INNEHÅLLSFÖRTECKNING:

1. Om att älska sina fiender

2. Båtmännen erinrar sig den föregående nattens händelser

3. Båtmannen och Rafael

4. Mottagande av fariséerna i Gennesaret

5. Centurion Julius berättar några historier om tempeltjänarna

6. Om att följa Jesus

7. Rafael och Jara

8. Om kärlek, vänlighet och tålamod

9. Herrens avsked och avfärd till Tyrus och Sidon (Matt 15:21)

10. Händelse med den kananitiska kvinnan i Tyrus (Matt 15:22-29)

11. Om andebesättelse

12. Den mirakulösa källan

13. Ett stort helandemirakel på berget (Matt 15:30-31)

14. Herren förutsäger Sin läras framtid

15. Den mirakulösa utspisningen av fyra tusen (Matt 15:32-39)

16. Fariséernas och sadducéernas försök att snärja Herren

17. Herren i en fattig mans hydda i Caesarea Filippi (Matt 16:13)

18. Lärjungarnas vittnesbörd om Kristus (Matt 16:13)

19. Markus, ägaren till hyddan, berättar om vederstyggligheter i templet

20. En händelse med templet

21. Lärjungarnas upprördhet över tempelhistorien

22. En välsignad fångst. Om tempeldyngan

23. Markus och den fariséiske tiondejägaren

24. Herren förutspår Sin död och uppståndelse

25. Cyrenius besök tillkännages

26. Markus välkomnar och hälsar på Cyrenius

27. Änglarnas sätt att lära ut

28. Cyrenius gåva till Markus

29. Sällskapet på väg ut på sjön

30. Herren och Simon Judas

31. En militärfarkost närmar sig. Den stora fångsten

32. De nya gästerna

33. Om änglarnas och den världsliga metoden att lära ut

34. Om templets rätt till tionden och avgifter

35. Att handskas med ogärningsmän och besatta

36. Jara talar vist

37. Materia och ande

38. Jara löser upp Josoes gordiska knut

39. Om den jordiska människans begränsade kunskap

40. Vad är sanning?

41. Hemligheten bakom all visdom

42. Josoe och Jara samtalar

43. Jaras trädgårdsbetraktelser

44. Att tillämpa Jaras motsvarigheter

45. Materialism och dess förespråkare

46. Josoe och Jara diskuterar Judas

47. Olika folk behöver olika vägledning

48. Josoe ursäktar sig

49. Josoes föreställning om gudomligt samtycke

50. Tvingande lag och kärlek

51. Om inre moral

52. Materiens och själens natur

53. Cyrenius socialistiska åsikter

54. Fattigdom som uppfostrare

55. Följden av överflöd

56. Motsägelserna i 1 Mos

57. Den första ursprungliga människans framträdande

58. Ett vetekorn i utveckling

59. Människans andliga utveckling

60. Kropp och själ

61. Skapandet av himmel och jord

62. Jord och ljus

63. Skiljandet av ljuset från mörkret

64. Det yttersta målet med hela skapelsen

65. Cyrenius vittnesbörd till skapelsen

66. Andarnas fall, Adam och arvsynden

67. Kraft och motstånd

68. Världsliga bekymmer och deras skadliga inverkan på

själen

69. Om andarnas fall

70. Kraft och motstånd

71. Om Satans natur

72. Att utbilda de ursprungliga andarna

73. Konsekvensen av Lucifers fall

74. Skal och själ

75. Om kunskap

76. Markus syn på ens nästa

77. Markus räddar skeppsbrutna fariséer

78. Fariséerna som kritiker

79. Fariséernas beslut

80. Herrens vägledning och referens till kärleken till nästan

81. Julius ger sitt enastående råd till fariséerna

82. Jara ger vittnesbörd om Herren

83. Templets avsikter avslöjade

84. Ärkeängeln Rafaels mirakel med stenen

85. Den unge fariséns ursäkt

86. Julius instruktioner till fariséerna

87. Oraklet i Delfi

88. Framträdande av högre väsen

89. Människans öde och utveckling

90. Fariséerna är nyfikna

91. Julius hotar fariséerna

92. Diskussion mellan Julius och fariséerna om Jesus

93. Templets tvång

94. Jesus villkor till Sina lärjungar

95. Fördelarna med självförnekelse

96. Kraven på människan och dess risker

97. Orsaken till floden

98. Själens frigörelse av anden som är begravd i den

99. Noa och arken

100. Hur jordens skatter kan passa in i vårt liv

1. Om att älska sina fiender

[1] Skepparen säger: ”Underbara flicka! Vem gav dig en sådan visdom? Sannerligen, du är visare än Abraham, Isak och Jakob!”

[2] Jara säger: ”Visade jag er inte precis vem Han är som nu är ibland oss? Men om det obestridligen är så, hur kan ni då fortfarande fråga varifrån jag fick en sådan visdom, eller vem som gav mig den? Där framför oss står den store, helige givaren av alla gåvor! Han allena är vis, och Han allena är fullständigt god! Den som älskar Honom, och i sitt hjärta tror att Han av Sig själv är Herren Jehova Sebaot från evighet, i dennes hjärta kommer Han att lägga sitt icke-skapade eviga ljus, och hela människan kommer att lysas upp, och en sådan människa kommer sedan att vara helt igenom fylld av sann, gudomlig visdom. – Om ni alls kan förstå något, så måste det nu stå klart för er hur det nu står till med oss alla!”

[3] Skepparen säger: ”Visst, min högst älskade lilla ängel! Nu förstår vi, och det kommer att bli som du nu förklarade det för oss. Men de som igår kväll bad oss att ta dem till Sebulon och Korasin kommer inte att acceptera detta, och därför ännu mindre greppa det! Vi är väldigt enkla människor och behöver knappast ett mirakel för att tro på det, men med dem skulle ett mirakel frambringa ännu sämre frukter än inget alls!”

[4] Jara säger: ”Och fördenskull kommer Han också bli skräckinjagande för dem, ty vindarna kommer att bära Hans ord över hela jorden! Ve den som då hör det, förstår det och till slut också förkastar det!”

[5] Jag säger till båtkarlarna: ”Nå, vad tycker ni om Min lilla dotters förstånd?”

[6] Båtkarlarna säger: ”Herre och Mästare! Om Du verkligen är Han som Du är enligt denna högst älskade flick-ängels visa tal, då är det inte att förundra att denna lilla flicka är så vis, ty Han som på Bileams tid kunde lossa en åsnas tunga, så att densamma kunde profetera till Bileam, för Honom borde det vara ännu lättare att få en vältalig fjortonårig flickas tunga att kunna profetera!

[7] Vi tror nu alla att Du är Han som denna lilla flicka beskrev inför våra ögon och öron, och inget ytterligare mirakel behövs! Men eftersom Du, åh Herre, är Han, så se då vår stora svaghet och förvandla den till en verklig styrka, så att vi kan försvara oss mot ljusets och sanningens eviga fiender! För det är sannerligen sorgligt att vi judar nu måste söka ljus och sanning hos hedningarna. Jerusalem, som istället för att vara en lampa som lyser för hela mänskligheten, är nu en dypöl av den råaste natt och mörker, och har mördat judarnas gamla rena ande. Och när vi vill ha ljus och sanning så måste vi gå och leta efter det i Sidon och Tyros med grekerna och romarna! Därför, Herre och Mästare, eftersom allt är möjligt för Dig, ge oss ljus och styrka, så att vi kan se sanningen och sedan beskydda den från fienden!”

[8] Jag säger: ”Frid vare med er, och även bland er! Låt ingen tro sig stå över någon annan! Ni är alla jämställda bröder, men den som betraktar sig själv som sist, och vill vara tjänare åt alla, är ändå den störste och högste! Men om Jag vill att ni skall vara Mina tjänare, så är ni i all sanning också Min makt. Och så är varje tjänare sin mästares styrka, men Herren är på grund av detta tjänarens rättfärdighet! Älska varandra, gör gott mot era fiender, välsigna dem som svär mot er, och be för dem som förbannar er! Återgälda ont med gott och låna inte ut era pengar till dem som kan betala en hög ränta, så skall ni ha ett överflöd av Guds välsignelse och nåd i er! Därtill kommer inom kort ljus, sanning och all makt och kraft att komma er till del, ty som ni mäter upp skall det i gengäld mätas upp åt er!”

[9] En båtman säger: ”Herre, vi ser och känner att Din lära är sann och äkta. Men vi känner också att den blir svår att hålla! Det är visserligen lovvärt och himmelskt vackert att göra gott mot dem som ständigt försöker göra oss ont, men vem kan bemöta den ofta alltför avskyvärda mänskliga ondskan med orubbligt tålamod? Och frågan är om inte den mänskliga ondskan uppmuntras ännu mer av detta än genom att tukta dem för deras onda gärningar. Om man till och med skulle belöna mördare och tjuvar för deras illdåd, så skulle det snart finnas få människor kvar som beträder jorden. Därför måste man vara hårdhudad mot fienden och omgärda sitt hus med en taggig skyddsvall, så att fienden för alltid tappar lusten att skada en. Detta kommer säkerligen göra fienden mer vänskapligt inställd än att till och med återgälda en ogärning med en tjänst!”

[10] Jag säger: ”Ja, ja, detta är säkerligen rätt mänskligt sett, men saknar likväl varje spår av gudomlighet. Genom bestraffning kommer du förvisso att skrämma personen som skadade dig, så att han inte lätt försöker skada dig igen, men han kommer fördenskull aldrig att bli din vän! Men om du vid rätt tidpunkt gör honom en tjänst när han är illa ute, då kommer han att känna sig överbevisad om den synd han begick mot dig, djupt ångra den och från den timmen bli din varmaste vän!

[11] Och då kommer den välgärning som du återgäldade hans missgärning med att förbättra honom för alltid. Men straff för det skulle förvandla honom till din sextifaldiga fiende!

[12] Om den första överträdelsen mot dig bara bestod av ett slags rackartyg eller hån, så kommer den andra överträdelsen att vara utifrån vrede och hämnd. Därför säger Jag er igen: gör som Jag sade till er tidigare, så kommer ni att ta välsignas med Guds överflödande nåd och välsignelse!

[13] Ty den som verkligen vill bli välsignad av Mig, måste förvisso acceptera Mitt ord, i vilket bor all barmhärtighet, allt ljus, all sanning och all kraft, annars skulle det vara omöjligt att ge honom någon nåd.

[14] Men låt ni alla följa Mitt exempel, ty Jag är mild och ödmjuk av hela Mitt hjärta och har det största tålamod med alla! Lyser inte solen i lika hög grad på det goda som det onda, den rättfärdige och orättfärdige? Och faller inte det fruktgivande regnet på syndarens åker såväl som den rättfärdiges åker? Var därför fullkomliga såsom Fadern i himlen är fullkomlig, så kommer ni att få ett överflöd av nåd och välsignelser från himlen. Förstår ni detta ordentligt?”

[15] Alla säger: ”Ja Herre, nu förstår vi det verkligen! Allting är fullständigt sant, och därför i den bästa ordning, och vi kommer alla att göra vårt bästa för att följa det. Men trots allt detta, så kommer det till en början att kosta oss stor möda.”

[16] Jag säger: ”Ja, Mina kära vänner, i denna tid fordrar Guds rike våld! De som inte rycker till sig det med våld kommer inte att vinna det! Men alla som tar upp en kamp på grund av himmelriket är en vis och klok byggare. En vis och klok byggare bygger emellertid inte sitt hus på lösan sand, utan på den fasta berggrunden, och när vindarna och floden kom, så rasade det inte, ty det stod på en berggrund.

[17] Så är striden om himmelriket inom människan. Den som en gång har tillkämpat sig det, har dragit till sig det för evigt och det kan aldrig förstöras. Då kan världsliga stormar av alla de slag komma över henne, men de kommer inte att få övertaget över henne. Men den som inte har säkrat det med all sin styrka och djärvhet skall slitas ner av världsliga stormar, och även förlora det hon redan hade! Kom ihåg detta väl, ty dagar kommer när ni kommer att ha stort behov av allt detta!!

[18] Båtmännen säger: ”Vi kan inte annat än att uttrycka stort tack till Dig för allt detta, åh Herre, och vi förstår bara alltför väl att människan inte kan ge Gud någonting av sig själv som hon inte tidigare först har fått från Honom, men ta likväl emot vårt tack, åh Herre, som om vi vore värdiga Din uppmärksamhet, av ära och kärlek till Dig!”

[19] Jag säger: ”Jag har redan sagt er: inget mera behövs! Men berätta nu för oss vad ni såg och även möjligen hörde i natt, ty båtmän ser ofta sällsynta saker på natten. Fatta er emellertid kort, och lägg varken till eller utelämna medvetet någonting av det som ni vet om!”

2. Båtmännen erinrar sig den föregående nattens händelser

[1] Vi sätter oss ner runt båtmännen på det vackra gräset. Endast Rafael förblir stående, och en av båtmännen säger till honom: ”Sätt dig ner, unge man, gräset är allmän egendom och ingen människa behöver betala för att få sitta på det!”

[2] Men ängeln säger: ”Börja bara att prata, så skall jag sätta mig ner när jag är trött på att stå! Förresten, det kan hända att den ene eller andre av er tappar balansen, och då kan jag snabbare vara till hands för att hjälpa er att komma på fötter igen!”

[3] Samme båtman säger: ”Ja, såklart, en mammas pojke på femton år!? Blöjorna hänger fortfarande på dina ben, och du tror att du har styrkan att lyfta upp oss, om någon skulle ramla? Detta, min käre pojke, betyder att du överskattar dig själv något!” 

[4] Ängeln säger: ”Börja berätta, som Herren önskade. Resten kommer att visa sig, om det skulle vara nödvändigt.

[5] Den något ohyfsade båtmannen nöjer sig med detta, och skepparen börjar berätta följande: ”Det var runt det första nattvaket som det blev märkligt ljust, som på dagen. Men ändå såg vi ingenting som lyste någonstans och tänkte för oss själva att det måste vara en indisk brand, som en storbrand, som brann bakom bergen och som lyste upp luften. Det var bara det att ljuset var för intensivt för en brand, men likväl varade det nästan hela natten och ibland så starkt att vi felaktigt antog att vi befann oss mitt på ljusan dag. Det är lätt att anta att vi kände oss något illa till mods. Flera människor från staden kom till oss och menade att det var sjön som lyste så starkt.

[6] Men vi blev alla snart varse ett annat fenomen, och det var långt mer besynnerligt! Vi skulle just titta närmare på sjön. Och se, men snälla skratta inte åt oss, det fanns inte en droppe vatten på den, och vårt skepp vilade på torra land, och vi bävade när vi skådade sjöns hela djup! Vårt skepp lutade mot en framskjutande klippa, men på alla sidor fanns en avgrund på flera hundra manshöjder. Men i bukten mot Gennesaret var det emellertid helt grunt, och vi vandrade omkring i den och plockade många vackra och ovanliga musslor och sniglar.

[7] När vi var upptagna med vårt harmlösa samlande, se, plötsligt kom en våldsam blixt följt av en öronbedövande åska, och vi flydde mot stranden och glömde våra musslor, men vågade inte gå tillbaka för att plocka upp dem, och de lämnades kvar där vi fann dem, förutom några som jag lade i fickan. Men först efter det tredje vaket, när sjön var fylld som tidigare och sköljde över stränderna, förbryllade det oss mer och mer vad som måste ha ägt rum med den stora och vackra sjön, så att den helt plötsligt hade tömts någonstans till sista droppen!

[8] Men då berättade en gammal man för oss, att detta ibland utfördes av bergs- och luftandarna, för att straffa vattenandarna! Vi skrattade visserligen, men i nöd är en dålig förklaring bättre än ingen alls. Först under det fjärde och sista vaket blev det lite mörkare, och vi gick in i vårt skepp för att vila oss litet. Men när vi vaknade, stod den kära solen redan ganska högt, och vi började se oss om efter frukost. – Detta är i korthet vad vi upplevde och observerade den här natten.”

3. Båtmannen och Rafael

[1] Strax efter att skepparen hade avslutat sin redogörelse, snavade den tidigare råbarkade båtmannen när han steg in i skeppet för att hämta upp de musslor som han hade samlat i hast från den torra nattliga sjöbottnen, och föll raklång på marken som om han aldrig hade stått upp. De andra båtmännen började skratta åt honom, och sade: ”Han är fortfarande samme gamle klumpeduns!” – Detta förargade den som fortfarande låg på marken.

[2] Men Rafael sprang dit, och hjälpte snabbt upp honom på fötter, och sade: ”Förstår du nu varför jag förblev stående? Ty det fanns redan i min ande att du skulle falla idag, och nu föll du verkligen, och jag som en svag mammas pojke lyfte ganska snabbt upp dig från marken, hoppas jag, så att du obehindrat kan använda dina något klumpiga fötter igen! 

[3] Båtmannen brummar i sitt ganska tjocka skägg: ”Visst, visst, mycket bra. Men grabbar som du spelar ofta pajas, och orsakar problem för sådana som oss! Åh, jag känner redan sådana slynglar! Annars verkar du vara en väldigt ärlig grabb, men icke desto mindre en grabb, och det räcker! Varje grabb är lite av en gycklare. Håll dig därför tre steg från mig!”

[4] Rafael säger: ”Min vän, du tar grovt miste, men jag förlåter dig, eftersom du inte vet vem du har att göra med.”

[5] Båtmannen säger: ”Tja, vad kan man vara när man är femton år? På sin höjd en prins från Rom eller kanske något annat ställe? Eller är du kanske något av ett allsmäktigt bihang till vår käre Herren Gud?”

[6] Rafael säger: ”Ja, ja, något åt det hållet! – Men gå nu och hämta dina musslor från skeppet!”

[7] Den muttrande båtmannen stiger in i skeppet, och återvänder några ögonblick senare med ett par musslor och en nautilussnäcka, och visar dem för oss.

[8] De tre styckena var mycket vackra, men av inget särskilt värde, naturligtvis, och Rafael sade till honom: ”De är bra som minnen, men utan värde! Vad skall du göra med dem?”

[9] Båtmannen sade: ”Åh, mammas pojke! På det sättet kan du fånga sparvar, men inte gråhåriga sjömän! Du vill befria mig från dessa stycken utan att betala något, men den gamle Dismas är inte så dum som han kanske ser ut!  Dessa tre stycken kostar tre silvermynt, och fås inte för ett öre mindre. Om du har de tre mynten, så ge hit dem och då låter jag dig ha dessa tre vackra stycken!”

[10] Rafael säger: ”De tre silvermynten skulle vara i billigaste laget, men att du vill sälja något som strängt taget inte är din egendom, det tycker jag inte om! Se, av gammal hävd har endast ortsborna i Gennesaret åtnjutit fiskerättigheterna i den här bukten, och inga andra än den som de hyr ut till den till. Du samlade därför dessa tre musslor från Ebals mark, som har detta vatten i sitt arrende, och därför är de strängt taget hans egendom. Om han först skänker dem till dig så är de dina och du kan behandla dem som din egendom.”

[11] Dismas säger: ”Nämen, titta bara på denne mammas pojke! Han talar redan som en domare från Rom! Du vore mig en fin jurist! Du skulle tvista dig till min gamla rock från min kropp. Sjön är allestädes sjömannens mark, oavsett vad vattnet ger honom, vare sig det är i bukten eller ute på öppet vatten, så tillhör det ingen annan än honom allena, och därmed slås alla dina juridiska principer till marken! Ty även vi känner till lagen litegrann! Så tre silvermynt, och de tre styckena är dina!”

[12] Rafael säger: ”Det går inte för sig! Så länge som Ebal inte förklarar att de är dina, så kan jag inte köpa dem från dig!”

[13] Här vänder sig Dismas till Ebal, och frågar honom vad han anser om pojkens påstående.

[14] Ebal säger: ”Strängt taget har vår Rafael rätt och jag kunde förvisso ta dessa tre stycken i besittning. Men jag har aldrig varit eller kommer bli en som drar fördel av en sådan rätt, så de tre styckena är nu fysiskt dina, – andligen tillhör emellertid hela jorden ändå Herren, och därför också dessa tre musslor!”

[15] Dismas är fullständigt nöjd med detta besked, och frågar Rafael: ”Nå, hur var det nu med de tre silvermynten?”

[16] Rafael säger: ”Här är de, men ge de tre styckena till Ebal, som kommer att bevara dem som ett minne av denna tid!”

[17] Dismas tar de tre silvermynten och lägger ner de tre styckena inför Ebal, som ger dem till Jara, och säger: ”Här, ta hand om dessa tillsammans med dina övriga souvenirer. De kommer att vara värdefulla för oss!”

[18] Jara tar emot de tre styckena med stor glädje, och säger: ”Åh, de är ytterst vackra! Vilken underbar färgglans! Sannerligen, här måste man ropa med Job: ”Åh, så underbara Dina gärningar är, åh Gud! Den som betraktar dem skall inte fåfängt lusta efter dem!” Vem lärde snigeln att bygga sitt vackra hus!? Utan balkar och tegel ser det mer underbart ut än Salomo i sin mest strålande kungliga prakt!”

[19] Därefter vänder hon sig till Rafael, tackar honom för denna vackra present, men frågar honom samtidigt vad som hade hänt de djur som en gång bodde i dessa vackra hus.

[20] Rafael säger: ”Min käraste Jara, djuren hade redan dött för flera tusen år sedan, och är också förruttnade sedan länge. Men snäckskalen kan bestå i flera tusen år utan att förlora mycket av sin form eller skönhet. Deras material är den renaste kalksten, och denna förruttnar inte i sitt fria tillstånd, särskilt inte under vatten! Såhär mycket får du lov att veta tillsvidare, medan allt utöver detta kommer du att få lära dig i grunden på den andra sidan.” – Då blir Jara mycket förvånad, när hon får höra om den höga åldern.

4. Mottagande av fariséerna i Gennesaret

[1] Och i det ögonblicket kommer nyheten från staden att flera påannonserade, nybakade fariséer och skriftlärda hade kommit från Betlehem, med en skriftlig och underskriven order från templet till invånarna i Gennesaret, att utan dröjsmål transportera dem till Nasaret till sjöss eller till land utan kostnad, eller räkna med ödesdigra konsekvenser.

[2] Ebal, mycket upprörd av sådana krav från templet, säger: ”Herre, detta pågår år ut och år in. Du har bara varit här i fem dagar och har redan bevittnat dessa dagdrivares fjärde procession, dessa som strövar omkring hit och dit, och varje plats som de våldgästar förstörs ofta värre än en armé av gräshoppor! Om detta kanske hände tio gånger per år så kunde jag stå ut med det. Men att varje vecka stå ut med en två, tre eller fyra sådana processioner och därtill ge dem varje möjlig hjälp skulle till och med få en ängel att förlora tålamodet, och ovanpå det göra honom utfattig! Vad skall jag göra nu? Sannerligen, jag gör gladeligen allt jag kan för de fattiga varje dag, men dessa uslingar, dessa i sanning torterar-mästare av den arma mänskligheten skulle jag önska all död och att de får alla demoner om halsen!”

[3] Jag säger: ”Min vän, låt det vara. Med tålamod kommer du alltid längst! För övrigt, överlåt det till vår vän Julius, han kommer säkert snabbt skicka dem vidare, och de kommer säkert att komma ihåg en sådan hjälp och resa till Gennesaret-området mer och mer sällan!”

[4] Centurionen säger till sin ställföreträdare: ”Gå skyndsamt dit, ta tjugo man och bege dig snabbt till staden! Förklara för de oförskämda skojarna att denna plats fortfarande är belägrad på grund av den omfattande romerska ockupationen, och ingen får ostraffat komma in utan en uttrycklig order från en romersk befälhavare! Och skulle de komma in, skall de efter passande bestraffning få ögonbindlar för ögonen och sina öron igenproppade med lera och händerna och fötterna hopbundna. Därefter kommer de att placeras i en roddbåt, på halm, och sedan skickas till en bestämd plats där de kommer att befrias från alla hand-, fot-, ögon- och öronbojor och bindlar, och efter att ha hotat dem med det strängaste straff om de återinträder i militära områden utan lagligt tillstånd från någon romersk befälhavare, så skall de bryskt sättas i land. Om betlehemiterna inte har något sådant tillstånd, så behandla dem utan undantag på det viset! Om de har pengar kan de lösgöra sig från bestraffningen för två hundra pund silver, men inte från den fyrfaldiga bojan! Men om de inte har några pengar, eller inte vill färdas med några, så skall de ta emot femton rapp med piskan på sina blottade ryggar! Dixi, fiat! (Jag har talat, låt det ske!)”

[5] Vid dessa ord av centurionen skyndar ställföreträdaren till staden med tjugo man, och stöter på fjorton fariséer och skriftlärda vid Ebals hus, som är igång med att förbanna tjänarna på varje sätt för att de inte är villiga att till fullo ombesörja deras mest arroganta begäran.

[6] När den ställföreträdande bad om tillståndet, sade de uppkäftiga: ”Vi är Guds präster, här är vårt tempel-tecken, och utöver det behöver vi ingenting i hela världen!”

[7] Den ställföreträdande säger: ”Detta område är för tillfället under konstant ockupation. Det föreligger en kejserlig lag som förbjuder tillträde för varje främling som saknar ett vederbörligt auktoriserat tillstånd, utan undantag! Okunnighet om detta frikänner ingen! Eftersom jag ser att ni inte har något sådant dokument, så betalar ni antingen två hundra pund silver eller, om ni föredrar det, tar emot femton piskrapp på er blottade rygg! Därefter kommer ni att bekanta er med de fyrfaldiga romerska bojorna, och föras till en plats som skall bestämmas av er. Detta skall ske omedelbart och utan minsta protest, ty varje tvekan och trotsig invändning kommer att leda till dubbel skärpning!”

[8] När fariséerna och de skriftlärda hör ett sådant tilltal, så kallar de på Ebals portvakt och kräver ett omedelbart lån på två hundra pund silver. Men den senare säger: ”Eftersom min herre aldrig kallade på er, så varför skulle han betala för er nu? Att låna ut pengar till er är som att kasta dem i sjön! Har ni inte fjorton lastade åsnor utanför? Lätta bara på dessa djurs bördor med två hundra pund, så skall ni därmed bespara era ryggar piskans vassa rapp. Jag kommer inte ge er ett öre!”

[9] När fariséerna och de skriftlärda hör ett sådant yttrande från Ebals gode och trogne portvakt så surnar de till och går eskorterade av den stränge ställföreträdande ut till sina lastdjur och avlastar desamma med två hundra pund silvers övervikt.

[10] När den ställföreträdande har tagit hand om pengarna, låter han slå dem i bojor och placerar dem i en rymlig båt, varpå de placeras på halm som boskap och transporteras sedan vattenvägen till den plats de hade angett av hela den vaksamma eskorten. De unga fariséerna och skriftlärda gnäller något förskräckligt, men naturligtvis till ingen nytta. Efter en timme återansluter den ställföreträdande till oss, och berättar för oss hur han verkställde centurionens order till punkt och pricka.

[11] Centurionen lovordar honom och frågar var han har lagt pengarna.

[12] Och den ställföreträdande säger: ”Herre, tills vidare gav jag dem till Ebals portvakt för att förvaras, men sedan kan du göra som du vill med de två hundra punden silver.”

[13] Centurionen säger: ”Väldigt bra, och dessa karlar kommer att få tillfälle att komma ihåg vårt Gennesaret! Kommer de att passera här, eller är de på väg mot den övre lilla viken, eller kanske passagen ovanför viken, den lilla flodmynningen som bara är separerad från densamma med en smal landremsa men som är tillräckligt djup och vid för att bära en båt som rymmer ett trettiotal män, utan att vidröra leran?”

[14] Den ställföreträdande säger: ”För att undvika en irriterande uppståndelse på dagens judiska sabbat, så hänvisade jag dem till passagen.”

[15] Centurionen säger: ”Återigen mycket bra och vist gjort! Du kommer snart att bli befordrad, detta säger dig centurion Julius! Dessa kommer att komma ihåg Gennesaret och inte återvända i första taget!”

5. Centurion Julius berättar några historier om tempeltjänarna

[1] Centurionen: ”Jag säger er: med dessa människor måste man gå hänsynslöst tillväga, annars kommer man ingenstans. Jag har verkligen aldrig varit typen som, tvingad av omständigheterna, har drabbats av en önskan att straffa vissa onda syndare, och alltid vägt in alla omständigheter som kunde ha lockat en människa till att begå ett brott. Men med dessa judiska tempeltjänare så kunde jag med stor glädje slå huvudet av deras kroppar, högst egenhändigt, och det eftersom de på fullaste allvar är den arma mänsklighetens största och mest envisa plågoandar. Sannerligen, deras verkliga och högst eländiga religiöst moraliska färg sträcker sig åt det demoniskt avskyvärda, om man granskar den på nära håll!

[2] Jag bevittnade med mina egna ögon och öron, när jag fortfarande var stationerad i Jerusalem, hur de tvingade en person på liv och död, som bara hade några småmynt i fickan, att lägga dessa i tempelkassan. Den gode men naturligtvis svage personen stoppade visserligen ett mynt i tempelkassan, och ursäktade sig för att han behöll det andra, då han hade en lång väg hem, och att han annars skulle gå under på vägen! Men detta hjälpte inte alls. Fariséerna gjorde det klart för honom att det skulle vara högst välgörande för hans själ att svälta ihjäl på vägen hem, om det var av kärlek till Gud och Hans tempel och ära! Om han emellertid behåller småmyntet som Gud genom deras mun kräver av honom, så skulle hans själ aldrig komma att se Gud, vilket har utlovats sedan länge, och dess öde kommer vara att brinna för evigt i Guds vredes lågor! Mannen bleknade och började skaka, och sträckte sig sedan med darrande hand efter sitt sista mynt för att stoppa det i tempelkassan. Efter detta mumlade karlarna något som liknade en bön över den stackars saten innan de sade åt honom att gå.

[3] Jag följde den stackarn ut, och när vi hade kommit utom synhåll för templet sade jag till honom i en vänskaplig men allvarlig ton: ’Gode vän, hur kan du vara så svag att du låter dessa rånare lura av dig dina sista ägodelar? Vad de sade till dig i templet har de aldrig trott på själva, men de vet att i sin blindhet, så betraktar svaga människor dem som halvgudar, och skrämmer på grund av det av dem alla deras tillhörigheter, för att sedan förslösa dem på ett liv i lyx, medan de fattiga dör längs gatorna. Här är två småmynt till, bege dig nu hemåt! Men passa dig för att komma tillbaka hit, ty detta förmenta Guds hus är ett tjuv- och rövarnäste, som ingen sann Gud skulle finna välbehag i!’

[4] Mannen gav mig en förbryllad blick under en stund, tog pengarna ur min hand och sade slutligen: ’Upphöjde herre! Du måste veta mer än jag, du har säkert rätt!’ Sedan lämnade han mig och gick till sina hemtrakter.

[5] Och tusen gånger har jag sett och hört liknande saker i templet. Ja, jag var där när en sådan prälle bearbetade en dotter som hade en rik mor, men som en mer förnuftig och upplyst kvinna hade hon ännu aldrig lagt ett öre i tempelkassan. Prällen gjorde det glasklart för henne att hon skulle vara för evigt förlorad om hon inte ansträngde sig för att råna sin mor på allting och lägga pengarna i tempelkassan. Lyckligtvis hade dottern, likt sin mor, ett samaritiskt sinnelag, och hycklaren och bedragaren lyckades inte vilseleda dottern, vilket gladde mig mycket.

[6] Vid sådana tillfällen tänkte jag mer än en gång för mig själv: om jag hade varit ståthållare i Jerusalem, så skulle templet ha renats från allt gift för länge sedan! Som en lydig underlydande till den romerske ståthållaren, kan jag emellertid inte göra annat än att verkställa hans order.

[7] Men med Pontius Pilatus kan olyckligtvis inget göras, han är en naturvetare, en bäste vän till de lärde i Pompeji och Herculaneum, och bekymrar sig föga för regeringens verksamhet, och låter Herodes och tempeltjänarna styra och ställa som de vill, så länge som de betalar sina skatter till Rom punktligt och korrekt. Lyckligtvis står jag inte här under Pontius Pilatus styre utan under Kornelius, och han står under den vise och ytterst rättfärdige fader Cyrenius, som liksom jag är en svuren fiende till Jerusalem, och så kan jag i min fullständigt oberoende ställning från Jerusalem tjäna fariséerna och de gudsförnekande skriftlärda ordentligt när de hamnar i mina händer. Och Du, min sanne Gud och Mästare, kommer nu säkerligen inte att tillräkna mig det som en synd!?”

6. Om att följa Jesus

[1] Jag säger: ”Inför Mig är du ren, var bara alltid uppmärksam på dina handlingar när du vägleder människor, i det att du aldrig glömmer att även syndaren är din bror!

[2] Om du känner vrede i ditt hjärta mot syndaren som förtjänar ett rättvist straff så lägg ifrån dig tuktoriset, ty genom din vrede kommer det inte att bli en välgörande vägvisare, utan en orm som inte andas en välgörande balsam in i såret som den genom sitt bett åsamkade resenären, utan ett dödligt gift vilket leder till att den sårade dör.

[3] Tro inte heller att du blir av med en fiende bara för att du låter honom dö! Ty om han bara var en enkel fiende till dig här på jorden, så kommer han efter sin kropps död att bli en hundrafaldig fiende till dig som en fri ande och plåga dig med hundratals sorters ont i resten av ditt liv, och du kommer inte att hitta några sätt att befria dig från denna osynliga fiende på.

[4] Därför, om du tuktar någon, så gör det med kärlek och aldrig med vrede! Så gå därför i fortsättningen inte för långt ens med fariséerna! Tänk för dig själv: ’Se, dessa är blinda ledare för de blinda!’ Det är emellertid världen som har gjort dem blinda, och denna tillhör Satan som du har fått lära känna.

[5] Se, i Mig finns all makt och kraft över himmel och jord. Jag kunde förstöra dem alla med en tanke, och likväl står jag med oändlig tålmodighet ut med dem tills den rätta tiden är inne, då deras mått är fullt. 

[6] Människor gör också Mig arg och Mitt hjärta sorgset genom sin oförbätterlighet, men ändå uthärdar Jag dem och straffar dem alltid med kärlek, så att de kan förbättra sig själva och stiga in i det eviga livets rike, vilket är det enda skälet till varför de har skapats. Om du därför vill vara en rättvis domare, så måste du följa Mig i allt!

[7] Det är mycket lättare att uttala en dom över någon än att uthärda en dom själv. Men den som tar på sig straffet för en dömd person, och sedan sörjer för att den dömde kommer upp på fötter, skall en dag kallas stor i Guds rike. Vad Jag nu har sagt till er bör alla komma ihåg väl! Ty om Jag ordnar och vill ha det på det sättet, så kan ni inte vilja ha det eller göra på ett annat sätt!? Jag är Herren över liv och död! Jag är den Ende som vet vad liv är och vad som krävs för att behålla det för evigt och att njuta av det i all lycksalighet!

[8] Om ni lever enligt Min lära, så kommer ni att få liv i all lycksalighet. Men om ni handlar emot den, så kommer ni att förlora det och träda in i döden, vilket är livets mest olycksaliga tillstånd, en eld som aldrig slocknar och en mask som aldrig dör!”

[9] Centurionen säger: ”Herre, jag ser alltför väl hur nödvändigt detta är, men även de enorma svårigheterna av att leva strikt efter den. Att jämna ut små kullar är förvisso ingen större konst, men när vi står inför hela berg av svårigheter och hinder, då är det redan helt omöjligt att fortsätta rakt fram. Där, åh Herre, måste Du hjälpa oss!”

[10] Jag säger: ”Det är just därför som Jag kom till den här världen, för att ge er all hjälp, där ni annars för evigt annars aldrig skulle ha hittat ut själva! Därför, förtrösta och bygg alltid vidare på Mitt namn, varpå det som ser ut att vara omöjligt skall bli möjligt för er! Men låt oss nu gå tillbaka in i huset, ty solen är på väg att gå ner.”

[11] Skepparen frågar mig emellertid vid vilken tid som skeppet skall göras klart för avgång.

[12] Jag säger: ”Ni måste vara redo för avgång varje timme, så att inte skeppets herre finner er sysslolösa och overksamma om han kommer tidigt, och ger er avdrag på lönen och avslutar er anställning. Dock – att tjäna Gud är lätt, men att tjäna människor är svårt.”

[13] Skepparen frågar vidare: ”Herre, de fariséer som reste till Jesaira igår för att vinna över de judar till templet som hade gått över till hellenismen, och det förmodligen som missionärer och proselytvärvare; om dessa skulle komma tillbaka hit och börja tvista om psalm 47 med oss, som de lovade att de skulle göra, vad bör vi säga till dem?”

[14] Jag säger: ”Lova dem i så fall sju silvermynt om de kan förklara psalmen för er på ett tillfredsställande sätt. Men om de förklarar den illa så får de ingenting, och om de inte kan förklara den alls så har ni rätt att kräva de sju fina silvermynten av dem, och hota med militären om de skulle vägra att betala!”

[15] Centurionen säger: ”Kom bara till mig då, så skall de få betala sju gånger sju silvermynt utan någon nåd eller förskoning.”

[16] Detta är båtmännen helt tillfreds med, och vi beger oss till staden och Ebals hus, där tjänarna är fullt upptagna med att förbereda en god nattvard åt oss eftersom solen redan har gått ner. Centurionen tar emellertid emot de två hundra punden silver och räcker dem till Ebal med orden: ”Ta detta i besittning som en liten ersättning för många hundra och åter hundra fattiga och sjuka som du har utspisat, och för vilka du inte har begärt ett öre! Men du är den enda människan i denna stad som förtjänar att vara en människa! Alla andra människor i denna stad förtjänar inte den hederstiteln, ty de är helt döda, och bryr sig inte om någonting och siktar inte mot några mål. Tror ni att alla mirakler som har ägt rum under de senaste dagarna har gjort något intryck på dessa människor? Inte alls! Dessa fegisar lunkar runt som om det inte fanns något här! De som var sjuka lät sig visserligen bli helade, men tackade knappt och idag kommer de knappt ihåg att de var allvarligt sjuka och att de helades från sin sjukdom på ett högst mirakulöst sätt! Därför är min Ebal den enda människan i den här staden, alla de andra är sannerligen mera djur än människor!”

[17] Ebal tar emot pengarna med anmärkningen att han bara ska använda dem där de kommer till så stor nytta som möjligt.

7. Rafael och Jara

[1] Efter denna överläggning kommer tjänarna in med vin och bröd och ett stort antal väl tillagade fiskar, och alla tar plats vid det bräddfulla bordet. Jara drar vår Rafael till bordet och sätter en stor fisk framför honom att äta. Men Rafael säger: ”Kära syster, det är för mycket för en kvällsvard, sätt därför fram en mindre fisk till mig!”

[2] Jara säger: ”Åh, såg jag dig inte äta flera sådana fiskar till lunch, och därför klarar du väl av en ikväll! Se, min Herre Jesus är säkerligen en oändligt större och mer upphöjd ande än du, och ändå äter Han redan den andra fisken med märkbar aptit, och dricker vin och äter en bit bröd till. Gör du samma sak! Du råkar vara mänsklig bland oss och får inte ringakta vår mänsklighet bara för att du är en av Guds främsta änglar!”

[3] Rafael säger: ”Nåväl, om du prompt vill så måste jag underkasta mig din vilja, ty du är ett högst älskvärt barn, och av kärlek till dig kan man inte förvägra dig någonting.” – Då greppade Rafael tag i den drygt två kilo tunga fisken, förde den till munnen och förtärde den på ett obeskrivligt kort ögonblick.

[4] När Jara såg detta, säger hon förbluffad: ”Men för Guds skull! Hur klarade du av den stora fisken så snabbt? Min vän, med en sådan glupskhet kunde du med lätthet svälja ett helt sjömonster! Den stora fisken, i vars mage Jona försmäktade i tre dagar, skulle när allt kommer omkring bara vara ett nöje, en munsbit, för din mage!?”

[5] Rafael säger: ”Inte ens tusentals fler sådana fiskar skulle vara någon match för mig att ha plats för. Men den som du räckte till mig är tillräcklig, jag tyckte verkligen om den. Jag kunde ha ätit upp den långsamt som du, men det skulle ha fått dig att tro att jag är en helt igenom jordisk människa, och detta skulle inte vara bra för dig, eftersom du kunde bli kär i min person, det vill säga min form! Men nu vid detta tillfälle så har jag visat att jag ännu inte är en fullständig jordbo, och du är bestört, och därmed så stannar du lätt kvar på ditt spår, och jag på mitt. Du kommer att få se mycket mer avsiktliga bitar av mig. Jag kan bli ganska stygg, men min stygghet är då grundad i min visdom.”

[6] Jara säger: ”Detta tycker jag dock inte om, om du skulle vilja uppnå något gott mål med stygga medel! Skåda Herren här, som allena är min enda kärlek, Han kan uppnå varje gott mål utan stygga medel, så varför inte du? Jag är av den uppfattningen att det stygga alltid frambringar det stygga, medan det goda bara frambringas av det goda. Den som vill uppnå något gott med mig genom något styggt tar storligen miste, om han så vore en tusenfaldig ängel! Detta säger jag dig, att det är bäst att du inte sätter igång något styggt med mig, annars kan du hålla dig borta från mig! Jag är en svag flicka, ja en daggmask inför dig, men ändå bor Guds kärlek i mitt hjärta, och detta tolererar inte ens något som är skenbart styggt. Förstår du mig, min käre Rafael?”

[7] Rafael säger: ”Ja, det är förståeligt, och därför förstår jag det mycket väl. Men att du inte förstod min enstaka stygghet framgår tydligt av att du tillrättavisade mig. När du väl har förstått, så kommer du inte att vara arg på mig! Men för att du skall förstå att himmelsk stygghet även kan vara en lysande dygd, så skall jag tydligt klargöra detta för dig med ett exempel. 

[8] Se, vi himmelska andar kan se på långt håll, och dina tankar räcker inte så långt jämför med vad vi med största tydlighet kan skåda med en enda blick. Från tid till annan kan det hända att människor blir avsiktligt stygga, som på denna jord. Vi drar tillbaka en person från fara hundra gånger, men det kliar i honom att möta samma fara. När inget av detta hjälper så tillåter vi slutligen en sådan person att avsiktligt utsätta sig för en sådan fara, och låter honom grundligt springa in i något, som inte sällan får honom att förlora hörseln och synen under lång tid. Och därigenom förbryllad, blir han sedan klok av erfarenheten, släpper taget om sitt avsiktliga och ofta onda vanvett, och blir sedan en person som har förbättrat sig själv.

[9] Därför kan inte föräldrar varna sina barn tillräckligt ofta och tillräckligt kraftigt mot lekar som ofta blir ytterst farliga. Där visar vi oss med vår himmelska stygghet, så att sådana barn skadar sig själva allvarligt vid sådana förbjudna lekar, och ibland går vi förvisso så långt att vi låter ett sådant barn betala för sin olydnad med sitt liv, för att avskräcka andra. Genom detta kan barnen kraftigt avskräckas från förbjudna farliga lekar, och överge dem. Då blir detta ordspråk användbart: ’Ett bränt barn skyr elden!’

[10] För några år sedan gjorde utförde jag några gånger en liknande himmelsk stygghet mot dig, och den tjänade dig väl, och efteråt blev du ett väldigt fromt barn. Nå, vad säger du nu om min stygghet?”

8. Om kärlek, vänlighet och tålamod

[1] Jara säger halvhögt, lite bekymrad: ”Tja, i så fall måste det naturligtvis vara riktigt. Om du hade berättat det för mig tidigare så skulle jag inte ha tvistat med dig! Om man med den välkända okränkbara mänskliga fria viljan inte kan uppnå någonting med milda medel, så kan naturligtvis inget annat göras än att ta till mera drastiska metoder. Ja, med tiden kommer vi att förstå varandra, du får bara inte bli så ruffig! När du talar milt tycker jag om dig väldigt mycket, men om du blir intensiv och formligen snubblar på orden, så är det inte ens gott att lyssna på den rena sanningen som kommer ut ur din mun.

[2] Sålunda tror jag att i framtiden så bör till och med de aldrig så fullkomliga andarna i himlen sträva efter att tala som Herren och Skaparen av alla andar, solar, världar och människor! Herrens tal låter till och med i väldigt allvarliga spörsmål lika skonsamt som lammens ull, och Hans ord flödar likt mjölk och honung. Därför bör varje lärare och ledare handla likt Honom, ty i en mild röst ligger, enligt min mening, alltid den största kraften! Den som skriker och talar högt, förolämpar ofta där han ville hela. Titta på Herrens alltid lika vänliga uppsyn gentemot både vän och fiende, och vem kan bli förvånad om de sjuka blir friska om Han bara tittar på dem!? Så, min käre Rafael, så måste du vara i ord och handling mot mig och mot alla, då kommer varje steg du tar på den här jorden drypa av välsignelser!”

[3] Därpå drar Jag Jara till Mitt bröst och säger till alla som är närvarande: ”Fram tills nu är detta Min mest fullkomliga lärjunge till vilken Jag i sanning kan skicka Mina änglar i skola, ty hon har förstått Mig djupast och mest levande. Därför äger hon Min kärlek till fullo.

[4] Sannerligen, om ni går ut och undervisar folken i Mitt namn, så kom ihåg orden som denna högst älskade och späda lilla tjej nu talade till Min ängel, så kommer era steg att åtföljas av all välsignelse! Var tålmodiga och fulla av mildhet i allt så kommer ni att strö ut den fullaste välsignelse i människors hjärtan! – Min ängel Rafael var emellertid tvungen att tala så att han lockade denna Min högst älskade Jara till den givna läran. För övrigt så är han lika mild som en svalt svalkande kvällsbris och lika mjuk som det finaste lammull.”

[5] Alla lade dessa ord noga på minnet och var helt införstådda med dem. Endast centurionen fällde ett yttrande och sade: ”Allt detta är gudomligt, rent och sant, men om jag talar för milt till mina soldater, så skulle jag göra en slät figur och mina soldater skulle knappast lyda mig! Men om jag verkligen börjar gasta och gorma så går allt väl!”

[6] Jag säger: ”Här är det inte så mycket tal om en yttre utan snarare mer om en inre mildhet. Där det är absolut nödvändigt att använda en himmelsk stygghet på ett vist sätt så bör man göra det, ty den verkliga regeln för all visdom är: ’Var kloka som ormar och samtidigt ändå milda som duvor!’

[7] Centurionen säger med en ytterst vänlig min: ”Herre, nu har jag allt, sålunda är en person genom alla himlar rättfärdigad genom sina handlingar! Samtidigt bör man emellertid också kunna räkna, så att man inte räknar fel på sin förmodade klokhet, och därför delar jag Euklides åsikt att man till ett visst mått av klokhet också bör lägga samma mått av kärlek, tålamod och mildhet, och då kommer man att uppnå ett felfritt resultat!”

[8] Jag säger: ”Ja, ja, så görs bäst beräkningen, och detta garanterar ett högst välsignat resultat, och all rättvisa och dom kommer att ha sitt fulla rättfärdigande däri! Detta är en grund på vilken en byggnad kan byggas. Lägg därför alltid en sådan grund innan du vill bygga så kommer dina ansträngningar inte att vara förgäves!

[9] Ni är av Gud och bör därför vara lika Gud i allt, men Gud tar tid på Sig att skapa. Först är det fröet, därefter grodden. Från grodden växer trädet, men detta skjuter först knoppar, sedan löv, sedan blommor och slutligen den välsmakande frukten, i vilket igen det ursprungliga fröet läggs och mognas för vidare återväxt.

[10] Hur det sker med en växt i liten skala, sker också med hela världen. Solen stiger inte oanmäld över horisonten, och en storm föregås alltid av varningsbud som alltid kan kännas igen.

[11] Om Gud Själv strikt beaktar en sådan ordning av gradvis tillblivelse med det största tålamod och uthållighet, så bör ni som Mina sanna lärjungar följa Mig i allting som Jag har visat er och till vilket Jag har banat en väg åt er, så att ni inte går vilse när ni går era egna vägar! Har ni alla förstått detta ordentligt?”

[12] Centurionen säger: ”Herre, jag för min del har förstått allt, och jag tror inte att det finns någon bland oss som inte förstod dessa ytterst solklara sanningar från himlen. Till Dig allena därför allt tack och all ära!”

[13] Jag säger: ”Du menar att alla de som är här har förstått Mina ord? De har förvisso förstått dem, en av dem förstod dem också – med sin hjärna, men inte med sitt hjärta.

[14] Dessa ord gjorde alla de närvarande modfällda, och lärjungarna frågade vem det var Jag menade. 

[15] Men Jag sade: ”Det är ännu inte dags att förkunna detta från hustaken, men när den tiden kommer så skall ni komma ihåg dessa Mina ord väl. Om vissa av er emellertid hyser några misstankar så låt honom behålla dem i sitt hjärta, ty inget träd bör fällas i förväg!”

[16] Efter dessa Mina ord förstod lärjungarna att jag hade menat Judas Iskariot, men de höll tyst och avslöjade ingenting. 

[17] Matteus och Johannes frågade Mig emellertid om de skulle nedteckna denna underbara lära för människornas bästa.

[18] Jag säger: ”Tills vidare kan Ni mycket väl summera läran om kärlek, mildhet och tålamod på ett separat ark, men inte med det som redan är upptecknat i huvudboken, ty Jag kommer att prata om det flera gånger till och visa er när ni skall nedteckna det. – Men nu skall vi vila och öva oss i inre själviakttagelse igen, vilket är ett sant sabbatsfirande i Gud!”

[19] Vid dessa ord från Min mun blev allt tyst i huset, och vi satt så i cirka tre timmar. 

[20] Därefter sade Jag: ”Sabbaten är nu fullbordad, och vi kan också ge våra lemmar lite nödvändig vila!” Därefter gick alla för att vila köttet, och det var redan sen morgon när vi lämnade våra sovplatser.

9. Herrens avsked och avfärd till Tyros och Sidon (Matt 15:21)

[1] Efter morgonmålet ägnade vi oss åt alla möjliga saker och Jag gav Ebal några jordbruksråd om hur han skulle odla sina åkrar och ansa sina fruktträdgårdar och vingårdar, så att de alltid skulle ge honom en rik skörd, vilket han säkerligen alltid skulle få den bästa användning för. Jag visade Ebal hur man kunde förädla och förmera frukten, och lärde honom hur man känner igen flera användbara örter, som sedan dess har använts i köket. Jag visade honom flera rotfrukter som han också kan använda som bra näringsämnen och visade också hur man tillagar allt, såväl örterna som rotfrukterna. Kort sagt, under de två följande dagarna som Jag fortfarande tillbringade i Gennesaret, så lärde Jag Ebal ännu fler saker om jordbruk som ingen jude tidigare hade känt till. Jag lärde honom också att han alltid kunde njuta av köttet från harar, kaniner, rådjur och kronhjort som en ren och smaklig stek om det tillagades på olika sätt, utan att bli oren genom det. Men Jag visade honom också när sådana djur kunde fångas och dödas. Och så visade Jag honom många fler saker som den redbare Ebal var mycket nöjd med.

[2] Samtidigt anlade Jag och Mina lärjungar en liten köksträdgård åt Jara, och planterade alla slags användbara växter, örter och rotplantor i den och lärde henne hur man ser efter denna trädgård på ett bra sätt. Hon lovade Mig under många glädjetårar att hon skulle göra det och om Jag snart återvänder så skulle Jag se trädgården när den blommar. Och sålunda var allt i Ebals hus i den bästa ordning.

[3] Och sålunda passerade söndag, måndag och tisdag med åtskilliga nyttiga aktiviteter, och Jag gjorde förberedelser för avfärden. Men centurionen, Ebal med sina fruar och barn, med Jara bland dem, bönföll Mig ivrigt att dröja kvar i deras hus över natten varpå Jag stannade tills onsdag morgon.

[4] På morgonen kom några av båtmännen och berättade hur fariséerna från Jesaira verkligen hade kommit dagen innan, men utan att nämna psalm 47 ens med en stavelse, men de hörde sig desto ivrigare för efter Mig, och anklagade Mig för att vända hela Jesaira bort från Jerusalem. Men de (båtmännen) hade inte gett dem några svar, men väl tagit flera silvermynt från dem, vilka fariséerna hade betalat mycket motvilligt och med svärord. Därefter gick de ombord på deras skepp igen och for till Kapernaum, förmodligen för att syna Mig mera noggrant, för vilket de i själva verket var anlitade av templet, såväl som Herodes.

[5] Efter att ha lyssnat på skepparens trovärdiga redogörelse, så befallde Jag dem att ha skeppet redo för avfärd om en timme, och båtmännen gick raskt och gjorde skeppet redo. 

[6] Men när Jara, som hade gått till sin lilla trädgård på morgonen, kom in i rummet och hörde om Min nära förestående avfärd, började hon att gråta bittert och frågade Mig om jag inte kunde stanna en timme till. Det skulle sannerligen krossa hennes hjärta att tänka att hon inte skulle se Mig igen på Gud vet hur länge.

[7] Men Jag tröstade henne, och försäkrade henne att hon snart skulle se Mig igen, även fysiskt. Men andligen skulle hon tala till Mig närhelst hon ville, och jag kommer att uttala det mest fullständiga svaret klart och tydligt i hennes hjärta. Dessutom kommer ängeln Rafael att lämnas kvar i Mitt ställe, synlig, som skulle vägleda henne längs den rätta vägen. – Detta tröstade den gråtande flickan.

[8] Därefter välsignade Jag hela Ebals hushåll och begav Mig mot sjön, där skeppet väntade på oss. Det säger sig självt att hela Ebals hushåll och ett stort antal andra människor följde med Mig dit.

[9] De bägge esséerna och flera omvända fariséer och skriftlärda bad Mig emellertid att få följa med dit Jag skulle.

[10] Men Jag sade: ”Stanna kvar, så att det inte blir för mycket för världen! Ty fåglarna har sina bon, och rävarna sina hålor, men Människosonen har inte en sten, som är helt Hans egen, att lägga Sitt huvud på. Men eftersom Jag inte äger någon jordisk egendom, och ändå tar med Mig en stor skara människor, så kunde man börja fråga sig: ’Hur utspisar Han dem? Han har inga åkrar, ängar, och inga hjordar! Han är antingen en tjuv eller någon annan bedragare.’ För att undvika detta så stannar ni här, och ni esséer går till era bröder och berättar för dem allt som ni har sett och hört. De kommer alla att förändras och bli bättre sinnade!

[11] Men om ni skriftlärda och fariséer kallas tillbaka till templet för att ge information om Mig till dem som står efter Mitt liv, så berätta ingenting om alla gärningar, men desto mer, och öppet, om Min lära! Frukta inte dem som i yttersta fall kan döda er kropp, men inte kan göra någon skada mot er själs eviga liv! De kommer likväl inte att angripa er. Men om de stöter bort er, så gå till esséerna som kommer att ta emot er med öppna armar!

[12] Centurionen säger: ”Åh, ni kan också stanna hos mig. Jag skall göra er till romare, och ge er romerska kläder och ett svärd, och då kommer ni säkerligen att lämnas ifred av templet och dess onda tjänare.”

[13] Till det säger Jag: ”Visst, visst, det kan ni också göra! Var lika visa som 24 ormar och lika milda som duvor, och så kommer ni bäst att kunna hantera världen.

[14] Efter dessa ord steg Jag ombord på skeppet, tillsammans med Mina tjugo lärjungar allt som allt, och eftersom det kom en förlig vind, så förde den över oss till andra sidan sjön, i riktning mot Sidon och Tyros (Matt 15:21). Dessa städer låg emellertid på ett avsevärt avstånd från Galiléiska sjön vid Medelhavet.

10. Händelse med den kananitiska kvinnan i Tyrus (Matt 15:22-29)

[1] När vi hade lämnat skeppet vid stranden på den andra sidan, så hade vi fortfarande en lång marsch till fots framför oss på grekiskt territorium, bara för att nå trakten där de bägge städerna låg. När vi kom till gränsen till trakten av Tyrus och passerade densamma nära kvällningen, så kom en kvinna som var bördig från Kana i Galiléen men som hade gift sig med en grek från detta område femton år tidigare, springande emot Mig längs vägen efter att ha känt igen Mig, och ropade: ”Herre, Du Davids Son, förbarma Dig över Mig! Min dotter plågas svårt av en demon (Matt 15:22)!” – Men Jag lät henne skrika, och sade inte ett ord till henne och gick vidare på vägen.

[2] Men eftersom kvinnan skrek så våldsamt att det blev störande för lärjungarna, så kom dessa fram till Mig, hejdade Mig och sade: ”Kan du inte skicka iväg henne! Ty nu har hon skrikit in i våra öron i nästan en halvtimme! (Matt 15:23) Om Du inte vill eller kan hjälpa henne, så få henne att lämna oss, annars kommer de andra människorna som också går på den här vägen att tro att vi har gjort något mot denna kvinna, och sedan hindra oss och besvära oss med alla slags frågor!”

[3] Jag säger till lärjungarna: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus.” (Matt 15:24)

[4] Vid detta besked tittade lärjungarna förbryllat på varandra, och visste inte hur de skulle tolka det, och Judas Iskariot anklagade Mig för högsta gradens inkonsekvens, genom att säga till Tomas: ”Ibland skulle man vilja bli rasande över så många rena och skära motsägelser i Hans tal och gärningar! Med denna kvinna som vill bli hjälpt av Honom har Han endast blivit sänd till fåren av Israels hus. Men med romarna som är ännu mer hedniska än denna halvt grekiska och halvt judiska kvinna, så lät Han dem komma all möjlig hjälp till del. Då kom Han inte ihåg att Han bara hade blivit sänd till fåren av Israels hus!”

[5] Tomas säger till honom: ”Den här gången kan jag naturligtvis inte vara helt oense med dig, men jag vidhåller att här har Han ett särskilt skäl för att inte alls vilja hjälpa denna kvinna!”

[6] Men medan lärjungarna diskuterade detta sinsemellan, närmar sig kvinnan Mig och faller ner på sina knän framför Mig och säger: ”Herre, hjälp mig!” (Matt 15:25)

[7] Men Jag såg på kvinnan, och sade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” (Matt 15:26)

[8] Då sade kvinnan: ”Ja, Herre, – men ändå äter de små hundarna smulorna som faller från deras herres bord.” (Matt 15:27)

[9] Lärjungarna förundrades över detta svar, och Petrus påpekade i smyg: ”Nej, detta är mäktigt! Så mycket visdom har jag sällan hittat hos en judinna, och denna kvinna är grekinna från födseln, ehuru här i Kana i Galiléen! Jag känner henne, och har sålt några fiskar till henne, men det var förstås femton eller sexton år sedan.”

[10] Men Jag såg på kvinnan, och sade: ”Åh kvinna, din tro är stark. Det skall bli som du vill!”

[11] Då reste sig kvinnan, tackade Mig och skyndade hem till sin bostad, och fann att hennes dotter var frisk (Matt 15:28).  – Men folket, som var hemma med flickan, berättade för henne som hade kommit hem, hur djävulen hade lämnat henne, synligt, en timme tidigare under våldsamt raseri och förbannande. Då insåg kvinnan att detta hade hänt samtidigt som Jag sade till henne vid gränsen till trakten av Tyrus: ’Åh kvinna, din tro är stark. Det skall bli som du vill!’

[12] Men det hade blivit kväll, och lärjungarna frågade Mig om Jag skulle gå hela vägen till Tyrus, och om de skulle leta efter ett värdshus i gränstrakten, då staden Tyrus fortfarande låg tre timmar bort.

[13] Men Jag sade till lärjungarna: ”Vet ni vad? Låt oss istället för mot kvällen, där Tyrus ligger, vända om mot middagstid-morgon (sydöst). Då kommer vi åter till Galiléiska sjön. Ett vackert berg reser sig där direkt från stranden, vars fria topp vi kan nå härifrån på två timmar. Där kommer vi att tillbringa natten.”

[14] Efter dessa Mina ord fortsatte vi gå, och efter en timme kom vi fram till Galiléiska sjön och bergets fot, vars topp vi också lätt nådde på en timme.

[15] När vi hade kommit upp på toppen, satte vi oss på det mjuka bergsgräset och vilade utan att genast somna. (Matt 15:29)

11. Om andebesättelse

[1] Efter att ha njutit av vilan en stund, sade Petrus: ”Herre, jag förstår redan ganska mycket, men att vara besatt av djävulen – och särskilt oskyldiga barn – och att de ofta plågas av sådana onda invånare i sina kroppar på det mest fruktansvärda sätt, det förstår jag inte! Hur kan Din visdom och Din ordning tillåta ett sådant ofog! Dottern till den kvinna som sprang efter oss idag är knappt tretton till fjorton år gammal, och enligt modern har hon plågats i sju hela år av en djävulens ande på ett otroligt ont och smärtsamt sätt varje dag i sju timmar. Varför var något sådant tvunget att tillåtas?”

[2] Jag säger: ”Det här är saker som ditt sinne ännu inte kan förstå i grunden! Men eftersom vi är här tillsammans helt ostörda, så kommer Jag ändå att ge dig några fingervisningar om detta, så lyssna på Mig!

[3] Jorden är bärare av två slags människor. Den ena och bättre sorten kommer från ovan, varmed Guds barn skall förstås. Den andra och egentligen sämre sorten härrör från denna jord. Deras själar är så att säga en sammansättning av separata livspartiklar, vilka har tagits från Satan och hållits fängslade i jordmassan som materia. Från denna övergår den sedan från växtvärlden till djurvärlden, och utvecklas slutligen genom de många nivåerna i djurvärlden som en fortplantningsförmåga, bestående av oräkneliga ursprungliga själspartiklar, in i en människosjäl i världen som antar kött i kvinnornas kroppar, och det särskilt genom icke-välsignat avlande, och föds vidare in i denna värld, likt ljusets barn från himlens andliga sfär.

[4] När nu deras hela väsen tas från Satan, är sådana barn alltid mer eller mindre utsatta för risken att bli besatt av någon ond ande, det vill säga en demonisk människas svarta själ som en gång har levt på denna jord i köttet, vilket särskilt och snabbt kan ske om en sådan ung person, som har tagits från den sataniska delen av jorden, börjar ta sig an en god och himmelsk riktning. Eftersom en del av livet rivs bort från helvetets sfär, så orsakar detta helvetet en obeskrivlig smärta, varför det då också gör allt för att förhindra en sådant skada.

[5] Nu frågar du naturligtvis hur en sådan handling kan orsaka helvetet smärta, ty en sådan själ måste jämfört med helvetet vara obeskrivligt mindre och mer obetydlig än ett litet hårstrå på en hel person. Och Jag säger dig att detta har du bedömt korrekt, men ta det minsta hårstrået på din kropp och ryck bort det så kommer du att bli medveten om att när du rycker bort håret så kommer du att känna en outhärdligt stickande smärta, inte bara där håret satt utan i hela kroppen, vilket skulle göra dig förtvivlad om det så bara varade i en timme.

[6] Från denna förklaring som gavs till dig nu, kommer du att kunna förstå lite djupare varför besättelse sker på denna jord, och kommer att fortsätta att göra det till tidens slut.

[7] Denna besättelse är emellertid också något avgjort gott för den besatte, ty en sådan själ vars kropp har blivit besatt av en demon, blir påtagligen renad genom sitt kötts plågor och skyddas från att ondska kommer in i hennes kropp. Vid rätt tid kommer emellertid hjälp från ovan och en världslig själ är då fullständigt vunnen för himlen. Säg Mig om du till viss del har förstått detta!”

[8] Petrus säger: ”Ja, Herre, detta står nu väldigt klart för mig. Men då är det nästan bättre att inte ens hjälpa den som är värst besatt!?

[9] Jag säger: ”Om någon kommer och ber dig om hjälp, så bör du inte undanhålla honom den, ty då sörjer Min försyn för att ingen part får någon chans till hjälp i dessa fall förrän tiden är den rätta för den besatte att bli hjälpt. Därför bör ingen hjälp undanhållas någon som söker den! Förstår du också denna lika viktiga förklaring?”

[10] Petrus säger: ”Ja Herre, till Dig allena allt tack, all kärlek och all ära! Och därför finns det ingenting i denna värld där den högsta kärleken och visdomen inte är fullt synlig för dem som är förtrogna med gudomliga ting!”

[11] Jag säger: ”Ja, så är det, och därför bör du inte misströsta ens när du ställs inför aldrig så vedervärdiga framträdanden på denna jord, ty Fadern i himlen vet om dem och vet bäst varför sådana saker tillåts att ske!

