INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kapitel 1-100:

1. Följderna av naturfenomenet i Caesarea Filippi

2. Markus gläder sig över prästernas straff

3. Ingen bör glädja sig åt någons lidande

4. Matael blir vicekung

5. Helena blir Mataels fru

6. Helenas tacksamhet och goda avsikter

7. Herrens bön

8. Änglarnas sanna natur

9. Jaras visdom

10. Sann visdom leder till rätt fattade beslut

11. Ouran säger åt Helena att inte vara rädd

12. Matael tvivlar på Jaras upplevelser

13. Diskussion om märkvärdiga upplevelser

14. Micha om Herrens närvaro

15. Matael fortsätter sin förklaring

16. Änglarnas uppgift

17. Rafael säger att det är meningslöst att oroa sig

18. Präster och deras värdighet

19. Att söka Herren

20. Skälet till Caesarea Filippis förstörelse

21. Samtal med de ortodoxa fariséerna

22. Markus anklagar den högste farisén

23. Samtal tillsammans

24. Cyrenius skickar efter vittnen från Caesarea

25. Cyrenius ger förklaringar om jorden och månen

26. Oroväckande nyheter från Caesarea

27. Budbäraren Herme

28. Cyrenius fortsätter sin dom mot fariséerna

29. Fariséernas ledares åsikt om Jesus

30. Fler åsikter om Jesus

31. Ledarens falska tal

32. Ledarens karaktär

33. Ledaren avslöjas

34. Ledarens bekännelse

35. Ledarens åsikt beträffande änglar

36. Ledaren och ängeln

37. Ledaren fantiserar

38. Ledaren berättar om mordet på Sakarja

39. Rafael förklarar löftena om Messias

40. Ledaren omvänder sina kollegor

41. Ledaren och Hebram

42. Människans ansvar

43. Frukta inte Gud utan älska Honom

44. Ödmjukhet och tacksamhet

45. Floran med Herren

46. Floran talar med Stahar om Herren

47. Florans vittnesbörd

48. Olika sätt på gudomlig vägledning

49. Föra tillbaka de förlorade

50. Kungar och tjänare

51. Faran med högmod

52. Glada att ses igen

53. Förutsägelser om Herrens reinkarnation

54. Att vägleda människor och folk

55. Allvar är bättre än skratt

56. Motsägelse mellan goda avsikter och att handla mot Andens vilja

57. Andlig pånyttfödelse

58. Kornelius och Jaras visdom

59. Fråga och belöning

60. Den naturliga solen

61. I anden är varje människa flerdubbla underverk

62. Den gudomliga lärans öde

63. Vikten av människans fria vilja

64. Människans talanger och öde

65. Kornelius kommer ihåg Herrens födelse

66. Änglars och människors uppgift

67. Filopolds begrepp om skapelsen

68. Hjärnans minnen är tillfälliga

69. Filopold förklarar varför Herren inkarnerades

70. Hjärtats språk

71. Om Nimbus

72. Förberedelser för en annalkande storm

73. Stormen

74. Landskapet runt Caesarea Filippi

75. Ett skepp i nöd på sjön

76. De judiska köpmännen från Persien

77. Representanten för resenärerna talar med Herren

78. Rikedomens välsignelser och förbannelser

79. Människans djuriska natur

80. Persernas åsikt om Herren

81. Det stilla suset framför Elias grotta förklarad

82. Herren frågar perserna om Messias

83. Perserna fruktar romarna

84. Shabbi förblir misstänksam

85. Juras bättre förståelse

86. Oaktsam tillit

87. Återuppväckande av tre döda personer

88. Miraklet gör intryck på perserna

89. Vikten av arbete och de negativa konsekvenserna av att vara sysslolös

90. Direkta och indirekta uppenbarelser

91. Människans okunnighet om naturen

92. Shabbi och Messias

93. Ett vist och ödmjukt hjärta för att tillbe Gud

94. Perserna respekterar Herrens helighet

95. Om bön

96. Framtiden för Jara

97. Det fjärde budet förklarat

98. Det fjärde budet enligt fariséerna

99. Herren förklarar fariséernas bud

100. Vad är sedeslöshet

1. Följderna av naturfenomenet i Caesarea Filippi

[1] Caesarea-borna var mycket rädda för allt det fruktansvärda som de förväntade sig skulle inträffa på jorden. Judarna förväntade sig Daniels dom och hedningarna förväntade sig gudarnas krig, och vanligt folk gjorde uppror genom att inte längre lyda sina överordnade, och de började själva att förstöra allting som de stötte på. Kort sagt, på några timmar rådde den värsta anarki i staden, vilket huvudsakligen var de dumma prästernas fel.

[2] Ty det fanns flera bland dem som hade blivit undervisade i egyptisk visdom och sedvänjor, som inte brydde sig särskilt mycket om den falska solen som hade försvunnit så plötsligt, eftersom de hade hört från de gamla egyptiska sagorna att sådana fenomen redan hade ägt rum många gånger utan att någon skada hade skett på jorden. Och vissa judiska fariséer tänkte för sig själva att någon slags andre Joshua hade uppstått och beordrat solen att lysa längre än vanligt på grund av något viktigt agerande!

[3] En viss judisk sekt trodde också att solen dröjer kvar längre på himlen vart hundrade år på dagen för Jerikos fullständiga nederlag som en evig påminnelse, utan vidare dålig påverkan på jorden. Dessa fariséer var därför nästan inte alls rädda när företeelsen inträffade.

[4] Några orientaliska magiker, som på grund av sina resor också befann sig i staden, sade att solen, när den var helt förmörkad på dagen, alltid lös längre på kvällen för att ersätta jorden för de skador som den hade åsamkat den genom sin förmörkelse under dagen. Dessa var därför inte rädda för den händelse som hade inträffat, men alla ville ta vara på händelsen i det att de satte en helvetisk skräck i människorna.

[5] Sant, efter att den falska solen hade slocknat, grep folket tag i alla försoningsmedel som prästerna rekommenderade. Men det var fortfarande alldeles för lite för prästernas bottenlösa girighet, ty folket hade ännu inte givit bort allt som de ägde som var dyrt eller värdefullt.

[6] Men en gammal, ärevördig grek, som också var en skicklig naturvetare, märkte dessa fula knep och tog snabbt in vissa nyktrare människor i sitt hus och förklarade snabbt för dem, så tydligt som möjligt, hur det var möjligt för ett sådant fenomen att inträffa på ett helt naturligt och fullständigt ofarligt sätt. Men utöver detta fäste han också deras uppmärksamhet på prästernas skrupellösa knep med kommentaren: ’Ni förstår, om det fanns något att frukta från den besynnerliga händelse som har ägt rum, skulle inte de listiga prästerna springa runt i gränderna med sina säckar och pressa till sig alla slags aldrig tidigare skådade offer! Om solen sedan går upp igen som vanligt efter några timmar, så kommer dessa bedragare av mänskligheten ånyo att springa runt i gränderna och kräva tacksamhetsoffer av folket! Gå och berätta för det fattiga, bedragna folket att den gamle vise greken säger detta till dem!’

[7] Nu hade denne gamle naturkunnige grek ett gott rykte bland vanligt folk och hans yttrande spred sig som en löpeld bland människorna. Knappt en timme efter detta drogs det senaste påbudet tillbaka och prästerna var tvungna att ge tillbaka alla offer och ta till flykten så fort det bara var möjligt. Ty folket blev bittrare och bittrare och det fanns inte längre någon smord gudstjänare som inte längre befann sig utom fara för sitt eget liv.

[8] Jag såg naturligtvis allt detta i förväg, och uppmärksammade Ouran på detta just när man började att upptäcka de omisskännliga spåren av folkets uppror mot prästerskapet – även om det fortfarande fanns många som i stor fruktan väntade på fruktansvärda saker utanför staden.

[9] Strax efter Mitt tillkännagivande märkte vi hur flera byggnader plötsligt fattade eld och ett högt ylande började till och med att nå våra öron.

[10] Här skyndade sig Cyrenius till Mig med Julius och frågade oroligt vad som hände med staden, ty de tyckte att hela historien väldigt mycket verkade likna ett folkuppror! Men Jag berättade helt kort för honom och Julius hur hela saken förhöll sig, som Jag precis hade bringat i dagen.

[11] När Cyrenius och Julius hörde detta, blev de helt lugna igen och frågade Mig bara om de skulle förvänta sig några andra svåra konsekvenser.

[12] Och Jag sade: ”Inte det minsta för er del, men för prästerna som bor där. Ty nu blidkar de kloka vanliga människorna gudarna med brännoffer i det att de bränner ner prästernas hus och gudarnas tempel! Och säg inte att du tycker synd om dessa präster, ty detta alltför onda huggormsbo måste ryckas upp med rötterna! Den falska solen hade ett gott sken, för den visade det blinda folket hur usla dess gudstjänare är, och dessa tar nu emot sin välförtjänta belöning!”

2. Markus gläder sig över prästernas straff

[1] Här väcktes Helena ur sin väldigt milda och saliga kärleksslummer och blev inte så lite rädd när hon märkte den stora aktiviteten bland människorna på berget och på samma gång staden som stod i brand. Men Jara tog genast hennes hand och förklarade hela händelsen för henne, varpå Helena snabbt lugnade ner sig och sade: ”För en dryg timme sedan, så verkade det för mitt sinne som att denna stad stod inför ett oundvikligt öde strax efter att den falska solen hade försvunnit. Och se, mina något grumliga misstankar fullbordas nu inför våra ögon och öron! Du, Herre, har säkerligen förutsett detta med den falska solen och nu kommer det verkliga skälet fram till varför Du lät den lysa!”

[2] Jag säger: ”Ja, ja, Mitt kära lilla barn, så kan det mycket väl ha varit! Ett ljus som Jag placerade på himlen har alltid ett antal goda syften och inte bara att lysa, vilket faktiskt bara är ett mycket underordnat sekundärt syfte.

[3] Se på solljuset! Ljuset i sig skulle vara något ytterst underordnat, men om du betraktar alla fria och fångna skapelser på jorden enligt deras yttre struktur, kommer du att upptäcka resultatet av ljusets och solens värme, som ingen naturkunnig person på jorden någonsin har drömt om! Allt ett resultat av solljuset!

[4] Det finns så många och mångskiftande vidunderliga ting som är en effekt av solljuset, att du på många tusen år inte skulle kunna undersöka dem med dina kroppsliga ögon och ännu mindre kunna räkna dem!

[5] Men runt denna sol, vars ljus redan orsakar sådana stora mirakler på jorden, kretsar många andra och större planeter, på vilka samma ljus framkallar helt nya och på denna jord ofattbara mirakler, och på varje planet som är upplyst av denna sol något helt nytt och som inte inträffar på någon annan planet! Och se, allt beror på och är resultatet av ett och samma ljus!

