopp där! Gå tre steg tillbaka, din lilla häxa! Du kom tillräckligt nära bara för att knuffa mig över stupet med ditt okynniga språng! Åh, jag känner dig, normalt sett är du en osedvanligt god, älskvärd och till och med vis tjej, men ibland kommer ett lynnigt okynne över dig, och då säger jag: ’Gå tre steg tillbaka!’ – Jag tycker vanligtvis mycket om dig, men här vid dryga två tusen manslängder så måste du alltid hålla dig tre steg från mig! Du har talat sant och vist, men jag kan inte rå för min yrsel vid sådana höjder. Jag vet och tror att ingenting kommer att hända någon av oss, men icke desto mindre kan jag inte göra mig av med denna besvärliga svindel, så du får därför inte driva med mig!”

[9] Jara säger: ”Ah, vad tror du? Hur kan du ens tillnärmelsevis misstänka mig för att driva med dig!? Se, jag är helt enkelt övertygad om att ingenting kan hända varken mig eller dig här, och det var därför jag skuttade över till dig så djärvt, till den som är mest rädd, för att ge dig så mycket mod möjligt! Hur kan du vara så väldigt förargad på mig och kalla mig en häxa? Se, käre Julius, det var inte vidare snällt av dig!”

[10] Här fylls den lilla flickans ögon av tårar. – När centurionen märker detta, ångrar han att han skällde ut Jara så kraftigt, och säger: ”Seså, nu är det bra igen! Där nere skall vi promenera över vackra gräsmattor igen, men här är utrymmet lite för trångt, och jag kan som sagt inte rå för min störande svindel!”

[11] Jara säger: ”Svindel är också en sjukdom! Alla frälsares Frälsare är här; Han som kunde hela så många hundra sjuka från sina sjukdomar, kommer också att kunna befria dig från din svindel! Fråga Honom så skall Han hela dig!”

[12] Centurionen säger: ”Ah, se, min kära Jara, nu lyckades du bättre än innan! Detta var ett bättre hopp än det du gjorde tidigare, när du nästan knuffade mig över stupet! Och se, detta ditt råd kommer jag att följa genast!”

[13] Härefter vände sig centurionen till Mig, och sade: ”Herre befria mig från min rädsla och svindeln i huvudet!”

[14] Jag säger till Ebal: ”Ge Mig en bägare vin!”

[15] Ebal räcker Mig genast ett litet fyllt skinn och en bägare.

[16] Jag fyllde upp bägaren och gav den till centurionen med orden: ”Här, ta och drick, så blir det snart bättre med din svindel!”

[17] Centurionen tog med ens bägaren och drack. När han hade tömt den, lämnade all fruktan och svindel honom och han blev genast lättare till sinnet, och lät sig ledas runt till alla sidorna av berget, och var helt bekväm med att titta nerför de branta klippväggarna.

[18] När de övriga hade märkt detta med centurionen, bad de Mig att bli befriade från sin besvärliga fruktan. Och Jag lät vinet gå laget runt, och plötsligt var höjden så livlig som om det hade varit en offentlig trädgård.

[19] En del tittade ut över det vidsträckta landet, en annan sjöng psalmer, en tittade ner över bergsväggen för att finna en möjlig väg tillbaka. Men eftersom man inte kunde finna någon sådan plats, och solen nästan hade gått ner, kom särskilt lärjungarna fram och sade: ”Herre, en halvtimme till och solen har gått ner, och vad gör vi då på denna höjd?”

[20] Jag säger: ”Det är inte ert bekymmer! Den som tror skall se Guds härlighet lysa på denna höjd. Vi stannar kvar!”

[21] När lärjungarna hörde detta tystnade de och letade efter säkra viloplatser.

[22] Centurionen kom emellertid också och frågade Mig om vi inte skulle gå tillbaka snart, då solen var på väg att gå ner.

[23] Men Jag sade till honom vad Jag hade sagt till lärjungarna, och han var också nöjd med det och satte sig ner på en fast och ganska jämn klippa.

[24] Det var bara Jara som sade, när solen började nudda horisonten: ”Herre, Du min kärlek, kanske vi trots allt inte kommer att gå tillbaka från denna graciösa höjd på ett tag? Här skulle jag väldigt gärna se solen gå upp!”

[25] Jag säger: ”Vi kommer att stanna över natten, och först på sabbatsmorgonen bege oss hem, men likt de övriga kommer du att få se Guds härlighet lysa hela natten.

[26] Detta gjorde den lilla flickan så förtjust att hon sjönk ner vid Mina fötter i en slags svimning som emellertid snabbt lämnade henne.

74. Om fruktans väsen

[1] När solen hade gått ner, började emellertid en väldig kall och kraftig vind att blåsa från midnatt (norr, övers. anm.), så att alla började bli rädda igen, och centurionen sade: ”Tja, om den här vinden fortsätter att växa i styrka, så kan den till slut skicka ner oss i avgrunden, medan dess kraftiga kyla inte heller är särskilt behaglig.”

[2] Jag säger: ”Låt vinden blåsa, ty nu är det tid för den! Men kom ihåg att den inte är mästare över Honom som skapade den genom Sin vilja, och nu upprätthåller den och låter den blåsa när Han vill det!”

[3] Centurionen var nöjd med denna förklaring, men lade sig ändå så stadigt som möjligt på marken, och de andra följde hans exempel.

[4] Det var bara Jara som stod stadigt vid Min sida, och sade: ”Men Herre, varför är det så att dessa människor är så rädda, då de säkert redan har lärt sig genom många tecken att Du också är en Herre över alla elementen!? Särskilt förvånas jag över Dina egna lärjungar! Ah, om Du inte vore här skulle det vara en helt annan sak, men eftersom Du nu är här så blir jag mycket förvånad! – Herre, om Du vill så berätta för mig orsaken till detta fenomen!”

[5] Jag säger: ”Se, detta är vad den gamla världen gör, när den ännu inte helt har rensats från sina inälvor! Om detta var helt fördrivet från dem, som i ditt fall, skulle de likt dig inte frukta och inte kunna frukta, eftersom anden är stark nog att få alla sinnelag att underkastas sig själv.

[6] Se, vi står nu på toppen av ett berg som aldrig tidigare har beträtts av en människa! Som du kan se är klippväggarna så branta i alla riktningar att de på naturlig väg inte är möjliga att klättra upp- eller nerför. Efter att vi hade bestigit halva berget med naturlig styrka, såg du hur alla möjligheter att klättra uppför de lodräta väggarna försvann. Centurionen och alla andra frågade: ’Vad händer nu?’ – Men Jag klättrade upp på bergsväggen med dig, och alla följde efter oss utan att bli det minsta trötta. – Hur var då detta möjligt?

[7] Förstå, anden i människan gjorde detta möjligt! Vid den här tiden uppväckte Jag andarna i dem alla, och dessa bar sitt kötts hölje upp till denna höjd. Men deras andar var ännu inte vana vid en sådan aktivitet, och när Jag lossade Mitt grepp om dem något, återvände de till vila i sin kropp, vilket ledde till att den fysiska kroppen fylldes av rädsla. Men om andarna i deras hjärtan hade förblivit fullt vakna, skulle de inte vara rädda, ty anden själv skulle ha fyllt själen med den mest lysande tillförsikt, och lagt den mest levande övertygelse i deras hjärtan, att alla sinnelag måste vara underkastad den. Men eftersom detta inte kunde bli bestående hos dem, eftersom den gamla världen fortfarande finns i en del av deras själar, så drabbas deras själar fortfarande av den världsliga rädsla som du uppfattar hos dem här.

[8] Människans själ lever antingen genom en felaktig inriktning i sitt kött eller genom en rätt inriktning i sin ande, vilken alltid är ett med Gud, såsom ljuset är ett med solen. Om nu en själ lever i sitt kött, som i sig själv är död och bara får liv från själen under en viss tid, om kroppen inte skadas, så blir själen i allting ett med sitt kött.

[9] Men om själen alltid mer och mer lever i sitt kött, så att det slutligen blir ett med sitt kött, så drabbas den också av en känsla av förintelse, vilket är en egenskap hos köttet. Och denna känsla är då fruktan vilket till slut gör människan fullständigt oduglig och svag i allt!

[10] Det är emellertid en helt annan sak med en person som från sin tidigaste ungdom lever i sin ande! Där är för evigt ingen förintelse av själen möjlig! Dess känsla är lik tillståndet hos dess för evigt oförstörbara ande, den kan inte länge se och känna någon död, och är ett med dess för evigt levande ande, som är herre över hela den synliga fysiska världen. Och den lättförståeliga konsekvensen för denne person som fortfarande lever i köttet är att han är fjärran från all fruktan, ty där det inte finns någon död finns det inte någon fruktan!

[11] Därför bör världens människor alltid oroa sig så lite som möjligt för saker i världen, så att deras själ blir ett med anden och inte med köttet! Ty vad gagnar det en människa om hon vinner hela världen för sitt kött, men hennes själ i gengäld lider den största skada? Ty hela världen som vi nu ser vida omkring, skall med all sin härlighet försvinna lik flyktiga vattenbubblor, och i sinom tid även denna himmel med sina stjärnor, men anden skall förbli för evigt, tillsammans med vart och ett av Mina ord.

[12] Men det är obeskrivligt svårt att hjälpa människor som har rotat sig i den här världen, ty de ser och planterar sina liv i denna världs fåfängliga ting, och lever i ständig rädsla och är till slut fullständigt oåtkomliga för den andliga vägen! Men om man nalkas dem längs den naturliga och världsliga vägen, så inte bara gagnar det dem ingenting utan man främjar bara deras dom och därmed deras själs död!

[13] Den bland världens människor som vill rädda sin själ, måste utöva stort våld mot sig själv och måste börja leva i självförsakelse beträffande världsliga ting. Om hon gör detta med stor flit och iver, kommer hon att rädda sig själv och gå in i livet, om inte kan hon inte bli hjälpt på något annat sätt än genom stora lidanden från världens sida, så att hon lär sig att förakta världen och dess härligheter, och börjar vända sig till Gud och börjar utforska anden inom sig, för att gradvis förena sig med den. Jag säger dig: Världens lycksalighet är själens död! – Säg Mig nu, högst älskade Jara, huruvida du har förstått allt detta.”

75. Kristus, medlare mellan himmel och helvete

[1] Jara säger: ”Åh Herre, min kärlek, Du mitt liv! Genom Din nåd i mig har jag förstått allt detta, men det är sorgligt att människorna inte kan eller vill förstå det! Åh, tyvärr kommer det en dag att finnas många döda själar! Åh Herre, gör så att människorna får höra denna heliga sanning, och sedan handla i enlighet med den, för annars kommer jag snart att få väldigt långtråkigt om jag skall leva med så många döda i denna värld!”

[2] Jag säger: ”Var lugn, ty det är därför som Jag Själv har kommit till den här världen! Fram tills nu har det saknats belagda vägar, och himlen var skild från jorden. Men nu skall en rättfärdig och stabil väg beläggas, och himlen skall förenas med jorden, för att göra det lätt för alla att gå den belagda vägen och längs densamma nå den närliggande himlen. Dock kommer ingen människa att hindras det minsta i sin fria vilja!

[3] Från och med nu kommer alla som verkligen vill det kunna nå himlen, något som inte var möjligt förrän nu, eftersom det var ett för stort gap mellan jorden och himlen.

[4] Men ve alla dem som får kännedom om detta goda men som ändå inte bryr sig om det! Dessa kommer att vara i en sämre situation än de äldre, som ofta ville men inte kunde! – Förstår du detta?”

[5] Jara säger: ”Herre, jag har förstått allt! Möjligheten är god, men människans fria vilja! De ser och smakar på världen, men de varken ser eller smakar på himlen, och sålunda kommer det vara så att många inte vill gå på den belagda vägen, och de kommer att vara i en sämre situation än tidigare! Jag säger Dig åh Herre att få kommer att beträda den belagda vägen, ty det svåraste för människan är självförnekelse!”

[6] Jag säger: ”Oroa dig inte, förbättringsanstalterna kommer att utvidgas väsentligt, härifrån och även till den andra sidan! – Men vårt sällskap somnade medan vi samtalade, inklusive centurionen, så vad skall vi göra nu?”

[7] ”Herre”, säger Jara, ”det vet Du bäst Själv!”

[8] Jag säger: ”Ja, du har rätt! Därför lät Jag dem somna, och i sina drömmar kommer de att skåda vad du kommer att se i verkligheten. Se, snart kommer du att se himlen öppen, och alla änglarna kommer att tjäna oss! I morgon kommer det här berget att få en lätt åtkomlig sluttande backe åt öster, och vi kommer att kunna gå längs en naturlig stig ned mot Gennesaret. Var därför uppmärksam på den scen som kommer att utspelas inför dina ögon!”

[9] Efter dessa Mina ord lyfte Jara blicken uppåt och tittade in i den stjärnklara himlen. När ingenting ville visa sig, efter att hon hade skådat en längre stund, sade hon med en särskilt ljuvlig röst: ”Herre, Du mitt liv och min kärlek, ingenting vill ännu visa sig! Hur kommer det att se ut, så att jag kan veta om något fenomen som inträffar här eller där hör till det som Du förutspådde?”

[10] Jag säger: ”Min älskade Jara, du måste titta upp med ditt hjärta snarare än med ditt huvuds ögon, så kommer snart mirakulösa ting att framträda för dig i det mest underbara ljus! Prova bara en gång, så kommer du snart att bli övertygad om att Jag alltid har rätt och att Jag säger hela sanningen!”

[11] Vid dessa Mina lärorika ord, lyfter Jara upp sitt hjärta snarare än sina ögon och se, genast öppnar sig hela himlen och oräkneliga skaror av Guds änglar svävar ner till jorden i den mest underbara prakt och sjunger: ”Låt hela Din himmel visa de rättfärdiga på denna jord all nåd! Ty helig är Han, som beträdde den till frälsning för de som hade fallit, innan en sol glödde i Guds nådefulla ljus i oändlighetens djup!

[12] Han tar emot mänskliga barn som Satan har fött, och förvandlar dem till barn av Hans kärlek!

[13] Därför all ära, all ryktbarhet och allt pris åt Honom allena, ty allt som Han gör är välgörande, och Hans ordning är kärlek parad med den högsta visdom. Därför är Han allena helig, ytterst helig, och alla knän i himlen, på jorden och under jorden måste böjas inför Hans namn. Amen.”

76. Lyftet av Galiléiska sjön

[1] När Jara hör en sådan sång, säger hon förtjust: ”Herre, här är det sannerligen svårt att säga vad som är vackrast och mest underbart, orden eller det härliga, tusenfärgade ljuset, eller de vackra formerna hos dessa otaliga, himmelska körsångare! Ah, först nu har jag ett begrepp om vad Guds himmel i själva verket är! Åh, nu skulle jag lika gärna vilja dö och gå över till dessa vackra körsångare. Men om Du vill, så säg mig, åh Herre, vad dessa underbara sångare är! Är de verkligen vad de verkar vara, eller är de varelser som har skapats av Dig för detta ögonblick?”

[2] Jag säger: ”Dessa är änglar, skapade en oändligt lång tid innan det fanns minsta spår av en materiell skapelse. Kalla hit en av dem, så kommer du att bli övertygad om att han, liksom alla hans likar, är fullkomligt verkliga väsen. Och Jag vill lägga till att hur lätta och eteriska de än ser ut, så har ändå var och en av dem en sådan styrka, kraft och makt inneboende, att den minsta och svagaste av dem kunde förstöra hela jorden på ett ögonblick så att inte ens det minsta dammkorn finns kvar. Nu när du vet detta, kalla hit en av dem och ge honom några test!”

[3] Jara säger: ”Herre, det skulle jag inte våga, för trots deras obegripliga skönhet, så fruktar jag dem något.”

[4] Jag säger: ”Men lilla barn, förklarade Jag inte precis för dig vad fruktan är. Se, detta borde du inte frukta nu, annars skulle Jag behöva tro att din fruktan fortfarande rymmer lite världslighet. Är du inte med Herren, inför Vilken alla dessa väsen böjer sina knän? Var kommer din fruktan ifrån?”

[5] Jara säger: ”Detta är naturligtvis endast alltför sant, men den ovana synen av en sådan aldrig tidigare anad scen måste skaka om en stackars, svag flicka i grunden! Men jag kommer att ta mig samman, och Du skall se att Din Jara också kan vara orädd.”

[6] Efter dessa ord vinkade hon till den närmaste ängeln, och densamma kom genast svävande till henne, och sade med den mildaste och vänligaste röst: ”Jara, underbara dotter till min Gud, min Herre från evighet, vad önskar ditt kära och rena hjärta av mig?”

[7] Jara, något ställd över den himmelske budbärarens prakt och majestät, säger: ”Ja, ja visst ja, Herren som du ser här berättar för mig att var och en av er är så mirakulöst mäktiga, och jag skulle vilja övertyga mig själv om det genom ett test. Men vilken slags test skulle jag ge dig, eftersom jag inte vet något annat än vad jag har hört av Herren Jesus under dessa få dagar?”

[8] Ängeln säger: ”Lyssna, du vackra blomma från himlen, så kommer jag i Herrens namn att hjälpa dig ur din förlägenhet! – Se den vidsträckta och djupa Galiléiska sjön! Hur vore det om jag lyfte ut den ur dess vida och djupa bassäng och lät den hänga i luften inför dina lemmar och ögon, under kanske en timme?”

[9] Jara säger: ”Det skulle naturligtvis vara oerhört mirakulöst, men var skulle den kära fisken ta vägen under tiden och slutligen de många skepp som delvis vilar uppe på stränderna, men också simmar på sjön?”

[10] Ängeln säger: ”Det blir mitt bekymmer att se till att ingen fisk eller något skepp kommer till skada! Om du önskar det föreslagna testet, så kommer den begärda uppgiften ögonblickligen att sväva inför dig!”

[11] Jara säger: ”Tja, om ingen varelse kommer till skada, så skulle du förvisso kunna utföra det!”

[12] Ängeln säger: ”Se dig omkring! Sjön är tom, och allt dess vatten svävar till sista droppen fritt i luften, helt synligt för dina ögon!”

[13] Jara ville titta ner i djupet, men kom med sina ögonbryn att nudda vid den kalla och våta väggen som svävade precis bredvid klippväggen, och hade en diameter på nästan 4 000 famnar (drygt 7 000 meter, övers anm). När hon såg detta, frågade hon helt förläget: ”Men hur i Herrans namn var detta möjligt på kortast tänkbara ögonblick? Och är sjön verkligen helt fri från vatten?”

[14] Ängeln säger: ”Jara, kom med och övertyga dig själv.”

[15] Jara säger: ”Hur är detta möjligt?”

[16] Ängeln säger: ”Om det var möjligt att lyfta upp den tunga vattenmassan på ett ögonblick, så borde det också vara möjligt för mig att föra dig till den djupaste sjöbottnen på det snabbaste ögonblick, och sedan tillbaka igen lika snabbt! Men du måste vilja det, annars kan jag inte göra någonting, ty vi respekterar en gnutta av mänsklig frihet mer än all vår gudagivna styrka och kraft. Därför måste du först vilja det, så kommer jag att handla därefter!”

[17] Jara säger: ”Nåväl, övertyga mig!”

[18] I just det ögonblicket befann hon sig på den uttorkade och djupaste sjöbottnen, och ängeln plockade upp den vackraste pärlmussla från sjöbottnen, och gav den till Jara som minne och upplysning till de andra som visserligen sov djupt kroppsligen, men icke desto mindre fick se allt detta i sina drömmar.

[19] Jara hade knappt lagt ner musslan i den rymliga fickan på sitt förkläde, när ängeln frågade henne: ”Tror du nu att allt vatten i denna sjö nu befinner sig i det stora klot som svävar ovanför oss, och att dess bassäng är fullständigt torr?”