[12] Därför är också de flesta sjukdomar som människor måste genomlida inget annat än förhindrande att själen blir ett med köttet, som till och med för ljusets barn har tagits från den förbannade Satan. Den enda skillnaden med ljusets barn är att deras lidanden verkställs från himlen, om deras själar vill bli köttsliga. Men även smärtan hos världens barn verkställs och tillåts av himlen, men de är fortfarande på det hela taget smärtor från helvetet, som för kropparnas hos världens barn känns som en del av helvetet, om detta försätter helvetet i en stor stickande smärta, när en del av hela dess liv slits sönder i grunden genom himlens enorma inflytande! Förstår du också denna Min förklaring?”

[13] Petrus säger: ”Ja Herre, även denna förklaring förstår jag, till Dig som alltid min eviga kärlek!”

12. Den mirakulösa källan

[1] Jag säger: ”Märkte ni om någon såg oss klättra uppför detta berg och slå oss ner här?”

[2] Lärjungarna säger: ”Herre, vi såg ingen längs vägen under dessa två hela timmar, men därför vill vi inte påstå att ingen såg oss!”

[3] Jag säger: ”Kvinnan såg oss dock, och märkte att vi har slagit läger här, och detta räcker för att tusentals skall komma till denna kulle i morgon!”

[4] Lärjungarna säger: ”Herre, vi är inte så trötta ännu, låt oss därför lämna detta berg strax efter midnatt och gå någonstans där det alltid störande folket inte hittar oss, så att vi kan vila oss i flera dagar!”

[5] Jag säger: ”Vi skall likväl stanna här! Ty det är Faderns vilja att Jag helar alla slags människor från deras kroppsliga sjukdomar. Därför kommer Jag att stanna kvar tre dagar uppe på detta berg. På morgonen kan ni gå ut och hämta en lämplig mängd bröd någonstans ifrån!”

[6] Judas Iskariot säger: ”Då måste vi gå långt, för detta är uppenbarligen en öken, och vi kommer inte att hitta någon plats med bagare inom tre till fyra timmar!”

[7] Petrus säger: ”Jag tar hand om det, för ingen plats vid denna kust är främmande för mig, och jag vet vart jag skall gå för att skaffa bröd. Två timmar dit och två timmar tillbaka som mest!”

[8] Jag säger: ”Då säger vi det, Simon Petrus, du tar hand om det! Den du utser skall vara din följeslagare!”

[9] Petrus säger: ”Herre, vi är runt tjugo personer, om tio av oss går så borde vi kunna hämta bröd och stekt fisk så det räcker och blir över.”

[10] Jag säger: ”Det är bra, men låt oss nu vila oss!”

[11] Därefter letade alla efter den bekvämaste platsen att vila på, och snart var det tyst uppe på berget. Alla lärjungarna föll snart i sömn, och bara Jag förblev vaken, och somnade först lite framemot morgonen. När Jag vaknade med soluppgången, var Petrus redan på plats med massor av bröd. För han hade redan gått tre timmar innan gryningen och funnit ett skepp vid stranden som var lastat med bröd, ett som hade kommit från Magdala och var på väg mot Jesaira. Petrus tog nästan en fjärdedel av dess last, medan Matteus, den unge tullindrivaren, betalade för alltihop. Skeppet fraktade också färsk stekt fisk och Petrus tog en hel låda full, som Matteus också betalade för. Med allt detta var nu höjden väl försedd, det enda som saknades var en god källa. Men på detta vidsträckta berg fanns det inte ens en droppe vatten tillgängligt, medan det lilla vinförrådet bara räckte en halv dag.

[12] Så Petrus och Johannes gick fram till Mig, och bägge sade: ”Herre, Du är förmer än Moses! Om Du skulle säga åt detta vackra vita klippblock att ge vatten, så skulle det renaste vatten genast välla fram!”

[13] Jag säger: ”Om ni bägge har tillräcklig tro så lägg era händer på stenen och befall den i Mitt namn att den skall ge vatten, och från det ställe som ni rörde vid, så skall kaskader av det bästa, renaste och mest välsmakande vatten strömma fram!”

[14] När de bägge hörde detta, så valde de ut en lämplig plats på stenen och lade sina händer på den. Men stenen ville fortfarande inte ge något vatten. När de hade hållit händerna på stenen i nästan en timme, så började den att röra på sig och flyttade sig snart mer än tio steg från sin tidigare plats, ty detta stenblock hade störtat från ovan för flera tusen år sedan som en meteorit, och hade därigenom blockerat den enda vattenkällan på detta berg så effektivt att inte ens en droppe vatten kunde rinna ut. Men eftersom nu stenen lyftes från sitt tidigare ställe, så kom genast den bästa och mest rikliga källa i dagen, tillsammans med en fem fot djup bassäng, som stenen hade orsakat genom dess fall för flera tusen år sedan.

[15] Och så var detta berg nu för alltid försett med det bästa vatten (och det är fortfarande så fram till denna timme). Men varken Petrus eller Johannes förstod hur stenen kom att röra sig fritt genom handpåläggningen. Därefter lade alla de andra lärjungarna sina händer på stenen för att se om den skulle röra sig längre bort. Men dessa uträttade ingenting med stenen.

[16] Men när Petrus och Johannes lade sina händer på stenen igen, så fortsatte den genast att röra på sig. Därefter frågade de övriga lärjungarna Mig: ”Herre, varför kan inte vi uträtta detta?”

[17] Jag säger: ”Därför att er tro fortfarande är något maskäten och saknar den rätta styrkan. Men Jag säger er: Om ni hade rätt tro och inte tvivlade på vad ni vill uppnå, då kunde ni sannerligen lägga händerna på ett berg och befalla det. Då skulle den, likt denna tunga sten, lämna dess plats och röra sig till en annan. Men för detta är er tro fortfarande alldeles för svag! Ja, jag säger er ännu mer! Om ni hade en sann, fast tro, så kunde ni säga till det berg som vi klättrade uppför i Gennesaret: ’Stig upp och kasta dig i sjön!’, och berget skulle stiga upp och falla i sjön enligt ert ord och er vilja! Dock, vad ni nu ännu inte kan göra, det kommer ni likväl att kunna göra en dag! Men låt oss nu njuta av vårt morgonmål, ty det skall inte dröja länge förrän vi nästan krossas av folkmassorna! Men lägg det som återstår av brödet och fisken under den sten som rörde sig på grund av er!”

[18] Sedan tog vi morgonbrödet, och efter att vi hade ätit det med lite fisk, så lade lärjungarna återstoden på den stora, vita stenen, och vi tog in den vackra trakt som bredde ut sig åt alla håll inför oss. På en klar dag kunde man ganska lätt se härifrån till det stora Medelhavets kust, och Sidon och Tyrus torn och ett stort antal övriga platser. Kort sagt, utsikten från detta berg var ytterst bedårande, och tävlade med flera mycket högre berg, som det ofta tog en hel dag att bestiga. Hela höjden mätte drygt fyra tusen fot över havet, enligt dagens sätt att mäta. Platån var så bred och rymlig att en mycket stor stad hade kunnat byggas på den. Det var bara det att tillträdet till den var väldigt brant på alla sidor, och man var tvungen att finna sig i en viss möda för att bemästra den. På flera ställen var detta berg inte ens åtkomligt, men från den sida från vilken vi klättrade var det ganska lätt att bestiga. Och efter att vi hade betraktat den vackra utsikten i runt en timme så hörde vi en mängd människoröster, och många jämmerrop från både unga och gamla, och män och kvinnor.

13. Ett stort helandemirakel på berget (Matt 15:30-31)

[1] När Judas Iskariot hörde detta, så klappade han händerna ovanför sitt huvud, och sade: ”Nej, detta blir för ovanlighetens skull för mycket för mig! Här kommer återigen inte hundratals utan tusentals människor, och det finns säkert fler sjuka än friska! Farväl, stilla frid uppe på denna höjd! Tumult efter tumult, och inte tal om att kunna vila sig!”

[2] Jag säger: ”Vad bekommer det dig? Ingen själ kommer att komma till dig och du behöver inte hela de sjuka. Om det emellertid är besvärligt och omväxlande att vara med Mig, så gå tillbaka till ditt hemland och besök marknaderna med dina krukor igen! Ty så länge som du vill vara med Mig, så behöver du underordna dig Mina förhållningsorder, ty på Mina vägar och stigar är Jag ensam Herren! Men om Jag kommer till dig och går med dig på dina vägar och stigar, så kommer Jag att underkasta Mig dina förhållningsorder och erkänna dig som herre över din sak! Men här, menar Jag, är uppenbarligen det motsatta fallet!?”

[3] Judas mumlar för sig själv, och säger: ”Tja, ja naturligtvis, jag måste bara öppna munnen, så går allt fel! Kunde också förbli tyst som en sten för all framtid!”

[4] Den vise Natanael säger för omväxlings skull: ”Det skulle vara ett klokt drag av dig, ett som jag ännu inte har sett. Ja, att tala vid rätt tidpunkt är en härlig sak, för någon som har något att säga och vet hur man talar, men för en dåre är det mycket finare att vara tyst!”

[5] Medan Natanael ännu påminde Judas Iskariot om vissa ordspråk av Salomo, dök en väldigt stor skara människor upp på platån från varje håll, och förde med sig lama, blinda, stumma, förlamade av alla de slag och många andra som var drabbade av alla slags sjukdomar, och lade ner alla de många lidande i en vid cirkel runt Mig, som vid Mina fötter, och bönföll Mig att Jag skulle hela dem. Och se, Jag helade dem med ett enda ord, och sade efteråt till de helade: ”Stig upp och gå.” (Matt 15:30)

[6] Då märkte först de blinda att de kunde se lika tydligt som om de hade blivit födda på nytt. Strax därefter märkte de stumma det och svarade på varje fråga. Först därefter försökte de lama och lytta att avgöra huruvida deras krumpna (förlamade) och ibland helt förtvinade leder var hela. Det fanns inte en enda bland dem som kunde ha sagt: ’Jag har likväl inte blivit hjälpt.’ Alla de andra sjuka blev också fullständigt helade.

[7] När folket såg att de stumma talade, de blinda såg, de halta gick upprätt, och alla andra slags lytta och övriga sjuka blev fullständigt friska, så blev de övermåttan förundrade, och började ljudligt att prisa Israels Gud (Matt 15:31). Och de stannade kvar hos Mig uppe på berget till den tredje dagen, även om de redan den andra dagen hade ätit upp sina ransoner till den sista brödsmulan.

[8] Man kunde med rätta fråga sig hur denna folkmassa tillbringade de övriga två dagarna. Detta kunde kort besvaras med att de, dessa tusentals personer av bägge könen, blev undervisade i Min lära av både Mig Själv och Mina lärjungar. Det som var anmärkningsvärt var att av dessa tusentals människor fanns det inte en enda som tog parti för fariséerna och de skriftlärda. Tvärtom, de hade vissa ganska lovvärda anekdoter att berätta om tempeltjänarna, men alltför ofta hade de haft de bittraste upplevelser och klagade bittert över att de någonsin hade kommit i kontakt med dessa blinda fanatiker.

14. Herren förutsäger Sin läras framtid

[1] Det fanns många greker bland dem som var höggradigt förundrade över läran, och en av dem sade: ”Förvisso, detta är en lära från naturens grundvalar! Det finns inget mer positivt, mer genomtänkt, som en person har tänkt ut, som bättre skulle gynna de miljontals människor som måste följa hans lagar. Nej, denna lära innehåller lagar som betingar det mänskliga livet i dess grundvalar, och är därför väl lämpade att upprätthålla detsamma under de bästa, renaste och mest gynnsamma förhållanden. Ingenstans framträder någon egennytta och ännu mindre någon härsklystnad, utan det finns en omsorg för varje individ såväl som för en oräknelig allmänhet! Sannerligen, under denna lära, om den erkänns och sedan i stora drag beaktas, så skulle jorden själv tvingas att förvandlas till en himmel!

[2] Men, och det är ett stort men, så kommer det för detta att behövas ett helt nytt släkte! Den oförbätterliga mänskliga skräp-naturen måste bli utrotad från jorden, annars kommer ingenting någonsin att förändras! Känslan av lyx och komfort har nått en alltför hög nivå och de mäktiga vet hur man utnyttjar den arma, svaga och vanmäktiga mänskligheten, varför endast en liten minoritet lever i överflöd, medan den stora massan måste hungra! Och sålunda kommer det sig att en fattig sate tvivlar på Guds försyn, medan de rika och mäktiga glömmer Gud i sin lycka och sitt välstånd, och följden blir att slutligen bägge hamnar i helvetet!

[3] Ja, Herre och Mästare, Din lära innehåller den renaste gudomliga sanningen, och jag skulle vilja säga: den är livet själv. Men olyckligtvis kommer den inte att tas emot av den högmodiga, skeptiska världen, eftersom denna har stigit till en nivå av hedendomen där den kan hävda sig själv väldigt väl. Jämfört med en Ceasar Augustus eller Lucullus, skulle till och med en Adam med sitt högt prisade Eden vara en fattig stackare. Allt kan uppnås genom Zeus, Apollos, Merkurius osv, och man kan därför lyckas oändligt väl i sällskap med dessa inbillade gudar! Så varför sanning, kärlek, mildhet, tålamod och visdom? På detta sätt kommer jordens stora och mäktiga att filosofera över Din lära, och förfölja Din i sanning heliga och människovänliga lära på samma sätt som hungriga vargar förföljer ett lamm.

[4] Hur skall den som förtjänar sitt lätta uppehälle genom att underkuva sin medmänniska anpassa sig till Din människovänliga lära? Förvisso, Herre och Mästare och ende sanne Frälsare för den arma lidande mänskligheten, gå dit och utför mirakler, predika evigt slaveri och visa det försmäktande folket att endast en kejsare har rätt att leva på jorden, men folket bara så länge det behagar kejsaren! Vittna högt om att kejsaren har den obestridliga rätten att förfoga över allas liv och död efter eget gottfinnande, och konfiskera alla jordens skatter och ägodelar, så kommer Du snart att vara klädd i kungliga kläder, och Du kommer att skrida fram i stor prakt och majestät!

[5] Men eftersom Din lära predikar det allmänna brödraskapet, och framställer varje människa som Guds barn, så kommer Du, käre och för mig i sanning gudomlige Mästare, att bli omåttligt förföljd.

[6] Jag säger: ”Min vän, vad du har sagt är olyckligtvis sant. Bland de stora och mäktiga hedningarna kommer det att krävas en våldsam strid innan Min lära bryter in bland dem! Men när den väl tränger igenom, så kommer just dessa kejsare och kungar att vara de mest effektiva och nitiska apostlarna! De skall själva riva ner avgudatemplen och på deras ställen bygga hus åt Gud, i vilka alla bröderna skall samlas och ge all ära till den ende sanne Guden, och deras barn kommer att skolas i Guds hus med läran som Jag nu ger för människans timliga och eviga frälsning.

[7] Men detta kommer naturligtvis inte att ske över en natt, utan vid rätt tid och under de rätta omständigheterna. Ty fröet måste först kastas, varefter det gror och slutligen frambringar mycken frukt.

[8] Men denna Min lära kommer samtidigt att bli konstant attackerad av själva världen, vilken aldrig kommer att dö och alltid kommer att anfäktas av frestelser, vilket Jag har vetat en evighet i förväg.

[9] Ja, denna Min högst milda lära kommer med tiden även att underblåsa de blodigaste krig, men detta kan inte heller undvikas. Eftersom livet kom till ur en mäktig kamp i Gud, är och förblir det därför en pågående kamp och kan endast bara genom en lämplig kamp! Förstår du detta?”

[10] Greken säger: ”Herre och Mästare, detta är för djupt för sådana som oss! Detta må förvisso Du och Dina elever greppa, men för mig själv är det alltför obegripligt och ofattbart!”

[11] Jag säger: ”Visst, Jag instämmer, men ändå skall det för evigt förbli så som Jag nu har uppenbarat för dig!”

[12] Alla de andra människorna förundrades också över detta Mitt tal, och flera påpekade sinsemellan: ”Vår stamfader, den vise greken, bördig från Patmos, talade sannerligen väldigt klokt. Men man kan inte låta bli att märka att det bara var en människa som talade. Men när denne ganska unge man och Mästare talar, så är det som om inte Han själv utan Gud talade genom Honom, och varje ord ur Hans mun tränger igenom hjärtat som ett gott, gammalt vin, och muntrar upp det helt igenom.” Många liknande kommentarer fälldes, i synnerhet när dessa människor redan var mer invigda i Min lära.

15. Den mirakulösa utspisningen av fyra tusen (Matt 15:32-39)

[1] Det bör noteras att dessa människor, fulla av glädje och förundran över Min vänlighet och lära, hade glömt bort att de inte hade något mer att äta och dricka. Men framemot kvällen började hungern att göra sig påmind, och de började fråga varandra om någon hade någon proviant. Men förgäves, eftersom de hade ätit upp allt till sista brödsmulan dagen innan.

[2] När Jag blev medveten om detta, kallade Jag samman lärjungarna, och sade: ”Lyssna! Jag har medlidande med folket, ty de har stannat kvar hos Mig dessa tre dagar och har nu inget mer att äta. Men Jag vill inte skicka iväg dem hungriga, så att de förgår av hunger på väg hem (Matt 15:32), ty vissa av dem har färdats långväga ifrån. Ge dem därför att äta!”

[3] Lärjungarna säger: ”Herre, Du känner väl till hur lite mat vi har. Det är öken här, så varifrån skall vi ta bröd för att utspisa denna folkhop?” (Matt 15:33)

[4] Därefter frågade Jag lärjungarna hur många bröd som fanns kvar.

[5] Och lärjungarna svarade: ”Sju brödkakor och några små fiskar, som fortfarande är färska.” (Matt 15:34)

[6] Då sade Jag till lärjungarna: ”Hämta brödkakorna och fiskarna!”

[7] Och lärjungarna gick och hämtade bröden och fiskarna, och Jag välsignade både bröden och fiskarna. Därefter beordrade Jag folket att slå sig ner på marken. (Matt 15:35) När folket hade satt sig bröt Jag bägge i små bitar och gav desamma till lärjungarna, som gav dem till folket. (Matt 15:36) Och se, alla åt av hjärtats lust och enligt sina magars behov och blev mätta. Mer än så kunde de emellertid inte äta, och så många bitar blev över att de samlades i sju stora korgar. (Matt 15:37) Det antal som blev mättade var fyra tusen män, oräknat dubbelt så många kvinnor och barn. (Matt 15:38)

[8] Men när folket var mätt, så sade Jag åt dem att gå hem. Och folket steg upp, ty dagen närmade sig sitt slut. Alla tackade Mig, stor som liten, ung som gammal, och begav sig sedan hemåt.

[9] När folket efter ungefär en halvtimme hade skingrats och ingen fanns kvar uppe på höjden, förutom Jag och Mina lärjungar, så begav sig också Jag och Mina lärjungar nerför berget mot stranden, där ett skepp precis hade lagt till och väntade på en last. Vi var därför mycket välkomna på detta skepp. När båtmännen kände igen Mig, så böjde de sig djupt inför Mig, ty de kände igen Mig från Kana i Galiléen. De krävde därför inte någon reseavgift från Mig, utan bad Mig istället att välsigna deras nystartade verksamhet.

[10] Och Jag sade till båtmännen: ”Om det inte blir för lång omväg så styr skeppet mot Magdala, där Jag har ett åtagande!” Och båtmännen lossade skeppet från dess pålar och en gynnsam vind kom och drev skeppet till gränstrakten av Magdala. (Matt 15:39)

16. Fariséernas och sadducéernas försök att snärja Herren

[1] Vid gränsen fanns det emellertid ett stort värdshus, som ofta besöktes av ett stort antal människor av olika de slag – judar, greker, romare, egyptier, samariter, esséer såväl som flera fariséer och skriftlärda – och när Jag kom dit med Mina lärjungar så frågade naturligtvis särskilt fariséerna och de skriftlärda vilka Jag och Mina lärjungar var. Men den kvällen fick ingen reda på vilka vi var.

[2] Men i värdshuset fanns också en piga som hade varit uppe på berget med många av dessa, och som hade blivit renad från sin spetälska. Denna piga kände igen Mig och föll ner på sina knän inför Mig, och tackade Mig igen för sitt helande. Vissa av fariséerna märkte detta och började att misstänka att Jag var den beryktade Jesus från Nasaret.

[3] På kvällen av Min ankomst så lämnade de Mig visserligen i fred, men hela kvällen gjorde de upp planer på hur de nästa dag, som var efter sabbaten, skulle snärja Mig med ord och gärningar.

[4] När Jag på morgonen åt morgonbrödet ute i det fria med Mina lärjungar, och sade till dem att inte mycket kunde uträttas på den här platsen, så kom fariséerna och sadducéerna ut ur huset, steg över till Mig på ett befallande och arrogant sätt, och började med en påklistrad vänlighet att ställa alla slags frågor, och även prisa många av Mina gärningar för att få Mig pratsam, men där tog de naturligtvis grundligt miste. En sadducé sade rentav: ”Mästare, vi skulle vara benägna att följa dig och bli dina lärjungar, om du som ett Guds barn och Guds son, som många har kallat dig, skulle ge oss ett tecken från himlen! (Matt 16:1) Utför ett mirakel inför våra ögon så kan du kalla oss dina egna!”

[5] När Jag genomskådade deras hjärtan, så fann Jag emellertid ingenting annat än ren ondska. Varje ord som de uttalade var en slug lögn, och därför sade Jag till de illasinnade utfrågarna: ”På kvällen säger ni: ’I morgon blir det vackert väder – himlen är röd!’ (Matt 16:2) Och på morgonen säger ni: ’Åh, det blir dåligt väder – himlen är röd och mulen!’ Åh ni onda hycklare! Himlens utseende kan ni bedöma, så varför inte också denna tids stora tecken, i den sfär som rör människans andliga liv? Om ni enligt er egen utsaga har hört sådana extraordinära ting från andra, och säger att ni förstår skriften, måste det inte bli uppenbart för er att genom Mig så uträttas allt som profeterna har förutsagt? Ni vet visserligen hur ni skall anlägga en min som är söt som honung, men era hjärtan är fulla av galla, hat, horeri och äktenskapsbrott!”

[6] Vid detta besked tog frestarna ett steg tillbaka, djupt överbevisade och förnärmade, och vågade inte tilltala Mig med ett enda ord till, ty alla människorna som hade samlats runt Mig riktade mycket frågande blickar mot dem, och de ansåg det tillrådligt att inte ge sig in i ytterligare diskussioner med Mig.

[7] Efter detta smet frestarna sin väg, och människorna prisade Mig för att så handfast ha gnuggat in den naknaste sanningen under näsborrarna på dessa fanatiker.

[8] Men Jag vände Mig inte till folket, som på det hela taget inte räknades till de bästa, utan sade till lärjungarna, som i förbigående: ”Detta onda och trolösa släkte begär ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än det av profeten Jona!” (Matt 16:4) Därefter lämnade Jag folket, och ännu mer frestarna som stod där, och gick snabbt iväg med Mina lärjungar, steg ombord på det ännu väntande skeppet, och befallde att det skulle styras tillbaka till varifrån det hade seglat på kvällen. 

[9] Efter att vi hade farit över till den andra sidan på den vackraste av dagar, uppslukade i allehanda diskussioner om de platser och människor som hade tagit emot oss med välvilja, och vi återigen befann oss vid foten av berget, på vars topp de många tusentals människorna hade blivit utspisade från sju bröd och några fiskar, så insåg lärjungarna plötsligt att de hade glömt att köpa bröd att ta med sig (Matt 16:5), då det var sent på eftermiddagen och hungern hade påmint dem om det. Därför beslöt vissa av dem att få tag på bröd någonstans i detta område, eller till och med att resa tillbaka till Magdala, ty med gynnsam vind kunde man komma härifrån till Magdala på en timme.

[10] När de rådfrågade Mig om saken, sade Jag till dem: ”Gör som ni vill. Men akta er för fariséernas och sadducéernas surdeg!” (Matt 16:6) När de hörde detta tänkte de för sig själva: ”Ah, nu har vi det! Det är en mild tillrättavisning för att inte ha tagit något bröd med oss!” (Matt 16:7)

[11] Men eftersom Jag bara alltför tidigt märkte deras ängsliga tankar, så sade Jag till dem: ”Åh, ni trossvaga! Varför bekymrar ni er för att inte ha tagit med er något bröd!? (Matt 16:8) Hör (dvs förstår) ni inte? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen innan resan till Gennesaret, och hur många fulla korgar det blev över? Eller de sju bröden till de fyra tusen igår, oräknat kvinnorna och barnen, och hur många fulla korgar ni samlade ihop!? (Matt 16:10) Hur kan ni inte förstå att Jag inte menar bröden som ni inte tog med er, när Jag säger: ’akta er för fariséernas och sadducéernas surdeg!’ (Matt 16:11) med vilket skall förstås de falska läror som dessa människor med allehanda ljuva, skenbart fromma och vänliga gester, och trofasta försäkringar och löften sprider ut bland folket, och i hemlighet gapskrattar åt hur de har gjort en rejäl fångst av arma, dåraktiga själar.

[12] Vilka predikar ivrigare om den mänskliga själens odödlighet än just dessa sadducéer, och om ett evigt Eden och en evig helveteseld, men själva inte tror ett jota på det, och är därmed de största ateister! Förstår ni nu vad Jag menade med surdegen?” Först då förstod lärjungarna att Jag inte menade brödets surdeg utan fariséernas och sadducéernas onda lära. (Matt 16:12) – Den natten stannade vi kvar på skeppet som i vår nöd försåg oss med bröd och lite fisk.

[13] Nästa dag skickade Jag emellertid iväg flera av lärjungarna till Caesarea Filippi, en liten, något befäst stad i det grekisk-galiléiska området, belägen lite inåt landet från Galiléiska sjön. Enligt Mina instruktioner skulle de fråga sig för i förväg vad folket i detta området ansåg om Mig och om de fram tills nu hade hört något av Mig.

[14] Och flera lärjungar som var ganska bekanta med detta område, skyndade efter morgonmålet till det angivna området och hörde sig flitigt för vad människorna där ansåg om Mig och om och hur mycket de hade hört talas om Mig. Men de i förväg utsända lärjungarna blev väldigt förvånade när de blev varse att hela området, som Jag aldrig hade besökt tidigare, kände till Mitt namn mycket väl och att varje person hade mycket att berätta om Mig. Ty lärjungarna låtsades också att de bara hade hört talas om Mig genom hörsägen och sålunda hade de utfrågade ett större spelrum att tala om alla slags saker.

[15] Att det bland dessa fanns de mest kolossala överdrifter kan lätt förstås; bland dessa fanns en som lärjungarna strängt förbjöd berättaren att berätta vidare till andra. Denna berättelse bestod av inget mindre än att Jag kunde förstora Mig Själv till en person av gigantisk storlek och på samma gång krympa ihop till en dvärg som knappt var lika stor som ett finger. Jag var också i ett och samma ögonblick väldigt gammal och sedan väldigt ung igen. Som sådan sågs Jag också som en fulländad kvinna. Ja, vissa av dem kände till ännu mer, ty de hade hört att Jag kunde ta formen av vilket djur Jag än behagade. 

[16] Att lärjungarna tillrättavisade berättarna för sådana sagor, borde var och en ha lätt för att begripa. Men hur det var möjligt för sådana absurditeter och annat av liknande kaliber att till och med kunde dyka upp på platser där jag hade undervisat och helat, detta är något som fram tills nu till och med är en gåta för himlens änglar. Därför var det mycket bra att den stora massan av femtio evangelier brändes som apokryfer vid det första stora östliga kyrkomötet, ty i princip är det bara de två evangelierna Johannes och Matteus som är helt autentiska (äkta), och Apostlagärningarna, breven och Johannes uppenbarelse. De bägge evangelierna av Markus och Lukas har dock också sitt avgörande och heliga värde, även om de i små detaljer skiljer sig från Matteus. Eftersom vi nu också vet detta skall vi gå vidare i den evangeliska berättelsen.

17. Herren i en fattig mans hydda i Caesarea Filippi (Matt 16:13)

[1] Medan de utsända lärjungarna sysselsatte sig med att utforska området och människorna i Caesarea Filippi, så stannade Jag kvar vid bukten vid berget fram tills kvällen, men sedan lämnade Jag bukten två timmar före solnedgången ihop med de kvarvarande lärjungarna, och kom fram till trakten av Caesarea Filippi framemot kvällen (Matt 16:13), och fann de i förväg utsända lärjungarna i en torftig hydda, vars enkla invånare var upptagna med att förbereda en middag åt de trötta och hungriga lärjungarna.   

[2] Husfolket frågade genast de utsända lärjungarna vilka vi var, och dessa hade inget emot att berätta för dem att Jag var just den Jesus som de tidigare hade talat ganska mycket om.

[3] När husets herre hörde detta så släppte han bokstavligen allt, och föll ner på sina knän inför Mig, och sade: ”Vad har jag stackars, syndiga människa gjort för gott för att Du skulle förläna mig en sådan oskattbar nåd? Åh, Du helige, store man från himlen, skickad till oss arma syndare på jorden! Hur skulle jag, en fattig och väldigt enkel man kunna ära och prisa Dig på ett värdigt sätt? Vad kunde jag göra för att behaga Dig!”

[4] Jag sade: ”Käre vän, stig och upp och se till att även vi får middag, som består av bröd, fisk och vin. Förse oss sedan med en plats där vi kan vila våra lemmar, så har du gjort allt Jag ber om!”

[5] Värden reser sig upp, och säger med en något sorgsen min: ”Gode Mästare, vad jag har, det ger jag, eftersom en enorm ära och nåd har vederfarit min hydda, ty jag vet att Du är en son till David och en stor profet. Förresten har jag fortfarande ett lager av bröd och fisk för idag och i morgon. Men det är en annan sak med vin, inte bara för mig själv utan hela området, och så är det även i den närliggande staden Caesarea Filippi. Jag har visserligen lite hallon- och björnbärsjuice, men den är redan lite gammal och därför sur. Vi dricker den bara med vatten och lite honung för att släcka törsten.

[6] Men jag har några krukor fulla av getmjölk; om lite av det skulle passa Dig så tar jag hit några direkt. Ihop med bröd är det riktigt bra mat!”

[7] Jag säger: ”Nåväl, ta fram vad du har! Men Jag märker att du har flera vinskinn i ditt hus. Om du aldrig skördar vin, vad har du då skinnen till?”

[8] Den fattige ägaren till hyddan säger: ”Ja, jag har förvisso skinn, ty jag tillverkar vinskinn, men det har inte funnits en droppe vin i något av dem.

[9] Jag säger: ”Gå då och fyll upp dem alla med vatten!”

[10] Den fattige värden frågar: ”Gode Mästare, vad skulle det vara bra för?”

[11] Jag säger: ”Min vän, fråga inte utan gör bara vad Jag säger åt dig, varpå du kommer att bli välsignad timligen och för evigt!”

[12] Därpå kallade den fattige ägaren av hyddan till sig sin fru och sina åtta vuxna barn, sex döttrar och två söner, och gick för att fylla upp de femtio skinnen vid källan. När skinnen var fyllda, frågade han Mig vad han skulle göra med dem.

[13] Då sade Jag sade till honom: ”Ta med alla till den svala stengrottan, vars ingång ligger alldeles bakom din hydda!”

[14] Den fattige värden som förvarade sin halm i grottan, spred ut lite av densamma på marken, och placerade sedan de fyllda skinnen på den i fina rader, och när han var färdig kom han tillbaka och sade: ”Herre och Mästare, det är gjort som Du befallde. Är det något annat som skall göras?”

[15] Jag säger: ”Nu är allt i den bästa ordning. Men ta några av dina bättre stenkrukor och fyll dem från ett av de femtio skinnen, och smaka också på de fyllda krukorna för att se vad du tycker om det. Ta dem sedan hit och berätta för oss hur vattnet, sålunda tillrett, smakar!”

[16] Den fattige går genast och tar tolv krukor, och låter dem fyllas upp. Så snart han sätter igång fylls hans näsborrar av lukten av ett utmärkt vin, och så fort han smakade på det flytande innehållet så slås han av häpnad, och säger till sina barn som hjälper honom: ”Lyssna, detta kan inget mänskligt förstånd greppa! Vattnet som vi fyllde skinnen med och som jag lät hälla i krukor har förvandlats till det mest utsökta vin! Smaka på det och bli övertygade!”

[17] Barnen smakade och kunde inte vara mer förvånade över detta mirakel, och den äldste sonen sade: ”Far, du vet att jag är väl bevandrad i skriften! Jag känner till alla profeterna och deras gärningar, men ingen av dem utförde något likt detta! Denne märklige person måste uppenbarligen vara mer än en profet!”

[18] Döttrarna säger också: ”Ja, far, så verkar det för oss också! När allt kommer omkring kunde detta vara Elias, som skall återvända till jorden, för att förbereda människorna för den mäktige Messias! Eller kunde detta rentav vara Messias Själv?”

[19] Fadern säger: ”Det kunde vara den ene såväl som den andre! Hm, så plötsligt och oväntat detta har kommit!”

[20] Medan den fattige ägaren till hyddan ännu grubblar över detta, kommer hans fru rusandes och är nästan andlös av förundran, och säger: ”Kom, kom och se vad som har hänt i vår hydda! Vårt skafferi har fullständigt fyllts upp med all slags mat och det bästa bröd! Detta kunde ingen annan än densamme Mästare ha gjort, som kom till vår hydda för en timme sedan och bad om husrum och middag!”

[21] Mannen säger: ”Detta står förvisso utan allt tvivel! Men hur? Vem kommer att förklara detta för oss? Vad är Han? Vem är Han? Om vi säger att Han är en profet så tar vi uppenbarligen i för lite. Om vi säger att Han är en ängel så har vi inte sagt för mycket. Men om vi säger att Han är en gud, så kunde vi säga för mycket, ty en gud är ande, men denne är kött, blod och ben, och man kunde till slut fråga huruvida Han inte är någon grekisk Zeus eller Apollon. Men nu är det nödvändigt att i all ödmjukhet, kärlek och tacksamhet, bära upp vinet, brödet och fisken, och vad övrigt ätbart som där finns, för denna tjänst är ovärderlig!

[22] Nu kom den fattige mannen med de fyllda krukorna och hans fru och barn med bröd, fisk och annat ätbart. Och mannen böjde sig djupt inför Mig, och sade med en högst ödmjuk klingande stämma: ”Åh Herre och Mästare! Vem är Du som kan göra detta genom Din blotta vilja? Jag darrar av vördnad inför Dig! Du kan inte vara en människa likt oss andra, men vem och vad är Du då, så att vi må ära Dig på ett passande sätt?”

[23] Jag säger: ”Se, Min vän, Jag vill säga dig en sak, så kan du sedan bilda dig en egen uppfattning! När du tidigt på morgonen märker att det blir ljusare i öster, med himlen som gradvis blir rödare, så säger du: ’Solen kommer snart att gå upp!’ Men det blir också ljusare i öster när månen närmar sig, men ingen morgonrodnad följer på det svaga ljuset, och när fullmånen slutligen kommer upp, och svagt lyser upp jorden med sitt halvljus, så öppnar ingen blomma upp sitt späda foder för att suga in dess kalla, matta och icke-upplivande strålar!

[24] De redan kraftigt upplysta budbärarna, ljusmolnen som förebådar solens nära förestående uppgång är mycket ljusare än månen i dess fulla ljus. Men om ingen sol skulle följa på dessa budbärare så skulle saker och ting på denna jord vara som i den iskalla midnattsregionen (polarregionen), där inget solljus tränger fram på nio månader (fullmånader). Och motsvarande är det i den eviga andliga världen, genom vilken allena den materiella världen en gång uppstod och nu upprätthålls.

[25] Alla slags lärare och profeter träder fram, och undervisar människorna det ena och det andra, och ibland finns det någon sanning i det, men bredvid en gnista av sanning strövar det alltid tusentals lögner, som om de själva vore sanning. Och se, alla sådana lärare, profeter och läror liknar månens glans, som ständigt skiftar sitt ljus, och ganska ofta inte skiner alls när det som mest behövs.

[26] Men vid sidan av falska lärare och profeter finns det emellertid de som är äkta och sanna, från vars ögon, hjärta och mun Guds ljus skiner. Dessa liknar ljusmolnen som förkunnar solens nära förestående uppgång, men om det skulle förbli så, så skulle människornas hjärtan, trots de aldrig så skinande molnen – det vill säga de äkta och sanna profeterna – bli som jordens verkliga midnattsregioner, nämligen isiga, kalla och döda. Men efter de äkta ljusmolnen som föregår solen kommer solen själv, och med dess strålar som den låter falla över de fortfarande gråa bergen på jordens mark, så blir allt vaket, fullt av glädje, och fullt av liv. De små fåglarna sjunger psalmer till ljusets och värmens stigande moder, myggorna och nyckelpigorna stiger upp i den ljusfyllda luften, och surrar entusiastiskt för dagens moder, och fältens blommor lyfter sina kungligt utsmyckade huvuden, och öppnar upp sina med balsam rikt fyllda munnar för att utandas sin underbara doft mot det som värmer upp världen.

[27] Av denna sanna beskrivning kan du emellertid få reda på tillräckligt mycket för att nå klarhet inom dig, så att du tilldelar Mig den plats i hjärtat Jag förtjänar! Varken stjärnljuset eller månskenet, eller morgonmolnens gyllene glans är tillräckligt för att lossa på livets bojor som har fångats i denna jords materia och sedan locka ut det till en självständigt aktiv frihet. Detta kan endast solljuset göra.

[28] Men vem bland människorna kan därför vara den Ende, vars röst och vilja alla fångade andar inom materien lyder, och fogar sig efter allt vad Han vill, och vem kan Han vara vars ankomst alla de sanna profeterna profeterade om?”

[29] Här stannar den fattige mannen upp en liten stund, och går sedan tankfullt in i hyddan med sin familj, för att inte störa oss vid middagen.

18. Lärjungarnas vittnesbörd om Kristus (Matt 16:13)

[1] Vi intar nu kvällsmålet, och hyddans ägares familj iordningställer de bästa platserna för oss att vila på. Men inne i huset säger han till sin fru och sina barn: ”Lyssna här! Detta är utan tvekan den utlovade Messias. Följaktligen Jehova Själv kommen i köttet, den andliga världens eviga, ursprungliga sol, som föregicks av de gudomliga, ljusfyllda profeterna likt de upplysta morgonmolnen. Ja, verkligen, nu vet jag var jag står, men vad skall göras nu!? Jag vågar knappt säga ett ord mer till Honom, den för evigt mest helige, som säkert betjänas av oräkneliga skaror av änglar på ett osynligt sätt, och som ständigt tar emot nya befallningar av Honom, och förmedlar dem till stjärnorna och alla världens ändar med tankens hastighet! Och Denne, som alla de eviga himlarna och deras Eden står till förfogande för, övernattar idag i vår arma hydda!

[2] Åh, fröjda er, men bäva också av glädje, ty Han bor över hos oss i natt! En sådan högsta nåd är inte hela jorden värd, för att inte tala om denna vår högst eländiga hydda, och ovanpå det, vi som är fulla av synd!”

[3] Men medan ägaren till hyddan och hans familj sysselsatte sig med att förbereda sovplatser åt oss, så frågade Jag Mina lärjungar, de som hade skickats iväg för att göra förfrågningar, och sade: ”Vem säger människorna i detta område att Jag är?” (Matt 16:13)

[4] Och de tillfrågade lärjungarna svarade: ”Vissa säger på fullt allvar att Du är den uppståndne Johannes Döparen, medan andra säger att Du är Elias, om vilken det står skrivet att han skall återvända före den store Messias, och kalla människorna till omvändelse och att vända tillbaka till Gud. Ytterligare andra säger att Du är profeten Jeremia, om vilken det också finns en folksägen att han skall komma ner från himlen innan Messias. Vissa av dem säger vidare att Du kunde vara den ene eller andre av de övriga profeterna (Matt 16:14), ty innan den store Messias ankomst, så kommer alla profeterna att föregå Honom! Det här är de mest godtagbara uttalandena om Dig, men det finns många andra åsikter om Dig, men efter att ha hört dem så tillrättavisade vi människorna och gav dem en bättre uppfattning om Dig. Men många andra tror att Du är en förklädd grekisk Zeus.”

[5] Jag säger: ”Nåväl, ni har nu meddelat Mig vad ni har hört, men nu skulle Jag vilja höra från er mun, vem ni i själva verket anser att Jag är. Detta är ingen fåfäng fråga, utan en som är väldigt seriös, ty Jag märker att ni vid ganska många tillfällen när era sinnen bedömer Mina göranden och låtanden som skenbart jordiska, att ni då genast bedömer Mig annorlunda i era hjärtan än vid tillfällen då Jag utför stora mirakulösa gärningar! Säg Mig därför helt öppet för en gång skull, vem ni efter nyktert och moget övervägande, och på fullaste allvar, anser att Jag är!” (Matt 16:15)

[6] Här studsade alla lärjungarna till förutom Simon Judas, och visste inte vilket svar de skulle ge Mig. Judas Iskariot sade till Tomas: ”Säg något! Du är alltid den som är så vis och klok! Detta borde vara rena nöjet för dig, att ge vår Mästare ett passande svar på en sådan besynnerlig fråga!”

[7] Tomas säger: ”Säg något själv, om du är så smart! Jag anser att Han är vad Han Själv har presenterat Sig som sedan länge! Han kallar aldrig Sig Själv för något annat än ’Människosonen’, och ’Gud är Min Fader såväl som för alla er’! Om Han ger ett sådant vittnesbörd om Sig Själv, vilket annat vittnesbörd kan då vi då sanningsenligt ge om Honom? Han utför naturligtvis gärningar som ingen människa har utfört sedan Moses och de övriga profeterna. Men om vi undersöker saken i dess rätt ljus, så skall vi märka att det fortfarande är Guds ande som verkar genom en utvald, riktig människa! Men för Guds Ande är det likgiltigt om Han genom en utvald person flyttar berg eller förstör dem, eller om han tillåter något litet mirakel framgångsrikt ske genom en profets ord!

[8] Judas Iskariot säger: ”Så du tror att han bara är en profet?”

[9] Tomas säger: ”Just det, och det som den störste jorden någonsin har burit, vilket naturligtvis inte är Hans, utan Guds förtjänst! Eftersom det endast är Gud som kan väcka en människa att bli en profet, som Han gjorde med Samuel när han fortfarande var ett barn, och hur Han, det vill säga Gud, också gjorde den falske profeten Bileams åsna till en sann profet, och genom åsnan, Bileam själv. Om vi greppar detta på rätt sätt och betraktar Hans eget vittnesbörd om Sig Själv som endast en Människoson, fastän Han också har Guds mirakulösa kraft, som finns i Honom i ett särskilt överflöd, och då och då talar som Gud i första person, då kan vi enligt min enkla åsikt inte ge Honom något annat vittnesbörd än det som Han ger Sig Själv! Han är först och främst en Guds Son, som vi också är, ehuru inte i lika utomordentlig grad som Han.”

[10] Says Judas Iscariot: “What in that case is there to the fact that many take Him for the promised Messiah, and the more learned higher Romans even for the only true and almighty God?!”

[11] Tomas säger: ”Detta är också riktigt, ty den Guds kraft som bor i Honom är också den ende sanne Messias, och utan vidare också Jehova Själv.”

[12] Judas Iskariot är nöjd med detta, och även om Jag hörde det, så höll Jag tyst.

[13] Men Petrus märkte Min tystnad, och ställde sig upp och sade: ”Herre, jag märker att till och med bröderna har olika åsikter om Dig! Tillåt mig därför, för brödernas skull, att djärvt lägga till mitt eget vittnesbörd om Dig!”

[14] Jag säger: ”Gör så! Så hur lyder dina ord?”

[15] Petrus, dvs Simon Judas, säger: ”Från den djupaste övertygelsen i mitt hjärta säger jag och vittnar inför hela världen: Du är Kristus, den levande Gudens Son!” (Matt 16:16)

[16] Jag säger till Petrus: ”Välsignad är Du, Simon, Jonas son, inte ditt kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan Min Fader som är i himlen! (Matt 16:17)

[17] Vidare säger Jag dig: du är Petrus, en klippa. På denna klippa skall Jag bygga Min kyrka, och helvetets portar skall aldrig få makt över den. (Matt 16:18) Och Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket! Allt som du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och det som du löser på jorden skall också vara löst i himlen.” (Matt 16:19)

[18] Petrus säger: ”Herre, jag tackar Dig för denna enorma nåd, ty jag känner mig minst värdig, för jag har alltid varit och är fortfarande en stor syndare. Men beträffande att binda och lösa, så måste jag öppet erkänna att jag inte kan förstå det och inte vet hur jag skall tolka det. Om du så önskar, så kunde Du förklara saken lite grand.”

[19] Jag säger: ”Detta kommer med tiden att stå fullständigt klart för dig, men tills vidare förbjuder Jag er alla strängt att berätta för någon människa, i förväg, att Jag är Jesus, den sanne Kristus.” (Matt 16:20)

[20] Efter denna viktiga diskussion, frågar Matteus skriftställaren huruvida han skall nedteckna allt detta.

[21] Jag säger: ”Inte detta mirakel, och du behöver inte nämna samtalet mellan Tomas och Judas Iskariot, men i huvudsak vad Jag höll med Petrus om. Skriv bara som alltid som Jag lägger orden i ditt hjärta, då blir allt rätt och riktigt!” – Skribenten var nöjd med det och gick därefter för att sova, men vi blev sittande till midnatt, och då kom också de som bodde i huset och gjorde oss sällskap på ett väldigt trevligt sätt.

19. Markus, ägaren till hyddan, berättar om vedertyggligheter i templet

[1] Ägaren till hyddan, vid namn Markus, hade mycket att berätta för oss om fariséerna och de påstådda skriftlärda. Bland annat berättade han mycket om tempeltjänarnas hemliga grymheter, och hur de blev oförsonliga, dödliga fiender till var och en som de misstänkte hade ett spår av andlig och därmed profetisk ådra. Många sådana andliga personer skulle bringas om livet! De bjuder in dem på det vänligaste sätt, ger dem den ena ärebetygelsen efter den andra och skakar hand med dem av idel vänskap. Men när de väl har kommit in i de bakre kamrarna av templet, där de viktigaste fariséerna bor, är de färdiga med den här världen, då ingen kommer att se dagsljus igen! Vidare är det oförklarligt, sade Markus, hur Gud kan se på sådana vederstyggligheter så länge. Saker och ting var verkligen onda i Sodom och Gomorra, men jämfört med vad som just nu pågår i Jerusalem, så är det knappt som en regndroppe jämfört med ett helt hav. Och ändå, trots Abrahams upprepade förböner, så lät Gud dessa städer och deras omgivande städer gå under med eld från himlen! Men nu, ställd inför dessa otaliga vederstyggligheter av varje tänkbart slag, som begås i Jerusalem dag efter dag, så handlar Gud som om Han inte kände till det och inte längre brydde sig om hela mänskligheten! Vad kan anledningen till detta vara?

[2] Som svar på hans väldigt befogade fråga, sade Jag: ”Min vän, Gud är medveten om allt som händer! Han känner till alla fariséernas och skriftlärdas oräkneliga och outsägliga vederstyggligheter; det var förvisso för detta som Jag kom in i världen, så att dessa ormkullar och huggormsyngel skulle utföra sina grymheter mot Mig Själv i fullt mått. Och när detta är uträttat, så ve den onda kullen!”

[3] Markus säger: ”Förvisso, Herre, Mästare och människornas vänligaste välgörare! Om Du inte också besitter kraften att med ett andetag blåsa över tusentals människor till den andra sidan, så är det synd om Dig, om du någonsin avsåg att dyka upp i Jerusalem och utföra mirakel! Jag är visserligen en högst enkel person, men förstår ändå saker som ingen farisé någonsin ännu har drömt om. Men på samma gång är jag så smart med fariséerna, som jag träffar ofta, att jag spelar en sådan dum idiot att det inte finns något spår av misstanke hos dem att jag skulle ha någon hemlig kunskap.

[4] Eftersom de nu har känt mig ganska länge som en omåttligt dum knäppskalle och förmodar att jag inte känner till skillnaden mellan en bak och ett ansikte, så låter de mig få en inblick i sina svartaste hemligheter! Och där stötte jag på saker som vid flera tillfällen fick mig att ifrågasätta Guds själva existens! För jag tänkte för mig själv: ’Om det finns en allsmäktig, ytterst vis, rättfärdig och välvillig Gud, och Han bryr sig om mänskligheten på det sätt som skriften lär, då måste det vara omöjligt att se på sådana vederstyggligheter! Det finns ingen Gud! Enligt Platon är människan en avkomling till apan, och hennes själ en avkomling till de rovgiriga djuren. Därför måste en stark och vis Samson stå i spetsen för ett starkt samhälle, som med det skarpaste tuktoriset piskar bort det dubbla djuret av det sammansatta djuret som kallas människa, och genom rädsla tämja henne till åtminstone en halv människa.’

[5] Med sådana och ofta värre tankar, sysselsatte sig mitt sinne när jag stötte på de fruktansvärda hemliga handlingarna av denna huggormskull, som Du så passande kallade dem! Därför, som sagt, Herre och Mästare, om Du vill förpassas till den andra sidan på det grymmaste och mest smärtsammaste sätt, så gå för all del till Jerusalem, så kommer Du märka att jag berättade hela sanningen för Dig, utan att nödvändigtvis vara en profet!

[6] För att visa Dig en sådan liten hemlighet, som emellertid överträffar berättelsen om det heliga templets dynga tusen gånger om, så skall jag kortfattat berätta för Dig vad jag upplevde först nyligen. Men vem som gav denna svarta kull sådana ytterst satanistiska idéer vet jag inte. Det skulle säkerligen inte ha varit Satan, då hans ondska inte skulle räcka till. 

20. En händelse med templet

[1] Markus: Det finns ett befolkat område bortom det så kallade Anatolien, där kvinnorna mestadels är ofruktsamma. Jag känner inte till orsaken, men det är ett välkänt faktum att om dessa kvinnor ligger med antingen judar eller samarier, så blir de lika fruktsamma som våra. Nåväl: fariséerna, som skickade ut sina onda apostlar i hela världen, har känt dessa kvinnor sedan länge, och ofta begett sig dit i fulla karavaner för att göra dessa ofruktsamma kvinnor fruktsamma! Det var på sätt och vis en välbetald, vänskaplig tjänst. Men det stannade inte med denna tjänst, eftersom männen i det nämnda Anatolien undan för undan själva insåg att de hade blivit bedragna, ty deras kvinnor blev i själva verket inte gravida i de fertilitetskliniker som Jerusalem-missionärerna många år tidigare hade upprättat vid gränsen till dessa kommuner, utan istället köpte missionärerna upp nyfödda barn, lokalt och även i Judéen, där de annars mycket vackra och frodiga men ofruktsamma kvinnorna var tvungna att bo i tio månader. Efter de tio månaderna, då dessa kvinnor nästan lågs till döds av dessa lystna apostlar från templet, så visades ett sådant köpt barn upp för den sagda kvinnan och på ett sådant slugt sätt att till och med kvinnan trodde att barnet var sitt! Men som sagt, männen till dessa vackra och frodiga kvinnor fick med tiden reda på bedrägeriet, och det genom en ärlig samarier, som visade anatolierna hur de förment gudfruktiga apostlarna från Jerusalem från Guds stad hade utfört det.

[2] Då kom kommunens bedragna män till fertilitetskliniken, och anklagade dem med vad de hade hört från en boende i Sykar, och de befruktade kvinnorna hade erkänt samma sak för dem!

[3] Men apostlarna, smorda med varje bedrägeri-salva, fann snart en mycket hälsosam väg ut, och målade upp samarierna för de anklagande männen på ett sätt att det inte rådde några tvivel att det var samarierna som var orsaken till kvinnornas ofruktsamhet.

[4] Därmed svor emellertid de goda samarierna att hämnas dubbelt, för det första för att fariséerna hade stigmatiserat dem och för det andra eftersom ägarna till de anatoliska kvinnorna, som efter fariséernas förklaring, började misstänka att alla samarierna var onda magiker, som hade gjort detta mot dem för den samarier som hade dödats för många år sedan för att ha legat med en av deras kvinnor. Men de, nämligen fariséerna, kände till ett motgift som de kunde föreskriva och även skaffa fram åt männen till de ofruktsamma kvinnorna, för en avgift! Nu, käre gode Mästare, framträder det ytterst satanistiska!”

[5] Jag säger: ”Fortsätt att tala! Även om det inte är nödvändigt för Mig Själv, så är det desto mer nödvändigt för Mina lärjungar att få reda på detta.”

[6] Markus fortsätter med sin berättelse, och säger: ”Och vari består Jerusalem-apostlarnas omfattande ordination för att göra de anatoliska kvinnorna fruktsamma? I inget annat än ’apostlarnas’ visa råd som följer: ’De anatoliska minoriteterna förser blod av samariska barn, som antingen tas direkt när det är färskt eller torkat som pulver när de har blivit könsmogna, och efter dem även kvinnorna, innan man ligger med dem. Detta skulle förstöra samariernas magiska krafter och till fullo återställa kvinnornas fruktsamhet! – Men hur får man blod från de samariska barnen!? – Templets apostlar kommer att ta hand om detta i utbyte mot en god ersättning och några väl valda ord!’

[7] Kontraktet upprättades och godkändes av anatolierna i fråga. Men vad hände därefter, och fortfarande händer idag i en mycket större utsträckning? Fariséerna strök på varje upptänkligt sätt omkring på jakt efter samariska barn, och gör så än idag.

[8] Sådana barn, mellan ett och tolv år gamla, tas till den nämnda fertilitetskliniken, där de får god näring ett tag, särskilt med näringsämnen som får blodet att förökas. När ett sådant barn verkar vara fullt med blod, kläs det av, tas till slaktarrummet och överlämnas till slaktarna som särskilt är anlitade för detta. Dessa binder sedan dessa olyckligt lottade ungars händer och fötter hårt, sedan binder de fast dem vid en påle i mitten av en balja, sätter fast en bindel för de stackars barnens ögon, och skär sedan av venerna på armarna och benen på de gallskrikande barnen. Medan de stackarna snabbt blöder ihjäl, och blir till lik på några få ögonblick, så tar ’guds apostlar’ från Jerusalem, Guds stad, det fullständigt lugnt. De döda liken från sådana mördade barn bränns sedan i en speciellt utformad, stor ugn, och det sålunda erhållna blodet säljs antingen färskt eller torkat. Helvetet måste ha välsignat deras ytterst helvetiska arbete, ty dessa kvinnor som har förtärt sådant blod sägs på allvar vara fruktsamma nu.

[9] Säkerligen borde Gud, om Han inte bara är en gammal judisk legend, hitta ett motgift, men till denna timme har det inte funnits något tecken från ovan på det! Gud kan fortfarande tålmodigt och makligt titta på sådana outsägliga vederstyggligheter, som Han också gjorde i Betlehem för runt trettio år sedan när fem tusen pojkar mellan ett och tolv år gamla dödades på en dag genom ett högst tyranniskt påbud, och detta på det grymmaste sättet i världen!

[10] Gud är ytterst god, vis och full av barmhärtighet, som jag har lärt mig från skrifterna. Men, då jag är invigd i alla dessa grymheter, och betraktar saken i dess rätta, klara ljus, så kan jag knappast låta bli att tänka att det inte finns någon Gud alls eller om det finns en, så har Han för länge sedan slutat att bry sig om människorna på denna jord! Kan någon klandra mig för detta? Säkerligen ingen realistisk och människovänlig person som mig själv, och därför inte heller Gud! För i mitt bröst slår fortfarande ett hjärta som med all kärlek ömmar för den arma mänskligheten!

[11] Så om, Herre och Mästare, det bor något gudomligt i Dig, så utför ett mirakel även inom detta område, och förstör och förinta dessa infernaliska monster! Jag hyser inte det minsta tvivel att Du skall lyckas med detta, för det jag upplevde med Dig idag är min mest övertygande borgen, att om Du bara vill så är ingenting omöjligt för Dig. Ty Du är uppenbarligen mer än alla profeterna sammantaget!”

21. Lärjungarnas upprördhet över tempelhistorien

[1] Jag säger: ”Min vän, det du nu har berättat för Mig är knappt en skugga av vad Jag ser och vet om. Du saknar emellertid en djupare kunskap om den gudomliga ordningen, och sålunda anklagar du med viss rätt Guds skenbara förhalande. Men eftersom du äger ett oöverträffad ärligt och riktigt gott hjärta, så kommer Jag stanna här i sex hela dagar med dig och din familj, och under den tiden skall jag upplysa dig tillräckligt om allt det som fortfarande ligger i mörker i dig. Men eftersom det nu är nästan midnatt, så låt oss ta vår vila på de redan förberedda sovplatserna!”

[2] Lärjungarna säger: ”Herre, idag bryr vi oss inte huruvida vi håller oss vakna på britsarna eller här ute i det fria, där det är angenämt att vara, eftersom vår vän Markus berättelse har gjort oss så vakna att vi inte skulle kunna somna för någonting i hela världen! Sannerligen, varje bloddroppe i våra ådror kokar nu av raseri och ilska mot dessa rovgiriga bestar till människor som för tillfället utgår från templet! Sannerligen, under sådana förhållanden skulle det ha varit många tusentals gånger bättre att aldrig ha blivit född! Herre, låt nu eld regna ner från himlen över dessa odjur! Ty vad vi nu har hört överträffar med råge allt som vi någonsin har hört om denna bestialiska mänsklighet!”

[3] Jag säger: ”Sov bort er dubbla berusning av just den anledningen! I morgon, när ni är nyktrare och mindre hetlevrade, kommer vi lättare att kunna bedöma det!” Efter dessa Mina ord gick alla och tog sin nödvändiga vila utan vidare prat.

[4] Morgonen kom snabbt, och Jag och Mina lärjungar reste oss från våra väl iordningställda sovplatser.

[5] När vi kom ut i det fria, sade Simon Judas: ”Herre, jag har sovit en bra stund, men kan inte skaka av mig Markus berättelse. Nej, detta är oerhört! Något sådant saknar motstycke! Sannerligen, ibland kan jag inte förstå Ditt tålamod och långmod! Om jag betänker hur vi själva klamrar oss fast vid Dig som håret på våra kroppar, så blir Du ganska kortfattad, och bestraffar oss med ord eller med en blick innan man vet ordet av, så att man senare inte vågar fråga Dig något hörbart. Men ändå kan Du se sådana styggelser i århundraden utan att bli stött! Där sådana som vi kan hoppa ur vår hud, där kan Du tålmodigt se på. Men där våra ögon och känslor inte ser eller känner någonting, där är Du i Din fullhet som om hela skapelsen berodde på det!

[6] Se, Herre, detta är saker som vi helt enkelt inte kan greppa. Och Markus har därför inte helt och hållet fel när hans tankar om Gud är så som han mycket tillitsfullt gav uttryck för igår kväll. Det är i sanning säkert att Du kan och förmodligen kommer att mer än gottgöra alla sådana martyrer för det minutlånga lidande som kom i deras väg på denna jord, men ändå är det, allt taget i beaktande, en förfärligt hemsk och bitter sak att avsiktligt bli så övernaturligt smärtsamt plågad av onda människor på denna jord! För övrigt, Herre, några kvalfulla ögonblick verkar som en evighet för den plågade!”

[7] Jag säger: ”Jag sade det redan till er igår, såväl som till Markus, att Jag kommer att diskutera detta mer utförligt under Min vistelse här. Vänta därför tills tiden är inne, så kommer det att bli tillräckligt tydligt för er! Men gå nu hellre och hjälp Markus att hala in fångsten till stranden, för han gick till arbetet tidigt i morse och Jag välsignade det. Gå därför och hjälp honom att ta i land de många fiskarna och in i fisktankarna!”

22. En välsignad fångst. Om tempeldyngan

[1] Vid dessa ord skyndade alla lärjungarna ut och hjälpte Markus och hans barn. De två sönerna var förvisso starka grabbar, men de fyra döttrarna var inte tillsammans lika starka som någon av de två sönerna.

[2] Efter att all fisk hade lagts undan med lärjungarnas kraftfulla hjälp, kom Markus våt av svett fram till Mig på Min ganska fina och bekväma gräsmatta, och sade: ”Herre och Mästare, Du kan säga vad Du vill men eftersom Du måste ligga bakom Min underbara och rikliga fångst idag, ungefär som Du fyllde upp de femtio vinskinnen igår, så rusade jag bort till Dig för att tacka Dig så hjärtligast. Och sålunda tackar jag Dig, Herre, med det mest rörda och tacksamma hjärta, för alla de enorma och mirakulösa tjänster som Du har skänkt mig och de mina i sådant överflödande mått!

[3] Idag kastade jag det stora nätet, med en längd av etthundrafemtio alnar och ett djup av sju alnar, och se, det var nästan sprängfyllt med de härligaste och mest utsökta fiskar! Och nu vimlar mina tio ganska stora tankar av fisken som vi halade in efter dagens första och enda kast. Om det behagar Dig, så skall jag låta några stycken tillagas till frukost; min fru har gjort detta till en konstart!”

[4] Jag säger: ”Gör så, ty Jag längtar efter det! Efteråt kan du låta dina barn bära några fulla fat till Caesarea Filippi, så skall då få ett bra pris!”

[5] Markus bugade sig djupt, och rusade in i köket till sin fru, och beställde fram morgonmålet, och hon och hennes döttrar satte genast igång med det. Men de bägge sönerna fyllde två stora läglar med den finaste fisken och då de redan hade ätit sitt morgonbröd med lite vin, tog de med dem till staden, som låg lite mindre än en timme bort.

[6] När de hade satt upp sin vagn, som var spänd till två åsnor, kom genast ett stort antal köpare vid marknadsplatsen och köpte på några ögonblick upp all deras fisk för ett bra pris. Ty sådan prima fisk gick för ett silvermynt vardera, även på den tiden. Eftersom de hade tagit med sig två hundra stycken, så fick de nästan två hundra silvermynt vilket på den tiden motsvarade mer än två hundra thaler (österrikiskt mynt, övers. anm.). Två timmar senare återvände de bägge med vagnen, lastad med pengar och de tomma läglarna, och räckte över pengarna till sin far Markus, som blev överlycklig och prisade sina bägge söner.

[7] Sönerna frågade emellertid fadern om de skulle fara tillbaka till staden, eftersom många som hade velat köpa inte fick det. Fadern lät dem göra det, och de fyllde åter läglarna och satte kurs mot staden, och sålde till och med den andra lasten bättre och snabbare än den första.

[8] Markus tacksamhet visste inga gränser, ty han blev plötsligt hjälpt ur sitt mångåriga lidande.

[9] Medan de bägge sönerna tog den första lasten till staden, åt vi upp nästan tjugo väl tillagade fiskar till frukost, och det saknades inte heller bröd och vin. Vi diskuterade också ett antal saker, det huvudsakliga ämnet var tempeltjänarna, och Markus äldsta dotter, en ungmö på nitton år, visade oss en gammal kruka som var till hälften fylld med tempel-dynga, och frågade huruvida denna dynga befruktar åkrarna och trädgårdarna på det enastående sätt som de påträngande försäljarna hade beskrivit.

[10] Då uppstod ett skratt bland lärjungarna, som inte var okunniga om detta falska tempelfusk, och Tomas sade: ”Åh, den skändligheten! Detta har Guds tjänare hållit på med i femtio år. Vissa värdiga överstepräster har starkt motsatt sig detta men uppnått litet, eftersom templet nu tjänar hela två tusen silvermynt per år på denna dynga. Men folket är tillräckligt blint för att tro att deras åkrar och trädgårdar kommer att bli välsignade genom en sådan smuts!” 

[11] Till detta sade den äldsta dottern: ”Åh, min käre vän, så är det inte! De flesta tror inte mer på detta bedrägeri än vad jag gör, men vad kan man göra? Om man inte köper denna dynga av säljarna så måste man snart ta itu med att hela helvetet bryter loss. Samtidigt är säljarna av denna smuts så påträngande och grova och råa att man gladeligen köper lite av smutsen bara för att bli av med dem. Om man sedan häller smutsen i vattnet rakt framför ögonen på dem så bekommer det dem inte det minsta, och de går iväg. För de vet att om ett år kommer man återigen att tvingas köpa tempeldyngan av dem.”

[12] Petrus säger: ”Ja, ja, bedrägeri och lögner av alla de slag är tempeltjänarnas dygder, som kallar sig själva för Guds tjänare! De uppvisar helt säkert mänskliga miner, men deras inre är från helvetet! Varför, åh Herre, tillåter och tolererar Du detta, det vet Du ensam och ingen annan i hela världen!”