[6] Så du kan helt säkert förutsätta att Jag inte lät den falska solen lysa bara på grund av dess något längre sken! Vad tror du om detta, Min högst älskade dotter?”

[7] Helena säger: ”Åh Herre, Du Store, Du ende Helige, här tar varje mänsklig åsikt för all evighet slut! För Du är alltför oändligt stor och vis, och vem kan utröna djupen av Din allmakt?!

[8] Det är verkligen något oändligt stort att jag kan älska Dig över allt annat och bli välsignad i en sådan kärlek, som mitt hjärta för evigt inte kommer att vara helt värdigt! Men att vilja utforska Ditt heliga gudomliga outgrundliga väsen vidare, det skulle jag betrakta som det största vanvett hos ett mänskligt hjärta! Det, åh Herre, är min åsikt!

[9] Sannerligen, Du skall älskas över allt annat, och det betraktar Jag som den största välsignelse. Men Du skall för evigt inte undersökas av någon ande!”

[10] Efter dessa ord av den vackra Helena, fortfarande berusad av sin stora kärlek till Mig, kommer den gamle Markus och säger: ”Herre, jag förmodar att de många och vackra fiskarna som jag gav till det judiska prästerskapet som tionde kommer att bli vederbörligen kokade och grillade!? Du vet, åh Herre, att jag är gästvänlig av hela mitt hjärta mot alla så långt jag förmår. Sannerligen, det gladde mig alltid mer att ge än den som tog emot, om jag hade något att ge. Men tiondet till fariséerna irriterade mig ända in i märgen! Och som jag märker står de flesta av de judiska prästernas hus i lågor! Det är en god återbetalning från dessa skrupelfria dagdrivare och bedragare! Jag föredrar det framför om någon hade gett mig tio av de vackraste husen i staden! Jag har sannerligen aldrig varit en skadeglad person, men denna gång – förlåt mig, åh Herre – är jag det verkligen!

[11] Ty att ge till någon som lider nöd är en välsignelse för ett gott mänskligt hjärta, och att ge en arbetare den förtjänta lönen och mer därtill är en persons heliga plikt. Och att betala de beräknade lagenliga skatterna till en regent är också varje ärlig medborgares heliga plikt, ty regenten har stor försorg om och stora utlägg för ordningen och säkerheten i sitt land, och de underlydande är förpliktigade genom kärleken till nästan att gladeligen göra allt som regenten anser är nyttigt för hela landet och kräver av sina underlydande.

[12] Det kan naturligtvis finnas själviska tyranner som suger ut ett land fullständigt, men en tyrann åtföljs vanligtvis av en god regent och snart återhämtar sig folket igen.

[13] Men prästerskapet förblir sig likt, det har tyranniserat folket i tusen år, beskattar det ofta på ett oerhört skamligt sätt och ger inte folket något i gengäld förutom det värsta bedrägeri, och det i varje möjlig riktning! Ja, en hedervärd person måste prisa Herren Gud om Han någon gång låter en dom komma över dessa sjufaldiga hatare och bedragare av folket! Så det är som balsam för mitt hjärta när jag ser de vackra husen och synagogorna täckas av de vackraste lågor och därtill på dagen före sabbaten, särskilt de som tillhör de judiska fariséerna! I morgon är det sabbat, och killarna får inte samlas eller göra något annat. Åh, dessa gamla, omättliga skurkar har under lång tid förtjänat denna vackra läxa!”

[14] Jag säger: ”Men vet du att denna belysning av staden är till just för fariséerna såväl som de hedniska prästerna?”

[15] ”Åh”, säger Markus, ”Jag var precis en trappa ner och beställde något för i morgon för de fattiga som förmodligen kommer besöka mig i morgon, och då kom tre unga greker som jag lät ge bröd och vin till, och de berättade för mig i förbigående vad som nu händer i staden, och jag skulle ha betalat dem en stor pärla för varje ord, vilken glädje jag hade över detta! Den falska solen hade denna vackra verkan!

[16] Jag säger: ”Men i morgon måste du betala för din glädje, ty många av fariséerna kommer då till ditt bord.”

[17] Markus: ”Mycket gärna, ty denna glädje kommer att utfodra killarna i åtta dagar, och kanske en och annan av dem kommer att bli en människa – för Dig, åh Herre, är allting möjligt!”

3. Ingen bör glädja sig åt någons lidande

[1] Efter dessa och andra bifallsrop från Markus sida och flera som hade lyssnat på den gamle Markus, får Helena syn på en väldigt speciell klar vit flamma som skjuter upp så högt att hela området lyses upp av den. Cyrenius märker också att denna flamma stiger upp från mitten av staden, och flamman blir stadigt klarare och större och högre.

[2] Nåväl, på natten har emellertid varje ljus den visuellt vilseledande egenskapen att det alltid verkar komma närmare människor som inte är bekanta med synlära, ju större och klarare det blir på den alltid lika avlägsna platsen. Bevis är att små barn ofta sträcker händerna mot fullmånen. De tror att den är nära på grund av dess ljusstyrka, och hundarna skäller av samma anledning.

[3] Så verkade det här också för Helena, att flamman som blev större och klarare kom närmare oss, och hon bad Mig därför att förbjuda den onda flamman att komma närmare och göra oss illa.

[4] Då sade Jag: ”Var inte så barnslig! Flammorna som närmar sig är bara en helt vanlig optisk illusion. Flammans ljusstyrka härrör emellertid från detta: Elden har trängt in i skafferiet på den ledande judiske fariséns stora palats. I detta fanns det omkring tio tusen liter av den renaste och bästa olja i förseglade tunnor, och även flera tunnor med den renaste nafta för att lysa upp palatset, och dessutom fanns det även ett stort förråd med smör, mjölk och honung. Allt detta fattade eld och brinner nu så vackert och klart, och vid detta tillfälle, som du gamle Markus tidigare önskade i hemlighet, kommer också ditt tionde av fisk att grillas fint. Ty i det stora matförrådet fanns det redan ett stort antal som låg redo för i morgon. Vad säger du nu om detta, Markus?”

[5] Markus säger: ”Herre, Du som kan se in i mitt hjärta lika klart och tydligt som in i den höge fariséns stora skafferi, Du vet att jag varken då eller nu var en skadeglad person. Jag var väldigt strikt i min tjänst som krigare, men ändå skadade jag aldrig någon med vilje förutom de som lagen tidigare hade fördömt – vilket jag naturligtvis inte kunde göra någonting åt. Ändå kände jag ingen glädje om någon hade slukats av lagens stränghet. Så känner jag inte heller här någon innerlig glädje över olyckan i sig, och över att min vackra och goda fisk nu kommer att grillas åt luftens andar, men jag gläder mig verkligen över att dessa mänsklighetens plågoandar nu slutligen får sig en läxa från alla håll!

[6] Ty att elden förtär skatterna är det minst viktiga, men att den fullständigt förgör tron på deras lära är den egentliga oersättliga skada som görs mot dem, men det är till enorm nytta för det bedragna folket. Ty de kommer nu att ha ett väldigt öppet öra och hjärta för att ta in den rena gudomliga sanningen och det är vad som gör mig så lycklig. Och kanske är det möjligt att det misslyckade prästerskapet, om det inte är alltför fastnaglat till huvud och hjärta, till och med kommer att bli mer mottagligt för sanningen än det var i sina rikedomar. Jag tror att vi under morgondagen kommer att få vara med om vissa tankeväckande test! Säg mig, Herre, huruvida jag har rätt eller om en sådan glädje är fördömlig inför Dina ögon!”

[7] Jag säger: ”Åh, inte alls, ty om Jag inte hade samma skäl att låta detta ske, som du gläder dig så över, skulle du inte ha sett den falska solen och denna eldscen skulle inte ha ägt rum. Men till en början hade du en viss skadeglädje i ditt hjärta eftersom du var förargad på fariséerna på grund av deras hjärtlösa och skrupelfria tionde. Och se, detta var vad Jag i själva verket tillrättavisade dig lite för innan, och därför kommer du att förpläga ett flertal luspanka präster i morgon, men det kommer du inte heller ta skada av!

[8] Du förstår, en rättfärdig och fullkomlig människa måste vara fullkomlig i allt vad hon känner, tänker och handlar, annars passar hon inte för Guds rike!

[9] Vi ser till exempel en person som mycket grovt och medvetet överträder goda mänskliga lagar, ett riktigt samhällets avskum, kort sagt, en karl som lika gärna kunde vara en bror till Satan. Under lång tid har människan utfört sin allra grövsta ondska utan att ha blivit straffad, för man kan inte gripa honom eftersom hans i sanning sataniska list skyddar honom från det. Hur många människor önskar inget hellre än att brottslingen snarast skulle nås av lagens långa arm!

[10] Slutligen kunde domstolen få tag på den fräcke ogärningsmannen, och ställa honom till svars och döma honom till det hårdaste och mest förödmjukande straff vilket han sedan länge har förtjänat! Jubla nu gamla och unga, att brottslingen äntligen har dömts till det sedan länge förtjänade straffet. Ja, bland dem finns det helt rättskaffens människor, som det smärtar att de inte har någon laglig befogenhet i detta dömande, de som själva skulle vilja tjäna som denne föraktade brottslings bödlar, och kunna plåga detta avskum till förbrytare av hjärtats lust!

[11] Men låt oss nu fråga oss själva med ett rent hjärta, men också med ett likaledes rent sinne huruvida en sådan glädje är passande för en fullkomlig person! Och ett rent hjärta och ett rent sinne skulle säkerligen svara: ’Jag är mycket glad över att människorna som har besvärats av denne brottsling i åratal slutligen är befriade från sitt onda och nu kan leva helt i fred. Men jag skulle ha känt ännu större glädje om brottslingen insåg sin ondska, ångrade den, och sedan bättrade sig och förvandlade sig själv till en nyttig person och sedan om möjligt sträva efter att gottgöra den skada han har åsamkat!’

[12] Säg Mig, vilket sinnelag gläder dig mest, den första glädjen över straffet, eller det andra, som åtföljs av en ren och sann kärlek till människan. 

[13] Markus säger: ”Då är valet lätt, ty det andra anstår människor, men det första är enligt min mening fortfarande väldigt rått, själviskt och djuriskt!”

4. Matael blir vicekung

[1] Ouran säger: ”Jag har aldrig hört ett så underbart och i högsta grad människovänligt tankesätt tidigare! Jag är själv en människa och härskare över många hundra tusen människor, och de säger från när och fjärran att mina underlydande är de lyckligaste i Pontus, men likväl var jag tvungen att låta lagen råda, som den kom till mig från Rom med bara några få ändringar för vilka jag som styrande regent fick tillåtelse från Rom. Men till och med de mildrade lagarna tycktes mig väldigt stränga!