[20] Jara säger: ”Visst, visst, jag skulle ha trott dig ändå! Men för mig nu snabbt tillbaka till Herren, ty utan Honom dör jag på ett ögonblick.”

[21] Knappt var det sista ordet yttrat förrän den kära Jara stod vid Min sida uppe på höjden, och Jag frågade henne om det hade fallit henne i smaken och vad hon tänkte om det.

[22] Jara säger: ”Jag känner mycket väl till att allting är möjligt för Dig, men hur en sådan kraft också kan bo i ängeln genom Dig, kommer att vara en gåta även för ängeln själv, än mindre att jag kan ge någon förklaring till det! Det är i högsta grad mirakulöst, men förstå det kan jag inte!”

[23] Jag säger: ”Där svarade du helt rätt, men du kommer med tiden också i ditt eget hjärta att upptäcka hur sådana saker är möjliga för Gud. Men vad tycker du om ängeln?”

77. Jaras kärlek testas

[1] Jara säger: ”Han är verkligen en obeskrivligt vacker person, eftersom han ser ut som en människa, men bredvid Dig Själv, åh Herre, är alla änglar och himlar med allt sitt ljus och sin fysiska skönhet som ingenting! Ty Du Själv allena är hela deras skönhet! Jag skulle likväl inte kunna älska någon av dem!”

[2] Jag säger: ”Men är Jag som du ser Mig här verkligen vackrare än denne ängel? Se, Mina grova, utarbetade händer, Min hud som har garvats av solens hetta och Min ålder är verkligen inte något attraktivt, medan denne ängel är beväpnad med allt som himlen skulle och kunde kalla vackert!”

[3] Jara säger: ”Herre, det yttre är ingenting för mig om inte det inre till fullo är likt Ditt hjärta, ty Du allena är Herren!”

[4] Jag säger: ”Men från änglarna utstrålar överallt obeslöjat Min kärlek och visdom, vilket fullständigt liknar Mig i allt. Men om du endast älskar Mig på grund av Min kärlek och Jag likväl är Herren, förstår Jag inte varför du inte kan älska denne ängel som Mig Själv, eftersom han verkligen enbart är sammansatt av Min kärlek och visdom!”

[5] Jara säger: ”Herre, Du min kärlek, mitt liv, alla människor består av dessa två livselement, och ändå kan jag inte älska dem alla likt Dig Själv! Jag älskar i sanning alla människor och mest av allt de behövande, och gör med min begränsade styrka alltid vad jag kan för att skaffa hjälp åt de fattiga. Men ändå kan jag inte älska dem lika mycket som Dig, och så älskar jag också denne ängel, men mitt hjärta och mitt liv tillhör bara Dig! Endast om Du, åh Herre, skulle avvisa min rena kärlek till Dig, så skulle jag bli väldigt ledsen, men jag skulle tänka för mig själv: Han, den renaste, den heligaste, kunde inte betrakta din fortfarande alltför orena kärlek som värdig Sig Själv, och avvisade därför den!”

[6] Efter dessa ord började den lilla att gråta, och sade hulkande: ”Och det är så det kommer att vara: jag vågade gå för långt med min kärlek och i min enfald tänkte jag inte på vem Han är som har berört mitt hjärta så våldsamt. Därför har Din alltför heliga kärlek milt avvisat min ännu alltför oheliga kärlek, och gett mig en ängel för att rena mitt hjärta och göra min kärlek heligare. Detta smärtar mig visserligen enormt, men jag vet att bara Du är Herren, och sålunda kommer jag utstå allt som Du tänker ålägga mig.”

[7] Jag säger: ”Åh, Min kärlek, vilka tomma förebråelser mot din kärlek! Den som inte älskar Mig som du gör och inte älskar Mig mer än något annat i världen, är inte värdig Min kärlek. Men du, vars hjärta alla himlens änglar inte kan få att vända sig från Mig, älskar redan Mig, din Gud och Herre, likt änglarna i himlen, och har därför redan länge varit en ytterst vacker ängel, som Jag Själv är övermåttan kär i! Kom hit till Mitt hjärta och få belöningen för detta lilla test!”

[8] Med dessa ord är den lilla flickan fullständigt helad igen och kryper så tätt intill Mig som möjligt.

[9] Ängeln säger: ”Åh, all salighets salighet! Vad är hela himlen jämfört med synen av en sådan kärlek!? Vi fullkomliga andar har visserligen njutit av så oändligt många lycksaligheter att ingen tunga kunde säga hur många. Men ändå är dessa lycksaligheter sammantaget mindre än en droppe jämfört med när Du, åh heligaste Fader, tar upp Ditt lilla barn i famnen och trycker det mot Ditt heligaste hjärta med synbart högsta kärlek! Åh, vilken obeskrivlig lycksalighet måste detta Ditt lilla barn inte känna nu!?”

[10] Jag säger: ”Ja, det är en ytterst stor lycksalighet för det lilla barnet, men också för Mig Själv. Dock kommer ni också att njuta av det när allt är fulländat, och ni alla har ätit vid Mina barns bord! Men släpp nu tillbaka vattnet i bassängen! Därefter kommer detta Mitt lilla barn att tilldela dig en annan uppgift.”

[11] Lutar Min mun mot Jaras betagna lilla huvud: ”Är det inte så, Min Jara, att du kommer hjälpa Mig att ge Min ängel ytterligare några arbeten?”

[12] Den lilla säger med en ytterst kärleksfull och barnsligt oskyldig, mild röst: ”Åh ja, för Din skull gör jag ytterst gärna allting! Du behöver bara nämna det, – så kommer jag av kärlek till Dig att kasta mig in i vilken eld som helst, liksom över denna bergsvägg ner i sjön, om den är nere igen!

[13] Jag säger: ”Och ändå skulle ingen eld på jorden bränna eller förgöra dig, ty du har själv redan blivit full av den starkaste och mäktigaste eld! Inte heller skulle stenar eller vatten kunna skada dig, ty din karaktär inom Min ordning är fastare än en diamant, och dina känslor mildare än allt vatten i himlen! Kort sagt, du har redan vuxit helt in i Mitt hjärta, och Jag ger dig därför friheten att befalla Min ängel att utföra något som om det befalldes av Mig Själv. Tänk därför ut något arbete och säg åt ängeln, som längtansfullt dröjer sig kvar för att ta emot en befallning från ditt hjärta, vad du än vill kommer att utföras omedelbart!”

[14] Jara säger: ”Min kära budbärare från himlen, om det kan göras utan skada, så var i Herrens namn vänlig att på detta berg, som är för svårt att bestiga på naturlig väg, göra en lätt och säker väg att bestiga upp- och nerför, och även mot sjön, som normalt sett endast är tillgänglig för fåglar.”

[15] Ängeln bugar sig blott lätt inför den lilla Jara, och säger: ”Ah, du underbara härskarinna i Herrens namn! Se dig bara runt på alla sidor av berget, så kommer du säkert att vara nöjd med mig! Se, ibland är vi långsamma i våra handlingar, men om nödvändigt snabbare än blixten!”

78. Ängelns makt. Besöker en stjärna

[1] På morgonen kommer likväl Roban till Mig i huset och ber att få tala med Mig.

[2] När Jara har övertygat sig själv om allt, säger hon: ”Saken är så förbluffande att jag har börjat att misstro mina sinnen, och måste tro att jag sover och drömmer! Berätta lite om hur detta var möjligt för dig! Innan lyfte du upp hela sjön och höll den svävande som en droppe i luften, och nu har du gjort det branta berget åtkomligt från alla sidor, och detta på snabbast möjliga ögonblick! Hur, hur är detta möjligt för dig? Du lämnade aldrig din plats och ändå har allt detta utförts! – Ah, det här är för mycket för mig arma daggmask!”

[3] Ängeln säger: ”Du kan naturligtvis inte förstå allt detta ännu, men det kommer en tid då allt detta är lika klart som solen mitt på dagen. Men så mycket kan jag säga dig, att av oss själva kan vi änglar inte göra någonting, utan blott genom Guds allena allsmäktiga vilja, Honom som du älskar så mycket.

[4] Förstå, hela världen och hela himlen är ingenting annat än tankar och idéer som hålls fast av Guds orubbliga vilja. Om Han drar tillbaka Sina idéer och upplöser Sina tankar, så förgår den synliga varelsen i samma ögonblick. Men om Herren greppar tag i en ny tanke, och håller fast den inom Sin allsmäktiga vilja, så är varelsen synbart genast där!”

[5] Jara frågar: ”Jaha, vad finns det då för dig att göra?”

[6] Ängeln säger: ”Vi är enbart mottagande kärl för den gudomliga viljan och därefter de som utför densamma! Förstå, vi är så att säga den gudomliga viljans vingar och är därför i själva verket den gudomliga viljan själv, och det räcker med den minsta tanke från vår sida, – om vi kombinerar den med den gudomliga viljans kraft – så är uppgiften redan utförd och det är därför våra handlingar är så snabba!

[7] Ser du den ljusa stjärnan där borta mot öster? Se, om en belagd väg skulle leda därifrån och hit, skulle sannerligen inte jorden ha tillräckligt med sandkorn för det antal år som en fågel skulle behöva för att nå den, för att inte tala om en människa som springer. Men ändå är det möjligt för mig att komma dit på ett ögonblick! Du kommer inte märka att jag är borta, men ändå kommer jag att ha varit där och vara tillbaka! – Tror du mig?”

[8] Jara säger: ”Varför skulle jag inte tro på det? Men det kan naturligtvis inte vara tal om att bli övertygad, eftersom jag inte skulle vilja resa dit med dig som jag gjorde ner till sjöbottnen!”

[9] Ängeln säger: ”Men varför inte? Är inte allting möjligt för Gud? Om det behagar Herren så gör det mig detsamma! Att ingenting kommer att hända dig, garanterar jag och alla de otaliga änglar som du ser glänsa på alla sidor!”

[10] Jara säger till Mig: ”Herre, är detta verkligen möjligt?”

[11] Jag säger: ”I denne ängels hand, ja! Om du vill kan du överlämna dig till honom, så kommer du på några ögonblick att vara tillbaka här med Mig, välbehållen. Men ta också med dig något därifrån som minne!”

[12] Med dessa ord överlämnar Jara sig själv till ängeln, och säger: ”Se, jag har modet, bär mig dit om du kan!”

[13] Då lyfte ängeln upp Jara från marken, och pressade henne mot bröstet och försvann. Efter tio sekunder var han tillbaka med Jara, som i sitt förkläde hade en sten som lyste lika klart som morgonstjärnan i dess mest strålande ljus.

[14] När Jara hade återhämtat sig något från sin förvåning, frågade hon Mig: ”Åh, Herre, är alla dessa oräkneliga stjärnor som den jag nu har beskådat med mina fysiska ögon, eller med mina känslors ögon? För det är förvisso en enorm värld! Jämfört med den verkar den här världen som ett snigelskal i jämförelse med detta berg! Människor, fullkomliga människor, som bor i obeskrivligt stora och samtidigt ytterst underbart byggda tempel, finns också i den väldigt stora underbara världen. Men dessa människor är så enorma att de skulle resa sig minst tre gånger så högt som det här berget, om de stod nere vid sjön. Sålunda är allt i den världen tusen gånger tusen gånger större än här.

[15] Vi stod uppe på ett mycket högt berg och såg ut över ett oändligt landskap i alla riktningar. Detta korsades i alla riktningar av de mest underbara floder, vars vågor spelade i regnbågens ständigt föränderliga, nya färger, och jorden var bebyggd med de mest fantastiska trädgårdar och tempel. I nästa ögonblick befann vi oss vid templen nedanför, och såg de enorma människorna och deras mycket större bonings-tempel. Dessa människor är fina att betrakta på avstånd, men på nära håll liknar de berg som rör sig! Jag skulle tvingas att ställa upp en väldigt hög stege mot en sådan persons lilltå för att klättra upp för den!

[16] Kort sagt, jag kunde berätta för Dig i hela mitt liv om vad jag såg där på bara några ögonblick, men det skulle betyda att jag slösade bort tiden som Du, åh Herre, har anslagit till något bättre! Endast detta skulle jag vilja få reda på av Dig, huruvida dessa oräkneliga stjärnor också är världar likt den som jag såg!”

[17] Jag säger: ”Ja, Mitt barn, och mycket större och underbara sådana! Men tror du verkligen att du var på en sådan stjärna med kropp och själ, under dessa få ögonblick? Säg Mig det!”

[18] Jara säger: ”Herre, min kärlek och mitt liv, vi flög dit i fyra korta steg; fram till det fjärde steget såg stjärnan ut som en stjärna, men vid det fjärde steget blev den lika stor som vår sol om dagen. Därifrån tog det bara det kortaste ögonblick tills vi var i denna underbara värld. Från bergstopparna där vi befann oss först lossade jag denna lilla sten från marken, som ängeln föreslog – det är denna lysande klump – och tog den som ett bevis på att jag verkligen hade varit där. Men kan jag inte berätta för att bevisa att jag verkligen var där.”

79.  Det inre sättet att betrakta skapelsen på

[1] Jag säger: ”Det är fullt tillräckligt! Men Jag kommer nu att visa dig ett annat sätt som en människa som är fulländad i sitt hjärta kan resa till stjärnorna på, utan att med en hårsmån förflytta sig från denna jord. Men med den metoden kan man inte så lätt ta tillbaka en sten hit som bevis! – Nå, har du lärt dig namnet på den stjärnan du reste till utantill?”

[2] Jara säger: ”Ja, Herre!”

[3] Jag säger: ”Nåväl, föreställ dig den innerligt i ditt hjärta, och titta med dina ögon orubbligt en stund mot den och berätta för Mig hur den efter några ögonblick visar sig för dig!”

[4] Jara gör omedelbart så, och säger efter några ögonblick: ”Herre, Herre, min Gud, min kärlek, nu ser jag den som när vi flög dit i det fjärde steget. Nu blir den stadigt större och dess ljus precis uthärdligt! Ah, detta är ett fruktansvärt kraftigt ljus, men lyckligtvis skadar det inte ögonen! Åh, nu är hela firmamentet bara ett fruktansvärt kraftigt, enormt mäktigt svallande hav av ljus! Åh Gud, åh Gud, så underbara Dina gärningar är. Men ändå vandrar Du i köttet som en fullständigt anspråkslös person, bland de mänskliga maskarna på denna jord!”

[5] Åh, åh, åh! Nu är jag uppe på samma berg igen och ser samma område, full av härlighet efter härlighet! Jag ser samma tempel igen, samma människor och deras vackra trädgårdar, och jag ser också vackra blommor, men de minsta av dem är större än ett hus på jorden, den här kunde jag nog inte plocka som ett minne! Ah, men nu ser jag också alla slags djur, och även de vackraste fåglar, även om de är fruktansvärt stora! På de ofantliga träden hänger exceptionellt stora frukter, och jag märker att några personer i trädgården sträcker sig efter dem med sina händer och faktiskt också stoppar dem i munnen! På denna jord skulle ett sådant päron, eller vad det nu är, räcka för att tusen personer skulle ha tillräckligt att äta under ett helt år!”

[6] Jag säger: ”Var uppmärksam nu, så skall du komma till en slags stad i den världen. Berätta nu för Mig vad du tycker om den!”

[7] Jara klappar händerna över sitt huvud, och skriker bokstavligen av förtjusning, och säger: ”Men för Ditt heligaste namns skull, detta är en härlighet som ingen människa ännu har drömt om! Åh, det är obeskrivligt! Vilka rader med tempel! Vilka pelargångar, vilka kupoler! Nej, denna prakt, storlek och härlighet! Herre, jag ber Dig att ta mig tillbaka, annars kommer denna onämnbara alltför överflödande ära att döda mig!”

[8] Jag säger: ”Okej, slut då dina ögon och tänk på Mig och på jorden, så kommer allt att vara bra igen!” Jara gör så och ser hennes stjärna som en stjärna igen.

[9] När hon har hämtat sig lite, frågar hon Mig: ”Herre, visade kanske ängeln också mig den stjärnan på det sätt som Du visade mig den? För jag såg den mycket bättre än innan och ändå var det bara andligt. Jag tror att den gode ängeln bara flyttade på mig lite härifrån för syns skull, och sedan visade mig stjärnan på samma sätt!”

[10] Jag säger: ”Nej, ängeln utförde din vilja perfekt! Men det var bara möjligt med dig själv, eftersom ditt hjärta svämmar över av kärlek. Med varje annan person skulle detta ha varit fullständigt omöjligt att genomföra. Och om en ängel skulle göra detta med en vanlig, världslig person, vilket han lätt hade kunnat göra, så skulle bara närmandet av en ängel döda den världsliga personen omedelbart!

[11] Men innan frågade du Mig huruvida alla stjärnor är sådana världar, och Jag sade ja. Nu, Min högst älskade Jara, om du så önskar, så övertyga dig själv på samma sätt! Se, om en världslig ung man har sällskap med en ung brud och gör henne till sin utvalda, så visar han henne alla sina skatter, för att vinna gehör hos henne, som han älskar. Ty om hon inte vill ha honom för hans egen skull, så kommer hon att acceptera honom på grund av hans stora rikedom. Och se, Jag gör nu samma sak inför dig, så att du inte faller bort från Mitt hjärta när du en dag frestas av världen. Övertyga dig därför nu om Mina skatter – så att du kan se att Jag inte är så fattig som Mitt yttre verkar ge sken av inför människorna. Se, Jag är nu din älskade och visar dig därför något av mina stora innehav!”

[12] Jara säger: ”Herre, Mitt liv, om jag ville titta på en stjärna till bara för att skydda mig från att vara otrogen i min kärlek till Dig, då skulle jag ångra att jag hade sett den första stjärnan, för Du är oändligt mycket mer för mig än alla oräkneliga stjärnor och all deras härlighet! Sannerligen, för att älska Dig över allt behöver jag för evigt ingenting annat än Dig, men av kärlek till Dig allena beskådar jag gladeligen även Din makts och visdoms under, om Du så önskar!”

[13] Jag säger: ”Lyssna, Min högst älskade Jara, Jag ser förvisso in i ditt hjärta, och i det läser Jag hur mycket du älskar Mig, och känner också din trofasthet. Men just nu är du fortfarande ett barn snarare än en vuxen ungmö. Fram tills nu har du varit under Mina änglars ständiga beskydd och världens onda andar har inte närmat sig dig. Men när du blir mognare i ålder, kommer du vara tvungen att motstå den onda världen med sina begär av egen styrka, för att genom Min för alla varelser fastställda ordning vinna fast mark för dig själv, och endast på så sätt skall du i sanning kunna närma Mig i ande och i sanning. Och se, där har världen stor makt över människan, eftersom världen till största delen behärskas från helvetet, och det kostar en stor kamp för själen att inte slukas av sitt eget kött och därmed av världen!

[14] Din figur är väldigt vacker. Snart kommer världsliga ynglingar att kasta blickar på dig, och erbjuda dig sina hjärtan och händer, och det kommer att bli svårt för dig att handskas med dem. Men när den tiden kommer, så tänk på Mig i ditt hjärta, och på allt som du har hört och sett uppe på denna höjd, så kommer det vara lätt för dig att segra över världen!”

[15] Jara säger, något sorgsen: ”Men det måste ha varit klart för Dig i en evighet huruvida jag skulle kunna bli otrogen mot Dig!? Och om Du kan se en framtida trolöshet i mig, hur kan Du då älska mig? Och kan Du tillåta en framtida syndare att nalkas Dig?”