[13] Men Jag säger till dem alla: ”Låt oss lämna det nu, ty det är redan mitt på dagen! Dagen är vacker och inte för varm, och vi skall se om det inte finns någon plats varifrån man kan ha en god utsikt över fjärran land. Vi skall sedan göra i ordning en sådan plats åt oss, så att vi kan tillbringa dagarna här med alla slags diskussioner.”

[14] Markus säger: ”Bara två hundra steg ovanför min hydda, och egentligen över grottan som min hydda vilar på, finns det bland mina påvra ägor fortfarande en sådan plats som Du letar efter. Toppen av kullen pryds med ett skuggigt gammalt kastanjeträd, runt vilket jag har anlagt en rymlig gräsmatta från vilken man åtnjuter en förstklassig utsikt över detta vidsträckta område. Man kan se hela Caesarea Filippi och över sjön så långt som ögat kan nå. På klara dagar kan man med lätthet se så långt som till Gennesaret och ända bort till Kis, och vissa hävdar att de har sett Sibara, även om mina ögon är för svaga gör att urskilja den platsen, men jag kan med lätthet se så långt som till Gadarena och många andra platser.

[15] Jag säger: ”Nåväl, låt oss välja den platsen och tillbringa vår tid där så effektivt som möjligt. Ta oss dit!”

[16] Hyddmannen Markus ledde oss upp på en mycket smal men inte alltför hindersam stig till stället som uppriktigt sagt inte lämnade mycket att önska. Man kunde se Caesarea Filippi såväl som skåda ut över hela Galiléiska sjön och ett stort antal platser. 

23. Markus och den fariséiske tiondejägaren

[1] Samtidigt märkte vi emellertid också hur flera fariséer lämnade Caesarea Filippi och skyndsamt satte kurs mot Markus blygsamma hydda. Matteus, den unge tullindrivaren från Sibara, som en gång i Sibara smädade fariséerna grundligt vid det tillfälle då en sjukling sänktes ner till Mig genom det uppbrutna taket på grund av folkmassan, sade: ”Denna kull måste ha fått reda på Din vistelse här! Men av vem? Om det inte var Markus söner, som for till staden två gånger med fisken, som förrådde oss!”

[2] Den gamle Markus säger: ”Mycket möjligt, för trots att mina söner normalt sett uppför sig väl, så tycker de om att skvallra, vilket redan har ställt till med mycket problem för dem. Men jag går bort och frågar dem.”

[3] Jag säger: ”Stanna lugnt kvar här, ty varken dina söner eller någon annan i detta område har röjt Mig, men de kom till dig enbart på grund av fisken. De vill ha en gåva på runt hundra fiskar, som de såg några av i staden men inte köpte. Du vet att de är berättigade till en tiondedel varhelst det finns någon form av skörd. Men en sådan stor fångst är också lik en riklig skörd, så de menar sig vara berättigade att kräva tiondet därifrån. Gå därför ner och ge dem hundra fiskar, så skall de prisa dig och tyst gå hem med fisken.

[4] Markus säger: ”Men hur skall de kunna förflytta hundra fiskar?”

[5] Jag säger: ”Oroa dig inte för det, det blir deras bekymmer! Titta bara på dem, de är redan ganska nära oss, så kommer du se ett dragdjur som travar bland dem, vars rygg är försedd med allt som behövs för att transportera fisk.”

[6] Markus tar sig en bättre titt på det lilla följet som närmar sig hans bostad, och upptäcker lätt vad Jag gjorde honom uppmärksam på, och säger: ”Herre, det är verkligen som Du sade. Men nu skyndar jag mig ner, och de hundra fiskarna kommer göras redo för dem i det stora karet, vilket kommer att få dem att studsa till!”

[7] Jag säger: ”Gå och gör så! Men om de frågar hur du kunde ha vetat om detta, så var redo med ett klyftigt svar, men du får inte avspisa dem med en lögn!”

[8] Markus går och låter genast hundra fiskar lyftas ut ur tankarna, och lägger dem i det stora karet. Han hade knappt avslutat detta när de unga fariséerna kom och frågade efter fiskaren Markus. Markus som fortfarande var vid fisk-karet, svarade: ”Jag är här borta, och här i karet finns det som ni förmodligen kom hit för! Detta är det plikttrogna hopräknade fiske-tiondet, vilket består av den utmärkta fisk som fångades i vår sjö.

[9] Fariséerna blir helt förbluffade över ett sådant svar, och en av dem säger: ”Gamle man, är du en profet, så att du redan i förväg vet varför vi kom hit från staden?”

[10] Markus säger: ”För detta behöver man sannerligen inte vara en profet, utan man måste blott ha fem goda sinnen, parat med lite förståelse, så kan man med en hårsmån när lätt ta reda på varför ni kom ut hit! Här, ta fisken och gå vidare i frid! Jag har fortfarande mycket att göra idag, och det är inte långt till middagen. Vi har arbetat mycket idag och måste gå och laga middag!”

[11] En av fariséerna säger: ”Du borde lägga till trettio stycken till de ett hundra som straff, för det var inte särskilt fint av dig att du inte skickade den första fångsten till staden genom dina barn, till oss Guds tjänare som oavbrutet ber till Gud för din frälsning!”

[12] Markus säger: ”Här, här, inte trettio utan fyrtio stycken läggs till! Och nu ber jag er att ni skall vara nöjda och att ni skulle lämna mig!”

[13] Fariséerna säger: ”Vi är bemyndigade av Gud att komma och gå som vi vill! Lägg fisken i läglarna som vi tog med, så ämnar vi att genast fortsätta vår resa!”

[14] Markus befaller genast sina barn att fullgöra fariséernas önskningar, och de börjar meddetsamma att arbeta, och fyller upp fariséernas läglar med de etthundrafyrtio fiskarna.

[15] När det var gjort, sade Markus: ”Nu är allt fullgjort, som ni bad om. Är ni nöjda?”

[16] En av fariséerna som ser väldigt respektlös ut, säger: ”Nej, och hundra gånger till nej! För du talar med oss som om vi vore de mest tröttsamma människorna i världen, och glömmer att vi är tjänare åt den allsmäktige Guden som kan förgöra dig med ett andetag! Ditt trotsiga beteende mot oss skall därför inte bara straffas med etthundrafyrtio fiskar utan konfiskeringen av alla dina ägodelar.”

[17] Detta gör Markus rädd. Han springer in till sin hydda, och kommer tillbaka till fariséerna med en pergamentrulle där det står med stora bokstäver att han är romare, och att han kan utnyttja alla sina rättigheter som en fri romersk medborgare, när han vill.

[18] Den respektlöse farisén, som nu är något förbluffad, frågar: ”Nå, hur länge har du varit en hedning? Ty såvitt vi vet var du jude fram tills nyligen!”

[19] Markus säger: ”Markus har aldrig varit jude, utan föddes som romare och har tjänat Mars med svärd, hjälm och sköld i trettio år. Men under en prövoperiod av tre år så var Markus en oomskuren jude. Men då han, trots den mer upphöjda gudaläran hos judarna, alltför snart övertygade sig själv hurdana prästerna var i denna upphöjda gudalära, dessa som i hemlighet trampade på sin Gud och lära med fötterna, och täckte för de arma människornas ögon vid varje tillfälle, och var de mest skrupellösa hycklare, som tjänar sin Gud inför de blinda människorna till det yttre men håller sina hjärtan begravda i det djupaste helvete, och därför också fortsätter med sin högst skamlösa handel med blodet av de oskyldiga samariska barnen, varför jag igen blev romare fullt ut och kommer att dö som en sådan! Ta nu ert byte och gå hem med det! Jag ger det bara till er för att jag fram tills nyligen var en oomskuren jude i tre år!”

[20] Fariséerna säger: ”Men Markus, hur kommer det sig att du plötsligt har blivit en sådan klok man? Vi har nu känt dig under en längre period som en person med högst bristfällig andlighet! Med oss visste du ofta inte om du var en man eller kvinna, hur blev du plötsligt utrustad med sådana mentala förmågor?”

[21] Markus säger: ”Detta var ett högst romerskt knep, för att som en ren dumbom desto lättare få insyn i alla era onda trick och nidingsdåd. Men icke desto mindre vidhåller jag att jag förstår Moses och alla profeterna bättre än ni gör, även om jag de facto är romare, fast en ortodox jude i hjärtat sedan lång tid tillbaka!

[22] Fariséerna säger: ”Utom omskärelse kan ingen vara jude och närma sig Gud!”

[23] Markus säger: ”Jag strävade inte heller efter ert sätt att närma sig Gud, utan endast genom mitt hjärta, i enlighet med profeten Jesajas lära, och det räcker för mig. Men om jag skulle bli fördömd av Gud för att inte ha låtit omskära mig, så skulle det bekomma er litet. Men jag tror att Gud är visare än alla människor, och oändligt visare och mer rättfärdig än er själva, och bara betraktar ett rent och omskuret hjärta och inte omskärelse av förhuden, vilket må ha ett jordiskt syfte men andligt sett är det i grund och botten dumheter. Men som en jude till hjärtat ger jag er likväl tionde. Men jag ger det frivilligt, och ni har ingen tillstymmelse till rätt att kräva det av mig, en romersk medborgare. Men gå nu, annars tar jag tillbaka fisken och låter er gå hem tomhänta! Förstår ni mig?”

[24] Efter detta energiska tal säger fariséerna säger inte ett ord till och går hem med fisken.

24. Herren förutspår Sin död och uppståndelse

[1] Markus ordnar emellertid snabbt till en middag, och kommer sedan upp till oss på den nämnda lilla platsen, och berättar i detalj hur han hanterade fariséerna.

[2] Jag berömmer honom för det, och säger: ”Markus, Jag säger dig, det gavs en gång till detta folk från begynnelsen, och det stora löftet till dem har nu blivit fullständigt uppfyllt. Men eftersom detta folk är så förstockat och inte känner igen den stora tiden för sitt besök, utan söker sin frälsning i denna världens träsk, vilken skall förgå som en drömsyn, så skall det tillåtas att fylla sitt styggelses mått tills det är fullt och att döda sin Gud och Herre!

[3] Då kommer all nåd och ljus och rättigheter att tas från det och ges till er hedningar, ty ni har en god vilja, och ni har, som de blinda, känt igen det som de seende judarna har förkastat.

[4] Därför kommer ljuset nu till er från ovan, så att ni må ha ett seende hjärta. Men ljusets barn skall kastas ut i yttersta mörker. De skall söka efter sina smulor bland främmande folk, och namnet ’folk’ skall tas ifrån dem, och de kommer hädanefter inte längre vara ett folk!”

[5] Markus säger: ”Det kunde därför fortfarande hända att de i sin vrede griper Dig och dödar Dig fysiskt, på det sätt som de har gjort med nästan alla sina profeter?”

[6] Jag säger: ”Ja, verkligen, detta kommer de att göra! Men då har deras räkenskap närmat sig!

[7] Markus säger: ”Ja, verkligen, som jag sade igår kväll, så är denna kull kapabel till varje tänkbar förbrytelse! Akta Dig därför för den så kallade Guds stad så länge som möjligt! Denna kommer att döda Dig, om Du inte tillgriper all Din försiktighet och gudomliga allmakt emot den, ty jag känner tempeltjänarna utan och innan! Den som vågar röra vid deras lära, som sedan länge har varit en lära av den onda anden, den får slåss mot hela helvetet. Deras vänskap är förbannelse, och deras förbannelse död. Mänskligt liv för dem är det av en fluga, vilken ingen människa tar hänsyn till på grund av att den är så obetydlig.”

[8] Lärjungarna säger: ”Såsom vi känner vår Herre, så kommer likväl all deras aldrig så sluga ondska att krossas vid Hans visdom, ty Han som kan befalla döden, och Han som kan kalla de döda tillbaka till livet kommer att bli svår att döda!”

[9] Jag säger: ”Ja, Han kan visserligen för evigt inte dödas, men icke desto mindre kommer Han att dödas som ett vittnesbörd mot dem, så att det mått som har givits dem skall bli fullt! Om de har gripit Guds heliga, så kommer de också att gripa Mig och kommer därmed att bli skaparna av sin alldeles egna dom! Den som emellertid själv vill det, den kommer inte att drabbas av någon orättvisa om han blir dömd! Om de har gjort något mot de många budbärarna, vilket var en outsäglig grymhet, så kommer de inte heller att skona Honom som hade skickat budbärarna före Sig.

[10] Men den dödliga omständigheten för dem kommer vara att efter knappt tre dagar så kommer Den som de har dödat att gå ut från döden som en mäktig övervinnare av döden och alla sina fiender, som en mäktig övervinnare av döden och alla sina fiender, till evig tröst för sina vänner och bröder, oskadd och i full kraft, och strålande av liv! Sedan, full av rädsla och desperation, kommer de att rådslå hur de skall slå ihjäl den Uppståndne från döden igen, men de kommer inte att vara i stånd att ge några fler råd, och deras fall kommer att inträffa snart därefter.

[11] Så kommer att ske, och Min profetia kommer därmed att slå in fullständigt.

[12] Ni kommer icke desto mindre att bli ledsna och mycket rädda för Min skull, men er sorg, rädsla och ångest skall strax därefter förvandlas till stor glädje, när ni ser Den dödade med all makt över allt liv och all död bland er igen!”

[13] Markus säger: ”Om så är fallet, är det sannerligen inte alltför svårt att för formens skull låta sig bli dödad på det sättet! Under sådana omständigheter kunde Du säkerligen resa till Jerusalem om Du så önskar, ty ingenting kan hända Dig! Om Du är en Herre över liv och död, vem kan då döda Dig? Och om han dödar Dig, eller är under villfarelsen att ha dödat Dig, och Du efter mordet går in i striden mer levande än Du var före mordet, så skulle jag inte vilja vara i fiendens kläder; dessa kommer sedan att förtäras av all fruktans och ångests eld. Och allt deras beräknande, intrigerande och strävan kommer timligen och för evigt att gå om intet! Ty först då kommer deras mest skamliga grymheter att dyka upp inför alla människors ögon på det mest klaraste sätt, och detta innebär slutet för dem, vilket är efterlängtat av den bättre delen av mänskligheten. Åh Herre och Mästare! Snälla genomför detta snart och med absolut visshet! Jag har i sanning blivit gammal och kommer sannolikt inte besvära jorden med mina fotsteg mycket längre till. Men detta skulle jag gärna vilja uppleva, och min död skulle då bli lätt!”

[14] Jag säger: ”Det har inte ännu blivit helt bestämt att det måste ske på det sättet, men det är mer troligt än inte! Men nu är det redan långt efter middag, och våra kroppar trängtar efter något stärkande. Därför skall vi gå ner igen och inta något vederkvickande för våra kroppar!”

[15] Markus säger: ”Ja, Du har helt rätt igen. Middagen håller på att ställas fram, så låt oss gå ner! Efter måltiden kan vi gå tillbaka denna plats, om det behagar Dig åh Herre.”

[16] Jag säger: ”I eftermiddag skall vi göra något annat. I morgon kommer denna plats att välkomna oss igen. Men nu går vi!”

25. Cyrenius besök tillkännages

[1] Når vi kom ner några ögonblick senare, hade lunchen redan förberetts, och vi satte oss ner vid det stora bordet ute i det fria, upprest i kastanjeträdets tunga skugga. Väl tillagad fisk, bröd vin och goda färska fikon serverades i riklig mängd, så att vi alla, totalt trettio i antal, hade mer än tillräckligt att äta. Måltiden intogs under mycket gemytliga former, och Markus, den talföre gamle ärlige krigaren, berättade om många av sina upplevelser, på sitt medfödda, vältaliga sätt. Detta gav Mina lärjungar en möjlighet att se världen avtäckt inför dem, och att ta fram vissa delar för mänsklighetens bästa, och som senare skulle anförtros deras ledarskap.

[2] Efter bordsittningen, som varade över två timmar, kom en budbärare fram till Markus med nyheten att den gamle överståthållaren Cyrenius vid lunchtid hade anlänt till Caesarea Filippi. Skulle han som en krigare som överståthållaren väl känner till, därför komma dit och berätta om sitt jämmerliga tillstånd, varpå överståthållaren skulle göra vad han kunde för honom.

[3] Markus säger till budbäraren: ”Säg du till min gamle vapenbroder att jag kommer att lägga mig vid hans fötter av tacksamhet för hans nådiga hågkomst av mitt mycket jämmerliga tillstånd! Men den här gången kommer jag inte att kunna begagna mig av hans nåd, om det kräver att jag går till staden, då jag har gäster, vars Överste, Herre och Mästare har ryckt bort mig från min tidigare fattigdom på det mest underbara sätt. Denne Herre och Mästare lovade att dröja kvar hos mig i sex hela dagar, varför jag skulle räkna det som en stor synd att lämna Honom ens för ett ögonblick. Om min gamle vapenbroder emellertid inte skulle betrakta det som under sin upphöjda kejserliga värdighet att företa en utflykt hit ut, så kommer allting att företas för att han skall tas emot så värdigt som möjligt.” 

[4] Budbäraren säger: ”Mycket bra, jag skall vidarebefordra dina ord till den upphöjde mästaren precis såsom de uttalades!” – Med det så tar budbäraren farväl, sitter upp på sin mula och avlägsnar sig i hast.

[5] När budbäraren var långt ur sikte, sade Markus: ”Jag tror inte att den upphöjde ståthållaren kommer att tolka mitt tal alltför ogynnsamt!”

[6] Jag säger: ”Oroa dig inte för det! Jag säger dig: så snart som han hör att det uppenbarligen är Jag som är här, så kommer det inte att ta tio sekunder för honom att bestämma sig för att komma hit, och du kommer då att få en möjlighet att göra dig en föreställning om Guds härlighet! Ty var förvissad om att Cyrenius har känt Mig hela Mitt liv!”

[7] Markus säger: ”Så kommer det att bli, men han är alltför högt uppsatt i världen och måste av den anledningen undvika saker som han normalt sett säkerligen skulle göra, på grund av den dåraktiga mänskligheten. Därför betvivlar jag starkt att han kommer att kunna visa mig den höga nåden av ett besök.”

[8] Jag säger: ”Innan du kan gå upp till den välbekanta platsen och tillbaka tre gånger så kommer han att vara här! Budbäraren kommer knappt att ha överlämnat ditt svar förrän Cyrenius, som ännu inte har ätit sin måltid, utan dröjsmål lämnar allt för att hasta hit med hela sitt följe för att träffa och tala med Mig.

[9] Men säg till din fru och dina döttrar att förbereda en måltid till för honom och hans manskap, eftersom han och hans mannar inte kommer att få något mål i staden, och en sådan måltid kommer de anse vara högst önskvärd och välkommen!”

[10] Markus kallar genast till sig sin fru och sex barn från hyddan och säger åt dem att förbereda en måltid för den ankommande överståthållaren Cyrenius, och för ungefär trettio personer allt som allt!

[11] Frun ger honom en förbluffad min, och tror att han skämtar. Men Markus visar henne ändå in i köket, och frun börjar arbeta.

[12] På samma gång säger Markus åt sina söner att spana ut över kullen och att genast låta honom veta om de ser ett illustert sällskap lämna staden. De bägge sönerna skyndar över krönet till den plats där man lätt kunde se Caesarea Filippi, och upptäckte det illustra sällskapet redan vid slutet av den breda vägen, och att de vände sina steg mot den smala gångstigen, längs vilken man kunde nå Markus hydda på mindre än femton minuter. 

[13] När de bägge sönerna såg detta, så rusade de tillbaka med andan i halsen och berättade vad de såg.

[14] Då frågade Markus Mig, och sade: ”Herre och Mästare, måste vi här gå och möta dem med en äkta romersk bugning!?”

[15] Jag säger: ”Inte alls! Den vars frälsning manar på till Mig, den kommer även om vi inte går för att möta honom! Cyrenius är emellertid stark i anden och behöver inte att man går och möter honom. Endast där en som är svag till själ och kropp har slagit in på en väg mot oss, behöver vi gå för att möta honom, så att han inte tröttnar halvvägs och förblir liggande och förgås!”

26. Markus välkomnar och hälsar på Cyrenius

[1] Vi hade knappt slutat tala förrän vi hörde ett stort antal röster från krönet. Det var Cyrenius med hela sitt följe, och bredvid Cyrenius och klädd i fin romersk dräkt red pojken Josoe på en liten packåsna, uppväckt från döden av Mig i Jairus nya krypta i Nasaret.

[2] När Cyrenius nådde fram till den tämligen vidsträckta platsen framför hyddan, frågade han de bägge sönerna huruvida detta var krigaren Markus bostad.

[3] Och sönerna bugade sig djupt, och sade: ”Ja, upphöjde herre och befälhavare!”

[4] Markus går samtidigt fram till Cyrenius i en äkta romersk bugning, och säger: ”Upphöjde herre och befälhavare, ingenting i hela världen kunde ha hindrat mig från att på stället hörsamma din högst nådefulla kallelse. Men jag härbärgerar en Gäst och flera av Hans lärjungar och följeslagare, en som ofelbart måste vara en Gud, eftersom Han åstadkommer saker genom Sin blotta vilja, som ingen dödlig ännu har utfört på denna jord. Och se, denne Gäst från himlen kunde jag omöjligen lämna, i synnerhet inte som Han har överhopat mig med välgärningar till den mån att min hydda inte längre är fattig utan mycket rik, ty Jag äger nu nästan femtio skinn av det bästa vin, och mina fem största fisktankar är fulla av den ädlaste och bästa fisk! Likaledes är mitt skafferi fullproppat med olika sorter av den bästa mat, och salt och ved har jag mer än tillräckligt av för resten av mitt liv! Vad mer skulle jag gamle man vilja ha? Men inte bara jag utan även mina åtta barn är sörjda för på det bästa sätt, ty idag har jag redan fått in fyra hundra silvermynt, vilket i mitt fall betyder att jag har mycket pengar, och jag kommer säkert att få in flera hundra mynt till från samma källa, från vilken jag ärligt och redligt fick loss de fyra hundra idag.”

[5] Cyrenius säger: ”Det är verkligen mycket bra, och det gläder säkert mig mer än dig att få träffa dig, en av mina äldsta vapenbröder, under så lyckosamma omständigheter. Men ta mig nu till din mirakelgäst! Det var huvudsakligen på grund av Honom som jag kom från staden, ty efter budbärarens vittnesbörd, så förmodar jag att Han är den gudomlige Jesus från Nasaret, som jag aldrig kommer att kunna tacka nog för de oändligt stora välgärningar som Han har gjort mig andligen och kroppsligen. För mig därför genast till Honom!”

[6] Cyrenius hade ännu inte upptäckt Mig eftersom Jag fortfarande satt vid bordet med lärjungarna, under kastanjeträdet tjocka skugga, vars täta och lövfyllda grenar på vissa ställen hängde ner till marken. Markus ledde genast Cyrenius och pojken Josoe till Mig under kastanjeträdet.

[7] När han fick syn på Mig, kom det genast glädjetårar ur Cyrenius ögon, och han sade: ”Ja, det är Du, precis som jag trodde! Åh, så oändligt lycklig och salig jag nu är igen av den obeskrivliga nåden från himlen, att efter så många förflutna dagar få se Dig igen, Du som ensam är mitt allt, att prata och genom Din muns andedräkt på nytt bli välsignad och bli upplivad för evigt! Åh Herre, min över allt trofaste och i sanning älskade Jesus, Du evige Herre över hela jorden och alla himlar! Vilken stor skuld jag har till Dig, och det först och främst för varje minut i livet, och för det andra för den enorma välgärning som kom mig till del i Kis genom Din outgrundliga visdom, så att jag fick tillbaka de rånade skattepengarna! Åh Herre, hur ofta tänker jag inte varje dag på den förskräckliga förlägenhet som Du med Din visdom räddade mig från i Kis! Och då kommer alltid tacksamhetstårar ur mina ögon så att jag måste tillbe Dig gråtande!”

[8] Jag säger: ”Min vän och broder, kom och sitt vid Min högra sida, och låt ditt följe slå sig ner där borta, under fikonträdet! Lunch kommer att serveras inom kort, som jag i förväg hade beställt för dig och hela ditt följe, ty jag vet att ni ännu har haft väldigt lite att styrka er med idag. – Men hur går det för Min Josoe, och hur kommer han överens med ängeln som besöker honom då och då?”

27. Ängelns sätt att lära ut

[1] Här stiger pojken Josoe, som nu redan ser mycket starkare ut, fram till Mig och säger: ”Herre och allt livs liv, jag är helt frisk, och jag tycker fortfarande mycket om maten och drycken, men jag är inte alltför nöjd med ängeln, som besöker mig från Sykar en stund var tredje dag, eftersom han alltid har något att invända mot allting jag säger till honom! Jag skulle visserligen vilja bli undervisad i allt som är gott, sant och användbart, men om någon säger till mig idag: ’Ett päron och ett annat päron är två päron!’ men inte låter det gälla vid nästa tillfälle då jag tar honom på orden, och nästa gång försöker han inbilla mig att ett päron och ytterligare ett päron också skulle vara tre, fyra, fem eller till och med ett oändligt antal päron, och att ett och ett inte bara är två utan varje tänkbart antal och då blir jag alltid lite irriterad och kommer ihop mig med min andlige lärare och handledare. För vid hans nästa besök, så räknas ingenting som så sent som vid det förra mötet presenterades till mig som den säkraste sanning. Kort sagt, ibland kommer han med saker som får varje hår på min kropp att resa sig! Därför skulle jag vilja be Dig, Herre över alla himlar och världar, att säga åt min andlige rådgivare från Sykar att han skall gå mer förnuftigt tillväga med mig, annars kan han i framtiden bespara mig sina besök!”

[2] Jag säger: ”Ah, Min käre Josoe, stå bara ut med honom! Han för dig in i den rätta visdomen från himlen, ty andarnas beräkningar ser helt annorlunda ut jämfört med dem i denna värld! Om Jag skulle tala till dig på himlens vis, så skulle du inte förstå någonting, men som en människa av kött och blod så talar Jag nu Själv bara med människor om andliga ting på denna jords vis, och se, människor blir irriterade på Mig eftersom de inte förstår Mig, och många vill heller inte förstå! Din tillfällige andlige lärare undervisar dig på ett korrekt sätt, men du kommer först att börja greppa hans lära mer levande på äldre dar, och fullt ut på den andra sidan, där din rena själ inte kommer att grumlas av ditt kött! – Har du förstått Mig?”

[3] Josoe säger: ”Åh ja, oändlighetens Herre, Dig har jag lättare att förstå än min andlige lärare! Men när densamme säger till mig att i grund och botten så är vrede och kärlek ett och detsamma, så blir allting uppochner för mig, och även när han säger att djupast sätt, så är himlen och helvetet samma sak! Låt den som vill greppa detta, men för mig är detta den största motsägelse av alla!”

[4] Jag säger: ”Även där har ängeln rätt, så är det! Jag skall ge dig ett litet exempel på det, och då kommer du säkert att se saken lite klarare, så lyssna på Mig!

[5] Se på solen! När den på vissa vinterdagar känns väldigt angenäm och milt varm, hur mycket ljusets strålar då vederkvicker dig. Men om i de sandiga öknarna i Afrika dess glödande strålar rent av börjar smälta den vita sanden, och du skulle börja färdas i ett sådant solsken, så skulle det bli ditt helvete! – Förstår du detta?”

[6] Josoe säger: ”Åh ja!”

[7] Jag fortsätter: ”Bra, lyssna vidare! Efter en varm dag, så är natten säkerligen den utmattade mänsklighetens största vän och välgörare. Men låt välgöraren stanna kvar i trettio dagar, så kommer alla människor att förbanna och fördöma den! Ty en sådan ihållande natt skulle få hela jorden att stelna av köld, så att inget organiskt liv till slut skulle kunna bestå! Se, även där skulle mänsklighetens största välgörare igen bli ert största helvete!

[8] Om du går på vandring en varm dag och du börjar plågas av törst, och du då kommer till en ren och rik vattenkälla, så himmelskt en klunk av den rena källan vederkvicker dig! Men längre ner i dalen har samma vatten samlats till en vid och djup sjö. Om du trillar i, så kommer du oundvikligen att dö! Se igen: just det vatten som så himmelskt hade vederkvickt dig uppe på bergsstigen, kommer att döda dig i den djupa sjön, och bli ditt timliga helvete!

[9] Vidare, du tycker om att dricka en enstaka liten bägare med gott vin, men om du dricker ett helt fullt skinn på en gång så kommer vinet att döda dig, och igen bli ditt helvete!

[10] Du går gärna uppför ett högt berg, och de vidsträckta vyerna vederkvicker ditt hjärta. Men låt ett berg falla över dig så kommer det att döda dig och än en gång bli ditt helvete!

[11] Vinden som milt kyler din panna en varm dag, så mycket den vederkvicker hela ditt sinne! Men om vi låter den bli till en storm som börjar rycka upp träden med rötterna, kommer den då fortfarande att vederkvicka dig? Verkligen inte! Ty du kommer att ta till flykten och leta efter en plats där stormen inte kan tränga in. Och på det sättet kommer den tidigare vederkvickande vinden igen att bli ditt helvete!

[12] Därför ges varje människa ett visst mått i allting, enligt sin styrka, visdom och beskaffenhet. Om hon förblir inom detta, så är hon i den rätta ordningen inom vilken Gud har placerat henne, och allting som omgärdar henne, är ’himmel’ för henne. Men om hon överträder denna ordning, i vad som helst, och lägger en värld på sina svaga axlar, så kommer den att krossa henne och bli ett ’helvete’ för henne!

[13] Och sålunda är ett rätt mått i allting en ’himmel’, både för människor och för andar. Men alltför mycket av samma saker är därför ett fullständigt ’helvete’ för såväl människor som andar! Förstår du detta nu?”

[14] Josoe säger: ”Ja, nu förstår jag det naturligtvis väl, och det gör mig överlycklig! Men varför klargör inte min andlige lärare sin lära, så att jag skulle förstå den på det sättet?”

[15] Jag säger: ”Det finns en vis anledning även till detta! Om din andlige lärare skulle göra allting lika klart som det, så skulle du aldrig komma fram till något självständigt tänkande och slutligen kunna bestämma själv. Men på det sättet får han dig att tänka och besluta själv, och se, det är den rätta himmelska sättet att undervisa på! När det blir nödvändigt och du har nått rätt mognad, så kommer din andlige vägvisare även lägga till solklara bilder för varje lära, men först måste du bli andligt aktiv, annars kunde du omöjligen greppa den himmelska visdomens djupare sanningar!”

[16] Josoe säger: ”Ja, Herre, nu förstår jag helt hur det förhåller sig med min andliga lärare från Sykar, och nu kommer en stor kärlek till honom över mig!”

[17] Jag säger: ”Och denna kärlek kommer att förse dig med exempel! Men nu kommer det något för kroppen; Markus fru, söner och döttrar kommer med ett lass med mat och dryck! Ät nu så mycket ni behöver och styrk er själva, tills ni varken är hungriga eller törstiga, ty ingen skall någonsin hungra eller törsta i Min närhet, och alla bör vara helt mättade, fysiskt och andligt!”

[18] Cyrenius och pojken Josoe är bägge redan riktigt hungriga och törstiga, och hugger därför ivrigt in. Inte heller väntar följet på att bli tillfrågat, utan följer friskt Cyrenius exempel.

28. Cyrenius gåva till Markus

[1] När måltiden nästan var uppäten kallar Cyrenius till sig Markus och hans fru, och tackar den förre för den goda måltiden och hans oförändrade gästfrihet, och prisar kvinnan för hennes kulinariska färdigheter, ty han hade aldrig ätit så utsökt tillagade rätter, särskilt fisken, som var mest det välsmakande av allt.

[2] Efter detta beröm, säger emellertid Cyrenius till Markus: ”Du, min gamle vapenbroder, gå bort till den vita mulan! På dess rygg bär den något för dig och din familj. Du har varit utan tillräckligt länge, och var tvungen att kämpa mot alla slags önskningar och umbäranden, och detta föga avundsvärda tillstånd skall nu rättas till en gång för alla! I de bägge säckarna kommer du att hitta tillräckligt med guld och silver för att lätt bygga dig själv ett hus och köpa en åker och en äng som hör till det nya huset, så att du och din familj kommer att kunna försörja er väl på jordbruk! Vad säckarna därutöver innehåller, behåll det för sämre tider. Ty så länge som vi lever på denna jord enligt Herrens vilja, så får vi inte helt sakna medel att kunna leva!

[3] Så länge som vi inte är några gudar, så måste vi förtjäna vårt bröd i vårt anletes svett – på ett eller annat sätt. Var och en har emellertid tillräckligt att göra för att inte låta sina händer vara sysslolösa. Men den som likt dig själv redan har arbetat träget kan ta det lite lugn på gamla dar. Gå därför att ta denna lilla gåva i besittning, och må Herren välsigna den för dig!”

[4] Markus tackar Cyrenius under tårar – och jämte Cyrenius huvudsakligen Mig Själv, ty han sade att även om gåvan kom från Cyrenius, så är han mer än fullt övertygad om att Jag är orsaken till allting. Därför tackade han Mig för allt!

[5] Men Jag sade: ”Tag förvisso vad som har givits dig, och använd det, men lägg inget värde vid det! Ty oavsett omfattningen av varje jordisk gåva, så är dock ingen så enorm som människans jordiska liv. Idag är du fortfarande mästare över dina skatter, men i morgon avkrävs du din själ! Vad kan du då ge för att rädda din själ från evig död?

[6] Låt därför alla först söka Guds rike, så skall allt annat läggas till honom vid behov!

[7] Men det som ni får, använd det inte för att samla på hög, utan använd det klokt och vist för ert eget och andras bästa. Du kommer att finna många verkligt fattiga, vars nöd borde blåsa nytt liv i ditt hjärta, ty för dig har nu givits medlen att mildra en sådan nöd, andligt och fysiskt, och att göra den arme broderns hjärta lyckligt!

[8] Se, varje glatt hjärta som du har vederkvickt i Mitt namn, kommer en gång att bli en ny himmel för dig som är full av omåttlig salighet, och kommer redan på denna jord att ge dig en vederkvickelse som ingen annan jordisk rikedom kan ge dig, och kommer att föda den sanna friden inom dig, en frid som världen inte känner! Gå därför att ta allt i besittning!”

[9] Och den gamle mannen gick med sina två söner, tog de stora och välfyllda säckarna och lade dem i tryggt förvar. När han åter visade sig, så tackade han Mig ännu en gång för allt och frågade Mig vad som behövde göras under eftermiddagen.             

[10] Jag säger: ”Gör redo dina båtar, så skall vi ta en tur på sjön, ty det är så vackert och vindstilla idag! Du kan också kasta det stora nätet i sjön idag igen för en andra välsignad fångst!”

[11] Markus beordrar därpå genast sina söner och fyra äldsta döttrar att se till så att båtarna såväl som det stora nätet är i ordning och även att undersöka huruvida den stora, inhägnade fisktanken är i gott skick, och om den har något hål, så bör den lagas med sly och stenar så fort som möjligt.

[12] Sönerna säger: ”Fader, detta gjorde vi för fyra dagar sedan, och därför borde den vara i det bästa skick, eftersom ingen storm har rasat sedan dess, men vi skall ändå kontrollera den för att vara helt säkra.” – Därefter gick sönerna iväg och återvände snart med den goda nyheten att allt var i det bästa och mest användbara skick.

[13] Jag säger: ”Så låt oss gå ut och stiga ombord på de små båtarna, som var och en kan hysa tolv personer utan risk!” Därpå steg alla upp och följde Mig.

29. Sällskapet på väg ut på sjön

[1] När vi nådde stranden, sköt sönerna genast ut den största båten framför oss, som vi omedelbart steg ombord på, och vi slog oss ner på de förberedda bänkarna. De bägge sönerna fattade tag i årorna, och fick vår båt att lämna stranden tämligen snabbt. I Min båt fanns förutom Mig, Cyrenius, pojken Josoe, den gamle Markus och Petrus, Johannes och Jakob. Alla de övriga lärjungarna, tillsammans med Cyrenius hela följe, följde efter oss i de övriga båtarna. Det stora nätet fanns också i vår båt, lämpligt hopvikt.

[2] Ungefär fem ’Feldweg’ (1 Feldweg=190 meter, övers. anm.) från stranden, frågade Markus och sade: ”Herre, säg åt oss var vi skall kasta nätet!”

[3] Say I: “in due course I shall do so, but not here or now! We have been upon the water hardly a half hour and shall not disturb its quiet, or awaken its spirits, who could in the end tease us; but shall cast the net out towards evening (west) and nearer to the safety of shore. But for now we shall just rest with the quiet Sea. But if anyone has a question for Me, let him ask.”

[3] Jag säger: ”När tiden är inne skall Jag göra det, men inte här och nu! Vi har knappt varit ute på vattnet en halvtimme och skall inte störa dess lugn, eller väcka dess andar, som till slut kunde retas med oss, utan skall kasta nätet framemot kvällen (väst) och närmare den säkra stranden. Men nu vill vi inte göra något annat än att vila oss med stillheten från sjön. Men om någon vill veta något, så står det honom fritt att fråga Mig. 

[4] Cyrenius säger: ”Det som slår mig med Markus hushåll är att hans döttrar verkar lika starka vid årorna som dessa två, man kunde säga gigantiskt starka, söner! Du, Markus, brukade vara lite av en atlet, men dina söner har vida överträffat dig!”

[5] Markus säger: ”Jovisst, men även idag verkar deras styrka något utöver det vanliga, för deras åror spelar så kraftfullt och flitigt att båten glider över vattenytan som vore den driven av en storm. Sannerligen, om man förflyttar sig så här så kunde man på en halv dag nå så långt som till Kis eller till och med Sibara, vilket man normalt skulle behöva två dagar till! På det här sättet kunde man komma till Gennesaret på två timmar och till Jesaira på fyra.

[6] Om mina gamla ögon inte bedrar mig, så ser jag redan det höga berg som på vår vänstra sida döljer staden Gennesaret. Det ser fortfarande väldigt mörkblått ut, och därför avlägset, men det betyder ingenting. Varje aldrig så mörkblått avstånd måste lämna rum för en sådan hastighet! Jag kan emellertid inte nog beundra mina bägge söners uthålliga styrka! Där är säkert Du, åh Herre, redan inblandad med Din allsmäktiga heliga vilja?”

[7] Jag säger: ”Nå, Min käre vän Markus, Jag måste vara inblandad på oändligt olika sätt med Min avsikt och vilja, varhelst det finns något som blir, något som är och något som består, från det största till det minsta, annars så skulle den oändliga rymden snart vara tom på varelser, och sålunda kunde Min vilja mycket väl vara verksam i dina söner.”

[8] De tre lärjungarna ombord säger sinsemellan: ”Detta är verkligen besynnerligt med vår Herre och Mästare! Vid vissa tillfällen talar Han som den ende Herren över himmel och jord, och handlar sålunda. Men då och då är Han fullständigt mänsklig igen och ger ingen fingervisning om Sin gudomlighet! Allt Han säger och gör är naturligtvis obegripligt vist, men att Han med all Sin gudomliga kraft och visdom inom en inte alltför avlägsen framtid till och med kommer att tillåta Sig Själv att bli illa tilltygad till döds av fariséerna i Jerusalem, det är något som man inte på något sätt kan kalla vist! Ty när allt kommer omkring, vad vinner mänskligheten på en sådan misshandel? Till slut kommer den att bli förvirrad, och säga: Skåda den Mäktiges lott, att han slutligen ändå blir ett offer för de ännu mäktigare! Han som uppväcker de döda och förflyttar berg, säkerligen borde han kunna förinta tempel-kullen med ett ord!?

[9] På Noas tid, var hela mänskligheten förutom Noa och hans lilla familj tvungen att gå under, men ändå var mänskligheten då långt mindre ond än vad den i allmänhet är idag. Och eftersom mänskligheten nu är så ond, att den svårligen kunde vara ännu ondare, så vill Han tillåta Sig Själv att bli misshandlad, snarare än att tukta dem ännu strängare än på Sodoms och Noas dagar! Kort sagt, vissa gärningar från Hans gudomliga sida är långt mycket mera obegripliga än något som någonsin har funnits!”

30. Herren och Simon Judas

[1] Johannes, som precis hade lyssnat uppmärksamt på Simon Judas, säger: ”Genom att titta på denna fråga med rent världsliga sinnen, så kan Jag inte säga emot dig. Men för hjärtats syn har allting ett helt annat utseende! Ty den gudomliga visdomen kommer naturligtvis aldrig att ens foga sig efter den visaste personen!

[2] Vet du varför det på denna jord finns så oräkneligt många växter och buskar som inte bär någon frukt? Och om de bär sådana, så är de enligt vår förståelse värdelösa, och ingen vet vad de är bra för! En liknande mångfald kan upptäckas bland djuren. Från den minsta bladlus till Leviatan som härskar i haven, säg, varför är det så få tamdjur? Vilket syfte kan de vilda, rasande djuren ha? Till vilken nytta är björnar, lejon, tigrar och hyenor för mänskligheten och många djur till som ännu är okända för oss? Vem, min gode vän, kan berätta varför det finns en sådan mångfald av djur? Varför de många stjärnorna på himlen? Varför ger inte månen alltid ljus på natten? Varför förändras dess ljus? Vad är den egentligen där för? Se, allt detta och ännu många tusentals saker till förstår vi inte, och det verkar för vår förståelse som dårskap, om vi tänker på det kritiskt! Men för Gud finns det förvisso ett väldigt klokt skäl till allt detta, och när vi nu har fått den extraordinära möjligheten att få se Herren verka inför oss, så borde vi inte vara förvånade över att vi inte kan förstå allt som Han gör och fortfarande kommer att göra i framtiden, ty Han kommer i och för Sig Själv uppenbarligen att ha det visaste skälet till allt. Håller du inte med mig?”

[3] Simon Judas säger: ”Jovisst, jovisst, du har helt rätt, och man kan inte invända mot det! Men det är fortfarande lite sant, att för den tänkande människan så verkar vissa av Guds arrangemang vara som att någon på allvar vill göra gällande att två fiskar och två fiskar igen tillsammans blir sju fiskar!”

[4] Jag säger: ”Ja, ja, Simon, så verkar det, men vad som för det mänskliga förståndet verkar omöjligt, kan fortfarande vara möjligt för Gud! Ta det lilla nätet vid dina fötter och kasta ut det i sjön! (Simon gör detta.) Dra nu in det och säg hur många fiskar som finns i det!”

[5] Simon säger: ”Herre, exakt fyra stycken!”

[6] Jag säger: ”Se efter och räkna dem, ty de är sju stycken!”

[7] Simon tittar och räknar och hittar nu exakt sju fiskar i nästet. Han blir mycket förvånad över detta och säger: ”Ja, ja, för Gud är allt möjligt!”

[8] Och Jag säger till honom: ”Därför, pladdra inte om onödiga saker i framtiden, det är bättre att hålla tyst än att pladdra om tomma och onyttiga saker! Förstå detta, annars är du inte bättre än en blind farisé!”

[9] Simon Judas säger: ”Herre, Du vet hur mycket jag älskar Dig, och ändå tillrättavisar Du mig nu på ett tämligen bitande sätt om något som jag sade för mig själv, så att jag nu knappt någonsin vågar fråga Dig om någonting igen!  Jag accepterar allt från Dig med den största kärlek och tålamod, men jag kan inte värja mig från en inre liten sorg, eftersom just jag har blivit det olyckliga målet för Din skärpa!” Sedan vänder han sig mot sjön och stirrar på den med en något vemodig blick.

[10] Men Johannes går till honom och säger: ”Se, broder, du känner dig nu något tung till mods på grund av den milda tillrättavisningen från Herren. Men se, Herrens kärlek och visdom vet bäst varför detta gjordes mot dig, och om du skådar väldigt djupt in i ditt eget hjärta, så skulle du snart väldigt lätt finna skälet därtill!”

[11] Simon säger: ”Nå, vad skulle det vara? Berätta!”

[12] Johannes säger: ”Se, min bror, vad beträffar urskiljning, och den levande, mest orubbliga tron, så är du uppenbarligen den starkaste av oss och enligt Herrens vittnesbörd en verklig klippa. På samma gång har du emellertid stunder, då en slags arrogans kommer över dig, och se, en sådan arrogans är ganska nära besläktad med det man kallar högmod! Och det är detta som Herren vill befria dig från genom att några förödmjukelser kommer din väg! Jag har redan märkt detta vid några tidigare tillfällen och skulle ha berättat det för dig av broderlig kärlek, men det rätta tillfället till det ville aldrig infinna sig. Eftersom en sådan möjlighet nu har dykt upp, så tänkte jag på det och berättade för dig om det, eftersom jag länge har känt det så levande inom mig. Du accepterar det säkert i den goda, kärleksfulla anda i vilken jag har berättat detta för dig och inte blir arg på mig!?”

[13] Simon Judas säger: ”Ja, ja, även i detta har du fullständigt rätt. Men jag förstår inte varför Han inte åtminstone drar vår uppmärksamhet till det, för Han är inte tystlåten i övrigt! Det skulle då vara mycket lättare att styra om till det som är fullständigt rätt enligt Hans rent gudomliga sinne!”

[14] Johannes säger: ”Han kunde göra det, men Han gör det likväl inte och se, det måste finnas en god anledning även till detta!”

[15] Det verkar mig som att Han vill att varje människa först måste hitta sig själv fullständigt, innan Herren till slut lägger Sin hand som fullbordar allt liv på honom och tar Sin boning i denna människas hjärta.

[16] Av detta för mig fullt sanna skäl, så berättar inte Herren för någon om hans misstag i livet direkt, utan endast indirekt genom vissa chockande upplevelser, genom vilka Han tvingar själen att ta en närmare titt på sig själv, för att i Hans ljus känna igen sina misstag, att förvisa dem från sig själv och sedan helt gå in i Herrens ordning. Detta, broder, är min ödmjuka åsikt, och jag tror helt och hållet på att så är fallet. Vad tror du om det?”

[17] Simon säger, något eftertänksam: ”Ja, det borde du ha helt rätt i, ty bland oss alla så känner du i sanning igen Herrens sinne djupast och skarpast! Ditt ord bör därför bli väldigt avgörande för mig!”

[18] I detta läge vänder sig Simon till Mig och gör en tacksam min för att Jag genom broder Johannes hade låtit uppenbara dessa saker för hans hjärta. Jag låter emellertid Simon förstå att han nu borde bistå Markus söner med att kasta i det stora nätet i sjön i enlighet med hans stora kunskap inom detta område.

[19] Och Simon gör detta med den största glädje i världen, ty en kärleksfull blick från Mig betyder mer för Simon än hela världen, och det borde vara samma sak för alla människor som verkligen vill följa Mig och därmed vill nå det sanna eviga livet.

31. En militärfarkost närmar sig. Den stora fångsten

[1] Men medan Markus söner sysselsatte sig med att kasta ut det stora nätet, med hjälp av Simon och flera lärjungar ombord, så rodde en stor farkost rakt emot oss från Gennesaret-hållet. Den fortsatte att närma sig, och när den bara var några famnar ifrån oss, så upptäckte Markus söner att detta var en romersk militärfarkost med flera soldater ombord.

[2] Cyrenius säger: ”På grund av min ställning i världen så skulle det vara något olustigt om mina soldater skulle träffa på mig i denna något opassande båt för en överståthållare! Om man bara kunde försöka undvika dem litet!”

[3] Jag säger: ”Frukta du det som fruktas bör, men här har du sannerligen inget att frukta! Ty se, när solen står högt på himlen, så verkar den mindre än när den svävar nära horisonten. Och när den står som högst, kan ingen se på den, eftersom detta skadar ögat, men vid horisonten, så tycker alla om att titta på den annalkande eller avlägsnande dagens moder med det lyckligaste sinne.

[4] Även om denna båt vore aldrig så underbart utsmyckad, så skulle det inte bidra till att öka din värdighet, ty vad du är kommer att vara detsamma vare sig du står på toppen av berget Ararat eller en mullvadshög, men den sanna aktningen, parad med kärlek, kommer du endast att åtnjuta där människor lättast kan komma till dig! Och Jag säger dig vidare, att just detta möte kommer att vara till stor nytta för dig, vilket du snart kommer att bli varse!”

[5] Cyrenius är nu full av spänd uppmärksamhet över dessa Mina ord, om vad denna romerska militärfarkost kan medföra. Men på grund av att den hålls tillbaka från att möta oss av en motvind, så föreslår Cyrenius om det inte vore tillrådligt att styra mot den romerska farkosten.

[6] Men Jag säger: ”Inte alls, ty vi kommer tids nog att möta upp med dem, och då kommer du under alla omständigheter att få reda på allt det som rör dig. Men låt oss nu bara se på fångsten!”

[7] När Cyrenius hörde detta, nöjde han sig och såg förnöjsamt på när fiskarna sträckte ut det stora nätet i sjön, och det började snart att fyllas med stora fiskar i en sådan utsträckning att man tvingades styra mot stranden. När vi nådde stranden efter ungefär en halvtimme, precis vid den plats där den stora fiskdammen i sjön var inhägnad, halades det stora nätet in till den stora inhägnade dammen från alla sidor, och i det fanns ett sådant överflöd av de största och mest värdefulla fiskar, så att Mina lärjungar, Markus och alla barnen och även Cyrenius tjänare var upptagna i ungefär en och en halv timme med att flytta all den fångade fisken till den inhägnade dammen.

[8] Och när fisken var i dammen så vimlade det av den stora mängden fisk, ty de var nära sju tusen i antal, och dammen kunde inte ha rymt tusen till. Markus var så glad över detta att han knappt kunde behärska sig. Ur hans mun kom tacksägelse efter tacksägelse.

[9] Men Jag sade till honom: ”Min vän, nu är du tacksam för den tjänst som Jag har förlänat dig, men idag kommer du att ta emot ännu en gåva, när de romerska soldaternas farkost har lagt till här! Men den gåvan kommer inte bestå av fisk eller guld eller silver, utan enbart av Mina ord, vilka kommer att bana väg till evigt liv för dig.  Tag därefter dessa i akt, tillsammans med hela ditt hushåll, så kommer din själ att bli upplyst och klar, för denna tid och för evighet! Har du förstått Mig väl?”

[10] Markus säger: ”Ja, Herre! Mitt hjärta säger mig: gamle, rostige krigare, idag kommer ditt liv att befrias från den gamla rosten. Ditt öra kommer att höra en röst från Jehovas himlar, och din själ kommer att känna att din eviga frälsning är väldigt nära! Och sålunda hoppas jag fortfarande på att få uppleva något högst mirakulöst idag.”

32. De nya gästerna

[1] Markus söner hade knappt hängt upp nätet att torka på de pålar som var ditsatta på stranden för detta syfte, förrän den stora romerska farkosten hade kommit så nära stranden att man kunde tala med sjömännen, som då begärde att Markus söner skulle komma till farkosten med en liten båt och föra med resenärerna till stranden, eftersom deras båt gick för djupt för att kunna närma sig den. Sönerna gjorde så, och Mina lärjungar var inte lite förvånade när de bland de romerska soldaterna och andra icke militära personer, även märkte centurion Julius och slutligen även Ebal tillsammans med Jara. 

[2] Med på skeppet fanns emellertid också fem tillfångatagna, våldsamma stråtrövare, som utförde sina illdåd vid bergspassen mellan Judéen och Samarien och redan hade begått många mord. De var klädda som rabbis och såg annars mycket vänliga ut, men ändå bodde det en hel legion av de värsta djävlar i deras hjärtan, som tvingade dessa fem rånare att råna vandrare på det mest brutala sätt, och efteråt hänsynslöst mörda dem för att undgå att bli upptäckta. Dessa rån var emellertid i hemlighet godkända av fariséerna, eftersom de på många ställen omöjliggjorde möten mellan de avfallna samariterna och judarna. Men romarna visste om detta, och var därför desto mer fientliga mot sådana rånare. Och det gick då förskräckligt illa för sådana rånare, ty de mest smärtsamma dödsstraff tillämpades alltid på dem.

[3] Förutom de fem nämnda huvud-rånarna fanns det flera politiska fångar, som också hade utgått från templet, som i hemlighet hade spridit propaganda mot romarna överallt. Men hela transporten var på väg till Sidon.

[4] Men Jag gömde Mig lite så att inte Ebal, Julius och Jara omedelbart skulle upptäcka Mig, och befallde också tjänarna och Cyrenius att inte genast röja Mig, ty det fanns även flera fariséer på skeppet som i hemlighet hade skickats från Jerusalem för Min skull, även om de med sina munnar uppgav ett annat skäl inför världen.

[5] Cyrenius välkomnade Julius högst hjärtligt, vilket centurionen fann mycket angenämt, ty för det första hade han inte väntat sig att stöta på den högste statschefen i Asien här, och för det andra, eftersom Cyrenius sätt mot sina underlydande vanligtvis var väldigt återhållet, ehuru i högsta grad rättvist.

[6] Cyrenius överlade genast med Julius om brottslingarna, och huruvida Julius redan hade fällt någon dom över dem. Ty med romarna såg det obönhörligen illa ut för en som redan har fått sin dom, endast kejsaren kunde återkalla den. Men Julius hade inte fällt någon dom och han avsåg att låta överståthållaren göra det i Sidon. Han bad därför Cyrenius att göra så med de fem rånmördarna och de åtskilliga politiska fångarna, efter att brottslingarna hade erkänt sina onda gärningar.

[7] Cyrenius säger till Julius: ”Det var mycket bra och vist gjort av dig att inte ha dömt dessa onda! Men jag skall inte skynda mig att döma dem heller, ty det finns en som är ännu Större och Mäktigare i vår närhet, och vi skall låta denne Ende döma i detta fall. Låt därför förbrytarnas vaktas noga tills denne Mäktigaste och Visaste kommer!”

[8] Julius säger: ”Upphöjde befälhavare över Asien! Kanske kejsaren befinner sig på asiatisk jord?”

[9] Cyrenius säger: ”Nej, käre Julius, utan En som i sanning har herraväldet över alla riken på jorden, och därför också över Augustus krönte son, min broder! Zeus själv med all Sin gudomliga makt har kommit till oss dödliga från himlen, Hans ord är handling och Hans vilja är en utförd gärning!”

[10] Cyrenius talade emellertid sålunda på det romerska språket till Julius för att inte röja Mig, och eftersom han inte visste att Julius redan kände Mig.

[11] Julius sade därför: ”Högst upphöjde befälhavare, vi lever nu i en tid av mirakel efter mirakel, och gudarna måste ha stort välbehag i oss dödliga, ty för några dagar sedan hade även jag det mest besynnerliga tillfälle i världen, att få lära känna en människa som inte saknade någonting som Zeus har, utom möjligen några tusen blixtar i Sin hand! Ett år skulle vara alldeles för kort tid för att berätta för dig vad denne person som uppenbarligen var Zeus utförde hos mig i Gennesaret och mestadels i den ärlige värdshusvärden Ebals hus!”

[12] Cyrenius blev mycket förvånad över det, och var något förlägen över vad han nu skulle säga till Julius, eller fråga honom. Ty han insåg genast att historien handlade om Mig, men han ville inte rubba Julius tro. Detsamma var emellertid även fallet med Julius, ty även han hade genast tänkt på det när Cyrenius beskrev den allsmäktige Zeus för honom.

[13] Ingen av dem betraktade den andre som en omvänd romare, och så hände det, att de bägge retades med varandra tills Jag senare Själv kom fram, och löste deras ömsesidiga tvivel, vilket Jag dock hade skjutit upp en hel timme.

33. Om änglarnas och den världsliga metoden att lära ut

[1] Även Ebal och Jara bekräftade Julius utsaga och sade att de företog sin resa till Sidon just på grund av denne ovanlige mirakelman, för att om möjligt fortfarande träffa Honom en gång till, då döttrarnas längtan efter Honom var alltför stor. Cyrenius förundrade sig över hur den unga flickan, som knappt kunde vara tretton eller fjorton vårar, kunde vara så förälskad, särskilt som han (Cyrenius) samtidigt märkte att en ytterst älskvärd och vacker yngling alltid gick vid hennes sida. Det var därför ännu mer förvånande att denna vackra, späda lilla flicka, med en så ytterst vacker yngling vid din sida, kunde bli så dödligt kär i en man som redan ser gammal ut, som den mänsklige Zeus sägs vara.

[2] Den som har lärt känna Jara från de tidigare händelserna i Gennesaret vet att hon inte lätt backar ur en dispyt, och så sade hon också till Cyrenius: ”Upphöjde herre och ståthållare! Hur kan du nu förneka Honom inför oss och räkna honom bland de döda gudarna i Rom, på grund av någon värdelös politisk anledning, Han vars gudomliga ljus och nåd strålar ut överallt från alla dina delar!?”

[3] Se, Jag känner Hans närhet, och det gör du också, och ändå skulle du på sätt och vis förneka Honom. Se, detta är inte särskilt lovvärt av dig, inte heller är det särskilt lovvärt av Julius att han på sätt och vis skulle förråda Den, som är Heligast och mest Rättfärdig inför dig, åh upphöjde herre!

[4] Dessutom är det inte alls lovvärt av dig att anklaga mig för en tarvlig förälskelse, för jag älskar bara Honom som min skapare, som varje människa borde göra, som min Gud och Herre, och tillber Honom i mitt hjärta så rent som en dödlig flicka kan göra. Om det är så, på vilket sätt är jag kär i honom på ett plumpt sätt? Här, fråga denne min vägvisare och lärare, han är bättre lämpad än jag att analysera det för dig, ty han besitter mer kraft i allting än alla visa män i världen och alla hjältar i jordens alla riken, med det enda undantaget Han som Jag söker efter här. Så fråga bara den här ynglingen, så kommer du att få det rätta svaret av honom.”

[5] Cyrenius var på väg att fråga ynglingen, men pojken Josoe hindrade honom, och sade i hemlighet till Cyrenius: ”Slå dig inte i lag med den här ynglingen, för han är som den som besöker mig då och då! Ty denna typ kan inte uthärda något orent, och därför inte heller någon dum fråga. Deras ljus och varelse är inget annat än Guds flammande ljus.”

[6] Cyrenius säger till Ebal: ”Är inte detta din dotter, och du är en jude, därför är det förvånansvärt att se hur mycket av den djupaste visdom som bor i henne! Detta kunde hon säkerligen inte ha lärt sig på bara några dagar av Mästarnas Mästare, och ännu mindre från den där unge mannen!? Ty denna slags lärare, ehuru ytterst ovanliga, är vanligtvis inte särskilt framgångsrika med att undervisa oss dödliga människor! Detta vet jag av erfarenhet med min son Josoe som jag för alltid har accepterat som min son även om han inte är avlad av mig. Ibland kommer också en rabbi till honom. Men efter att de har varit tillsammans en stund, så vet man inte vem det i själva verket är som har rätt, ty efter ofta delade meningar, så har de till slut bägge rätt. Hela undervisningen är egentligen inget annat än en kamp om visdom, där bägge parter till slut framträder som vinnare.

[7] Min Josoe är ofta så hetsig mot denne mystiske mästare att han vill få bort honom, men mästaren tillåter inte sig själv att förledas det minsta av det, utan hävdar sitt ofta meningslösa prat, och låter först mot slutet något ljus skina igenom. Och jag förmodar att den stilige rabbinen gör på liknande sätt med din dotter.”

[8] Ebal säger: ”Ja, verkligen, upphöjde herre, precis så är det. För min del kan jag aldrig riktigt räkna ut vem som har rätt till slut. Saken förblir oftast oviss. Det är aldrig tal om något positivt lärande. Den unge anden verkar helt enkelt försöka rucka på sin students föreställningar, och den senare måste då reda upp dessa så gott han kan. Det är aldrig frågan om att hjälpa till, och på det sättet finns det vid slutet alltid ämnen som inte är avgjorda. Om studenten fullständigt vill demolera rabbins invändningar, så måste studenten bemöta honom med så bergfasta motskäl, att rabbinen inte kan röra sig åt vänster eller höger. Detta är då bevis på att studenten har rätt, men utan ovannämnda bergfasta motbevis, så har studenten alltid fel, även om han ställer upp de mest berättigade påståenden. Åh, min Jara har redan haft sin rabbi i en riktig snara, och själv visste han inte hur han skulle kunna hitta rätt, om inte flickan hade visat honom tillrätta, vilket han själv gick med på.

[9] Sannerligen, den himmelska undervisningsmetoden är ofta högst besynnerlig. Här är det studenten som vanligtvis undervisar läraren, och läraren är alltid glad om han har lärt sig något från sin lärjunge. Men saken sker alltid på ett sant himmelskt vänligt vis, och jag tycker alltid om att se på en sådan undervisningsmetod, ty man lär sig mer på en timme än på ett år av en världslig rabbi.

[10] Med för den världslige rabbinen förblir alltid studenten en slav, fysiskt och andligen, ty han kan endast lära sig vad hans fysiskt, och ännu mera så andligen, lytta rabbi själv kan och vet. Vare sig det är falskt eller sant, så kan studenten bara fråga med risk för ett strängt straff! Vad bryr sig en knubbig världslig rabbin om vilka inre andliga anlag och färdigheter hans student har? Där heter det alltid: lilla fågel, ät eller dö! Kort sagt, dagens undervisningsmetod liknar en hjälm som passar alla huvuden, eller en säng i vilken alla människor skall njuta av en behaglig vila! Jätten Goliat skulle verkligen se förvånad ut om han erbjöds en vagga att vila i!

[11] Jag har inte sällan sett barn som redan i sina spädaste år uppvisat en i sanning jättelik ande. Vad kunde inte ha blivit av dem, om de hade uppfostrats och undervisats efter sin förmåga? Men precis som de svagsinta så lärde man dem att fläta korgar, och lät deras ande stanna i växten, så att säga! Och detta anser jag är den största orättvisa! Ty vilken typ av enastående tjänst skulle en sådan utvecklad ande ha kunnat ge mänskligheten! Men till vilken nytta om den stannade i växten? Den flätar korgar och fångar i slutändan fisk och musslor.

[12] Men här ser jag en enorm skillnad mellan undervisningen hos de fåfänga och mestadels dumma världsliga rabbinerna, och å andra sidan de himmelska rabbinerna, som nu är här bland oss på ett högst underbart sätt. Dessa tränar anden i frihet, och hjälper den att komma upp på fötter genom att väcka den med alla slags frågor utifrån individens särdrag, medan de världsliga rabbinerna försöker att undertrycka och döda den! Upphöjde herre över hela Asien, har jag rätt eller inte?”

[13] Cyrenius säger: ”Fullständigt, min värdige värd Ebal! Detta har länge varit min åsikt, men vad har hittills gjorts åt det? Jag erkänner: ingenting alls! Eftersom vi själva saknade den rätta grunden, varifrån skulle då dessa världsliga rabbiner ha fått den? Dessa stackars satar måste till slut undervisa barnen vad de själva har tagit emot av oss, och därför är de blinda ledare för blinda!

[14] Vi har nu förvisso lärt känna den stora, heliga sanningen från den Ende, och kan nu skilja mellan ljus och mörker. Men innan vårt ljus kommer alla människor på denna jord till del, så kommer aldrig så många korgar att flätas av några jättelika andar. Säg mig, vad kommer det till slut att bli av din lilla dotter? Hon är verkligen en jättelik ande, och dessutom lärs hon upp av en himmelsk rabbi. Säg mig till vilket syfte i slutändan? Säkerligen knappast för att bli en hemmafru?”

[15] Ebal säger: ”Upphöjde herre. Se på vår flickskola! Hur förvaltas dessa? Sannerligen, till stor skam för mänskligheten! Och jag tror att detta är skälet: en bra flickskola skulle förvisso vara något att hängivet önska, ty en mor, som en flicka kan växa upp till, är alltid barnens mest förträffliga lärare. Om, som de säger, hennes ande, hjärta och huvud är på rätt ställe, så kommer hennes barn säkerligen inte att bygga sina hus på sjöns sand, och kommer därför knappast att kunna ledas vilse. Men om mödrarna är dummare än maskar, vilket tyvärr ofta är fallet, då kan väldigt lite eller ingenting förväntas av mödrarnas undervisning! Säg mig, upphöjde herre, om jag även har rätt här eller inte!”

34. Om templets rätt till tionden och avgifter

[1] Cyrenius säger: ”Även här har du fullkomligt rätt, och jag skönjer nu en högst vis och ärlig man i dig, och måste upphöja dig till något offentligt ämbete med avsevärd auktoritet.

[2] Ebal säger: ”Det kommer att bli svårt, då jag fortfarande är jude, som är strängt förbjuden av templet att acceptera något ämbete eller titel från Rom!”

[3] Cyrenius säger: ”Nå, hur vore det om jag gör dig till romersk medborgare? Och när du väl är det så kan du acceptera varje tänkbar romersk upphöjdhet, och vi vet hur vi skall tukta templet om det kommer med några invändningar! Så om du vill, skall jag göra dig till romersk medborgare!”