[2] Så lite hänsyn som tas till människornas läggning, och om det alls är möjligt för vissa människor att följa en lag, enligt deras läggning och egenskaper. Så enfaldigt det skulle vara att hävda att en sko skulle passa alla fötter, och hur mycket mer enfaldig framstår inte en lag som inte tar hänsyn till människans läggning och egenskaper?

[3] Men efter att Du, åh Herre och Mästare, nu har uttalat livets lagar, kan varje person, oavsett läggning eller egenskaper, rätta sig efter dem och mycket lätt följa dessa väldigt människovänliga lagar! Om jag nu kommer hem igen kommer saker och ting snart att se väldigt annorlunda ut i mitt land!

[4] Matael och hans fyra följeslagare, som nu helt och hållet är klädda som romare, kommer att ta emot officiella grekiska kläder av mig och hjälpa mig att styra mitt lilla land på bästa sätt. Och jag utnämner här Matael till min förste rådgivare och eftersom jag inte har någon son, också till vicekung.”

[5] Här stiger Cyrenius fram och säger: ”Och jag som romersk överståthållare över hela Asien och delar av Afrika, försedd med alla fullmakter från Ceasar Augustus hand (23.9.63 FKr – 19.8.14 EKr) som var min bror, och nu också från hans son (Tiberius), så bekräftar jag detta högst förträffliga val! Du, Ouran, kunde inte ha funnit någon värdigare i hela världen! Dixi! – Cyrenius.”

[6] Därefter säger Jag: ”Och Jag bekräftar honom också, ty han har redan haft Min smörjelse i anden under lång tid. Men du, Ouran, när du kommer hem kan du smörja honom med nardusolja inför folket och inför alla upphöjda i ditt rike, så att de vet vem de har att göra med och vad de är skyldiga honom. Han kommer att beskydda riket från skytiska attacker bättre än en hel armé av de mest vältränade soldater. Jag kommer därtill att ge honom en alldeles särskild makt när han börjar att förvalta ämbetet, men för tillfället behöver han inte den, och hans visdom är nog för honom!”

[7] Ouran säger: ”Herre, skulle det då inte vara dags och möjligt att omvända de väldigt farliga skyterna till att bättre förstå Ditt sinnelag? Det är evigt synd om detta i övrigt underbara folkslag, att de är högst outbildade. Man ser bland dem sådana underbart formade människor, som kanske ingen annanstans på hela jorden, men deras intellektuella förmåga är ett fullständigt intet.

[8] Det är ofta häpnadsväckande när en så underbart vackert formad man eller en mer än paradisiskt vacker flicka kommer fram, och ofta kan ingen av dem något språk alls, utan bara grymtar som grisar, vilket säkert varken de själva eller någon annan förstår. Det är inte av någon erövringsslystnad som jag vill lägga under mig skyterna, utan för att utbilda dem. Kan något sådant hända utan svärdet?”

[9] Jag säger: ”I detta kommer Mataels följeslagare att vara till stor nytta för dig, och din önskan kommer att uppfyllas många gånger om. Men alla skyter kommer du inte att föra in under din spira, ty deras rike är ytterst vidsträckt. Men de som bor runt Pontus (Svarta Havet) kan du ha för dig själv och utbilda dem efter eget godtycke.”

[10] Ouran säger: ”Herre, evigt tack till Dig i mitt namn och i alla människors namn, som kommer att bli uppväckta i anden genom Din lära! Sannerligen, min möda och ihärdiga vilja kommer aldrig att fela mig, så ge mig fördenskull bara Din nåd!”

[11] Cyrenius säger: ”Och jag säger till dig, att du kan kalla det för ditt eget, vad du lägger under dig från skyterna! Om du vill lämna över det till Rom i hemlighet skall du befrias från tio på varandra följande års skatter för hela ditt land, och din avkomma skall ha full arvsrätt. Och ditt land kommer inte att ges till den högsta budgivaren efter trettio hela år. I morgon kommer du att få en bekräftelse i din ägo på allt som jag har sagt dig, skrivet på pergament för all evighet. Endast en främmande, utländsk fiende kunde ta den ifrån dig med våld, men från Rom förblir den din för all tid!”

[12] Jag säger till Cyrenius: ”Ge den till honom idag skriftligen, för i morgon är det sabbat och vi vill inte förarga dem som är fattiga i anden!”

[13] Cyrenius säger: ”Herre! Hur kan jag skriva bekräftelsen nu vid midnatt? Men i morgon skall jag göra det innan soluppgången, och det kommer inte att vara till olägenhet för någon!”

[14] Jag säger: ”Se där, Min Rafael är redan klar med den. Ta här dessa dokument och läs igenom dem för att se huruvida de fullständigt motsvarar din vilja!”

[15] Cyrenius tar dokumenten, ställer sig vid en fackla och läser dem, och finner att varje ord är sant, och säger sedan: ”Om detta vore det första, skulle det göra mig oändligt häpen, men jag har redan sett flera bevis från Rafael så det förbluffar mig inte längre, ty en sådan sak är lika möjlig för honom som det är för varje person att helt plötsligt nå de mest avlägsna stjärnorna med blicken. Nåväl, eftersom dokumenten är färdiga, så bör min Ouran genast ta dem i besittning.”

[16] Cyrenius överräcker ögonblickligen dokumenten till Ouran, med orden: ”Ta dem som bevis för dig och din avkomma, och se till att vinna över människorna till Guds rike, kärlekens rike, till den eviga sanningens rike, som har kommit till oss dödliga i Jesus, Herren från Nasaret, så underbart från himlen! Vi är i Honom och vi lever nu i Honom och skall leva evinnerligen!”

5. Helena blir Mataels fru

[1] Ouran tackar Mig och Cyrenius väldigt hjärtligt och det gör Helena också, som emellertid lägger till frågan, och säger: ”Men min far har ingen manlig avkomma! Vem kommer att efterträda honom som regent?”

[2] Jag säger: ”Men Min allra käraste Helena, har Jag då inte gett er en högst vis avkomma som din far har utnämnt till vicekung? Passar det inte er?”

[3] Helena säger, och gråter nästan av glädje: ”Om det inte passar oss?! Men jag var tvungen att fråga för att vara helt säker på Din vilja, som är den enda som är helig för mig. Herre, förlåt mig, om jag förolämpade Dig genom denna fråga!”

[4] Jag säger: ”Ta det bara lugnt, för ingen människa kan någonsin förolämpa Mig och allra minst du! Men eftersom du nu frågade Mig om något som du mycket väl kunde ha vetat utan denna fråga, så frågar Jag dig nu om något som Jag också kan veta innan ditt svar!

[5] Se på Matael! Han har nu utnämnts till vicekung av din far och har som sådan bekräftats av Cyrenius och Mig. Han är fortfarande en ung man på knappt 28 år; skulle du vilja ta honom som make?”

[6] Här slår Helena ner blicken lite blygt och säger efter en stund: ”Men Herre, ingenting får då vara i fred från Dig, hur väl det än må vara gömt i hjärtat. Du såg in i mitt hjärta och fann där att jag är omåttligt förtjust i Matael, och Du har nu avslöjat mig innan jag verkligen ville bli avslöjad. Men eftersom mitt hjärta nu har blivit avslöjat, så kan jag besvara Din heliga fråga med inget annat än ett fullkomligt sant Ja. Jag älskar verkligen Matael väldigt mycket, men frågan är i hög grad också om han kommer att älska mig.”

[7] Jag säger till Matael: ”Från och med nu, Min vän, kan du tala vidare helt avslappnat!”

[8] Matael säger: ”Åh Herre, Du mest upphöjde! Du är aldrig större i mitt hjärta än när Du talar så mänskligt med oss! Huruvida jag kunde älska denna rena jungfru, som är hängiven Dig i hela sitt väsen, lika intensivt som jag älskar Dig, åh Herre!? Men hon är den strålande dottern till en kung medan jag är en fattig borgarson, och inte precis från Jerusalem utan från omgivningarna till denna stora stad med ett hundra portar och mer än tio gånger ett hundra tusen människor, till vilka jag och min familj inte ens räknas. Där, där är haken.”

[9] Jag säger: ”Nåväl – hurså? Vem var David från födseln? Vem var Saul? Vem smorde dessa kungar över Israel?

[10] Men om Jag nu gör med dig vad Jag en gång gjorde med dem bägge, varför skulle du inte vara jämbördig med Helena? Tror du då att jag inte äger tillräckligt med makt för att på ett ögonblick sätta dig på Ceasars tron i Rom?

[11] Du känner till ängeln Rafaels makt och kraft, som här står till vår tjänst, och på Min befallning står tusen legioner av sådana änglar ögonblickligen till Mitt förfogande. Vem kommer att vilja strida mot dem?! Ty Rafael räcker för att förvandla hela jorden till damm på ett ögonblick, för att inte nämna att avsätta en Ceasar från tronen i Rom och helt glatt placera en annan på tronen. Men något sådant händer inte, även om Jag inte saknar makten att göra det, ty Jag vet varför jag också låter de nuvarande kejsarna sitta kvar på tronen i Rom. Men på samma gång har Jag också den mest obegränsade makt att ge dig vad Jag vill, och att göra dig till vad Jag vill. Vem kommer att gå tillrätta med oss?!

[12] Se, Guds makt sträcker sig längre än någon jordisk kungs! Eller ligger inte kungens liv lika mycket i Min hand som en tiggares? Det svagaste andetag av Min Ande, och hela skapelsen slutar att existera! Oroa dig därför inte, Min vän! Vad Jag säger är sagt för hela evigheten, och till vad Jag utväljer en person, det är och förblir han oanfäktad och oantastlig, ty Jag allena är Herren och gör allt enligt Min högst egen kärlek och visdom, och ingen kan med fog säga till Mig: ’Herre varför gör Du si eller så?’ Ja, den som frågar Mig i sitt hjärtas kärlek, den kommer Jag att ge ett svar som undervisar hans hjärta. Men den som ville tvista med Mig kommer inte att få något svar, bara en dom! Var därför lugn; om Jag gör dig till kung, är du verkligen en kung, och den som går i strid med dig kommer att bli krossad! Ta därför Helenas hand och se, hon är och förblir din kära fru!”

[13] Här reser sig Ouran upp och säger, fylld med den största tacksamhet: ”Åh Herre, Du Allsmäktige från evighet, hur kan jag, som en stackars syndig människa, någonsin kunna visa mig tacksam på ett sätt som är Dig värdigt? Du fyller mig med den högsta nåd och goda gärningar! Vilken stor och långvarig oro som Du har lyft bort från mitt hjärta!