[16] Jag säger: ”Det, Min högst älskade Jara, är alltjämt för upphöjt för dig! Men av Min särskilt stora kärlek till dig säger Jag dig likväl: Se, Jag kan visserligen från evighet veta allting som kommer att hända med en människa, om Jag vill det, men för att människan skall kunna agera helt fritt och utan hinder i sin mognad, så vänder Jag bort blicken under en viss tid, och tar ingen notis om hennes fria handlingar, såvida hon inte enträget ber Mig att hjälpa henne med sin frivilliga kamp mot världen. Då tittar Jag till henne, och hjälper upp henne på den rätta vägen och förser henne med den nödvändiga styrkan för hennes kamp mot världen.

[17] Och se, Jag vill inte se in i din framtid heller, så att du förblir fri i dina handlingar. Men det är därför Jag lär dig detta nu, så att du i tider av förförelse aktivt skulle komma ihåg det. Vid den tiden kommer skyddsängeln också att lämna dig åt dig själv. Men när du av egen kraft har besegrat världen skall han emellertid komma tillbaka och tjäna dig i allt. – Har du, Min högst älskade Jara, förstått Mig åtminstone litegrann?”

80. Skola för självförnekelse på den andra sidan

[1] Jara säger: ”Ja det gör jag verkligen, – men saken är ändå väldigt sorglig för mig och alla andra människor, för av tusentals människor kommer knappt en att ha full styrka att bemöta världen såsom det skulle behaga Dig!”

[2] Jag säger: ”Detta är likväl varför Jag har kommit in i världen, för att genom Min lära och Mina gärningar räcka varje människa medlen med vilka hon lätt kan övervinna världen!”

[3] Jara säger: ”Detta skulle vara okej – men på jorden finns det ett stort antal människor som på tusen år knappt skulle få höra något av Dina ord! Hur kommer de att skydda sig från världen under så långa perioder? De är lika mycket människor som vi judar!”

[4] Jag säger: ”Det är med jordens folk som med var och ett av en faders barn: vissa föds in i världen tidigare än andra, och uppfostras på ett annat sätt av fadern än dem som knappt såg världens ljus förrän för tre, fyra eller fem år sedan. Den äldste sonen har redan blivit en stark man, och en dotter giftasvuxen. Vid sidan om det finns några barn i din ålder, och tre är fortfarande i blöjor. Säg Mig huruvida det skulle vara klokt av fadern om han skulle behandla barnen i vaggan på samma sätt som han behandlar den starke, fullvuxne sonen!”

[5] Jara säger: ”Det skulle naturligtvis vara väldigt dumt av en sådan far!”

[6] Jag säger: ”Nåväl, förstå, detta är varför vissa folk kommer till Min lära först senare! De är inte mogna för den ännu, men kommer att vara det vid rätt tidpunkt, och Min lära kommer att nå dem också. – Förstår du detta?”

[7] Jara säger: ”Åh ja, det förstår jag väldigt väl, men vilken lott har folken som ännu inte blivit mogna på denna jord att vänta sig på den stora andra sidan?”

[8] Jag säger: ”Detta kommer du genast att få se! Se, där vid midnattshimlen finns en stjärna med ett något rödaktigt ljus. Greppa tag i den med ditt sinnes ögon som du gjorde med den tidigare, och rikta även dina fysiska ögon dit, så skall du på den stjärnan få det vackraste svar på din fråga!”

[9] Jara gör så meddetsamma, och säger redan efter några ögonblick: ”Åh Herre, allsmäktige Skapare av himmel och jord, detta är en ännu mycket större värld än den tidigare, och i vilket strålande ljus den badar! Men ljuset skiftar i klarrött, och övergår lite i gyllengult, medan ljuset i den tidigare världen var helt vitt. Men nu blir ljuset i denna värld outhärdligt intensivt! Ah, nu har jag den bebodda marken i denna värld! Åh, här är det också obeskrivligt underbart! Vilken mångfald! Söta, mjukt stigande berg omgärdar de mest underbara, fruktrika dalar! I dalarna ser man också ett slags hyddor, som endast består av ett tak som stöttas upp av välordnade pelare som skimrar som rubin. Men på bergsryggen löper sådana hyddor oavbrutet i oöverskådliga rader, och så långt min blick sträcker sig ser jag fortfarande inget annat, och varje hydda liknar den andra som en människas öga liknar en annans! Som jag märker vilar de ovala taken på rubinröda pelare som är ungefär sju manslängder höga, men varje pelare liknar också den som är bredvid! Ännu har ingenting upptäckts av vare sig människor eller andra levande varelser, men de måste finnas, ty om detta vittnar redan den enastående utvecklingsnivån i detta mycket vidsträckta land!

[10] Men det är ändå konstigt att allt i en sådan i övrigt fantastiskt underbar värld är så snarlikt varandra! Ett fruktträd liknar med en hårsmån när ett annat, och en blomma en annan. Allt är uppradat och man kan för allt i världen inte finna någonting utanför denna ordning.

[11] Allt detta ser visserligen underbart fantastiskt ut och skänker en vänlig syn, men med tiden måste denna enformighet bli lite tråkig för vår typ av människor! Men nu har jag kommit fram till en sådan hydda och se, det finns människor av vårt eget slag inuti den! En står på ett podium och predikar och de fler än hundra övriga lyssnar på denne predikant med största vördnad!

[12] I den intilliggande hyddan ser jag fler människor i skrynkliga kläder som äter vid ett bord, men runt dessa som äter står det många som verkar plågas av hunger, men som ändå inte får något att äta! Ah, i den tredje hyddan ser jag några av de vackraste slinkor! Dessa står spritt språngande nakna, och gör sig lustiga över intetsägande män, och rör sig upp och ner. I bakgrunden samlas ett stort antal lustfyllda ynglingar, och vinkar till sig de vackra flickorna, men ynglingarna får ingen uppmärksamhet och är inte alltför nöjda med det.

[13] Ah, det här är märkvärdiga husinrättningar! Så mycket som en hydda med en hårsmån liknar den andra till det yttre, lika mycket verkar människornas verksamhet skilja sig åt, och detta är väl också väldigt konstigt!? Men om saker och ting i denna enorma värld överallt är såsom i det område jag just såg, så föredrar jag vår lilla jord – utom de onda människorna!”

[14] Jag säger: ”Allt det som du ser nu är endast en skola och exercishus för självförsakelse och för att övervinna sig själv. Vandra vidare med dina sinnens ögon, så kommer något helt annat att visa sig för dig!”

[15] Jara gör så och skriker så högt att de som sover djupt bredvid nästan skulle ha väckts, om inte Min vilja hade fått dem att somna om.

[16] Jag frågade Jara vad som hade fått henne att skrika på det sättet.

[17] Jara säger: ”Åh Herre, prakten och majestätet överträffar igen allt som mänskliga sinnen någonsin kunnat greppa! Här står ett palats lika enormt och högt som det högsta och största berget på jorden! Murarna är alla gjorda av de mest utsökta ädelstenar. Tusen och åter tusen gyllene trappor och läktare pryder detta enorma palats från utsidan, som på sin högsta punkt löper ut i en ren topp. Runt detta palats prunkar de mest fantastiska trädgårdar, i vilka den största mångfald bjuder in ögat till ständigt ny beundran. Men i trädgårdarna finns också förtjusande sjöar, på vilka det flyter stora konstverk, förmodligen för underhållning, men det är ingen som visar upp dem, och ännu mindre någon som märker dem.

[18] Herre, vad är allt detta? Vilka bor i detta enorma palats, och vad för något är alla dessa konstverk som flyter på de vackra sjöarna?”

81. En titt på den stellariska världsordningen

[1] Jag säger: ”Se, detta palats är bostaden för en huvudlärare i detta område som du redan har sett. Alla dessa skolhyddor står under hans tillsyn, och de föremål som flyter på sjöarna används under vissa tider för undervisning i högre visdom. Men som den här bostaden är, finns det många hundratusentals bara i ekvatorsbältet av denna ljusvärld, jämte en mängd städer av det största slag. Förutom detta bälte, som du nu kan se en väldigt liten del av, finns det 76 andra ekvatorsbälten som var och ett är inrättat på sitt alldeles egna sätt. Denna värld, liksom den tidigare, är i själva verket två solar likt den som ger jorden dess ljus, med skillnaden att den som du såg först är tusen gånger större än vår jords sol, och den som du nu ser är fyra tusen gånger så stor. Men vår sol är tusen gånger tusen gånger så stor som hela denna jord.

[2] Människorna på denna jord har emellertid fortfarande ett fullständigt felaktigt begrepp om jorden och solen och månen och alla stjärnor, men när de i en mer avlägsen framtid lär sig att räkna mer noggrant, kommer de också att komma fram till mer korrekta föreställningar om himlakropparna inom skapelsens oändliga rymd.

[3] Men du kan veta att runt varje sådan sol, kretsar jordar likt den vi nu står på på olika avstånd, och att flera av dessa jordar har satelliter som kretsar kring dem som ständiga följeslagare, precis som månen runt vår jord! Varje sol har lika många ekvatorsbälten som det antal som kretsar kring en sådan sol, med undantag av den centrala solen, vilken är utformad för att hålla och styra de planetära solarna, och är tusen gånger tusen gånger tio tusen gånger tusen (tio biljoner gånger – övers. anm.) större än de solar som du nu har sett.

[4] En sådan central sol delas inte längre upp i bälten (ekvatorsbälten) utan i så många områden på dess yta som de planetära solar de har att ta hand om (t ex solar av vår sols storlek, övers. anm.), där varje område är mellan tusen och tio tusen gånger större än varje sols yta ihop med de planeter som kretsar kring den. De planetära solarnas antal som kretsar kring en central sol är emellertid åtminstone tusen gånger tusen.

[5] Men då finns det fortfarande centrala solar, kring vilka i sin tur tusen gånger tusen av de nyssnämnda centrala solarna med alla deras planetära solar kretsar, och slutligen en gemensam central himlakropp som befinner sig i det omätbara djupet i ett centralsols-område och inte har någon annan rörelse än den runt dess egen axel. Denna centrala kropp är också en sol, men av en sådan enorm magnitud att alla de planetära och centrala solarna av den första, andra och tredje ordningen tillsammans med alla jordar och månar som kretsar kring de oräkneliga planetära solarna, och därtill de många tusentals kometer av alla storlekar, som är på gång att utvecklas till jordar, och rör sig i oregelbundna banor runt de planetära solarna, sammantaget inte ens utgör en hundratusendedel av volymen, om den nämnda huvud-centralsolen var en ihålig sfär och de ovannämnda otaliga himmelskropparna skulle befinna sig i den. – Jara, kan du nu göra dig en föreställning om vad som just har sagts?”

[6] Jara säger: ”Herre, vem förmår greppa en sådan storhet!? Naturligtvis kan jag skapa mig en föreställning, men den gör mig yr! Jag har nu sett nog av denna sol, men vet fortfarande inte hur jag skulle finna svaret på frågan om de omogna folken på jorden i det stora livet efter detta.”

[7] Jag säger: ”Nåväl, vik först undan blicken från solen du tittar på, och lyssna på Mig!”

[8] Jara säger: ”Herre, det är redan gjort!”

82. Utvecklingsperioder på den andra sidan

[1] Jag säger: ”Så lyssna på Mig! Se, alla sådana omogna människor brukar komma till den sol som du just har sett, och får all nödvändig livsundervisning i sådana omfattande skolor. Sålunda får de barn som dog i förtid undervisning och uppfostran i ekvatorsbältet på vår sol – men mestadels i den andliga delen av solen.

[2] De omogna själarna får en annan kropp på den sol som du har sett, men utan födsel, och denna blir sedan andlig tillsammans med själen och kan sedan övergå till det rent andliga. Hur sådana själar förs härifrån och dit har du själv bevittnat med din egen resa till den första solen. Men denne ängel, som fortfarande står bredvid oss, är ledare och härskare över alla världar och solar om vilka Jag talade med dig tidigare. Därav kan du se vilken makt och visdom som har givits honom.

[3] Men alla de otaliga änglar som du nu ser i vida rader runt omkring dig har en liknande uppgift: ty i de eviga djupen finns det enligt mänsklig förståelse oräkneliga sådana solvärldsregioner, var och en med samma huvudcentral-sol som beskrivits tidigare, och varje sådan region styrs av en av dessa änglar. Du ser visserligen ett stort antal änglar, men detta är inte ens en miljondel av de större härskaränglarna, för att inte nämna de mindre änglarna som är anförtrodda tillsynen och ledningen av de enskilda solarna och planeterna och de mindre världsregionerna! Och förstå, i Min ande måste Jag likväl konstant sörja för dem alla. Och om Jag skulle släppa en enda av de saker som du har fått se från Min oföränderliga omsorg, så skulle i samma ögonblick allting förgås, det största ända ned till det minsta! – Skulle du kunna göra detta med din ande?”

[4] Jara säger: ”Åh Herre, hur kan Du fråga mig något sådant? Jag, ett dammkorn på denna jord – och Du, i Din ande den ende, evige, allsmäktige Guden! Åh, om bara de blinda fariséerna i Jerusalem kunde förstå detta, då skulle de säkerligen behöva ändra åsikt! Men de kan inte och kommer inte att förstå det, och därför kommer de också att förgå i sin förstockelse och ondska! Jag förmodar att de på den andra sidan också kommer att gå till den sol-skolan?!”

[5] Jag säger: ”Inte riktigt, Min högst älskade Jara, ty de tillhör inte ett omoget, utan ett helt moget folk! Och själarna hos ett moget folk kommer till jordens djup när de väl har övergått till all ondska, dittvingade av sig själva. Ty eftersom de har blivit ren materia är detta deras element, och de vill inte och kan inte skiljas från den. Allt sätts in, ja verkligen det yttersta. All plåga och smärta tillåts komma över dem för att frigöra dem från materian. Och när en av dem blir av med materian, förs han till skolorna som finns i den andliga delen på denna jord, och först då förflyttas han till månen. När han där har gått igenom varje grad av självförnekelse och har blivit stark i den, kommer han att lyftas upp till en mer fullkomlig planet och där bli undervisad i sann visdom.

[6] När en sådan själ har kommit in i det rätta ljuset, då först skapas det andliga livets värme, om det blir starkare och starkare, och själen börjar förenas med sin ande, så att hela livet bit för bit blir till kärlek. Om kärleken då har utvecklats till den nödvändiga kraften och styrkan och har övergått till den sanna, inre livsflamman, blir det ljust och upplyst i en sådan själ inifrån, och först då når en sådan själ det tillstånd att den blir accepterad i de välsignade andarnas fria värld, där han sedan fortsätter att vägledas som från barndomen.

[7] Men tills en själ som har blivit materiell på jorden kommer dit kan det i bästa fall ta flera hundra jordiska år. – Men Jag läser nu i ditt hjärta att du vill fråga Mig något igen, och Jag säger dig: fråga, ty dina frågor är välgrundade! Men rikta denna gång din fråga till ängeln som står vid vår sida, och även han skall ge dig ett korrekt svar!”

83. Om den mänskliga andens mått

[1] Här vänder sig Jara till ängeln, och frågar: ”Din och min Herre har nådigast hänvisat mig till dig, käre och ljuvaste yngling, och Han sade att Jag borde fråga dig något specifikt och att du skulle ge mig det rätta svaret. Säg mig därför varför dessa mina jordiska släktingar och även Herrens lärjungar måste sova, medan jag är vaken, och varför måste jag se detta med mina fysiska ögon, och varför, efter vad Herren meddelade, kan jag se vad de bara får se och höra i en dröm?”

[2] Ängeln säger med den vänligaste av röster: ”Du fagraste dotter till Herren har fullständigt övergått till anden med din själ, och har nästan inte längre någon gemenskap med världens materia. Dina fysiska ögon har blivit din själs ögon, och din själs ögon den för evigt odödliga andens ögon. Och det är därför du är helt placerad i din livssfär på det sätt som varje människa i själva verket borde vara.

[3] Men varje mänsklig ande är så beskaffad, att den liksom Guds ande omfattar hela oändligheten. Om du nu tar in en aldrig så avlägsen stjärna eller annat objekt i ditt rena sinne, det är din andes öga, och riktar din själs öga genom det kroppsliga ögat, till vad din andes öga ser, så uppstår en inre konflikt mellan din andes bild och den motsvarande yttre formen av samma bild. Från denna konflikt når själen full insikt beträffande det skådade objektet, och detta visar sig sedan för dig som det är i verkligheten.

[4] Och jag säger dig troget och sant, att alla människor kunde göra så om de var lika beskaffade och mogna i sitt sinne som du är, men det finns bara ett fåtal som är som du! Dessa som sover här liknar inte din själ och dina känslor! Deras själ är fortfarande långt från att se genom sitt fysiska öga, medan deras andes öga fortfarande är ordentligt stängt, varför deras själ först måste sättas i stånd att uppfatta och se det övernaturliga genom deras fysiska ögons sömn, och sedan kan de passera in i det andliga.

[5] Men sömnen för dem som sover här är också sömn av ett särskilt slag, vilken en människa bara väldigt sällan kan uppnå på naturligt sätt.

[6] Vissa fysiskt och andligt starka människor kan förorsaka en sådan sömn hos sina svagare bröder genom handpåläggning, men de svagare bröderna kan inte göra så med sina likaledes svaga bröder. Men att Herren blott genom Sin vilja förmår att göra allt detta, kommer du väl i evighet aldrig att kunna betvivla?”

[7] Jara säger: ”Må Herren välsigna dig för det klargörande som du gav mig, som jag har förstått mycket väl! – Men nu en annan fråga! Säg mig, käre och fagraste yngling, hur kan jag göra mig en föreställning om din oförklarliga hastighet?”

[8] Ängeln säger: ”Guds högst älskade dotter! Detta är något som bara en verklig ande kan greppa, eftersom det inte har något att göra med tid och rum. Av oss själva är vi ingenting, och vad du ser i oss med andens ögon är Guds tanke, Guds idé, Guds ord. Vi är därför rena andar, och materia kan inte vara något som hindrar oss.

[9] Eftersom inget kan hindra en levande ande, är ett ’hit’ eller ’dit’ nödvändigtvis ett och detsamma. Inget materiellt kan därför uppnå samma hastighet som vi andar, eftersom det även i den allra finaste etern, alltid finns ett hinder genom vilken dess rörelse hindras.

[10] Inom den oändligt vida skapade rymden finns det särskilda centrala solar av den tredje ordningen, vilka omedelbart följs av huvudcentralsolen. Dessa solar rör sig i olika omloppsbanor runt huvudcentralsolen med en hastighet som är alltför enorm för din förståelse, med syftet att hålla dem på ett visst avstånd från huvud-centralsolen. Deras omloppsbanor är på grund av deras stora avstånd från huvudcentralsolen alltför vidsträckta för att du skall kunna förstå det.

[11] Föreställ dig till exempel denna jord som en sfär som är många tusen gånger större än den del som du kan se nu, och att den helt och hållet skulle bestå av sandkorn som du ofta har sett på stranden. Tänk dig nu hur många av de minsta sandkornen som skulle behövas för att utgöra en sådan jord! Och för vart och ett av dessa korn, föreställ dig ett avstånd härifrån till den stjärna som vi först besökte, och du kommer därigenom att ha den ungefärliga diametern på en sådan bana! Den tredje ordningens sol som nämns ovan kommer inte att flyga igenom en sådan bana på minst tio gånger hundra tusen år. Men eftersom omloppsbanan är så oerhört omfattande, måste en sådan sol på ett ögonblick ha rest tusen gånger så långt som härifrån till den stjärna vi först besökte!

[12] Du kommer naturligtvis att tänka: ’I så fall rör sig en sådan sol tusen gånger snabbare än dig själv som är en ren ande! För om vi hade flugit till den där stjärnan med solens hastighet, skulle vi ha varit där tusen gånger snabbare än med din andliga hastighet!?’