[4] Ebal säger: ”Upphöjde härskare, sannerligen inte för en romersk medborgares höga anseende, utan bara på grund av den frihet som tilldelas varje ärlig romersk medborgare, så accepterar jag ditt erbjudande! I hjärtat kommer jag visserligen att för evigt förbli en ortodox jude, ty man kan inte fly från den mest levande övertygelsen att den sanna judendomen verkligen en gång kom till mänskligheten från himlen och att sann frälsning endast kan sökas och finnas däri. Men för omvärlden kommer jag att vara en romare, som föddes i hjärtat av Rom av en oklanderlig romersk kvinna.”

[5] Cyrenius säger: ”Bra, ur mina händer skall du genast få ett pergament som är giltigt för all tid, inpräntat med alla rättigheter som en romersk medborgare har! Om du sedan visar ett brev till tempeltjänarna, så kommer de säkert att lämna dig fullständigt i fred, och du kommer då att kunna göra mer för mänskligheten än vad som hittills kunde vara fallet. Jag vill ha det så, och så blir det!”

[6] Härefter gav Cyrenius sin hemliga skriftställare ett tecken och denne kom snabbt med brevet. Cyrenius skrev under det och räckte det till Ebal.

[7] Ebal, djupt rörd av överståthållarens godhet, tackar Cyrenius från djupet av sitt hjärta, och säger i slutet av sitt tacktal: ”Sannerligen, en sådan ära hade jag aldrig förväntat mig i närheten av staden Caesarea! Detta brev kommer för min del att användas för mänsklighetens bästa, och ännu mera så eftersom brevet befullmäktigar mig att göra varje ärlig jude till en romersk medborgare, som i sin tur då åtnjuter en romersk medborgares alla rättigheter och privilegier. Sannerligen, vårt område kommer snart att kunna räkna många romerska medborgare, och fariséernas uppbrott från detta distrikt kommer snart att öka som gräset på våren! Åh, detta kommer att bli underbart!”

[8] Markus, som står bredvid honom, säger: ”Min broder, du har helt rätt som är väldigt glad över det, ty det är en stor sak att vara romersk medborgare! Jag har varit det sedan födseln, men jag måste likväl betala tempelprällarna en viss årlig tribut. De tar endast tionde av judar, men av oss romare så har de genom försåtliga medel erhållit rätten till en ytterligare skatt av den kejserliga domstolen, och man måste komma överens med dem för att gå tillbaka från den hårda beskattningen till det gamla tiondet. Tempeltjänarnas rätt till obligatorisk beskattning av romerska medborgare borde utan tvekan tas ifrån dem av Rom. För det första är tributskatten för sträng och för det andra gör den templet för mäktigt, – och bägge är dåliga.

[9] I den nuvarande transporten av fångar till Sidon finns det igen flera uppviglare som helt säkert står i templets sold för sitt arbete. Det är sant att den obligatoriska beskattningen endast tillåts som en särskild börda i vissa kommuner i Kanaan, där det verkar som att den upprätthålls av Rom, men tempeltjänarna nöjer sig inte med det, utan tar till övermått med hjälp av falska dokument vilka de presenterar som nya från Rom, och tvingar de romerska medborgarna att åtminstone acceptera tiondet. Jag var så sent som i morse tvungen att betala dem tionde för fisken, annars skulle de förmodligen ha ställt till med allt tänkbart besvär för mig.

[10] Min åsikt skulle följaktligen vara denna: alla eftergifter från Rom borde så snart som möjligt dras tillbaka, utan undantag, annars kommer Rom snart riskera att få uppror efter uppror i Asien, och innan fyrtio somrar har passerat så kommer Rom att få den obehagliga äran att tvingas återerövra Kanaan och resten av Asien en andra gång, från Alfa till Omega! – Detta är min djupt hållna åsikt, för jag känner mycket väl till hur det förhåller sig med templet, och därför avskyr jag det också djupt.”

[11] Cyrenius säger: ”Även för denna vanskapta yxa kommer ett skaft att hittas! Men när tempeltjänarna vågar börja samla in skatter för att ta ut sina gamla tionden ur dem, så kommer vi att veta hur vi skall skicka iväg ett välgött åskväder mot templet, ty det är återigen en egenmäktig handling från templets sida, som skulle få digra konsekvenser för Rom.

[12] (Vänder sig till centurion Julius:) Du, Julius, får idag några vita pergamentrullar som är underskrivna av mig, på vilka du kommer att skriva några passande ord för templet, som du anser lämpliga! – Förstår du mig!?”

[13] Julius säger: ”Det borde inte vara några problem, om bara inte det fyrfaldiga furstendömet Judéen hade arrenderats ut till den omåttlige Herodes, med nästan alla härskar-rättigheter! Därtill sitter det i Jerusalem en senfärdig ståthållare, nämligen Pontius Pilatus, som är väldigt nöjd när människor ger honom lugn och ro, det är därför inte mycket som kan göras med honom! Men det finns en annan dödlig omständighet som måste tas i noggrant beaktande: föreskriv tusen aldrig så stränga lagar till templet, så kommer det likt Proteus att slingra sig ur dem, – och jag frågar vad mer som sedan låter sig göras.

[14] Att fortskrida mot templet med yttre våld, offentligt, skulle vara ganska riskabelt, ty människorna håller fast vid det och särskilt i Judéen, anses präster vara halvgudar och medlare mellan deras Gud och människorna. Om man därför skulle utöva något uppenbart våld mot templet, så skulle man omedelbart få det mest våldsamma uppror om halsen i hela Judéen. Därför krävs stor försiktighet innan man på allvar försöker företa sig något mot templet.

[15] Ah, här i Galiléen och i synnerhet i Gennesaret, som befinner sig i ett tillstånd av ständigt undantagstillstånd och där människorna redan är mycket upplysta, så kan de dra ut i fält mot de svarta ganska effektivt, men det låter sig inte göras i Judéen! Därför heter det: Om något skall göras mot templet så måste man först hålla rådslag!

[16] Templet visste hur man på alla slags försåtliga sätt skulle skaffa sig alla möjliga privilegier av Rom, som vi måste respektera så länge som vi har lyckan och äran att vara romare. Men som saken förhåller sig så kommer Charta alba (blankofullmakter) att vara till ingen eller liten nytta för mig! I mitt område är jag i alla fall tillräckligt med Charta alba själv! – Förresten kan jag alltid hitta någon användning för några.

[17] För Gennesaret och dess vidsträckta omgivningar har jag i vilket fall drivit bort tempeltjänarna från tributen och tiondeutpressningen, på ett sådant sätt att de säkert har släppt taget om sin girighet för evigt. Och om jag är rätt underrättad så har vår ärlige befälhavare Kornelius i Kapernaum gjort detsamma för länge sedan, – och sålunda är Galiléen, bortsett från Herodes sporadiska förtryck, tämligen fritt från templets tyranni, men detta kommer inte att vara uppnåeligt i det mäktiga Judéen på länge än! Detta är min åsikt. Men du, upphöjde ståthållare, är fri att befalla vad du vill, och jag skall alltid förbli din mest beredvillige tjänare!”

35. Att handskas med ogärningsmän och besatta

[1] Cyrenius prisade här Julius, men sade också mycket sant och vist: ”Käraste Julius, du vet att jag högaktar dig och att jag alltid finner behag i ditt klara intellekt. Det du nyss sade verkar emellertid inte ha skjutit upp ur din egen mark och jord. Även detta har du tagit emot i ditt hjärta av den särskilde Ende!”

[2] Julius säger: ”Visst, ty sanningen finns inte i elden utan endast i dess milda ljus, varför även jag har blivit mycket mildare och förlåtande efter att jag har lärt känna Honom. Ah, om jag bara kunde möta upp med Honom någonstans en gång till i mitt liv!”

[3] Jara, som står bredvid och tar in allt, säger också: ”Åh, detta är också min enda önskan!”

[4] Under samtalets gång, hade Jag obemärkt kommit fram bakom Julius. Det var bara Cyrenius som märkte Mig, och han sade till Julius efter att Jag hade givit honom en vink: ”Se dig omkring lite! Bakom dig står någon som verkar vilja tala med dig!”

[5] Julius ser sig snabbt omkring och svimmar nästan av glädje över att se Mig här, och Jara skriker högt av glädje, och faller ner likt död mot Mitt bröst, och Jag var tvungen att låta henne vila så under nästan en halvtimme innan hon kom ur sin lycksaliga dvala.

[6] Men eftersom det närmade sig kväll så sade Jag till den gamle Markus: ”Du kommer att ta hand om middagen för oss igen, se till att det inte råder brist på fisk, bröd och vin!”

[7] Markus säger: ”Herre, vad skall vi göra med brottslingarna som är fastbundna där borta vid pålarna intill sjön, under bevakning av soldaterna, och som förmodligen inväntar sin dom under den största ångest?”                 

[8] Jag säger: ”Dessa kommer vi låta försmäkta sjufaldigt idag på grund av de många onda andar som de är besatta av, och ingen skall ge dem mat eller dryck, annars kommer de inte att gå att bota! Men du, Julius, avkunna en dom över dem redan idag, enligt vilken de skall dö en högst plågsam död i morgon genom att långsamt brännas till döds hela dagen! Först i morgon kommer de att bli benådade, och Jag skall då se om de kan släppas fria. Deras enorma rädsla kommer att ta knäcken av deras onda invånare, och de kommer så småningom att ge sig av. Men bind dem hårt vid pålarna, annars kommer de att ställa till med stort besvär för er!

[9] Låt de sju politiska uppviglarna komma undan något lättare, eftersom de inte har syndat på något betydelsefullt sätt. Avkunna en sträng tukt för dem och ge dem sedan lite vatten och bröd! På morgonen kommer det visa sig huruvida deras straff kan mildras!”

[10] Efter dessa ord, säger Cyrenius till Julius: ”Gå därför och bryt av staven och berätta för dem vad de har att vänta sig i morgon!”

[11] Julius reser sig upp och går bort till stranden, som låg runt fem hundra steg från Markus bostad, och tar några underlydande med sig. När han når brottslingarna som var fastbundna vid pålarna, så beordrar han soldaterna att binda dem ännu hårdare. Först efter att soldaterna hade gjort så med rep och kedjor förkunnade Julius vad de fem rånmördarna hade att vänta sig nästa dag, med början på morgonen! Han förkunnar också det stränga straffet för de sju politiska brottslingarna.

[12] När de fem rånmördarna hör vilken dom de har fått så skriker de i panik att genast bli avrättade, eftersom de omöjligen skulle kunna uthärda en sådan smärta. Likaså ropar de efter nåd och barmhärtighet! Men Julius avlägsnar sig skyndsamt, och lyssnar inte på de hemska skriken från rånmördarna och de sju övriga brottslingarna.

[13] När han kommer tillbaka till oss, säger han (Julius): ”Detta är sannerligen ingen småsak! Detta ylande, dessa förtvivlade miner och detta uppförande skulle chockera ett djur! Jag är glad att vara tillbaka hos er! Det är svårt att tro, – men Medusas huvud kunde knappt ha ett mer omänskligt utseende! Jag är nyfiken på vilken min dessa karlar kommer att ha i morgon!”

[14] ”Du förstår”, säger Jag till Julius, ”detta är på grund av de onda andarna i dem! Dessa kommer knappast att kunna stå ut med den stora rädslan ända tills morgonen och kommer, som Jag sade, att till största delen avlägsna sig, och i morgon kommer det bli lätt för oss att befria människorna.”

[15] Cyrenius frågar: ”Men vad måste då göras med dem? Kommer vi att kunna släppa dem helt fria, eller hålla dem inlåsta ett tag?”

[16] Jag säger: ”Givetvis, ty under inga omständigheter kan de släppas fria utan den mest omfattande rådgivning! Inte heller de övriga sju, ty ingen människa kan bli av med sin synd lika snabbt som hon föll in i den! För de fem, kommer ett år knappast att vara tillräckligt, och ett halvår för de övriga sju. – Och så kan vi nu se fram emot middagen i lugn och ro.

36 Jara talar vist

[1] Sedan säger den gamle Markus: ”Herre och Mästare över alla världens mästare! Du sade till mig tidigare att jag alltjämt kommer att få höra många ovanliga saker rörande människans öde idag, och att jag även kommer att lära känna Guds rike. Ja, sannerligen ytterst underbart! Idag har jag redan hört, sett och upplevt mer än hittills i hela mitt liv. Sålunda har Din förutsägelse nu till fullo besannats, och nu kommer jag att göra allt för att se till att våra trötta lemmar inte skall gå och vila sig otillfredsställda.”

[2] Jag säger: ”Ja, ja, gå och se om inte våra kockar är färdiga med sitt artisteri ännu! Efter måltiden kommer flera händelser att föra dig ännu närmare Guds rike.”

[3] Markus säger: ”Men Herre, hur är det med denna ljuvliga flicka, som fortfarande klamrar sig fast vid Dig och fuktar Ditt bröst med tårar; det verkar som om hon inte kommer att släppa taget om Dig alls!?”

[4] Jag säger: ”Fråga flickan själv, så kommer hon att förse dig med ett svar!”

[5] Markus frågar nu den himmelskt försmäktande Jara.

[6] Jara vänder sig emellertid genast om och säger: ”Lyssna nu, min käre, gamle vän! Den som en gång har fått tag i Honom, får aldrig släppa taget om Honom, för om han släpper taget om honom, så måste han också släppa taget om sitt eviga liv och är sålunda förlorad för evigt. Vad jag gör fysiskt, bör ni göra i hjärtat, som även jag alltid gör i mitt hjärta!

[7] Den som älskar sitt liv, men ofta lättsinnigt släpper taget om livets Herre på grund av världen, kommer också att förlora sitt liv eftersom han har förlorat livets Herre. Men den som inte hyser aktning för sitt liv, utan endast är uppmärksam på sitt hjärta, nämligen att bara leva för Herren, kommer att bevara sitt liv för evigt, även om han dör kroppsligen tusen gånger!

[8] Se, när Herren kom till oss så kände Jag först igen Honom i mitt hjärta och älskar bara Honom över allt. Ja, om Han nu kräver att jag skulle dö för Honom, så skulle döden vara en lättnad för mig! För jag vet och känner det högst levande, att kärleken till Honom aldrig någonsin kan dö, för det är omöjligt för henne att begå en synd, som är själens verkliga död. Men om människans själ är död, så är också hela personen död. Kom ihåg detta väl, gamle man, för jag kommer från himlens skola, som är kärleken och sanningen och livet. Vad jag nu har berättat för dig är en lära från himlen och därför kanske du vill uppmärksamma den!”

[9] När den gamle Markus hade hört detta från Jara, så säger han helt uppfylld av en högre entusiasm: ”Åh, du himlens barn, alldeles för god och ren för denna smutsiga jord! Sannerligen, om Herren skulle lämna detta mitt hem fysiskt igen, så skall jag komma till dig för att lära mig himmelsk visdom! Medan du redan är en sol, så är mina döttrar knappt en bild av den stora skyn i den minsta vattendroppen! Åh Ebal, så lyckligt gynnad du är som är far till en sådan ängel!”

[10] Här föll glädjetårar från gamle Markus ögon, och han hastade till köket för att se till middagen, och bekantade sina döttrar med den undervisning som han hade tagit emot av den lilla flickan från Gennesaret, och döttrarna blev förvånade och frågade honom om han efter måltiden skulle kunna ordna så att de kunde tala lite med det himmelska barnet.

[11] Markus gladde sig mycket över det och lovade att få detta till stånd, men att de nu borde sysselsätta sig själva med att få middagen klar snart. Och döttrarna sade: ”Far, allting kommer att vara klart på mindre än femton minuter!”

[12] Med det så lämnade Markus köket och befallde sönerna att snabbt sätta fram vin och bröd på borden framför huset, och även att se till att det fanns tillräckligt med ljus. Flera välfyllda lampor skulle brinna på borden, och resten av innergården skulle under hela natten lysas upp av fiskarnas facklor! – Man satte genast igång med allt detta, och när det hade blivit mörkt så brann många lampor på borden, och den ganska vida innergården var upplyst med många av fiskarnas facklor. Strax efteråt sattes utsökt tillagat mat fram på borden, väl tillagad fisk, bröd, vin och all slags frukt.

[13] Innan måltiden reciterade Jara en av Davids psalmer, och bad Mig sedan att välsigna maten och drycken. Jag gjorde detta och vi satte oss alla ner vid borden, och förtärde de rätter som serverades med gott humör och blev muntra av vinet, som vi njöt av med måtta. Jag satt bredvid Cyrenius och den förtjusande Jara, med Cyrenius vid Min vänstra sida och Jara vid min högra, med hennes Rafael bredvid henne och den gamle Markus mittemot honom. Den senare märkte hur Rafael åt maten: när Rafael förde fisk eller bröd eller frukt eller en bägare vin till sin mun, så försvann allting framför hans mun, och Markus såg honom heller aldrig tugga eller svälja någon mat.

[14] Josoe, Cyrenius fosterson, märkte den stilla förvåningen hos Markus, och sade: ”Gamle krigaren Markus! Vad är det du tycker du om hos Rafael så mycket, att du inte kan ta ögonen från honom?

[15] Den gamle sade: ”Ja, du min upphöjde son till min herre och mästare, detta är verkligen en besynnerlig syn! Denne yngling för mat och dryck till sin mun, öppnar aldrig munnen, varken tuggar eller sväljer något, men maten försvinner framför hans mun! Hur fungerar det? Vad är det som händer? Det är ännu ett mirakel! Vad skall jag lära mig av det här?

37. Materia och ande

[1] Josoe säger: ”Du skall lära dig att inget materiellt kan komma in i himlen, och hur därför ängeln först löser upp all materia i det andliga och bara tar upp det som är rent andligt. Ynglingen är en rent andlig människa, och representerar därför himlen in i minsta detalj, men maten representerar dock oss världsliga människor som fortfarande är begravda i vår materia. Liksom dessa rätter har vi väl tillretts vid eldhärden hos denne store Mästare, som har lärt oss sådana saker och som fortfarande vistas fysiskt bland oss, – men ändå kan vi inte komma in i himmelriket med dessa våra kroppar.

[2] Men när vi kallas av Gud att lämna denna värld, så kommer en Guds ängel att göra med oss vad denne gör med maten, det vill säga, han kommer att på ett ögonblick frigöra allt som tillhör anden från materia, och sedan överlämna materian att helt upplösas, och sedan förena själen med dess livsande, såväl som allt inom materian som tillhör själen, i den mest fullkomliga mänskliga form, och sedan ledsaga den in i andarnas rena värld i enlighet med Guds eviga och högst oföränderliga vilja! – Se, detta är vad du kan och skall lära dig av den mäktige, himmelske ynglingens besynnerliga sätt att äta!

[3] Markus, helt förbluffad över Josoes visdom, säger: ”Jag märkte tidigare att du är en ung man med en visdom som vida överträffar din ålder, men jag trodde inte att du var såhär vis! Du har gett mig en ytterst viktig undervisning, som jag alltid kommer att vara tacksam för. Men du vet, människans törst efter kunskap blir desto starkare ju mer hon vet, och nu kliar det i mig att utöver din undervisning få reda på hur ett sådant upplösande av materien går till!”

[4] Josoe säger: ”Min vän, även om det inte är bra för människan att veta för mycket, så kunde du emellertid komma ihåg följande! Du förstår, materia är i själva verket inget annat än det personifierade uttrycket av Guds allsmäktiga vilja, och kan inte vara något annat än vad Gud vill.

[5] Om Gud av någon anledning därför vill upplösa materian, så grips den, i form av en människa, av Guds allsmäktiga vilja, och fixeringen eller bindandet upphör, och all materia upphör ögonblickligen att existera, och övergår till dess ursprungliga, andliga element, för att då förbli vad den ursprungligen var, men nu förädlad och fulländad.

[6] Otaliga tidigare separata krafter förenas till en stor, fulländad individ, och denna kommer då att vara en fulländad mänsklig ande, för evigt enligt Guds vilja! – Har du förstått detta?”

[7] Markus säger: ”Visst har jag förstått det, men nu frågar jag dig inte mera, ty din visdom är svindlande högt över min naturliga förståelse! Men vad som skulle intressera mig vore att höra dig samtala med flickan Jara, som är lika vis som du. Det måste vara en sann andlig njutning, som knappt skulle överträffas i himlen!”

[8] Josoe säger: ”Se, det skulle vara något fåfängt av dig! Här har du två bägare som är fulla av vin! Skulle det vara klokt att hälla den ena över den andra? Skulle inte det värdefulla vinet spillas ut på golvet? Vad gott skulle komma ur det? Det som jag vet, vet säkert flickan också, varför ingen av oss skulle kunna lära oss något av varandra! Därför skall vi bespara oss en sådan möda! Tala hellre själv med detta underbara Guds barn! Du och dina döttrar, din fru och dina söner kommer att ha mycket att lära er av henne, ty hittills har det inte funnits någon flicka på jorden som Gud har bestämt skulle uppleva vad denna flicka har upplevt. Hon vet outsägligt mycket som ingen på jorden ännu vet om, annat än Herren Själv. – Förstår du detta?”

38. Jara löser upp Josoes gordiska knut

[1] Jag säger till Josoe: ”Men Min käre Josoe, hur vet du att Min Jaras kärlek rör sig inom en så stor visdom, och besitter kunskap om saker som inte är kända för någon annan än Mig?”

[2] Josoe säger: ”Herre, hur skulle jag inte veta detta, och hur kan Du fråga mig det, eftersom det är Du som lägger sådana saker i mitt hjärta, och därifrån till min tunga, vad jag skall förstå och säga!?”

[3] Jag säger: ”Nåväl, Min käre Josoe, eftersom du vet detta, så ge oss ett fullgott skäl till varför jag ändå frågade dig, eftersom alla tankar i ditt hjärta, även på den djupaste nivån, är och måste vara kända för Mig långt innan du har tänkt dem?”

[4] Här studsar Josoe till, och söker efter ett rätt svar inom sig själv, men utan att lyckas. Efter en stund säger han något ödmjukt: ”Herre, inget klokt svar står att finna i Min ännu alltför begränsade förståelse, åtminstone inte av mig, om Du inte bara frågade för syns skull, som en rabbi som frågar sin student något som han, rabbin, måste ha känt till långt innan sin lärjunge. Och ändå är det en oändlig skillnad mellan Dig och någon rabbi som prövar sin lärjunge! Den senare vet verkligen vad han själv vet, men utan prövning så vet han inte huruvida också hans lärjunge vet det. Men inte bara vet Du alltför klart och tydligt först och främst vad jag vet, utan också de hemligaste tankarna hos alla människor och änglar, – och ändå frågar Du mig? Se, däri ligger den oupplösliga gordiska knuten. Eftersom jag är långt från att vara någon Alexander, så kan jag inte nysta upp den!”

[5] Jag säger: ”Säg Mig, varför frågar ynglingen från Sykar som besöker dig emellanåt om något han inte vet, när han i själva verket säkert mycket väl vet!?” Han låter sig rent av undervisas av dig som om han vore din lärjunge!”

[6] Josoe säger: ”Herre, detta är ju mitt ständiga klagomål mot honom, att med hela hans enorma visdom så vill han bara lära sig av mig, och om jag frågar honom någonting, så säger han bara: ’Ah, det är vad jag ville fråga dig om!’ Men jag frågar, och frågade Dig redan i morse: Vilken undervisningsmetod är detta! Jaras far uttryckte tidigare en väldigt vis åsikt om en sådan metod, vilken jag även kunde tillämpa på Din fråga till mig, men jag delar inte helt hans åsikt, och därför kan jag inte använda den som svar på Din gordiskt utformade fråga.

[7] När det gäller vissa lärjungar som är initierade i all slags kunskap är förmodligen denna undervisningsmetod den bästa i världen, för genom denna så vägleds den fortfarande mycket begränsade lärjungen mot att själv lära sig att tänka, känna och finna. Men tillämpa en sådan metod på en lärjunge som fortfarande helt saknar all grundläggande vetenskaplig kunskap, och då skulle jag vilja se när och hur en sådan student lär sig alfabetet och slutligen läser skriften med en sådan undervisningsmetod utan ett mirakel!

[8] Här kommer Ebals i övrigt förnuftiga åsikt inte att vara till någon nytta, och därför kan jag inte använda den här. Därför säger jag Dig rakt ut, åh Herre, att jag inte kan besvara Din gordiska fråga. Om Du därför skulle vilja visa oss nåden att Själv besvara Din fråga!

[9] Jag säger: ”Hur vore det om vår käraste Jara skulle förklara frågan för oss?”

[10] Josoe säger, något bestört: ”Det kunde hon föralldel göra, om hon kan! Självklart, om Du åh Herre, lägger svaret i hennes hjärta, då kommer hon med lätthet att kunna svara!”

[11] Jag säger: ”Det kommer Jag inte att göra den här gången, och hon måste själv komma med svaret!”

[12] Josoe säger: ”Tja, i så fall kanske hon inte klarar sig så mycket bättre än jag!”

[13] Jag säger med den vänligaste min: ”Nåväl, vi får se! Berätta för oss ändå, kära Jara, varför Jag så att säga frågade den käre Josoe något som jag måste ha vetat på förhand!”

[14] Jara säger, något förlägen: ”Herre, om jag får tala, så verkar Du ha ställt en sådan ’gordisk fråga’ som Josoe kallar den, till honom för att ödmjuka hans föraktfulla själ en aning, eftersom han tidigare hade sagt att han inte behövde tala med mig eftersom han visste allt som jag vet, varför vi inte hade något att säga varandra. En sådan diskussion skulle betyda att hälla en full bägare över en annan full bägare. Men den käre Josoe glömde bort att Du har delat ut andens gåvor ojämnt även bland Dina änglar, och att den högst fullkomliga anden därför fortfarande kan lära sig mycket från en annan högst fullkomlig ande!

[15] Men jag menar: När Du, åh Herre, frågar på det sättet, så frågar Du inte av någon annan anledning än att leda någon som är högmodig till en något ödmjukande självkännedom! Såvitt jag kan förstå med min begränsade uppfattningsförmåga, så gav Du den käre Josoe en sådan gordisk fråga av den anledningen.

[16] Han hade tidigare, något självmotsägande yttrat till Markus att jag genom Din nåd hade upplevt saker likt ingen människa tidigare på jorden, men ändå så betraktar han sig själv som en lika full bägare! Men om han tillskriver mig sådana extraordinära upplevelser, så förstår jag inte varför han inte vill inleda en diskussion med mig. Jag å min sida tror emellertid att jag fortfarande kan lära mig något av honom trots mina egna oerhörda erfarenheter, och betraktar inte min bägare som så full att det inte finns någon plats i den för något från hans bägare.

[17] Och, som jag nu har upptäckt (här smålog Jara lite), så verkar det som att hans bägare inte heller är så överfull att det inte skulle finnas plats för en droppe från min!

[18] Förresten så vill jag inte alls ha fällt några spydiga kommentarer om Josoes tämligen sprudlande självförtroende. Men eftersom jag blev uppmanad, så talade jag som jag kände det i hjärtat, och därför tror jag inte att jag har begått någon alltför stor synd! Men om jag likväl har gjort det, så skulle jag vilja gottgöra det så gott jag kan!”

[19] Jag säger: ”Nej, nej, inte alls! Ditt högst trofasta hjärta ligger för öppet inför Mig, och du har till och med gjort Josoe en stor tjänst, ty han var verkligen något svag på den punkten som du berörde med din barnsliga visdom, och denna svaghet skulle med tiden ha kunnat leda honom något på avvägar. Men nu är han helad även inom detta område, och han har nu mycket gärna en uppmuntrande diskussion med dig, ty han har ett bra sätt att uttrycka sig.

39. Om den jordiska människans begränsade kunskap

[1] Jag vänder Mig till Josoe: ”Vad säger du nu om Jaras högst träffande och fulländade svar?”

[2] Josoe säger: ”Åh Herre över allt liv, denna ljuva flicka har säkert inte varit en jordisk flicka på länge. Hon, den underbaraste Jara, är ett första klassens himmelskt ljus personifierad, jämfört med vilket jag knappt är den minsta lilla stjärna! Även jag har genom Din nåd haft upplevelser likt få dödliga, ty det är inget skämt att ha tillbringat nästan två år i den andliga världen och med den förruttnade kroppen i kryptan, enligt min uppskattning, och genom Din nåd och Ditt högst underbara förbarmande sent omsider återvända till denna jord med fullt medvetande. Men ändå erkänner jag nu öppet att jag knappt känner mig värdig att vara en svag och obegåvad elev åt denna flicka. Om hon vill visa mig kärleken att lära mig lite om vissa saker, så kommer jag att acceptera det med den största tacksamhet i världen.”

[3] Jara säger: ”Ja, min käre Josoe, du är son till en kung och jag dotter till en jude som blott är en krögare i Gennesaret, och därför skulle det världsligt sett vara högst arrogant och fräckt av mig att närma mig dig. Men om du vill stiga ner från din upphöjda position till mig arma stackare, så kommer du att mötas av öppna armar och finna att dörren till min högst blygsamma och torftiga hydda står öppen!” Josoe blev förvånad över detta vältaliga tilltal, och visste inte vad han skulle svara.

[4] Men Cyrenius säger till Josoe: ”Se, min Josoe, detta är som att säga: du bör sätta dig bredvid Sara och tala med henne. Gå och gör så, ty själv är jag väldigt ivrig att få höra allt som ni kommer att diskutera!”

[5] Josoe säger: ”Att jag skulle sätta mig ner bredvid henne, lät inte den goda och käraste Jara förstå med sitt tal, utan snarare att jag skulle tala med henne, om jag som en prins kunde stiga ner till hennes nivå! Naturligtvis så verkar Jara för det första inte inse att jag inte är någon kungason, och för det andra att aristokratiskt högmod är mer fjärran från mitt sinnelag än vad himlen är från jorden. Jag är allenast för sanningen! Jag föraktar djupt vad som ligger under den, medan det som ligger över den, såsom Guds mysterier, tillber jag, och begär inte att få klarhet i det som inte anstår maskarna och denna jords damm!

[6] I Gud finns den oändliga visdomens fullhet, av vilken det knappt finns ett dammkorn i oss! Det som vi vet består bara av brottstycken, och vi kommer aldrig att hitta vägen från Alfa till Beta, och än mindre till Omega. Myriader av ljus lyser på himlen, vem känner till dem? Vi känner inte till de två stora, och än mindre de otaliga små, men Guds visdom är lika hemmastadd överallt som ljuset i ögat!

[7] Vad Gud vill uppenbara för oss, det vet och känner vi till, men därutöver råder endast en helig men ändå oändlig natt för människans själ, ty denna natt skulle svälja henne likt havet sväljer en sten som någon okynnig pojke kastade i det.

[8] Vi människor är kärl vars mått har blivit fast bestämda. När de väl är fulla, kan man inte fylla dem mer. Men om människan en dag ges ett större mått, så kommer hon att kunna lägga mycket mer i detsamma, och det kommer inte att flöda över lika lätt som nu är fallet.

[9] Människorna på denna jord har visserligen olika mått, men mitt tillhör uppenbarligen ett av de minsta. Den käraste Jara har av allt att döma blivit rikare försedd än jag, varför jag inte kan tävla mot henne på lika villkor, men om hon vill vidarebefordra något av sitt störa överskott, så skall jag alltid tacksamt ta emot det. Men ändå kan jag inte sitta bredvid henne, ty för det första är hon mycket visare än jag, och för det andra så skulle det inte vara passande för mig att göra det!?”

40. Vad är sanning?

[1] Slutligen säger Jag till Josoe igen: ”Lyssna här, Min käre Josoe! Du har nu talat vist, och det är mycket som är gott och sant i det, men Jag måste likväl göra dig uppmärksam på vissa saker! Ta dig därför väl i akt, ty se, med någon som är så vis som du är, kan Jag också gå något djupare!

[2] Du sade: ’Jag är allenast för sanningen! Jag föraktar djupt vad som ligger under den, medan det som ligger över den, såsom Guds mysterier, det tillber jag, och begär inte att få klarhet i det som inte anstår maskarna och denna jords damm! I Gud finns den oändliga visdomens fullhet, av vilken det knappt finns ett dammkorn i oss!’

[3] Ja, det är helt gott, rent, rätt och rimligt, att vara för sanningen allena. Denna princip står emellertid i skarp kontrast till en mäktig fråga och bildar med din lovvärda princip ett fulländat kors! Om du eller någon annan kan komma fram med en lösning på den fråga som Jag kommer att ställa till dig, så kommer Mina skuldror att befrias från korset.

[4] Säg Mig därför: Vad är sanningen, vilken du allenast är för? Är det en sanning, som du ser? Förstå, allt är en dimridå från idag till i morgon, och vad som idag kan vara den hela sanningen, behöver redan i morgon inte längre vara någon sanning! Se, där i den långa solnedgångens sista dunkla ljus svävar ett litet moln i form av en fisk! Säg Mig, hur länge kommer detta lilla molns nuvarande form att förbli en sanning? Se, nästa ögonblick kommer redan att visa att dessa molns nuvarande form är en lögn!

[5] Om Jag sätter fram tre päron framför dig, så kommer du att säga att det är en sanning att det finns tre päron framför dig. Men Jag säger dig att vart och ett av dessa päron innehåller flera frön, från vilka senare otaliga träd kan bli till, vilka slutligen kan ge päron i oräkneliga antal! Finns det följaktligen verkligen endast tre päron framför dig, som utgör en fullbordad, oföränderlig kvantitet, eller finns det bara tre skenbara kvantiteter, bakom vilka det fortfarande gömmer sig helt olika kvantiteter likt ett stort antal krigare i magen på den trojanska trähästen?

[6] Var börjar sanningen och var slutar den? Är sanningen att människan är som hon är? Se på ett barn och se slutligen på en gammal man! Se på en stad som är byggd av människohänder! Är den en fullständig sanning? Se, idag står den fortfarande, medan den redan i morgon kan vara förstörd!

[7] Se, endast för den som i sig själv är helt igenom sanning, är också allt sanning. Men för den som inte är det, är allt annat nödvändigtvis bara vad han själv för tillfället är.

[8] En sanning, som emellertid bara är en tillfällig sanning, är därför inte någon fullständig sanning, eftersom det inte finns någon beständighet hemma hos den. Men den hela sanningen måste till fullo vara oföränderlig för evigt, vad den är i varje ögonblick. – Så vad är den egentliga, hela sanningen?”

41. Hemligheten bakom grunden till all visdom

[1] Här lyfter Josoe på ögonbrynen, och han tänker fram och tillbaka och vet inte vad han borde svara Mig.

[2] Cyrenius säger emellertid: ”Herre, detta är också en fråga som alla visa män och filosofer fullständigt skulle ha gått bet på! Tillåt Mig, Du min gudomlige Vän, – enligt Dina Ord som alltid är högst heliga för mig, så är allting som vi betraktar med våra sinnen, om inte en fullständig sanning utan åtminstone till hälften en lögn!? Vem kan då till fullo lita på något givet ord? Denna Din fråga har sannerligen också gjort mig lite ledsen. Den här gången kommer Du att behöva besvara Din fråga Själv, eftersom det på hela jorden inte finns någon vis person som kan lösa denna gåta för Dig!”

[3] Jag säger: ”Oroa dig inte för det! Här vid detta bord sitter några, som säkerligen skulle kunna ge ett tillräckligt svar som lösning på Min fråga till Josoe, även utan Min hjälp, ty de vet redan varifrån vinden blåser. Jag vill emellertid att Min Jara bistår Josoe med att lösa Min ganska svåra fråga! Och så (Jag vänder Mig till Jara) försök du, Min käraste Jara, att i ditt hjärta finna svaret på Min fråga!

[4] Flickar ler lite, och säger: ”Sannerligen, jag finner det lite konstigt att den i övrigt så vise Josoe inte genast själv kom på ett passande och helt klargörande svar på denna mycket lätta fråga! – Vad kan den fulla, eviga sanningen vara förutom Gud Själv, som från evighet innefattar all fullkomlighet i Sig Själv, i anden alltid är densamme, och sålunda för alltid och i Sig Själv är oföränderlig, eftersom i Honom är ingen förändring tänkbar, Han som i Sig Själv är den mest oändliga fullkomligheten. Gud är den enda och eviga ursprungliga källan till all existens. Allting som existerar, är inget annat än Hans fasta åsikter, deras tillvaro är därför också en Guds varelse, och deras liv är Guds liv.

[5] Därför är allting i Gud den fulla, eviga sanningen, eftersom ingenting kan finnas någonstans utanför Gud, men för oss endast så länge som vi genom vår kärlek till Honom är ett med Hans heligaste Ande. Den rena kärleken till Gud förbinder oss med Gud och får oss att bli ett med Honom, och i så fall blir allting det renaste ljus varthelst vi vänder oss. Och detta ursprungliga ljus i dess högsta andliga renhet är själva den eviga, oföränderliga sanningen. Detta, verkar det för mig, är det enda rätta, klargörande svaret på den fråga som Herren ställde till den käre Josoe.”

[6] Jag säger till Cyrenius: ”Nå, vad säger du om detta svar på den fråga som Jag ställde till Josoe? Tro emellertid inte att Jag på ett mirakulöst sätt lade svaret i hennes hjärta, utan hon fann det helt och hållet i sin egen mylla. Och Jag säger dig och alla som sitter vid detta Mitt bord: det finns inte ett ord för mycket eller för lite, och det är för evigt helt sant.

[7] Men hur kom hon fram till det och inte Josoe, som bestämde sig för att allenast vara för sanningen? Se, detta orsakas av hennes obegränsade, renaste kärlek till Mig. Denna hennes kärlek förbinder hennes hjärta med Mitt, och därför kan hon alltid på kortast möjliga väg hämta allt ljus och sålunda all visdom ur sin egen definierade urkälla till allt ljus, allt väsen och all sanning, vilken för alltid är oföränderligt densamma i Mig.

[8] Och du, Min käre Josoe, som allenast står för sanningen, vad säger du nu om Jara, som på sätt och vis endast är för kärleken?”

[9] Josoe, säger något förlägen: ”Åh Herre, jag ser nu den mörka fläcken i mig, men jag förstår inte hur jag skall befria mig från den! Jag var väldigt orättvis mot Jara, och jag måste ställa det till rätta, och om Du, åh Herre, inte har något att invända, så skall jag genast sätta mig bredvid henne!”

[10] Jag säger: ”Åh, inte något alls, ty se, hela sällskapet ser fram emot ert samtal! Jag säger dig: Vid hennes sida kommer du att finna det du allenast är menad att stå för!” Först efter dessa Mina ord reser sig Josoe upp och sätter sig mellan Jara och hennes ängel Rafael.

42. Josoe och Jara samtalar

[1] När Josoe sätter sig bredvid henne, räcker han henne sin hand och säger: ”Var inte arg på mig, du käraste Jara! Ty se, jag kunde inte ha vetat att du, som ett barn på knappt femton år, besitter en större visdom än alla de kloka män som har levt på jorden före oss, men på samma gång så ber jag dig att avslöja mycket av din visdom för mig.”

[2] Jara säger: ”Och du av din, för även du vet mycket som fortfarande kan vara främmande för mig!”

[3] Josoe säger: ”Den chansen är liten, för mitt visdomskärl verkar för det första vara väldigt litet och för det andra fullt av hål som ett såll! Kort sagt, inte mycket kommer att komma ut ur mig, först och främst för att innehållet är begränsat, så börja du! Jag är också alltför förlägen just nu för att börja tala om något som är värt att säga. I den högsta gudomliga visdomens närvaro är det svårt för människan att tala, – men mycket lättare att lyssna och att hålla tyst. Men du vänaste Jara äger en god bro till gudomlig visdom, från denna kan du närsomhelst hämta vad än du vill! Så börja du, och som sagt så skall jag lyssna!” 

[4] Jara säger: ”Men se, min högt uppsatte Josoe, detta skulle knappast vara lämpligt! För en flicka får inte vara näsvis! Du kan förvisso fråga så skall jag svara, och när jag svarar, så kan du också svara!”

[5] Josoe säger: ”Det skulle vara lätt att fråga, om man bara visste vad! Så länge som man var ett okunnigt barn, så var hjärtat naturligtvis fullt av alla slags frågor, men efter att man flera gånger hade besvarat de flesta, så är det mycket svårare att komma på en ny fråga än att ge ett svar på vilken fråga som helst. Därför skulle jag mycket hellre vilja att du frågade mig någonting, för du är invigd i mycket och kan därför också fråga mycket.”

[6] Jara säger: ”Nåväl, i min Herres namn så kommer jag att ställa en fråga till dig, eftersom du absolut inte vill ha det på något annat sätt. Så berätta för mig varför Herren Gud som är den högsta kärleken och visdomen, tillåter de så kallade tjänarna till Gud och de priviligierade som upphäver Guds Ord, att särskilt i denna vår tid ostraffat gå på som de mest samvetslösa, onda, arroganta och härsklystna människor, tomma på allt samvete, och det på det mest skamlösa och vanligtvis hemliga sätt! Varför fruktar de inte Gud, vars makt och härlighet förkunnar inför alla människor med den mest bländande ståt och bedövande ljud? Se, detta är en fråga som är mycket viktig för vår tid!”

[7] Josoe säger: ”Ja, denna fråga är säkert viktig, men inget svar står att finna i min mylla, så du måste därför svara på den här frågan själv!”

[8] Cyrenius säger: ”Men min käre son Josoe, säkert kommer du på något att säga? Sannerligen, dina ständiga ursäkter börjar tråka ut mig! Jag vet mycket väl och har nu sett, hur den kära Jara vida överträffar dig i visdom, men ändå så är du inte riktigt så tom på kunskap att du inte skulle hitta något svar inom dig själv på en sådan fråga. Säg därför något! Om du har fel, nåväl, då finns det tillräckligt många visa män vid bordet som kan vägleda dig till den rätta vägen!”

[9] Josoe säger: ”Käre upphöjde far och herre! Att befalla är lätt, men lydnad har oändligt mycket bitterhet i sig, – särskilt när man inte är i stånd att lyda, som nu är fallet med mig!

[10] Tänk å ena sidan på all Guds godhet, kärlek och oändliga visdom och å andra sidan på alla avskyvärda handlingar som de så kallade Guds tjänarna ofta ostraffat begår mot den arma mänskligheten, varje timme på dygnet! Håll upp dessa avvikande omständigheter inför själens ansikte, så kommer du förvisso att tydligt förnimma, som jag gör, att ett fullödigt svar på en sådan fråga är något svårare att formulera än att lägga ihop tre och tre! Låt någon annan försöka, så kommer de att inse att frågan som Jara ställde inte är någon enkel sak!”

[11] Cyrenius säger: ”Nåväl, jag kan förstå att man måste besitta en högre grad av visdom för att även till viss del besvara Jaras fråga. Men det skulle verkligen vara trevligt att få saken något belyst. Ty jag har tänkt mycket på detta, men ändå inte funnit en anledning som ens är halvvägs rimlig. Jag tror att ingen annan än vår högst älskade Herre och Mästare, och vår allra käraste Jara, på allvar skulle kunna besvara frågan, så vi vänder oss till Dig, åh Herre och Mästare. Du kan säkert blottlägga det rätta skälet för oss, som Du även lovade att göra, om mitt minne inte sviker mig.”

[12] Jag säger: ”Givetvis, om inte Jara kan hitta rätt, men Jag tror att om hon är ihärdig, så kommer hon att slå huvudet på spiken med det första slaget! Försök, käraste Jara, och bevisa att Jag inte har anlagt en liten trädgård åt dig i Nasaret i onödan!” 

43. Jaras trädgårdsbetraktelser

[1] När Jara hörde detta, ställde hon sig upp som en fullfjädrad talare, och sade: ”Bra då! Denna lilla trädgård är full av välsignelser från ovan, och jag är ivrig att ge alla här av det som jag har lagt ner så mycket barnsligt arbete på de här få dagarna! Denna lilla trädgård har visserligen hittills avkastat väldigt lite materiellt sett, ­– vilket inte kunde krävas under den korta tid som den har funnits. Men icke desto mindre så har den avkastat desto mera andligen för mig!

[2] För mig är den lilla trädgården verkligen en bok som innehåller den djupaste visdom, och på bara några dagar har jag lärt mig långt mer än vad Salomo i all sin visdom kunde ha avslöjat för mig. Så svaret på min fråga till Josoe har redan livligt framträtt i just den här trädgården, och jag är nu i okvald besittning av detsamma och det har givits mig av Herren Själv! För om inte det fulla svaret vore inom mig, så skulle jag sannerligen aldrig ha vågat ställa en sådan fråga, i den blinda förhoppningen att någon annan skulle besvara den så att jag skulle förstå det.

[3] Åh, jag har verkligen det fullständiga svaret inom mig, och detta gäller inte bara just nu, utan så länge som det kommer att finnas något Guds Ord, och ett prästerskap som lägger ut detsamma på denna moder jord! Och det fullständiga svaret på frågan är detta:

[4] Hemma planterade jag olika ädla och goda fruktfröer i den lilla trädgårdens rika jord. Vissa spirade redan nästa dag, och på den andra dagen var skotten redan fyra fingrar höga över jorden.

[5] En flicka, och särskilt jag själv, är alltid nyfiken, och min omättliga nyfikenhet drev mig att se vad som slutligen blir av fröna efter att de hade spirat från jorden, åtminstone med vissa av de kraftigt spirande fröna. Så jag grävde upp några och tittade på dem mycket noggrant och uppmärksamt. Och se, som de säger i Rom: ’Sappenti pause sufficient!’ (’för den vise är litet tillräckligt!’) Jag märkte att fröna hade ruttnat, och att den omgivande jorden var täckt med mögel! Från denna grav hade den lilla växten skjutit skott, medan det knappt var någonting kvar av fröet, annat än den hårda fröskida som omger och skyddar fröet och följaktligen är svårare att förgå.

[6] Förutom detta mycket tänkvärda fenomen så märkte jag olyckligtvis också att möglet fullständigt hade gjort slut på vissa av de frön som saknade grodd, och det fanns inget som helst kvar från vilket något fruktbärande skott skulle eller kunde ha växt fram. Men det undkom å andra sidan inte min skarpsinniga blick hur det över sådana fullständigt förruttnade frön, spirade små och späda växter ur den jord som inte hade något gemensamt med de goda och ädla skotten. Aha, tänkte jag för mig själv, här har du det! Dessa falska skott måste också vara en produkt av de goda frön som har lagts i den feta jorden, men den hungriga jorden har blott mättat sig med dem, och har inte tillåtit de rätta skotten att skjuta upp. Men till vilken nytta? Istället för det tidigare enda ädla skottet, så skjuter trettio oädla skott fram, och tar till slut ifrån jorden måhända hundra gånger mer av de feta näringsämnena än vad den enda goda lilla växten skulle ha gjort, ty allt som är gott och ädelt är också helt anspråkslöst i alla avseenden, oberoende av vad det är. 

[7] Guld, till skillnad från bly, måste inte hela tiden poleras för att blänka, det poleras än gång och blänker sedan i århundraden. En vinranka växer och ger frukt i den kargaste jord, men tistlar och törnen söker vanligtvis den bästa jorden. De goda och ädla tamdjuren är sällan glupska, medan en varg, en hyena och liknande djur vill glufsa i sig dagen och natten igenom. Så är även den verkligt ädla och goda människan anspråkslös medan den onda och lömska jordiska människan aldrig är nöjd med någonting. Ge henne hundra tusen pund guld, och hennes mest brinnande begär kommer snart att vara att få lika mycket igen, och det kommer inte att bekymra henne om alla andra människor svälter till döds av fattigdom! En grymhet skapar alltid en annan!

[8] Se, jordmånen i min lilla trädgård var därför delvis oädel och snål, och ville göda sig själv med de ädla frön som jag hade lagt i den! Vilket blev resultatet? Istället för att föda den enda ädla och anspråkslösa lilla växten, så måste den föda hundra som är glupska och oädla!

[9] Och se, precis som den dåraktiga, snåla och själviska jorden, så gör människorna på denna jord som försöker skapa en himmel full av de saligaste njutningar redan här! Till slut måste de släppa taget om sina omsorgsfullt förskaffade tillgångar, och hundra andra slösar sedan bort dem på ett ofta väldigt lättsinnigt sätt. – Detta är nu en inledning till mitt kommande, fullständiga svar på min fråga. Ta emot den här bilden djupt i ert sinne, så kommer ni så när att hitta svaret inom er själva!” Här begrundar alla detta, och kan inte nog förundras över flickans enorma visdom.

44. Att tillämpa Jaras motsvarigheter

[1] Flickan vänder sig under tiden till Josoe, och frågar på ett mycket kärvänligt sätt: ”Och ännu faller inget riktigt ljus i ditt hjärta heller, min kärleksfulle och upphöjde granne?”

[2] Josoe säger: ”Ljuvaste och underbart visa Jara! Det känns verkligen som att jag tittar genom en duk som hålls upp framför mitt ansikte, men det är långt kvar tills det kan vara tal om någon klarhet. Så fortsätt att kasta ljus över frågan, ty i mig har du förvisso din mest uppmärksamme åhörare! Saken är för viktig för att inte ta hänsyn till varje ord, och alla vid bordet och alla som står runt bordet verkar känna detta lika djupt, och därför suktar de efter att få höra försättningen. Så om du vill, fortsätt bara med ditt svar till slutet!”

[3] Efter dessa ord fortsätter Jara återigen med sitt svar, och säger: ”Om ni har ägnat någon tanke åt min naturliga bild av min första andliga skörd från min lilla trädgård, så bör det som följer vara lätt och helt klart för er. Var därför uppmärksamma och hör och se! 

[4] Andligt sett är människorna på denna jord lika min trädgårdsjord, och Guds Ord, som från början kom genom våra förfäder från himlen, från Adam och senare patriarkerna och profeterna, som uppväcktes av Gud Själv, är likt de ädla och goda frön som jag lade ner i jorden på min lilla trädgård. Men precis som inget frö som läggs ner i jorden blir en ny, mångfaldig, mogen frukt meddetsamma, precis så är det också med Guds Ord.

[5] När Guds Ord kommer in i människans hjärta genom att hon hör det, så måste det göras levande genom gärningar, som är lika med jordens upplivande näringskraft, mot våra bröder och systrar, vilket befalls av Guds Ord, och det görs därmed levande till den rätta knoppningen, i syfte att med den sanna, kraftfulla andliga frukten i Gud, bli en helt välsignad och därmed helt mogen frukt! Men om människor, bland dessa skall framför allt de förstås som först tar emot ordet såsom profeter och präster, och istället för att låta det mogna i sig själva och i fullaste äkthet så det i den stora åkern som är alla människor på denna jord för alla tider, så använder de det bara för egen del, likt jorden som förtär det ädla fröet för att proppa sig själva fulla och endast för att göda sig själva. Så det är naturligtvis inte konstigt när det slutligen på de uppenbart falska profeternas och prästernas åker, bara gror ogräs, törnen och tistlar och mognar till något ont på lekmännens stora åker!

[6] Fastän det går till på det här sättet, så är det inte emot Guds ordning och visdom, ty se, när den utsökta frukten mognar, samlas allt halm och all frukt upp i ladorna, och ogräset lämnas på åkern och gödslar oavsiktligt åkern, som därigenom blir förstärkt inför nästa sådd, för att glupskt ta upp ett nytt fruktfrö och göra det levande.

[7] Så är det också med oss människor. Om vi alltid har varit tillfredsställda med den renaste sanningen, som den kommer ur Guds mun, borde vi sannerligen inte ha begär efter någon ytterligare, ny sanning!

[8] Herren Gud förutser emellertid detta och tillåter den tröga mänskligheten att serveras svinföda ett tag, och att dess jord görs näringsrik genom ogräs. Först då kommer mänskligheten, som trånar och trängtar efter ljus i natten, att njuta av Guds Ords rena och ädla frukt, som nu högst uppenbart och välsignat är fallet med oss.”

45. Materialism och dess förespråkare

[1] Jara: ”Det sker sannerligen hela tiden oerhörda styggelser på initiativ av de så kallade Guds tjänarna! Men människorna, som får säkra underrättelser om det och inte själva är okunniga om Guds skrift, frågar sig mer och mer för varje dag: ’Vad är detta? Vad är Guds ord? Kan det vara Guds vilja, och syftet med Hans ord, att förkunnarna av Guds Ord, Hans vilja, nåd, vänlighet och frid blir de girigaste, mest själviska, kärlekslösa och härsklystna jävlar mot sina medmänniskor?’

[2] Och se, det här är bra frågor, ty detta är de första drivkrafterna genom vilka mänskligheten når fram till sann självständig aktivitet, utan vilken de aldrig kan gå över till sann andlig frihet, varken genom välvilja och ännu mindre så genom ondska och så att säga helvetiskt tvång, ty utan andlig frihet kan det inte finnas något evigt liv för själen och dess ande.

[3] Det är sant att när man betraktar prästerskapets handlingar, så bedrövas man ofta av rättfärdig ilska och hamnar nästan i upplösningstillstånd, och man skulle vilja skrika för full hals: ’Herre! Har du inte längre någon blixt, något hagel, något svavel och något beck för att tukta dessa mänskliga tigrar med Din gudomliga vredes yttersta stränghet?’ Men då talar en mild röst från hjärtats innersta och säger: ’Var klok och vis, och se upp vart du går! Om du ser en huggorm som lurar bredvid vägen, så ta ett steg åt sidan, ty hela jorden är ännu långt ifrån att vara täckt av huggormar!’

[4] Det måste finnas natt, såväl som dag, så att människor kan känna igen värdet av ljus. Under dagen har ingen behov av någon lampa, men när kvällen kommer blir bristen på ljus smärtsam för varje person och tänder, så gott han kan, vilket ljus som helst, och till och med ett svagt ljus gör hans rum mer behagligt än den fullständiga bristen på ljus.

[5] Se, om Herren förser människorna på denna jord med alla slags jordiska varor, blir de snart övermodiga och börjar snart att sörja för mycket för sina kroppar och sin själ, i vilken den gudomliga anden bor, som då sedan snart förtärs, på samma sätt som det ädla fröet förtärs av den omgivande mättnadsgiriga jorden, istället för att ta emot förstärkningen i rätt mängd för att den gudomliga anden skall knoppa till evigt liv, såsom är ordinerat av Gud, och för vars yttersta syfte Gud i själva verket har gett själen en kropp. Men om själen har förtärts av sin kropp, så framträder istället för ädla frukter endast törnen, tistlar och alla slags onda ogräs, från vilka säkerligen inga druvor och fikon kan skördas!

[6] En sådan person är då andligen så gott som död! Han känner inte till någonting om anden. Han förnekar allt andligt och gör allting till något materiellt. Förutom grov materia så existerar ingenting för en sådan person; hans buk och hans sinnliga hud är hans enda två gudomar för vilka han dag och natt är beredd att föra fram vilket offer som helst. För en sådan person existerar inte längre någon Gud, och om sådana personer slutligen blir präster och tjänare åt Gud, vilket olyckligtvis väldigt ofta är fallet idag, så kommer man förhoppningsvis inte längre behöva fråga och säga: ’Varför har dessa rena tjänare åt köttet blivit präster och Guds tjänare, dessa för vilka själen, anden och Gud och Hans himlar i grund och botten inte är något annat än föråldrade, poetiskt fantastiska bilder?’ Man behöver bara se på deras smällfeta bukar, så har man det fullständiga svaret levande framför sig!

[7] För sådana utläggare av Guds ord är det naturligtvis detsamma huruvida de mättar sina anförtrodda församlingsmedlemmar med bröd från himlen eller med smuts från de mest motbjudande pölar, så länge som de betalas furstligt för det! Därför borde vi inte bli alltför förvånade om vi inte sällan får höra saker från templet, som ganska ofta gör oss stela av skräck.

[8] Om en rent kroppslig person har utvecklats till den punkt att han nästan känner mindre för värdigheten hos en människa, än en svamp i skogen som har växt upp ur gyttjan, – vilket mänskligt ädelmod bör man då förvänta sig av en sådan gyttje-människa? Man låter honom ligga och lura och spela med tungan vid vägen som en otäck huggorm och ser sig om efter en plats på moder jords vida ord som är fri från huggormar. Ty Herren är med alla som verkligen söker Honom, och överger inte den som i sin misär vänder sig till Honom!

[9] Alla vi som bor vid stranden av detta inlandshav har länge varit leksaker åt templet. Judéen förskonades så mycket som möjligt, men i gengäld har vi galiléer sedan många år tillbaka varit tvungna att tjäna templet som rena syndabockar och mjölkkor, för vilket vi emellertid njuter av det goda att det mest underbara Ljuset i och över allt steg upp mycket tidigare över oss, medan Judéen fortfarande befinner sig i den djupaste natt.

[10] Först och främst märkte vi den extrema glupskheten hos tempeljorden, med vilken jag naturligtvis menar prästerskapet, och befriade oss från detsamma så mycket som möjligt. Och vi själva, som ett ädelt Guds-frö, förslösade inte vår inre livskraft genom att fylla den enorma tempel-buken, utan vände oss istället till vår alltmer igenkända gudomliga ordning inom oss och nu står vi fria på Guds åker, som en frukt med många välsignelser. Invånarna i Judéen, Mesopotamien och i middag (syd) kommer inte på länge än föras till den punkt där de inser att de har bedragits och grundlurats av templet!

[11] I detta mitt något utdragna svar på min egen fråga så kommer varje gäst att känna igen, hoppas jag, att flickan från Nasaret förstår sig på den gudomliga försynen ganska väl. Du åh Herre, förlåt mig dock nådigast för att ha pladdrat så länge i Din närvaro, och det vid Din heliga sida, och möjligen också dumheter! Jag ville med det inte visa djupet av min förståelse, utan möjligheten uppstod att troget tala ut det som fanns i mitt hjärta!”

46. Josoe och Jara diskuterar Judas

[1] Jag säger: ”Jag säger dig, Mitt hjärtas käraste dotter: Du har inte talat ett ord för mycket eller för lite! Därför säger Jag också till er alla, och råder er att behålla allt som denna flicka har sagt, och att ge väl akt på det och agera därefter. Om någon emellertid har något att anmärka på detta, så låt honom då stiga upp och tala!”

[2] Vid denna Min uppmaning kom vår Judas Iskariot fram, och sade: ”Jag håller inte helt och hållet med om allting, även om jag i övrigt djupt beundrar denna flickas visdom, ty hon talar som en välskriven bok.” – Därefter tystnade han.

[3] Men pojken Josoe blev arg på honom, och sade: ”Åh, du förskräckligt menlösa och ytterst dumma människa! Hörde du inte det vittnesbörd som Herren Själv gav om den ljuvligaste Jara, och ändå vill du inte hålla med om varje punkt i hennes svar!? Åh, i så fall, ut med din otillfredsställda, yttersta dumhet, så skall vi se vilken slags tarmuttömning den är? Öppna då dina högst dåraktiga ögon, din gamle oxe, och se, här bredvid mig sitter en Guds ängel från den högsta himlen, vars väsen är rent ljus. Här ser du den unga, visa talaren från Guds hjärta och bredvid henne sitter Herren Själv, vars Ande skapade himmel och jord och allting som finns däri. Men ändå så vill du inte helt hålla med om allt i Herrens vittnesbörd om den ljuvligaste Jaras tal!? Säg mig, vem är du att så oförskämt tvista med Gud!?”

[4] Dessa kraftfulla ord av Josoe gjorde Judas väldigt osäker, och han gick genast tillbaka och satte sig på sin bänk, ty han hade gripits av en stor rädsla för den adopterade sonen till den upphöjde Cyrenius, och han rörde sig inte från sin plats.

[5] Men Josoe fortsatte, och sade: ”Är inte detta en av de främsta lärjungarna? Jag tycker att jag känner igen hans ansikte, jag har sett honom i Nasaret! Ja, ja, det är han, och den som redan i Nasaret alltid grälade med en viss lärjunge Tomas, om jag inte tar miste!”

[6] Jara säger: ”Låt det vara, ädle Josoe! Se, om den lärjungen hade lika lätt att förstå som du och, allt lov till Herren, även jag, så skulle han förbli tyst likt sina bröder och följeslagare och begrunda det i sitt hjärta, men eftersom han förmodligen har ett mycket hårt hjärta, så har han svårt för att förstå någon högre och djupare sanning! Och även där han accepterar någonting, så klarar han inte av att inrymma det, eftersom i hans krympta hjärta kan ingenting riktigt rymmas som är gudomligt stort och upphöjt! Låt därför den personen vara, och bekymra dig inte om honom!”

[7] Josoe säger: ”Igen har du fullständigt rätt! Men du vet, en liten tillrättavisning kommer säkerligen inte att skada honom, för jag vet att den här personen är ytterst uppnosig. Han vill alltid vara den förste bland sina kamrater, och att alla söker råd hos honom. Detta händer naturligtvis aldrig, då de andra är mycket visare och mer förståndiga än honom, och innerst inne irriterar det honom, så därför är han hela tiden något hämndlysten, vilket inte hjälper honom, för just nu tillrättavisas han på ett inte alltför milt sätt av lärjungen Tomas, som är en mycket vis man!”

[8] Jara säger: ”Ja, verkligen, du har helt rätt, för även jag kommer ihåg något litet gräl i Gennesaret! Herren vet säkert bättre än oss bägge varför Han tolererar denne lärjunge i Sitt sällskap; själv skulle jag ha visat bort honom för länge sedan! Denne person är ytterst motbjudande för mig, och jag skulle inte bli förvånad om han vid något tillfälle orsakar hela sällskapet mycket obehag, för jag litar aldrig på sådana människor som inte kan se dig i ögonen när de talar med dig! De verkar alltid frukta att deras flackande blick kommer att förråda deras onda hjärtan. Och just denna egenskap, vilken inte tilltalar mig det minsta, är en del av denne lärjunges natur! Nåväl, Herren finner Sig i honom ändå, och måste ha ett väldigt klokt skäl till det!”

[9] Jag säger till Jara: ”Min dotter! Se, i ditt tal så framställde du på ett ytterst underbart sett anledningen till varför Jag bredvid vetet, även tolererar ogräset. Och se, även denne är ett slags ogräs på Min åker, men när det goda vetet samlas i Mina lador, så kommer ogräset att lämnas stående på åkern och brännas, för att gödsla den tunga åkern och göra den lättare!

[10] Jorden måste verkligen bli lös om den ädla frukten skall växa och frodas, men du vet, den får inte heller vara för lös, ty i en alltför lös jord kan inte rötterna få fäste. Om hettan kommer, vilken vanligtvis följs av kraftiga stormar, så kommer rötterna att förtorka tillsammans med stjälkarna. Och om en storm kommer så rycks sådana stjälkar lätt upp med rötterna, och förtorkar på åkern utan att ge någon frukt! Därför behövs det en ganska fast snarare än en lös jord och grund för att uppfostra ett Guds barn, och under tiden måste man ibland stå ut med ett tillfälligt ogräs bland vetet! Ty det samlas inte i skörden, utan lämnas kvar för att gödsla jorden, så att nästa sådd mognar till en ännu rikare skörd än vad som hittills har varit fallet. – Har du förstått Mig?”

47. Olika folk behöver olika vägledning

[1] Jara säger: ”Åh ja, Herre, Du min enda kärlek, sanna barn behöver en fastare uppfostran än barn till slavar, för husets barn kommer att uppfostras för att sörja för hela huset efter sina föräldrar eller tillsammans med dem, medan slavarnas barn bara behöver veta så mycket som deras alltid likadana och väldigt enformiga tjänst kräver! Naturligtvis så uppkommer den viktiga frågan varför Herren Gud på denna jord tillåter att en person måste tjäna en annan som en eländig slav och varför slavens herre till och med har makt från kejsaren över hans liv och död.”

[2] Jag säger: ”Ja, Min käraste dotter, att diskutera detta utförligt skulle leda oss alltför långt från ämnet, men Jag kommer att ge dig några liknelser om detta och därmed också till de andra. Den som förstår detta, kommer också att förstå en hel del annat på samma gång, så lägg det därför på minnet och lyssna noga på Mig:

[3] Man har olika typer av spannmål, som det jämna och skäggiga vetet, det tvåradiga och fyrradiga kornet, den höga rågen, havret, den stora majsen, sen har du linserna, vickern och olika typer av bönor, och se, dessa olika typer kräver alltid olika typer av jord, utan vilka de inte skulle växa och frodas. En viss typ av spannmål kräver en fast lerjord, den andra också en lerjord, men som alltid måste vara välgödslad, annars kommer inte säden att gro. Vidare behöver en annan typ av spannmål en lös och stenig jord, och en annan en sandig. Vissa typer av säd kräver en jord som är fuktig och andra kräver en som är torr. Allt detta lär sig människorna av erfarenhet.