[14] Hur svårt är det inte för en inkännande far att välja ut en man för sin ensamstående kära dotter, som man i förväg kunde hävda med viss säkerhet skulle vara helt passande för ens dotter och att hon kommer att vara lycklig med honom! Vilka slags offer har föräldrar ofta lagt i Hymenaios tempel till förmån för sina gifta döttrar och trott att de därigenom skulle få ett lyckligt äktenskap. Men offren var bara alltför ofta förgäves! Äktenskapen blev trots det olyckliga, och den gifta dottern blev endast alltför snart en sann slavinna istället för en vän och högst trogen kompanjon till sin make. 

[15] Men här besannas, vad jag har hört från de äldste, att de sanna äktenskapen sluts av gudarna i himlen. Naturligtvis säger det sig självt att det felaktiga uttrycket ’gudarna’ bör utelämnas, för när man väl har funnit den ende och sanne Guden så upphör de falska gudarna att finnas till.

[16] Detta äktenskap är därför bestämt och förbundet av Dig Själv, åh Herre, och jag kan nu vänta i den lugnaste förhoppning att det inte heller kommer att undfly Din välsignelse, vilken säkerligen måste förtjänas genom det exakta iakttagandet av Din heliga vilja, annars kommer den inte att ges.

[17] Helena, min älskade dotter, skulle du, när vi satte iväg på vår långväga resa med avsikten att söka den sanna visdomen och den okände guden och sedan föra allt tillbaka till vårt folk och därigenom göra det så lyckligt som möjligt, ha tänkt på att vi bägge skulle göras så outsägligt lyckliga här på denna ödsliga, öde och högst oansenliga plats?

[18] Förstår du min dotter, hur läran som jag ofta berättade för dig: ’Den som vill finna allt bör inte söka något annat än Gud allena!’ har uppfyllts på ett högst underbart sätt här! Du suckade när vi lämnade vår stad med den hemliga avsikten i våra hjärtan att inte återvända förrän vi hade funnit sanningen och den ende sanne Guden, och du sade längtande: ’Far, då kommer vi förmodligen aldrig att få se denna stad igen och detta vårt vackra land!’ Och jag sade till dig: ’Var lugn i hjärtat, min dotter, vi går inte ut för att råna eller att hota våra grannar med krig, utan för att söka den högsta lycka för oss och för vårt land! Ingen gud och ingen världslig makt kan kalla vår plan dålig!’ Då blev du lugnare och vi satte tappert iväg på vår resa. Men i det ögonblicket frågar jag dig huruvida du någonsin hade den ringaste aning om alla de sprudlande goda och glada saker vi har hittat här!”

6. Helenas tacksamhet och goda avsikter

[1] Helena säger: ”Åh far, vilken dödlig kunde någonsin ha haft ens den ringaste aning om detta! Dessutom var vi mot bättre vetande fortfarande alltför djupt begravda i vår hedendom och oförmögna till någon ren aning, med vilken vi ens kunde föreställa oss den minsta möjlighet till allt som vi här har tagit emot från Herren Guds nåd direkt från Honom Själv!

[2] Men nu och för evigt kan vi inte göra något för Honom förutom att fortsätta att älska Honom över allt. Och våra bröder och systrar som är våra undersåtar vill vi älska som vårt eget liv, så att vi troget och sant kan förkunna för dem namnet på den högste och heligaste, allena sanne Guden och noggrant ge dem en sådan sinnesstämning, genom vilken de kan bli människor som behagar Herren Gud på den sanna kärlekens och ödmjukhetens väg. Och Matael, nu min käraste make, kommer tillsammans med sina bröder att erbjuda oss sin starka arm och sitt mäktigt visaste hjärta, och så kommer vårt välbefinnande i Herrens namn också att bli hans, och hans välbefinnande kommer att bli våra många undersåtars välbefinnande.

[3] Det är allt som jag kan bekänna som troget och sant inför Gud den allra Heligaste i mitt nu väldigt botfärdiga hjärtas högst tacksamma djup. Åh Herre, var alltid nådig och barmhärtig mot mig, en stackars synderska inför Dig. Ty Du allena vet bäst hur mycket av jordens bördor jag kommer att kunna uthärda! Jag vill inte gå genom detta liv utan en börda och jag kommer att bära den med den kraft som Du ger mig, åh Herre, men fresta mig inte utöver det, Herre!”

[4] Jag säger: ”Mitt ok är milt och Min börda är lätt, men ibland ger lite extra vikt ingen bestående skada, utan är istället bara till stor nytta för själ och ande.

[5] Din man Matael kommer att berätta för dig vid rätt tid vilken börda han var tvungen att bära för att bli fri från allt som var av världen, så att hans hjärta kunde växa upp till en sådan styrka. Vad han nu har, kan ingen makt och ingen evighet någonsin ta ifrån honom. Men vad du nu har tagit in från utsidan liknar ett frö som alldeles nyligen är sått i marken, och det måste bestå aldrig så många test innan det blir en sann, välsignad, mogen frukt.

[6] Skygga därför inte för de många bördor som kommer att möta dig här och där på denna jordiska livsväg, ty Jag kommer att skicka dem till dig för att stärka din själ och din ande!

[7] Om något då och då kommer över dig, tänk då att det är Jag som låter ett sådant förstärkande ske! Ty ju mer Jag älskar en person, desto mer kommer han att testas av Mig. Ty alla bör bli lika fullkomliga som Jag. Men för detta krävs mycket självförsakelse, tålamod, mildhet och att fullständigt underkasta sig Min vilja.

[8] Men den som rör sig fullständigt i Min vilja, kommer också att bli fullkomlig i sin ande, såsom Jag är fullkomlig, eftersom en sådan ande blir till fullo ett med Mig. – Säg Mig nu huruvida du har förstått allt detta klart och tydligt!”

[9] Helena säger: ”Åh ja, i den mån det är möjligt för en dödlig att förstå Guds Ord i sin jordiska, djupa begränsning?

[10] Jag säger: ”Nåväl det är bra så, och vi vill nu vila lite efter vårt utförda arbete! Den som vill sova lite, den sover, men den som vill vaka och be med Mig, den vakar och ber!”

[11] Då ropade många: ”Herre, vi vill vaka och be med Dig!”

[12] Jag säger: ”Gör då som ni vill! Men vi måste förbereda oss för i morgon, för det kommer att bli en varm dag. (Jag vänder Mig till Cyrenius:) I morgon kommer din bror Kornelius och kapten Faustus hit för att se vad som kan ha hänt i detta område, ty de anar inte att du är här och ännu mindre att Jag uppehåller Mig här. Men det måste likväl säkerställas att de och deras följe hittar logi här. Denna gång kommer det inte gå att finna någon logi i staden, för elden kommer att orsaka staden skada, eftersom andra byggnader och civila bostadshus har förstörts ihop med att templet och synagogan har brunnit ner. I morgon måste vi ha huvudet på skaft, och det är därför nödvändigt att alla förbereder sig själva väl. Men den som är sömnig bör sova, men Jag måste vaka och be!”

[13] Med dessa ord lämnade Jag sällskapet och gick vidare uppför berget för att vara ensam och djupare förena Mig med Min Faders eviga Ande med hela Mitt väsen.

7. Herrens bön

[1] Men många som var på berget och hörde dessa Mina anvisningar började undra; även Helena och Ouran började att undra litegrann och frågade genast tillsammans med många andra, och sade: ”Märkligt! Nu går Han för att förbereda Sig för i morgon! Vem kan Han anropa och vem kan han be till? Är Han då trots Sin djupaste visdom inte den högsta Gudomen? Han kommer väl inte att börja be till Sig Själv, eller!? Och om Han gjorde det, så kunde man lika gärna fråga: Vad är det för mening med det? Konstigt! Han går för att be och att förbereda Sig för i morgon som om Han som den högste Gudomen inte hade varit förberedd i överflöd från evighet! Märkligt, märkligt! Hm, hm, hm. Vad skall det här betyda!? Innan talade Han som bara en sann Gud kan tala! Det beror på Hans viljas minsta andetag huruvida världen existerar, och nu går Han för att be till Sig Själv, bjuder oss att sova och vila eller också att be och att förbereda oss inför morgondagen! Nåväl, om Han Själv går för att be till någon Gudom som förvisso bara Han känner, så vem bör då vi be till? Till Honom, eller den för oss fullständigt okände Gudomen, som Han tillber?! Nej, detta är ännu mer än vad man kunde ha drömt om i den fånigaste dröm!”

[2] Här reser sig plötsligt Matael, något upprörd, och säger med hög röst så att många kan höra det: ”Varför bedömer ni här färger som de blinda?! Åh, ni är alla blinda som är här, förutom ängeln Rafael, och ni Hans gamla lärjungar, ni är också väldigt blinda och därmed dumma!

[3] Bär Han inte kött och blod här på denna jord, precis som vi alla, från vilka Hans själ har utvecklats likt vår för att kunna träda in i full förening med den eviga, gudomliga Anden?

[4] Det är bara Anden i Honom som är Gud, allt annat är mänskligt, precis som vi är människor. När Han ber, betyder det med andra ord: Han låter Sin människa bli fullständigt genomsyrad av Sin ursprungliga eviga Guds Ande, från vilken alla andra andar härstammar, precis som den lilla bilden av solen i en daggdroppe härstammar från den verkliga solen.

[5] Enligt Hans Ande är Han den verkliga solen, men vi och alla andar är bara levande avbilder av denna eviga ursprungliga sol, Gud. – Förstår ni nu vad det betyder när Han säger att Han ber?”

[6] Jara och Helena förstod det först, men de andra kunde ännu inte helt orientera sig, eftersom de fortfarande blandade ihop själ och ande i en salig röra! Men sedan började Matael att lära dem ordentligt, och många fattade då galoppen. Men alla prisade den oförskräckte Mataels i sanning djupaste visdom, och Helena tog Mataels hand, tryckte den mot sitt bröst och sade: ”Ja, min allra mest underbare och gudagivne man, om din visdom fortsätter att utvecklas så underbart, då skulle jag vilja veta hur mycket jag kommer att älska dig till slut! Om du inte hade kommit till allas vår undsättning med all din visdom, skulle vi i slutändan ha börjat tvivla på den store Mästarens gudomlighet, bortsett från alla oerhörda, högst underbara gärningar som Han har utfört inför våra ögon. Men nu är allt i den bästa ordning igen, och vi vet alla mycket väl vem vi bör be till och åkalla i full tillit!”