[13] Då säger jag dig, att solens enorma hastighet är som en snigels jämfört med min! Ty se, trots den för dig obegripliga hastigheten, så behöver denna sol fortfarande en miljon år för dess omloppsbana runt huvudcentralsolen, medan jag eller någon annan ande av mitt slag kan flyga igenom en strecka på ett så kort ögonblick att du inte skulle märka att den minsta tid har passerat mellan min avresa och återkomst, och jag kunde på samma korta tid flyga igenom en cirkel som är många tusen gånger hundra tusen gånger större än så.

[14] Det är därför en oändlig skillnad mellan en andes hastighet och en aldrig så snabbflygande materias, oavsett hur mycket den senares hastighet ökar, ty även om någon materia tillryggalägger ett sådant avstånd härifrån till den stjärnan på ett ögonblick, så behöver den fortfarande ett andra ögonblick för ett andra avstånd, och om materien färdas hundra tusen gånger ett sådant avstånd på ett ögonblick, så behövs tio sådana ögonblick för tio sådana avstånd, medan jag kan färdas varje tänkbart avstånd på ett och samma ögonblick.

[15] Och se, jag och varje ande av mitt slag kan göra detta, eftersom det inte finns det minsta hinder för oss i hela den oändliga evigheten. Materien å andra sidan stöter på allt slags motstånd, även i den friaste eteriska rymden, och kan därför aldrig uppnå en andes hastighet! – Säg mig nu, fagraste dotter till Gud, huruvida du alls har förstått detta!”

84. Om verklig andlig storhet

[1] Jara säger: ”Jag har förvisso förstått detta, med Herrens hjälp. Men igen har jag börjat bli yr! För jag har blivit fullt övertygad om att för en skapad ande skulle det ta en evighet att bara lära känna en sådan huvud-centralsol, efter vad du sagt, att deras antal inom den oändligt eviga rymden är oräkneligt för den mänskliga förståelsen, och var och en är bärare eller snarare regent över solar av den tredje ordningen och planetära solar inom oändliga omloppsbanor, och vars antal ingen dödlig ande skulle kunna greppa! Men om det skulle ta en evighet för en naturlig ande att utforska var och en av dessa enorma huvudcentralsolar, hur lång tid skulle han då inte behöva för att utforska alla de oräkneliga övriga!?

[2] Åh, det skulle inte vara klokt av mig att vilja det! Jag stannar hellre hemma i min kärlek, och tänker att en sådan sol verkligen är något enormt stort och ett mäktigt vittnesbörd om Herrens oändliga visdom och eviga makt, men den kan ändå inte se, förstå och älska dess Gud och Skapare över allt, som jag kan! – Och se, detta är enligt mig vida mer än att vara en sådan oändligt enorm sol i något omätligt djup av den oändliga skapelsens rymd! Och vem vet om Herren kanske älskar mig lika mycket som en sådan enorm sol!?”

[3] Förstå, min fagraste yngling, denna vår jord skulle knappt kunna betraktas som ett urskiljbart dammkorn på en sådan ytterst enorm sol, men ändå beträder Herren, på vars svagaste andetag oräkneliga huvud-centralsolar beror, dess mark! Jag tror därför att det som i den oändliga skapelsens rymd knappt tar upp en omätbar del, inte är vad som nödvändigtvis är det största i Herrens ögon, utan det som är stort på insidan!

[4] Vad är jag som ett barn vad gäller kroppsstorlek, jämfört med vår lilla jord, och ändå känner jag en rymd i mitt bröst där alla dina huvud-centralsolar med alla sina otaliga sekundära solar och planeter skulle ha gott om utrymme! Mitt lilla öga, ser med en blick ut över tusentals stjärnor; man kan fråga sig huruvida alla de stora solarna är uppfyllda med en sådan förmåga!? – Har jag inte rätt?”

[5] Jag säger igen: ”Du har helt rätt, och så är det, och själv väger du mer än tusen solregioner som uppfyller den oändliga skapelsens rymd. Men likväl är det alltid bra för människan att hon känner till Mina verk för öka sin kärlek till Mig hennes Fader!

[6] Men nu börjar det dagas, och vi skall börja väcka våra vänner. Men de måste väckas upp gradvis; du får inte berätta något om allt det som du har sett här förrän du får ett tecken av Mig Själv och nu också din ängel, som Jag tänker låta vara kvar synlig, fast i en annan klädnad, tills du har blivit mogen. De andra änglarna kommer dock att bli osynliga igen. Låt det ske!”

[7] Alla försvinner förutom den ängel vars namn var Rafael, och denne var nu klädd på nasarénskt vis.

[8] När nu Jara ser hur Rafael är klädd, säger hon: ”Så fint, på det sättet tycker jag bättre om dig än i din tidigare, himmelska glans. För nu ser du helt och hållet ut som en människa, och jag kommer verkligen att hålla av dig – den enda frågan är vem som kommer att ta över anförandet av världarna under tiden?”

[9] Ängeln säger: ”Oroa dig inte för det, ljuvaste Guds dotter, ty jag kan alltid vara här och där och överallt utan att du saknar mig, förutom några ögonblick då och då. Allt förblir sig likt. I vilket fall kommer jag alltid att skynda tillbaka till dig, ty du har blivit mer för mig än alla de otaliga solarna, som vi fortfarande kan ha en chans att besöka tillsammans. – Men nu vill Herren väcka våra bröder, och därför måste vi nu vara tysta!”

[10] Jara säger: ”Ja, ja, jag rättar mig gärna efter det och är redan tyst som en mus.”

85. Lärjungarna väcks ur sin sömn

[1] Jag säger till Rafael: ”Gå först och väck upp Min Simon Judas (Petrus)!”

[2] Rafael väcker Petrus, och denne ser sig förvånat om och säger efter en stund: ”Har jag verkligen sovit? Det kändes som om jag hade varit vaken hela natten! Men nu förstår jag att jag sov väldigt gott, men jag hade sådana underbara drömmar som jag knappt kan komma ihåg att jag någonsin har haft tidigare! Sannerligen, Herre, dessa drömmar kan väl inte bara ha varit som tomma skuggor?”

[3] Jag säger: ”Se dig om lite – kanske upptäcker du någon förändring av berget, som du säkert också har drömt om!”

[4] Petrus ser sig om åt alla håll och säger: ”Åh, Herre, sannerligen, sannerligen, detta såg jag i drömmen och – se – åt alla håll så har den ljusa drömmen besannats!”

[5] Petrus var på väg att säga något mer, men Jag sade till honom: ”Väck de andra lärjungarna innan du fortsätter!” Och Petrus gjorde så.

[6] Lärjungarna reste sig från marken och blev ytterst förvånade över att de först nu insåg att de hade sovit, medan det i deras själar verkade som att de hade varit klarvakna hela natten, och sett fantastiskt mirakulösa ting.

[7] Men Judas sade: ”Jag tror fortfarande inte att jag sov! För diskuterade jag inte ett och annat med dig, Simon Jonas, och du ville inte låta det bero, utan sade också till mig: ’Alla dessa mirakel kommer inte att hindra dig från att förråda oss alla för några få silvermynt!’, vilket gjorde mig så vred att jag ville kasta dig över klippväggen ner i sjön. Men då tog min Tomas tag i mig och drog mig tillbaka till marken! Säg mig, broder Simon, kommer du verkligen inte ihåg något av detta?”

[8] Petrus säger: ”Inte en stavelse! Jag kan inte ens komma ihåg att jag har drömt om dig!”

[9] Jag säger: ”Se er omkring litegrann och se om inte en hel del saker som ni har drömt om har blivit verklighet!?

[10] Lärjungarna börjar röra sig åt alla håll på platån, till följd att de blir ytterst förvånade, och Andreas säger: ”Vi har redan på denna korta tid av ett halvår sett och hört så mycket av det mirakulösa att man knappt kan tro att något ännu mer mirakulöst skulle kunna visa sig. Men återigen, våra sinnen är styva, stela och stumma! Våra drömscener blev verklighet!

[11] Jag såg ängeln som Jara hade nämnt, som först lyfte upp hela sjövattnet till höjden, och förvandlade det till en enorm fritt svävande vattendroppe, och med mina egna ögon såg jag den förtorkade sjöbädden, och de vackra pärlmusslor som Jara plockade upp från marken och sedan gömde i sitt förkläde, och hur ängeln på anmodan från den vänaste dottern till Gud gjorde detta berg lättillgängligt från alla sidor, på bråkdelen av en sekund. – Och se, så är allt detta verkligen nu!

[12] Men vilka ord och rena gärningar bör vi därför nu börja prisa vår Herre och Mästare? Var är ängeln som lägger in de glödande tankarna i våra hjärtan, vilka vi finner värdiga att uttala inför Honom? Åh, vi är ingenting inför Honom, den allsmäktige Guden!

[13] Våra förfäder skälvde nedanför Sinai under blixt och dunder, och uppe på berget gav Han Moses de heliga kärleksbuden! Och när Moses kom ner från berget strålade hans ansikte ljusare av Guds majestät än middagssolen, och han var tvungen att hänga ett tredubbelt täcke över sitt ansikte så att folket kunde närma sig honom. Herrens heliga siare profeterade senare långt efteråt, om de efter tidigare förberedelser kort hade täckt sitt huvud med Mose slöja, och vi förundras fortfarande idag över deras djupa visdom! Och här är Han Själv som dundrade uppe på Sinai! Sinai blev glödande kol under Hans fötters steg – och vi kan förbli kalla i Hans allsmäktiga närvaro som på en sträng vinternatt!? Låt oss därför stiga upp och skyndsamt gå bort till Honom, ty Han allena är ytterst helig! Till Honom allena hör all ära, all härlighet, all kärlek och all tillbedjan!”

[14] Vid detta tal av Andreas fylldes alla lärjungar av en iver som glödde av kärlek, utom Judas som kallade Andreas för en överspänd svärmare, och de kom fram till Mig och gav Mig en lidelsefull ’Hosianna’ som morgonhälsning.

86. Jaras lovtal

[1] Denna högljudda sång väckte upp alla som ännu sov, och de stämde in i sången med lärjungarna så fort de hade vaknat, och Jag lät dem göra det så mycket de ville, och Jara klamrade sig fast vid Mina fötter, och grät av stor glädje och lycka! Efter att ha gråtit av glädje i en halvtimme, och efter att lärjungarna hade avslutat sin morgonhälsning, reste sig den lilla upp, och sade med menande röst: ”Åh jord – när skall du bli så här lyckligt lottad igen, att bli beträdd av dessa fötter? Känner du stumma lasters moder, vem Han är som beträder dig nu? Nej, du känner det inte och kan inte känna det, för du är alltför död och alltför liten! Hur skulle du kunna förstå vad som är alltför otänkbart stort och heligt till och med för den oändliga rymden, med sina oräkneliga myriader av varelser!? Var skall jag börja och var skall jag sluta sjunga Hans ära ens i en daggdroppe? Ty det är Han, den evige Guden, som skapade daggdroppen likväl som de oändligt stora ljusvärldarna! Åh Herre, åh min Gud, förinta mig, ty aldrig kommer mitt hjärta att kunna rymma den glödande kärleken till Dig!

[2] När jag ännu inte hade lärt känna Din härlighet, älskade jag Dig som den mest fullkomliga människan. Jag anade visserligen den gudomliga rena anden inom Dig, och mitt hjärta älskade denne Helige ande i Dig outsägligt mycket. Men ändå tänkte jag Dig fortfarande som en son till den Högste! Men nu har allt tagit en annan form! Du Själv är den Högste! Förutom Dig finns ingen annan! Förlåt därför denna minsta daggmask, som i sin medfödda blindhet vågade älska Dig som en människa!”

[3] Jag säger: ”Mitt lilla barn, det finns inget att förlåta; håll kvar denna kärlek! Ty Jag säger dig: Den som inte älskar Mig som du, Min högst älskade Jara, har älskat Mig och fortfarande älskar Mig, dennes kärlek kommer Jag inte att betrakta som någon kärlek alls!

[4] Den som inte älskar Gud som den mest fullkomliga människan, kan ännu mindre älska sin nästa, som fortfarande är en ofullkomlig människa! Men om det står skrivet att Gud skapade människan till Sin avbild, vad skulle då Gud vara – om människan är i Hans avbild – annat än också en, om än högst fullkomlig, Människa? Eller ser Jag annorlunda ut än en människa eftersom du, Min lilla, har sett några droppar av Min härlighet?”

[5] Jara säger: ”Åh nej, Du ser fortfarande likadan ut, och inte heller har mitt hjärta förändrats! Ja, jag skulle hellre vilja ha Dig helt i mitt hjärta på grund av min uppriktiga kärleksträngtan. Jag skulle vilja krama Dig så hårt att mina vener brast, men ändå aldrig släppa taget om Dig. Ja, jag skulle täcka Ditt ansikte med oräkneliga kyssar och aldrig sluta kyssa Dig! Kort sagt, jag kan inte uttrycka allt som jag skulle vilja göra på grund av min rena kärlek till Dig! Men Du är det allra heligaste, allra högste gudomliga Väsendet, och i min kärlek anser jag mig alltför ovärdig att älska Dig, som om Du vore en människa. Men ändå kan jag tänka hit och dit så mycket jag vill, men mitt hjärta tar ingen hänsyn till det och älskar Dig bara ännu mäktigare än innan!”

[6] Jag säger: ”Det är helt rätt så! Låt din själ alltid följa ditt hjärtas impuls, och tända en klar flamma däri, så skall den lysa upp hela din själ. Guds ande skall stiga upp i den som en sol, och endast i dess ljus och livsvärme kommer Guds frö att skjuta skott och förse själen med livets frukt för evigt!

[7] Men Guds ande inom människan kan inte uppväckas annat än genom kärleken till Gud, och genom den kärleken till nästan.

[8] Därför, förbli i din kärlek, ty detta är värt mer för Mig och dig själv än all härlighet som du skådade med dina ögon!

[9] Men nu skall vi också lyssna på de övriga, och vilket intryck denna natt gjorde på dem.”

87. Innehållet i den gemensamma drömmen

[1] Centurionen börjar försiktigt att resa sig från marken, och säger: ”Herre och Mästare! Framförallt allt tack till Dig för att jag fortfarande lever på denna höjd! Så lätt jag hade kunnat störta ner i djupet när jag vände mig om tre gånger, vilket hade blivit slutet på mitt eländiga liv i denna värld! Men jag lever fortfarande, och det på samma ställe där jag lade mig för att sova igår, och för detta har jag bara Dig att tacka, och jag tackar Dig därför ur djupet av mitt hjärta. Men jag ber Dig också innerligast om att Du skulle låta mig och alla andra komma ner från denna fruktansvärda höjd och komma välbehållna till Gennesaret – och det så snart som möjligt, ty så länge som jag måste tänka på hur jag skall komma ner, kan det inte vara tal om att vara på gott humör för min del!”

[2] Jag säger: ”Min vän, drömde du ingenting i natt?”

[3] Centurionen säger: ”Javisst ja, – av ren rädsla glömde jag nästan bort den underbara drömmen! Nåväl, om detta berg var som jag såg det i den underbara drömmen igår, skulle det naturligtvis vara en fröjd att till och med bestiga det tusen gånger till, men en dröm förblir en dröm!”

[4] Ebal, som står bredvid honom, säger: ”Inte alls, min vän! Jag säger dig att denna gång har vår gemensamma dröm blivit helt verklig. Stig upp och gå runt de branta kanterna, så kommer du att bli övertygad om att vårt berg till och med lutar lätt ner mot sjön, utan den minsta fara att klättra, nerför såväl som uppför! Jag har redan blivit övertygad själv och säger dig hela sanningen. Kom och se själv!”

[5] Centurionen säger: ”Det är inte en synvilla?”

[6] Ebal svarar: ”Om jag och mina fruar och barn redan har gått på denna synvilla i varje riktning, har säkerligen din synvilla en fast grund!? Kom, res dig upp från marken och se själv!”

[7] Vid dessa ord reser sig till slut centurionen upp, ser sig omkring och märker först att platån är väldigt utvidgad, och säger: ”Ja, ja, jag ser verkligen att stora förändringar har skett på det mest mirakulösa sätt under natten, men gå före mig över den nya marken så att jag kan vara säker på att den verkligen är solid!”

[8] Ebal säger: ”Min vän, trots din normalt sett goda självkänsla, så gör dit ständiga tvivel att du börjar bli motbjudande för mig! Betyder inte längre mina ord något för dig? När har jag någonsin sagt ett osant ord till dig, så att du inte längre skulle sätta någon vikt vid mitt ord? Kom och undersök själv och sluta hädanefter upp med att tvivla!”

[9] Centurionen säger: ”Ja, min vän, du har rätt! Jag går och förvissar mig själv om allt.”

[10] Här rör sig centurionen med försiktiga steg till den kant som vetter mot Nasaret, och när han blir varse bergets milda lutning, blir han mycket förundrad och säger: ”Ja, här har också hela berget stuvats om! När jag tittade över den här kanten mot Gennesaret igår, så verkade den vara så nära som ett stenkast bort, medan den nu ligger mer än hundra ”Feldwege” (1 Feldweg = ca 700 meter, övers. anm.) härifrån, och vi måste gå i sex timmar för att nå vår kära lilla stad!

[11] Nej, den som fortfarande tvivlar på att Jesus är Gud och Människa på samma gång, kan ingen gud heller hjälpa! Ja, broder Ebal, du hade helt rätt när du kallade mig en motbjudande tvivlare, för en sådan var jag verkligen! Men nu är det slut på alla tvivel för min del, och jag tror och svär en ed inför er alla, att vår Mästare och Frälsare Jesus är helt och hållet Gud, och att förutom Honom kan det inte finnas någon andra eller tredje, ty eftersom det jag drömde är sant så kommer allt annat också att vara helt sant! Och här är Han, den ende Guden och Herren över all oändlighet!

[12] Men låt oss nu gå bort till Jara – hon måste visa oss sina två souvenirer! För när den himmelska anden lyfte upp vattnet till sista droppen, så såg jag att hon plockade upp en underbar pärlmussla från sjöbottnen, vilken hon stoppade ner i sitt förkläde. Och jag såg även den lysande sten som hon tog med sig från en solvärld dit den himmelske anden förde henne. Om dessa nämnda föremål också är lika fysiskt närvarande som detta flyttade berg, har vi mer bevis än vi behöver!”

88. Jara visar sina souvenirer

[1] Efter dessa ord stegar centurionen och Ebal över till Jara, och ber henne att visa dem de bägge souvenirerna.

[2] Och den högst älskade Jara sträcker sig meddetsamma in i den stora fickan på sitt förkläde, och går för att möta de bägge och säger: ”Se här, min käre Julius, här är de två souvenirerna i verkligheten! Tror du på det nu, och kommer du någonsin att kliva ur din oändliga rädsla?”

[3] Centurionen säger: ”Ja, du min allra käraste och vänaste Jara, min tro står nu stadigare än det här berget, och med hjälp av den allsmäktige Herren är min tröttsamma rädsla nu borta för alltid, detta kan du vara helt säker på! Men dina souvenirer är också av oskattbart jordiskt värde. Musslan med dess innehåll är av samma värde som hela Jerusalem, ty den innehåller 24 pärlor som är stora som små hönsägg, som vart och ett är värt hundra tusen pund guld! Värdet av denna solida men genomskinliga sten, som är vackrare än morgonstjärnan, är bortom jordisk uppskattning! Kort sagt, du är nu inte bara andligen utan även världsligt den rikaste flickan på hela jorden! Sannerligen, du är nu rikare än alla kungar och kejsare i hela världen sammantaget! Hur känns det?”