[4] På samma sätt behöver olika typer av människor olika uppfostran, beroende på hur deras hjärtan och själar för tillfället är beskaffade. Men precis som det är med enskilda personer från en och samme fader, så är det också med hela samhällen och stora folkslag. Det finns ett visst folkslag som kräver en mildare och lösare behandling, och det växer och utvecklas till en stor välsignelse för de andra folken på jorden. Ett annat folkslag behöver en tuff behandling, annars så skulle det snart urarta och förtvina och bli till en förbannelse för de angränsande folken. Ett annat folkslag igen har en tydlig benägenhet att tyrannisera och härska över sina medmänniskor. För sådana människors själar är ingenting bättre än att falla offer för slaveri, där de kan bli grundligt förödmjukade. Om de har kommit igenom förödmjukelsen, och slutligen tålmodigt uthärdar sitt öde utan att knorra, så kommer de återigen att bli fria medborgare på denna jord och snart frodas på den bästa och fetaste jorden som en förädlad frukt. 

[5] Se, detta är en bild som ni alla väldigt lätt kan förstå, eftersom ni redan har förstått en hel del andra saker!

[6] Men för att göra denna viktiga sak ännu mer begriplig, visar Jag er de olika delarna av den mänskliga kroppen, av vilka varje del har olika form och därför kräver olika behandling och om den är sjuk, fordrar den naturligtvis olika botemedel, så att den blir frisk. Om någon känner en smärta i ögat, måste han förvisso använda en helt annan metod än om han behandlar en smärta i den ena eller andra foten. Den som har en magåkomma måste behandla den annorlunda än en skada i den ena eller andra handen och sålunda måste det med kroppsliga sjukdomar tas i beaktande om dessa är nya eller gamla och envisa lidanden. Ett ungt lidande kan ofta avlägsnas med enkla medel, medan ett gammalt lidande kräver en stark medicin, nästan på liv och död, för att avlägsnas från kroppen. För människorna motsvaras emellertid alltid deras själar av deras enskilda kroppsdelar. Ju mer någon själ motsvarar en ädlare eller mindre ädel del av dess kropp, desto mer måste själen behandlas i enlighet därmed, som den enskilda del som den motsvarar.

[7] Från denna bild skall vidare människornas olikartade förhållanden beträffande deras själsliga-moraliska sfär behandlas lika olika som de enskilda människorna, som de motsvarar i sin själsliga-moraliska sfär. En ond tand i munnen måste till slut dras ut och kastas bort om ingen annan behandling hjälper, så att de friska tänderna inte påverkas. På samma sätt måste en oförbätterlig person avlägsnas från en församling, så att inte hela församlingen fördärvas. Likaledes måste många gånger ett helt folk utrotas, om än inte fysiskt så dock moraliskt, så att inte alla folk till slut fördärvas av det.

[8] Titta i Krönikeböckerna så kommer ni att få reda på vilka stora folk babylonierna, niveviterna, mederna, perserna, egypterna och de gamla grekerna och före dem fenicierna och trojanerna var! Var är alla dessa stora folk nu? Var finns gomorriterna och sodomiterna och var finns folket från de tio städerna? Ja, fysiskt sett så existerar de fortfarande i sina försummade avkomlingar, som emellertid inte har något namn och aldrig mer kommer att bli ett folk på jorden under det gamla namnet, ty det finns knappast något värre än ett gammalt namn som är behäftat med mycket fåfäng, intetsägande ryktbarhet. Sådana människor eller ett sådant folk betraktar sig själva, på grund av sitt forntida kända namn, som mycket bättre och mer ärevördiga än något ungt folkslag, som genom mildhet, ödmjukhet och kärlek till sina bröder befinner sig i ett högst rättfärdigt och själsligt friskt tillstånd inför Gud.

[9] Om ni bara ägnar detta någon uppmärksamhet, så kommer ni snart att märka hur god och rättvis Fadern i himlen är! Ty denna jord har en gång fått sitt fasta ändamål, att Guds Andes barn skall uppfostras på den för hela oändligheten, och därför är det nödvändigt att jorden alltid hålls hårdare och magrare än för lös och för fet.

[10] Det ogräs som skjuter upp med det ädla spannmålet förhindrar inte tillväxten, mognandet och den välsignade blomningen av den ädla frukten, även om den senare tjänar som gödsel åt jorden, som här och där har blivit för hård och mager. Kort sagt, vad Gud tillåter är gott, och omsider är allt på och i jorden rent, för den människa som är helt ren. – Säg om ni alla helt har förstått vad Jag sade till er!”

[11] Cyrenius säger: ”Herre, vem skulle inte ha förstått Dig? Allt är lika klart som solen!”

[12] Jag säger: ”Nåväl, låt så Josoe ge oss en uppriktig åsikt om det!”

48. Josoe ursäktar sig

[1] Josoe säger: ”Åh, Herre, min åsikt om detta kommer säkerligen att vara mycket skakig! På det stora hela förstår jag vad som menas, och jag kan inte säga att jag inte har förstått det ordentligt, men jag känner mig alldeles för svag för att göra en solbelyst reflektion över det. Därför skulle det vara bra om vår allra ljuvaste Jara kunde ersätta mig här också. För oavsett hur klokt som jag verkar tala, så kommer det till slut ändå finnas något som går att säga emot! Och därför så skulle jag mycket hellre vilja lyssna än att tala själv. Ah, om någon uttryckte något som var fel och osant, så skulle jag säkerligen bli mer påstridig, men jag känner mig alldeles för svag för att lägga fram sanningar som ligger för högt över min kunskapshorisont, – så jag förblir hellre försynt tyst, och låter gladeligen dem som är visare tala i mitt ställe och lyssnar som en tyst beundrare, hur upphöjda ord flödar ut från ett klokt sinne, skinande likt ljusstrålarna från morgonsolen. Dessutom så anser jag att det är helt överflödigt, åtminstone för mig, att ytterligare reflektera över något som redan är solklart. Vem tänder en lampa mitt på dagen för att öka solens ljus? Men den som har några tvivel om de högst strålande ord som har strömmat ut från Din heliga mun, tja, låt den räcka upp handen, så kommer man utan krångel att vägleda honom till den rätta vägen!

[3] Jag säger: ”Min käre Josoe, rätt och ändå inte helt rätt. När Jag ber dig om någonting så vet Jag säkerligen varför! Och om du vill att det skall gå så bra för dig som möjligt, måste du följa Mig i allt. Och om Jag till och med skulle kräva ditt fysiska liv, så måste du avstå det med glädje, ty Jag kommer aldrig att kräva någons fysiska liv till nackdel för den som avstår det åt Mig.

[4] Men Jag vet vad som har förlamat din tunga något. Se, du var tillförne något skrytsam när du påstod att du endast stod för sanningen! Men Jag visade dig att du fortfarande var långt ifrån att känna sanningen, och eftersom Jara, en harmlös flicka från Gennesaret, uppenbarligen fick dig att skämmas lite efteråt eftersom hon besvarade Min fråga på ett lysande sätt, så tappade du därefter modet litegrann. Men se, denna lilla modlöshet är i grunden inte så mycket ödmjukhet, utan snarare en hemligt förnärmad fåfänga i ditt sinne! Och se, detta är en slags biverkan av din motvillighet att tala! Men Jag vill nu att du fullständigt besegrar denna biverkan inom dig, ty det är bättre för ett något fåfängt sinne att bli skrattat åt än att alltid känna sig beundrad och smickrad längs de triumferande framgångarnas väg! Tala därför bara på när Jag vill att du skall tala om någonting. – Så ge oss bara någon klar åsikt om Min undervisning om slaveri!”

49. Josoes föreställning om gudomligt samtycke

[1] Josoe säger: ”I Ditt namn skall jag försöka att göra det på kortast möjliga tid, huruvida min åsikt är korrekt är en annan sak.

[2] Fötterna står uppenbarligen lägre i rang än händerna, men om fötterna inte transporterade människan till vattnet så kunde de inte bli rengjorda från smuts och damm av händerna. Därför menar jag att slaveri i allmänhet är lika nödvändigt som anställning. När foten halkar så faller hela människan, och därför är det gott och tillrådligt att fötterna tas om hand mer än någon annan kroppsdel, dessa som med all rätt kan kallas kroppens slavar. Avtrubbat och viljelöst måste fötterna bära den tunga och ofta ganska håglösa kroppen de dagar den är på resa, för att till slut knappt få någon annan belöning än en uppfriskande rengöring vid någon källa, medan kroppen som har varit sysslolös hela resan, styrker sig med mat och dryck. Vad kan och vad kommer fötterna att säga åt detta? Ingenting, för de skapades för detta!

[3] Därför vidhåller jag att slaveri är en nödvändighet som inte kan avskaffas, om mänskligheten skall förbli inom dess givna ordning, låt vara att mänskligheten med tiden uppfinner något annat sätt att förflytta sig på, varpå fötternas slaveri naturligtvis kunde göras överflödigt. Och så tror jag att det med tiden kunde ske med slaveriet!

[4] Det skulle självfallet vara bättre om man helt kunde avstå från det slaveri som förödmjukar mänskligheten, men det kan dröja länge tills en sådan välsignad tid kysser jorden.

[5] Sannerligen, bland den fria mänskligheten betraktas en slav som ogräs. Men genom detta sällsynta ogräs blir den fria människan utmärkt gödslad, och blir därmed slö och fullständigt overksam, och detta betraktar jag som något högst ont. I detta avseende skulle det vara bättre om det inte fanns något slaveri alls. Om slaveri å andra sidan är en skola för att bli ödmjuk, så är det naturligtvis en nödvändighet för mänskligheten som har stigit alltför högt, för efter den babyloniska fångenskapen blev israeliterna igen ett mycket gott folk, – det är bara synd att fångenskapen inte varade åtminstone ett helt sekel! För efter befrielsen så fanns det såvitt jag vet alldeles för många bland dem, för vilka den judiska nationens tidigare glans hägrade inför deras ögon, varför de då inte hade något mer brådskande att göra än att återställa den forna glansen. Och när väl murarna och templet var återuppbyggda, så var även den gamla arrogansen för handen och det gick därefter snart värre till i Jerusalem än innan den babyloniska fångenskapen. Fyrtio år var därför uppenbarligen för lite, men efter ungefär hundra år så skulle våra förfäders försmak för glans, ståt och högmod fullständigt ha lämnat dem för flera hundra år framåt! 

[6] Allt detta är icke desto mindre endast min väldigt omogna förmodan, och kommer tvivelsutan att mötas av välgrundade invändningar, men ändå så talar jag från hjärtat. För om någon får ett slag i ansiktet när han har gjort något dåligt, så kommer han bara att undvika detta så länge som smärtan varar. Om han emellertid hemsöks av Gud när han har gjort något dåligt med ett långvarigt och mycket smärtsamt lidande, så kommer han knappt någonsin att begå den synd genom vilken han åsamkade sig själv ett sådant smärtsamt lidande!

[7] Därför kan jag inte betrakta ett långvarigt slaveri som annat än något helt ändamålsenligt, och jag förstår också den järnhårda nödvändigheten av detta tillstånd, och tänker för mig själv: En riktigt bra och villig slav är i grunden en mycket mer fullkomlig människa än en som är fri, för den senare är slav åt sina sinnen, medan en materiell slav kan vara helt fri andligt sett.

[8] För det är stor skillnad mellan en människa som bemästrar sin vilja – vilket måste vara fallet med en äkta slav – och en person som inte känner till någon lydnad och för vilken allt som han vill, måste ske.

[9] Och sålunda stödjer jag nu helt slaveriet, och önskar inte att det avskaffas! För jag säger för mig själv: så snart som denna viktiga skola för sann ödmjukhet upphör, så kommer människorna på denna jord att drabbas av ett stort elände!

[10] Naturligtvis skulle det vara önskvärt om alla människorna levde efter Din lära, i så fall skulle slaveriet vara ett fruktansvärt vansinne och en förbrytelse mot mänsklighetens rättigheter, men så länge som det inte är fallet och kanske inte kommer att bli på länge än, så är och förblir slaveriet ett sant evangelium från himlen för de högmodiga människorna, ordinerat till jorden för att människorna ska bättra sig.

[11] Detta skulle vara min svaga reflektion över Dina ord angående slaveriet, men jag ber Dig, åh Herre, att Du skulle vara nådig att visa mig de misstag som jag har gjort, så att jag kan tränga in i den fulla sanningen även inom detta område!”

[12] Jag säger: ”Käre Josoe, här har du helt rätt i allt, och det finns inget eller lite att tillägga. Men beträffande längden på den babyloniska fångenskapen så ledde din iver in dig på något av ett sidospår. Ty se, varje fångenskap och även varje slaveri är i själva verket inget annat än en straffdom som är tillåten av Gud! Men en dom är och förblir olyckligtvis alltid ett yttersta tvång för bättring, och därför har den normalt sett en ganska dålig snarare än en god inverkan på en människas själ. Ty den som undviker det dåliga endast på grund av dess dåliga konsekvenser och gör det goda på grund av dess goda konsekvenser, är fortfarande väldigt långt från Guds rike. Endast den som gör gott för att det är gott, och undviker det onda för det ondas skull, är en fullkomlig människa. Ty så länge som människan inte förflyttar sig till det sanna ljuset av sig själv, förblir hon en slav i anden och är därför död för Guds rike. – Det yttre tvånget leder människorna på andra avvägar i det moraliska kärlekslivet, som vi snart skall få höra mer om.”

50. Tvingande lag och kärlek

[1] Herren: ”Se, en flicka av låg börd gick iväg på kvällen. Hon var någonstans i affärer på uppdrag av sin herre, men blev fördröjd så att hon överraskades av mörkret på vägen tillbaka. Halvvägs dit passerar hon ett hus där det bor en from eremit, vilka det finns många av i alla delar av Judéen, som lever ett så kallat strängt liv på grund av Guds rike, som de utger sig för att ha och verkligen har i sin livsplan. Den kraftigt försenade flickan knackar på dörren till eremitens hus i den stormiga natten, och ber om att få komma in och stanna över natten.

[2] Eremiten stiger ut och ser att den som tigger är en flicka, som uppenbarligen kan vanhelga hans hydda om hon stiger in. Därför säger han, gripen av en helig glöd: ’Du orena väsen, våga inte stiga in i min rena hydda som är helgad åt Gud, ty den skulle bli oren genom dig och slutligen skulle jag bli oren genom den! Så fortsätt du och återvänd dit varifrån du kommit!’ Med dessa ord slår han med lättat sinne igen dörren, och är glad över att ha blivit av med faran som hotade hans renhet, och lämnar den gråtande flickan åt sitt hårda öde. Därefter går han tillbaka in i hyddan och prisar Gud för att genom Sin nåd ha beskyddat honom från en sådan fara för hans själ, och var inte det minsta bekymrad över den arma flickan, om hon förolyckades eller inte i den mörka natten spelade ingen roll för honom.

[3] En timme senare kommer emellertid flickan, som är svårt tilltygad av stormen, till ett hus som tillhör en hedervärd tullindrivare, vilka de renläriga judarna betraktar som stora syndare. Denne hörde flickan gråta från långt håll medan han höll vakt vid sin gräns, då han inte var någon vän av att gå och lägga sig tidigt, varför de renläriga judarna hade gett honom smeknamnet ’den störande uslingen’.

[4] The sinful clot however quickly lights a flare, going after the moating girl; and finding her limping along crying, comforts her and lifts her on his powerful arm, carrying her into his house and handing her food and drink, preparing her soft lodging. In the morning he gives her presents, saddling two donkeys for her, accompanying and seeing her safely to her distant home fortified and of good cheer.

[4] Denne syndige usling tänder emellertid snabbt en fackla och går mot den jämrande flickan. Och när han finner henne haltande och gråtande, så tröstar han henne och lyfter upp henne på sina starka armar och bär in henne i sitt hus och ger henne mat och dryck, och gör i ordning en mjuk sovplats. På morgonen ger han henne gåvor, och sadlar därefter två åsnor åt henne, följer med henne och ser till att hon styrkt och vid gott mod når sitt fortfarande tämligen avlägsna hemland.

[5] Se, eremiten är en strikt botgörare, och lever i en självpåtagen bestraffning, och undviker minutiöst allt som kunde smutsa ner hans förment rena själ det minsta, och tror att Gud på det sättet finner stort behag i honom. Samtidigt är det emellertid mycket viktigt för honom att världen anser honom vara en fläckfri gudsman, och desto mer så eftersom det sägs att hans kammare aldrig har beträtts av en kvinnlig fot. En sådan moralisk renhet ökar naturligtvis också värdet på hans fastighet, vilket säkerligen skulle minska om det beträddes av en flickas fot, ty man kunde inte säga huruvida hon var i ett orent tillstånd.

[6] Tullindrivaren bekymras emellertid föga av huruvida de målar upp honom som svart eller vit, de anser ändå att hans hus är det mest orena, så att en renlärig jude inte skulle stiga in i det, eftersom det kunde göra honom oren i tio dagar. Därför bryr sig tullindrivaren inte om vad människorna säger om honom eller hans hushåll, och han handlar därför fritt utifrån sitt hjärtas lust, och tänker för sig själv: ’även om jag är en stor syndare, så skall jag likväl utöva barmhärtighet, så att jag en dag må finna barmhärtighet inför Gud!’

[7] Säg Mig, Min käre Josoe, vilken av dessa bägge som du skulle föredra?”

[8] Josoe ler, och säger: ”Åh, utan tvekan tullindrivaren, ty om alla människor på denna jord vore som eremiten, skulle människornas liv snart vara tillända, och därmed onda! Du kunde stjäla den dumme eremiten med sin moraliska renhet från mig tio gånger per timme! Sannerligen, om jag hade himlen att dela ut efter döden, så skulle eremiten förvisso vara den siste som jag skulle tilldela den sista platsen i den lägsta himlen, och han skulle inte komma längre förrän han blev som tullindrivaren! Har jag rätt eller inte?”

51. Om inre moral

[1] Jag säger: ”Fullständigt, ty så är det! Och Jag säger, den som inte blir som tullindrivaren skall sannerligen inte komma in i Mitt rike, ty inte heller Jag kunde för evigt bry Mig mindre om all kärlekslös moralisk renhet!

[2] En fri, sann inre moralisk renhet, tillsammans med en alluppoffrande kärlek till nästan, står högre än allt annat hos Mig. Men en sådan som vi såg i eremiten räknas inte för fem öre hos Mig. Den som är ren, den skall blott vara ren i hjärtat inför Gud, men världen skall inte veta särskilt mycket om det, ty om den berömmer honom, skall han få lite beröm av Mig.

[3] Men för människan är det bäst att alltid säga: ’Åh Herre, var barmhärtig mot mig, en syndare!’ Tänk aldrig ont om någon, be för dina fiender och gör alltid gott även mot dem som talar illa om dig och kanske till och med gör dig illa.

[4] Sannerligen, den som är och gör så, inte endast är han ren inför Mig, och även om han hade aldrig så många synder på sig, som hans kött då och då tvingade honom att begå, så är han ändå helt fullt Min broder och tillsammans med Mig Själv en kung över himlarna och alla deras härligheter! Ty även om en människas kött ofta lockas av onda demoner, så rör sig hennes själ likväl ständigt inom Min Ande.

[5] Ofta måste änglarna stiga ner till helvetet, dypölen av alla laster, men när de kommer tillbaka så är de lika rena som tidigare i den högsta himlen. Och så är det inte sällan med Mina bröder på denna jord: även om de i sina yttre delar stiger ner till helvetet för att där också upprätthålla den gudomliga ordningen och viljestyrkan, så förblir deras själ likväl ren i förening med Min ande.

[6] Kort sagt, den som görs ödmjuk genom sin synd likt vår tullindrivare, den är som en ängel som steg ner till helvetet ett ögonblick för att skapa frid och ordning, men så snart han har återvänt är han genast äcklad av det och hans själ är ren som tidigare. Men den vars synder gör honom arrogant, och han förblir så, är redan en demon, även om han utåt sett verkar aldrig så ren inför människorna.

[7] Men Jag säger er alla: Oavsett vilken typ av syndare eller synderska det är som kommer till ert hus för att söka hjälp, så skall ni aldrig visa någon dörren, utan hjälpa dem som om de aldrig hade syndat. Och efter att ni har hjälpt dem, så gör allt för att försöka få till stånd en bestående förändring hos syndaren längs kärlekens och visdomens stig, men endast den visdom som utgår från kärlek.

[8] Bland judarna är en äktenskapsbryterska verkligen en synderska enligt Moses, och skall stenas omedelbart, och i följd av dem som först träffade henne efter handlingen. Men Jag säger er: den som tar in rymlingen i sitt hus och försöker rädda henne dubbelt, fysiskt och andligen, skall en dag bli betraktad av Mig med vänskapliga ögon, och hans skuld kommer att skrivas på lösan sand, vilken vinden kommer att blåsa bort! Men den som kastar en sten efter henne utan att själv vara fri från varje synd, kommer en dag att tvingas utstå en sträng dom av Mig! Ty den som för tillbaka till Mig vad som var förlorat skall en gång anses värdig en stor lön i himmelriket, medan den som dömer, skall en gång också dömas rättvist och strängt i enlighet med Min lag även om det är rättvist enligt lagen!”

[9] Cyrenius frågar: ”Herre, vad Du nu har talat är tydligt och sant, förutom en sak som fortfarande är lite oklar för mig, och jag skulle därför vilja be om en mer utförlig förklaring. Och den oklara saken är – – ”

[10] Jag säger: ”Den oklara saken är: hur en normalt sett ren person genom att begå en fysisk synd kan stiga ner till helvetet, ställa saker och ting tillrätta och vila där, och slutligen återvända fullständigt ren.

[11] Se, detta är väldigt lätt att förstå, om man bara vet vad synden i själva verket är, både i en trängre och en vidare bemärkelse! Därför skall Jag försöka att föra dessa bägge föreställningar närmare er förståelse, så var därför uppmärksamma med hela er själ!”

52. Materiens och själens natur

[1] Herren: ”Se, kroppen är materia och består av den grövsta ursprungliga själsliga substans, som genom Guds eviga Andes makt och visdom tvingas till denna organiska form som i allt väsentligt motsvarar formen av den friare själen som bor i en sådan fysisk kropp.

[2] Själen som bor i en sådan kropp är till en början naturligtvis inte mycket renare än kroppen, ty den härstammar från den fallne Satans orena, ursprungliga själ. I själva verket är kroppen för den fortfarande orena själen inget annat än en ytterst vis och väldigt bra och ändamålsenligt inställd reningsmaskin.

[3] I själen bor emellertid redan den rena gnistan av Guds Ande, från vilken hon kommer över en sann självmedvetenhet och den gudomliga ordningen i form av samvetets röst.

[4] Förutom det, är kroppen till det yttre försedd med alla slags sinnen, och kan höra, se, känna, lukta och smaka, varigenom själen får alla möjliga nyheter från omvärlden, goda och sanna såväl som dåliga och falska.

[5] Genom den inneboende andens urskiljningsförmåga känner hon snart på sig vad som är gott eller ont. Å andra sidan, genom kroppens yttre sinnen så erfar hon det som är gott och dåligt, välgörande och smärtsamt och andra intryck, och förutom detta visar Gud den gudomliga ordningens väg för själen genom Ordet, genom en särskild uppenbarelse i sitt inre och utifrån.

[6] Sålunda utrustad, är själen sedan verkligen kapabel till fritt självbestämmande inom den enkelt igenkännliga gudomliga ordningen, vilket naturligtvis inte kan vara på något annat sätt, för annars skulle själen omöjligen kunna uppnå en bestående, självständig, fri existens.

[7] Ty varje själ som vill leva vidare, måste genom de medel som står till hennes förfogande själv forma sig till att varaktigt kunna leva vidare och, så att säga, utvidga sig själv, annars kunde hon till slut antingen dela kroppens öde, eller som till tre fjärdedelar underutvecklad lämna kroppen, där den senare, som helt fördärvad inte längre är lämplig för själens vidare och fullständiga utveckling, och då kommer den att tvingas fortsätta sin vidare fulländning i en mycket mer obekväm maskin, vanligtvis på mycket sorgliga och smärtsamma sätt.

[8] Men kroppen, i dess snävaste bemärkelse, eftersom den består av partiklar som fortfarande står under den djupaste dom och därför kan dö, är varje människas helvete. Alla världarnas materia är helvetet i dess vidaste bemärkelse, i vilken människan placeras genom sin kropp.

[9] Den som bryr sig för mycket om sin kropp, sörjer uppenbarligen också för sitt personliga helvete, föder och göder sin dom och död för sin högst egna undergång.

[10] Kroppen måste visserligen få en viss mängd näring, så att den alltid kan tillmötesgå själen för livets högre syften. Men den som bryr sig för mycket om kroppen, och nästan dag och natt klagar och arbetar och köpslår med den, sörjer uppenbarligen för sitt helvete och sin död.

[11] When the body stimulates the soul into throwing itself headlong into hedonism, than this always stems from the many impure nature or matter spirits under judgment, which actually in effect make up the body itself. If the soul pays too much heed to the desires of the body, acting accordingly, then it unites with them and therewith descends into its very own hell and its very own death. In doing so the soul commits a sin against the divine order within her.

[11] När kroppen lockar själen att kasta sig huvudstupa in i sinnlig tillfredsställelse, så bottnar alltid detta i de många orena natur- eller materieandarna under dom, vilka i själva verket utgör kroppens väsen. Om själen bryr sig för mycket om kroppens begär, och handlar i enlighet därmed, så förenar den sig med dem och stiger därmed ner i sitt alldeles egna helvete och sin alldeles egna död. Om själen gör detta, så begår den en synd mot Guds ordning inom henne.

[12] Om själen kvarstår däri med kärlek och utsökt behag, så tävlar hennes orenhet med sin kropps högst orena och dömda andar, och fortsätter därmed i synd och därmed helvete och död. Även om hon lever vidare i världen som sin kropp, är hon så gott som död, och känner också döden inom sig och är mycket rädd för den. Ty själen kan i denna sin synd och sitt helvete göra vad än hon vill, men hon kan ändå inte finna liv, även om hon älskar detsamma omåttligt.

[13] Se, detta är också anledningen till varför många tusen gånger tusentals människor inte känner till själens liv efter döden mer än en sten bredvid vägen, och om man berättar något om det för dem så skrattar de bara eller blir till och med arga, och kör ut den vise mannen, och säger åt honom att predika sådana dumheter för vildsvinen!

[14] Och ändå borde varje människa senast vid sitt trettionde år vara klar med bildandet av sitt jag, så att hon vore lika klar över sitt fria och lycksaliga liv efter döden som flygning är för örnen högt där uppe i det fria.

[15] Men hur långt borta från detta är inte de människor som först nu har börjat att fråga om det! Och hur ännu mycket längre bort de som inte vill höra någonting om det, och till och med anser att sådana uppfattningar är dumheter som inte är värda att skratta åt! – Sådana människor befinner sig följaktligen i det fullaste helvete och redan i den fullaste död under hela sina jordeliv.

[16] Men nu kan en själ redan ha renat sig fullständigt och ändå ges en avsevärd jordisk tid för den simultana reningen av sin fortfarande orena kropp och dess andar, varigenom de mycket ädlare kroppsdelarna slutligen också drar till sig själens odödlighet och väcker kort efter döden de grövsta delarna av sitt väsen till själens fulla förstärkning.

[17] Med sådana renade själar kan det emellanåt fortfarande hända, om deras helvete, det vill säga kroppen, bejakar sitt begär, och sålunda stiger in i sitt eget helvete en kort stund, med andra ord, in i kroppens begär och dess andar. Sådana själar kan inte längre göras fullständigt orena, utan är bara orena så länge som de befinner sig i sina andars dypöl. Men de kan inte längre uthärda det länge utan återvänder snart till sitt fullständigt rena tillstånd, varpå de återigen är lika rena som om de aldrig hade varit orena. Därmed hade de för en tid återställt friden och ordningen i sitt helvete, och efteråt kan de röra sig och styrka sig desto mer ostörda i ljuset av sin ande.

[18] De av er som har rätt förståelse kommer helt att förstå vad som har sagts, och du Min vän Cyrenius, säg Mig nu öppet huruvida du helt har förstått Mig!”

53. Cyrenius socialistiska åsikter

[1] Cyrenius säger: ”Ja, Herre och Mästare! Men detta är i sanning en fullständigt ny lära för mig, som ingen förmodligen hade kunnat drömma om innan Dig! Det står emellertid nu klart att endast Du och ingen annan någonsin hade kunnat skapa människan och alla världarna, från Alfa till Omega. Ty utan att själv vara människans skapare, så kan man aldrig veta dessa saker, förutom på det sätt som vi nu vet det från Dig.

[2] Erfarenheten från alla tider visar att det är så och inte kan vara på något annat sätt än som Du nu förklarade det för oss. Men ingen vis man kunde ändå säga något om roten till den, även när han alltför ofta lade märkte till mänsklighetens ondska. Och varifrån skulle han ha fått det? Ty för detta krävs en fullständig kunskap om den mänskliga naturen från dess ursprungliga andliga sfär till dess materiella.

[3] Men vem kan få tag på denna kunskap? Vem känner människokroppen från fiber till fiber? Vem har någonsin sett en själ vandra fritt omkring? Man vet knappt om det finns någon, och vilken form eller vilken storlek den har. Kort sagt, okunnighet råder. Men om så är fallet, varifrån kan man få kunskap om människans besynnerliga natur?

[4] Och det måste finnas sätt för människan att lära känna sig själv bättre, ty om människan inte kan undersöka sig själv för att se vad hon är och hur hon skall handla i enlighet med sin natur och sitt öde för att uppnå det mål som hennes Skapare har satt upp, så kommer ingen lära eller lag att vara till nytta för henne! Hennes själ, som man endast alltför tydligt kan se hos otaliga människor, kommer att sjunka djupare och djupare i sitt eget helvete, som svar på kroppens mångfaldiga krav, ty hungern gör ont, törsten bränner, kölden gör också ont, medan överflödande fysisk försörjning inte bara erbjuder den krävande kroppen det nödvändiga, utan även sann, luxuös salighet!

[5] Människans djuriska sida ställer stadigt upp sina krav så bestämt och iögonfallande att själens stilla krav inte går att höra. Om det är så, vem kan då bli förvånad om hundra tusen gånger hundra tusen inte har den blekaste aning om själens existens? Ty deras själ hade redan från barndomen varit så förenad med sin kropp att den är helt ett med den, och känner därför inte igen något annat behov än det tröttsamma fysiska.

[6] Ja, man måste rent av säga, att med de människor som är kroppsligt eländiga och illa försörjda, så kan man inte upptäcka minsta spår av något andligt behov. I de västligaste delarna av Europa, har vi människor hos vilka inte ens de svagaste tecken av andlig bildning kan skönjas.

[7] Men vilket är skälet till detta? Den högst totala bristen på kroppslig försörjning! En sådan person går beväpnad med klubba, ofta dag och natt i de täta skogarna för att försöka fälla något vilt. När han väl har dödat det så slukar han det med skinn och ben, som de säger. Fråga: med sådana personer kan det inte vara tal om några andliga behov, medan man till exempel i Rom, där mänskligheten till största delen lever i överflöd, fysiskt sett, sedan länge har blivit undervisad om människans själ och dess odödlighet, och ägnar därför det moraliska livet den största uppmärksamhet, med det främsta målet att främja människans andliga bildning.

[8] Tyvärr är naturligtvis ofta fallet att de förmögna till slut sjunker ner i ren hedonism, och ägnar liten eller ingen uppmärksamhet åt själens utveckling, och betraktar varje sådan undervisning som den av en lysten vis man, men de har ändå ett språk genom vilket man kan upplysa dem om många saker och ting, och trots all deras sinnlighet väcks likväl deras nyfikenhet, vilket alltid är till fördel för deras själ.

[9] Men med människor, som man dessutom inte vet exakt huruvida de har ett språk, är något sådant uppväckande inte möjligt. Men om inte, på vilket sätt skulle det vara möjligt att väcka dem till ett djupare andligt själsligt behov?

[10] Därför vore det min åsikt att man först åtminstone skulle sörja för mänsklighetens kroppsliga uppehälle, och det kunde då vara lättare att fortlöpande väcka människornas själar till deras sanna andliga behov! Ty, som sagt, en människa som är alltför utarmad, kan ännu inte frambringa den minsta strävan efter andlig bildning! Det är svårt att predika för en hungrig mage, innan den har förtärt mat och dryck. Detta är min ödmjuka åsikt. Du, åh Herre, har helt rätt, ty Du allena känner fullständigt Dina gärningar! Men jag tror ändå inte att jag har helt fel, ty erfarenheten från alla folk och tider talar för mitt antagande.”

54. Fattigdom som uppfostrare

[1] Say I: “Good and true, and I cannot at all say that you have spoken one untrue word; but imagine a planet where all men without any special employment or other activity on their part are excellently provided, recognizing that they are able to live without any trouble whatsoever, and within a short time you have your North European inhabitants before you!

[1] Jag säger: ”Gott och sant, och Jag kan inte alls säga att du har talat ett osant ord, men föreställ dig en planet där alla människor utan något särskilt arbete eller annan aktivitet skulle vara väl försörjda, och de inser att de kan leva utan några bekymmer som helst, och inom kort kommer du att ha dina nordeuropeiska invånare framför dig!

[2] Ditt nordeuropeiska folk, som en gång fanns i Asien, mänsklighetens vagga, var lika bra och ännu bättre försett med allting än vad dina romare är nu, och hade åtnjutit en direkt uppfostran från himlen, och det fanns vise män bland dem vars like jorden inte har burit fram till Mig Själv, men vad blev resultatet? De åt och drack i lugnan ro, och blev trögare för varje dag, och sjönk ned i deras nuvarande tillstånd för varje generation, men är nu i sitt högst ömkliga tillstånd att de måste förtjäna sitt högst magra levebröd genom sitt anletes svett, men är ändå inte helt utan vise män och lärare.

[3] Och se, just en sådan nöd kommer stegvis att försätta dem på en utbildningsnivå som vida överträffar de nuvarande romarnas!

[4] Därför skulle det inte vara bra för människan att bli fullständigt försörjd kroppsligt sett. Ty då skulle hon till slut bli så slö att hon inte brydde sig om någonting. Och detta strävande efter en slö, sorglös vila är återigen ett utmärkande drag för en så att säga död kropp. Själen, som till största delen fortfarande måste skapa sin formella konsistens genom lämplig kroppsaktivitet, skulle i kroppens sorglösa vila också vila, eftersom även i henne är den naturliga benägenheten till sysslolöshet förefintlig.

[5] Genom kroppens smärtsamma krav väcks själen först ur sin slöhet, ty hon känner att en fullständigt sorglös fysisk tillvaro i slutändan skulle få henne att dö med kroppen. I sin nöd så rycker hon därför i alla spakar för att sörja för sin kropp så bra som möjligt. Eftersom hon icke desto mindre är förskräckligt rädd för döden, så börjar hon vid sidan om sin omsorg för kroppen även att undersöka själva livet, och huruvida själen skulle fortsätta att leva, även om kroppen skulle begravas.

[6] Ur detta utvecklas slutligen en slags tro på den mänskliga själens odödlighet. Denna tro blir gradvis mer levande, och blir till en mänsklig strävan.

[7] Men tänkande personer, som finns överallt, nöjer sig då inte längre med enbart tron, utan undersöker densamma djupare och prövar dess kraft och söker, där dess kraft inte längre är tillräcklig, att bevisa densamma med starkare och mer handgripliga medel.

[8] Människor betraktar då vanligtvis sådana sanningssökare som siare och lyssnare, vägledda och genomsyrade av en högre ande som genom samtal med andar får djupare kunskap om själarnas liv efter döden.

[9] Sådana sanningssökare upphöjs då vanligtvis till prästerskap av folket, och dessa inser att de är oumbärliga, och missbrukar till slut ett sådant ovillkorligt förtroende som de har fått av folket, och söker sin jordiska försörjning genom det och blir till slut inte mer än blinda ledare för de blinda. Men det finns fortfarande något bra med det, nämligen att folket alltid förblir i en aldrig så svag förbindelse med himlen.

[10] Med tiden, när den blinda tron blir svagare även hos prästerna, stiger nya sanningssökare fram bland folket som undersöker det gamla utan att helt avfärda det, och blandar det kvarvarande goda med resultatet av sina undersökningar, och kommer slutligen fram till en helt ny lära som inte längre tolererar någon blind tro, utan kräver den mest utförliga övertygelse baserad på fakta, som måste kunna läggas fram att bedömas inför ögonen på alla.

[11] Och se, på detta sätt kommer till slut den yngsta generationen människor att finna sanningen, ehuru på mödosamma sätt och vägar, och från mycken erfarenhet även de lagar genom vilka människornas liv skall vägledas, så att den svårvunna sanningen må bevaras i dess renaste form.

[12] Om vid sidan av en sådan upptäckt, som har utgått från mänsklighetens tilltagande aktivitet, en övernaturlig lära har kommit ner till människorna från himlen som ett mäktigt, mirakulöst ljus, så är ett sådant folk räddat, likt en enskild människa som är pånyttfödd i anden, och se, ingenting av detta uppstår ur din kroppsliga, sorglösa försörjning utan ur människornas nöd och bekymmer!

[13] Jag säger dig: i tider av nöd blir även djur uppfinningsrika, för att inte tala om människor.

[14] När människan genom sin nöd har tvingats att verkligen tänka till, börjar jorden att grönska under hennes fötter. Men om hon är väl försörjd, så ligger hon ner på sin lata hud bredvid djuret, och varken tänker eller gör någonting.

[15] Se, Jag skulle endast behöva ge jorden ett hundra, på varandra följande, ytterst välsignade och fruktbara år, så skulle hela mänskligheten börja stinka som pesten på grund av lathet. Men eftersom Jag låter goda och dåliga år följa på varandra, så måste mänskligheten hela tiden vara aktiv, och måste på ett gott år sörja för ett potentiellt dåligt, för att inte dö av hunger. Och så förblir mänskligheten aktiv i åtminstone en verksamhet, medan den annars skulle övergå till att bli fullständigt sysslolös.”

55. Följden av överflöd

[1] Cyrenius säger: ”Herre, Du är i sanning mänsklighetens Mästare, och för närvarande det sanna livets mest levande skola, och nu vet jag exakt var jag står, och vad mänskligheten handlar om. Det enda som inte riktigt står klart för mig är varför vissa länder, som försörjdes ganska väl över slaveriets nivå, ändå slutligen kunde sjunka ner i apati. Jag skulle vilja höra ett förklarande ord från Din mun, Herre och Mästare!

[2] Jag säger: ”Åh Min vän, rådfråga historievetenskapen om denna jords folk; skåda de gamla, välförsedda egyptierna, se på Babylon och Nineve, se på Sodom och Gomorra! Ja, se på israeliterna i öknen, som Jag i fyrtio år försåg med manna från himlen. Och se vidare på många framskridna nationer, så skall du snart finna ut vad det innebar för dessa människor att vara gott materiellt tillgodosedda!

[3] Förstå, en välförsedd mode-docka kommer till exempel till slut inte att göra mer än att sminka och pryda sig hela dagen lång, och till slut blir hon för lat även för detta, och låter sig tvättas, sminkas och utsmyckas av andra. Men det kanske inte varar alltför länge heller, och en sådan bortskämd dam blir till slut för lat till och med för att bli uppassad och blir därmed något av ett svin, om inte en fullständig sengångare, som finns i Indien och Centralafrika. Fråga: vad kan då göras med sådana kvinnor? Vilken andlig utbildning är hon kapabel till? Jag säger dig, hon passar inte ens som hora! Så var sannerligen fallet i Sodom och Gomorra, varför människorna började hänge sig åt sodomi! Förstår du detta?”

[4] ”Sannerligen”, säger Cyrenius, ”Såvitt jag vet har Du inte varit så generös tidigare med Din sanna visdom! Jag måste erkänna att Du denna gång har berättat mer än vid något tillfälle som jag har haft privilegiet att höra Dig. Allt det du berättade om mänsklighetens uppkomst och väsen, i alla dess förbindelser från ursprunget och uppåt är nu solklart men jag saknar fortfarande en sak: när jag vet det, ska jag vara väl tillgodosedd för evigt. Ska jag ställa frågan, eller läser Du den från mitt hjärta igen?”

[5] Jag säger: ”Ställ frågan denna gång, för de andras skull, så att de förstår frågan från början”.

[6] Cyrenius säger: ”Nåväl, ha då nåden att höra mig!”

56. Motsägelserna i 1 Mosebok

[1] Cyrenius: ”Jag har ofta i mitt ganska långa liv förgäves tänkt på hur de första människorna på denna jord i själva verket kom fram till kunskapen om ett högsta andligt Väsen, och kunskapen om sin egen själsliga-andliga del. Jag har läst böcker av egyptierna, skrifter av grekerna och Dina Moseböcker, och en gång kom jag även över ett indiskt verk, som jag bad en indier i Rom att läsa för mig ur och att översätta. Men överallt fann jag ett mystiskt bildspråk, från vilket ingen klok människa någonsin kunde bli klokare, och ännu mindre jag själv, eftersom jag i min ungdom alltid hade inbillat mig att alla andra folk var mycket klokare än jag. Överallt framträder logiska motsägelser vilka är nonsens, om man tar dem bokstavligt.

[2] Sålunda står det i er Moses: ’I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: ’Varde ljus!’ Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och Han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen.’

[3] Därefter berörs i korta sekvenser avskiljandet av vattnet, att jorden görs torr, skapandet av gräset, buskarna och träden. Med denna skapelse passerar tre dagar och därmed också nätter. Men eftersom dagar och nätter redan blev till med skapandet av ljuset vid mörkret över djupet, så kan jag inte riktigt förstå hur Gud på den fjärde dagen ansåg det nödvändigt att skapa ytterligare två stora ljus och att placera dem på himlen, varpå det större ljuset styr över dagen och det mindre över natten.

[4] Om vi nu betraktar detta tillsammans med jordens natur, och betänker vad solen, månen och alla stjärnorna är, enligt Din förklaring, så blir hela Mose skapelseberättelse ett sådant fullständigt nonsens som säkerligen inget annat någonstans på hela jorden! Vem kan någonsin förstå detta! Vi få vet att jorden inte är någon oändlig cirkel, utan endast en enorm glob, som Du Själv redan som ett litet barn visade för mig i Egypten, och senare för oss många på ett högst begripligt sätt. Natt inträffar aldrig på hela jorden på samma gång, eftersom en del av jorden alltid är upplyst av solen. Å andra sidan är månen en högst ombytlig beskyddare, och bryr sig nästintill inget om att styra över natten, förutom som mest några få gånger varje månad.

[5] Och det är också vansinne att säga att en dag utgörs av kväll och morgon, när alla vet av hela sin livserfarenhet att dag alltid kommer mellan morgon och kväll och aldrig mellan kväll och morgon, ty natt följer säkerligen alltid på kväll fram tills morgonen, och dag följer alltid på morgon fram till kvällen, och följaktligen ligger logiskt sett dag mellan morgon och kväll, och natt mellan kväll och morgon.

[6] Men även om det i sig måste betraktas som galenskap, så är diktionen att Gud såg att ljuset var gott först efter att Han hade skapat det en galenskap utan motstycke! Ty Guds högsta visdom måste säkerligen från evighet ha sett och märkt att ljuset var gott, när Gud Själv är ljuset för allt ljus!

[7] I indiernas bok föregås den materiella skapelsen av skapelsen av rena andar, som senare även Moses nämner. Dessa var rent ljus, och namnet på den först skapade var ljusbärare.

[8] Om Gud från evighet hade tagit Sin vila i det djupaste mörker, och redan vid skapandet av de rena andarna därför kunde bedöma fördelarna med ljuset, vilket för övrigt inte skulle ha varit likt Honom, då är det fantastiskt skrattretande att Gud först efter att ha skapat ljuset på denna jord så att säga ånyo insåg att ljuset var gott!

[9] Du inser Själv att hela skapelseberättelsen, såsom den ges av Moses, är ett uppenbart, ja rent av fantastiskt skrattretande nonsens, om man endast betraktar saken på ett någorlunda naturligt sätt, och därför är det inte förvånande att just dessa skriftlärda bland judarna sinsemellan inte anser att en sådan lära är en gnutta trovärdig, men icke desto mindre håller fast vid densamma på grund av folket, och låter sig själva bli rundligt betalade för det. Detta inser också alla patricier i Rom, men låter ändå saken fortgå trots att det är rent nonsens, eftersom de blinda människorna fortfarande skattar den högt, och därigenom håller sig ganska lugna i landet.

[10] Det står uppenbarligen fullständigt klart att alla principer och ursprungliga läror som gick i arv till oss inte är någonting annat än tomma sagor och fabler, om man betraktar dem ur en naturlig synvinkel, ty enligt naturen kan det inte ens finnas en halv stavelse av sanning i dem. Men om det obestridligt är på det viset, så uppstår den största och viktigaste frågan av sig själv, och denna är, som jag redan berörde tidigare i denna tveksamma inledning: Hur blev människan till på denna jord? Hur kom hon till insikt om Gud och till insikt om sig själv, och vem lärde henne först att skilja mellan gott och ont? Åh Herre, ge oss lite ljus över detta, så är vi nöjda!

57. Den första ursprungliga människans framträdande

[1] Jag säger: ”Käraste vän, Jag har faktiskt redan gett dig en tydlig ledtråd om detta, genom att presentera fattigdomens effekter på människorna och folken. Men det kan likväl inte bestridas att Moses skapelseberättelse, när den tillämpas bokstavligen på den naturliga världen, skulle vara det mest uppenbara nonsens för varje människa som är någorlunda bekant med hur naturen fungerar, och måste därför framställa den gode Moses som en första klassens dåre.

[2] Men den som tar de mosaiska böckernas förlopp på något större allvar än vissa av den grekiske diktaren Aisopos fabler, måste bli varse att Moses i sitt bildspråk endast är sysselsatt med de första människornas ursprungliga utveckling på jorden, och därför inte alls med berättelsen om skapandet av himmel och jord med alla dess varelser på och i jorden, utan det handlar framför allt och nästan uteslutande om den första utvecklingen av hjärtat och förståndet, varför han även binder ihop den med den mänskliga historien.

[3] Berättelsen kunde emellertid endast ha varit ett alster som beskriver utvecklingen av den mänskliga intelligensen, och inte den stumma skapade naturen, vilken har förblivit densamma fram till denna tid och även kommer att förbli så fram till tidens slut.

[4] Så är också fallet med de indiska böckerna, i vilka först skapelsen av de rena andarna behandlas och senare fallet av desamma, under titeln ’Jehovas krig’, och först därefter skapandet av den materiella världen och djuren och slutligen människorna.

[5] Allt detta skall endast tas andligt, och förklaras huvudsakligen i termer av människans moraliska utveckling.

[6] Men den som vägleds av anden och är bekant med motsvarigheterna mellan den materiella och andliga världen, för honom är det då också möjligt att urskilja hur den materiella världen har utgått från den andliga världen, och hur slutligen solarna och planeterna och månarna och alla varelser på dem blev till.

[7] Detta är emellertid inte så enkelt, eftersom det betyder att man dessförinnan måste vara helt väckt i anden. Ty endast de allra första vittnena till all tillblivelse och existens kan lysa upp dessa labyrinter för dig, bortom vilka inget dödligt öga fram tills nu har trängt igenom.

[8] Men utöver allt detta, att åldern på den mänskliga rasen i dess fulländning, som den är idag, ändå stämmer överens med Moses beräkningar, även beträffande materia och tid, det kan du vara helt säker på.

[9] Långt före Adam fanns det förvisso ett slags kraftfullt djur på jorden som, om inte till formen utan desto mer till dess instinkt, men ändå med ett väldigt skarpt intellekt, liknande det efterföljande människosläktets. Dagens elefant, ehuru fysiskt mycket mer ofullkomlig, är en variant av detta.

[10] Dessa stora djur brukade redan jorden och var därför föregångare till människan. Jorden beboddes av dem många miljoner år före människan.

[11] Genom dessa stora djur, var jordens steniga grund först tvungen att mjukas upp och göras bördig för att ädla frukter och djur skulle växa och frodas, tills den slutligen kunde frambringa människans känsliga natur i köttet, enligt den eviga gudomliga ordningens plan, som innan den fick en kropp lades ned i varje levande naturande som redan levde fritt i jordens atmosfär.

[12] Först efter att marken på jorden var helt mogen, kallades en högst kraftfull själ från dess fria atmosfäriska natur att forma en kropp från den feta lerjorden, i enlighet med den ursprungliga gudsform som bor i själen. Och den första, mognaste och mest kraftfulla själen gjorde så, manad inombords av den gudomliga kraften, och den första själen steg så att säga in i en välorganiserad, frisk och stark kropp och kunde nu till fullo skåda den materiella världen och de många varelser som fanns inför henne.

[13] Men den stora djurrasen hade till största delen redan försvunnit från jorden långt tidigare, tillsammans med dess föregående skapelse, när den första människan i sitt gudomliga majestät hälsade på den vida jorden. Oaktat detta, så kommer rester av dessa tidigare invånare att påträffas på och i jorden hela tiden, men människorna kommer inte veta vad de skall tro om dem.                   

[14] Men den vise mannen kommer därmed likväl att ledas till slutsatsen att jorden är äldre än den korta tid som antyds av Moses, och Moses kommer därigenom att bringas i vanrykte för en tid. Men andra vise män kommer att uppväckas av Mig, genom vilka Moses kommer att ställas i sitt helt rätta ljus, och därifrån kommer det inte att dröja länge förrän Guds fulla rike griper tag i jorden, och döden för alltid försvinner från den förnyade jorden. Innan dess kommer emellertid svåra umbäranden att drabba jorden.

[15] Ja, jordens mark måste först gödslas många gånger med människornas kött och blod, och endast genom en sådan andlig humus kommer en epok av fysisk odödlighet att börja för denna jord, och likt vid tiden för Adam började epoken när själen kunde bygga sig en fullkomlig kropp i sin gudsform ur den feta ler-humusen.

[16] Men de människor som redan har blivit fullt återfödda i anden under sina fysiska, dödliga liv kommer då för evigt att härska över denna nya epok som rena andar och änglar, och den kommer helt att anförtros åt deras ledarskap. Å andra sidan, människor som i denna tid inte har uppnått andlig fulländning kommer i denna nya epok för jorden fortfarande att placeras på denna jord med odödliga kroppar, men i stor misär, och kommer att tvingas stå ut med mycket strävsamt tjänande, vilket kommer att smaka väldigt bittert för dem, eftersom de alltför tydligt kommer att komma ihåg sitt tidigare lyckliga tillstånd i sina fysiska kroppar. Denna epok kommer att pågå mycket länge, tills slutligen allting har övergått till ett rent andligt tillstånd, i enlighet med Guds eviga plan. Och se, detta är förloppet enligt Guds ordning för alla saker, all tillblivelse, all existens och allt liv.”

58. Ett vetekorn i utveckling

[1] Herren: ”Se på vetekornet! När det läggs i jorden måste det ruttna, och den spröda grodden skjuter endast upp från förruttnelsens mögel. Men vad säger detta beträffande människans karaktär?

[2] Se, iläggandet av det friska, vackra utsädet motsvarar människans initiala tillblivelse! Det är likt förkroppsligandet av den mer eller mindre helt fullkomliga själen, vars vistelseplats före förkroppsligandet är luften, speciellt bergens mellersta region, vanligtvis vid trädgränsen, ända till snö- och is-området.

[3] När väl en helt sammansatt själ har nått sin önskade planenliga konsistens i atmosfären, sjunker den djupare och djupare till den höjd där människornas bostäder finns, och får näring från den yttre eteriska aura som omger varje människa, och stannar kvar varhelst den lockas av likheten med dess väsen.

[4] Om då några äkta makar känner sig tvingade av den naturliga driften att alstra barn, får en sådan fullt mogen själ som är närmast makarna och som liknar makarnas natur-själ ett ögonblickligt meddelande från dess yttre aura, eller lockas genom den ökade kraften av makarnas yttre eteriska aura, och träder in med ett visst mått av tvång i mannens sädestömning och placeras i ett litet ägg genom den, och detta kallas befruktning.  Och se, därifrån liknar livsjälen ett sädeskorn, och inne i kvinnans livmoder genomgås motsvarande faser tills födseln in i världen, som sädeskornet har genomgått i jorden tills grodden skjuter upp ur marken!

[5] Därefter börjar de olika utvecklingsfaserna, först det yttre och sedan det inre.

[6] Med växten förblir rötterna i jorden, inom sädeskornets mögliga grav, och suger därifrån i sig dess huvudsakliga näring. Denna kost skulle emellertid snart leda till döden för plantan om den inte renades genom solljusets inverkan.

[7] Stjälkens första del innehåller fortfarande ganska tät sav. När väl denna har utvecklats som en grund, blir stjälken så att säga åtsnörd genom en ring. Genom denna ring, passerar mycket finare små rör, genom vilka endast mycket tunnare och finare sav kan passera.

[8] Från denna uppstår en andra planta av stjälken. Eftersom även den andra plantans sav fortfarande har en ganska grov konsistens och blir ännu grövre med tiden, så placeras återigen en ring och denna andra ring förses med ännu finare små rör, genom vilka endast väldigt fin sav kan tränga igenom, för att ge näring åt de livsandar som svävar över dem, likt Moses sätt att uttrycka sig: ’Och Guds Ande svävade över vattnet’.

[9] Med tiden blir denna sav eller vatten även för grovt för plantans liv som svävar över den och kan kväva livet, och det kommer därför en tredje ring med väldigt fina små rör som snörs åt av anden som svävar över vattnet. Genom en sådan tredje ring, kan endast ytterst lättflyktig sav, med stor möda, tränga igenom till dess nu ytterst homogena ande som svävar ovanför dem. Men livsanden kommer att märka huruvida saven ovanför den tredje ringen är passande för dess fortsatta utveckling. Om den efter en tid anser att den är alltför grov och därför fortfarande innehåller alltför många spår av dom och död, snörs en fjärde, femte, sjätte och till och med sjunde åt, tills saven är så eteriskt ren att den inte längre uppvisar något spår av död.

[10] Först här uppnås ett nytt skede. Saven som nu passerar genom de allra finaste rören formas till en knopp och blomma, försedd med organ som har all förmåga att låta sig frambringas av det högre livet från himlen.

[11] Efter att blomman har uträttat denna tjänst, kasseras den som en fåfäng visdomsprakt, genom vars skönhet och tjusning den lockar till sig själva kärleks-livsetern som i sig själv är allt och inte behöver någon vidare yttre prakt. Ty se, varje blomma är en väl utsmyckad brud, som snärjer brudgummen genom att smycka sig! Men när väl brudgummen kan kalla henne sin, läggs brudsmyckena snart åt sidan, och livets ödmjuka allvar börjar.

[12] Först då börjar den sanna livsfrukten att samlas och utvecklas. Och om all aktivitet ägnas åt fruktens fullständiga mognad, så kommer livet, som har undflytt alla tidigare faror, att bevara sig självt som i ett kraftigt byggt fort mot varje tänkbar yttre fiende.

[13] Varhelst livet börjar utvecklas och mognas för snabbt, så kommer det inte heller att vara tillräckligt stabilt. Och se, om någon yttre fiende närmar sig en sådan för tidigt utvecklad frukt, så lockas han för mycket av den, och går in i en relation med den och lägger sin frukt i fruktens för tidigt utvecklade liv. Detta snyltande liv drar så åt sig plantans späda liv, och förstör och förintar det. Maskätna frukter är mer än ett handgripligt bevis på detta.”

59. Människans andliga utveckling

[1] Herren: ”Men som det är med växter, så är det även med djur, och särskilt med människor.

[2] Betänk en späd, brådmogen ungmö blott fysiskt. Knappt tolv år gammal är hon i varje fysisk del så utvecklad att det ger henne ett giftasvuxet utseende. En sådan ungmö gör män med en sinnlig natur mer upphetsade än hundra aldrig så vackra slinkor av mogen ålder. En sådan brådmogen ungmö är då utsatt för hundra faror mot hennes kropp, och den största omsorg krävs från hennes föräldrars sida för att beskydda en sådan för tidigt mogen dotter från alla fiender som lockas av hennes stora dragningskraft. Om hon ges bort för tidigt till en sådan lysten man, blir hennes fruktbarhet lätt fördärvad, om hon skyddas för mycket och hålls borta från all nedsmutsande luft, blir hennes kött, som man säger, fläckigt. Hon blir blek, utmärglad och uppnår sällan en nämnvärd ålder. Om hon får lite mat, och det är en mager diet, blir hon olycklig och tynar bort tidigt. Om hon blir välnärd blir hon ännu fetare och mer ogin och därmed slö, så att hennes blod snart blir unket och snart liknar ett lik, vilket uppenbarligen måste leda till hennes kropps förtidiga död.

[3] Så är även fallet med förtidig överdriven mental utbildning. Där barn med få talanger tvingas att bli lärda människor med överdrivet strikta metoder, som om hela världen hänger på det, drabbas sådana själar av utmattning, eftersom de saknade tiden att träna sina kroppar till att vara användbara under alla omständigheter.

[4] Därför tar allting sin tid inom Guds ordning, och så kallade grandiosa språng låter sig ingenstans göras.

[5] Under kroppens födsel från moderns livmoder, placeras det eviga livsfröet i själens hjärta som en liten gnista av Guds renaste ande, på liknande sätt som en växts frukt när den har kastat av sin blomma och börjar att bygga upp (stärka) sig. När väl kroppen har utvecklats, börjar utvecklingen av anden i själens hjärta. Här måste själen göra allt som göras kan så att anden börjar gro i henne, och måste ge den en hjälpande hand.

[6] Själen är här roten och stjälken, och kroppen jordmånen, och den får inte ge anden grovt vatten som näring.

[7] Ringarna som anden ritar, är själens förödmjukelser. När väl den sista har ritats, börjar anden slutligen att utveckla sig själv och tar upp allt från själen som är besläktad med den, bygger upp sig själv och införlivar slutligen hela själen och vad som i kroppen var relaterat till själen, och är då för evigt fullständigt oförstörbar, en process som vi tydligt kan observera i mer eller mindre varje växt.

[8] När frukten nästan har uppnått full mognad på rätt sätt, så läggs den lilla gnistan av livsfröet i den redan förberedda fröskidan. Därefter sluter sig kärnan från resten av frukten ett tag, och bygger upp sig som av sig själv, men likväl till hälften från den omgivande fruktens livs-eter.

[9] Men tiden börjar den yttre frukten att skrumpna och förtorka. Varför det? Eftersom dess själ helt övergår i frö-andens liv i fröskidan. Och när fruktens livskraft omsider helt har övergått i livsfrö-anden, torkar och dör den tidigare levande stjälken i alla sina delar. För detta har emellertid hela växtens liv förenats med den spirande frö-livet och kan som sådant aldrig förintas, oavsett om det är bunden till sädeskornets materia eller inte.

[10] Och sålunda ser du samma ordning överallt och i allting, med liknande ordningsföljd.”

60. Kropp och själ

[1] Cyrenius säger: ”Herre, förlåt, här måste jag skjuta in en fråga! Vad händer med vetekornet när det mals till mjöl, och slutligen bakas till bröd och äts upp? Fortsätter livs-fröet att leva även genom dessa stadier?

[2] Jag säger: ”Givetvis, ty när du äter brödet, kommer det materiella mjölet snart att avlägsnas från kroppen den naturliga vägen, men frö-livet går som något andligt meddetsamma över i själens liv och blir ett med dess motsvarande egenskaper. Den mer materiella delen av livs-fröet blir näring för kroppen, likt det mosaiska vattnet för Guds ande, och går som helt renad slutligen över till själen och tjänar den för bildandet och närandet av själens organ, såsom dess lemmar, hår och så vidare, och över huvud taget för att utveckla och nära allt det, från alfa till omega, som du hittar i en mänsklig kropp.

[3] Att själen består av samma delar som kroppen, kan du emellertid mer än handgripligt övertyga dig om hos ängeln Rafael, som sitter vid vårt bord och talar med Josoe. (Jag vänder Mig till ängeln:) Rafael, kom hit så att Cyrenius kan röra vid dig!”

[4] Ängeln kommer, och Cyrenius känner på honom, och säger: ”Ja, ja, allt detta är skapelse, och så att säga verklig materia! Han har verkligen samma lemmar som vi själva, och samma form som sådana som vi har, förutom att allting är ädlare, mjukare och väldigt mycket vackrare, ty hans ansiktes behag är, kan man säga, oöverträffat strålande vackert! Men det är inte en flickas utseende, utan i allra högsta grad ett manligt, och ändå är det vackrare än den vackraste unga flickas utseende! Jag har i sanning inte tagit mycket notis om denne följeslagare fram tills nu. Hans skönhet mångfaldigas i själva verket ju längre jag tittar på honom. Du himmel! Detta är sannerligen besynnerligt! (Säger till ängeln:) Lyssna, du underbart vackraste ängel, känner du också kärlek i ditt högst vackra bröst?”

[5] Ängeln säger: ”Åh, naturligtvis, ty min andliga kropp är lik den gudomliga visdomen och mitt liv är Herren Guds eviga kärlek. Och eftersom mitt liv är ren kärlek, så måste jag också känna kärlek, eftersom mitt liv inte är annat än den renaste kärlek.

[6] Hur kunde du som annars är så vis fråga mig om det? Se, det som Herren Gud har varit inom Sig Själv i en evighet, sådana måste också vi vara, då vi helt utgår från Honom och följaktligen också delar Hans sinnelag i allt, precis som solstrålen till fullo är och uträttar detsamma som solen själv! Men om så är fallet, varför då en sådan fråga?”

[7] Cyrenius säger: ”Ja, ja, detta är helt sant och riktigt, och jag skulle ha vetat det utan din förklaring, men jag var tvungen att fråga dig något för att höra tonen i ditt svar. Men nu är vi klara med varandra, och du kan gå tillbaka till din plats!”

[8] Ängeln säger: ”Det är inte upp till dig att befalla mig, utan endast Herren!”

[9] Cyrenius säger: ”Min vän, det verkar mig som att trots din skönhet, visdom och kärlek, så sitter du vackert fast i en trotsig envishet?

[11] Ängeln säger: ”Åh, inte alls! Men jag kan inte och får inte ta emot någon order av en dödlig, ty själv är jag ett helt självständigt jag, bortsett från att jag är av Gud i allting! Dessutom behöver jag inte frukta någonting, såsom människorna på denna jord, ty i det avseendet har jag en makt och kraft som du aldrig skulle drömma om. Om du emellertid skulle vilja bekanta dig mer med densamma, fråga centurion Julius och min lärjunge Jara, såväl som Herrens lärjungar. Dessa kommer att berätta ett och annat för dig.”

[11] Cyrenius säger: ”Herre, säg åt honom att gå tillbaka till sin plats, annars kommer jag att börja bli rädd på allvar för honom. ty det är bäst att inte ge sig i lag med sådana som han! Han blir stadigt mer oförskämd och hetlevrad, och det finns inget man kan göra åt honom trots hans skönhet.”

[12] Jag säger till ängeln: ”Nåväl, gå i så fall tillbaka till din plats!” Och ängeln lyder ögonblickligen Min vink, och går tillbaka till sin gamla plats. Och Cyrenius är väldigt glad för det, ty han hade på allvar börjat bli väldigt rädd för ängeln. 

[13] Johannes och Matteus frågar Mig genast huruvida de skall skriva ned allt detta.

[14] Jag säger: ”Ni kan göra det för egen del, men ni behöver inte nedteckna det för folket, ty detta är två tusen år för tidigt för att greppa, och man bör inte kasta pärlor åt svinen, eftersom de aldrig kan skilja på sådan mat och den sämsta svinkosten. Men för er själva och några få andra kan ni för all del göra så.”

[15] Och de bägge lärjungarna gör så i lämpliga bilder, för att särskilja det från vad de hade skrivit med prydliga hebreiska bokstäver under Min ledning.

61. Skapandet av himmel och jord

[1] Cyrenius ber Mig emellertid att fortsätta förklaringen av den mosaiska skapelseberättelsen genom motsvarigheter.

[2] Och Jag säger: ”Min vän, vad Jag har påbörjat skall Jag också avsluta, frågan är bara om du kan greppa det nu, och i förväg. Ty för att ordentligt kunna greppa den mosaiska skapelseberättelsen, måste man ha mycket god kännedom om hela människans natur, vilket är lika svårt att uppnå som den rätta och fulla kunskapen om Gud.

[3] Därför skulle Jag först behöva analysera hela människans materiella, själsliga och andliga bygge fiber för fiber, och slutligen visa er hur det själsliga först utvecklas från det andliga och det materiella från det själsliga, och genom vilka oräkneliga motsvarigheter, som relaterar till de oräkneliga graderna av ljus såväl som bristen på ljus.