[7] Cyrenius säger: ”Så mycket som det gläder mig att se att du, min käre vän och broder Matael, nu befinner dig på helt rätt plats, så skulle jag ha varit ännu lyckligare om jag ständigt hade dig vid min sida! Ty det finns ingen bland oss, med undantag av ängeln som nu talar med Suetal, som är lika fullständigt upplyst om allt som du! Hur välsignad är inte ett folk vars regent du kommer att bli och i realiteten redan är! Men trots det kommer vi att träffas ofta, ty antingen kommer jag att komma till dig eller du till mig!”

[8] Matael tar den gamle och ärevördige Cyrenius hand och säger: ”Min ädlaste Cyrenius, vi kommer att arbeta hand i hand, och låt det bli vår princip att göra folket så vist och lyckligt som möjligt i Herrens namn! Det är sant, vi kommer ständigt att rikta vår huvudsakliga uppmärksamhet mot det andliga välbefinnandet hos folket som Gud har anförtrott oss att leda, men inte heller i lekamlig mening bör någon tvingas klaga på något trängande behov, särskilt om han andligt sett är frisk.

[9] I det stora romerska imperiet skulle ett sådant ledarskap av folket tvivelsutan ha att bekämpa stora svårigheter, men i ett mindre land är det väldigt lätt att genomföra, och lyckliga små stater blir då vanligtvis en spegel i vilka de stora ser om de har någon smuts i ansiktet eller om deras hår är i ordning.

[10] En spegel är vanligtvis bara så stor som en handflata, och ändå kan en person, om han vill, gradvis se på sig själv från topp till tå. Sålunda kan också ett litet land bli en spegel för ett väldigt stort rike. Men om ett litet land ville ta ett stort rike som förebild, skulle det gå riktigt illa för det landet och alla dess undersåtar störtas i det största fördärv! Därför föredrar vi att vara en liten spegel framför än jätte som ser sig själv i den. Har jag rätt eller inte, min upphöjde Cyrenius?”

[11] Cyrenius säger: ”Jag skulle bara vilja känna honom som skulle säga att du har fel! Du har alltid rätt, ty genom dig talar Guds uppväckta Ande.

[12] Men titta bara på staden! Elden förefaller bli starkare och starkare. Kommer denna väldigt betydelsefulla stad till slut att brinna ner? Säkerligen kunde vår Rafael hjälpa till där om han var orolig för det!?”

8. Änglarnas sanna natur

[1] Jara säger: ”Åh, säkert kunde han det! Om han får ett tecken från Herren på ett sätt som naturligtvis är osynligt för oss – i annat fall gör han ingenting! Han har givits till mig som en lärare och beskyddare, men om jag säger till honom att han bör göra si eller så för mig, då gör han det minst av allt! Och om jag skulle lära mig något av honom, så inte bara säger han ingenting, utan han frågar mig direkt om det och jag förmodas berätta för honom vad jag vill lära mig av honom. Därför är det synd att slösa bort ord. Jag har honom verkligen mycket kär, men han skulle vara mig tusen gånger kärare – om han bara var lite lydigare! Han är alltid ytterst vänlig, det är sant, men man kan inte be honom om något, ty då är all möda bortkastad.”

[2] Matael säger: ”Jag ville se om han inte kunde övertalas att åtminstone beskydda några av de civila husen från lågorna! Jag kommer att kalla hit honom och se huruvida den ljuvaste Jara har rätt om allting!” 

[3] Därefter kallar Matael på Rafael och säger till honom: ”Min vän, titta på staden! Det verkar som att även vissa fattiga hyddor nu står i brand. Om det är så, kunde inte du förhindra detta?”

[4] Ängeln säger: ”Givetvis, om jag fick, men min vilja är nu helt och hållet Herrens, och jag kan bara vilja det Han vill. Om Herren vill det, så kan du inte föreställa dig hur snabbt jag skulle vara färdig med att släcka elden! Men utan Herrens vilja kan jag göra lika lite som du, för alla de mirakler som jag har utfört är inte mina, utan bara Herrens vilja genom mig.

[5] Vi änglar är i vårt väsen ingenting annat än utflöden av den gudomliga viljan, eller så är vi Herrens personifierade vilja och kan inte göra något av oss själva, eftersom vi i själva verket inte kan anses existera och leva som självständiga varelser i avsaknad av den gudomliga viljan, liksom du i sanning inte kan tänka dig en befintlig bild av solen i en spegel inför dina ögon, om inte strålarna från den sanna solen dessförinnan faller på spegelns yta.

[6] Men för att förstå mitt väsen ännu bättre, så kommer jag att dra din uppmärksamhet till en slags konkav spegel eller brännspegel, som den kände mekanikern Arkimedes i gamla dagar upptäckte helt av en slump. Dessa speglar har de väldigt naturliga egenskaperna att de koncentrerar solstrålarna som faller på dess yta i en punkt på ett visst avstånd. Dessa solstrålar, koncentrerade i en punkt, har sedan, både i ljuset och värmen, ofta en större kraft än de enskilda solstrålarna, då brännpunkten, som i dess största koncentration bara är knappt två tum i diameter, tas från hela den kvadratiska spegelytan, som ofta är en manshöjd i diameter.

[7] En sådan brännpunkt har då naturligtvis en kraft som är mer än tusen gånger större, såväl i ljus som brännande styrka, än den naturliga enkla solstrålen, men det är otänkbart utan solen.

[8] Den, nämligen spegeln, sammanför bara solens strålar till en intensiv och snabbverkande brännpunkt. Men utan solen saknar den varje kraft och effekt och har som enda bestående egenskap att den koncentrerar de solstrålar som faller på dess yta. Men utan solen är brännspegelns verkan lika med noll.

[9] Sålunda är vi änglar, som jag sade, i oss själva bara brännspeglar för att ta emot och koncentrera den gudomliga viljan, och där vi handlar, handlar vi genom den koncentrerade gudomliga viljans brännpunkt i oss, och då kan du inte se annat än mirakel på mirakel. – Förstår du detta?”

[10] Matael säger: ”Åh, nu förstår jag det ytterst väl, jag visste bara inte att det var Arkimedes som uppfann brännspeglarna, ty dessa tillskrevs från början en viss Hamerod och sedan den berömde Thales, som också förmodas ha skapat en blixtmaskin!”

[11] Rafael säger: ”Helt rätt, men Arkimedes var en svarvare och upptäckte både existensen av den väldigt användbara brännspegeln, cylindrarna och skivorna som genererade blixtar, såväl som främst lyftmaskinerna genom den lyckade användningen av hans egen uppfunna och väl uträknade skruv, om vilken han efter uppfinningen sade: ’Ge mig en fast punkt utanför jorden, så vänder jag upp och ner på hela världen för er!’

[12] Men från allt detta följer att jag inte kan foga mig efter din välmenta önskning av mig själv. Men om Herren utser mig till det, så kommer allt att slutföras omgående. Vänd er därför bara till Herren!”

[12] Jara säger: ”Man kan inte störa Herren nu, för Han rådde oss att vila eller be om vi håller oss vakna. Och vi bör göra det, för det finns en anledning till vad Han säger. Vad rör det oss om hela staden brinner ner?! Herren har sina skäl till varför Han låter detta komma över denna stad, och skälet kan vara högst gott och fullt av gudomlig kärlek och barmhärtighet. Om vi nu vill förändra någonting, skulle det inte förbättra situationen, utan uppenbarligen bara förvärra den. Herren kommer att göra Sin del i rättan tid utan vårt bidrag. Det finns och kommer inte att finnas något att göra åt min Rafael, ty utan Herrens vilja är han ett tomt skal.

9. Jaras visdom

[1] Matael säger: ”Åh, du lilla Jara, du! Se, jag skulle inte ha sökt denna visdom i ditt kött, vid himlen! Väldigt bra, min kära tjej från Gennesaret, men nu skulle jag vilja få reda på hur du i själva verket ber!”

[2] Jara säger: ”Jag försätter mig med alla mina tankar och känslor i mitt hjärtas djupaste djup, där kärleken till Gud bor. Därigenom närs denna heliga kärlek, som om du lägger ett gott, torrt och väldigt lättantändligt vedträd på en stilla glöd som inte längre brinner.

[3] Träet kommer snart att väcka den stilla glöden så att små flammor börjar att komma över den. Dessa små flammor kommer då snart att gripa träet och då kommer allting att förvandlas till de klaraste flammor, och då blir det ytterst ljust och varmt i hjärtat. Det är först då som den därigenom uppväckta gudalika anden i hjärtat talar:

[4] ’Åh, Du, min helige Fader i himlen! Helgat varde Ditt namn! Låt din faderliga kärlek komma till oss syndare fulla av död och natt! Låt Din allena heliga vilja ske på denna, Din jord, såsom i hela Din himmel! Om vi har syndat mot Din eviga, heliga ordning, så förlåt vår dårskap och ha tålamod och överseende med oss, såsom också vi har tålamod och överseende med dem som har syndat mot oss! Låt oss inte bli frestade över vår förmåga av världen och av djävulen i vår köttsliga svaghet, utan rädda oss genom Din stora nåd, kärlek och barmhärtighet från de tusentals slags ont genom vilka vår kärlek till Dig, åh helige, store, käre Fader kunde fördunklas och försvagas! Men när vi hungrar och törstar, andligen och kroppsligen, så ge oss, gode, käre Fader, enligt Din heliga avvägning, vad vi behöver varje dag! Endast till Dig all min kärlek, all ära och allt lov för evigt, för evigt!’

[5] Du förstår, det är så jag ber, men bön inför Gud räknas uppenbarligen bara som någonting om kärleken till Gud i hjärtats självaste djup dessförinnan har gått över till ljusa och klara flammor på det föreskrivna sättet, genom föreningen av alla tankar och känslor i hjärtats gudomliga centrum. Om detta händelseförlopp saknas, är varje bön med bara ord, om än aldrig så vackra, en styggelse inför Gud och kommer inte att betraktas och lyssnas på. 

[6] Ty Gud är i Sig Själv en ande och måste därför tillbes i kärlekens ande och i sanningens högst flammande rena ljus. – Förstår du nu hela sanningen om vad bön betyder enligt hur jag känner och förstår det?

[7] Matael säger: ”Åh, du ljuvaste flicka! Vem skulle någonsin ha letat efter ett sådant visdomsdjup i dig!? Sannerligen, jag kunde fortfarande mycket väl vara din lärjunge, och jag skäms inte det minsta för att erkänna något sådant högt och öppet inför alla! Ja, först nu förstår jag din oslagbara likhet med Herren och vice versa, som romarna säger! Du verkar också ha uppväckts av Herren väldigt nyligen, som jag?!”