[4] Jara säger blygsamt: ”Det känns inte alls, och dessa två souvenirer har inget annat värde för mig än det syfte för vilket jag tog dem, nämligen som en påminnelse om Guds obeskrivligt mirakulösa gärningar för oss arma, svaga och syndiga invånare i staden och området Gennesaret.

[5] Herren kommer inte alltid att vara kvar fysiskt mitt ibland oss, som Han poängterade för mig igår, men dessa tecken kommer alltid att innerligt påminna oss om Honom i våra hjärtan, och återuppväcka vår kärlek till Honom. – Detta är vad jag tror.

[6] Men Herren lämnade mig med ett annat tecken från denna mirakulösa natt, som för mig i själva verket var den ljusaste dag. Detta tecken förblir synligt för mig, och senare osynligt, tills jag visar mig tillräckligt värdig för att det igen skall bli synligt.”

[7] Fader Ebal frågar: ”Nå, och var har du detta tecken? Kommer du inte låta oss få se det?”

[8] Jara, som står bredvid ängeln Rafael, säger: ”Här, bredvid mig står det, om du inte har något att invända!”

[9] Ebal, som betraktar ängeln från topp till tå, säger: ”Detta är naturligtvis en ännu mer utsökt souvenir! Men jag fruktar att du alldeles för snart kommer att bli upp över öronen förälskad i denne yngling. Och om han då blir osynlig för dig, skulle du bli blind och döv av ren sorg!”

[10] Jara säger: ”Åh, oroa dig inte för det! För den som älskar Gud som jag gör, är till och med all himlens skönhet så gott som icke-existerande! Men den här ynglingen är mig mycket kär, för han är vis och enormt kraftfull, mäktig och snabb!”

[11] Centurionen frågar: ”Var kom han ifrån, ty jag kan inte minnas att jag någonsin har sett honom i Gennesaret, och ändå är han klädd helt på samma sätt som på den platsen!  Jag beundrar hans ytterst rena, känsliga och synnerligen milda drag! I hans väsen ligger en verklig förtrollning full av den största elegans. Så rena, milda, rena och ytterst välformade bara hans fötter är!

[12] De rena byxorna som sträcker sig ända ner till knäna, den bländande vita skjortan, och den veckade kappan av blått tyg som hänger nonchalant över hans axlar ser så bra ut på honom att du inte kan tänka dig något mer smakfullt, och den runda lilla hatten som pryder hans vackraste huvud på ett sätt som inte kan beskrivas! Sannerligen, jag skulle inte förvägra någon begäran från denne ljuvlige yngling! Denne kunde ta ett imperium ifrån mig, om han i gengäld bara älskade mig!

[13] Nej, ju längre jag betraktar denne person, desto vackrare och mer attraktiv ser han ut! Hans föräldrar är i sanning värda pris för att ha en sådan son! Och du, min högst älskade Jara kan skatta dig själv mycket lycklig för en sådan gåva! Om man kunde få någon annan sådan yngling i världen, skulle jag ge alla mina skatter och stora fastigheter för den!

[14] Men vad kommer du göra med denne vackre yngling? Du är själv förvisso en mycket vacker och behaglig flicka, men ändå överträffar ynglingen dig betydligt i skönhet. Du är på väg att bli tretton år, medan ynglingen torde vara ungefär sexton. Om han blir din man, så finner jag mig mycket väl i det. Men om han bara förblir en lekkamrat till dig, kommer ditt lättuppväckta hjärta snart att vara i den största knipa! Berätta ändå för oss hur du kommer att använda honom!”

[15] Jara säger: ”Du talar enligt ditt förstånd, eftersom du inte känner anden! Denne yngling kommer att vara min beskyddare och vägvisare fram till mitt sextonde år, och kommer att undervisa mig om Guds himmelska visdom: – såväl som er själva, om ni vill lyssna på honom!”

[16] Centurionen säger: ”Men kommer han bli din man efter ditt sextonde år?”

[17] Jara säger: ”Åh, min käre Julius, detta var igen en fråga som inte får mig att falla ner inför dig! Har jag inte sagt dig från allra första början att den här ynglingen kommer att lämna mig ett tag efter mitt sextonde år, som Herren har bestämt, vilket inte spelar någon roll för mig heller, eftersom mitt hjärta fullständigt tillhör Herren, som kommer att vara med mig för evigt! Men om mitt hjärta är Guds egendom, så kan det inte också bli någon annans egendom!”

[18] Ebal säger: ”Ja, ja, min högst älskade dotter, du har helt rätt. Men dina år har inte kommit ännu, och när de gör det kommer du att vara tvungen att kämpa hårt mot ditt kött! Bra för dig om du blir dess mästare!”

[19] Centurionen lägger till: ”Ja, ja, din fader har rätt! Du är nu bara ett barn, och ändå brinner ditt hjärta redan som en kalkugn! Just nu har det naturligtvis den Högste som sitt begär, och kan inte tänka sig något mindre. Men när väl den Högste drar sig tillbaka från ditt lilla hjärta, för din själviakttagelses skull, så kommer ditt hjärta att hungra efter kärlek. Och om du skulle vara utan den Högstes mat under en längre tid, så börjar det snart sträcka ut sina långa armar efter andra föremål för att mata sig! Ty precis som magens hunger är smärtsam, så är hungern efter kärlek tusen gånger mer smärtsam.

[20] Låt oss ta en fältherre som är en kärlekslös tyrann mot sina underordnade! Alla är bedrövade, och när de kallas till ett slag kommer de att kapitulera för fienden, för att befria sig från sin kärlekslöse herre. Om emellertid en vis fältherre älskar sina underlydande som sina egna barn, så kan en fiende komma och de skall kämpa mot fienden med allt mod och med den största självförnekelse för sin älskade general och förgöra fienden till sista blodsdroppen!

[21] Ja, du min högst älskade Jara, kärlek är en mäktig sak, och detta kräver alltid en klok vägledning för att den inte skall förtära sig själv till slut!”

[22] Efter ens stunds eftertanke säger Jara: ”Ja, verkligen, du har kanske inte helt fel. Men man måste anta att Herren inte är en tyrannisk fältherre för ett hjärta som älskar Honom över allt!”

[23] Julius säger: ”Inte alls! Men – som jag kommer ihåg att Han sade till dig på natten – Han är och förblir Gud, som människans ande först kan nalkas till fullo när människan genom de krafter som har tilldelats den har formats, utvecklats och gjorts stabil, under den period av självutveckling då Han drog bort Sin uppmärksamhet från henne! Men om så är fallet, är Gud under en sådan period en nödvändig tyrann med förbundna ögon och tätt igenpluggade öron! Och om du kommer till en sådan period, min högst älskade Jara, så kommer vi att fortsätta prata om det!”

[24] Jara säger: ”Jag litar och tror fullt och fast på att Han inte kommer att överge mig då heller!”

[25] Centurionen säger: ”Knappast, ty du är redan långt före många av oss. Men med din stora kärlek till Honom kommer du också att uppleva det som kosmiskt tungt och svårt när Han lämnar dig en kort stund! – Men låt oss nu gå bort till Honom, ty Han verkar ha något i tankarna!”

89. Att umgås med Herren förtroligt i hjärtat

[1] De tre kommer nu fram till Mig, och centurionen frågar Mig: ”Herre, vad händer nu? Det verkar som att Du har något i kikaren!?”

[2] Jag säger: ”Ser du inte den härliga morgonrodnaden? Var uppmärksamma nu, ty ni skall få se den vackraste soluppgång! Det är visserligen bara den naturliga solens uppgång, men den har den djupaste andliga betydelse, vilken kommer att stå klar för er! Ty här möter en soluppgång en annan!”

[3] Petrus säger: ”Herre, hur skall vi tolka detta?”

[4] Jag säger: ”Åh, hur länge måste Jag stå ut med er!? Vi har nu varit tillsammans en bra tid, och ändå märker ni inte att genom Mig Själv, har en sol från himlen stigit upp i era själar, och fortsätter att göra så dag efter dag!?”

[5] Petrus säger: ”Herre, var inte så förargad över det, som Du vet är vi enkla människor, som aldrig har lyckats mer än att lära oss läsa och skriva litegrann! Om vi hade förstått det skulle det ha varit omotiverat att fråga, men vi förstod inte vad Du sade och därför frågade vi Dig om det.”

[6] Jag säger: ”Just det, om man inte vet att man också kan diskutera saker och ting tyst med Mig i hjärtat. Men om man vet det, är inte frågan i sig felaktig utan metoden, och det var bara denna Jag avsåg att tillrättavisa. Se på hur de bägge esséerna och fariséerna där borta lyfter på ögonbrynen över er, för att ni har frågat Mig något hörbart, medan ni som deras mästare borde veta att Jag är fullt kapabel att ge varje person som frågar det mest uttömmande svar tyst i hans hjärta.

[7] Med er själva är det verkligen inte av okunskap eller envishet, utan bara gammal vana, men tag er ändå samman fortsättningsvis, så att människorna kan se att ni verkligen är Mina lärjungar, och inte tappar ansiktet inför världen, vilket ni framför allt behöver för ert nya uppdrag.

[8] Men gå nu över till era lärjungar och undervisa dem, annars kommer de snart att börja fråga er vad ni frågade Mig!”

[9] Petrus säger: ”Herre, skall vi därför inte tala med hörbara ord till Dig igen?”

[10] Jag säger: ”Åh jo, men allt vid rätt tidpunkt, och när Jag ger en antydan om det! – Men gå nu och gör som Jag sade åt er!”

[11] Därpå går lärjungarna bort till de bägge esséerna och flera fariséer, och säger till dem: ”Bli inte förvånade över att vi ibland fortfarande frågar Herren högt om det ena eller andra, ty även vi är fortfarande mänskliga, och ibland håller fast vid gamla vanor!”

[12] Och de bägge esséerna säger: ”Det trodde vi faktiskt, för vi frågade Herren detsamma i våra hjärtan, och det mest levande svar lades ner i våra hjärtan. För oss verkade det därför underligt att ni ställde era frågor hörbart. Men som sagt, vi förstod att något sådant fortfarande kan hända av ren gammal vana, men vi var väl till mods eftersom vi den här natten hade sådana besynnerliga drömsyner som vi inte kan minnas att vi någonsin har haft. Och vad som är mest märkvärdigt med detta är att var och en drömde samma sak med en hårsmån när, och allt som vi såg i denna märkvärdiga dröm förverkligas nu i fullt dagsljus! Nej, något sådant har aldrig hänt tidigare!

[13] Nu tror vi bägge att denne nasaré är mer än bara en högst fullkomlig människa. Fysiskt sett är han förvisso en människa som vi, men i Hans innanmäte och hjärta bor den hela den gudomliga kraften och makten som hela oändligheten lyder! – Men nu riktar vi enligt Hans ord våra ögon mot soluppgången, för att skåda mirakler!”

[14] Petrus säger: ”Vi vet knappast om ett under kommer att ses där, men på det sätt som de rödkantade små molnen i den avlägsna horisonten förkunnar det, så kommer vi att på denna höjd uppleva det vackraste skådespel i Guds skapelse, och av det kunna lära oss hur en liknande soluppgång har kommit till i vår själ, och som kommer att vara för evigt!”

[15] En av esséerna säger: ”Javisst, en soluppgång är inte bara för vår skull, utan hela jordens och även hela oändlighetens! Ty för oss verkar det som att denna inkarnation av den allra högsta Guds-anden inte bara är till för denna jord och dess varelser utan för hela oändligheten!

[16] Att den gudomliga anden har utvalt just denna jord är naturligtvis något ofattbart för vår ande, eftersom Han – såvitt vi vet – har otaliga myriader av de mest underbara ljusvärldar, där Han hade kunnat företa sin inkarnation. Men Han vet bäst varför Han särskilt valde ut denna jord!

[17] Tidigare när vi fortfarande trodde att denna jord var den enda värld i hela universum, skulle saken ha varit ganska lätt att förstå, för då skulle det av naturliga skäl inte ha funnits någon annan. Denna jord var enligt vår föreställning den enda, oändligt stora världen, vars vatten nådde upp till himlen, och vi trodde att solen, månen och stjärnorna var de enda som lyste upp denna värld med sitt ljus! Men helt plötsligt har allt tagit en annan vändning: nu vet vi vad alla stjärnor, månen och solen är för något, och hur liten vår jord är i jämförelse med en solvärld.

[18] Nu kunde man förstås fråga sig och säga: ’Hur kunde detta sandkorn som kallas jorden förlänas en sådan nåd?’ I sanning, denna fråga kommer en dag att vara väldigt betydelsefull, och våldsamt stötande för många! Därför skulle det enligt vår mening inte vara helt onödigt att få ett tydligt klargörande i denna fråga. Vad tror ni, kan vi fråga Honom om det?”

[19] Petrus säger: ”Pröva det i era hjärtan! Om det kommer ett svar, är det utmärkt, men om inte så betyder det att vi ännu inte är tillräckligt mogna för en sådan undervisning! – Men titta nu, solen är på väg att gå upp, ty de små morgonmolnen lyser redan nästan så starkt att man knappt kan titta på dem!”

[20] Essén säger: ”Ja sannerligen! Detta är en obeskrivligt underbar syn! Men märker ni inte att något rör sig ovanför molnen? Det ser nästan ut som stjärnor med en speciell glans som rör sig fram och tillbaka över de små molnen! Vad kan detta vara?”

[21] Petrus säger: ”Vad detta är, kan endast Herren veta, men vi fiskare kallar sådana inte alltför ovanliga fenomen för ’små morgonfiskar’. När dessa framträder, är fisket bra och framemot kvällen blir det säkerligen oväder eller åtminstone kraftig vind. Även om jag i sanningens namn måste erkänna att jag ännu aldrig har sett så friska och livliga små fiskar, är detta fenomen inte främmande för mig, även om detta fenomen förmodligen kan ses bättre från denna höjd än från djupet nedanför.

[22] Essén säger: ”Vet ni vad, låt oss gå närmare Herren! Jag ser att Han talar med Ebal och dennes barn. Mycket kommer att uppenbaras där igen, och vi måste höra vad det är!”

90. Naturliga överväganden och andliga betydelser

[1] Efter esséerna förslag kommer alla lite närmare Mig, och Jag kallar till Mig de bägge esséerna, och ber dem att vara uppmärksamma på allt som kommer att ses vid soluppgången, ty det kommer att vara högst lärorikt!

[2] De bägge esséerna närmar sig nu Mig, och säger: ”Herre, Herre, att det kommer att vara oändligt lärorikt måste vara en evig sanning, men är vår själ kapabel till en så djup undervisning!? Vi skådar visserligen med liderliga blickar in i de strålande djupen av Din mirakulösa skapelse och förundras omåttligt i våra sinnen, men ändå är vi alldeles för blinda för att uppskatta miraklet av en daggdroppe, och än mindre det som lyser upp inför oss på himlen i omätbar storlek och avstånd! Vidare har vi diskuterat de lysande punkter som flyter runt ovanför de små molnen med lärjungen Petrus, men han kunde inte klargöra det för oss ordentligt. Och det behagar Dig åh Herre, så kanske Du kunde ge oss några ord om det!”

[3] Jag säger: ”Detta betyder väldigt lite, och är ett helt naturligt fenomen, liknande vågorna på sjön. Om du befinner dig på rätt ställe i relation till en rörlig sjö, mot vilken de brutna solstrålarna faller, kommer du se ett liknande ljusspel.

[4] Luften som är duglig för människor och djur att andas sträcker sig på intet vis upp till stjärnorna, och inte högre än ungefär fyra gånger detta bergs höjd från vattenytan. Bortom denna höjd finns det en skarp avskärning, som mellan vatten och luft, och som vattnet har den en högst glänsande, jämn yta, som hela tiden böljar likt sjöns vågor.

[5] När solljuset faller på dessa luftvågor, lyser det tillbaka som från en vattenyta. Om luftvågorna då är starka, kastas då och då ljusbrytningen rakt tillbaka till jorden, och enklast så när solen fortfarande är under horisonten, när dess strålar faller underifrån så att säga nedifrån på ytan av lufthavet. Och så är detta ljus, som gungar fram och tillbaka, inget annat än reflektioner av solljuset, och dess frekvens beror på luftens vågrörelser.

[6] Men att de är mer framträdande just nu när solen framstår som ett skenbart valv under horisonten är för att luftvågorna i allt högre grad plockar upp det lysande molnljuset, och producerar ett slags lekande hit och dit-spel. – Se, detta är den relativt naturliga förklaringen till detta fenomen!

[7] Men utöver det, har detta fenomen också en andlig betydelse, och för er förståelse är den som följer:

[8] Tänk och föreställ er också den andliga solen! Ljuset som utgår från den absorberas av den ständigt böljande ytan på den skapade livssjön, och denna leker med ett sådant ljus, och därmed uppstår alla möjliga förvrängda figurer från det, vilket låter en matt glans stråla från dem, men förstör därmed varje spår av den gudomliga ursprungliga formen. Sålunda är hela hedendomen och även judendomen en sådan förvrängning av allt rent gudomligt.

[9] Men om ni tittar på en helt blank vattenyta, och solen skiner på den, så kommer den att reflekteras på ytan i samma majestät och sanning som ni kan se den på himlen. På samma sätt krävs det ett stilla sinne som är fritt från lidelser, vilket endast kan uppnås genom fullständig självförnekelse, ödmjukhet, tålmodighet och den renaste kärlek, så att Guds likhet i människans ande återspeglas ren och sann likt jordens sol på en spegelblank vattenyta.

[10] Om detta är fallet i en människa, har allting mognat till sanning i henne och hennes själ kan då rikta sin blick in i djupet av Guds skapelse och se den renaste sanningen i all fullhet. Men så snart det börjar att bölja inom henne, så blir de himmelska bilderna förvrängda, och själen befinner sig nödvändigtvis på bedrägeriets väg och halvsanningarnas av alla de slag och kan inte se klart förrän hon har återvunnit den fullständiga vilan i Gud.

[11] Och detta är den sanna sabbatsvilan i Gud, och därför har Gud påbjudit firandet av sabbaten. Unden sabbaten bör människan avstå från tungt, påfrestande arbete, eftersom varje tungt arbete tvingar själen att ge sin styrka till köttet och därmed bli uppjagad av det, vilket sätter spegeln i hennes livsvatten i stark rörelse, så att hon inte längre kan känna igen den rena gudomliga sanningen inom sig.

[12] Den sanna sabbatsvilan består därför av ett rimligt firande från allt betungande arbete. Förutom vid ett nödläge bör man inte ge någon ett handtag, men vid behov är varje person skyldig att hjälpa sin broder.

[13] Men ännu mer än att avstå från tungt arbete, borde varje själ lägga alla sina begär åt sidan! Ty begären är själens stormar; de stör livsvattnet och likheten med Gud rämnar uppe på sjöns vågor. Förvisso, bilden av solen glänser från vågorna, men vilken förvrängning! Och om stormen varar länge, reser sig snart tunga ångor från den oroliga sjön och fyller själens himmelska luft med tunga moln. Då hindrar de ljuset från den andliga solen att nå själens livsvatten – och solen blir mörk och kan inte längre urskilja sant från falskt och betraktar helvetets bländverk som ett himmelskt ljus.

[14] En sådan själ är så gott som förlorad! Det måste då komma kraftiga vindar, det betyder prövningar från ovan, för att riva sönder själens mörka moln, vilken då genast bör gå in i den sanna sabbatsvilan och därmed föra sin livssjö till vila, – annars är hon bortom räddning!

[15] Förstå, detta är för alla den andligt användbara betydelsen, vilket denna vackra soluppgång visar oss i sitt helt naturliga framträdande! Den som beaktar detta inom sig själv, kommer att förbli i sanningen och allt ljus och det eviga livet kommer att bli hennes arvedel. Men den som inte fäster avseende vid denna lära och ignorerar den, kommer för evigt att dö!”