[4] Av detta kan ni förstå att detta inte är så lätt och snabbt som ni tror att det är, men Jag skall likväl berätta så mycket för er som ni kan uthärda för tillfället, och som står i proportion till er själsliga erfarenhet och era nödvändiga förkunskaper. Så lyssna!

[5] När Moses säger: ’I begynnelsen skapade Gud himmel och jord’, så vill inte Moses på något sätt att detta skall förstås som den synliga himlen och den synliga, materiella jorden, ty som en sann vis man så föll inte detta honom in, i det att han i sitt upplysta sinne alltid hade den fullaste inre sanningen. Men denna hans djupa visdom klädde han i motsvarande bilder, och således var han tvungen att täcka sitt strålande ansikte med en trefaldig slöja inför folket som ett vittnesbörd om detta.

[6] Med himlen, som Moses anger ha blivit skapad först, menas emellertid att Gud har placerat förmågan till intelligens, som redan i tiden står utanför Hans högst eviga, andligt renaste centrum, som på sätt och vis är ställd utanför Honom Själv, – men som sagt, endast förmågan till intelligens. Denna är lik en spegel, som även den mörkaste natt har förmågan att återspegla yttre föremål i, eller snarare att ta upp dem troget och sant på sin slätaste yta och återge dem. Men i den djupaste natten och därför i total avsaknad av föremål, är spegeln uppenbarligen ett fullständigt värdelöst föremål!

[7] Det är därför som Moses, direkt efter att himlen har givits en yttre form, eller förmågan till intelligens utanför Guds livscentrum, så att säga talar om en samtidig skapelse av jorden. Vem, och vad är denna mosaiska jord? Ni kommer att säga: ’Tja, den som bär oss’. – Åh, långt ifrån, Mina kära!

[8] Förstå, med ’jord’ menade Moses endast förmågan att assimileras och attraheras (förmågan att anpassa sig och att känna dragningskraft) sinsemellan bland likartade, förkroppsligade intelligenser, vilket nästan är detsamma som de världsligt visa egyptierna och grekerna kallade för idéassociation (förbindelse av tankar), där en sanningsfylld sats slutligen var tvungen att komma fram ur likartade begrepp och idéer. 

[9] Men om släktskapet och den ömsesidiga attraktionen redan var införlivade inom den av Gud förkroppsligade förmågan till intelligens, så följer den tredje slutsatsen av sig själv, nämligen att den nedlagda förmågan till intelligens också verkligen har attraherat och greppat tag i varandra, – för vars djupt andliga process Moses uppenbarligen inte kunde ha valt en mer passande bild än den materiella jorden, som i själva verket inte är något annat än ett konglomerat (sammanklumpning) av många i sig själv likartade, verkliga partiklar (substantialpartiklar) med förmågan att attrahera varandra.

[10] Men ’djupet täcktes av mörker’ säger Moses vidare. Ville Moses verkligen med detta låta förstå mörkret på den nyskapade jorden? Jag säger er att inte ens i början när han saknade förstånd skulle den vise Moses ha drömt om något sådant! Ty Moses var en djup kännare av jordens natur, och alltför invigd i den djupaste egyptiska visdomen och vetenskapen för att inte känna till att jorden – som en avkomma till solen åtminstone är en miljard gånger en miljard jordiska år yngre än modersolen – inte kunde ha varit under mörker vid dess tillkomst. Moses lät därmed snarare förstå, igen bildligt, att förmågan till intelligens och det attraherande släktskapet med intelligens ännu inte var någon form av uppfattningsförmåga, förståelse eller självmedvetenhet, som alla är identiska med begreppet ’ljus’, utan att det måste resultera i det motsatta, tills de hugger tag i varandra, och så att säga börjar slåss mot varandra.

[11] Har ni någonsin märkt vad som händer när man börjar gnugga sten eller trä häftigt mot varandra? Se, då kommer det eld och ljus! Och se, detta är det ljus som Moses låter uppstå i begynnelsen.

62. Jord och ljus

[1] Herren: ”Vad som menas med ljus vet vi nu, men innan det står det också att jorden var öde och tom! Det är helt säkert, ty endast med förmågan att kunna fyllas, eller till och med ett uppfattat behov att kunna fyllas, har inget kärl ännu blivit fyllt. Så länge som det inte finns något innehåll, är kärlet öde och tomt.

[2] Detta var också fallet med den ursprungliga skapelsen. Det fanns förvisso ett oräkneligt antal tankar och begrepp som var placerade överallt i den oändliga rymden av Guds allsmäktiga vilja, genom Hans kärlek och visdom, vars tankar och begrepp vi tidigare syftade på som intelligensens enskilda, spegellika förmågor, och det eftersom varje enskild tanke så att säga var en reflektion inne i huvudet av det som det alltid aktiva hjärtat ständigt skapade i sig själv.

[3] Men precis som en tanke eller ett begrepp är som ett tomt kärl, eller en spegel i en mörk källare, är också den totala ömsesidiga sammanslutningen av idéer fortfarande öde och tom. Men eftersom förmågan till intelligens ännu inte har lett till någon aktivitet bland de själva, utan endast förmågan att vara och att handla är närvarande, så följer det därför, som redan nämnts, att allting ännu är kallt och fritt från eld och ljus.

[4] Alla dessa ännu overksamma och orörliga tankar och idéer av gudomlig visdom jämförs även mycket träffande med ’vatten’, i vilket även oräkneliga specifika element blandas samman, från vilket emellertid slutligen hela den fysiska världen tar sin högst olikartade existens.

[5] Men alla de stora tankarna och idéerna som inom Guds visdom har sprungit därur, och må de ha varit aldrig så sanna, kunde likväl inte ha blivit verklighet, lika lite som de världsligt visas idéer, om han saknar medlen att förverkliga dem. Om det finns någon tänkbar verklighet som följer på tankarna och idéerna, måste de lämpliga medlen och därmed en verklig aktivitet av tankarna och idéerna, både inifrån och utifrån, härledas från någon högre makt och auktoritet.

[6] Om någon människa följaktligen har förenat tankar med idéer, och velat se dem förverkligade, så måste hon frambringa en stor kärlek till sina tankar och idéer, förutom att ha de nödvändiga materiella medlen för detta. Ur en sådan kärlek kommer hennes tankar och idéer att omhuldas, likt hönan sköter om sina kycklingar. Därigenom blir tankarna och de resulterande begreppen stadigt till mer levande och påtagliga idéer. Och se, en sådan kärlek är då själva Guds Ande inom Gud Själv som enligt Moses svepte över vattnet, vilket i sig inte innebär något annat än den fortfarande form- och varelselösa, oändliga massan av Guds tankar och idéer.

[7] Upplivad av denna ande börjar Guds tankar att förenas till större idéer och en tanke driver på en annan och en idé en annan. Och se, och då sker den gudomliga ordningen ’Ljus, bli till! Och det blev så!’ av sig själv. Och följaktligen förklaras den stora skapelseakten av den ursprungliga begynnelsen av sig själv och tillsammans med den, slutligen även till största delen utvecklingsprocessen av ett nyfött barns själ och ande fram till en gammal man och av den första människan på jorden till vår tid och så vidare till denna världs slut i allting!

[8] Då förekommer det en mening i Moses som skulle få det att verka som att det är först efter Andens glödande kärlekshandling, vilken resulterar i ljus, som Gud börjar inse att ljuset är gott. Men det är långt ifrån på det viset, utan ett vittnesbörd om Guds eviga och oändliga visdom, enligt vilken detta ljus i sanning är fritt andligt livsljus, och frambringat av sig själv genom Guds tankars och idéers aktivitet enligt visdomsordningen, varmed Guds tankar och idéer som framförs av Gud på detta sätt kan fortsätta att utvecklas som självständiga varelser enligt deras egen intelligens, naturligtvis under Guds oundvikliga ständiga inflytande, som kan utvecklas inifrån. Det är så Moses tillägg skall förstås, och inte att Gud först då kom fram till den implicita insikten att ljuset var någonting gott!

63. Skiljandet av ljuset från mörkret

[1] Herren: ”Men nu följer något som är väsentligt svårare att greppa än det föregående. Ty det står vidare: ’Och Han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.’ Saken blir emellertid lättare att förstå, om du istället för Moses bägge allmänna begrepp, ersätter dagen med det motsvarande mer relevanta, oberoende livet och natten med döden, eller dagen med frihet och natten med dom, eller dagen med självständighet och natten med slaveri. Eller dagen med den gudomliga andens självmedvetna kärleks-liv inom den nya skapelsen, och natten med de ännu livlösa tankarna och idéerna från Gud. 

[2] Denna ordning kommer du emellertid även att hitta i varje växt, där du ända fram till fruktens klänge (ranka) inte kommer att hitta något annat än natt och en gnagande död, där Guds ande fortfarande svävar över de mörka djupa vattnen, som förstadium till utvecklingen av den livsbärande materien. När väl grunden blir tillräckligt stark för att den skapade vetestjälken skall ha dess slutliga ring fäst under axet, vilken gör det möjligt för det verkligt andliga livet som i sanning självständigt, att börja greppa, känna och förstå sig själv i sann självmedvetenhet, inträffar förvisso en uppdelning eller snarare ett avskiljande av ljuset från mörkret, ett befriat liv från ett liv under dom, eller, i själva verket ett oförstörbart liv från ett förstörbart dömt liv, vilket är lika med död under det allomfattande begreppet ’natt’.

[3] Och vidare står det: ’Och det blev afton och det blev morgon, den första dagen.’ Vad är här kvällen och vad är morgonen? Kvällen här är det tillstånd när förutsättningarna för det eventuella mottagandet av kärleks-livet som kommer från Gud börjar att konstateras (intygas) och greppas genom Guds allsmäktiga vilja, likt de enskilda tankarna och begreppen till en idé. När dessa väl har konstaterats (utvecklats) fram till den sista ringen under fruktens ax, har kvällens funktion kommit till ett slut, och då börjar det fria och självständiga handlandet för fruktens självutveckling. Men precis som människan kallar övergången från natt till dag för ’morgon’, så kallades på motsvarande sätt övergången från det föregående tillståndet av en dömd varelse till en som är fri och oberoende för ’morgon’. Och se, här begick Moses på intet sätt ett logiskt misstag, när han lät den första och alla efterföljande dagar att uppstå ur kväll och ur morgon!

[4] Skälet till att Moses låter sex sådana dagar uppstå ur kväll och morgon är att efter en grundlig observation och granskning, går allting från dess ursprungliga början till fulländning av vad det är, längs precis samma väg som den gudomliga ordningen av sex perioder, tills det för närvarande är fulländat såsom det skall vara, som ett helt moget veteax på en död halm.

[5] Från det att fröet läggs i marken tills det börjar att gro: dag ett. Därifrån bildas stjälken och sug- och skyddsbladen: dag två. Därifrån bildandet av den sista ringen precis under de första fästena för axets bildande: dag tre. Därifrån bildandet och inrättandet av de skid-liknande kärlen, lika brudkamrar för alstrandet av fritt, självständigt liv, för vilka även blomningen skall användas: dag fyra. Därifrån blommans fall, och sedan framväxten av den faktiska, redan livsbärande frukten och dess fria aktivitet – ehuru fortfarande fäst vid de föregående, ofria stadierna, från vilken delar av näringen för att forma skalet tas, även om de huvudsakliga näringsämnena därifrån tas från ljusets och den sanna livsvärmens himmel – tills frukten är helt utvecklad: dag fem. Slutligen det fullständiga avskiljandet av frukten som har blivit helt mogen i sin skida, där kärnan redan är helt ensam och nu redan fullständigt självständig, och fordrar redan den fullkomligt självständiga, rena kosten från himlen för sin fullständiga konsolidering (stärkande), och accepterar densamma och uppehåller därmed sig själv för det friaste, för evigt oförstörbara livet: dag sex.

[6] På den sjunde dagen träder vilan in och detta är tillståndet för det nu fullbordade, fullmogna och för evigt existerande livet, konsoliderat från de tidigare stadierna, utrustat med fullständig likhet med Gud.

64. Det yttersta målet med hela skapelsen

[1] Herren: ”Om ni bara ville tänka över vad Jag nu har sagt till er lite djupare och mognare än den vanliga människan av idag, kommer ni lätt att finna och förstå, om än inte allra djupast sett, att Moses med sin sanna skapelseberättelse och enligt den eviga visdomens ordning, bara menade den motsvarande tillblivelsen och fortbildningen av allting med sina högst träffande bilder, från deras ursprungliga början till deras högsta fulländning.

[2] Den som inte förstår Moses på det här sättet, borde inte läsa honom alls, ty om man läser och förstår honom på ett felaktigt sätt, måste man bara efter lite eftertanke framstå som helt galen, och man blir förtörnad över Moses ologiska dumhet och till slut även över den illvilliga dumhet av alla som, med svärd och eld, tvingar på mänskligheten en sådan ologisk och högst dåraktig lära, som till och med påstås vara inspirerad av Guds Ande, oavsett om det till och med för dem själva verkar vara den allra grövsta dumhet.

[3] Men den som läser Moses med den rätta förståelsen som visas nu, kommer att känna igen Moses som en högst sann profet som inte bara hade den mest allomfattande visdom, utan var även djupt genomsyrad av Guds Ande, och som hade den mest omfattande förmåga parad med den fastaste vilja att ge alla människor den djupaste kunskap om Gud och alla skapade ting, på det sätt som han själv tog emot det i sin enorma ande från Guds Ande Själv.

[4] Och sålunda blev alla solar till för sig, jordarna för sig, och allting som finns på solarna och jordarna för sig, och därför även i deras allmänna sammanhang. Och så blev människan i den snävaste bemärkelsen till för sig själv och även på det hela taget, eftersom hela skapelsen totalt sett fullständigt liknar och motsvarar en människa, och eftersom allting, från det största till det minsta, i hela den andliga och materiella världen även motsvarar och måste motsvara en människa, eftersom människan är själva anledningen och det slutliga målet med hela skapelsen. Hon är den slutliga produkt som med all möda skall vinnas över av Gud.

[5] Och eftersom människan är vad Gud önskade att hon skulle vara och även uppnådde genom alla för-skapelserna, för vilket ni står här som ett obestridligt vittnesbörd, motsvarar också allt i himlen såväl som de himmelska sfärerna människan, vilket Moses också antydde i sin skapelsehistoria, och som även andra lärare för mänskligheten har gjort, ehuru i en mer beslöjad form. Men pröva nu allt, så skall ni se att allt är på det sättet, och omöjligen kan vara på något annat sätt! Men du Cyrenius, säg Mig huruvida du nu är nöjd med Moses!”

65. Cyrenius vittnesbörd till skapelsen

[1] Cyrenius säger: ”Herre och Mästare, Din visdom överträffar i sanning gränslöst allt som jorden tidigare har blivit välsignad med! Ty redan att vara en vis man är någonting stort i sig självt, men då är det oändligt mer att framställa Guds djupaste och mest dolda visdom på ett sådant begripligt sätt, att människor utan någon särskild bildning i visdom, likt oss, lätt kan greppa det. Detta är enligt min åsikt endast möjligt för Gud, ty människan kan i slutändan likt Moses blott infatta den visdom som ges genom Guds Ande i bildliga motsvarigheter, om inte dessa redan har givits åt henne som frön, som hon sedan lägger i människohjärtats jord. Från sådana frön kommer förvisso många motsvarande frukter fram, men människorna känner lika lite igen sådana frukter som de känner igen de frön som låg utspridda i sina hjärtan, och när allt kommer omkring uppnås litet med en sådan sådd. Och om människorna skördar sådana mogna frukter, så vet de knappt vad de skall göra med dem, och vad de egentligen skall användas till.

[2] Vanligtvis fann dessa första män som sådde visdomsfröna aldrig själva den rätta användningen, och ännu mycket mindre deras senare efterföljare, ty om de allra första människorna som hade sått visdoms-fröna hade använt sina frukter på ett helt riktigt och sant sätt, skulle deras efterföljare omöjligen ha kunnat tillämpa dem på något annat sätt än det rätta. Men eftersom profeterna förvisso redan felade mot sin illa förstådda lära, låg sådana små misstag säkerligen till grund för större sådana hos deras senare efterföljare.

[3] Moses och Aron kan mycket väl ha levt strikt enligt den uppenbarade läran, men om de hade förstått läran på samma sätt som Du har uppenbarat för oss nu, är en stor fråga och i allra högsta grad tveksamt. Ty man kan väldigt lätt nedteckna ett främmande tungomål och dess skrift på ett papper utan att i själva verket förstå någonting.

[4] Men så som Du nu har förklarat Mose 1 Mosebok för oss kan ingen längre tvivla i sitt hjärta, och att följa en sådan lära med rätt förståelse såväl som i handling kan då uppenbarligen inte vara något annat än det enda rätta.

[5] Men eftersom Du, åh Herre, nu har blivit så frikostig med att uppenbara de djupaste och mest förborgade sanningarna, så ge oss alla även en fingervisning om det så kallade ’änglarnas fall’, som de först skapade varelserna, och om ’Adams fall’, och då även om ’arvsynden’, som fördes vidare som ett dåligt arv till alla efterföljande människor, om det inte är för sent, och om vi är kapabla att greppa allt detta, så snälla öppna Din ytterst heliga mun och ge oss något att gå efter, så att vi kan känna oss någorlunda hemma med det.”

[6] Jag säger: ”Ja, Min käraste vän, detta är en ännu hårdare nöt att knäcka än själva Moses skapelseberättelse, även om den tillfullo är innesluten i den senare, och ligger likt guld i öppen dager för den flitige forskaren. Men om du endast törstar efter en tydlig fingervisning snarare än en invecklad lära, kan Jag med glädje göra dig en sådan tjänst, ty vi skulle inte alls ha tid för en uttömmande lära om det, då detta nu är det tredje nattvaket. Hör, den som har öron!”

66. Andarnas fall, Adam och arvsynden

[1] Herren: ”De första skapade andarnas fall eller Guds fria och levandegjorda idéer inom den oändliga rymden är den stora uppdelningen, om vilken Moses säger: ’Och Gud skilde ljuset från mörkret’. Hur detta skall förstås i dess sanna och helt rätta motsvarighet, har Jag redan gjort tillräckligt klart för er, vars konsekvens är att den nödvändiga materiella världen med dess stora och små delar såsom solar, jordar och månar, tillsammans med allting på dem, är utspridda inom den oändliga rymden.

[2] Men beträffande Adams fall, har detta naturligtvis mer objektivitet i sig än det så kallade ’änglarnas fall’, men är ändå i motsvarigheten fortfarande jämförbart med änglarnas fall. Först med Adam kommer redan en faktisk lag till hands, medan med änglarnas fall, så kunde det ännu inte handla om en sådan lag, eftersom då hade endast utvecklingen att befria varelserna börjat, och därför fanns det ingen intelligens förutom Gud till vilken en sådan lag kunde ges.

[3] Därför, med det så kallade ’andarnas fall’ så ägde en nödvändig och påtvingad åtskillnad rum, medan det adamitiska, som utgick från honom själv, redan var frivilligt och därför inte något tvång, utan en frivillig handling av den första köttsliga människan, fri i alla fysiska sfärer. På det hela taget är det emellertid en förutsedd handling ur Guds hemliga ordning, som visserligen inte är något absolut tvång, men fortfarande är något som är tillåtet under ’du skall’ och ’du skall inte’, given till människans fria vilja på grund av den konsolidering som kan uppnås genom hennes egna handlingar.  

[4] Skillnaden är den mellan ett barn som måste bäras från en plats till en annan, och en frisk man som har gått stadigt under lång tid.

[5] Den som väl kan gå, behöver säkerligen inte bli buren till det ställe man vill gå till som med ett spädbarn. Man behöver bara visa honom den rakaste och mest ofelbara vägen till den bestämda platsen. Om den friske mannen med starka ben önskar gå dit, skall han med säkerhet nå målet utan fara. Om han emellertid går en omväg eller avsiktligt avviker, har han bara sig själv att skylla om han når målet senare och med större möda och besvär.

[6] Detta ser vi också med Adam. Om han hade hållit det uttryckliga budet, skulle mänskligheten, det vill säga människans fullkomliga själ, inte ha stigit ner till den väldigt hårda, tunga och bräckliga fysiska kropp som nu är ansatt av många krämpor och brister.

[7] Men olydnad mot det uttryckliga budet förde oundvikligen den första människan på en lång omväg, genom vilken hon sedan når sitt mål mycket senare och med mycket större möda.

[8] Men nu tänker du för dig själv: ’hur kan en liten, blott moralisk lag, vare sig den följs eller inte, ha ett så väsentligt inflytande på hela den mänskliga naturen? Även utan den dumma njutningen, så skulle Adam säkert ha förblivit samme köttslige man som han förblev genom att äta äpplet, och han skulle till sist fortfarande vara tvungen att dö, som alla människor fortfarande gör!’

[9] I ett avseende har du helt rätt, men också fel i ett annat. Att njuta av ett äpple, som är en hälsosam och söt frukt, är förvisso inte dödligt, annars skulle alla människor som äter äpplen dö strax därefter. Därför handlar det inte om äpplet i sig. Men om det är förbjudet att äta det under en viss period, och det endast för att vidare stabilisera själen; och själen, medveten om dess fria vilja, ignorerar och överträder budet, då orsakar hon så att säga en viss skada i sitt väsen, vilken sedan liknar ett öppet sår som är svårt att någonsin läka igen, eftersom även om såret reduceras till ett ärr, så får ärrbildningen ett antal av kärlen att dras samman i den utsträckning att det hindrar det framtida flödet av själens livsvätskor, och utövar därför ett konstant smärtsamt tryck vid ärrbildningen.

[10] Därigenom distraheras själen från att sträva efter att anden inom henne utvecklas, och hon sysselsätter sig med att få bort ärret. Och se, detta ärr kallas för ’världen’!

[11] Själen vill förvisso bli av med detta ärr, eftersom själen plågas i sina världsliga bekymmer. Men ju hårdare själen försöker, desto grövre blir ärret, och ju grövre det blir, desto mer oro skapar det. Och i slutändan har själen inget annat att göra än att ta itu med läkningen av detta ärr på egen hand, det vill säga att göra sig bekymmersfri, och slutligen gå in i ärret själv nästan helt och hållet, och ägna liten uppmärksamhet åt sin ande. Och se, detta är den så kallade ’arvsynden’!”

67. Det ärftliga inflytandets makt

[1] Herren: ”’Men hur kommer något sådant att föras vidare?’ – kommer man att fråga. Åh, väldigt lätt, särskilt inom själens organiska struktur. Vad som en gång har accepterats i denna, kan förbli hos henne i tusentals år, om inte detta förs tillbaka till den fulla ordningen inom henne genom anden. Se på urtypen för ett folk! Om Jag introducerar er för dess stamfader, så kommer ni alla snart se att en betydande likhet har förts vidare till alla hans ättlingar. Om stamfadern var en god och mild man och likaså hans fru, kommer folket med få undantag att vara bättre och mildare än ett folk med en hetlevrad, stolt och härsklysten stamfader. 

[2] Om en ursprunglig stamfaders svaga drag fortfarande går att urskilja i hans ättlingar efter tusentals år, både fysiskt och moraliskt, hur mycket mer då karaktärsdraget hos den första människan på jorden i alla hans avkomlingar, genom att hans själ i början var mycket mer mottaglig och därför nödvändigtvis mycket mer lättretlig än senare själar, i vilka faderns ärftliga inflytande hade inpräglats redan vid avlandet i livsströms-säden, och därför inte senare kunde suddas ut och rentav utplånas på naturligt sätt. Tyvärr vanställs själen mycket av ett sådant ärr, och Gud har i alla tider gjort allt för att göra det möjligt för en sådan själ att för alltid befria sig från ett sådant ärr. Fram tills nu kunde emellertid inte mycket framgång uppnås, och Jag kom Själv till denna jord för att utplåna ett sådant gammalt och fult ärr.

[3] Och Jag kommer också att utplåna det, men detta skall åstadkommas genom många sår som tillfogas Min kropp. Men ni kan inte greppa detta nu, men ni kommer att greppa det när det har skett, och all sannings Heliga Ande kommer då att leda er till all visdom om det.

[4] Men ni har läst i Moses, där han talar om Jehovas förbannelse över jorden, där det står: ’du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett’. Och strax efter förbannelsen över jorden, står det: ’törne och tistel skall den ge dig’.

[5] Se, om ni skulle ta detta materiellt enligt den yttre ordalydelsen, det vill säga om saken på allvar förhöll sig på detta sätt fysiskt sett, skulle ni vara helt berättigade att förebrå Gud för en total avsaknad av visdom! Men eftersom en sådan diktion (ordstäv) endast kan förstås psykologiskt och i själva verket andligen, så faller en sådan beskyllning bort av sig själv, och människan kan bara klandra sig själv om något i hennes väsen försämras, precis som hon endast kan klandra sig själv om skörden på någon mark ibland är sämre än normalt, ty inte allting med vädret beror på Guds vilja utan även människans.

[6] När väl en själ är helt medveten om sig själv och är tillräckligt känslig för att tydligt känna igen Guds ordning, måste den för sin konsoliderings skull dessutom bli aktiv, naturligtvis i överensstämmelse med den erkända gudomliga ordningen inom henne. Om hon i något avseende inte gör så eller hoppar över det, eller till och med gör det motsatta, så måste hon uppenbarligen orsaka sig själv en skada som inte lätt kan botas, från vilken hon inte kommer att kunna befria sig på egen hand, eftersom alla hennes handlingar är mer eller mindre röriga, från vilka uppenbarligen fler och fler mentala begränsningar måste uppstå med tiden: all slags blindhet, dumhet, okunnighet, svag fattningsförmåga, fruktan, modlöshet, sorgsenhet, ångest, förargelse, vrede, ilska och slutligen förtvivlan själv.

[7] Och se, det här är de ’törnen’ och ’tistlar’ som jordmånen, d v s själens förkrympta förmåga till intelligens, låter framväxa inom sig själv, likt parasitväxterna på trädens annars friska grenar!

[8] ’Guds förbannelser’ är emellertid inget annat än själens insikt om sin egen självförstörelse i ljuset av Guds ordning, och måste som en självförvållad konsekvens äta brödet ’i sitt anletes svett’.

[9] Och hennes anletes svett är det förutnämnda ’oros-ärret’ som hon ådrog sig själv genom att äta av det mosaiska äpplet, vilket hon lätt hade kunnat undvika.”

68. Världsliga bekymmer och deras skadliga inverkan på själen

[1] Herren: ”Därför säger Jag er nu alla, att kasta av er alla onödiga bekymmer, ty varje världslig oro är ett materiellt band genom vilket själen binder sig själv till materien genom det gamla adamitiska ärret! Ju mer själen förbinder sig med köttets materia desto mer måste utvecklingen av Guds Ande inom henne förtvina. Och ju mer själen sedan förbinder sig med kroppen genom sina bekymmer, som i sig själv bara är en dom, en besvärlig nödvändighet och därför död, desto mer förlorar hon även medvetenhet och igenkännande av det eviga, oförstörbara livet inom henne.

[2] Den som därför fortfarande har någon rädsla för kroppens fysiska död är fortfarande starkt bunden till köttet, och ytterst svagt till anden, ty stor kärlek till livet i denna värld är ett starkt bevis för att själen inte bekymrar sig för andens eviga liv, det som bor i henne, och skulden ligger hos det gamla ärret som Adam slog upp i sitt eget kött, och alla själar som föddes i hans kött.

[3] Men ändå kan varje själ, om hon verkligen vill, hela sig från ett sådant skadligt ärr. Ty Gud hade redan i Adams närvaro vidtagit försiktighetsåtgärder, och Adam var nästan fullständigt helad mot slutet av sina dagar. Enok blev emellertid fullständigt helad, varför han redan omvandlades i sitt kött, likt flera andra förfäder. Men eftersom deras ättlingar icke desto mindre hade beblandat sig med barnen till de icke-helade fäderna, så förblev likväl den gamla adamitiska förbannelsen, vars plåga är mer eller mindre kraftfullt framträdande bland människorna.

[4] Därifrån härstammar även kvinnornas smärtsamma förlossningar, såväl som människornas mycket smärtsamma sätt att dö på. Ty en natur-själ som redan är skadad av mannens sädesström, blir genast mer envist bunden till moderns kött, och måste därför födas in i världen under alla slags kraftfulla ligamentsbristningar. Men barn, som en Isak och många liknande i världen, har fötts in i världen utan smärta för modern.

[5] Så är även fallet med döden. Människor med starka band till det jordiska livet, vars enda omsorg är världen, måste lida mycket under sitt korta jordiska liv, och blir ofta sjuka i själen och därefter säkerligen också kroppsligt sjuka och mycket eländiga. Och de måste ofta brottas med en outhärdlig smärta innan de separeras från kroppen, och skiljs från kroppen under en kraftigt bedövande smärta som ofta genljuder lång tid efteråt, särskilt de själar som vältrade sig i fysisk bekvämlighet på jorden. Å andra sidan, de själar som i världen hade nått den berömvärda slutsatsen att alla världens skatter inte är till någon nytta för dem, eftersom de måste sjunka ner i döden tillsammans med kroppen, har frigjort sig själva från Adams gamla ärr så mycket som möjligt och har istället funnit Guds ’Atman’ inom sig, och sköter om densamma med all omsorg, och tvingas för det första att uthärda väldigt lite av någon slags sjukdom.

[6] När väl själens liv är förenat med dess ande, kommer med tiden även dess kropp att anamma en andlig riktning och därför bli mindre känslig för intryck från den materiella världen, ty varje sjukdom uppstår vanligtvis genom att något band med världen klipps av. Kort sagt, genom den livs-hungriga själen är kroppen fullproppad med tusentals olika behov. Om den på grund av klimatiska eller tusen andra omständigheter inte kan bli tillfredsställd, då måste det ena eller andra bandet rivas av, vilket snart gör kroppen sjuk och att den lider oerhört, och med den själen, som slutligen och tillsammans med kroppen får bära större delen av smärtan.

[7] Men om själen har vant sin kropp, och därigenom sig själv, att försaka så mycket som möjligt av den dödsbringande världen, då kommer det slutligen inte att finnas många band kvar mellan världens döda varor och kroppen, och det kommer att finnas lite kvar att smärtsamt rivas itu. Om därmed orsaken till många sjukdomar tas bort, så skulle Jag Själv vilja se varifrån dessa skulle komma in i kroppen och den känsliga själen.

[8] Ja, med sådana människor känner kroppen inte lätt längre någon smärta, även om de torteras genom yttre förfärliga medel.

[9] Se de välbekanta ynglingarna i den brinnande ugnen! De sjöng för hjärtats lust och prisade Gud. Och när tids nog deras kroppar förtärdes av det yttre, onda våldet så led de ändå ingen smärta, ty de hade för länge sedan befriat sig från alla band med världen och var ett med sin gudomliga ande. Och sålunda känner för det andra en sådan själ som är helt förenad med sin ande, och sedan länge har avsagt sig alla starkare band med den materiella världen för ett istället spädare andligt band, ingen smärta alls när hon skiljs från sin kropp, utan känner snarare en salig vällust i hela sitt väsen och är oförmögen att förlora vare sig medvetandet vid avskiljandet eller ljuset från den själsliga och andliga synen, och inte heller hörseln, lukten, smaken och den finaste känslan av beröring, som vår ängel Rafael nu har.

[10] Men, som sagt, för att uppnå detta, måste människan först befria sin kropp från den gamla adamitiska synden, och detta är omöjligt att uppnå på något annat sätt än Jag nu har visat er: själen måste frivilligt kasta alla världsliga omsorger överbord, det finns inget annat sätt! När väl dessa har kastats av, är den gamla gudomliga ordningen återställd och människan är då fullständigt inom Guds ordning. Och se, detta är vad som med rätta kallades ’arvsynden’! I själva verket är det förstås köttet som man passande kallar för ’arvsynden’, men sett genom andliga motsvarigheter är det de mångfaldiga omsorgerna om köttet som är Adams svårutrotade synd i alla hans avkomlingar.

[11] Detta själens ärr kan emellertid inte utrotas fullständigt på några andra sätt än det som ges av Mig, och på ytterligare andra sätt som endast skall anges och ges till mänskligheten vid slutet av Mitt uppdrag i denna värld för frälsningen av deras själar. Johannes Döparen i öknen var redan en förelöpare för dessa sätt.”

69. Om andarnas fall

[1] Herren: ”Men precis som det hände i liten skala med människan, att hon föll i synd och därmed förstörde sin karaktär, så ägde en väldigt liknande händelse rum när Gud skapade de rena andarna ur Gud.

[2] När väl tankarna och de stora idéerna från Gud hade funnit den nödvändiga konsistensen för att forma en varelse försedd med obegränsad intelligens, enligt Guds ursprungliga form, och som har börjat att bli medveten om sin fria självständighet, så var det första för att verkligen göra dem fullständigt fria, att de visades och gavs möjligheten att handla fritt, och på vilket sätt de skulle bli fria, och fria genom att handla.

[3] Men hur skall detta ske? Skulle man bara, på sätt och vis, säga till dem: Nu lever ni, som av er själva, och nu kan ni göra vad ni önskar!? – Här kan man fråga sig huruvida sådana varelser, vars liv saknar erfarenhet, skulle kunna klara av någon fri aktivitet. Ja, de kommer snarare, likt en glupsk polyp, att stilla sin hunger genom att kasta sig över en motsvarande föda och inte göra något annat, vilket ni kan observera och uppleva på ett mycket naturligt sätt hos andligt väldigt oväckta folk, ty deras enda omsorg är att fylla buken, och alla deras handlingar är inriktade på att tillfredsställa sina kroppsdelar så bra som möjligt.

[4] En annan anser: Man säger åt dem vad de skall göra i överensstämmelse med sin intelligens, så kommer de att börja handla därefter! – Bra, säger Jag, men antaget att de fortfarande mycket fritids-benägna varelserna inte har och ännu inte kan bli väckta till handling, därför att kärleken till total sysslolöshet har börjat råda, vilket hindrar dessa varelser från att handla frivilligt, vad händer då? De kan då förvisso tvingas genom den allmakt som uppenbarligen bor i Skaparen!

[5] Låt oss anta: men vad skulle då hända med den absoluta handlingsfriheten, genom vilken endast en skapad varelse kan uppnå helt självständigt, fritt oberoende? Se, utan den nyssnämnda totala självständigheten, skulle varje skapad varelse förbli en ren maskin som bara fungerar genom tillverkarens intelligens.

[6] Av detta kan ni förstå att det varken kan eller får vara tal om något tvång, ty endast maskiner handlar under ’tvång’, av vilka det olyckligtvis, tillsammans med jorden själv, fortfarande finns för många och grova sådana på jorden. Även den oändliga rymden är fylld med sådana ’tvångs’-maskiner. Ty alla otaliga solar, jordar och månar är enbart maskiner, tillsammans med alla fysiska varelser på och i dem, precis som människokroppen i sig själv inte är något annat än en mycket konstrik maskin, som kan försättas i många olika rörelser av själens fria vilja.

[7] Men om det är så, och omöjligen på något annat vis, hur skulle de först skapade, rena andevarelserna ha uppnått betingad, frivillig aktivitet, och endast därifrån till fullt oberoende? Tydligen inte på något annat sätt än genom ett ’du skall’-bud, om än inte lika strikt som med Adam.

[8] Men budet i sig skulle inte vara till någon nytta om, tillsammans med budet, de nyskapade varelserna inte även gavs böjelsen eller impulsen att överträda. Men om impulsen till överträdelse ges, så måste samtidigt en allvarlig konsekvens införas som ett slags straff, och varelserna måste visas konsekvenserna, att de är verkliga, och hur och varför de alltid måste följa på en handling som strider mot de givna buden. 

[9] Ja, varelsen måste till och med visas att det kan finnas en första tillfällig fördel för varelsen att överträda budet, från vilken det emellertid alltid senare uppstår en långvarig nackdel, och det kommer att kosta den mycket stor möda och smärtsamma ansträngningar för att övervinna detta. Först efter att ha blivit utrustad med allt detta, kan den nyskapade varelsen använda sig av sin fria intelligens och den medföljande förmågan att handla, oavsett om utfallet blir rakt eller krokigt, rätt eller fel. Kort sagt, den nyskapade varelsen blir av sig själv frivilligt aktiv, och börjar därmed den sanna och fullständiga processen mot självständighet, och i slutändan är detta vad allt handlar om för alla skapade intelligenta varelser. Ty ett sådant självbestämmande uppnås i båda fallen, antingen längs en kortare eller längre rutt, och därigenom förhindras en fullständig förintelse av en sådan varelse.

[10] Men oavsett om självständigheten för tillfället är i ett välsignat eller icke-välsignat tillstånd, så är det ett och detsamma, naturligtvis i förhållande till Skaparen. Ty dörren är lämnad öppen för varje varelse att beträda den förutbestämda vägen mot salighet. Om den önskar detta, är allt gott och väl för den varelsen, men om inte, är det också gott! Ty ingen förutom varelsen själv bär skulden till detta. Den behåller sitt självbestämmande för alltid, oavsett om det är välsignat eller inte, ty i grund och botten måste den fortfarande rätta sig efter Skaparens samlade ordning.

[11] När vi nu vet detta, skall det inte bli alltför svårt att följa de först skapade, rena andarnas fall. Ty även de gavs ett bud, och därmed den nödvändiga lockelsen att överträda det, kopplat till tillfälliga fördelar, och å andra sidan, även utan den rådande lockelsen att lyda budet, men ändå med siktet inställt på de eviga fördelar som, ehuru något längre fram, icke desto mindre kommer och måste följa på handlandet enligt det givna budet!

[12] Att nu vissa av varelserna tog aktade på budet och andra inte, är uppenbart från den synliga fysiska skapelsen, vilken som en dom eller det hotande straffet var tvungen att följa överträdelsen av budet, och är så att säga andligt sett, ingenting annat än den längre vägen till de skapade andarnas högst välsignade, helt fria tillvaro.

[13] Å andra sidan är även vår ängel här bland oss ett tydligt bevis på att oräkneliga skaror av de en gång skapade andarna likväl har hörsammat det givna budet, även om det inte var ett strikt bud som med Adam. Och nu är hela den fysiska skapelsen underordnad deras kraft, styrka och visdom.

[14] Denne ängel kommer emellertid att kunna ge lite bevis för de senare människorna på det faktum att en överväldigande del av de först skapade änglarna inte överträdde det givna budet. Men detta är inte nödvändigt för människans salighet, särskilt om någon människa ännu inte har uppnått full kunskap om sig själv genom sin ande.

[15] Om någon människa emellertid uppnår detta, då kommer som man säger alla sju himlarna ändå att stå öppna för henne, och hon kan få så mycket bevis därom som hon önskar. Och sålunda har därmed allt redan tagits om hand.

[16] Säg Mig, Min käre Cyrenius, huruvida du nu kan göra dig ett begrepp om de först skapade andarnas syndafall.”

70. Kraft och motstånd

[1] Den nu väldigt lycklige Cyrenius säger: ”Herre, Du ser det tydligt i mitt hjärta och likaså i min hjärna, huruvida jag har greppat saken helt eller bara halvt! Jag känner i varje fall att saken är lika klar för mig som solen mitt på dagen. Men det kunde ännu finnas djup på djup bakom det, som kanske inte ens de mest fullkomliga änglaandarna har kommit att tänka på. Jag är likväl nöjd med vad jag nu vet, och kommer att ha tillräckligt att knapra på resten av mitt liv, ty redan detta överträffar vida människans kunskaps- och insiktshorisont!

[2] Det är bara en varelse som fortfarande förbryllar mig och det är Satan och hans anhang. Bara ett klargörande ord om detta, åh Herre, så kommer min själ att vara nöjd tills min fysiska död! Ty jag är fortfarande inte helt på det klara med det. Vad och vem är Satan och vilka är hans medbrottslingar som kallas ’djävlar’?”

[3] Jag säger: ”Även detta är för tidigt för dig att förstå i grunden. Men Jag skall försöka att kasta lite ljus över denna punkt för dig och de övriga, så långt ni kan förstå. Så lyssna på Mig!

[4] Se, allting som är, existerar och som har någon tillvaro, kan inte existera, vara eller ha någon tillvaro förutom genom en viss fortlöpande kamp.

[5] Varje existens, den gudomliga inte utesluten, innehåller i sig själv en hel del motsatser, som förnekande och bekräftande, vilket alltid står emot varandra likt kallt och varmt, mörker och ljus, hårt och mjukt, bittert och sött, tungt och lätt, smalt och brett, högt och lågt, hat och kärlek, ondska och godhet, rätt och fel, och lögn och sanning.

[6] Ingen kraft kan ha någon verkan utan en motkraft.

[7] Ta till exempel en man som är tusen gånger starkare än Goliat, vars styrka säkerligen kunde ta sig an en armé av krigare! Men till vilken nytta är hans styrka om man ställde honom i luften likt himlens moln? Se, den minsta bris, som knappt sätter ett löv i rörelse här på marken, skulle trots all hans kraft skjuta honom i brisens riktning så att han inte går att stoppa.

[8] För att jätten skall kunna utnyttja sin styrka på ett effektivt sätt, behöver han först och främst en fast mark som bär honom och som tjänar som ett fast stöd. Därför är redan själva marken en motpol för vår jätte, ty jätten behöver kunna röra sig fritt för att utöva sin styrka. Dessutom att det fasta underlaget inte rör på sig när han kommer i kontakt med underlagets eller markens fasta vila, för att sedan i kombination med styrkan i den vilande grund eller mark han står på, trotsa varje framstormande rörelse. Först då kan jätten använda sig av sin kraft på rätt sätt. Om marken är ett berg, kommer ingen fientlig kraft att få övertaget om en sådan fast vila, om inte kraften är våldsammare än bergets koncentrerade vila. Men om marken är mjuk och därmed mindre motverkande än jättens stormliknande förmåga att röra sig, så kommer för det andra inte jättens styrka att finna tillräckligt motstånd på marken som motverkar honom, och han kommer endast att kunna stå emot en mycket mindre styrka som han ställs inför.

[9] För att vara övertydlig, låt oss anta att vår jätte har tillräcklig styrka att lyfta tusen personer på fast mark! Men ställ honom i ett träsk, som med nöd och näppe har tillräcklig fasthet för att bära honom! Låt jätten lyfta vikten av endast hundra eller ens tio personer, så kommer han säkerligen inte att kunna lyfta den från marken, ty i samma ögonblick som han börjar att bemästra vikten så kommer han att börja sjunka ner i den mjuka marken, och all hans styrka kommer att vara värdelös, eftersom han inte har någon motkraft under honom.

[10] Därför kan ingen kraft uträtta något av sig själv, om den inte förenas med en motsvarande motkraft i en slags kämpande förbindelse. Med vår jätte så kämpar markens fasta vila uppenbarligen med hans vikt och rörelser och besegrar även densamme i viss mån. Och just denna seger över markens vila blir slutligen även den rörliga kraftens stöd och måttet på dess styrka.”

71. Om Satans natur

[1] Herren: ”Från detta tämligen handgripliga exempel, borde vi ha en klar uppfattning om varför en varelse utan en mot-varelse skulle vara så gott som ingen varelse alls, precis som vår jättes kraft skulle vara så gott som obefintlig i den fria rymden, med avseende på en motsvarande effekt. Därför behöver varje existens en mot-existens för att vara effektiv.

[2] Detta förhållande måste därför, i rätt mått, vara närvarande i allting som finns, för annars skulle det inte finnas någon existens av någonting någonstans.

[3] Och så måste även Guds mest fullkomliga existens själv innefatta de mest välformade motsatser i varje hänseende, och utan dem skulle det så gott som inte finnas någon varelse alls. Dessa motsatser är därför alltid involverade i en oavbruten kamp med varandra, men alltid på ett sådant sätt att den enes ständiga seger alltid tjänar till att stödja den kraft som så att säga har besegrats, som vi har sett med den fasta markens ständiga seger över vår jättes rörliga tyngdkraft.

[4] Om Gud ville skapa fria varelser som liknar Honom ur Sig Själv, var Han även tvungen att förse dem med samma stridande motsatser, som Han naturligtvis från all evighet Själv var tvungen att äga i de bästa och mest balanserade förhållanden, annars skulle Han säkerligen aldrig ha kunnat existera på ett verksamt sätt.

[5] Nåväl, varelserna bildades helt efter Hans avbild, och var därför till slut uppfyllda med den nödvändiga förmågan att i sig själva konsolidera de stridande motsatserna som Gud hade nedlagt i dem.

[6] Varje varelse uppfylldes med vila och rörelse, slöhet och idoghet, mörker och ljus, kärlek och vrede, våldsamhet och mildhet och tusenfaldigt fler saker som helt och hållet sina egna; endast proportionerna skiljde sig åt.

[7] I Gud var redan från evighet alla motsatser i den bästa ordning. Men när det gäller de skapade varelserna, så måste de först komma till rätt ordning genom en fri kamp som av sig själva, och sålunda genom den välkända självaktiviteten.

[8] Nu uppkom olika segrar. I en del blev den hårda vilan den förhärskande vinnaren, och därmed blev aktiviteten väldigt underordnad, och därför gör den alltid den största och mest eldiga ansträngningen att mjuka upp stenen och få den att mer likna och motsvara sig själv. Å andra sidan, vidare så segrade avgjort aktiviteten i alla dess delar, och den svagare vilan inom den kämpar alltid emot den, för att gå in i en motsvarande relation med den.

[9] Med många varelser har emellertid motsatserna uppnått en proportionerlig balans enligt Guds ordning, vilket därmed gör deras väsen fullkomligt, eftersom de genom sin likartade och ömsesidiga förmåga till intelligens fortlöpande understödjer varandra på bästa sätt.

[10] Förstå nu, när därför någon kraft i ett själv-konsoliderande väsen, genom något överdrivet envist försök vill tysta och lägga under sig alla övriga krafter till sin sfär, och på det hela taget lyckas, så dödar en sådan kraft sig själv så att säga, genom att den tar bort alla möjligheter för att uttrycka sin kraft. Men som sagt, en kraft utan en motsvarande motkraft är så gott som ingen kraft alls, som vi redan har sett från exemplet med vår jätte.

[11] En sådan kraft som har fångat sig själv i alla delar måste emellertid då alltid sträva efter att tillfångata ännu fler krafter i sig själv, för att befria sig själv från den smärtsamma aktiviteten. Och se, detta är vad man kallar ’Satan’ eller ’djävul’!

[12] Satan är en stor personlighet, och motsvarar alltför mycket stel vila och slöhet. Ty denna först-skapade, stora personlighet ville absorbera alla andra krafter i sin egen och har av denna anledning dött och blivit oförmögen att handla själv. Men de besegrade krafterna inom den vilar likväl inte utan är i ständig aktivitet, och personifierar sig därmed som självständiga. Med en sådan aktivitet väcker de det grundläggande väsendet till liv som med ett skenbart liv, och detta liv är då uppenbarligen bara ett låtsas-liv gentemot ett sant, fritt liv.

[13] Sådana besegrade krafter, som emellertid likväl förnekar nederlag, är då vad som beträffande Satan kallas för ’djävlar’ eller ’onda andar’. – Så du ser, Min käre Cyrenius, hur Jag nu även har gett dig en liten fingervisning om Satan och djävulen, eftersom du endast bad mig om en liten en! Men säg om du önskar mera, så skall Jag vara mer explicit.”

72. Att utbilda de ursprungliga andarna

[1] Cyrenius säger: ”Jag har nu en liten aning om det, och det verkar som om jag förstod en del av det, men det är ännu inte tal om någon klarhet. Saken verkar övergå i en sådan andlig subtilitet att det behövs en helt annan insikt än att summan av två päron och två päron blir fyra päron. I detta avseende har jag långt ifrån någon klar insikt, ty avvägningen mellan krafterna är så andligt subtil att det är svårt för dem att gå in i ett ordnat, bra förhållande i en varelse som mig, och i ett och samma väsen förhålla sig till varandra, så att det därigenom blir ett fullkomligt gudalikt väsen i alla göranden och låtanden.

[2] Detta menar jag är någonting som nyskapade varelser likt oss aldrig skulle kunna åstadkomma på egen hand, och därför tror jag inte att de kan hållas ansvariga för om de helt eller delvis har utvecklats enligt den goda ordningen, om inte fullständigt emot den. Ty vem kunde helt förebrå en person för att vara våldsam om han från födseln aldrig hade haft en möjlighet att utvecklas enligt den fina sedvänja som är gängse hos den utbildade mänskligheten.

[3] Men kan man tänka sig att de ursprungliga andevarelser som precis hade konsoliderat sig själva som Guds ursprungliga tankar och idéer, även redan kunde ha varit uppfyllda med insikten att utveckla sig själva i enlighet med Skaparens ordning? Den så att säga personliga, ursprungliga varelsen Satan kunde omöjligen ha haft insikten som en Mikael hade, annars skulle den ha utvecklat sig själv likt Mikael. Kort sagt, Herre, här vacklar jag fortfarande mellan ljus och mörker, och vet verkligen inte hur jag skall greppa ljuset. När jag kommer för nära det verkar det bränna mig likt en låga, och om jag rör mig bort från det så blir det naturligtvis mörkt igen och jag står på samma ställe som jag kom ifrån.

[4] Därför kommer det åtminstone för mig att vara nödvändigt att hälla i lite mer olja i min intellektuella lampa beträffande detta ämne, för att göra det något tydligare. För nu känns jag som en som halvsover på morgonen. Å ena sidan är ögonen tunga av en ljuslös sömn, men å andra sidan så verkar dagsljuset på de fortfarande trötta ögonen, och förhindrar dem från att somna om. Väck därför helt mina ögon, åh Herre, annars kan det mycket väl hända att jag i allt detta morgonljus somnar om, med full kunskap om hela visdomens och kärlekens gudomliga ordning!”

[5] Jag säger: ”Ja, käraste vän, som Jag sade till dig tidigare, så kommer dessa saker att vara svåra att förstå helt! Men eftersom du är så ivrig att nå en djupare insikt i denna fråga, skall Jag bemöda Mig om att genom bilder och liknelser ge dig ett klarare ljus.

[6] Endast i ett avseende står du på lösan sand, och det är när du tror att Gud lämnade de skapade varelserna åt sin egen självutveckling, innan de ägde förmågan att helt känna igen den gudomliga ordningen inom sig själva, och att förstå dess fulla djup. Mycket utbildning föregick detta, och långa perioder passerade mellan skapandet av den första ordningen i de första varelserna, och perioden när sådana andar överlämnades åt sin självutveckling.

[7] Tänk på tidsrymden mellan Adam och dig, och se, denna redan ganska långa tid har fram till denna timme fyllts med all slags utbildning från alla håll!

[8] Och först efter en sådan lång förberedelse är Jag Själv slutligen här, och visar människorna tydligt den väg, som de utifrån sin egen inre styrka måste gå, som hittills hade uppnått största möjliga utbildning för pro och kontra (för och emot). Först med denna Min närvaro ges människan den fulla friheten att fullända sitt liv, och med den ett nytt kärleksbud, som i den rätta gudomliga fullheten i sig rymmer alla andra bud och all visdom från Gud. 

[9] Om människan hädanefter lever enligt detta nya bud, kommer hon även omisskännligt att utveckla sitt liv i enlighet med Guds ordning, och strax därefter kunna gå in i det sannaste och friaste eviga livet. Men om hon inte accepterar ett sådant nytt livs-bud och inte frivilligt inrättar sina handlingar i enlighet därmed, kommer hon säkerligen inte att uppnå syftet med den sanna fulländningen av livet. 

[10] Ingen kommer emellertid då att kunna säga: ’Jag visste inte vad jag borde ha gjort!’ Och om en person, oavsett hur långt bort han är, fortfarande skulle säga: ’Guds kall har inte nått mina öron’, så kommer han att få till svar: ’Från denna timme finns det ingen människa på hela denna jord som inte tog emot i sitt hjärta vad som är det helt rätta bland människorna’.

[11] I varje människas hjärta kommer en varnande röst att placeras som visar för henne vad som är gott och endast sant. Den som hör denna röst och följer den kommer att nå det större ljuset, och detta kommer att lysa upp den gudomliga ordningens alla vägar för henne.”

73. Konsekvensen av Lucifers fall

[1] Herren: ”Så kort tidsperioden är mellan Adam och oss själva, jämfört med vad som för den mänsklig förståelsen är en nästan oändlig tidslängd, från perioden då de första andarna skapades, fram till den punkt då de placerades att få användning för sin fria vilja, och efter det, vilken omätbar tid från deras fall tills Adam, och sedan tills oss själva!

[2] Se, det finns inom de oändliga skapade rymderna vissa ursprungliga och följaktligen ledande, centrala solar, som på grund av deras enorma avstånd härifrån knappt kan ses som mer än glittrande punkter, även om de är outsägligt många gånger större än denna jord, och det endast av människor med ytterst skarp syn. Dessa ursprungliga solar är ungefär lika gamla som från perioden för de ursprungliga andarnas fall fram till idag. Och se, om man skulle bestämma åldern på sådana solar i jordiska år, skulle man inte på hela jorden få plats för att skriva ned den oändliga mängden jordiska år! Och om du skulle ta hela jordens volym, inklusive haven, och fylla den med de minsta dammkorn som vart och ett representerar en miljon jordiska år, så skulle en sådan beräknad tid fortfarande vara alldeles för kort för den nämnda solen.

[3] En sådan period representerar en väldigt lång tid, och ändå är det knappt någonting jämfört med den ursprungliga period då Gud började att skapa de första andarna ur Sina tankar och idéer och ge dem oberoende. Hur oändligt många saker ägde inte rum under en sådan långvarig period, för utvecklingen av den ursprungliga andens fullständigt fria vilja!

[4] Och ändå fanns det i slutet av en sådan oändligt lång utvecklingsperiod för de ursprungliga andarna de som i slutändan valde att inte vilja veta något om dessa vägar, även om de förstod Guds utbildningsväg på rätt sätt, utan istället valde den mycket kortare vägen på grund av tillfälliga fördelar, vilken avvek från den väg som är tydligt anvisad av Gud, och beträdde vägen mot sin egen undergång.

[5] Ty den högsta ljusanden, som beboddes av otaliga övriga ljusandar, var och en högst rikligt uppfylld av otaliga intelligenser, sade till sig själv: ’Vad mer behöver jag? Inom mig ligger alla egenskaper som i Gud, och Gud har placerat alla krafter inom mig. Nu är jag stark och mäktig över allt. Han har gett bort allt Han ägde, och jag har tagit över allt. Nu har inte Gud någonting kvar, medan jag har allt, och vi skall se huruvida fördelarna med att överträda det givna budet verkligen bara kommer att vara kortvarig. Vi tänker: Med vår nuvarande allsmäktiga kraft och makt, så kommer vi vackert att kunna förlänga den förmenta korta tidsperioden till evigheter. Vem skall kunna förhindra oss från att göra det? Förutom oss själva bär den oändliga rymden, som nu endast är bebodd av oss själva, ingen högre makt och intelligens än vår egen, så vem skulle kunna neka oss våra fördelar?’

[6] Se, sålunda tänkte och talade ljus-anden för sig själv och därmed till skarorna av underlydande andar. Sagt och gjort, och resultatet blev hans självarrest inom sin slöhet, inom vilken han gradvis hade gjorts till fast form, och återigen var resultatet av detta skapandet av materia, likaledes helt enligt den gudomliga ordningens väg, ty den säkra följden av att inte iaktta det gudomliga budet var likaså tydligt förutsett, liksom det friaste tillståndet hos varje ande som har uppfyllt Guds bud i och av sig själva.

[7] Och genom ett sådant fall, hade för det första huvud-anden och därmed alla tillhörande underlydande andar gjort sig själva fångar på det mest hårdnackade och bittraste sätt. Men hur länge han kommer att finna nöje i att dröja kvar i en sådan fångenskap vet ingen utom Gud i hela oändligheten, och inte ens änglarna.

[8] Men det är säkert att från denna förlorade ljus-son väcks de enskilda andarna igen av Guds kraft och placeras i köttet som denna världs barn, och möjligheten kommer att ges till dem, precis som barnen från ovan, att stiga till den högsta fulländning som Guds barn.

[9] All materia är därför en enskild ande, som kan återfödas som en själ i varje enskild persons ande för att uppnå evigt liv. Men när alla speciella andar har lyfts bort från världen, då har också det fullständiga slutet för en tillvaro i en sådan värld blivit verklighet. 

[10] Med en värld som denna jord, tar detta ganska lång tid att åstadkomma, men icke desto mindre kommer en gång slutet att komma.”

74. Skal och själ

[1] Herren: ”Men det finns något i materien som aldrig kommer att bli del av en själ, och detta består av det kända skalstoffet, vilket alltid innehåller en viss själisk förmåga upp till en viss mognad av självständigheten. När den speciella själiska styrkan har uppnått en viss mognad, så river den itu skalet, och förenas sedan omedelbart med andra liknande, eller åtminstone motsvarande fria speciella krafter, som redan har blivit befriade och skapar sedan någon form av hölje från motsvarande element i luften, vattnen och jorden, som ni kan se i fröna i växter, träd och buskar och i synnerhet i insekters, fåglars, och vattenlevande djurs ägg och så vidare.

[2] Det skyddande höljet är endast en fixering av viljekraften som utgår från Guds ordning, och som sådan innehåller den ingen själs-intelligens, utan är blott ett nödvändigt medel, genom vilket en själs-intelligens verkligen utbildas till ett helt självständigt väsen, som av sig själv och över tid

[3] Den materiella världen är därför upp till två tredjedelar själ och en tredjedel själlöst skal, som bärare av det första särskilda och gradvis konsoliderande och slutligen fullständigt konkreta och mogna själslivet. Skalmaterialet, eller Guds fixerade vilja, är därför också en frälsningsanstalt, genom vilket de enskilda, ursprungliga andarna som har fallit genom Satans fall återigen kan uppnå den helt självständiga friheten längs den etablerade ordningen, ehuru naturligtvis längs en mer utsträckt väg än vad den första perioden skulle ha varit.

[4] Men då tiden aldrig bekymrar eller tröttar ut Gud, eftersom Han alltid har det fulla resultatet av förverkligandet av Sina stora idéer inför Sina allseende ögon – oavsett om tiden är kort eller lång – så är för Gud tusen år som en dag eller ett ögonblick, och en jord kan då behöva fler år för frigörelsen av anden, som är fången i sitt skal-material, än ett outsägligt stort antal av den finaste sand som fyller hela jorden, och i slutändan är detta som ett flyktigt ögonblick för Gud.

[5] Ja, Jag säger er att det finns vissa världar i den oändliga skapelse-rymden som redan har uträttat sin tjänst till fullo. Men de fortsätter icke desto mindre att bestå som himlakroppar och leva vidare som bärare av de nya, fria varelserna, även om de nu är mycket renare och mera äkta, och även oföränderliga till sin struktur, likt Guds fasta vilja som motsvarar Hans visdom och evigt samma ordning, som likaledes är och måste vara för evigt oföränderlig, för utan en sådan fasthet kan inget väsen ha någon varaktighet.

[6] Ty även om varelserna var helt fria efter sin andliga fulländning, som helt självständiga från Guds väsen, så skulle en sådan självständighet fortfarande inte ha någon varaktighet om det inte från evighet fixerades inom Hans ordning, och som ett med den. Denna fixering från evighet är emellertid för alla skapade varelser i själva verket just det som förser dem med deras för evigt oupphörliga varaktighet.

[7] Av detta följer emellertid som av sig själv, att ingenting som någonsin har skapats av Gud i någon form, någonsin kan förintas eller omintetgöras. Det kan förändra formen och gå från en mindre ädel till en mer ädel form, och även tvärtom, såsom vi har sett med de ursprungliga andarna, men ingenting som Gud kallade till existens kan någonsin förintas. Säg Mig, Cyrenius, huruvida denna sak nu är något klarare för dig?”

75. Om kunskap

[1] Cyrenius säger: ”Ja, Herre och Mästare, nu står allting klart för mig, så mycket som det kan stå klart för en dum ande i hans jordiska tillvaro. Säkert finns det många fler saker som jag skulle fråga Dig om, men jag kan även förstå att det inte är bra för människan att veta för mycket, ty trots att det kommer att göra henne till en vis människa, så kommer hon inte att bli en handlingens människa.

[2] En person med alltför hög visdom verkar vara lik en person som är väl försedd med stora världsliga rikedomar. Varför skulle han fortfarande behöva bruka jorden, varför spänna oxen för plogen? Hans lador är fyllda upp till taket, hans källare är fulla av det bästa vin och hans gemak är fullproppade med guld, silver och stora pärlor och de dyrbaraste ädelstenar. Han inser att det skulle vara vanvett och dårskap att ytterligare bruka sin mark, och lägger sig därför för att vila, och njuter ostörd av sina rikedomar.

[3] Och som sagt, en alltför klok människa kan och måste till slut se lika överdrivet vis ut. Den som i många avseenden är okunnig, söker och undersöker, och finner stor glädje i att upptäcka någon ny sanning. Den alltför vise har emellertid inte mycket mer att upptäcka och har uppenbarligen blivit slö, medan lärjungen i någon sekt kan söka dag och natt för att komma till klarhet i något mysterium, för att nå någon möjlig insikt. Därför är jag nu tillräckligt insatt i denna sfär. Det som jag emellertid fortfarande saknar, skall också hålla mig ständigt aktiv. Har jag rätt eller inte?”

[4] Jag säger: ”Varken för lite eller för mycket är till överdrivet stor hjälp, men för mycket är fortfarande bättre än för lite, ty den som har ett överflöd kan ge vidare något till de som lider brist, vilket alltid kommer att vara till nytta för dessa. Men den som har för lite kommer att ha svårt att dela med sig. Därför är ett överflöd av visdom alltid bättre än för lite. Men så mycket säger Jag också: Det skulle inte ens vara bra för en ängel att vara allvetande som Gud!

[5] Men även detta har Gud förhindrat, ty lika lite som någon ande någonsin kommer att fylla hela oändligheten som Gud Själv, så kommer inte heller någon andes visdom någonsin att vara så fullständig att han tränger in i eller greppar den gudomliga visdomens alla djup. Förstår du också detta?

[6] Cyrenius säger: ”Åh, visst gör jag det, och det har alltid funnits ett gammalt ordspråk hos oss romare, vilket även var i omlopp bland grekerna och egyptierna, och ordspråket lyder i korthet: ’Quod licet jovi, non licet bovi’ (Jupiter beviljas saker som inte beviljas en oxe, vilket betyder, vad som är gott för en är inte gott för alla). Och jag tror att detta ordspråk också lämpar sig ganska väl här, även om det tillhör hedningarna, som de kallas av israeliterna.

[7] Jämfört med Gud kommer människor och änglar högst sannolikt att förbli älskade ’bovi’ för evigt, och detta är också bra, ty åtminstone jag själv skulle inte vara till någon nytta alls om jag hade för stor visdom. Det ligger i sakens natur att varje skapad varelse skulle förlora sin livslust om det i hela evigheten inte skulle finnas något kvar som inte var lika bekant som rummet i ett hus är för dess ägare.

[8] Därför är det högst gynnsamt och vist ordnat av Jehova, att en visserligen högst fullkomlig men icke desto mindre skapad ande, trots sin visdom, aldrig kan närma sig Guds visdom med en hårsmån när, ty det som är oändligt kan aldrig nalkas av det som är ändligt!

[9] Men låt oss nu lämna det, ty det skulle vara lönlöst att ödsla fler ord på det, eftersom det finns många andra saker som skulle behöva avslöjas, än den måttstock med vilken den mänskliga anden kan mäta gudomlig visdom. Kärlek är uppenbarligen av en högre ordning än människornas och änglarnas aldrig så höga visdom.

[10] Du sade tidigare, att man kunde läka själens gamla ärr fullständigt genom det nya budet om kärleken till nästan och därigenom bli fri från den gamla ärftliga ondskan, och då skulle sedan det fulla medvetandet om sant, evigt liv återvända till människan med all styrka och klarhet. Det skulle vara den största vinsten för människan på denna jord, för först då skulle människan vara helt mänsklig och redan i det jordiska livet kunna uppnå stora och härliga saker på jorden.

[11] Med den ständigt närvarande övertygelsen om den slutliga döden, och försvinnandet från världsscenen, måste människan till slut förlora allt mod för en högre gärning, eller så måste hon i slutändan kasta sig in i världsliga nöjen av alla de slag, för att därmed jaga bort varje tanke på den slutgiltiga, säkra döden, och njuta av det förgängliga livet som om det vore evigt. Det är därför av största vikt att människan ges ett bud, som genom att följa det, hon åter kan hitta paradiset som Adam förlorade och bevara det för alltid. Budet om verklig och sann kärlek till nästan kommer att föra oss tillbaka till det en gång förlorade.