[8] Jara säger: ”Den som älskar Herren Gud över allt annat, kommer snart och lätt att bli uppväckt. Men den som söker Honom med förståndet för att älska Honom, när han väl har funnit Honom med sitt förstånd, har tagit sig an en stor och meningslös uppgift, med vilken han aldrig kommer att nå det önskade målet i denna värld. Därför nådde du snabbt nådens intensiva ljus från Gud, ty i din själs hjärta måste det alltid ha funnits en stark låga, även om din kropp under en tid var belägrad av de värsta andarna från helvetet!”

[9] Matael säger: ”Ja, mitt gudomliga barn, där måste du ha helt rätt! Jag älskade Gud över allt från min barndom, och därför lät mina föräldrar viga mig till tempeltjänst, där mitt kött bara förvandlades till en riktig helvetesmaskin, men min själ förblev icke desto mindre som den hade varit sedan början av dess existens. Men inget ord mer om detta, ty jag tycker inte om att komma ihåg det. Och säg mig nu, min högst älskade Helena, vad du tycker om denna visa flicka! Är det inte häpnadsväckande hur vist detta barn är?”

[10] Helena säger: ”Var och vilka är då hennes föräldrar?”

[11] Matael säger: ”Tja, det är allmänt känt nu, och du har redan träffat och talat med hennes far Ebal, värdshusvärden från Gennesaret som också är här, på kvällen i era tre hyddor där nere! Har du redan glömt det? Säg mig hellre vad du tycker om denna flickas ytterst kärnfulla visdom, och huruvida du inte likt mig känner en levande önskan att bli lika vis som henne, denna käraste, ljuvaste lilla tjej! Sannerligen, jag vet mycket, – men detta barn vet mer! Jag ser henne i mitt sinne, hur hennes kyska bröst döljer saker som vi inte har den ringaste aning om. Men hon verkar inte sätta särskilt stort värde på Rafael! Vad anser du om allt detta, min allra ljuvaste maka Helena?”

[12] Helena säger mycket vemodigt, istället för glatt och muntert: ”Åh, min Matael, den stackars Helena kommer aldrig att komma så långt! Det verkar som om den Allsmäktiges hjärta finns rätt inne i denna flickas hjärta, ty det är en erfarenhet i det innersta gudslivets sfär i människan, som man bara kan uppleva från Skaparens mun! Då är det naturligtvis begripligt varför hon inte sätter ängeln så högt, ty hon måste lika mycket likna honom i den sanna visdomen som ett öga det andra. Det råder ingen tvekan om att ängeln besitter en oändlig makt och kraft från Herren, men jag betvivlar att han är starkare än denna flicka i sann visdom av kärlek till Herren.

[13] Jag skulle vilja inleda ett samtal med henne, om jag inte hade så stor respekt för hennes visdom! För om sådana som vi bara undslipper ett dumt ord till flickan så skulle vi få en tillrättavisning från hennes mun så att man i hela sitt liv inte skulle våga låta ett ord till passera läpparna.

[14] Om flickan var fattig, skulle jag ge henne alla mina skatter som jag har med mig, men av hennes ganska dyra kläder att döma verkar hon vara barn till välbärgade föräldrar, och en gåva från mig skulle säkert inte emottas väl, särskilt med tanke på hennes enorma visdomsdjup, som i vilket fall föraktar världens prakt ännu mer än vi gör, och särskilt jag, som inte ens kan ge henne den minsta droppe visdom!

[15] Flickan är mig obeskrivligt kär, men i hennes närhet blir jag ändå ordentligt orolig och rädd.

[16] Men för upplysningen hur vi bör be till Gud, är jag likväl skyldig henne stort tack, men hur skall jag kunna ge detta barn det tack som hon förtjänar?”

[17] Jara, som under tiden diskuterade något med Rafael, säger: ”Min ljuvaste, upphöjda drottning, älska mig som jag älskar dig – allt annat är onödigt! Du vet i vilket fall vad jag anser om alla världens skatter och du har just talat väldigt vist. Och om det verkligen berodde på att vi hälsade varandra med ömsesidiga grova materiella skatter, så kunde jag helt säkert erbjuda dig mer, än du mig. Men vad är all världens prakt jämfört med bara den minsta gnista av den sanna, levande kärleken till Gud i våra hjärtan!? Min väninna, vi måste troget bevara denna juvel, vårda den och se efter den i våra hjärtan, så att den inte blir främmande för oss! Om vi har den i ständigt större prakt, i renhet såväl som livsintensitet, så äger vi mer än hela himlen kan förstå! ­– Förstår du detta?”

10. Sann visdom leder till rätt fattade beslut

[1] Helena säger: ”Det du nu sade är helt sant, och jag förstod det väldigt väl. Det enda jag inte förstår är hur du blev så vis!”

[2] Jara säger: ”Oroa dig inte för det, ty det är en fråga för Herren, som ger människor olika nådegåvor efter förmåga och sprider dem bland människorna likt en såningsman som strör ut vetet på en odlad åkerjord. Där säden faller på god mark, bär den snart och lätt mycket frukt. Jag tror att också ditt hjärta är en god åker!?”

[3] Helena säger: ”Det borde det vara, men jag levde för länge i den helt blinda hedendomen, som fortfarande klingar i mig likt en eolsharpas (vindharpas övers. anm.) illa stämda ton! Nu känner jag verkligen till sanningen, och den har blivit mitt liv. Men betänk mitt stora folk därhemma som fortfarande förlitar sig på hedendomen och dess avgudar! Hur mycket möda kommer det inte att kosta att ge folket ett annat ljus och att ta bort dess vidskeplighet? Om inte Herrens allsmäktiga vilja stöder oss, kommer vi att uppnå lite eller inget!”

[4] Jara säger: ”Men du och din far var hedningar, och det kostade inte alltför stor möda och arbete att föra er till den rena sanningen!”

[5] Helena säger: ”Jag kan verkligen inte mäta mig med din visdom i rent andliga ting, men i denna värld finns det också åtskilligt, och mestadels i samband med människornas olika religioner, som är mycket svårare att undanröja än villfarelsen om själva irrläran.

[6] Först och främst måste man gripa sig an prästerskapet som har skapat en gudalära där de inbringar mest möjligt och med denna kan leva ytterst gott. Men templet behöver en mängd saker och anställer alltid många konstnärer och hantverkare, och andra tjänare och arbetare. Alla dessa människor lever av templet och förlorar sin inkomst och sitt bröd om templet upphör att finnas till. Kan du föreställa dig vilket ramaskri det skulle bli!? 

[7] Om man kunde ge dessa människor någon annan inkomst, skulle saker och ting gå mycket bättre och enklare. Men var i ett inte alltför stort rike kan man hitta en inkomstkälla för tusentals människor, och varifrån bröd för så många människor!? Vi skulle säkert inte hamna i trångmål på flera dagar, men på flera år!? Var skall man få det ifrån och fortfarande förbli ärlig och rättskaffens!?

[8] Dessutom har folket den största tilltro till prästerskapet som åtnjuter det högsta anseende. De onda prästerna behöver bara säga till folket att gudarna har förbannat oss, så får vi se hur vi kan fly detta land helskinnade. Du förstår, min väninna, detta är saker som vi tvingas begrunda! Som sagt, bara Herrens mirakulösa hjälp kan ge oss råd!

[9] Här i detta judiska rike kommer det bli svårt att sprida detta renaste ljus från himlen, eftersom Moses gamla religion redan är alltför nerlusad med sådan falskhet och bedrägeri med vilket prästerna har blivit för rika och nu lever för gott. På samma gång vet prästerna hur de skall göra gemensam sak med makthavarna och göra sig själva oumbärliga för dem i alla slags politiska överväganden.

[10] Makthavarna ger dem vanligtvis för mycket frihet och privilegier, med vilka prästerna sedan vinner över det blinda folket åt sig själva genom allt slags bländverk och makthavarna måste i slutändan hålla god min i elakt spel, om de inte vill försvinna helt. Under sådana omständigheter är det svårt att bli herre över ett folk. Man får vara nöjd att man i slutändan kan och får spela att man är herre, även om man i själva verket inte är det längre.

[11] Tro mig, folkens och folkslagens verkliga herrar är sedan länge prästerna, och kejsarna, kungarna och furstarna är blott deras hemliga väldigt vresiga hantlangare, och många vill förbättra saker och ting och göra sig av med alla dessa feta och välnärda gudstjänare, om de kunde! Men det kan de inte, och minst av allt på ett humant sätt. Och se, när jag nu tänker på detta så reser sig håret på mig! – Ser du dessa svårigheter?”

[12] Jara säger: ”Hur som helst vet jag att inte allt som glimmar är guld. Men därtill måste vi också beakta det faktum att för oss människor är det mycket som inte är möjligt men som väldigt lätt är möjligt för Gud och med Hans hjälp!

[13] Gör alltså så mycket du kan och lämna allt annat åt Herren, så kommer allt att nå sitt önskade, rätta mål!

[14] Då har du Matael som är utrustad med mycket visdom, styrka och makt från Herren, och hans nästan lika visa och mäktiga följeslagare. Dessa kommer med tiden också att uppnå någonting, så du kan nu slappna av!

[15] Och när Matael börjar sin undervisning i ditt land, som han har gjort med dig, så kommer det inte att bli svårt för honom att till och med vinna över prästerskapet, vilket han då kan ge ett nytt ämbete. Och de kommer att veta hur resten av folket skall vinnas över. Men vad konstnärerna och hantverkarna beträffar, så kommer de också att vara till nytta för andra syften åt det omvända prästerskapet!

[16] Men om du, min käraste väninna, nu vill kasta bort allt gammal vid din hemkomst, även om de har fel, skulle det förvisso vara förståeligt varför en sådan ansträngning och arbete skulle bli illa belönat.

[17] Den rätta visdomen från Gud måste veta hur man skapar de rätta medlen överallt. Om den inte vet det, är den fortfarande långt ifrån att vara någon sann visdom från Gud. Vad som görs med en person, måste också kunna göras med tusentals, det fordras naturligtvis bara mer tid och tålamod än med en person. Men allt kan gå med tiden och med lämpliga medel. Rom byggdes inte på en dag, och du kan inte tömma en brunn med ett drag med hinken. Och så är det överallt, den goda viljan, tiden och de rätta medlen kan flytta berg och torrlägga ett hav!

[18] Ingenting är omöjligt för Gud; varhelst Han hjälper andligen och naturligt, är allt möjligt! Låt därför trösta dig, och förtrösta fast på Herren, och då kommer det gå mycket bättre än du nu föreställer dig! Säg mig, käre Matael, om jag har rätt eller inte!”