91. Beträffande fenomenet med soluppgång och morgon

[1] Herren: ”Men fortsätt nu att vara uppmärksamma! Solens skiva har just stigit upp över horisonten, eller snarare dess västra klot. Vad märker ni?”

[2] Esséerna säger: ”Inte mycket, förutom den ljusa yta som stiger förvånansvärt fort från det ljusa djupet. Det lysande fisk-spelet har nu plötsligt försvunnit, medan de små molnen tunnas ut och även försvinner ett efter ett. Och nu är redan hela skivan eller bollen ovanför horisonten, och en ganska kall vind blåser från morgonen (öster). Men detta är allt vi upptäcker.”

[3] Jag säger: ”Vänd också blicken mot jordens slätter och dalar, och berätta vad ni ser där!”

[4] De bägge esséerna beskådar jordens djup, och säger: ”Vi ser att dalarna är fyllda med en klar, grå dimma, medan vattenytan också är täckt med en gråaktig dimma. Dimman lättar från dalarna, och täcker de lägre utlöparna av bergen. – Har kanske även detta någon andlig betydelse?”

[5] Jag säger: ”Helt säkert, förgäves och utan andlig stimulering händer ingenting på jorden! Men vi vill se vilken betydelse detta har!

[6] Solen motsvarar fullständigt Guds väsen; jorden med dess dalar, slätter, kullar, berg, floder, sjöar och havsområden motsvarar till fullo den yttre människan.

[7] Dimman som stiger mellan solen och jorden motsvarar människans många tomma och obetydliga bekymmer, genom vilka solens ljus endast sparsamt kan bryta igenom, och dimman stiger uppåt och täcker till och med bergen. Kullarna och bergen motsvarar den bättre förståelsen hos människan på denna jord. Denna bättre förståelse är likaledes skymd av de ringa och obetydliga bekymren hos de halvblinda människorna.

[8] Därför kommer morgonvindar och driver bort dimman från bergen och åkrarna så att de inte kan förstöras och bergen och åkrarna fritt kan lysas upp och värmas upp av solen, så att deras frukt kan bli mogen. – Jag tror att ni kan förstå denna motsvarighet!?”

[9] De bägge esséerna säger: ”Ja, Herre, detta är klart som solen där borta! Ah, vilken härlighet i denna stora, heliga lära! Åh, så mycket människorna är okunniga om vad de borde veta precis som de vet de lever! Herre, denna lära om den sanna sabbatsvilan som nu gavs åt oss kommer att bli vår uppgift att introducera till människorna. Detta överträffar allting som Du hittills har sagt och lärt ut, ty vi ser i alla tidigare läror bara en förberedelse för att denna heliga undervisning lättare skall kunna följas! Sannerligen, hela himlen var tvungen att öppna sig, så att denna heligaste lära av läror kunde ges tillbaka till människorna! – Men nu kommer en helt annan fråga, och den rör oss!

[10] Hur kan vi nog tacka Dig, åh Herre, för denna rent förträffliga himmelska lära? Ur djupet av våra hjärtan känner vi oss ovärdiga den; det var bara Din nåd och kärlek som kunde ge den till oss! Åh Herre, befall oss hur vi borde lova och prisa Dig för den!”

[11] Jag säger, och lägger Mina händer på de bägge esséernas skuldror: ”Mina kära vänner, handla därefter så kommer ni inte att ge Mig mindre glädje än Jag nu gav er! Och er belöning kommer inte att vara obetydlig om ni förmanar människorna att göra detsamma.”

92. Esséerna ges i uppdrag att starta en frihetsskola

[1] Herren: ”Grunda efter detta en skola, och lär lärjungarna att hålla sabbatsfirandet, och håll den själva några timmar varje dag, så kommer ni där snart att varsebli den stora välsignelsen inom er själva!

[2] Om ni skulle grunda en skola och uppföra ett stort hus för den, bör dess väggar vara fria från hinder och lås! Bli era skolbyggnaders sanna frimurare, så kommer profetskolorna att bli ert nya verk. Men er huvudsakliga omsorg bör vara inriktad på att troget hålla Min lära som redan har givits er och kommer att ges er, och inte som fariséerna och de äldste gör, och blanda er egen lära med den! Era nuvarande stadgar måste bli fullständigt utrotade i själva grunden och Mitt ord måste ersätta dem till fullo, och detta frivilligt annars kan inte Min ande fungera enligt det löfte som gavs åt människorna genom profeternas mun!”

[3] Esséerna tackar Mig för dessa instruktioner, och lovar med en uppriktig vilja att följa allt detta till punkt och pricka. Men Jag skulle ändå alltid förse dem med tillbörligt skydd och tillräcklig styrka för att sätta dessa rent gudomliga, för alla tider fruktbara och välgörande, handlingar i rörelse, och inte bara för sig själva utan för många andra människor som törstar efter det.

[4] Jag säger: Jag kommer aldrig att fela er, men se till att det inte uppstår några rangkonflikter bland er! Låt förvisso den som är mest erfaren bland er vara ledaren, men låt honom inte förutsätta att han är förmer än den minste bland er! Men detta betyder inte att den som är svagare bör förvägra honom den respekt han förtjänar. Han bör älskas och respekteras, och hans råd åtföljas som om de vore lag, och ve den som ger sig på honom! Sannerligen, en sådan kommer Jag att betrakta med vredgade ögon!

[5] Men om ni väljer en föreståndare eller ledare för er sak, be att ingen ovärdig ges det ämbetet, ty en dålig och ovis ledare för ett samfund är som en dålig herde för sin flock. När han ser vargen närma sig flyr han och utlämnar fåren till vargen. Eller så blir han själv en varg, och dödar sina lamm andligen, som nu fariséerna och deras överstepräst gör. De går runt klädda som får, men är i sitt inre rovlystna vargar! De matar knappt myggor, men ber om en hel kamel för vad de gav åt en mygga!

[6] Var därför inte som dem! De bor i praktfulla gemak gjorda av sten som alltid är väl beskyddade och bevakade, så att ingen kan närma sig dem och få reda på deras bedrägerier. Och om någon modig skulle våga tränga sig in i ett sådant tempel-gemak, skulle han förklaras som skändare av helgedomen och omedelbart stenas!

[7] Därför sade Jag åt er att ni borde bygga er skolbyggnad fritt och öppet, så att alla kan komma och gå som de vill. Låt varje hemlighet försvinna från er skola! Låt var och en som vill bli invigd, så långt han kan förstå det, ty med Min lära säljer Jag inte något utan att det får granskas! – Jag säger er allt öppet och klart, och handlar inte i hemlighet, förutom där klokhet fordras för någon människas bästa. Var därför själva öppna mot alla som ni ser en god vilja i! Men var ändå kloka, ty öppenheten behöver inte gå så långt att man kastar ädla och dyrbara pärlor åt svinen!

[8] Jag har fortfarande mycket att säga er, men ni skulle inte kunna greppa det ännu. Men när hela sanningens ande har blivit uppväckt inom er skall den leda er till all visdom. Och denna ande är Guds avbild i ert hjärta, och ni kommer själva uppväcka den genom rätt sabbatsfirande. – Säg huruvida ni nu har förstått allt detta!”

[9] Esséerna säger med förkrossade hjärtan: ”Ja Herre, vem skulle inte förstå Ditt heliga ord? Ty dessa är inte ord likt dem från människor! Alla Dina ord är betydelsefulla – de är helt och hållet ljus, värme och liv! När Du talar, åh Herre, känner vi att något blir till inom oss, som att det med varje ord ur Din mun uppstår en omätligt stor ny skapelse inom oss – och vi känner en oändlig ny tillblivelse inom oss!

[10] Men vi förstår likväl den väsentliga betydelsen av Ditt heliga ord, även om vi aldrig kommer att uppnå dess fulla verkan, ty vi känner det levande inom oss att de ord som Du uttalade här inte bara gäller oss själva utan hela den oändliga evigheten! – Åh fröjda dig, du jord, utvald bland oräkneliga världar, för att Herren beträder din mark med Sina fötter och att Hans heligaste röst ljuder i din luft! – Åh Herre, hur många varelser kommer inte att uppstå från vart och ett av Dina ord och från varje andetag ur Din mun!? Åh, tillåt oss att lova, älska, prisa och tillbe Dig, ty Du allena förtjänar allt detta!”

93. Det välsignade morgonmålet uppe på berget

[1] Jag säger: ”Bra, bra, Mina älskade vänner och bröder. Efter detta morgonmål för själen skall vi också se oss om efter något för kroppen! – Ebal, har du någon proviant kvar?”

[2] Ebal säger: ”Herre, det finns lite kvar, men inte mycket, för vi åt nästan upp allting igår kväll, men det finns alltjämt lite bröd och vin kvar!”

[3] Jag säger: ”Ta med allt hit så att Jag kan välsigna det, så kommer vi att ha tillräckligt att äta såväl som att dricka!” – Ebal lät genast föra fram en halv brödlimpa, och ungefär tre muggar vin som fanns kvar i skinnet, och Jag välsignade brödet och vinet, och sade: ”Dela nu ut det, och om något blir kvar skall vi som är här också äta frukost här!”

[4] Ebal delar nu ut brödet och bryter det i små bitar från den halva limpan för att få den att räcka, men den halva limpan vill inte bli mindre. Men eftersom han ser att den halva limpan inte blir mindre, trots att han hade gett alla gäster på berget flera munsbitar, börjar han dela ut större bitar, men den halva limpan blir fortfarande inte mindre. När han nu ser bergsgästernas aptit, börjar han att dela ut igen, och bryter ännu större bitar från limpan.  Och när han har gått laget runt bland de runt trettio människorna som hade bestigit berget med oss, så har han en rejäl bit kvar i sin hand, och säger till Mig: ”Herre, detta har jag kvar, räcker det åt Dig Själv och Rafael och Jara och mig själv?”

[5] Jag säger: ”Ge det bara till Jara, så delar hon ut det, då kommer det att räcka!” Ebal gör så, och Jara ger först en bit till Mig Själv, sedan till sin Rafael, sedan Ebal och först det som blev kvar till sig själv, och trots detta fick vi alla tillräckligt.

[6] Centurionen märkte emellertid detta och sade: ”Varför, min vän Ebal, fick inte jag vara med vid denna sista utdelning? Bedömde du mig inte som tillräckligt värdig?”

[7] Jag säger: ”Min vän, bli inte arg över detta! Ty se, Ebal förväntade sig inga rester, varför han också började den här utdelningen så sparsamt som möjligt. Han ville inte inkludera dig bland dem som kunde bli utan. Men eftersom det på grund av Min vilja ändå blev något över, ledde bara detta till en andra utdelning. Om emellertid den andra utdelningen betyder mycket för dig, som på intet sätt är rikligare än den första, så säg till, så skall jag gladeligen avstå Min del till förmån för dig.”

[8] Centurionen säger: ”Nåväl, allt är bra igen, det var bara en gammal romersk dumhet som rör rang som for igenom hjärnan, – men jag är okej igen! Det som emellertid förbryllar mig mest här är att den himmelske Rafael äter sitt bröd med en sådan glupskhet, som om han var hungrigast bland oss! Detta är i sanning högst besynnerligt! Han är säkerligen mer ande, snarare än en köttslig människa, men äter ändå som en som har fötts på jorden! Detta tycker jag oerhört mycket om! – Men jag märker att det rena brödet gör mig törstig, även om det är ytterst välsmakande, och jag skulle därför snart vilja få något att dricka.”

[9] Jag säger till Ebal: ”Du kan servera vinet nu, och börja med vår vän Julius!”

[10] Centurionen säger: ”Herre, jag ber Dig, var den förste att dricka, ty det måste finnas någon rangordning vid bordet!”

[11] Jag säger: ”Åh ja, Jag håller med, men eftersom vi inte har något bord här, och inte heller är inbjuda till bords som gäster, så låt oss inta vårt vin efter våra naturliga behov! Låt den som är törstigast dricka först, följt av dem som är mindre törstiga – var och en efter sitt behov!”

[12] Centurionen var nöjd med detta beslut, och tömde den bägare som hade räckts till honom till sista droppen, och sade: ”Herre, jag tackar Dig! Detta var i sanning en himmelsk förfriskning, och aldrig tidigare har vin smakat så gott på morgonen. Detta är verkligen ett vin som saknar motsvarighet på jorden!”

[13] Jag säger: ”Vi är alla glada att du nu har det så bra på detta berg!”

[14] Centurionen säger: ”Herre, förlåt mig om jag kanske förstörde den goda stämningen, men det tycks mig som att till och med Satan skulle vara glad här!”

[15] Jag säger: ”Om du vill se och tala med honom, så kan han kallas hit, och då kan du se själv om han tycker att det är trevligt!”

[16] Centurionen säger: ”Om det verkligen finns en personlig Satan, så låt honom träda fram här!”

94. Satan framträder på berget

[1] När centurionen säger detta, inträffar en kraftig blixt åtföljd av den kraftigaste åska och Satan står som en jättelik gestalt sjudande av iver framför centurionen, och stampar så våldsamt mot marken med ena foten att hela berget runtom oss skakar, och säger till centurionen: ”Vad vill du mig, du eländige moders-skändare!? Varför kallar du hit mig till denna höjd som är tusen gånger smärtsammare för mig än all helveteseld!?”

[2] Centurionen, väldigt upprörd över tilltalet ’moders-skändare’, säger: ”Hörru, fiende till alla människor och Gud Själv, lugna ner dig, ty du har inte rätt att döma inför Gud, din Herre! Om jag har syndat i sömnen då mina sinnen har varit avdomnade, har jag bara skadat mig själv men aldrig dig. Men jag tror att Gud är förmer än dig, och Han har aldrig hälsat mig likt dig, din eländige lögnare! Det är sant att jag en gång låg med min mor, när jag var fjorton år gammal, men jag förleddes till det av min mor. För hon klädde ut sig själv till en frodig grekisk kvinna och täckte sitt ytterst vackra ansikte med en fin grekisk slöja, och kom till mig på natten, och spelade ut hela sin stora charm och ville ha mig. Eftersom min moder vid det tillfället var knappt 28 år gammal, så var hon tretton och ett halvt år när hon födde mig. I Rom var jag känd som en av de vackraste och charmigaste ynglingarna, så inte undra på att min egen moder var upptänd på mig och klädde ut sig själv för att njuta av mig! Bedrövligt! Om jag som en eldig romare låg med min moder ovetandes om vem som var förklädd som den yppigaste och charmigaste grekiska kvinna, är jag då en moders-skändare? Kan du, din blinda, dumma åsna, skälla ut någon som mördare eller dråpare, som föll ner från taket och på det sättet dödar en person på marken!? – Tala nu, din gamla, infernaliska åsna!”

[3] Satan, som är mycket vred över centurionens utskällning, säger: ”Jag tittar bara på gärningen och inte på vilket sätt den begåtts; för mig finns inga förmildrande omständigheter och ur min synvinkel skall du betraktas som skyldig och någon som tillhör helvetet, och du kommer inte att undkomma min makt!”

[4] Centurionen säger: ”Se här, din gamla blinda dumma åsna! Vem är Han som står här till höger om mig, känner du Honom, känner du till Jesus från Nasaret?”

[5] När centurionen nämner Mitt namn, kastas Satan våldsamt till marken, och han hotar centurionen att aldrig igen nämna detta för honom mest fientliga namn. Han känner nasarén och förbannar honom eftersom han vill rycka makten från gudomen och det krävs nu inte mycket mer för honom att bli herre över himlen och hela världen!

[6] Centurionen säger: ”Din blinda, dumma åsna! Vad Han var från evighet, är Han fortfarande och kommer att vara för evigt, och bara Han kommer att döma mig och för evigt inte du, din gamla, onda, blinda och dumma djävulska åsna! Om du är en så mäktig varelse, varför slår då blotta namnet av den helige Nasarén dig till golvet som om du aldrig hade stått upp? Se hur vackert och förträffligt det är här, och hur bra vi alla har det! Om du inte hade varit ett sådant ärkedumt helvetiskt djur, hur lätt hade du inte kunnat ha det lika trevligt som vi har det? Vänd om och inse i ditt hjärta, om du fortfarande har något, att Jesus är Herren över himmel och jord, så kommer du säkert att behandlas på samma sätt som oss!”

[7] Då hånler Satan: ”Var du tvungen att upprepa det namn som var mest motbjudande för mig!? Har du inget bättre att säga, så skriv åtminstone om namnet, för det plågar mig mer än 10 000 helveten i deras högst eldiga vrede! Förresten, jag är en ande och måste förbli såhär för er eviga frälsnings skull och kan därför inte omvända mig själv till er Gud och Herre! Jag är en gång för alla fördömd och för mig finns det inte längre någon frälsning!”

[8] Centurionen säger: ”Om någon annan än du hade sagt det till mig, skulle jag ha trott det. Men från dig tror jag inte på någonting, förutom att du verkligen är den gamla, dumma, helvetiska åsnan! Om du ville omvända dig, så vet jag mycket väl att du och alla dina anhängare skulle accepteras av Herren. Men, med dig är det bara en envis ondska som gör att du för evigt inte vill omvända dig, för det ger dig någon form av helvetisk glädje att sätta dig upp mot Herren Gud med din fria vilja. Men jag säger dig att Herren inte på långa vägar har stängt Sitt hjärta för dig och inte på långa vägar har dömt dig ännu! Vänd dig därför till Honom så kommer Han att ta emot dig och förlåta dig alla dina miljarder gånger miljarder ogärningar och synder!

[9] Jag är en hedning och tillbad i min ungdom naturen och sniderier, gjorda av människohänder och uppkomna ur deras fantasi. Men jag som en svag, blind, köttslig person insåg snart att jag befann mig på fel spår, på vilket inget mål kan nås.

[10] Men från den allra första början har du skapats som en ren ängel av Honom som nu bor i hjärtat på denne helige Nasaré, som den synliga himlen och jorden är underkastade. För dig är det lätt att känna igen den eviga sanningen, medan jag länge var tvungen att famla mig fram i natt och dimma. Du måste bara vilja det så sitter du i ditt gamla ursprungliga ljus igen. Vänd dig därför till Herren som så mirakulöst är ibland oss fysiskt, så garanterar jag med allt, mitt liv, vad jag äger och vad som är heligt för mig, att du kommer att bli accepterad!”

[11] Satan säger: ”Jag kan inte göra det!”

[12] Centurionen säger: ”Och varför inte det?”

[13] Satan skriker: ”Därför att jag inte vill!”

[14] Centurionen säger nu med en mycket upphetsad röst: ”Försvinn då i Jesu namn, ty nu börjar du att äckla mig till den grad att jag kräks! Du är följaktligen en högst frivillig oförbätterlig helvetisk best och hos mig har varje medkänsla beträffande din eviga plåga och kval försvunnit för alltid. Herren kommer att döma dig, du gamla åsna från helvetet!”

[15] Vid dessa ord av centurionen föll Satan till marken som träffad av blixten och röt våldsamt likt ett hungrigt lejon. Jag vinkade emellertid åt ängeln Rafael att han skulle få honom under kontroll.

[16] Ängeln ställde sig då snabbt mellan centurionen och Satan och sade: ”Satan! Jag, Herren Jesus Jehova Sebaots högst obetydliga tjänare, befaller dig med ett oföränderligt måste, att du omedelbart lämnar denna plats och område vilket du med dina onda andetag sedan länge har gjort obeboeligt!”

[17] Satan säger, upptänd av raseri: ”Vart skall jag gå?”

[18] Ängeln säger: ”Dit dina tjänare väntar på dig och förbannar dig! Gå och vik undan! Amen!”

[19] Vid dessa ord av ängeln steg Satan upp likt ett eldklot som flammade i alla riktningar, och flydde blixtsnabbt mot midnatt under kraftiga åskknallar.