[12] Men här är den stora frågan hur man skall hålla ett så viktigt bud i enlighet med Guds ordning, för att uppnå det stora syfte som Du lovade – säg – säkert, och inte halvt, utan helt och hållet.”

[13] Jag säger: ”Detta är i sanning ett bra och sant påpekande av dig, och Jag kommer att ge dig ett passande svar, men först vill vi även höra vår gamle värd Markus för en gångs skull, och hans begrepp om nästan, till vilken all kärlek skall riktas. Först därefter skall Jag ge er alla det fulla och sanna svaret, ihop med rätt förklaring. Så säg oss, käre Markus, vem som skall betraktas som vår sanna nästa, till vilken vi skall visa all kärlek i handling!”

76. Markus syn på ens nästa

[1] Den gamle Markus säger: ”Herre, jag är så överväldigad av vad jag och mitt hushåll nu har hört, att jag inte med den bästa vilja skulle kunna komma med ett förnuftigt ord, än mindre bestämma vem som mest sannolikt skulle vara min nästa.

[2] Naturligtvis skulle den som står närmast mig fysiskt och kräver hjälp vara min nästa, och om han behövde hjälp så skulle jag vara tvungen att ge honom den. Min fru och mina barn är också min nästa, och jag behöver sörja för deras fysiska och andliga välmående och försörjning.

[3] När jag fortfarande var en krigare, var även mina kamrater min nästa, och det var min plikt att stå vid deras sida när de var illa ute. Vid sidan om det, är varje person oavsett deras religion min nästa, när han lider nöd, och jag skulle inte undanhålla honom min hjälp om han är i behov av den eller ber om den.

[4] Ja, jag menar att man inte ens borde förvägra ett husdjur hjälp, när det saknar något. Kort sagt, som jag föreställer mig det i mitt begränsade intellekt, bör människan söka att efterlikna Guds styrande, och låta sin sol lysa över alla varelser, såsom Gud gör över alla varelser.

[5] Naturligtvis kan människan som en begränsad varelse endast söka att efterlikna Gud sin Skapare på ett begränsat sätt. Men eftersom hon redan bär en likhet med Gud i sig själv, och till och med är skapad i Hans avbild, så bör hon också utveckla detta till fullo inom sig, eftersom hon gavs den förmågan. ­– Detta är min åsikt, och Du åh Herre kommer att ge oss alla en korrekt förklaring, ty jag föredrar att höra Dig tusen gånger mer än att jag själv talar. Fortsatt därför Du att tala, åh Herre, – förutsatt att det är Din vilja att tala lite mer den här natten!”

[6] Jag säger: ”Ja, Jag skall tala, även om det nu är mitt i natten, men låt oss nu pausa och lyssna huruvida det kommer att komma ett rop på hjälp från sjön!”

[7] Strax efter denna Min anmärkning hörde man ett oväsen från sjön, ur vilket man kunde förnimma en stor mängd mänskliga röster. Markus och hans söner frågade Mig om de skulle rusa ut dit för att hjälpa någon i nöd, som var tvungen att utstå midnattsvinden i någon undermålig farkost, eller någon virvel, som ofta uppstår i den stora viken. 

[8] Jag säger: ”Det är en dålig farkost, full av unga leviter och fariséer. De kom från Kapernaum- och Nasarethållet och är på väg mot Jerusalem. De valde vattenvägen framför den torra, ty för det första är den kortare och för det andra lättare, men de kunde endast få tag på en läckande fiskebåt i Sibara, och de klarar sig illa i den tämligen starka midnattsvinden, och om de inte skyndsamt får hjälp, kommer de möjligen att gå under.”

[9] Markus säger: ”Sannerligen, Herre, dessa skulle jag inte tycka synd om ifall de blev en måltid för den kära fisken! Här skulle jag till och med ta lite tid på mig när jag hjälper dem. Men om det är Din vilja, så skall jag icke desto mindre skaffa hjälp åt dem.”

[10] Jag säger: ”Sade du inte själv helt riktigt att människan, som är skapad i Guds avbild, borde söka att efterlikna Gud i allting enligt de färdigheter som förlänats henne, och låta sin sol, vilken är Hans sol som hon bär i sitt hjärta, lysa över alla varelser, och betrakta sin nästa, vän eller fiende, som lika värdig hennes hjälp om densamma befinner sig i behov av hjälp?

[11] Se, dina ord är rätta och sanna, varför du borde handla i enlighet med dem, annars är sanningen ännu långt från att vara inom dig! Ty ren sanning är till liten eller ingen nytta för människans eviga liv, så länge som hon inte har gjort densamma levande genom handling. När hon emellertid har gjort det så kommer det eviga livets ljus att flöda ut i strömmar, och lysa upp alla förvirrade hörn i människans själ, precis som solen skänker sitt ljus till alla djupa dalar och gravsänkor vid middagstid, och värmer dem och därmed fyller dem med sitt ljus. Gör nu därför vad du vill!”

[12] Markus säger: ”Låt oss i så fall skynda dit, även om det skulle finnas idel björnar, tigrar, lejon och hyenor på det murkna skeppet!”

[13] Den gamle Markus sprang genast ner till stranden med sina söner, och steg ombord på en passande och ganska stor fiskebåt, och rodde ut dit varifrån ropet efter hjälp blev mer och mer desperat.

77. Markus räddar skeppsbrutna fariséer

[1] När Markus några ögonblick senare kom fram till båten som var på väg att sjunka, beordrade han de olycksaliga att snabbt ta sig över till hans båt, och ta den murkna Sibara-båten i släp och snabbt återvända till stranden. Antalet räddade var trettio. 

[2] När de räddade befann sig på torra land, frågade leviterna skepparen vilken lön han krävde för sin möda, då de insåg att han var en gammal romare. De skulle säkerligen inte ha frågat en jude, för han skulle ha varit tvungen att se det som en stor nåd, att Jehova därigenom hade hedrat honom, för att Han genom honom hade räddat Sina tjänare från fara. Ty Jehova skulle låta sådant hända då och då för människornas skull, för att ge dem en orubblig tillgivenhet mot templet, som förmodas vara Guds enda rättmätiga bostad på jorden, och för evigt ingen annanstans.

[3] Men Markus sade: ”Även om jag är en romare, så känner jag den ende sanne Guden bättre än er alla”, (han sade vidare till de räddade), ”ty om ni hade känt Gud, så skulle ni sannerligen vara varken leviter eller fariséer, utan människor! Men eftersom ni inte känner Honom, vars tjänare ni utger er för att vara, så säger jag er: ’Förbannad vare den som, efter att ha hjälpt sin broder ur en knipa, skulle be honom om en ersättning!’ För Gud lämnar inte en god gärning i Hans namn obelönad. Men om Gud belönar oss, Han som i sanning ensam kan belöna varje människa, hur och varför skulle vi be varandra om någon ersättning? Därför är ni alla dåliga Guds tjänare, för ni säger att ni tjänar Gud, men tar icke desto mindre emot ersättning från fattiga människor som de ofta inte har råd med.

[4] Tag därför lärdom av mig, en gråhårig krigare av det mäktiga Rom, hur man skall tjäna den sanne och evigt levande och allsmäktiga Guden, om man vill bli ansedd och belönad av Honom.

[5] Därför tar jag aldrig emot någon ersättning från en person när jag har hjälpt honom ur ett trångmål. Men om jag har gjort något arbete för mig själv och mitt hushåll så tar jag emot den tillbörliga lönen för den fisk som jag tar till marknaden. Men om ni önskar att äta och dricka här, så kommer jag att låta er betala vad som är rätt och rimligt.”

[6] De räddade säger: ”Sannerligen, av ditt tal att döma är du en jude och inte en hedning, för vi har ännu aldrig hört en hedning tala så sanningsenligt. Åh vi kommer för evigt aldrig att hålla det emot dig. Inte heller håller vi så ståndaktigt fast vid vad du med rätta kritiserar och förkastar i oss, men likväl är vi fångade av strömmen och måste simma med den, åtminstone under templets granskande blick. Om vi hade andra utsikter skulle ingen människa vända templet ryggen snabbare än oss, för vi anser att Gud inte är mindre närvarande någon annanstans än i vårt tempel. Men vad skall vi göra åt det? Åh, vi känner lika väl som du till att templet i Jerusalem nu inte är mer än en storartad bluffanstalt, bakom vilken det knappast finns ett sant ord. Men denna anstalt är nu sanktionerad av Roms stora makt, och inget mer kan göras åt det.

[7] Om det fortfarande finns en sann och allsmäktig Gud, så skall Han snart sätta stopp för detta nonsens, men om det inte gör det, är allt vi vet bara en gammal fabel, nåväl, då rimmar och fantiserar vi bara med, och världen, som ändå föredrar bedrägeri framför sanning, är helt nöjd med det, och vi kan då omöjligen kräva mer av oss eller av den blinda världen.

[8] Markus säger: ”Ni är verkligen fina hjältar och människor! Epikuros är er lärare, om än inte personligen, för han har sedan länge bytt ut det timliga mot det eviga, men desto mer i praktiken enligt hans glupska filosofi. Säg därför om ni vill ha något att äta och dricka, så skall era önskningar bli tillgodosedda!”

[9] En av dem frågar: ”Vad har du för gäster nära din bostad som fortfarande är vakna? För det borde vara runt midnatt nu, och ändå så många gäster framför ditt hus? Är kanhända även dessa räddade? För det var väldigt hög sjö idag utan någon särskild vind.”

[10] Markus säger: ”De gästerna har inte ni med att göra, och är av alltför hög romersk ställning för att ni skall våga er närma er dem. Kort sagt, er ställning är för långt under dessa gästers. Bland dem finns centurion Julius från Gennesaret, och om ni har något att säga till honom, så kan jag be honom komma över till er.”

[11] När de unga leviterna och fariséerna hörde det namnet, blev de våldsamt rädda, och bad Markus att hålla denne borta från dem, för detta var ingen människa utan en skoningslös djävul. För bland dem fanns flera som bara några dagar tidigare hade fått sina ögon och öron tilltäppta med lera av Julius, som sedan skickade dem vidare till Kapernaum under militäreskort. Det var därför de drabbades av en sådan våldsam skräck, eftersom de trodde att Julius skulle göra det mot dem igen.

[12] Men Markus sade: ”Här har ni inget att frukta, annat än en översyn av era respass, något som romarna är kända för att vara stränga med.”

[13] En av leviterna säger: ”Detta är faktiskt en stötesten för oss. Templet vill fortfarande inte böja sig för denna romerska regel, och vi underlydande tempeltjänare hamnar i tusenfaldigt trubbel, för ingen människa kommer att ersätta oss, varken från templet eller någon annanstans, och ändå måste vi, tvingade av templet, företa allehanda resor från den ena änden av världen till den andra, och om vi lider skada blir vi inte ersatta från någon sida.

[14] Vi är visserligen barn till rika föräldrar, annars skulle inte templet ha lockat oss till tjänst för dem. Nu är vi emellertid dömda till väglagarna och kan inte göra oss fria från dem. Följden av detta är att vi nu måste agera syndabockar för hela världen. Vi befinner oss nu under det formliga oket av världens fördömelse. Befria oss om du kan! Å ena sidan våra nitiska föräldrar och släktingar, och å andra sidan templets järnnäve. Låt den röra sig fritt, som kan och vill, men vi kan det inte!”

[15] Markus säger: ”Lyssna här! Vet ni vad? Enligt era ord skulle ni passa in i sällskapet framför mitt hus. Kom med mig, så skall jag lägga in ett gott ord för er! Kanske kan jag fortfarande rädda er ur templets käkar, som enligt ert vittnesbörd är så ’mänskligt’ bekymrat över er, dess tjänare.”

[16] De räddade säger: ”Allt skulle vara bra om bara inte Julius var där, för vi har inte några respass.” 

[17] Markus säger: ”Nåväl, i så fall skall han skaffa fram några åt er.”

[18] De räddade säger: ”Säkert, men vilken typ?”

[19] Markus säger: ”Kom och följ mig! Passen kommer fungera bättre än ni tror, för Julius är som jag en öppensinnad vän.”

[20] Efter att ha låtit sig övertalas av Markus och hans bägge söner, följer de räddade med, och Markus leder dem med väldigt gott humör till oss med något taktfasta steg.

78. Fariséerna som kritiker

[1] När hela sällskapet kommer fram till oss, görs genast plats för dem så att de får tillräckligt med utrymme vid ett av borden bredvid vårt. 

[2] Därefter kommer Markus fram till Mig och frågar om han skall servera salt, bröd och vin åt de räddade.

[3] Jag säger: ”Fråga dem och ditt hjärta, om de vill ha någonting, och om ditt hjärta är villigt att ge! Om de vill det och ditt hjärta är villigt att ge, så ge! Ty se, detta är också en huvudregel för sann kärlek till nästan! Nästan måste fråga, antingen genom hörbara ord, genom rop efter hjälp, eller i värsta fall genom lätt märkbar nöd, och ditt hjärta måste genast ha en fast vilja av kärlek, att efteråt vara verksam. Då kommer kärleken till nästan verkligen att utföras i enlighet med den gudomliga ordningen, och effekten på givarens ande och själ kommer inte att utebli. – Förstår du detta?

[4] Markus säger: ”Ja, Herre, jag förstår det nu fullständigt och skall genast följa dessa dina instruktioner.”

[5] Jag säger: ”Gå, men röj Mig inte för tidigt! Man får ännu inte lita för mycket på dem, då djup natt fortfarande råder i deras hjärtan, och deras själar är inte på långt när redo för att greppa grundläggande sanningar.”

[6] Därefter går Markus snabbt över till de räddade, och frågar vad de behöver för att styrka sina kroppar.

[7] En av dem säger: ”Min vän, vi är visserligen hungriga och törstiga, men hela vår förmögenhet består nu av nio kopparmynt. För detta kan man sannerligen inte beställa mycket i denna trakt som är känd för att lida brist på bröd. Men om du kan ge oss något som är värt det, så skall vi ge dig de nio mynten!”

[8] Markus säger: ”Om så är fallet, behövs inte era nio mynt heller, och ni kommer fortfarande att få tillräckligt att äta och dricka.”

[9] Därefter tillkallar Markus meddetsamma sin fru och sina barn, och säger åt dem att servera dessa nyanlända rikligt med bröd, salt och vin, för något bättre skulle vara svårt att skaffa fram vid denna midnattstimme. På morgonen skall de emellertid bli bättre omhändertagna. Allt förs in såsom befallt, och de räddade hugger ivrigt in på brödet och vinet och prisar det omåttligt.

[10] Vissa säger: ”Detta är ett egyptiskt kungavin.” Andra tror att det är persiskt, och en menar att det är ett äkta romerskt vin.

[11] Men Markus säger: ”Inget av allt detta, utan vinet har vuxit här.” – Alla förundras storligen över detta, ty det galiléiska vinet var känt för att vara sämst.

[12] Efter att ha druckit tämligen mycket vin, blev emellertid de nyanlända ganska gladlynta, och började ­– som man brukar säga ­– att avslöja sanningen, utan att blygas inför dem som befann sig i närheten.

[13] Julius, som satt närmast deras bord, frågar mer skämtsamt än på allvar en av de unga fariséerna huruvida han någonsin hade haft några åtaganden i Gennesaret.

[14] Den tillfrågade säger: ”Herre, vem du än må vara, om du är från Caesarea eller Gennesaret, det kunde jag inte bry mig mindre om, men den hålan till stad är till och med för taskig för djävulen, för att inte tala om en ärlig person som mig själv. Detta näste kommer säkerligen inte att få se mig en andra gång. En viss romersk centurion bor där, och det räcker. För med det namnet är redan allt sagt, som någonsin kan vara sagt om Satan. Jag har faktiskt aldrig träffat honom personligen, men jag har smakat hans befallningar, och jag drar slutsatsen att hans person liknar hans högst omänskliga befallningar med en hårsmån när.

[15] Denne Julius verkar vara en resolut fiende till Jerusalems invånare, för annars skulle det inte vara möjligt att handla så barbariskt och sataniskt obarmhärtigt mot människor som oss!

[16] Det är naturligtvis sant att man inte kan vara särskilt förtjust i tempeltjänarna, om man har kommit underfund med deras ondska, knep och olika slags bedrägerier. Men man måste göra undantag överallt och först fälla någon dom, om man dessförinnan noga har granskat alla omständigheter, under vilka någon människa frivilligt har tillhört något kollegium. Om personen fritt har valt detsamma, kan man nu med rätta säga: ’Volenti non fit injuria’. Men hur många finns det inte som ändå tvingas in i det under tvång, trots att de är medlemmar av ett skumt broderskap.

[17] En rätt slags domare, med hjärtat och huvudet på rätta stället, tar först reda på huruvida sådana som oss blev olycksaliga medlemmar av ett sådant brödraskap frivilligt eller genom tvång! Om frivilligt, kan man med all rätt bli straffad för varje handling som utövas av en sådant ont kollegium. Men om man så att säga tvingas med glödande järn att göra det, som är fallet med oss, och genom liknande tvång måste se till att kollegiets mål förverkligas, så bör man dock behandlas annorlunda än en frivillig, lumpen usling. 

[18] Antag att en ärlig, stark ung man faller i händerna på rånare och mördare, och förs till deras grotta. Där hotar de att tortera honom till döds, om han som en stark man inte vill bli en rånare och mördare med dem. Minsta försök att fly bestraffas med tortyr till döds.

[19] Men rättvisans straffande arm får tag på ett sådant rövar- och mördarband och de straffas. Är det nu rätt om den unge mannen delar öde med dem som övertygade honom med glödande järn? Man borde tvärtom försöka hjälpa sådana olycksaliga på alla sätt, och inte korsfästa honom och bryta hans ben tillsammans med de övriga. Det är lätt gjort att döma och fördöma, särskilt för den som har svärdet och makten i sina händer, men hur, – det är en helt annan fråga!

[20] Enligt min mening skulle det vara bättre att låta tio uslingar gå, vars skuld man inte helt har kunnat bevisa, än att döma den som jag anförde i mitt exempel. För en sådan dom skulle vara den mest himmelsskriande överträdelse mot mänsklighetens heligaste rättigheter! Om det redan är fördömligt att göra en lycklig människa något olyckligt, hur oerhört mycket mera straffbart måste det vara, där man gör den allra mest olyckliga människan ännu mer olycklig utan att hon har någon skuld, istället för att göra allt som det bara är möjligt för att befria henne från hennes ofrivilliga belägenhet!

[21] Och se, min vän, vi unga tempeltjänare har det inte bättre ställt med en hårsmån när. Som söner till rika föräldrar tvingades även vi till tempeltjänst, utan att egentligen tillhöra Levi stam, för nu kan man köpa en sådan härkomst för pengar så ofta man vill. 

[22] Vi är helt enkelt leviter nu och kan inte med den bästa vilja i världen frigöra oss själva från denna ställning. Ja, vi kunde naturligtvis fly, och som kraftiga män ansluta oss till militärtjänstgöring för Rom, men därmed skulle vi också ha brutit av fördärvets stav över våra äldste och syskon, och ingen Gud skulle ha räddat dem från det förbannade vattnet. Men den som fick detta hemska giftiga vatten att dricka har alltid dött, och det på det mest avskyvärda och smärtsamma sätt i världen.

[23] Man berättar visserligen för oss att ett par från Galiléen drack av Satans vatten för ett trettiotal år sedan utan att dö. Möjligt, – men vi var inte där!

[24] Den som betraktar vår situation ur en sådan synvinkel, och sedan behandlar oss på det mest bestialiska sätt, har förbannat lite anspråk på äran att vara människa! Det högtravande romerska ’Fiat jus, pereat mundus’ är inte mycket att komma med.

[25] Men i Gennesaret, mottog vårt nuvarande sällskap en behandling värdig en rovgirig best från en viss centurion Julius, så det är förståeligt att vi för all framtid kommer att undvika den platsen, som står under Julius befäl.”

79. Fariséernas beslut

[1] Vid det här laget säger Julius: ”Hm, underligt om den man som normalt sett har ett gott rykte om sig att vara en fullständigt ärlig och rättvis man!? Men kan du åtminstone berätta för mig, vilken anledning som Julius förmodades ha haft, för att handla så strängt mot er? Ty en orättvis sak måste alltid gottgöras, för annars skulle det innebära slutet för alla samhälleliga förbund på denna jord!”

[2] Den unge farisén säger: ”Åh, han kunde ha haft flera skäl, men i slutändan kokar de alla ner till det faktum, att man inför världen lätt kan vara en brottsling eller åtminstone en person misstänkt för något brott, genom att ondskefullt ha tvingats till det, utan att frivilligt ha velat vara det! Står det inte i er lag att för varje ond och därmed straffbar handling, så måste ett ont frivilligt uppsåt bevisas, för annars skulle någon som möjligen trillar ner från ett tak och dödar ett barn som sover nedanför tvingas bli fastnaglad vid korset!

[3] I den rättfärdiga världens ögon skickas vi unga fariséer och leviter nuförtiden sällan ut av templet för ett väl ansett syfte. Ja, vi bär ofta i hemlighet fram sådana eländiga avsikter från templet till de harmlösa människorna i denna värld, som vi själva uppenbarligen måste förakta från djupet av våra hjärtan! Men till vilken nytta är allt detta?

[4] Vi liknar här soldaterna som tvingas av sina generaler att anfalla folket i ett fredsälskande land och förstöra allting, på grund av någon generals hemliga syfte, som sannolikt kommer att förbli okänt för den menige soldaten resten av hans liv. Han måste handla som en maskin, och blir på sin höjd stilla pensionerad när han är inte längre är till någon nytta. 

[5] Om emellertid templet med dess hänsynslösa och hemliga syften har blivit en välkänd institution för romarna, som ger upphov till brott efter brott mot staten såväl som mänskligheten, så skulle sådana rättvise-älskande Juliusar snarare försöka att rycka upp en sådan ondska med rötterna, och inte alltid ge sig på kvistarna, som vid Gud inte kan hjälpa att de fick sin existens av en sådan dålig stam! Detta är min och alla mina kollegors åsikt här. Ta det som du vill, men jag har rätt inför Gud och alla rättskaffens och förståndigt tänkande människor!”

[6] Julius frågar igen: ”Detta är helt gott och sant, och ni har uppenbarligen vederfarits en orättvisa i Gennesaret, vilken skall gottgöras er. Ni skulle emellertid inte ha bemötts så hårt om ni inte hade trängt er in så diktatoriskt i värdshusvärden Ebals hus! Men låt oss lämna det nu, ty även detta slags beteende kunde ha varit i linje med era instruktioner från templet. Men som en vän till allt som är bra, skulle jag vilja veta av vilken anledning templet egentligen skickade ut er till Nasaret och Kapernaum.

[7] Den tillfrågade säger: ”Eftersom du av min mest förbehållslösa bekännelse har förstått att vi i våra hjärtan inte är vad vi anses vara, särskilt av romarna, kan jag även beskriva den hemliga orsaken mer i detalj, eftersom du verkar vara en vän till allt som är gott och sant, Se, i Jerusalem och särskilt i templet har det blivit allmänt känt att en man driver runt i Galiléen och sprider en ny anti-judisk lära som i själva verket är emot templet, och utför stora tecken som stödjer hans lära, så att till och med gamla och i övrigt ståndaktiga fariséer konverterar till den!

[8] Du kan förstå varför en sådan man inte kan betraktas med välvilliga ögon av templet. Vid detta aktuella tillfälle skickades vi ut under ed, för att få fram hur det egentligen förhöll sig med denne gåtfulle man. Om vi hittade honom, skulle vi antingen försöka vinna över honom till templet eller om han skulle göra motstånd, och i hemlighet förpassa honom från den här världen till den andra. Detta var i korthet templets upphöjda syfte, vars harmlösa och helt oskyldiga budbärare vi var.

[9] Det säger förresten sig självt, att den högst ärlige, gode mannen säkerligen inte skulle ha något att frukta av oss, ty även om vi hade funnit honom så skulle vi inte ha krökt ett hårstrå på honom.

[10] Från vad vi har kunnat få reda på, så verkar han på allvar vara en extraordinär person, full av sanning, ärlighet, godhet och rättrådighet, – egenskaper som vi alltid förstår att uppskatta och respektera hos alla människor. Kort sagt, även om vi hade träffat på honom någonstans, så skulle templet inte ha fått reda på en stavelse om det, för vi vet mycket väl hur vi skall hålla tyst. Vi skulle aldrig ha försökt vinna honom över till templet heller, för ingen känner till templet och dess ondska som vi gör. Men om vi hade varit tempelskurkar i våra hjärtan, skulle vi trots vårt lilla vindrickande inte ha talat till dig så öppet.

[11] Men vår hemliga avsikt, förutom allt som våra släktingar skulle förvänta sig för vår skull, är att bryta oss loss från templet helt och hållet, ty detsamma är inte längre uthärdligt. Det var därför vi kom till detta område över vattnet på natten, för att på något sätt komma till Tyros eller Sidon och där föreställa oss inför Cyrenius, som förmodas vara en av de visaste männen, och bekanta honom med vår svåra belägenhet. Men majoriteten av oss ansåg att vi ändå först skulle gå till Jerusalem, längs den kortaste och säkraste vägen, för att försöka få lite pengar från våra föräldrar, under förevändning av något fromt tempel-ärende, med vilka vi sedan lätt kunde företa en resa till Tyros eller Sidon eller till och med självaste Rom för att uppnå vårt mål. Samtidigt måste vi också förskaffa riktiga respass, utan vilka det är svårt att resa ostört dessa dagar. Men sådana pass kostar pengar.

[12] Å ena sidan skulle det därför vara bra och nödvändigt att få tillräckligt med pengar hemifrån, men jag och några andra tänker annorlunda och säger: om vi flyr från templet så kommer fördenskull våra gamla, det vill säga våra föräldrar och syskon, att möta alla slags umbäranden från templet, och kanske till och med utstå det förbannade vattnet. Det skulle därför vara himmelsskriande orättvist att beröva dem deras pengar i förväg, såsom i templet ofta sker, att de dömda får valet mellan – naturligtvis – mycket pengar och det förbannade vattnet som nu i allmänhet byts bort för mycket pengar.

[13] Nåväl, här blir det svårt att välja. För min del är jag emot att gå hem av det sagda skälet, och av ett annat, som jag ser som det huvudsakliga skälet. Ty om vi skulle få lite pengar i Jerusalem i förväg, under förevändning av ett uppdiktat, fromt tempel-syfte, och historien senare uppdagas, så kommer vi alla oundvikligen att drabbas av en tempel-förbannelse i fullaste mått, och med den även våra föräldrar, och Gud förbarme sig då över vårt öde i denna värld! Men om vi nu går i hemlighet, så kommer templet och våra föräldrar att tro att vi har förolyckats någonstans. Följden av detta blir att templet och våra föräldrar kommer att sörja oss, och alla kommer att be för oss och välsigna oss för all evighet. Vad skulle du tro, som verkar vara en vän till vad som är rätt och sant, är det bästa och helt rätta att göra?”

80. Herrens vägledning och referens till kärleken till nästan

[1] Julius säger: ”Jag tycker om ditt beslut, men sättet att genomföra det på tilltalar mig inte, eftersom det inte är grundat i sanning. Naturligtvis är här fallet att målet, såväl som sättet som ni själva har bestämt, inte till fullo kan genomföras med bara sanningen, även om det inte är lätt att hitta en medelväg heller. Låt mig tänka lite, kanske kan jag hitta ett sätt som gör att ni kommer ut som rättfärdiga inför Gud och världen.

[2] Er tempel-ed är naturligtvis enligt mig det största hindret. Hur kan den kringgås? Om jag inte hedrade denna på grund av er fullständigt sanne Gud, så skulle det bara kosta mig ett ord och ni skulle vara oskyldiga och befriade från ert tempel-ok inför Gud och hela världen. Men er högst heliga ed hindrar mig mäkteliga, och jag måste rådfråga många vise män som vilar vid mitt bord. Sedan skall vi se hur vi kan befria er från detta sanna Scylla och Charybdis!”

[3] Den unge farisén säger: ”Gör så, så kommer du att göra oss en stor tjänst! Men var så vänlig att först berätta för mig vilka dina gäster är, så att vi kan visa dem vår tillbörliga respekt! Den äldre mannen måste antingen vara en hög romersk ämbetsman eller åtminstone en förmögen grek!?”

[4] Julius säger: ”Nu talar vi inte mer om det idag, för det kommer finnas mer än tillräckligt med tid i morgon för sådana förklaringar! Nu föredrar jag hellre att sysselsätta mig med det väsentliga för ert bästa.” Med detta var den unge mannen nöjd, och Julius vände sig sedan ohöljt till Mig på det romerska språket, vilket Jag helt visst också behärskade, och sade: ”Herre, vad är det rätta här? Min myndighet skulle upphäva alla eder och tempellagar, men då skulle jag framstå som en som förstörde den mest högtidliga eden, och skulden att bryta denna ed skulle falla på mig. Jag betraktar naturligtvis, oss emellan, inte bara eder som ingenting, som avkrävs för onda syften och som avges alltför ofta, utan jag föraktar dem djupt, ty Gud åkallas att gå i god för bedrägeri och ondska, som ett vittne och hjälpare. Men med templet i Jerusalem är det något annorlunda!

[5] Å ena sidan är det ett helgat bön-, offer- och reningshus för alla judar, som det har varit sedan urminnes tider, och är i detta avseende nu helgat flera tusen gånger om. Å andra sidan är det dock alltför väl känt att styggelse efter styggelse begås där på det mest samvetslösa sätt, vars like inte lätt kan hittas någonstans på den kära jorden. Bara på grund av det skulle jag vilja rycka upp och förstöra varje ed från grunden.

[6] Säg mig därför vad det fullständigt rätta är inför Gud och människorna! Ty sannerligen, om allt förhåller sig på det sätt som dessa människor nu så harmlöst berättade för mig, så vållar dessa ungdomar mig stor bedrövelse, och jag skulle vilja hjälpa dem.

[7] Jag säger: ”Vi kom tidigare överens om hur man rätt utövar kärleken till nästan. Om de ber om det, och ditt hjärta önskar det, då har du redan där allt ditt råd. Vidare har du aldrig själv svurit en ed att ära templets onda löften. Om du därför inte är bunden till templet med någon ed, vad skulle hindra dig från att göra vad du tror är nödvändigt?

[8] Du har redan ofta utnyttjat din makt mot samhällen som var edsbundna till sina gamla seder och traditioner, och detta var i själva verket väldigt bra gjort av dig, för ofta låg det ofta många hemliga styggelser i sådana gamla seder och traditioner. På samma sätt kan du göra här, i enlighet med ditt sinne för rättvisa.

[9] Romersk auktoritet upphäver för evigt varje edsbunden förpliktelse, som även är giltig inför Gud, det vill säga när den som hade varit underkastad en ed, fritt inser att eden för det första påtvingades mot hans vilja, och för det andra att eden hade ett genomgående dåligt syfte, och att den stadfästs mer av världsliga snarare än gudomliga lagar, på det sätt som den är.

[10] Att befria en person som så att säga har fångats av en ed från Satans onda klor, är i sig ett stort och gott verk av sann kärlek till nästan, om en person i sin svaga kunskap fortfarande var bunden till den avlagda eden i sitt sinne, för att inte tala om här, där dessa unga fullständigt har förstått innebörden av den ondaste eden i världen. Så gör bara vad du själv anser verkar vara rätt för dig, så kommer Min vän Cyrenius säkerligen inte förvägra dig sin uttryckliga hjälp!”

[11] Cyrenius säger omedelbart: ”Inte bara inte hålla inne, utan för att min Julius skall andas lättare i framtiden, skall jag utöva laglig auktoritet över de trettio personerna, och sedan låta templet hålla mig ansvarig!”

[12] Dessa Mina och Cyrenius ord lugnade Julius omåttligt, och alla jublade över den passande åtgärden.

81. Julius ger sitt enastående råd till fariséerna

[1] Därefter vände sig Julius åter till sin unge farisé, och sade: ”Tja, min vän, vi har redan hittat ett rätt sätt genom vilket du och dina föräldrar kommer att stå fullständigt rättfärdiggjorda inför templet och alla dess krav, och där era föräldrar i slutändan till och med kan lämna in ett rättvist klagomål mot templet hos det romerska protektoratet, varefter templet säkert kommer att dömas att ersätta era föräldrar för er förlust, eftersom templets har påtvingat er att inte följa romersk lag beträffande giltiga resedokument, vilket templet fram till denna timme envist har vägrat att kännas vid, vilket ledde till ert gripande och omedelbara uttagning till tjänstgöring vid den utländska legionen! Därför är ni nu för ert eget bästa redan tillfångatagna. Är ni nöjda med detta?”

[2] Alla säger: ”Åh, herre, vem det än kan ha varit, så kan endast en Gud ha gett dig detta gudomliga råd! Sannerligen, på detta sätt skall vi nå vårt mål, och inte mindre våra föräldrars. Åh välsignelse, så sött du smakar, och så mycket visare det stora Rom är än vårt nu allra smutsigaste Jerusalem! Gamle värd och fader av detta hus, gå och hämta lite vin åt oss efter dessa goda nyheter, för nu måste allt runt oss bli levande! Vi har precis lyfts ut ur helvetet, rakt in i himlen! De blinda judarna väntar fortfarande på en utlovad Messias som skall befria dem från det romerska oket. Och se, vi har funnit den äkte och enda sanne Messias för alla människor bland och i er, kära romare! Den rena sanningen är alla människors sanne Messias. Denna är nu mitt bland er, så nu är den fullständiga och renaste sanningen bland och i er själva, alla rena och ärliga judars Messias, liksom även människor, vars sinnen är fängslade med alla slags gamla, tomma och grundligt korrupta läror och de värsta lagar som härrör från dem. Gamle värd, gå, gå, och låt dem servera oss lite mer vin, till skål för vår förlossare och Messias.”

[3] Markus beordrar genast fram mer bröd och flera bägare vin att ställas fram på de nya främlingarnas bord, och den unge frågar igen Julius vilka gäster som kunde finnas bland sällskapet, och vem han själv är.

[4] Julius säger: ”Som jag redan sade till er tidigare, att Julius från Gennesaret, som har fallit i vanrykte hos er, alltid kommer att gottgöra någon orättvisa som ni har utsatts för, oavsiktligt naturligtvis. När tiden är den rätta kommer han även att gottgöra er för den så gott han kan. Och den Julius, som är så fruktad av er, är jag själv, och mittemot mig är den upphöjde överståthållaren över hela Asien och Egypten, Cyrenius, som ni hade tänkt resa till i Sidon. Och säg mig nu huruvida ni är nöjda med oss hårda, obevekliga romare!”

[5] När den unge farisén hör detta, blir han och alla hans kamrater till en början mycket rädda, men han återvinner snart fattningen och säger: ”Upphöjde befälhavare, är du arg på oss för vad jag sade tidigare, vilket uppenbarligen inte kunde ha varit särskilt smickrande för dina öron? Men jag kan omöjligen klandras, precis som du själv inte kunde klandras för att ha fått oss transporterade till Kapernaum med ögonen och öronen tilltäppta av lera. Om du hade känt oss som du gör nu, skulle du inte ha gjort det mot oss. Men du höll oss för att vara vanliga fariséer av värsta slag, och det ursäktar fullkomligt ditt hårda handlande mot oss. Men förlåt oss nu, och särskilt mig, eftersom du hädanefter vet varför!”

[6] Julius säger: ”Jag talar gärna med rättframma människor, och kommer aldrig ta illa upp om människor oförfärat och oförställt talar ut sanningen utan förbehåll. Men ve dem, som inte menar vad de säger, och känner annorlunda mot hur de talar! Jag avskyr inget mer än en lögn, och jag fördömer till och med en vit lögn, ty inför Gud och alla ärliga människor, är det bättre att dö än att rädda sig själv med en osanning! Men som jag sade, jag tycker om ditt rättframma språk. Och eftersom jag känner till era omständigheter i Jerusalem och Betlehem ganska väl, så vet jag att ni lade fram ert fall här klanderfritt. Det är fortfarande något med er bakgrund, men det är en mindre sak, och ni kommer att komma igenom det också, så länge som ni visar oss romare en sann och alltid öppen trohet och broderlig tillgivenhet!”

[7] Den unge talaren säger: ”Upphöjde herre, var även du rättfram och säg det rakt ut, vad det är i vår bakgrund som borde vara en del i detta fall!  Ty naturligtvis finns det fortfarande ett och annat som vi inte kunde avslöja här, för det första av tidsbrist och för det andra kan man inte så att säga braka in i huset i ett sådant strålande sällskap, särskilt när den höge överståthållaren för hela det romerska Asien är närvarande, vars upphöjdhet och majestät vi knappt vågar skåda öppet efter att vi vet att det är han. Dessutom finns det även en yngling och en flicka vid ert bord, vilket säger oss: tygla din tunga något! Men när vi är ensamma, höge herre, skall vi inte hålla något hemligt! Men eftersom du har visat oss arma syndare så mycket nåd och barmhärtighet, så var vänlig att berätta för oss vad, oss emellan, du fortfarande finner olustigt med oss, och huruvida den person som du rådfrågade å våra vägnar också är en upphöjd romare!”

[8] Julius säger: ”Nåväl, det som ni underhöll från mig på grund av god ton är inte längre av någon betydelse, varken för mig eller er. Men er bekantskap med den iögonfallande mannen kunde vara av högsta betydelse. Men det finns inte någon mer tid idag för det heller, så därför mer om det i morgon!” – Med detta var de räddade högaktningsfullt nöjda, och tog igen bröd och vin och gav glatt utlopp för sina känslor.

82. Jara ger vittnesbörd om Herren

[1] Slutligen drack en av dem, som fortfarande hade lite vin kvar i sin mugg, en skål till den vise nasarén, som följer: ”Låt den som vi sökte efter men tyvärr inte kunde finna någonstans leva med våra välsignelser för alltid, om han fortfarande är vid livet någonstans och är i säkerhet. Vi skall för evigt aldrig bli fiender till hans liv, som är en välsignelse för människor. – Åh, om han bara hade låtit oss finna honom. Vi skulle ha belyst templet för honom, på ett sätt att han säkerligen likt oss skulle sluta längta efter det, om han fortfarande bryr sig om det. Men eftersom vi inte kunde hitta honom, så låt oss framföra denna välgångsskål åt denne kroppslige och själslige läkare från Nasaret!”

[2] Vid detta tillfälle tårades det i ögonen på Julius såväl som på den djupt rörde Cyrenius. Även Jara och de flesta av Mina lärjungar fick tårar i ögonen. Och Jara viskade till Mig: ”Åh Herre, om bara jag kunde tala nu, vad kunde och ville jag inte säga till de törstiga räddade om Dig!”

[3] Jag säger: ”Nå, om du inte röjer Mig, kan du berätta lite, ty de räddade kommer att lyssna på dig med spänd uppmärksamhet!”

[4] Jara säger överlycklig: ”Åh, om så är fallet skall jag genast be om sällskapets uppmärksamhet!”

[5] Jag säger: ”Gör så, men du måste behärska dig och inte börja gråta.”

[6] Jara säger: ”Åh Herre, jag kommer att försöka undvika det så mycket som möjligt!” – Efter en sådan försäkran reste sig Jara upp och sade med mycket klar och hörbar röst: ”Lyssna, mina kära vänner som precis skålade för Frälsaren från Nasaret, som ni sökte efter men inte kunde hitta! Denna skål delar jag med er från djupet av mitt hjärta och mitt liv, för jag har haft den oskattbara lyckan att ha gjort Hans bekantskap, och det i självaste Gennesaret. Jag är därför i den lyckliga positionen att ge er en kortfattad men sann skiss över Hans karaktär och Hans oerhörda förmågor, om ni skulle önska höra det.”

[7] Alla säger högt: ”Ja, ja, kära barn från Genesaret! Men ta din tid att förbereda dig, så att det inte frestar på ditt späda bröst för mycket!?”

[8] Jara säger: ”Åh, oroa er inte för det! Mitt bröst är starkt och tål mycket. Så se och hör! Likt er själva, hade jag hört mången sak om den nyss framträdde mirakulöse Frälsaren från Nasaret. Vårt område hade emellertid alltid varit bland det mest ohälsosamma i hela Galiléen. Ty varje främling som bara stannade där några dagar, blev förvisso för sjuk för att kunna fortsätta sin resa. Det fanns vissa som var tvungna att stanna kvar över ett år, medan lokalbefolkningen blev något mindre drabbad, men det fanns även ortsbor som kunde betraktas som sjuka. Därför undvek alla resande noggrant detta område, och alla som inte tvingades dit i brådskande affärer kom säkerligen inte till Gennesaret.

[9] När jag först hörde talas om en viss Frälsare från Nasaret, började jag be ivrigt till Abrahams, Isaks och Jakobs Gud att Han även skulle låta Frälsaren komma till det högst ohälsosamma Gennesaret. Och se, snart blev jag bönhörd, för Frälsaren från Nasaret kom strax därefter till Gennesaret. Och man såg en Frälsare utan mediciner, och frågade sig själv i hemlighet: ’hur skall denne hela de många sjuka?’ Men Han övertygade oss snart att Han bara behövde säga: ’Jag säger er’ eller, ’var helade’. Och se, på ett ögonblick blev alla som led av någon botlig eller obotlig sjukdom helade med en sådan blixtsnabb hastighet att inget spår av att de någonsin hade varit sjuka kunde finnas! De lama, blinda, döva, lytta, besatta, CP-skadade, spetälska och många med hundratals andra sjukdomar, detta var samma sak för Frälsaren. Hans Ord och vilja helade dem alla. Julius, en romare, tillsammans med hundratals andra, blev vittne till detta.

[10] Men Han helade inte bara människornas kroppar utan även deras själar och förstånd, och svepte bort den blinda vidskepligheten från de dumma och förvirrade människornas hjärtan, och instruerade de okunniga på ett så tydligt och lättförståeligt sätt att alla ofta blev ännu mer förundrade över det än Hans helande genom Ordet.

[11] I slutändan bevisade Han Sig även vara en fullständig Mästare över naturen, för vatten, luft, eld och jord lyder Honom, och jag skulle till och med vilja hävda med säkerhet att solen, månen och alla stjärnorna inte är olydiga mot Hans Ord, för änglarna i himlen underkastar sig Hans vilja.

[12] Han älskade mig väldigt mycket precis som Jag också älskar Honom över allt, även om Han till det yttre inte är en stilig man, ty Han är ganska kortväxt och Hans händer är grova och fulla av ärr, men Hans ansikte är värdigt och Hans ögon förmodligen de vackraste jag någonsin har sett. Även runt Hans mun har Han ett ytterst vänligt, men på samma gång också värdigt anletsdrag. Hans muns stämma kan man bara kalla i sanning manligt bedårande, eftersom den i alla fall för mina öron lät mer angenäm än den vackraste och renaste sång.

[13] Där har ni en kortast möjliga, men fullkomligt sann, skiss av den högst berömde Frälsaren från Nasaret, som kan verifieras av hundratals av de mest trovärdiga vittnen. – Vad anser ni nu om Frälsaren, som ni letade efter men inte kunde hitta?”

83. Templets avsikter avslöjade

[1] Efter Jaras vittnesbörd, säger fariséerna med storögd förvåning: ”Du berättade inte något speciellt för oss, för sådant och mer än så nådde våra öron redan när vi fortfarande var i Jerusalem, och på grund av sådana extraordinära rykten om honom, som man kan säga är nästan lika vanliga i hela Israel som det dagliga brödet, har ganska många skickats ut från templet för att spåra upp denne man och föra honom till templet, där man från templets sida säkerligen skulle erbjuda honom att ställa sina mirakulösa kunskaper och egenskaper uteslutande till templets förfogande. Och om han skulle vägra ett sådant erbjudande, som han med största säkerhet skulle göra, eftersom han på samma gång förmodas vara en väldigt god, kärleksfull och ytterst vis man, tja, då skulle han i vilket fall tvingas dra det kortaste strået, och för att undvika den djupa fängelsehålan så måste han på allvar vara allsmäktig. För templet har nu blivit så ont att istället för människor så kunde Satan i all sin ondska gå i skola där i tio hela år, för att fullständigt få lära sig och öva sig i templets skändligheter.

[2] Därför säger vi att Frälsaren från Nasaret aldrig skulle ge sig i lag med dessa många skändligheter, för annars skulle han definitivt bli ett offer för templet.

[3] Många fariséer förmodas förvisso redan ha omvänt sig av kraften i hans ord och gärningar, men till vilken nytta för dem? I slutändan fick de djävulska bekymmer med tempelkollegiet, och för att återfå någon slags trovärdighet och leva i fred med prästerna, var de till råga på allt tvungna att ljuga grovt. För de gamla tempelkollegiet är och förblir nu helt och hållet av djävulen, och ingenting kan göras åt det.

[4] Om översteprästen en gång säger: ’Idag kommer solen inte lysa på hela dagen!’ och en underordnad tempeltjänare på samma soliga dag skulle tillåta sig att stilla låta förstå att solen fortfarande skiner, så skulle hela helvetet bryta loss under ett helt år! Kort sagt, ingen får tro något annat än: solen skiner inte den dagen, – om han så måste ta sin tillflykt från solens varma strålar i den tätaste skugga! Om översteprästen säger, ’idag skall inget annat än blod flyta i Kidron-floden under sju timmar’, så ve då den som inte ser något blod flyta! En som är sjuk kommer till översteprästen och den senare säger: ’min son, nu är du helad – gå och lämna din gåva och bege dig glatt hemåt’, men den helade mannen är lika sjuk och eländig som han var tidigare. Men om han säger: ’Min vän, jag är lika sjuk som tidigare och kan därför inte ge något offer’ – åh Gud, åh Gud, en sådan skulle det gå illa för! Kort sagt, översteprästens ord måste hjälpa, och hjälpen måste betalas även om inget spår av någon verklig hjälp kan upptäckas någonstans. Och ve den som skulle ifrågasätta en sådan icke-hjälp det minsta, jag skulle sannerligen inte vilja vara i hans kläder!

[5] Med sådana helanden mot så oerhört feta offer skulle vår Frälsare vara högst användbar för tempelkollegiet, varför du nu kära barn kommer att förstå varför templet alltid jagar den gode Frälsaren från Nasaret.

[6] För övrigt tackar vi dig för att ha beskrivit honom närmare för oss. Kanske skall även vi en dag ha lyckan att träffa honom någonstans. Allt lov till den allsmäktige Jehova för att ha befriat oss ur templets klor! Men om vi en gång skulle komma till Jerusalem som soldater, så gläd er, ni heliga tempelkollegium! Vi kommer allt veta hur vi skall driva ut er helighet ur er!

[7] Men om du, käraste och ljuvaste flicka, kan berätta något annat om din högst besynnerlige Frälsare, så gör det! Vi skall lyssna på dig med största uppmärksamhet till gryningen, ty denne man förbryllar oss något oerhört.”

84. Ärkeängeln Rafaels mirakel med stenen

[1] Jara säger: ”Ja, mina kära vänner, jag skulle kunna fortsätta att tala oavbrutet om dessa ovanliga saker om Frälsaren från Nasaret i tusen år, om tiden var inne för att få lov att berätta om allt som man har sett och upplevt, men av högst visa skäl förbjöd Han det, varför jag inte får berätta allt som jag vet om Honom, utan endast det lilla som Han gav mig tillåtelse till.

[2] Men innan det så berättade jag bland annat att solen, månen och alla stjärnorna också var tvungna att lyda den gode Frälsaren från Nasaret, för även himlens änglar lyder Honom. Och jag märkte att vissa av er skakade hånfullt på huvudet, för att så att säga därmed försöka säga: kära barn, din fantasi tar dig lite väl långt, för de rena änglarna i himlen lyder endast Gud, och inga andra i all evighet! Men ändå säger jag er att saker och ting likväl ligger till såsom jag så oskyldigt meddelade er.

[3] Jag skulle ha gett er ett handgripligt bevis på detta tidigare, om ni inte hade lett och skakat ogillande på huvudet. Men nu skall jag slå bort alla tvivel från er, och ni kommer inte så lätt se mig som en liten förälskad flicka, som vilket är vanligt i världen förvandlar en mygga till en elefant vad beträffar det som hennes hjärta åtrår. Åh, detta kan omisskännligen vara fallet med den stora världens många världsliga flickor, men av något sådant kommer inte det minsta spår att påträffas hos mig, vilket jag skall ge er det mest vitala och handgripliga bevis på.

[4] Titta där på den yngling som sitter andra till höger från mig sett, och talar med den upphöjde Cyrenius son. Vem anser ni att denne yngling är?”

[5] De tillfrågade säger: ”Tja, en människa av kött och blod – som vi alla!”

[6] Jara säger med ett svagt leende, och skakar på huvudet: ”Himmelsvitt långt ifrån, mina kära vänner! Se, detta är en ren ärkeängel från Gud, som den berömde Frälsaren från Nasaret har givit till mig efter att jag utvalde honom av de oräkneliga änglarna för att han skulle leda och undervisa mig under en längre tid! Men om ni inte kan tro på mitt ord, så kom hit och övertyga er själva med alla era sinnen, för Han kommer stå till er tjänst en liten stund!”

[7] Den förre talaren säger: ”Ja, detta måste jag övertyga mig själv om med både händer och fötter samtidigt, för annars går uttalandet från den besynnerligt visa flickan långt över mitt huvud!”

[8] Med dessa ord reser sig den unge farisén upp och går mycket respektfullt bort till Jara, och säger: ”Nå, hur skall du övertyga mig om sanningen i det du sade?”

[9] Jara säger: ”Gå bort till ynglingen, vars namn är Rafael, och han skall själv övertyga dig om det!”

[10] Den unge farisén går bort till Rafael, som stiger upp och spänner blicken i den unge farisén, och säger: ”Varför tvivlar du på vad min lärjunge berättade för dig? Här, greppa min hand och berätta för mig vad du känner!”

[11] Farisén gör så, och säger förvånat: ”Hm, märkvärdigt, jag känner i själva verket ingenting, förutom min egen, hårt knutna hand, där det inte skulle finnas plats för en mygga, och än mindre hela din hand! Kort sagt, jag greppar helt igenom dig, och inser att du sannerligen inte är kött och blod som oss!”

[12] Rafael säger: ”Plocka upp en sten vid dina fötter, och räck den till mig!”

[13] Ynglingen lyfter upp en sten som väger nära femton kilo, men gör följande anmärkning: ”Andlige varelse, om min hand går igenom din, så kommer denna tunga sten till slut också falla igenom din hand, som genom luft, för stenen väger minst femton kilo, och om den faller på mina fötter kommer den att krossa dem!”

[14] Rafael säger: ”Om detta skulle hända, kommer jag att hela dem på ett ögonblick. Lägg därför stenen obesvärat i mina händer!”

[15] Den unge farisén lägger stenen i Rafaels händer.

[16] När Rafael håller den tunga stenen i sina händer och till den unge fariséns förvåning håller den så lekande lätt, som om den vägde lika mycket som en fjäder, och kastar den från ena handen till den andra med en sådan förvånande lätthet, som om den vore den lättaste dunboll, säger den unge farisén: ”Hör här, käraste ande eller vad du nu är, att börja slåss mot dig skulle inte vara bra, för då skulle man säkert åka på storstryk! – Men varifrån får du den enorma kraften?”

[17] Rafael säger: ”Se, detta var ingenting. Jag skall krossa denna lilla sten till det finaste stoff inför dina ögon!” Här krossar Rafael stenen till synligt stoff, vilket lämnar en hög av det finaste vita damm på bordet framför honom.

[18] När den unge farisén såg denna andra manöver, vek han sig dubbel av förvåning, och hans kollegor rusade också fram för att få en närmare titt på detta mirakel.

[19] Därefter säger ängeln: ”För någon som har styrkan är det inte lika svårt att krossa en sten som det är att pressa tillbaka stoffet till dess förra fasthet och form. Ty varje människa kan krossa en sådan sten, om än inte för hand, men med en väldigt hård järnhammare. Men att senare pressa samman stenstoffet kommer knappast att vara möjligt för en människa, särskilt inte till dess tidigare form. Men för att du må se att även detta är möjligt för mig, var uppmärksam och se om du kan efterlikna mig!”

[20] Rafael pressade ihop stenstoffet på bordet, och på ett ögonblick hade stenen återigen sin tidigare form och vikt på bordet framför ängeln.

[21] Under denna manöver vidgas den unge fariséns och hans kollegors ögon av förvåning, så att han nu inte kan få fram ett vettigt ord. 

[22] Men ängeln säger till honom: ”Se, allt detta är fortfarande ingenting! Var uppmärksam nu, så skall jag fullständigt förinta denna sten, genom min blotta vilja.” – Därefter säger ängeln till stenen: ”Upplös dig i motsvarande eter och bli flyktig, som den finaste eter!” – Vid dessa befallande ord blev stenen ögonblickligen helt osynlig, och ingen människa såg längre någonting av stenen. Ängeln frågar den unge farisén: ”Nå, vad tycker du om det, min vän? Kan du göra om det?”

[23] Den unge farisén säger: ”Hör här, du käre änglaande eller vad du nu är, detta är oerhört! För min del tror jag nu att du är en Guds ängel. Det är bara en sak som jag inte förstår, nämligen: hur du med all din, man skulle kunna säga, allsmäktiga kraft, fortfarande kan vara underordnad en person på denna jord! För denna flicka sade också dessa saker om Frälsaren från Nasaret, och nu måste jag tro på det, oavsett om jag vill det eller inte.

[24] Finns det verkligen ett sätt på denna jord genom vilket man kan få er att underkasta sig? Hur hände det för den personen? Vi har visserligen exempel i skriften där änglar betjänade människor som svar på Guds befallning, men det sätt på vilket du nu befinner dig bland dödliga människor saknar motstycke i skriften! Nej, nej vänner, här går det inte till på normalt sätt! Du kan förvisso vara en Guds ängel, men likaväl någon helt annan, där man säger: ’Jehova med oss!’ – Det är nu natt, ja rentav midnatt, och då sällar sig gärna ’Jehova-med-oss’-typerna till människorna. Du är naturligtvis alldeles för vacker, mild, god och vis för sådana ’Jehova-stå-oss-bi’-typer, men man kan aldrig lägga stor vikt vid det!? Om du emellertid skulle ha äran att vara något av en ’Jehova-med-oss’, då tror vi inte att du har någon bekantskap att skaffa med den märkvärdige Frälsaren från Nasaret, för detta test med stenen har gett mig väldigt konstiga tankar, – Jehova stå oss bi! Det är inte för inte som man säger att Satan också kan anta himlens ljusform närhelst han vill! Och om du skulle vara något av en ’Jehova-med-oss’ så skulle vi föredra att flyga snarare än gå härifrån, för det skulle inte vara säkert för oss hädanefter.”

[25] Efter dessa ord är alla på väg att ta till flykten, men Cyrenius hindrar dem från att göra det, och säger åt dem att gå tillbaka till sina platser. De satte sig visserligen ner igen, men till synes som på nålar.

85. Den unge fariséns ursäkt

[1] Julius säger emellertid till den i övrigt rättframme unge farisén: ”Sannerligen, i början trodde jag att du var visare och mer förnuftig än du är nu, – att tro att den synbart renaste ängeln är en möjlig Satan! Ah, detta går utöver allt! Kan du, som är en något förnuftig person, inte dra slutsatsen av våra tal och gärningar att vi inte är av djävulen? Vill inte djävulen enligt er lära blott göra ont? Och vi avskyr och straffar det onda hela tiden, så hur är vi då av djävulen? Har Satan någonsin bevisat sig mild och barmhärtig mot någon? Men vi är rättvisa, barmhärtiga och om möjligt milda mot alla. Hur kan vi tillåta en Satan bland oss? Åh, ni ännu blinda dårar! Har ni aldrig sett någon som är besatt av en djävul? Jag har sett flera men inte en som behandlades väl av sin invånare! Men om ni i er stora dumhet anser att vi är av djävulen, vad anser ni då att tempeltjänarna och ni själva är, när nu templet – som är väl känt för den bättre världen – är idel lögn och bedrägeri, sammansatt av den mest djävulska ondska och ni är detta tempels tjänare? Själva erkänner ni att templet mycket väl kan fungera som en skola för Satan! Och vi, som gör godhet efter godhet mot alla utifrån våra trogna och goda hjärtan, vill ni också betrakta som av djävulen, eftersom en ande från himlen har givit er ett litet prov på sin enorma makt och kraft? Jag skulle därför vilja få reda på er, hur det måste se ut för att det inte skall vara från djävulen!”

[2] Farisén säger, nu lite mer samlad: ”Nu, nu, högst upphöjde Julius, du får inte tillräkna oss detta som alltför mycket av en synd! Ty se, vad en människa matas med, är vad hennes kropp får sin näring från! Om maten är god, är näringen också god, men om den är dålig, är också näringen dålig. En förfallen person, som till slut äter med grisarna, kommer inte att ha någon annan avföring än grisarnas! Och så är det med oss andligen! I flera år har vår själs mage serverats grismat, och de dåliga resterna försvinner inte ut ur själens mage så lätt och så snabbt som man kan tro!

[3] För våra bättre åsikter och insikter, som fortfarande är blandade med mycket exkrementer, har vi naturligtvis uteslutande våra återkommande kontakter med romarna och grekerna att tacka. Men när vi återvände till Jerusalem, och särskilt till templet, räckte det med två veckor för att göra oss så dumma som möjligt igen, med alla slags mystiskt klingande fraser. Är det förvånande om det under sådana extraordinära omständigheter, dyker upp fraser som har uppkommit i vår egen själ, likt mörka moln i skyn över vår redan svaga förståelses eller ungdoms sol, vilka tillfälligtvis har förmörkat den till en sådan grad att alldeles särskilda tillfällen imponerar på oss likt en vandrare vid midnatt, som genom en plötslig blixt ser de många hinder längs sin väg, som emellertid sedan följs av ett ännu tjockare mörker!!

[4] Därför, ha tålamod med oss, så kommer vi få till det efter ett tag! Men som sagt, det kan inte hända plötsligt, och jag och alla vi är nu väldigt glada över att ha börjat förstå varför det i själva verket är så, och inte kan vara på annat sätt, ty ingen mänsklig form kommer att bli skulpterad med endast några hugg med mejseln på den hårda och runda träklossen.

[5] Vi har i sanning hört och läst en hel del om himlens änglar. De tre främlingarna som besökte Abraham var änglar, det fanns änglar med Lot, Jakobs stege som var full av änglar är väl bekant, Bileams lastdjur profeterade till en profet som behandlade det illa i en ängels närvaro, den unge Tobias följeslagare och vägvisare var en ängel, israeliterna såg dödsängeln i Egypten gå från hus till hus, änglar sågs med de tre ynglingarna i den brinnande ugnen, och det finns ännu mycket mer i skriften om Guds änglar, som fysiskt och synligt kommunicerar med människor på denna jord. Varför skulle inte det vara möjligt här?

[6] Men här är den vissa närvaron av en ängel så alldeles speciell, att man naturligtvis inte så snabbt kan förstå hela sanningen, på det sätt man tror på dem från förgångna tider, vilket är lätt att tro eftersom man alltid föreställer sig förgångna tider som bättre än den nuvarande, som man av en viss vördnadskänsla alltid anser för ovärdiga för sådana gudomliga framträdanden, utan att komma ihåg att tiden för Sodom och Gomorra inte var särskilt behagliga för Gud, för annars skulle Han inte ha låtit det regna eld från himlen över sådana platser.

[7] Kort sagt, du måste själv inse att detta är en mycket särskild sak, vilket såvitt vi vet ännu inte har upplevts på jorden! Att vi blev lite besvikna över de konstiga prov genom vilka ängeln gav oss bevis på sitt himmelska väsen, kommer att vara förståeligt om man tar alla våra tidigare levnadsförhållanden i beaktande. Därför, upphöjde Julius, tillräkna oss inte vårt tillfälliga dumma uppförande som någon illvillig synd.”

86. Julius instruktioner till fariséerna

[1] Julius säger: ”Tja, jag sade ju redan tidigare till er att det fanns en enorm dumhet från er sida, som har suttit fast vid er själ sedan er tidigaste uppfostran. Det som man ännu inte har skakat av sig kan fullständigt göras så med tiden. Det kan visserligen inte göras genast, för en gammal, inrotad dumhet är ofta svårare att rensa bort från människan än helandet av en gammal fysisk åkomma. Med rätt botemedel kan emellertid bägge helas.

[2] Vi förebrår inte någon för en medfödd och inbiten dumhet, eftersom ingen dumbom kan klandras för att hans uppfostran inte var bättre. Men om han senare får möjlighet till storartade erfarenheter och att samtala med människor som är mäktiga i sann visdom och rätt kunskap om allt som äger rum på denna jord, så måste han överge sin gamla dumhet och endast acceptera det som sant och gott, som han har sett och fått förklarat för sig av osjälviska män som sökte och innehade sanningen och allt som är gott. Om han envist motstår detta, är han värd tuktoriset, och om inte heller detta bär frukt, skall en sådan man avlägsnas från de bättre människornas samhälle och föras till ett dårhus, eftersom människor tar anstöt av hans alltför envisa och djupt rotade dumhet, vilket inte skulle vara bra.

[3] Men detta gäller inte i ert fall, eftersom er intelligens är alltför väckt genom de många kontakterna med oss romare och greker, som nu kanske är de mest erfarna och utbildade människorna på jorden, trots alla förebråelser för att vi inte tror på den ende sanne Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som predikas av er. Men om vi ställer samma fråga till er huruvida ni själva tror på allt så bergfast, såsom förväntas från alla era ord och sakrament, då skall era otillständiga och onda gärningar, om än inte er mun, som alltid har varit ert kännetecken, uttala svaret högt och säga: ’vi tror inte på någonting, utan låtsas endast tro inför de dumma människorna, och tar bra betalt för en sådan skenhelighet, något vi är väldigt bra på!’ Om jag sedan jämför vår tro på Gud med er, så tror vi tusen gånger mer än er!

[4] Vi erkänner verkligen att er Gud är den ende sanne, av vilken våra gudar egentligen inte är något annat än enskilda, upphöjda delar av Hans värdiga egenskaper, som den mänskliga fantasin har förvandlat till allehanda personligheter. Men ni känner inte igen er ende sanne Gud och därför ännu mindre Hans högst upphöjda egenskaper, som vi framställer och dyrkar i allegoriska bilder. Därför har ni fortfarande ett och annat att lära er, undersöka och sedan förstå hur det förhåller sig med allting i världen, och vilken sanning som ligger bakom den.

[5] Men när ni har funnit sanningen så acceptera den och stanna kvar i den, och tänk och handla i enlighet med den, så kommer ni verkligen att vara Guds barn, medan ni fram tills nu har varit som alla judar, som säger att de är Guds barn men i sina hjärtan inte ens tror att det finns en Gud.”

87. Oraklet i Delfi

[1] Julius: ”Bland grekerna och romarna fanns det alltid män som icke desto mindre hade en gudomlig inspiration och erkände den som sådan, även om de inte var judar och inte hade utbildats i deras profetskolor.

[2] När Krösus, kung över lydierna, ville utkämpa ett krig mot perserna, var det av stor betydelse för honom att i förväg få reda på huruvida kriget skulle sluta lyckligt eller olyckligt för honom. Men vem skulle sprida ljus över detta för honom? Han tänkte för sig själv en stund, och sade: ’Det finns ett antal orakler, ett av dem kan tvivelsutan berätta sanningen för mig! Men vem kan efteråt berätta för mig vilket av oraklen som sade sanningen? Ha!’ tänkte han för sig själv igen, och sade: ’Jag skall först känna oraklet på pulsen, och sedan kommer det visa sig vilket orakel som är användbart!’

[3] Efter detta tog han ett lamm och en sköldpadda, skar bägge i små bitar, och lade dem tillsammans i en järngryta, täckte den med ett järnlock och ställde sedan blandningen på elden tills den kokade. Men innan han skickade iväg dem som skulle utforska saken till Delfi, till Aba i Fokis, till det gamla Dodona, till Amfiaraos och Trofonius, för att rådfråga oraklet på den hundrade dagen efter avresan från Sardis om vad han var sysselsatt med vid det tillfället, ty vid den tiden tillagade han sitt lamm och sin sköldpadda på det förutnämnda sättet.

[4] De flesta av oraklen gav sådana tilltrasslade svar, att ingen förmodligen kunde bli klok på dem, men oraklet i Delfi sade, som vanligt i hexameter:

[5] ’Se, jag räknar sanden, jag känner havens avstånd. Jag hör till och med de stumma, och jag lyssnar själv till de tysta. Nu tränger en lukt in i mina sinnen. Precis som om sköldpadda blandat med lammkött kokas i järn. Järn är nedanför, järn täcker ovanför.’