11. Ouran säger åt Helena att inte vara rädd

[1] Matael säger: ”Förvisso, vem vill underskatta det. Men min allra käraste maka föreställer sig saken som alldeles för ofantligt svår! Ja, det kommer säkert inte att bli lätt – men på intet vis som augiasstallen som jätten Herkules förmodas ha rengjort på kort tid! Jag är inte alls orolig och tror att saker och ting kommer att gå ganska lätt med Herrens hjälp!”

[2] Helena säger: ”Det hoppas jag också, men jag känner mitt folk och alla gamla vedertagna inrättningar i landet och säger dig att bland dem, det vill säga, bland folket i mitt land är det väldigt svårt att vara och förbli en normal människa!

[3] Att dra ut i fält mot folkets många villfarelser är lätt, men det är ett gigantiskt arbete mot den diamanthårda vidskepelsens fanatism, som prästerskapet vet hur de skall väcka till liv genom alla slags falska mirakler.

[4] Man skulle bara kunna utföra enorma mot-mirakler. Men då uppstår frågan huruvida något uppnås med folket! Man skulle bara driva dem från den ena vidskepelsen till den andra, om de inte ges det rätta ljuset att skilja ett äkta mirakel från ett falskt. Men hur kan man göra det om man är för lite insatt i hur de falska miraklen egentligen fungerar!?

[5] Men de gamla prästerna, som redan har utfört så många falska mirakler inför ögonen på sitt folk för att bekräfta sina bedrägerier, kommer aldrig ha förstånd att ändra sig! För om de gör det, kommer hela folket att kasta sig över dem och slita dem i bitar. Ty ett helt, stort folk kan aldrig undervisas lika snabbt som en enskild person.

[6] Det gamla prästerskapet måste följaktligen tas om hand på ett helt annat sätt, och folket måste genast förberedas för en sådan enorm förändring, och vi får vara glada om vi efter tio år har lyckats att tala med folket om andliga ting!

[7] Vet du, min allra käraste make Matael, jag betvivlar inte din stora visdom för en sekund, och inte heller Herrens utomordentligt nödvändiga hjälp. Men jag känner också till alla svårigheter som vi kommer att möta, och det är troligt att vi då kommer att få söka oss utomlands igen!

[8] Denna lära är så gudomligt ren och underbar, och därtill oändligt lycksalig. Men det är alltför illa beställt med världen, och enligt min mening kommer det alltid att vara ett svårt jobb att predika Guds fridsevangelium till demonerna i Orcus.

[9] Matael säger: ”Åh, det kommer säkert inte att bli ett lätt jobb, men vi kommer att glädjas ännu mer när vi lyckas med Herrens hjälp! Men vi måste lyckas, även om hela världen skulle falla i ruiner! För jag är en mycket speciell person; vad jag företar mig, måste genomföras! – Men nu talar vi om något annat!”

[10] Ouran säger: ”Du har helt rätt när du styr samtalet till något annat! Under tiden har jag tagit en liten men väldigt stärkande tupplur, och i min dröm har jag sett underbara saker, men här och där snappade jag upp lite av er diskurs (samtal, övers. anm.) och jag säger er att den lilla Jara har helt rätt, och du, min son Matael har också rätt. Men min goda dotters rädsla är om inte helt ogrundad, så fortfarande något obefogad!

[11] Jag känner mitt folk lika väl som mig själv! De är mestadels handelsmän, och de lär känna alla slags folk och jämte det deras traditioner, sedvänjor och religioner. Inåt landet finns det visserligen samhällen som fortfarande är mycket fästa vid sina orakel, men vid kusterna kan du köpa hela deras religion för några småmynt. Prästerskapet har länge haft det värsta anseende hos dem, och filosofin har sedan länge ersatt själva religionen.

[12] I Taurien över vars södra gräns jag också råder, är det sedan länge över med polyteismen, till vilket den romerska poeten Ovidius som bodde där genom sina Metamorfoser – genom vilka han förlöjligade religionen på ett ärligt och poetiskt sätt – inte bidrog så lite. Platon, Sokrates och Aristoteles är nu dagens gudar, och med dem kommer inte denna religion att slå rot särskilt lätt, ty dessa tre vise män förkunnar också en sann Gud och förkastar fullständigt polyteismen som något verkligt och betraktar den bara som något som är kännetecknande för den ende sanne Guden.

[13] Vi själva hade knappt någonsin rest till detta judarnas land, och hade inte hört talas att den ende sanne Guden nästan är synbart närvarande i Jerusalems tempel. Platon beskriver Denne i sitt Symposium (Gästabudet övers. anm.), och hur man kan förenas andligen med denne ende sanne Gud! Mitt folk är inte okunnigt om detta, och något ärligt kan säkert byggas på det!

[14] Jag skulle naturligtvis ha låtit mig invigas i allt i Jerusalem, och om jag hade funnit något tillfredsställande, skulle jag ha fört det därifrån till mitt folk. Men att vi kom hit, direkt till smeden istället för till lärlingssmeden – vilket efter allt vi har upplevt, hört och sett inte längre kan betvivlas – är förmodligen en fri och alldeles särskild nådehandling av Herren Gud för vår uppriktiga, goda vilja, som vi inte berömmer oss av att vara värdiga, och aldrig kommer att göra. Men arbetet därhemma blir lättare eftersom vi tillfullo kan förvänta oss den gudomliga hjälp som har prövats här.

[15] Vi har, min högst älskade dotter, inte tillnärmelsevis sökt efter lika mycket som vi har funnit. Om vi bara hade funnit lite mer i Platons Symposium, skulle vi ha begett oss hem igen oändligt nöjda. Men nu då, när vi har funnit något som Platon i sitt Symposium aldrig hade kunnat drömma om?! Nu kommer vi att återvända hem under stort jubel och kommer att förkunna för folket högljutt vad vi har upplevt, hört och sett under vårt sökande! Jag måste säga er att jag nu verkligen ser fram emot det med hela mitt hjärta! 

[16] Jag förstår därför fortfarande inte hur du, Helena, kunde bli så skrämd över det!

[17] Jag kan inte bestrida att det ligger något i det du säger, men det är inte passande för vårt land, men kanske snarare för judendomen, som, eftersom jag nu känner till den lite närmare, är full av bedrägeri, full av härsklystnad och full av illvilja. Där skulle din rädsla vara mer befogad än bland mina i sanning mänskliga lamm! Vad tror du, Matael, min högst älskade och ärade son!?”

[18] Matael säger: ”Jag håller helt med, ty i templet i Jerusalem går saker och ting verkligen monstruöst till, och det skulle vara väldigt vågat att dyka upp där med denna lära! I templet, där en gång Jehovas Ande var synbart närvarande i det allra heligaste, härskar allt som kan kallas dåligt och ont. Det finns i själva verket inte spår av något gudomligt, istället bara tomma namn! Och prästerna är vargar och hyenor i fårakläder. När vi är ensamma, har jag en hel del mer att berätta om det, eftersom jag själv var en tempeltjänare! Men nu lämnar vi det, för det finns något bättre att tala om än det nu helt gudlösa templet i Jerusalem!

[19] Jag måste nu vända mig till min käraste Jara, ty hon döljer hemligheter i sitt bröst som vi aldrig har haft någon aning om. Så Jara, berätta något om dina upplevelser för oss!”

12. Matael tvivlar på Jaras upplevelser

[1] Jara säger: ”Åh, väldigt gärna – men ni skulle knappt tro mig! Du, käre Matael, vet en hel del om stjärnorna, men jag kanske lite mer, vilket verkligen inte är min förtjänst, utan en rent utomordentlig nåd från Herren. Vänta, jag skall fråga dig något! Om du kan ge mig ett tillfredsställande svar, så kommer du att förstå lika mycket som jag gör. Men om du håller inne med svaret, så kommer jag först då att berätta några saker för dig som jag vet. – Vad tror du att de små stjärnorna på himlen är?”

[2] Matael säger: ”Min allra käraste Jara, det är en något konstig fråga! Vad solen, månen och ett antal planeter beträffar, så kunde jag kanske ge dig ett tillfredsställande svar. Men min själs öga har ännu inte trängt fram till fixstjärnorna. Jag förmodar att de också är avlägsna världar, som Herren också redan har gett en vink om en gång. Men hur de i själva verket är skapade, och vad deras natur och beskaffenhet är, det kan jag naturligtvis inte berätta för dig. Så jag skulle därför vilja fråga dig, om du ville upplysa mig något om det!”

[3] Jara säger: ”Käre Matael, om du inte kan tro att jag har rest till vissa av dessa stjärnor i mitt kött och blod, då är det nästan helt meningslöst att jag berättar någonting! Men om du kan tro det, så kan jag berätta något om det för dig!”

[4] Matael säger: ”Mitt allra käraste barn, tron utsätts verkligen för ett ytterst svårt test här, eftersom det fysiskt sett är otänkbart. I anden, i en slags själslig hänryckning är en sådan sak möjlig, och jag vill tro på vad du kommer att berätta för mig om de avlägsna fixstjärnorna, men när du säger till mig: ’med kött och blod’, då, min käraste, kan jag inte tro på det första, och berättelsen som kanske är helt sann och riktig i sig, förlorar mycket av dess absoluta sanning, då till och med avsikten måste verka rent omöjlig.”

[5] Jara säger: ”Varför skulle det vara omöjligt att jag har varit på vissa av dessa stjärnor helt och hållet med mitt kött och blod? Är inte allting möjligt för Gud?”

[6] Matael säger: ”Åh, naturligtvis, för Gud är ingenting omöjligt. Men Gud har placerat allt i en viss ordning, och denna ordning är en lag som Han Själv iakttar högst samvetsgrant och även måste iaktta, annars skulle hela skapelsen i nästa ögonblick inte längre finnas till. Herren utför många mirakler här, men för den noggranne betraktaren är likväl allting ständigt inom Hans, heliga ordning.

[7] När vi den kvällen ville att dagen skulle förlängas, lät Han inte jorden eller den verkliga solen skenbart stå still – vilket enligt Hans egna högsta ord skulle vara emot Hans ordning – och om Han gjorde en sådan sak, skulle allt liv på jorden löpa den största risk att dö. Det som inte skulle dö av det oerhört kraftiga kastet, skulle desto säkrare möta döden i vågorna som skulle översvämma hela jorden.

[8] Du förstår, som jag nu känner jorden och luftens atmosfärer, så vet jag att ingenting längre kan existera på en höjd av endast tio timmar över oss, lika lite som en fisk kan leva utanför vattnet, även om en fisk kunde hållas vid liv längre än en person på tio timmars avstånd ovanför jordytan. Tänk nu på det oändliga avståndet från denna jord till nästa fixstjärna!