[20] Ängeln slet emellertid upp ett klippblock som vägde mer än fem ton där Satan hade stått och legat ner, och kastade iväg det över berget och in i sjön med en sådan kraft att klippblocket redan halvvägs genom luften löstes upp till de minsta dammpartiklar av luftmotståndet.

[21] Och alla förundrades storligen över ängelns styrka, och centurionen sade: ”Ha, det är vad jag kallar en slangbella! Denne ensam skulle överträffa tio romerska legioner! Förresten tackar jag Dig, åh Herre, också för denna uppenbarelse, ty nu har jag också personligen fått lära känna fienden till all kärlek, ljus och allt som är gott och sant, så att säga, och har snabbt blivit övertygad om varför han är som han är. Denne kommer ingen evighet eller eld att förbättra!

[22] Allt är visserligen möjligt för Gud, men här tror jag att till och med den gudomliga allmakten kommer att få det svårt att föra tillbaka denne ande till ånger och bot. Ty om han har kvar den fria viljan, kommer han för evigt aldrig att förändras, men om inte har han upphört att finnas till och det kommer då i evighet inte att finnas någon Satan. Men att försöka leda honom till omvändelse genom den största möjliga tortyr och smärta skulle vara som att ösa upp vatten med en sil till ett kärl som är fullt av hål! Det klokaste verkar för mig vara att förvara honom i något slags fängelse för evigt, men utan smärta. Då skulle han åtminstone inte kunna påverka levande människor!”

[23] Jag säger: ”Min vän, det här är saker som du inte kan förstå nu, men en dag kommer de att bli begripliga! Den jordiska tiden har emellertid inget mått på detta, – men det har förvisso en ursprunglig central sol! När slutet för en sådan har kommit, kommer det inte att dröja länge tills Satans möjliga omvändelse, men var kommer då denna jord och sol att vara? Ty en kropp som den ursprungliga centrala solen behöver en ofattbart lång tid tills allt liv, som är under dom, och som nu skenbart är död materia, har upplösts till fritt, andligt liv till sista dammkornet!

[24] Men som sagt, detta kan du långtifrån förstå ännu! Detta kan inte ens änglarna förstå. Men snart kommer en tid då du inte kommer att finna ett spår av tvivel om det du nu har fått höra, och tro på sådant som du nu inte har ett hum om! Men nu inget mer om detta! Res er upp nu, så skall vi sakta börja bege oss tillbaka!

95. Nerfärden från berget

[1] Jara, som hade sitt ansikte täckt med en duk under Satans synliga närvaro, säger: ”Herre, nu går jag gärna tillbaka till staden, för närvaron av den där har förstört denna höjd för mig för gott, även om den kommer förbli ett obeskrivligt minne för mig. Mina fötter kommer aldrig beträda den igen!”

[2] Jag säger: ”Seså, nu har han drivits härifrån, och din Rafael gjorde direkt platsen ren igen. Förresten kommer det inte skada dig eller ge dig någon särskild fördel, om du någonsin skulle bestiga detta berg igen. Men den bästa höjden att bestiga är ens eget hjärta; den som har trängt in i sitt innersta har lyckats vinna den högsta utsikten för sitt liv. – Men nu går vi, ty den tredje timmen av dagens sabbat har redan passerat. Men följ bara Mig, så kommer vi hitta den mest direkta och bästa vägen fram till Gennesaret.”

[3] Centurionen säger: ”Herre, om jag inte tar miste – var det inte tidigare tal om vi ville tillbringa hela dagen här uppe?”

[4] Jag säger: ”Du missförstod Mig något den gången, med det avsågs bara firandet av sabbaten i hjärtat! Men det spelar ingen roll nu, ty där nere väntar oss redan flera som lider! Dessa måste få hjälp, så att inga fler sjuka kan påträffas i hela detta område efter Min avfärd!”

[5] Vid dessa Mina ord kom alla iväg, och Jag och lilla Jara och Rafael utgjorde sålunda vägvisarna, och nedstigningen från berget till dalen vid Nasaret var snabb och enkel. Efter ungefär två och en halv timme befann vi oss redan i närheten av den lilla staden Gennesaret.

[6] Då kallade Jag samman alla bergsgästerna, och sade: ”Lyssna alla på Mig! Som Jag redan antydde för er uppe på höjden, säger Jag en gång till: allting som ni upplevde och såg på berget håller ni tills vidare för er själva! Men när ni märker ett stort tecken från himlen i era hjärtan, så predika detta från taken till de människor som har en god vilja. Men för den onda världen bör detta ständigt förbli dolt, på samma sätt som jordens inre är fördolt! Ty ett sådant yttre världsligt sinne kommer aldrig att förstå och skulle fördöma er som galningar! Men detta skulle då innebära den eviga döden för deras själar.

[7] Kom i synnerhet ihåg detta: Mina Ord och lära och gärningar är ljuvligare än Jaras oöverträffat stora pärlor, och sådana pärlor bör inte kastas åt grisarna! Var därför alltid på er vakt, eftersom allting som kommer från ovan endast är till för dem som också kommer från ovan! Ty hundar och grisar hör bara till världens smuts, ty en hund återvänder till vad den har spytt upp och en gris rullar runt i samma pöl som den rullade i några ögonblick tidigare och smutsade ner sig fullständigt i. Ta därför till fullo till er Mitt råd i era hjärtan!

[8] Centurionen säger: ”Herre, om vi frågas ut av nyfikna personer vad som har hänt på berget, vilken typ av svar skall vi då ge dessa frågvisa personer?”

[9] Jag säger: ”Säg sanningen, och säg att Jag har förbjudit er att tillkännage det för världen, och då kommer de frågvisa personerna inte att besvära er mer utan nöja sig med det.”

[10] Med detta råd var vår centurion nöjd, och vi gick in till staden och Ebals hus.

96. Ett helandemirakel vids Ebals värdshus

[1] När vi kom fram till Ebals hus, kom tjänarna fram och sade att runt hundra sjuka hade anlänt, och frågade efter herren frälsaren Jesus från Nasaret.

[2] Jag säger till tjänarna: ”Gå och säg åt dem att trots att det är sabbat, kan de nu lugnt och lätta om hjärtat gå hem, ty deras tro på kraften i Mitt ord har hjälpt dem!”

[3] Med detta avlägsnade sig tjänarna, och gick bort till de sjuka vid värdshuset, och blev inte så lite förvånade när de inte hittade någon som var sjuk, ty alla som hade varit sjuka blev friska samtidigt, vare sig de var judar eller hedningar. När tjänarna kom fram till dem, hörde de bara lovsånger för att de hade återfått sin hälsa, och de helade bad att få träffa Mig!

[4] Men tjänarna sade: ”Det är inte upp till oss att tillåta det, men vi skickar över en budbärare. Om Han tillåter det, kan ni gå och träffa och tala med Honom. Men om Han inte tillåter det, så kan ni enligt Hans ord ge er iväg lugnt och lätta om hjärtat.

[5] Men Jag säger: ”Jag sade till er att ni alla skulle gå hem lugnt och lätta om hjärtat, så låt det bli så! Vad de sökte har de funnit, och för något högre har de varken vett eller förståelse, så låt dem därför gå hem!”

[6] Budbäraren kommer tillbaka för att förmedla detta meddelande till de helade. Men dessa säger: ”Den som man vill prisa och lova passar det inte att fråga i förväg! Om man går dit för att på ett sant och anständigt sätt vederbörligen prisa och tacka honom, blir man ivägskickad på ett hövligt sätt! Låt oss därför modigt gå dit, så kommer han inte vägra att ta emot oss, utan vet att vi kommer med de bästa avsikter!”

[7] Med dessa ord går de till Mig inne i huset. De knackar på dörren till vår stora matsal, men ingen säger: ”Kom in!” De knackar emellertid upprepade gånger, och Jag säger till Ebal: ”Släpp in dem på grund av deras påträngande tro!” – Och Ebal gick och öppnade dörren för dem, och de steg in i hallen, så många som fick plats, och började prisa Mig högt och uttrycka sin tacksamhet.

[8] Jag bjöd dem emellertid att vara tysta, och sade till dem: ”Lov från munnen och tack från läpparna har inget värde för Gud, och därför inte heller för Mig. Låt den som vill närma sig Mig komma i sitt hjärta, så skall Jag se på honom. Men att rabbla tomma ord, utan någon tanke, och ännu mindre ett inkännande hjärta, är för Mina ögon vad ett ruttnande kadaver är för näsborrarna. Det som ni sökte kom er till del, och något annat känner ni inte till, och ert tomma lov behagar Mig inte! Gå därför hem och ställ inte till med några problem för detta hus! Akta er emellertid för otukt, horande, girighet och frosseri – annars kommer ni att drabbas av värre sjukdomar än dem som ni fram tills nu har blivit ansatta och plågade av.

[9] Dessa ord träffade de helade i hjärtat, och de frågade varandra hur Jag kunde ha känt till att deras sjukdom hade orsakats av deras otukt. De var utom sig av rädsla för Mig, och tänkte: ”Han kanske tar fram fler av våra inte särskilt lovvärda handlingar i ljuset! Låt oss därför gå!” – Och de lämnade hallen och begav sig därefter dit de hade kommit ifrån.

[10] Centurionen märkte detta, och han frågade Mig och sade: ”Hur kommer det sig att dessa försvann så plötsligt? Du hade knappt nämnt deras synder, förrän de drevs ut genom dörren som av någon mäktig kraft!”

[11 Jag säger: ”Dessa är riktiga hor-hjältar! De utövar otukt av alla de slag, och äktenskapsbrott har blivit fullständigt normalt hos dem. För dem är kvinnor allmän egendom, och våldtäkt av oskulder rena nöjet! Men det finns också pedofiler bland dem, och dessa roar sig med flickor på ett onaturligt, sodomitiskt sätt, eftersom de vill skydda sig från onda infektioner, men ådrar sig därför andra, ännu värre sjukdomar. Det är på grund av detta som Jag välkomnade och avvisade dessa människor på ett så omilt sätt, eftersom det bara är kärva ord som kan leda till någon förbättring.”

[12] Centurionen säger: ”Vilket område kommer de då ifrån?”

[13] Jag säger: ”Från Gadaras område. Mer mot kvällen finns några platser, och fyra byar. Invånarna är en blandning av judar, egyptier, greker och romare. De har lite – och egentligen ingen religion alls, och deras yrke består av att föda upp grisar och sälja dem till Grekland och Europa, där man äter deras kött och använder fettet för att krydda maten. Dessa är redan ohederliga när det gäller handel, vilket i sig själv inte skulle vara syndigt, om de i sitt beteende inte vore långt värre än sina grisar. Deras handlingar placerar dem långt under grisarna, och det kommer att vara svårt att göra någonting för dem.

[14] Centurionen säger: ”Nåväl, det är väldigt bra att jag får veta detta. Dessa samhällen står fortfarande under mitt befäl, och jag kommer säkerligen inte underlåta att inrätta en moralisk väktare för dessa människor, som kommer att veta hur man smäller dem på fingrarna för minsta oanständighet, enligt de instruktioner jag ger. Nej, vänta bara, redan i morgon kommer vi att ta hand om er lusta på ett sätt att ni aldrig kommer att låta de orenaste begären uppstå i era hjärtan, och sedan samvetslöst hänge er åt dem.

[15] Herre, jag är visserligen bara en människa, men genom att ständigt ha varit upptagen med regeringsfrågor, inser jag nu att det är till största nytta för den lilla människan om hon styrs med en härskarstav av järn, och då och då piskas för sin dygds skull. Om detta inte tillämpas i folkrika områden, går saker och ting snabbt över styr!”

[16] Jag säger: ”Ja, ja, här har du rätt – men bara i det nämnda samhället. Om du skulle tillämpa ditt förfaringssätt överallt, skulle du göra mer skada än nytta! Medicinen måste alltid passa sjukdomen, och inte tvärtom. Men, som sagt, i just det samhället kommer din medicin åtminstone leda till det goda, att dessa människor upphör med sin otukt. Men käppen behöver handhas med en kärleksfull hand, och inte en som är full av vrede!”

97. Kärleksivern

[1] Centurionen säger: ”Herre, detta förstår jag väldigt väl nu, men ändå kan jag dra mig till minnes en särskild händelse i mitt liv där inte någonting kunde åstadkommas med stor kärlek, och händelsen var som följer: bland de många soldater som står under mitt befäl tjänade en ung, enormt kraftfull illyrier. Hans svärd vägde femtio pund, men var ändå som en fjäder i hans hand. Denne lejde krigare, klädd i pansar och en sköld, uträttade mer på slagfältet än hundra andra krigare. Följaktligen var han användbar i krig – men inte så i fredstider, då han var beräknande, och det gick inte en vecka utan att han ställde till med något nytt irriterande spektakel. Jag behandlade honom alltid kärleksfullt, samtidigt som jag så tydligt som möjligt visade honom det onda och skändliga spektakel som han hade gjort sig skyldig till, och tillrättavisade honom för det spektakel som han avsiktligen hade begått. Därefter lovade han alltid att skulle bättra sig fullständigt, och höll sig även nykter och höll en låg profil i några dagar. Men detta varade aldrig mer än tio dagar, varefter det kom in klagomål från alla håll och vi naturligtvis fick betala skadestånd. Jag frågade varför i hela världen han gjorde detta och han svarade alltid: ’Jag måste öva mig i krigskonsten, så jag skonar inget annat än människor, och mitt svärd måste prövas på olika föremål!’

[2] Sådana krigslekar fick honom inte sällan att besöka hjordar med oxar, tjurar, kor och kalvar att hugga huvudet av med ett enda slag. Vid ett tillfälle högg han huvudet av en hjord på mer än ett hundra oxar, och skröt efteråt om sin hjältemodiga gärning, vilket kostade oss tusen tunga silvermynt i skadestånd! Då blev jag så arg på människan, att jag personligen skulle ha velat slita honom i stycken.

[3] Då lät jag fjättra honom vid ett träd med tunga kedjor, och band ihop hans fötter och händer med tunga rep, och lät piska honom under en timme tills han blev fullständigt försvagad. Sedan ordnade jag så att han fick vård, vilket fick honom helt återställd på tjugo dagar. Och se, detta förändrade denne person fullständigt, något som all kärlek tidigare inte hade åstadkommit. Han blev därefter den mest avslappnade och ödmjuke person, och som jag ett år senare befordrade till andreman, och än idag tackar han mig för denna exemplariska tuktan, utan vilken han aldrig skulle ha blivit andreman. Men ändå skulle aldrig kärleken ha förmått mig att utföra en sådan tuktan, utan bara rättfärdig ilska mot honom. Och därför menar jag att en rättfärdig ilska ofta är mer hälsosam för människor än en aldrig så ren kärlek!

[4] Jag säger: ”Åh ja, men då är det i själva verket inte vrede utan bara en särskild kärleksiver i hjärtat, som är genomsyrad av läkande kraft. Även Jag handlar med denna där det är nödvändigt. Om kärleken inte hade en sådan iver, skulle oändligheten fortfarande vara tom på varelser. Det är bara Guds intensiva kärleksiver som hela skapelsen har att tacka för sin existens.

[5] Och sålunda var det inte vrede, eller den hämndlystnad som härrör från den, som fick ditt hjärta att framkalla den rättfärdiga tuktan av den okynnige legosoldaten, utan en särskild kärleksiver till denne legosoldat, som låg dig nära om hjärtat tack vare hans duglighet. Ty om du verkligen hade varit vred på personen skulle du ha fått honom dödad. Men kärlekens iver ansåg att slagen var nödvändiga, och du tillät bara att han pryglades så mycket som du ansåg att han kunde tåla.

[6] Så kan du också gå tillväga med dessa samhällen om det är nödvändigt. Det första försöket måste emellertid ske med ren kärlek och rätt undervisning. Ty om människorna kommer till insikten att det är för deras bästa som man ger dem stränga lagar och ett obevekligt rättsväsende, så kommer de att finna sig i det. Om emellertid de hårda lagarna bara framstår som diktatorsfasoner från makthavarna, förbättras ingen och till slut förvandlas till och med samhällets änglar till demoner, som inte kommer att göra något annat än att söka hämnd på den som jämt och ständigt plågar dem för intet och utan slut och utan något uppenbart skäl. – Förstår du detta?”

[7] Centurionen säger: ”Ja Herre, detta är nu lika klart som solen mitt på dagen, och redan idag kommer jag att skicka iväg en budbärare med order till andremannen där, och redan i morgon kommer detta läggas fram för ortsborna att följa. Därför skulle jag vilja gå bort till mina mannar en liten stund och få detta utfärdat omedelbart.”

98. Om ärkeänglars sexualitet

[1] Vid dessa ord går centurionen hem, men Ebal ber honom att inte vara borta för länge, eftersom lunchen snart är klar. Och centurionen sade när han gick: ”Om inget av vikt har inträffat, kommer jag omedelbart tillbaka hit, i annat fall skickar jag över en budbärare.”

[2] Därefter skyndar centurionen raskt iväg, och blir inte så lite förvånad när han kommer fram och låter sina underlydande berätta om allt som har hänt under tiden, och hur han hittar sin order för ovannämnda samhällen på pergament som är skrivna med hans skrivstil på sitt skrivbord. Han läser igenom dem snabbt och ser att allt är precis så som han hade föreställt sig att det borde vara. Han skickar efter en snabbfotad budbärare och se, då kommer vår ängel Rafael i romerska soldatpersedlar och erbjuder centurionen sina tjänster.

[3] Centurionen känner inte igen honom, och tror att han är en ung krigare som Kornelius i Kapernaum hade tilldelat honom. Han frågar därför om han vågar ta på sig detta ganska avlägsna uppdrag till underkommendanten i Gadara.

[4] Ängeln säger: ”Mäktige herre, ge mig den bara så skall jag ha den där med pilens hastighet, och om några ögonblick borde du ha svaret i dina händer!”

[5] Först då tittar centurionen på mannen, och känner igen ängeln Rafael och säger: ”Visst, visst, för dig är sådant möjligt, jag kände bara inte igen dig förrän nu!”

[6] Därefter ger centurionen ordern till Rafael, och denne var tillbaka med svaret inom femton minuter, där befälet i Gadara bekräftade att han hade tagit emot ordern från en hövlig, ung krigare, och att han omedelbart skulle genomföra den i deras anda.

[7] Centurionen förundrade sig inte längre över Rafaels hastighet, utan bara över att han kunde lägga ner 15 minuter på detta ärende.

[8] Rafael säger: ”Det var den tid som det tog för din underlydande i Gadara att skriva. Så bli inte förvånad över det, ty jag behövde inte någon tid. – Men nu går vi till Ebal, eftersom lunchen är förberedd och gästerna är hungriga efter den ordentliga färden nerför berget.”

[9] Centurionen går genast med ängeln, som vid Ebals hus återigen har på sig de kläder han hade i Gennesaret. Och centurionen frågar var han så snabbt hade gjort sig av med soldatpersedlarna.

[10] Och ängeln svarar med ett leende: ”Se, vi har det lättare än du, ty vi bär vår ytterst rikligt fyllda garderob inom vår vilja, och vad än vi vill ha på oss, med det är vi redan fullt klädda. Om du skulle se mig i min ljusdräkt skulle du bli blind, och ditt kött upplösas inför mig. Ty jämfört med glansen från min dräkt, är den jordiska solen rent mörker!”