[6] Efter detta test frågade han oraklet i Delfi huruvida han borde gå ut i krig mot perserna, men fick det välkända svaret att om han korsade Halys, så skulle ett stort kungarike bringas på fall! Han frågade oraklet en tredje gång huruvida hans herravälde skulle bestå under lång tid. Och Pythia svarade:

[7] ’Om en mula en dag har herravälde som kung över mederna, då, finkänsliga lydier, fly till det steniga Hermos!  Tveka inte, frukta heller inte skammen av att fegt ha hastat iväg!’

[8] Enligt oraklets egen uttolkning, som det gav efter gripandet av Krösus, så skulle mulan förstås som Kyros, hans besegrare, eftersom han var född av en framstående med, en dotter till Astyages, och till en persisk far som var en undersåte till henne.

[9] Samme Krösus frågade en gång även oraklet om hans son, som var stum, inte kunde bli bättre, och fick svaret:

[10] ’Lydier, ehuru en mäktig furste, dock med ett enfaldigt hjärta / längta inte efter att höra din sons bönfallande röst i ditt palats! / Tillit kommer att vara till större nytta för dig! / Vet detta, han kommer att tala först på den mest olyckliga dagen!’

[11] Och se! Den dag då Sardis erövrades, attackerade en rasande perser Krösus för att ta nedgöra honom. Då löstes sonens tunga av rädslan och ångesten, och sonen sade: ”Människa, döda inte Krösus!’ Detta var det första ordet av den stumme sonen och hädanefter kunde han tala resten av sitt liv.

[12] Du förstår, detta orakel var, som nämnts tidigare, inget visdomstempel från den judiska profetskolan! Men vem kan bestrida gudomlig inspiration från de sanna exempel som åberopats här?”

88. Framträdanden av högre väsen

[1] Julius: ”På samma sätt är vi romare tillräckligt bekanta med historiska traditioner för att veta att till exempel Sokrates, Platon, Aristides och en hel del andra lärda män alltid hade en skyddsängel med sig som undervisade dem, och alltid gav dem visa läror enligt deras hjärtans förmåga och i nödfall säkra råd, och den av dem som inte följde dessa råd var säkert tvungen att stå sitt kast.

[2] Men om vi nu vet detta, delvis från historien och delvis av egen erfarenhet, så kan ett sådant framträdande som ni har träffat på här, trots allt inte verka alltför otillständigt. Kort sagt, vi vet från flera traditioner och nutida upplevelser att högre väsen inte alls kommer ner till oss människor så sällan som vissa tror, och att de tillkännager sig själva för oss på många olika sätt, och ger oss ena stunden information om det här, och andra stunden det där. Men om det nu är så, är vår ängels framträdande inte så ovanligt som man skulle kunna tro vid första anblicken.

[3] Men att en sådan fullkomlig ande besitter krafter som är obegripliga för vårt sinne och därför kan utföra väldigt sällsynta mirakler inför oss, ser jag inget extraordinärt i.

[4] En gång hade jag tillfälle att träffa människor från Bortre Egypten och att tala med dem med hjälp av en tolk. De var helt nakna och täckte inte ens sin blygd. De betraktade oss romare som högre, himmelska väsen och förundrades storligen över de stora och högst magnifika byggnaderna i Rom, över våra vackra kläder och vår skinande prakt. De betraktade allt som de såg som hade gjorts av människohand som om det var verk av de gudar som de ansåg oss vara, och de frågade mig om vi även ständigt härskade över solen och stjärnorna såväl som månen, och styrde allt efter vårt gottfinnande, eller om det fanns andra gudar för det.

[5] Naturligtvis rättade vi dem, och inom ett år visste de mycket väl att även vi bara var människor, och de lärde sig väldigt många saker från oss, och klädde till slut sig själva och upplevde en stor lycka när de hade lärt sig att tillverka tyg själva och att göra alla slags kläder av det, till män och kvinnor. Efter några år återvände de utrustade med all slags kunskap till sitt hemland igen och där har de säkerligen grundat skolar och på så sätt fört med sig lite ljus till sin naturliga vildmark.

[6] Så, om vi i vår fortfarande väldigt stora andliga okunskap ser en fullkomlig ande verka, måste vi förvisso i allra högsta grad undra hur sådant är möjligt. Men när vår ande blir lika fullkomlig, kommer vi säkert också att vara i stånd att uträtta högre ting och inte undra som vi gör nu, om en ande upplöser en sten i alla dess element med den kraft som vi nu har sett.

[7] Men att vi är kapabla till en obegränsad fullkomlighet i vår andliga sfär, bevisas för oss av tusentals exempel; och vid detta bord sitter människor som tilläts vara tämligen nära ängeln och ändå tilläts en att vara betydligt överlägsen ängeln, som ni har hört tidigare om läkaren från Nasaret.

[8] Kasta er därför hädanefter i huvudsak in i att utbilda er ande så mycket som det bara är möjligt, så kommer ni inte bara att kunna upplösa en sten utan även ett helt berg i dess grundläggande element!”

[9] Vid detta vände sig Julius till ängeln och sade: ”Och du, Rafael, säg mig om jag ens har sagt ett falskt eller osant ord i mitt något långrandiga tal.”

89. Människans öde och utveckling

[1] Ängeln säger: ”Inte alls. Allt förhåller sig precis så som du nu har belyst på ett mycket underbart sätt. Om de trettio bröderna därför lever flitigt efter vad de väldigt snart kommer att få höra från dessa bröder till oss, kommer de snart att bli våra bröder i allting.

[2] Gud ger inte till någon ängel eller människa, som i grund och botten är en blivande ängel, mer än ett fullkomligt enskilt liv och förmågan att i detta liv själv forma sig själv till största möjliga likhet med Gud i allt. Men om en nyskapad ängel såväl som en människa, känner till den säkra vägen på vilken hon alltid kan uppnå fullständig likhet med Gud, men inte vill gå den, tja, då har hon i slutändan endast sig själv att skylla om hon därifrån förblir i en dödslik olikhet med Gud.

[3] En aldrig så fullkomlig ande må emellertid aldrig i evighet nå fram till den oändliga fullheten i Gud, men det skadar honom inte heller, ty man kan fortfarande sätta allt i rörelse – naturligtvis alltid i den ordning som Gud har satt – för vad än det är man vill. I slutändan kan man även, likt Gud, ur sig själv kalla fram oberoende varelser och ge dem en evig, fri existens, och då ha sin stora glädje och salighet i sådana varelser, precis som en jordisk fader med sina egna barn – och detta är mer än tillräcklig likhet med Gud!

[4] Själv har jag redan skapat flera världar med små solar och helt befolkat dem med mina egna varelser. Och alla dessa världar är ofta bättre utrustade med allt än denna er jord. Allt fortplantar sig precis som här, och andarna är kapabla till en komplett fulländning precis som här. Och varför skulle de inte? Ty i slutändan kommer varje ande från Gud, precis som den framtida växtens frön redan har fortplantats miljontals gånger från det ursprungliga fröet.

[5] Och eftersom ni som avkomlingar till Satan fortfarande bär Guds Ande i er, så hur mycket mera då vår gudomliga skapares avkomlingar!

[6] Och se, även ni kan uppnå allt detta om ni vill gå längs den väg som visas er! Men den av er som inte vill gå längs den kommer till slut att bara ha sig själv att skylla om han förblir i sin dödslika icke-gudomlighet under otänkbart lång tid.

[7] Därför skall ingen av er älska världen och ert eget kött mer än er ande! Om var och en framför allt bara bekymrar sig om det som tillhör anden, kommer han snart att få det som tillhör anden, nämligen fullständig likhet med Gud!

[8] Men den som alltid bekymrar sig mer för det som finns i världen och köttet, då har han endast sig själv att skylla för det faktum att han förblir i samma dödslika mörker.

[9] Allt liv kan fortlöpande gå över till ett evigt, mer komplett liv om det anstränger sig för att fortskrida framåt på den gudomliga ordningens fastställda väg. Men om livet blir stående, särskilt i början av livets stora väg, tja, då kommer det naturligtvis inte längre, utan stannar istället och vissnar till slut bort likt en stjälk på vintern när det väl har befriats från sin frukt enligt Guds ordning.

[10] Var därför så aktiva ni kan för anden! Ångra inte några steg framåt! Ty varje gärning och varje steg åtföljs alltid av Guds högsta välsignelse.

[11] Tro inte att jag som en ängel redan är så fullkomlig att jag nu kan gå in i fullständig sysslolöshet! Jag uppnår nu oändligt mycket genom att vara här och kommer i framtiden att kunna arbeta ännu mer fullkomligt för mina alldeles egna skapelser. Men om jag som en ren och fullkomlig ande fortfarande kan uppnå så ovärderligt mycket, hur mycket mer kommer då ni, som står så långt bakom mig i fulländning!

[12] Tacka därför Herren vår Gud för att Han har lett er till detta heliga, högst nåderika tillfälle, där er ande nu kan komma längre på en timme, än på tio tusen år med er egen världsliga undervisning!

[13] Se, sådana nåderika tillfällen erbjuder Gud världen endast väldigt sällan. Därför bör alla som har den stora lyckan att vara vittnen till ett sådant tillfälle använda det för sin ande med all sin styrka.

[14] Om Gud sänder eller väcker en profet någonstans, borde alla trängas runt honom för att lyssna när han talar Guds ord för deras högsta bästa. Ty Gud väcker endast sådana män en gång på hundratals år i den sanna himmelska visdomens stora djup.

[15] Men väldigt stora profeter, genom vilka Gud uppenbarar väldigt många och stora saker för människorna på jorden, skickas till människorna på denna jord som högst var tusende till tvåtusende år, för att å ena sidan i stor och omfattande grad visa dem Guds ytterligare nya vägar för ännu högre fulländning, och å andra sidan för att vända bort dem från de många falska vägar som de har gjort åt sig själva och få dem på den enda rätta vägen.

[16] Ty se, i Guds stora skapelse rör sig allting ständigt framåt likt tiden på jorden som heller aldrig står still! Andarna gör uppenbarligen alltid stora framsteg. Men eftersom sådana stora framsteg i de rena andarnas rike sker kontinuerligt, får de eviga varelserna på himlakropparna inte hamna på efterkälken så att de inte kommer för långt bort från andarnas rike.

[17] Efter att sådana stora profeter har framträtt går saker och ting väl för människorna genom deras eget handlande, om inte i allmänhet så åtminstone inom specifika områden. Men när en stor framförflyttning igen görs i andevärlden, så görs det inte längre med det något höljda ljuset hos den förre store profeten. En ny väcks upp och skickas ut, och sedan rör sig mänskligheten igen i enlighet med den stora framflyttningen av den andliga världen, om än först i undantagsfall.

[18] Men sedan blir mänskligheten efter några århundraden mer påhittig och bringar slutligen sådant i dagen, som de äldre generationerna aldrig hade kunnat drömma om.

[19] Men när mänskligheten har nått en slags kulmen efter ungefär tolv till femton århundraden, skulle den bli slö och förbli stående, vilket Gud har tillåtit på denna jord så att det alltid skulle finnas varje tänkbar nivå av utbildning. Sålunda bör de mer väckta människorna lära sig att utan uppenbarelser från tid till annan så skulle mänskligheten förbli på samma punkt i tusentals år och inte ta ett enda steg framåt, vilket kan ses hos dagens indier och sydostasiater.

[20] Herren tillåter detta så att de människor som någonsin kommer dit kan övertyga sig själva att det är på pricken så som jag har förutspått för er. Men ni kommer slutligen att undervisa dessa människor i era avkomlingar, ty Herren väcker aldrig någon stor profet för folken som befinner sig på en lägre andlig utbildningsnivå. Istället låter Han dem, det vill säga de outbildade folken, genom de främsta folken på denna jord, följa de främsta folken på jorden som har utbildats genom uppenbarelser, för vilket Herren har Sina egna oändligt visa skäl.

[21] Men människorna på det första stadiet inför Gud på en himmelsk kropp bör alltid på djupet och med tacksamhet erkänna en sådan högre kallelse och sedan handla flitigt i enlighet med den, annars är det deras eget fel om de slutligen sjunker djupt under sydostasiaterna, som vi skulle kalla kineser, och till slut bli lika fullständigt dumma som djuren! – Säg mig nu, ni trettio bröder, om ni har förstått allt detta ordentligt!”

90. Fariséerna är nyfikna

[1] En av de unga fariséerna säger: ”Höge, upphöjde, mäktige ande! Mycket, ja, men långtifrån allt! Men vi alla tackar dig innerligt för detta, för med den stora himmelska nyckeln har du i sanning öppnat upp hemligheter som vi inte ens hade den ringaste aning om tidigare. Från och med nu kommer vi alla att anstränga oss till det yttersta för att gå vidare på rätt väg i livet; nu skulle vi bara vilja lära känna den bättre. För idag har vi emellertid redan haft mer än tillräckligt, ty vi behöver tid för våra andliga magar att smälta det. I morgon kommer vi att vara mer mottagliga för högre och djupare ting än vad som kunde vara fallet idag.

[2] Men nu skulle vi bara vilja höra den till synes mycket kloke mannen som vilar vid den höge ståthållarens sida och uttalar några visdomsord till honom i hemlighet. Ty han, även om han inte är någon ängel, verkar vida överträffa er alla – för hans uppsyn och särskilda stoiska hållning under din ängels tal avslöjar djupa och stora ting!”

[3] Julius säger: ”Ni har säkert rätt, men det är inte så lätt som ni tror att få den mannen att tala. Närhelst Han vill, talar Han mycket, och varje ord är som en hel skapelse full av visdom, men när Han inte vill, kan ingen så lätt få Honom till det. Men försök själv, tala med Honom så kommer Han säkerligen att ge er något slags svar!”

[4] Den unge farisén säger: ”Nej, jag saknar modet för det, för han kunde ge ett svar som skulle vara tillräckligt för en livstid! Därför är vi glada att lämna vår säkerligen olägliga frågvishet för idag!”

[5] Julius säger: ”Det är förmodligen bäst! I morgon är en annan dag, kanske ni då får ett bättre och lättare tillfälle att få Honom att tala än idag. Men kanske Han ändå vill säga någonting idag och då kan ni lätt och ohejdat lyssna på Honom.”

[6] Med detta lugnar sig våra unga fariséer och väntar på ett tillfälle att få lyssna på Mig.

[7] Men strax efter detta kommer en konstapel från sjön där de välkända brottslingarna hålls i förvar, och säger till Julius: ”Herre och mästare! Det börjar bli outhärdligt med de fem rånmördarna, ty de har ett sådant skräckinjagande språk och gör så fasansfulla gester att alla soldaterna är livrädda och vissa av dem kan knappt tyglas från att inte plötsligt bära hand på brottslingarna på grund av deras högst förfärliga och skamlösa hädelser. För de säger: Vi dör hellre än att lyssna på sådana ondskefulla och skamlösa hädelser!”

[8] Julius frågar Mig: ”Herre, vad skall vi göra?”

[9] Jag säger: ”Det är fortfarande fem timmar till morgonen, och denna tid måste de fem brottslingarna härda ut! De kan inte och får inte försummas ett enda ögonblick! Men om inte vakterna kan stå ut med hädelserna, bör de dra sig tillbaka så att de inte kan höra dem, ty inte en enda av brottslingarna kommer att bryta sig loss och lossa på sina starka band. Det garanterar Jag! Det lider ändå ingen större nöd på de sju politiska fångarna och de är lugna; de kan placeras ihop med vakterna, och det kommer att göra det enklare med dem i morgon. Men rånmördarna kommer att ge oss alla tillräckligt med problem. Så får det bli, ty endast genom stora plågor kan onda mördares själar göras friare och friare från Satans kött och sina egna väldigt onda andar, en frigörelse utan vilken någon frälsning är otänkbar!

[10] Vid dessa Mina Ord går konstapeln iväg och gör vad Jag har sagt åt honom.

91. Julius hotar fariséerna

[1] Men vid detta tillfälle hade den unge farisén hört något om de fem mördarnas frälsning, som gjorde honom alldeles paff, och han frågade därför genast centurionen förläget: ”Höge mästare! Är det när allt kommer omkring verkligen den berömde Frälsaren från Nasaret, eller ett första sändebud från honom? För vi har hört att han tar in lärjungar och sedan när de förstår något, så säger man att han skickar ut dem till alla platser för att de skulle kalla studenter till hans nya lära, vilket till största delen verkar väldigt framgångsrikt. Om det var Frälsaren från Nasaret, skulle vi sitta i en riktig knipa!”

[2] Julius håller sig ganska allvarlig och ser den unge farisén skarpt i ögonen, och säger: ”Varför då? Varför skulle det sätta er i en knipa om den mannen möjligtvis skulle vara den berömde Frälsaren från Nasaret Själv? Denna frågar verkar sannerligen lite misstänksam för er del! Ge mig nu en korrekt förklaring till er förlägenhet, annars kommer det inte att gå er väl!”

[3] Denna något skarpa motfråga från Julius fyllde ungdomarna med stor fruktan, och den annars så talföre unge farisén blev nu väldigt förlägen och visste inte genast vad han skulle svara den något skarpe Julius.

[4] Men Julius sade: ”Om du kan och vill bekänna sanningen, behöver du inte ens tänka på hur och vad du skulle säga. Men om du vill avväpna mig med blott skenbart sanna fraser, då har du missbedömt mig, för jag vet alltför väl hur man skiljer en amsaga från den rena sanningen. Men nu skall jag berätta något för er: Se till att jag inte genomskådar er! Det verkar fortfarande som att man inte borde lita på er över huvud taget, för det verkar som att ni själva redan har blivit smorda med alla Satans salvor en gång för alla. Den som litar på era ord, gör sig själv lätt till en grov förrädare. Allt som ni har sagt här kan bara vara en ren mask vad ert hjärta beträffar. Men ve er då, ty då kommer det inte längre vara tal om att tolerera er, där jag själv håller den strängaste vakt! Nu ut med hela sanningen, annars kommer det bli värre för er än för dessa fem rånmördare som är fastbundna vid kraftiga pålar på stranden! Så tveka inte, ut med hela sanningen!”

[5] På Julius begäran om svar bleknade alla de trettio och darrade av rädsla, för även om de i grunden hade den mest allvarligt menade önskan att bli fria från templet, var de fortfarande mån om att rentvå sitt rykte i templet om det skulle behövas. Ty de unga fariséerna visste hur de skulle rentvå sitt rykte överallt i nödsituationer. Om de någonsin kom tillbaka till templet och anklagades för att gång på gång ha lämnat templet, skulle de ha lämpliga skäl redo för att förklara att de endast skenbart hade gått emot templet.

[6] Av denna anledning sade Jag ända från början att man inte borde lita på dem alltför mycket, för sådana mänskliga själar liknar ständigt de tämjda vilda djur som man aldrig helt får lita på eftersom vildheten gärna återvänder så snart det finns en möjlighet.

[7] När Julius efter en kort stunds nervös tystnad började bli mer intensiv i sin utfrågning, sade Jag till honom: ”Min vän, tillåt dem att samla sig och sedan tala! För de kan omöjligtvis avspisa oss med lögner, även om de ville. Ty för det första är Jag här, och Mig kan man inte ljuga för, och för det andra är Rafael här, som man inte heller kan ljuga för. Till vilken nytta skulle någon lögn vara för de trettio oroliga mot oss, som man för det första inte kan ljuga för, och för det andra håller all kraft och makt i våra händer!?”

[8] Julius säger: ”Jag ser tydligt att Du, åh Herre, har fullständigt rätt igen den här gången, som alltid, och därför kommer jag tålmodigt att invänta svaret från dessa trettio. Men jag skulle vilja tillägga att jag till slut vill få reda på vad jag bör göra, om svaret från dem skulle dröja!”

[9] Omedelbart därefter öppnar den något modige unge farisén sin mun igen, och säger: ”Du har hårdnackat envist krävt att vi skall svara på din fråga. Men vi frågade dig först på det mest vänliga sätt vem den upphöjde mannen där är, om än lite upphetsat, om han inte är den kände Frälsaren från Nasaret, och vi sade att om han är det, skulle det sätta oss i en riktig knipa. Detta förvånade dig; du misstrodde oss genast och ville meddetsamma höra oss berätta varför med det mest hotande allvar i världen. Det är lätt att förstå att det gjorde oss nervösa, eftersom vi redan har upplevt hur sträng du är.

[10] Men nu när vi har funnit en försvarare av vår förlägenhet i denne store man, som vi i hemlighet fruktade mest av allt, eftersom tanken ständigt uppstod i oss att han kanske var Frälsaren från Nasaret, kan vi tala med lätthet, för nu är vi inte längre rädda utan kan tala fritt och öppet.

[11] Att vi var tvungna att ha en välgrundad rädsla för Frälsaren från Nasaret ligger helt sonika i det faktum att vi på det hela taget står här som hans uppenbara förföljare från templet, även om vi aldrig var det i våra hjärtan. Vi var tvungna att komma med några uppdiktade påbud mot honom inför världen, vilket inte alls kan ha varit trevligt för honom, även om de inte kunde ha skadat honom.

[12] Men nu har vi upplevt några små prövningar här och märkt att det inte skulle gå bra för någon som förföljer Frälsaren. Och så frågade vi dig också, när vi hade hört om morgondagens frälsning av de fem rånmördarna, om han när allt kommer omkring inte var den berömde Frälsaren från Nasaret själv.

[13] Om han helt avgjort vore det, skulle det säkert inte vara något annat för oss att göra i slutändan, än att kasta oss ner i smutsen inför honom och bönfalla honom om förlåtelse för allt som templet tvingade oss att göra mot honom. Och du förstår, detta är den knipa i vilken vi skulle ha befunnit oss, om han verkligen vore Frälsaren från Nasaret! Men eftersom vi nu har sett denne mans ädla hjärta, kan han nu också vara Frälsaren från Nasaret, och vi kommer inte längre att hamna i någon knipa på grund av honom! ­– Där har du nu det sanningsenliga svaret som du så hotfullt krävde av oss; men ge oss nu det rätta svaret på vår fråga!”

[14] Julius säger: ”Nåväl, då borde du veta att detta är Han, som hela naturen och alla himlens krafter är underkastade. – Han är den berömde Frälsaren från Nasaret! Flickan vittnade om Honom tidigare och ängeln lydde Hans tecken, när han visade er prov på sin styrka. Men eftersom ni nu vet detta, så berätta för mig vad ni kommer och vill göra nu!”

92. Diskussion mellan Julius och fariséerna om Jesus

[1] Den unge farisén och alla andra med honom säger: ”Prisad vare därför Gud i höjden, att Han har givit människorna en sådan makt, som kan bringa frälsning åt de svaga dödliga! Det står skrivet i profeterna att Gud kommer att sända en Messias till Israels folk. Nåväl, vad är det, om vi skulle erkänna honom som en sådan? En Messias får enligt löftet inte födas i Galiléen eller komma därifrån, men det är också ett profetiskt språk som man i grund och botten inte tillfullo förstår, såvitt anden beträffar! Vi har aldrig riktigt förstått varför ingen profet eller annan stor man skulle komma från Galiléen, eftersom galiléerna inte kan göra något åt det faktum att de är galiléer. Men det är så det står skrivet! Den som vill tro på det får göra det, men den som inte vill tro bör låta bli – och vi tillhör till största delen de senare, så det förbryllar oss inte det minsta att acceptera denne Frälsare från Nasaret som en Messias i den bästa gestalt och form.

[2] Men på sätt och vis är det något alldeles särskilt speciellt och en stor fråga, hur denne man fick sådana utomordentligt högsta, gudalika egenskaper! För såvitt vi genom våra efterforskningar har fått reda på om honom och hans bakgrund, är han en snickarson som alltid, fram tills han var runt trettio år, bodde hemma och snickrade med sin far och sina andra bröder, ibland här och ibland där, och ingen upptäckte någonsin något extraordinärt med honom, han sågs aldrig läsa eller skriva eller räkna, och även hans umgänge med andra människor verkar ha varit väldigt tystlåtet och inget mindre än intellektuellt!

[3] Ja, man berättade för oss i självaste Nasaret att hans far och mor ofta grälade på honom eftersom det för det första inte var så lätt att få med honom till synagogan, och han för det andra inte ville få skriften uppläst och hade liten eller ingen respekt för sabbaten. Det han tyckte om mest var naturen och att tyst betrakta sakerna på jorden.

[4] Även fiske ska ha varit en av hans favoritaktiviteter och han fiskade alltid med god framgång, så fiskarna var sålunda glada över att ha honom med sig.

[5] Kort sagt, allt som vi kunde få reda på om honom pekade mot det faktum att han för det första aldrig hade gått i skola någonstans, och för det andra var känd som en person ur vilken en endast mycket låg grad av utbildning strålade ut.

[6] Men helt plötsligt vaknade han och uppvisade en sådan visdom att man med den största övertygelse kunde säga att världen aldrig hade burit en visare man.

[7] Nåväl, det och naturligtvis mycket mera, har vi fått reda på av de mest trovärdiga källor, och finner honom nu här och är själva övertygade om att han är en väldigt ovanlig extraordinär man, och det kan inte hållas emot oss om vi frågar: ’Hur fick han sådana oerhörda egenskaper, som ingen människa någon ägde innan honom och säkerligen aldrig kommer att äga igen?’”

[8] Julius säger: ”Men vem känner till målet och måttet för Guds Ande, hur mycket den vill förena sig med en persons ande!? Kan det inte hända, att Guds allsmäktiga Ande förenar sig med en människas ande i hela sin makts fullhet och sedan också handlar och verkar, som naturligtvis aldrig en rent naturlig människa kan handla och verka, eftersom hon inte är en gud!?

[9] Men där Gud Själv talar, handlar och verkar genom den oändligt styrkta anden hos en person som säkerligen sällan är lämplig för detta, så måste naturligtvis mirakel efter mirakel framträda inför oss svaga dödliga. Ord och handling är ett – vi kan varken efterlikna det ena eller andra, för vi är endast människor till kropp och begränsad ande. Han är emellertid endast till kroppen en människa likt oss, men i ande är Han i allra högsta grad en Gud och härskar över hela evigheten!

[10] Men eftersom – det vill säga enligt våra romersk-teosofiska begrepp – så skall det erkänt rent gudomliga, – hur och varhelst det yttrar sig – i högsta grad äras och tillbes. Det är också klart att vi måste handla helt annorlunda mot en person genom vilken Guds allsmäktige Ande verkar synligt och handgripligt i hela sin fullhet, än hur vi handlar bland oss själva. Detta kommer säkert att vara väldigt rimligt för er!?”

[11] Och utifrån detta kan ni förstå att vi högt uppsatta romare gav Honom den högsta möjliga tillbedjan från djupet av våra hjärtan och prisar Honom fullständigt som hela världens Herre. Säg mig om inte detta verkar vara nödvändigt och ytterst upplysande för er!”

[12] Den unge farisén säger: ”Åh ja, naturligtvis, för på många sätt så tycker vi väldigt bra om er teosofi och under vissa omständigheter är den helt passande. Det är bara det att enligt Moses faktiska lära skulle den naturligtvis inte vara helt bra och tvivelaktig att anamma, för där står det väldigt skarpt och uttryckligt: ’Jag ensam är Herren, och du skall inte ha andra gudar vid sidan av Mig!’

[13] Julius säger: ”Helt rätt, men man måste inte endast förstå Moses av ljudet av hans ord, utan mycket mer enligt den sanna andan, och då kommer man snabbt inse att det inte går att hitta någon motsättning här med Moses och hans klara lära, om jag ställer upp grundsatsen att människan alltid bör erkänna och ära det ena eller andra yttrandet – men alltid densamma Guds Ande med vilken Moses talade – av vilken anledning egyptierna, grekerna och vi romare, om vi i slutändan går lite för långt genom en slags blind vidskeplighet, visar gudomlig tillbedjan till alla människor och varelser i vilka de upptäcker någon speciell, ovanlig kraft och verkan.

[14] Nåväl, men då tänker vi: För den rene är allting rent! Om den något vidskepliga mänskligheten genom sin dyrkan av det gudomliga med alla slags bilder urartar till något ont – vilket olyckligtvis den ständigt ökande härsklystnaden hos prästerna ofta leder den till – för att stilla de uppretade gudarna med onda människooffer, så kan man inte ens räkna deras något fromma vidskeplighet som ett grovt andligt brott, eftersom det enligt min mening i slutändan är bättre för en människa att tro på något av en god anledning, än att till slut inte tro på någonting och stämpla sig själv som ett djur som varken har en korrekt vidskeplighet eller någon alls.

[15] En person som inte vill eller kan acceptera någon tro, kan inte heller uppnå någon sann utbildning av sitt sinne. För den som vill bygga ett hus måste först se sig om efter det nödvändiga byggnadsmaterialet. Men hur kan någon ens bygga den simplaste fiskestuga ytan något material? Men om det inte är någon ordning på det obearbetade materialet, kan man ändå snart bygga en, om det bara finns något material; men där det råder en total brist på material, är allt iordningställande värdelöst.

[16] Därför säger jag, att även en vidskepelse är när allt kommer omkring mer användbar för människan än ingen tro alls, ty i slutändan är till och med ett rö bättre än inget alls! Du kan fortfarande göra något av ett rö, å andra sidan, av ingenting kan aldrig göras någonting. Av detta skäl tolererar romarna ert folks ofta allra mörkaste vidskepelse eftersom vi fortfarande inser att den är till viss nytta för folket.

[17] Men tempeltjänarna själva är en styggelse för oss, eftersom vi mycket väl vet att de inte tror på någonting och därför får folket att tro att de mest absurda saker är högst gudomliga istället för på sanningen, och även ådömer dessa människor de mest outhärdliga straff som en följd av deras naturliga upplysning, och trots alla moraliska tvång, fortfarande inte kan tro att skönhet är fulhet, att solen skiner svart istället för vitt, och att blod flyter i Kidron-floden! Jag betraktar detta som den allra mest skadliga ondska, men en viss typ av vidskepelse skadar i sig inte en människa alls!

[18] Ja, om man då har förmåga och möjlighet att ge ett rätt ljus till blinda människor, är det naturligtvis av oskattbart värde. Men så länge som man inte är i det läget, bör man lämna människorna åt deras fromma åsikt! För om man inte kan ge folket något bättre, är det åtminstone bättre att lämna dem åt vad de har!”

93. Templets tvång

[1] Farisén säger: ”Allt som du säger, upphöjde herre, är så påtagligt gott och sant att vi inte kan säga något annat än att varje person med ens en lite god ande uppenbarligen vinner mer för sitt huvud och för sitt hjärta genom att tillbringa en timme med dig än att lyssna på templets dumheter i hundra år, där ingenting sjunker in annat än en tom ström av ord.

[2] Det är sannerligen mycket som talas och ännu mer som ropas ut, men allt är som om man säger till någon: ’Min vän, tvätta mina händer och fötter, men var väldigt säker på att du inte blöter ner mig det minsta!’ – Och i våra lektioner som hålls i templet krävs det uttryckligen att man lyssnar på dem med all respekt och gör vad som begärs. Men varför, och vilken förståelse som ligger i den undervisning som framförs, får ingen fråga om, – ty dessa förmodas vara Guds hemligheter, om vilka ingen utom översteprästerna tillåts veta detaljerna och då bara under det striktaste tystnadslöfte.

[3] Till vilken nytta för en människa är en sådan undervisning när hon förmodligen kan och måste höra orden, men inte ens förstå en enda stavelse? Det skulle vara lika bra att aldrig ha hört ett enda ord av allt det!

[4] Vid Gud, om man betraktar frågan om Guds lära till människor i rätt ljus, stöter man på saker som skulle få det att vända sig i magen på en! För även om människor ofta inte är lika dumma och förmörkade i sina övriga handlingar och beslut som en djupt molntäckt höstnatt utan måne, är de förvisso hundra gånger mer så i sin lära om Gud! Antingen tror de tillräckligt för att göra en hund sjuk – för att inte nämna en ärlig person – eller så tror de ingenting alls.

[5] Åh, herre och mästare, du kan inte tro hur ofta jag har känt mig illa till mods när jag var tvungen att predika något till folket som gott och sant, när jag innan dess var övertygad om att det var en total lögn. Jag kunde ofta ha strypt mig själv av ren irritation. Men till vilken nytta? När väl oxen är under oket, så måste den dra – oavsett om det är lätt eller tungt – annars blir det mängder av slag! Jag har ofta tänkt för mig själv mitt under en predikan och frågat mig själv: ’Vem är mest en beklagansvärd oxe; jag som predikar, eller den som jag predikar för?’ Och jag kunde aldrig värja mig från tanken att jag själv alltid var den större och i grunden nödtvunget dummare oxen! För min lyssnare, om han var en intelligent person, kunde skratta sig fördärvad åt mig efteråt och göra narr av mig inför sina vänner; men jag fick inte göra det, åtminstone inte i templet, för att inte straffas av det förbannade vattnet.

[6] Därför höge mästare, säger jag: ’Bort nu från oss alla, allt det som på fullaste allvar är av djävulen! Vi kommer från och med nu vara riktigt förståndiga människor och för evigt inte längre slavar åt någon mänsklig dumhet, för det är något fruktansvärt att vara tjänare åt mänsklig dumhet! Från och med nu vapen och sunt förnuft! Allt annat hör till mellan hornen på den gamle syndabocken som man måste döda och bränna upp med eld av rättfärdig vrede.’  – Men nu till något annat!

[7] Vet du, höge mästare, vad denne gode gudsman skulle begära av oss om han endast för en kort tid av några dagar tog upp oss som sina lärjungar? För även på den korta tiden måste det finnas ytterst mycket att lära av honom! Tror du att vi kan fråga honom om det utan att vara rädda?”

[8] Julius säger: ”Javisst, men jag vet med säkerhet att Han aldrig accepterar någon slags fysisk betalning, utan endast en rent andlig! Åh, han har aldrig ens en naulum (litet belopp – övers. anm.) på Sig och ändå är Han inte skyldig någon någonting! Den som gör något för Hans skull, betalar Han tillbaka på ett annat sätt tusen gånger om, ty Hans ord och Hans vilja är värda mer än hela världen. Mer behöver ni inte veta och ni kan nu göra som ni vill! ”

[9] Den unge farisén säger: ”Gott så, och stort tack till dig, höge mästare, för att ha upplyst vårt sinne, för nu vet jag mycket väl vad vi skall göra och på sätt och vis vad vi måste göra! Först nu kommer vi uppriktigt vända oss till honom och vad han än säger, det skall vi göra!”

94. Jesus villkor till Sina lärjungar

[1] Efter dessa ord reser sig den unge farisén upp och kommer fram till Mig och säger: ”Herre, Mästare och ojämförlige Frälsare! Vilka jag och mina 29 bröder är, det vet du mycket väl, och vem du i själva verket är, har vi hört från den höge mästaren Julius, så vi behöver inte mycket introduktion. Men eftersom vi har hört att du ibland också tar emot lärjungar, så skulle vi vilja – även om det bara är för en kort tid, om det inte kan vara längre – vara dina lärjungar!”

[2] Jag säger: ”Det skulle gå bra, men ni förstår: Fåglarna har sina bon och rävarna sina lyor, men Jag har inget ställe där Jag kan lägga Mitt huvud!

[3] Den som vill vara eller bli Min lärjunge, måste ta en tung börda på ryggen och följa Mig på det sättet! Jordiska fördelar för Mina lärjungar finns det inga av, tvärtom måste de i Mitt namn och för Min kärleks skull lämna jordiska fördelar och egendomar inte bara för en tid, utan för alltid. Inte ens fru och barn får hindra dem om de vill bli sanna lärjungar till Guds Rike.

[4] De tillåts inte ha några pengar eller andra världsliga skatter, inte ens två tunikor, inga skor om det inte är nödvändigt, säck att lägga något i eller en käpp eller vandringsstav för att försvara sig med mot en möjlig fiende.

[5] De får inte ha någonting på jorden förutom den förborgade hemligheten om Guds Rike. Om ni kan förmå er att acceptera detta, kan ni vara Mina lärjungar!

[6] Var och en av Mina lärjungar måste också vara fulla av kärlek, mildhet och tålamod gentemot varje människa, precis som Jag är. Han måste välsigna sin värste fiende lika mycket som sin bäste vän och måste, när möjligheten uppstår, göra gott mot den som tidigare hade gjort honom ont, och be för dem som förföljer honom.

[7] Vrede och hämnd måste vara långt från hjärtat hos den som vill vara Min lärjunge, han får inte klaga över de bittra händelserna på denna jord eller ens irriterat börja knota över dem.

[8] Han måste fly alla sinnliga njutningar likt pesten, men uppbåda allt för att skapa en ny ande i sitt hjärta genom Mitt levande ord och slutligen för evigt fortsätta att till fullo leva i denna ande i fullheten av all andlig kraft.

[9] Tänk över dessa villkor och säg Mig om ni accepterar dem, och huruvida ni vill underordna er allt detta!”

[10] De unga fariséerna började klia sig bakom öronen vid Min presentation, och ingen kunde ge ett passande svar. Men de unga fariséerna som vanligtvis umgicks med Julius men som nu står bredvid Mig, säger efter en stund, halvt skämtandes: ”Käre, gode och oöverträffade Mästare! De uppställda villkoren kan vara goda i sig själva för att uppnå ens en av dina egna, utomordentligt gudomliga egenskaper, men det kommer säkerligen att finnas få som kan acceptera dem och leva efter dem! Och i allmänhet kan aldrig ett sådant krav ha något värde, för om varje människa till slut ville bli din lärjunge skulle jorden snart se ut som den gjorde den andra eller tredje av Mose skapelsedagar, nämligen karg, öde och tom! Du vet, du kommer att finna väldigt få proselyter (nya omvända) på det här sättet! Några stycken ja, som kommer att lyda detta så kallade kontemplativa liv och redan på sätt och vis vill uppnå på jorden vad de först kommer att uppnå i livet efter detta, kommer troligen att acceptera detta, men alla människor? Åh Gud, vad skulle hända med världen?

[11] Moses gamla lära är fortfarande den mest uttömmande och i alla aspekter av skapelsen den mest tjänliga för varje människas fysiska och moraliska sfär! Där kan man vara en respekterad man inför Gud och inför världen precis som David, vilket är ytterst viktigt för upprätthållandet av ordningen på jorden. Om du gör alla människor jämlika, kommer du snart att inse var mänskligheten väldigt snart skulle hamna! Ett fåtal skulle vara i besittning av Guds Rikes hemligheter på jorden, men för alla människor så är detta antingen som om endast officerare med samma rank fanns i en armé, eller bara vanliga, råbarkade krigare utan någon kunskap om hur man för krig, det vill säga utan en fältherre. Sannerligen, för en sådan krigshär kunde till och med några väleskorterade gamla kvinnor vara en match!

[12] För min del vill jag likväl bli din lärjunge, även om du hade ställt upp ännu svårare villkor, men huruvida alla mina kamrater kan acceptera detta, det är en väldigt viktig fråga! För se, templet kräver i sanning väldigt mycket, men du kräver allt – och till det, min vän, kommer väldigt få samtycka!”

95. Fördelarna med självförnekelse

[1] Jag säger: ”Men det spelar ingen roll, Jag tvingar ingen! Den som vill följa Mig, den följer. Men den som inte vill och kan, den stannar hemma!

[2] Men i dessa dagar tränger himmelriket fram, och de som inte rycker till sig det med våld, kommer inte att äga det. (Matt 11:12)

[3] Men beträffande Mina ganska svåra villkor som Jag har ställt upp för er säger Jag: Om ni har en gammal och fransig tunika, som det är en skam att gå omkring i bland människor, och en person kommer till dig med en ny, bra tunika och säger till dig: ’Min vän, ta av dig din gamla tunika och förstör den, för den kan inte användas något mer hädanefter, så kommer jag att ge dig en ny för den som kommer att hålla för alltid eftersom den är vävd från ett material som ingen storm någonsin kan förstöra!’ – kommer du att vara en idiot vid ett sådant förslag och behålla den gamla ruttna, fransiga tunikan?

[4] Vidare vet du såväl som dina kompanjoner att detta jordiska skol- och prövoliv endast varar en ytterst kort tid och efter det börjar den oändliga evigheten. Vet du verkligen hur och om du kommer att ha något slags liv efter detta efter din kropps död? Jag ensam är i stånd att ge dig och vem som helst en ängels eviga, mest fullkomliga liv i gengäld för detta korta och futtiga liv. 

[5] Kommer du verkligen tveka att acceptera Mitt erbjudande, när Jag är den ende som kan bereda evigt liv åt dig och ge det till dig som ditt? Sannerligen, Jag ber om väldigt lite – och ger i gengäld väldigt mycket!

[6] Tror du då att jorden skulle vara karg och tom om alla människor med tiden accepterade Min läras krav, som kommer att ske en dag? Åh, du kortsynte farisé!

[7] Här, se på Min ängel! Han ensam har så mycket kraft och styrka från Mig att han, om Jag ville, på ett ögonblick kunde förstöra, som han förstörde stenen tidigare, hela jorden, den stora solen, månen och alla andra synliga stjärnor i jämförelse med vilka storleken på hela denna jord knappt kunde kallas ett sandkorn. Men om du tror att uppodlingen av jorden endast beror på människor, så tar du gravt miste!

[8] Jag kommer att ge dig en bit mark, men om Jag förbannar den innan, kan du arbeta med den så mycket du vill och den kommer ändå aldrig ens att ge dig törnen för att föda maskarna! Såningsmannen må lägga fröet i den uppodlade marken, men Mina änglar måste också arbeta med utsädet och på så sätt välsigna åkern, annars kommer den för evigt aldrig att bringa någon frukt åt dig! – Förstår du detta?

[9] Men om de huvud-arbetarna på jorden även är Mina änglar, så kan de i nödsituationer ta sig an att så som de gör i delar av jorden där ingen människa har satt sin fot. 

[10] Men eftersom människorna lider i den gamla förbannelsen och själva vill arbeta för sina kroppar med all sin kraft, tja, då kan Mina änglar ta ledigt!”

96. Kraven på människan och dess risker

[1] Herren: ”Har du inte läst om det tidigare jordens Eden, där den första människan skapades? Detta Eden var en stor trädgård och planterades med den bästa frukten på hela jorden, och ändå kunde en människohand omöjligen ha bearbetat den innan detta! Sålunda hade de första människorna inga hus eller städer, de hade endast ytterst få behov vilka var lätta att tillfredsställa, men de förblev friska, nådde alltid en mycket hög ålder och hade alltid mycket tid att hänge sig åt sin inre bildning av själen och förblev nästan alltid i en synlig förbindelse med himlens makter.

[2] Men genom Satans inspiration byggde en viss Kain en stad till sin son Hanok med samma namn, och lade därmed grundstenen för allt ont på jorden.

[3] Jag säger dig: Människan behöver väldigt lite för liv på denna jord, men människans stolthet, slöhet, högmod, girighet och härsklystnad behöver obeskrivligt mycket och kan ändå aldrig bli tillfredsställd!

[4] Människans oro matas mestadels med detta, och människor har då helt naturligt inte någon tid kvar att bekymra sig för det som de borde bekymra sig för, vilket är det enda skälet till varför Gud placerade dem på denna jord. 

[5] Från Adam till Noa förde bergens barn aldrig något krig, eftersom de endast hade väldigt få behov och aldrig ville vara förmer än sin broder, och föräldrarna gjorde alltid sin aktning gällande på det mest respektabla sätt inför sina barn, eftersom de alltid förblev sina barns lärare och rådgivare.

[6] Men i lågländerna, där människorna som var blinda i sina hjärtan och sinnen började smycka sina lärare och ledare och rådgivare med alltför mycket prakt, smorde deras huvuden och prydde dem med kronor och beviljade dem allt makt och myndighet för deras anseendes skull, var livet med få och små behov över!

[7] Prakten har en stor mage som aldrig kan bli fylld. Jorden kunde på en liten yta inte längre frambringa tillräckligt med mat ur marken och praktens människor, som var svåra att tillfredsställa, började att utbreda sig längre och längre bort, och kallade det ockuperade landet för sin fulla egendom och såg därefter genast till att det blev praktfullt, och väckte därmed avundsjuka och svartsjuka, och därigenom även snart missunnsamhet, gräl, missämja och krig. De starkare fick till slut lagen och blev härskare över de svagare, och tvingade dem att arbeta för dem och att vara dem underordnade i allt. De upproriska tuktades och hotades till och med till döden om de inte lydde villkorslöst. 

[8] Och se, allt detta var följden av det yttre odlandet av jorden, av kärlek till prakt och det högmod som härrör från den!

[9] Men om Jag nu, som kommer i Min ande från himlen, vill leda er tillbaka till de första människornas lyckliga tillstånd och visa er den sedan länge helt förlorade vägen till Guds rike, hur kan ni då säga att de villkor som Jag har satt upp för att bli Mina lärjungar är alltför stränga och i allmänhet nästan ogenomförbara!
[10] Jag säger er: ”Det ok som Jag lade på er nacke är mjukt, och bördan som Jag erbjuder er att bära är fjäderlätt i jämförelse med vad ni nu bär dag för dag.

[11] Så långt ut i hela världen er oro når! Dag och natt får ni ingen ro och ingen vila, och allt detta för världens skull och för att ni inte skulle hållas tillbaka i er prakt, på bekostnad av era svaga bröders och systrars ofta blodiga svett!

[12] Med sådana bekymmer, hur skulle själen få någon tid att göra något för att uppväcka Guds Ande i er?

[13] Ja, era själar och miljontals människors själar vet inte ens längre om att de är bärare av Guds Ande, för att inte nämna att de kunde och borde göra något välgörande för att bli fria och oberoende. För er kärlek till prakt och bekvämt livs skull drivs den arma och svaga mänskligheten av er till blodigt oändligt slit och kan därför inte göra någonting för att frigöra sin ande, och så är ni döda tillsammans med era underordnade och är i sanning Satans barn och kommer inte att höra Mina Ord, vilka på allvar och sannerligen leder er till liv. Istället försvarar ni era ord, på vilka evig död för er och alla era underlydande nödvändigtvis måste följa!”

97. Orsaken till floden

[1] Herren: ”De anklagar till och med Gud och säger: ’Hur kunde Gud låta en flod komma över jorden för att dränka allt liv och hur kunde Han förgöra människorna i Sodom och Gomorra!?’ Åh, inget lättare än det? För varför längre låta livliga och utsmyckade köttklumpar kravla runt på jorden, vars själar har förirrat sig så långt från Guds gamla ordning att till och med det sista spåret av självkännedom är borta av ren omsorg om köttet?

[2] Kan det finnas en ännu tjockare inkarnation (förkroppsligande) av den mänskliga själen än en, i vilken själen inte bara har blivit till av den gudomliga anden i dess varje föreställning, utan även slutligen förlorar sig själv så mycket att den på fullaste allvar börjar förneka sin egen existens och inte längre kan bli övertygad om att den existerar.

[3] Ja, när den situationen uppkommer med världens barn har människan fullständigt upphört att vara människa. Hon är då endast ett instinktivt förnuftigt djur och framför allt oförmögen till någon vidare utbildning av själen och anden. Därför måste en sådan kropp dödas och ruttna bort ihop med den alltför intensivt inkarnerade (förkroppsligade) själen, så att en själ som efter många millenier har blivit fri från all inkarnation kanske kan beträda vägen till dess självutbildning och oberoende, antingen på denna jord eller en annan.

[4] Att det emellertid ofta finns människor som av omsorg om världen och sitt kött inte längre känner till någonting om sin egen själ, kan ni delvis se i er själva, delvis i sadducéerna och till en större del i alla människor, ty ingen vet längre vem och vad själen är! Man talar om den och säger: ’Med kropp och själ’ och ’han är min själsfrände’, men om du frågar någon: ’Min vän, vem och vad är själen?’ så står den tillfrågade personen där som en oxe på en bergssluttning och vet inte vad han skall säga!

[5] Men när väl en själ inte längre känner igen sig själv och till slut till och med glömmer vad och hur den är, så slutar allt! Och det finns inget kvar för Gud att göra än den gamla manövern att ånyo utrota den mänskliga kroppen från jorden, ibland i större och ibland i mindre utsträckning, beroende på människornas situation om de fortfarande vet något om sin själ och ande eller ingenting alls.

[6] Sådana världsliga och köttsliga människor kan se väldigt vackra och frodiga ut, särskilt det kvinnliga könet. Det lättförståeliga skälet ligger i den ständigt större föreningen av själen med kroppen. Men sådana människor blir också svaga genom detta och är väldigt mottagliga för alla dåliga fysiska intryck. Deras kroppar blir lätt sjuka och den svagaste pestfyllda utandning leder oundvikligen till döden, medan människor som har en fri själ och en fri ande i den, kan låta all världens gifter komma över dem och det kommer inte att skada dem det minsta. Ty en fri själ och den friaste anden i den har kraft och medel i överflöd att bemöta varje maktlös fiende på det mest effektiva sätt, medan en själ som överallt är belagd med munkorg av sitt förbannade kött liknar en liten hopbunden jätte som till slut inte ens kan försvara sig mot en fluga och måste tillåta en känslolös dvärg att långsamt men smärtsamt avlägsna huvudet från sin kropp.”

98. Själens frigörelse och anden som är begravd i den

[1] Herren: ”Kom ihåg detta! Om ni kommer till en plats där det finns väldigt många vackert formade och klädda människor av bägge könen, är det bäst att gå vidare. Ty där finns inget att göra för Guds rike, för åtminstone hälften av Sodom och Gomorra är i kraft där! Guds straff är aldrig långt borta från en sådan plats, ty sådana förköttsligade själar, som till största delen har lagt all sin medvetenhet i sina kroppars grav, är alldeles för tilltäppta alltigenom. Och om deras vackra kött bara rörs det minsta av de onda, grova och ännu väldigt outbildade naturandarna i luften, så kommer sådana tilltäppta själar inte att kunna uppbjuda något försvar och duka under ihop med sitt kött, vilket är mer mottagligt och tunnhudat än en fri själs kött.

[2] Gå dit och fatta stadigt tag i armen eller någon annan kroppsdel på en späd stadsflicka så kommer hon att skrika av smärta. Men om du går ut till en lantbrukare på landsbygden, som vid sidan av sitt arbete även sörjer för sina barns själ och sin egen, så kan du ta tag i mannens hand och även hans barns så stadigt du vill och skaka den, och de kommer inte att utstöta ett alltför högt skrik av smärta eller rädsla!”

[3] Ni tror förmodligen att en sådan okänslighet kommer av tungt arbete och härdningen som följer av det!? Åh nej, Jag säger er: istället är härdningen endast en följd av att själen har befriats från köttet genom självförnekelse, vilket sedan åstadkommer rätt härdning av köttet.

[4] Men där all omsorg om köttets mjukhet existerar och där det till och med finns skolor i vilka kroppen kan göras så mjuk som möjligt genom all slags gymnastik, och så mjuk som möjligt genom alla slags salvor och oljor, där finns det inte längre någon fri själ, och om endast en lätt giftig vind kommer över sådana förskräckligt svaga kroppar så håller döden sin rikaste skördefest.

[5] Då klagar och jämrar sig människorna och den ena halvt troende personen efter den andra öppnar munnen och säger: ’Men vilken sorts nöje kan Gud ha av att Han hemsöker människorna med alla slags plågor!?’ Antingen finns det ingen Gud, eller så är Gud alldeles för upphöjd och inte längre befattar sig med maskarna på jorden, eller så hungrar Gud efter offer och rökelse, så att Han måste blidkas med rika offer, magiska ord och rökelse! Eller så har Gud blivit arg och nu tar sin hämnd på den harmlösa svaga mänskligheten, man måste göra full bot och åtminstone kasta tolv syndabockar i Jordanfloden varje år!

[6] Men ingen tänker att allt detta lidande, all sjukdom, alla krig, alla prishöjningar, hunger och farsoter kommer från det faktum att människor gör allt för sin kropp istället för sin själ och sin ande enligt Guds ordning!

[7] Man predikar gudsfruktan för döda själar, på vilken (Gud) den själsdöde predikanten inte längre tror. För han tror endast på vad han får för att predika och den ära och det rykte som en välutbildad ställning som predikant kan ge. Och så leder en blind en annan och en död människa vill göra en annan död människa levande. Den förste predikar för sin kropp, och den andre lyssnar på predikan för sin kropps skull. Men vilken fördel kan tänkas och åstadkommas för en ytterst sjuk själ?

[8] Jag är en Frälsare; hur, frågar de döda och blinda människorna, kan sådant vara möjligt för Mig? Och Jag säger er att Jag inte helar människornas kött, utan istället där någon själ inte är alltför hopblandad med köttet gör jag själen fri och väcker anden som är begravd i själen, så långt det är möjligt. Detta stärker genast själen som blir fri, och det är då en lätt sak att på ett ögonblick sätta alla köttets åkommor tillrätta.

[9] Det är vad man kallar ett mirakulöst helande, medan det endast är det mest vanliga och naturliga helandet av köttet i världen! Vad någon har, det kan han ge, men det han inte har, det kan han inte heller ge!

[10] Den som har en levande själ enligt Guds ordning och en fri ande i den, han kan hjälpa att befria sin broders själ om den inte är alltför förkroppsligad, och detta hjälper sedan lätt hans kropps sjuka kött. Om själadoktorn själv har en väldigt sjuk själ, som är mer död än levande, hur kunde han då ge någon annans själ vad han saknar själv!? Tänk på detta!

[11] Jag har nu visat er villkoren för att bli Mina lärjungar, och världens sjukdomar ner till dess sannaste och djupaste grund. Gör nu vad ni vill! Jag tar varken upp er som Mina lärjungar eller förvägrar er att bli sådana. Om ni vill bli Mina lärjungar måste ni först göra era själar fria och starka, annars kommer inte Min läras lärjungaskap att vara er till någon nytta!”

99. Noa och arken

[1] Efter detta tal lyfter alla på ögonbrynen och de säger till sig själva: ’Jag är skyldig!’ Och vid detta vet inte den unge farisén vad han skall säga till Mig. Även Cyrenius och Julius ser nu lite betänksamma ut och till och med Ebal och Jara själv, som börjar tänka på sin kvinnliga skönhet!

[2] Och Cyrenius säger efter en stunds djup eftertanke: ”Herre och Mästare, jag har tillbringat några dagar och nätter med Dig här och där och har sett Dig utföra många mirakler och hört Dig tala väldigt skarpt, men ingenting har fått mig att tänka till så mycket som detta tal! Ty enligt detta Ditt uttalande är vi nu inte alls i en bättre position än Sodom och Gomorra på Abrahams tid. Och alla våra bekymmer, göranden och låtanden är helt in optima forma (optimala – övers. anm.) för Satan. Min vän, detta är en väldigt sträng lära! Olyckligtvis för hela världen så kan man inte dölja att Du har givit oss den nakna sanningen här, men hur kan vi nu inta en ståndpunkt från vilken man beredvilligt kan vända världen ryggen och sedan lägga ner all sin tid åt utvecklandet av själen och anden?”

[3] Jag säger: ”Min vän, inget är lättare än detta! Du förblir vad och vem du är, och står inför dem som du har ställts inför; men inte för ditt ryktes skull, utan istället till stort gagn för andra människor!

[4] Ty se, när floden på Noas tid kom över jordens yta, som på det hela taget var bebodd av fördärvade människor, så dödade floden allt på jorden förutom Noa och hans familj och de djur som Noa hade placerat i burar, allt utom fisken i vattnet naturligtvis.

[5] Men hur höll sig Noa och hans familj vid liv över den stora flodens dödsbringande vatten? Du förstår, han befann sig i en säker låda som floden lydigt var tvungen att bära på sin rygg och den kunde aldrig någonstans tränga in i lådans inre, där den kunde ha blivit livsfarlig för Noa!

[6] Denna dödliga Noas flod fortsätter att täcka jordens yta andligen, och Jag säger er att denna andliga och ihållande Noas flod inte är mindre farlig för människornas liv på denna jord än den tidigare naturliga floden på Noas tid. 

[7] Men hur kan man skydda sig från att drunkna i den andliga floden? Jag säger er: Vad Noa gjorde fysiskt, det bör ni göra andligen, och då är man för evigt beskyddad från att drunkna i den stora och ihållande andliga floden!

[8] Med andra ord: Ge världen vad som är av världen i enlighet med Guds ordning – men ge framför allt Gud det som tillhör Gud!

[9] ’Noas ark’ är den rätta ödmjukheten och en persons kärlek till sin nästa och till Gud.

[10] Den som är väldigt ödmjuk och full av ren, osjälvisk kärlek till Gud Fadern och till alla människor och alltid strävar efter att tjäna andra människor så långt som möjligt i Guds ordning, han flyter helt säkert och beskyddad iväg över världens syndaflod som annars lätt kunde ha lett till döden. Och i slutet av denna världsliga levnadsbana, när floden sjunker undan för honom och rinner iväg till sina mörka djup, kommer hans ark att vila väl placerad på det högst levande Guds Rikes stora Ararat och bli ett evigt hus för dem som den bär.”

100. Hur jordens skatter kan passa in i vårt liv

[1] Herren: ”Se på Mig! Måste inte Jag nu umgås med världen? Jag äter och dricker, och världen fungerar nu som floden en gång fungerade för Noas låda! Våldsamt må den rasa under Min lådas starka väggar – men den kan för evigt aldrig uppsluka den! 

[2] Du rår inte för att det romerska imperiet har blivit till. Men nu är det här, och du kan inte förstöra det! Riket har emellertid goda lagar som är väl tjänliga för upprätthållandet av ordning och folkets ödmjukhet. Om du tror att du är en herre som står över lagen och därför kan bära en krona, befinner du dig på fel väg, om än jämfört med de människor som måste lyda lagen när den väl har sanktionerats med alla dess fördelar och nackdelar. Men om du placerar dig under lagen och helt enkelt betraktar dig som en av staten och av nödvändighet utsedd ledare, har du en rätt ståndpunkt och timrar dig så en ark av lagens andliga material som måste bära dig över världens stormiga syndafloder!

[3] Om du dessutom följer Min läras grundläggande principer, som lätt är förenliga med era lagar, så gör du tillräckligt för din själ och för din ande. Men om Jag säger dig att det är tillräckligt, så namnge någon som säger att det inte är tillräckligt!”

[4] Cyrenius säger: ”Men betänk, åh Herre, den pompa och ståt i vilken jag måste leva för statens skull, och betänk vad Du precis sade om världens pompa och ståt!”

[5] Jag säger: ”Älskar du världens pompa och ståt i ditt hjärta?”

[6] Cyrenius svarar: ”Åh, inte det minsta, allt det är en riktig pina för mig!”

[7] Jag säger: ”Nåväl, på vilket sätt förvirrar denna påtvingade pompa och ståt dig? Ingen glans och ingen utsmyckning kan bli till en nackdel för din själ och ande utan kärlek från ditt hjärta! Men om ditt hjärta längtar efter något materiellt och inte skulle vara någonting utan det, så kan det vara precis lika skadligt för själen och anden som den tyngsta krona av rent guld och de mest dyrbara ädelstenar.

[8] Sålunda beror allting på hjärtats tillstånd, för annars skulle löjligt nog solen, månen och alla stjärnorna vara tvungna att räknas som synd för människorna på denna jord, eftersom de lyser och glänser väldigt praktfullt, och eftersom människan förvisso finner glädje i det. Så du, Min käre Cyrenius, kan finna stor glädje i din glans inför folket, men ingen fåfäng och därför dåraktig glädje, för genom detta fördärvas själen och dör slutligen!

[9] Salomo tilläts och till och med beordrades att klä sig med en sådan prakt som ingen kung någonsin hade burit före honom, eller någon kung någonsin kommer att bära efter honom. Så länge som han inte fann någon dum, fåfäng glädje i detta, utan istället en äkta sådan som var grundad i visdom, så var glädjen upplyftande för hans själ och ande. Men när han till följd av den stora glansen blev fåfäng och detta högmod hade tagit kontroll över honom, så sjönk han i allting inför Gud och alla bättre människor och föll ner i den luxuösa världens alla synder, och hans gärningar och handlingar blev till skämt för de bättre människorna och verkliga styggelser inför Guds ansikte.

[10] Jag säger dig och alla andra att det är gott och till och med nyttigt för en person om han efterliknar himlens prakt på denna jord i sin själ och ande, och livar upp sitt sinnelag på rätt sätt, ty det är mer berömvärt att bygga upp än att förstöra. Men endast mogna människor beträffande själ och ande bör göra något sådant så att de omogna får se vad man kan göra som en mogen person.

[11] Men den som bygger ett palats för sin egen ära och sitt eget rykte och älskar sig själv för denna prakt, den begår en stor synd mot sin själ och den gudomliga anden inom sig och förstör sig själv och alla sina avkomlingar som betraktar sig själva från födseln som bättre än andra människor.

[12] Men om hjärtana hos dem som bor i palatsen förstörs genom palatsens prakt och därmed blir fulla av högmod och fulla av förakt mot de människor som inte kan bo i ett palats, då är det bättre att genast förvandla palatset till en grushög.

[13] Så är det inte heller emot den gudomliga ordningen att bygga en stad i vilken människor bor tillsammans i fred och harmoni, likt en familj i ett hus bor, arbetar och verkar och i allting stöder varandra lättare än om de bor flera timmar ifrån varandra. Men om där finns högmod, lyx, prakt, avund, hat, förföljelse och till och med dråp, och frosseri, otukt och slöhet, då borde en sådan stad förvandlas till en grushög och förruttna, annars blir det en planteringsplats för all sorts ärke-ondska vilken med tiden kommer att förgifta hela jorden rakt igenom likt Hanok innan floden och Babylon och den stora staden Nineve efter floden! Hur stora var inte dessa städer en gång, och nu står några ynkliga hyddor i dess ställe! Men där Hanok en gång stod, där finns nu en sjö, likt på Sodoms och Gomorras och de tio mindre städernas plats i samma område som de två större städerna, som var och en var större än dagens Jerusalem, som inte heller är lika stor som den var på Davids tid.

[14] Vad som hände med dessa städer kommer också att hända med Jerusalem, och det finns några här som kommer att skåda förödelsens ohygglighet och njuta av den! Ty som sagt, det är bättre att inte ha några sådana städer och därför fler fullt levande själar, än en stad där människornas själar har blivit fullständigt förstörda för all tid och evighet!

[15] Så du, käre Cyrenius, kan ha allting som är värdefullt och underbart vackert som jorden bär på sin vidsträckta mark, och du kan, Gud vare lov och pris, glädja dig åt det. Men fäst aldrig ditt hjärta vid det, ty all denna jordiska prakt måste en dag försvinna för sig och för dig, när du byter ut det timliga mot det eviga! För allting som är materiellt är i grunden ingenting annat än det som Jag tillräckligt klart och tydligt förklarade för dig i ett tidigare samtal! – Säg Mig, är du nöjd med detta, och har du förstått detta på det sätt som det måste förstås inför Gud och hela världen?”

Baksidestext:                                                                                                                                                            Jakob Lorber (1800-1864)

                      ”Denne ödmjuke man, som levde och verkade som musiklärare och utövande violinist och kompositör i Graz (Österrike), mottog vid en ålder av fyrtio år kallelsen att bli ”Guds skrivare” genom det inre Ordet, vilket han följde till sina sista dagar med orubblig trofasthet.

Hans levnadstecknare och vän Karl Ritter von Leitner skriver vidare: ”Han skriver oavbrutet och med ett lugnt lyssnande ansikte låter han pennan glida över papperet, tvekar aldrig, funderar aldrig.” Sålunda växte det under 24 år fram ett unikt och kolossalt verk, som fyllde 25 volymer på 500 sidor vardera, för att inte nämna några kortare skrifter.

                      Denne tystlåtne och ytterst anspråkslöse man, Jakob Lorber, har ingen like och passar inte in i något ”fack”, vare sig vi betraktar honom som mystiker, siare eller – med modernare språkbruk – ett synskt geni. En sak är säker: Han var i besittning av en häpnadsväckande och ogripbar mänsklig gnista, som överträffar alla tidigare stora invigda mystiker.

                      Som ett resultat av denna gudomliga inspiration, efterlämnade Jakob Lorber en unik litteratur av kosmiska mått, vilken berör existensens alla grundläggande frågor: Guds natur, universum och människan och deras ömsesidiga förhållande och den förser oss med ett verkligt vittomspännande svar på mänsklighetens tidlösa frågor om livets vadan och varthän.

                      I centrum av denna storslagna teckning av världen, från skapelsens första början till dess slutliga fulländning, står ”Johannes Stora Evangelium”, som helt och fullt grundar sig på den kristna trons värderingar och utvidgar och förandligar den kristna visionen.

                      Jakob Lorbers universella andliga uppenbarelser öppnar också upp stora möjligheter för ett klokt samarbete mellan religion och vetenskap, som då blir en syntes av hjärtas och förnuftets kunskaper.”