[11] Centurionen sade: ”Vän till jordens folk! Den tidigare egenskapen att kunna klä sig blott genom sin viljekraft, utan tyg, tilltalar mig särskilt, och det skulle komma de arma människorna väl till pass, särskilt på vintern. Men det möjliga och ytterst kraftiga skenet från ditt ljusplagg, inför vilket ingen människa kan bestå, tilltalar mig inte, åtminstone inte i denna värld. Därför ämnar vi inte undersöka det vidare. Men det finns en sak som jag skulle vilja få reda på av dig, eftersom vi är ensamma just nu och inte behöver bli generade inför någon. Så kunde du avslöja följande för mig: finns det någon sexuell åtskillnad bland er?”

[12] Ängeln säger: ”Detta är en något plump fråga. Men eftersom den härstammar från din törst efter kunskap, vill jag besvara den med ett Nej! Bland oss ursprungliga andar, råder undantagslöst endast otaliga manligt-positiva varelser, men likväl finns i var och en av oss även den feminina-negativa principen fortfarande helt närvarande, och så representerar varje ängel i sig själv det mest fullkomliga äktenskapet i Guds himmel. Det beror till fullo på oss, om vi vill visa oss själva i antingen manlig eller kvinnlig form, och allt detta i en och samma andliga hud.

[13] Men i det faktum att vi i oss själva är ett tvåfaldigt väsen, ligger också anledningen till att vi aldrig kan åldras, eftersom de bägge polerna i oss stöder varandra för evigt. Men för er människor är polerna åtskilda i en sexuellt åtskild personlighet och eftersom bägge existerar var för sig, har de inget stöd inom sig själva.

[14] Om emellertid dessa separata personliga poler vidrör varandra till det yttre så försvagas de, och liknar ett vinskinn som blir mer och mer skrynkligt ju mer man har berövat det dess andliga innehåll. Men om du kunde föreställa dig ett vinskinn som, spontant inom sig själv, kan åter-producera det som har avlägsnats, kommer du inte att upptäcka några veck och rynkor som får det att se gammalt ut. – Förstår du verkligen detta?”

[15] Centurionen säger: ”Saken är inte helt klar för mig än, men jag förstår i huvudsak vad du menar. Vi kommer tvivelsutan att ha möjlighet att diskutera detta vidare. Men låt oss nu gå till huset, ty de väntar redan på oss!

[16] Ängeln säger: ”Ja, helt säkert, och inom mig känner jag vad du skulle kalla hunger.”

[17] Centurionen säger: ”Åhå, är du inte en ren ande!? Hur kommer du då kunna äta fysisk mat?”

[18] Rafael säger med ett leende: ”Bättre än du! För mig konsumeras allt fullständigt som jag tar in och omvandlas till ett synbart liv – men för dig bara det som motsvarar din livspolaritet, medan den del som är inkompatibel med detta avlägsnas den naturliga vägen. Så därför har jag det mycket bättre än dig när det gäller att äta och dricka!”

[19] Centurionen säger: ”Äter och dricker man i himlen också?”

[20] Ängeln säger: ”Åh ja, men inte på samma sätt som på jorden, utan andligen! Vi har Guds Ord från evighet inom oss, precis som himlen och hela skapelsen består av just detta ord och är överallt fyllt av det, och detta ord är först och främst vårt inre väsen och är för ett sådant väsen det enda, sanna livets bröd och det sanna livets vin. I våra ådror flyter blodet precis som hos er, och våra tarmar är fulla av Guds bröd.”

[21] Centurionen säger: ”Åh, detta är oerhört vist talat, jag kan inte greppa det – jag måste låta Herren Själv uppenbara det vidare för mig! – Men nu är det hög tid för oss att gå in och inte börja någon ny diskussion.”

99. Om att ge allmosor, och födelsedagar

[1] Medan centurionen ännu talar, kommer vår fromma Jara för att möta honom, och säger: ”Men så länge ni har varit borta! – Du min käre Rafael verkar redan vilja anpassa dig till den lata världstiden! Sannerligen, detta gick inte lika snabbt som vår tur till den avlägsna solen! Men kom snabbt in nu, för maten står på bordet! – Bägge går snabbt in och hälsar väldigt vänskapligt på Mig.

[2] Centurionen ville tacka Mig för Min omsorg, men Jag sade till honom: ”Min vän, för Mig är ditt hjärta nog! Maten har väntat på er, och nu är det framför allt tid att skänka kroppen den nödvändiga spisen och först därefter vända sig till det andliga igen.”

[3] Alla tackar nu och hugger sedan in på maten och drycken, och centurionen betraktar ängeln, hur denne ivrigt sträcker sig efter rätterna, och även dricker flitigt ur sin vinbägare.

[4] Till slut kunde inte centurionen hålla sig, och säger halvt skämtande: ”Nu har de rena andarna verkligen en rejäl aptit! Min gode Rafael äter för tre, nej, något liknande har jorden säkerligen ännu inte upplevt!”

[5] Ebal säger: ”Jag blir också omåttligt förvånad över detta, men jag ser något annat som förbryllar mig ännu mer än hans glupska aptit. Se, ingenting minskas i hans skål! Här gäller sannerligen visdomsordet: ’Vad himlen tar, ger den tillbaka i nästa ögonblick!’ Det här bordet kommer att behållas som en helgedom, som mina efterkommande skall hedra för all framtid, och varje år kommer det att hållas en fest vid detta bord så att de fattiga på denna plats blir utspisade och får något att dricka.”

[6] Jag säger: ”Låt bordet förbli ett bord och du själv, som du var! Och om någon fattig kommer och du har någonting, så hjälp honom vilken dag det än är, emedan en årlig fest varken hjälper den fattige eller dig själv, och det behagar inte Mig. Den som kommer ihåg Mig, den gör det under dygnets alla timmar, men ett årligt firande har Jag inte behov av!

[7] Om du skulle bestämma dig för en sådan fest, skulle du likna tempeltjänarna i Jerusalem, som också firar tre minneshögtider varje år, och eftersom det är sed, delar ut bröd till de fattiga, som om de fattiga då kunde leva till nästa festlighet utan någon mera mat! Åh, vilket trams med sådana högtider! Fariséerna tar upp så mycket rikliga offer under sådana högtider att de kunde leva gott i hundra år på avkastningen av bara en fest, medan de fattiga måste vara nöjda om de tre gånger per år får en bit bröd som knappt väger en åttondels pund. Åh, vilken stor dårskap, dumhet, förblindelse och självisk ondska! Låt därför detta bord förbli vad det är, så kommer du att fira en högtid som är mest behaglig för Mig om du efter din förmåga mättar en och annan fattig, vid detta eller något annat bord!

[8] Och om samme fattige skulle komma till dig varje dag, så fråga honom då inte om han inte får något någon annanstans, ty detta skulle tynga ner den fattiges hjärta, så att han under lång tid inte skulle våga komma till dig igen, och dina goda gärningar skulle förlora sitt värde för Mig!

[9] Men Jag vill heller inte se att du delar ut de fattigas bröd till starka dagdrivare som skulle kunna arbeta. Ge dem ett arbete som passar deras förmåga! Om de utför det ena eller andra arbetet för dig, så ge dem att äta och dricka. Om de inte accepterar arbetet, så ge dem inte att äta! Ty den som är stark och inte vill arbeta skall inte äta!

[10] Se, om du ordnar ditt sätt att handla på det viset, kommer du att förbereda minneshögtider som är högst tilltalande för Mig, men med dina planerade årliga fester håller du Mig borta från dig hela tiden! Ty en sådan årlig festlighet är det största trams som någon kan sysselsätta sig med, eftersom det inte tjänar någonting åt någon, förutom arrangören som därigenom kan få några rikliga offer!

[11] På vilket sätt är ett år att föredra framför en dag? Den som hedrar sin faders födelsedag en gång per år, borde hedra födelsetimmen varje dag, vilket säkerligen skulle vara bättre än den årliga födelsedagen!

[12] Jag säger er att alla sådana mänskliga minnesdagar inte har något värde för Mig, såvida de inte firas levande i hjärtat varje dag, ja varje timme. Och det har inte heller nymånarna, jubelåren, högtiden för Jerusalems befrielse från Babylons makt, högtiden för återuppbyggandet av staden och templet, högtiden för Moses, Arons, Samuels, Davids, Salomos tomma saker, i vilka det nästan finns lika mycket sanning som regnet som föll i havet för tusen år sedan.

[13] Från början firas dessa högtider i ett slags religiöst uppsving och deltagarna firar minnet av en person eller en betydelsefull händelse som de själva har upplevt, på ett fortfarande väldigt levande sätt. Men i den andra, tredje, fjärde eller till och med tionde generationen blir den en tom ceremoni där tusentals knappt vet varför den äger rum – och ännu senare övergår hela saken i fåfänglig hedendom.

[14] För övrigt vill Jag därmed inte att sanna minneshögtider skall avskaffas. Men vid sidan om årligen, bör de också hållas i hjärtat dagligen, annars måste de anses som döda och sålunda verkningslösa. Men med detta bord förblir det så som Jag har sagt och visat dig!”

[15] Ebal säger: ”Allt som Du, åh Herre, nu allra vänligast och sannfärdigast har visat kommer att följas strikt, varför vi kommer att hålla de dagliga högtiderna desto flitigare i våra hjärtan, och bemöda oss om att älska vår nästa efter bästa förmåga och på det sättet fira den mest strålande minneshögtid!”

[16] Jag säger: ”Om ni håller fast vid det skall Jag hålla fast vid er, och genom det skall de veta att ni i sanning är Mina lärjungar!

[17] Men nu har vi ätit och druckit tillräckligt, så låt oss därför resa oss från bordet och bege oss ut till våra båtkarlar, som har ett och annat ovanligt att berätta! Här skulle vi ha lite plats eftersom en annan karavan kommer från Betlehem om en timme, där det finns några ärkefariséer som Jag absolut inte vill ha något att göra med. Se till att de redan idag förs så långt bort som till Sibara!”

[18] Centurionen säger: ”Detta skall ombesörjas! Ty för närvarande finns det ingen människa på jorden som är mer motbjudande för mig än en ärkefarisé!” Med dessa ord stiger vi alla upp och skyndar ut till våra båtkarlar vid stranden.

100. Davids psalm 47

[1] Vi möter de åtta båtkarlarna just när de håller på att läsa Davids psalmer. När de ser oss reser de sig upp från marken för att hälsa oss välkomna, och deras skeppare kommer fram till Mig, och säger: ”Bara Du kunde rädda oss ur vår knipa! Igår kväll kom flera fariséer och skriftlärda, och bad om en överfart till Sebulon och Korasin, men vi vägrade då vi inte är våra egna herrar, utan tjänare på detta skepp, och att vi nu på en för-sabbat var upptagna med att läsa Psaltaren. Då bad en ung skriftlärd om psaltarrullen och slog upp psalm 47 och läste:

[2] 2. Klappa händerna alla folk, hylla Gud med jubelrop!

3. Ty Herren, den Högste, är värd att frukta, en stor konung över hela jorden.

4. Han lägger länderna under oss, lägger folken under våra fötter.

5. Han väljer åt oss ett eget land, hans älskade Jakobs stolthet.

6. Gud har dragit upp under jubelrop, Herren vid hornens klang.

7. Spela och sjung till Guds ära! Spela och sjung till vår konungs ära!

8. Ja, Gud är all världens konung, sjung en sång till hans ära!

9. Gud är en konung över folken, Gud sitter på sin heliga tron.

10. Folkens furstar samlas, de är Abrahams Guds folk. Jordens mäktiga tillhör Gud, han är upphöjd över alla.

[3] När han hade läst färdigt denna psalm, frågade han allvarligt: ’Förstår ni denna psalm?’ – Och vi var tyvärr tvungna att svara nekande på hans fråga. Trots att vi sedan i morse har tänkt på det så det knakar, vet vi fortfarande inte mer än vi gjorde igår. Vi tänkte på Dig tusen gånger. Om det behagar Dig, åh Herre, så kunde Du kasta lite ljus över det.”

[4] Jag säger: ”Se den lilla flickan som Jag håller i handen! Fråga henne – hon skall ge er det rätta ljuset över det!”

[5] Skepparen säger: ”Denna lilla flicka är knappast fjorton somrar gammal. Varifrån har hon fått Salomos visdom?”

[6] Jag säger: ”Ja, ja! Inte bara Salomos visdom, utan visheten hos de visa på jorden och mycket mera därutöver bor i hennes rena hjärta! Fram tills nu har ingen människa lyckats skåda bortom stjärnorna, men fråga henne, så skall hon berätta det för er! Hon bär den legendariska ’de vises sten’ i sitt förkläde, och därför kommer hon att kunna nysta upp denna korta, men ändå innehållsrika psalm för er. Ge det ett försök, och se själva!”

[7] Skepparen säger till sina kamrater: ”Hon ser verkligen väldigt klyftig ut! Men hon har också ett i sanning änglalikt utseende, vilket inte bådar alltför gott för hennes visdom! För det har varit min erfarenhet att de vackraste flickorna också har varit de dummaste, vilket är helt naturligt. De vackraste barnen blir alldeles för bortskämda och egenkära, och lär sig därför ingenting eller väldigt litet. Men det är vanligtvis inte mycket ståhej kring ett mindre vackert barn. Man straffar lätt detsamma för varje dåligt uppförande, och barnet blir ödmjukt och anspråkslöst. Det lyssnar, är tolerant och lär sig mycket på det sättet. Men vi skall se vad denna himmelskt vackra flicka kan ge oss beträffande denna psalm.

[8] Härefter vänder sig skepparen till Jara och frågar henne, och hon svarar med den mest kärleksfulla minen i världen: ”Kära vänner, det är inte som om jag någonsin har lärt mig den som en skriftlärd, utan jag känner det levande inom mig att vad Davids profetiska ande förutspådde för flera hundra år sedan nu har uppfyllts på ett fullkomligt sätt inför våra ögon. Detta borde ni ha varseblivit vid det första försöket!

[9] Såg ni inte själva hur Han, som David talar om, och som nu bor fysiskt ibland oss, gick på sjön som om det vore torra land. Och ser ni inte hur Han på några få dagar, genom Sitt blotta ord, har helat tusentals människor från alla slags sjukdomar? De blinda återfick sin syn, de döva sin hörsel, de spetälska renades, de lama och lytta rätades ut! Och se på detta berg framför oss, hur mycket det förändrades på en natt! Vem kan flytta berg och lyfta upp sjön från dess bassäng? Vem är Han som alla änglar och element lyder!? Se, här står Han kroppsligen framför oss, Denne som David åsyftade.

[10] Denne bör vi applådera med våra händer, med gärningar av äkta kärlek till vår nästa, och ropa ut till Honom med sanningens rena röst, utan svek, utan falskhet och utan bakslughet! Ty ve den som skulle möta Honom med det orena ljudet av lögner! Ty oaktat Hans charm och vänlighet mot de rättfärdiga, lika fruktansvärd är Han mot dem som bär lögn, falskhet och bedrägeri i sina hjärtan, såsom det också står skrivet: ’Det är fruktansvärt att falla i Guds händer, ty Gud är en allsmäktig kung över hela jorden, och ingen människa kan gömma sig för Honom någonstans!’

[11] Han är här, för att genom kraften i Sin lära, bjuda alla folk att gå med oss, för att ta del av vår frälsning. Och med folket menas världens barn, som skall sättas under våra fötter som en dom! Ty oss allena har Han gjort till arvingar av det eviga livet, ty vi är verkligen Hans arvedel! Det är om Honom som Jakob talade: ’Åh, Herre, Du allena är min ära!’ Och medan han erkände detta i sitt hjärta, blev Jakob Guds älskling –älskling till Honom som bor hos oss här!

[12] Men Han kommer inte att stanna kvar hos oss, utan snart stiga upp till Sin eviga himmel, med den eviga sanningens lyckliga röst, med vilken Han har skapat en ny jord och en ny himmel för alla evigheters evigheter. Och Han är och kommer att vara Herren, och det höga ljudet av Hans trumpet, vilket är ordet som talas till oss, skall förkunna detta för hela skapelsen på och i jorden, och på och över alla stjärnor, andliga och materiella.

[13] Till Denne bör vi då, enligt Davids uppfordran, sjunga lovsånger, ty Denne är vår Gud och evinnerligen vår ende Kung!

[14] Men eftersom vi vet vem Han är, bör vi prisa Honom med ett rent och vist hjärta, och inte som de skenheliga fariséerna, som närmar sig en falsk Jehova med sina läppar, men stänger sitt hjärta för denne sanne och levande Jehova, och drar sig bort från Honom.

[15] Han är emellertid inte bara vår Gud och Kung, utan också hedningarnas över hela jorden, ty Han allena sitter över alla människor och över hela den oändliga skapelsen, på Sin obegränsade krafts och härlighets tron. Alla jordens furstar måste samlas inför Honom, som deras folk inför dem, ty Han är Abrahams, Isaks och Jakobs enda Gud. Han allena är upphöjd genom Sig Själv över allt, och också över alla mäktigas sköldar på denna vår vida jord!

[16] Att Han kom till oss är en obegriplig nåd även för änglarna! Men han kom inte oanmäld, ty alla profeterna profeterade om Honom. Men många av profetiorna kunde inte förstås av människorna på grund av deras hjärtans hårdhet. Nu har emellertid Han Själv kommit som profeterna profeterade om, och Han Själv uppenbarar Sig för alla människor som har en god vilja.

[17] Men för dem som har ett ont och högmodigt hjärta kan Han inte vara något annat än fruktansvärd! Ty ondskan har för alla tider den allsmäktiga eviga rättfärdigheten som en obeveklig domare över sig själv! Precis som en god och känslig våg ger ett märkbart utslag, om man bara lägger till ett hårstrå på den andra sidan, så kan det inför Honom på samma sätt inte finnas aldrig så lite falskhet, perversitet, ondska, orättfärdighet och annan typ av ondska i hjärtat! Därför måste Han vara fruktansvärd mot varje syndare i vars bröst det bor ett hårt, motsträvigt och ont hjärta. – Förstår ni nu Davids psalm nummer 47?”

Baksidestext:                                                                                                                                                            Jakob Lorber (1800-1864)

                      ”Denne ödmjuke man, som levde och verkade som musiklärare och utövande violinist och kompositör i Graz (Österrike), mottog vid en ålder av fyrtio år kallelsen att bli ”Guds skrivare” genom det inre Ordet, vilket han följde till sina sista dagar med orubblig trofasthet.

Hans levnadstecknare och vän Karl Ritter von Leitner skriver vidare: ”Han skriver oavbrutet och med ett lugnt lyssnande ansikte låter han pennan glida över papperet, tvekar aldrig, funderar aldrig.” Sålunda växte det under 24 år fram ett unikt och kolossalt verk, som fyllde 25 volymer på 500 sidor vardera, för att inte nämna några kortare skrifter.

                      Denne tystlåtne och ytterst anspråkslöse man, Jakob Lorber, har ingen like och passar inte in i något ”fack”, vare sig vi betraktar honom som mystiker, siare eller – med modernare språkbruk – ett synskt geni. En sak är säker: Han var i besittning av en häpnadsväckande och ogripbar mänsklig gnista, som överträffar alla tidigare stora invigda mystiker.

                      Som ett resultat av denna gudomliga inspiration, efterlämnade Jakob Lorber en unik litteratur av kosmiska mått, vilken berör existensens alla grundläggande frågor: Guds natur, universum och människan och deras ömsesidiga förhållande och den förser oss med ett verkligt vittomspännande svar på mänsklighetens tidlösa frågor om livets vadan och varthän.

                      I centrum av denna storslagna teckning av världen, från skapelsens första början till dess slutliga fulländning, står ”Johannes Stora Evangelium”, som helt och fullt grundar sig på den kristna trons värderingar och utvidgar och förandligar den kristna visionen.

                      Jakob Lorbers universella andliga uppenbarelser öppnar också upp stora möjligheter för ett klokt samarbete mellan religion och vetenskap, som då blir en syntes av hjärtas och förnuftets kunskaper.”