[9] Till och med avståndet till solen ovanför oss, vilket min fria själ kan beräkna exakt, är något skrämmande. En pil som skjuts iväg skulle behöva färdas i mer än femtio år i en jämn hastighet innan den skulle nå solen. Men enligt min själs känslor, vilka verkligen inte är helt tillförlitliga, är nästa fixstjärna tio gånger ett hundra tusen gånger längre bort från oss än solen, så för en avlossad pil skulle det ta mer än en miljon gånger femtio år! Men om en person kunde röra sig lika snabbt som en nyss avlossad pil, skulle luften som rusade emot honom slita isär honom på ett ögonblick. Men vad skulle hända med honom först om han, nämligen en person, skulle skära igenom den fruktansvärda rymden på några ögonblick?! Vad skulle då hända med hans kött och blod?!

[10] Du förstår, naturlagarna är också givna av Gud och kan bara upphävas av naturen själv. Men så länge som naturen består, så består också de oföränderliga naturlagarna. Det kan inte finnas några undantag, ty ett aldrig så litet undantag måste åstadkomma en oberäknelig störning i alla sakers natur, vilka hänger ihop likt länkarna i en kedja. Men det krävs bara att en länk går av för att hela kedjan inte längre skall hålla ihop! Där har du mina skäl till varför det inte är så lätt för mig att för tillfället tro att du på allvar färdades till vissa fixstjärnor i kött och blod.

[11] Men för Gud kan fortfarande väldigt mycket vara möjligt som jag trots all min visdom inte kan förstå nu. Men det som du hävdar, min kära Jara, går lite för långt in i det vidunderligt extraordinära, och jag kan inte acceptera det som sant förrän du tydligt har visat mig på ett förståeligt sätt skälen till varför det skulle vara möjligt, som står i samklang med den gudomliga ordningen som är beslutad från evighet.

[12] Men du behöver inte vara upprörd över det, för likväl så förnekar jag det inte helt. Det är bara det att jag inte kan acceptera detta som faktamässigt sant av de skäl som jag just gav dig, vilka inte är gripna ur luften. Kanske har du övertygande verkliga bevis, vilka jag emellertid inte kan veta något om! Om du har det så låt mig höra dem, och då kommer jag inte längre tvivla på det som du vill säga mig!”

[13] Jara säger: ”Ja, ja, du är på allvar en väldigt vis och övermåttan klok man, men nu förstår du inte allting på långt när! Du förstår, om något kunde göras åt Rafael, så kunde han på ett ögonblick hämta hit några saker som jag tog från dessa stjärnor till denna jord som en souvenir och som bevis på att jag verkligen var där. Men man kan inte göra något åt honom, och därför kan jag inte tillhandahålla sådana handgripliga bevis. Det är sant, som blott en fysisk människa kunde du fortfarande tvivla på deras äkthet, men din själ, fylld med den gudomliga Anden, skulle då åtminstone lätt inse att souvenirerna som jag förde med mig inte tillhör denna jord. Ty det finns en ståt och dyrbarhet i dem, jämfört med vilket allt värdefullt på denna jord är ett simpelt kadaver. Det skulle vara en kejserlig utsmyckning av oskattbart värde! Men vi lämnar det nu, det börjar dagas i öster! Sabbaten närmar sig, och det är viktigt för oss att förbereda oss för denna Herrens dag!”

[14] Matael säger: ”Du har helt rätt, men får vi därför inte höra ytterligare bevis idag beträffande din fysiska vandring genom flera fixstjärnor!?”

[15] Jara säger: ”Hur kan vi få det? Ditt motbevis är för solitt och för välgrundat i den existerande, oföränderliga gudomliga ordningen, och jag kan inte ge dig något annat bevis på att jag verkligen besökte fixstjärnorna än detta, att för Gud är allting som alltjämt verkar omöjligt för det mänskliga sinnet likväl möjligt.

[16] Mätte du hur lång tid det tog för Herren att låta föra Ourans skepp från mitten av sjön till stranden genom min Rafael? Vem fick ens ett hårstrå krökt av att förflyttas så väldigt snabbt? Hur lång tid behövde Rafael för att sätta upp Ourans stora tält och alla ägodelar som han hade fört med sig, som delvis var mycket ömtåliga, på stranden i den bästa ordning?

[17] Märkte du inte hur fort Rafael skrev?! Står inte det i motsats till naturlagarna, även någorlunda strikt talat, och ändå såg du det inträffa framför ögonen på dig?! Kan du enligt din egen logiska grund hävda att en sådan sak är omöjlig?!

[18] Du förstår, jag kan berätta för dig eftersom jag, som ingen annan dödlig på denna jord, har upplevt fysiskt att det i universums högst oändliga rymd finns så enormt stora solar som, om de var ihåliga, skulle ha en större rymd inuti sig än hela denna himmel som du ser här uppe till fixstjärnorna av första, andra och tredje avståndet! Dessa enorma solkroppar, runt vilka hela solsystem rör sig med sina oräkneliga centrala solar och planetära solar, kretsar för sitt uppehälles skull runt ännu större centrala solar. Och de rör sig så snabbt att du inte ens skulle kunna nå dem med tankens hastighet!

[19] Det skulle ta knappt sju ögonblick att flyga härifrån till varje fixstjärna av första, andra, tredje och till och med fjärde avståndet. Och vi med vår sol och vår planetära sol, vars omloppsbana är precis lika snabb som det tidigare nämnda och beskrivna solsystemets centrala sol, gör helt samma oupphörliga rörelse, och detta är säkert enligt naturlagarna och alla högre beräkningar! Märker du något av det, eller förvirras någon himlakropp eller vi själva, om vi nu på ett ögonblick flyger genom ett sådant omätbart avstånd av den oändliga skapelsen?

[20] Men om sådana enorma himlakroppar kan rusa på med en så otänkbar hastighet utan att skada dess väsen, hur mycket lättare är det, om Herren vill det, för en kropp som min!?

[21] Har du nu en något klarare uppfattning om möjligheten att jag i min kropp verkligen reste till några av de närmaste fixstjärnorna?”

[22] Matael säger: ”Åh, mitt barn, i dig vilar en hel himmel av visdom, och jag börjar nu verkligen att tro, att det som du på det konstigaste sätt har berättat, skulle vara möjligt! Men tala inte mer om det nu, för våra själar är ännu inte tillräckligt utvidgade för att förstå sådana saker. För det behöver jag själv flera år till, så öppen som min själ är nu.”

13. Diskussion om märkvärdiga upplevelser

[1] Därpå tystnar Matael och begrundar tyst vad Jara har sagt, och Helena och Ouran betraktar Jara helt tyst, gripna av den djupaste förundran. Jara ser emellertid på hur staden fortfarande står i häftig brand och väntar med den största längtan på att Jag skall komma tillbaka. Det är nu helt tyst på berget, bara i Markus hus är det livligt för de utländska aviserade gästerna, nämligen för Kornelius och Faustus, och morgonen blir ljusare och ljusare.

[2] Sålunda var det helt tyst på berget i ungefär en dryg timme, förutom, som redan nämnts, att det var mycket livligt i Markus hus på grund av de nya gästerna, men också på grund av de nyanlända som förväntades från den olycksdrabbade staden.

[3] Men under tystnaden framemot morgonen var det flera som somnade. Till och med Cyrenius, Julius, pojken Josoe och flera höga statstjänstemän som var här med Cyrenius föll i sömn, men de trettio unga fariséerna som betraktade elden i staden väldigt uppmärksamt, förblev vakna och diskuterade vad de hade sett och hört, liksom de tolv med Suetal, Ribar och Bael.

[4] Matael, Helena, Jara och Ouran och vid Mataels sida hans fyra följeslagare Rob, Boz, Micha och Zar förblev också vakna och fulla av stora tankar. Men alla var tysta och tänkte på allt som Jara hade berättat för dem, och de vågade inte fråga henne om något annat. Men Jara tänkte också över huruvida hon hade sagt för mycket till dessa människor på en gång.

[5] Först efter en lång stund, när horisonten redan började bli röd, öppnade den annars väldigt tystlåtne Rob munnen, och sade: ”Kära vänner, jag kan fortfarande inte komma till ro i mig själv med alla mina funderingar. Allting här är i sanning så utomordentligt sällsamt att det alltid verkar som att man drömmer, och man kan göra vad man än vill, men man kan aldrig vänja sig vid allt som man har sett och hört så att man känner sig hemma i denna kunskap! Och denna ständigt växande känsla av främlingskap är fortfarande det mest naturliga som en tänkares tankar kan sysselsätta sig med. Allting är ingenting annat än mirakel på mirakel av de mest enorma slag!

[6] Du, min broder Matael, har här blivit kung över ett stort land, och vi dina konsuler! Den store, helige Mästaren behöver bara blicka ut över den vida jorden, så skakar den som ett barn inför riset! Därtill kommer den unge huvudmagikern från himlen och utför saker inför vilka vårt hår står upp som berg! Nu kommer tillika den här lilla flickan och berättar saker som hur lätt som helst kunde göra en galen! Säg mig huruvida det är möjligt att på något sätt förlika sig med dessa saker!

[7] Men var har Han varit så länge? Det måste vara mer än tre timmar sedan Han lämnade oss, och Han har fortfarande inte kommit tillbaka!”

[8] En annan av Mataels fyra kompanjoner, som heter Boz och inte heller var någon pratsam person, säger: ”Vad du känner, det känner jag också, och jag kan för allt i världen inte börja känna mig hemma här! Det tycks mig som att allt som händer, händer så oväntat som möjligt, och på sitt sätt alltid så excentriskt storartat att man inte kan föreställa sig något större. Varje handling, varje ord och varje berättelse slår allt som det mänskliga örat hittills har hört och ögat har skådat, rakt ner till det mest obetydliga damm, så att det inte finns kvar något annat av Moses och alla hans mirakler än damm.

[9] Det råder inte det minsta tvivel om att genom den synnerligen gode och store Mästaren, som är född i Nasaret och till sin kropp är son till snickaren där, verkar den gudomliga Andens hela fullhet. Men vilken dödlig kan känna sig hemma bredvid en sådan storhet? Om Han talar, så är det inte Han som talar, utan Guds eviga Ande i Honom, och om Han handlar, så skulle jag vilja veta av någon vis man hur Gud skall kunna överträffa vad som skulle vara möjligt för Honom! Han är helt och hållet Gud i ord och gärning, Hans vilja härskar över hela oändligheten med den största handlingskraft, och ändå går Han som en vanlig människa inför och bland oss och äter och dricker som vi gör!

[10] Var är alla visdomssatser från Salomo, som vid invigningen av templet sade: ’Herre, jag vet i sanning att himlen och jorden inte kan rymma Dig – där all skapelse har upphört, är Du fortfarande evigt och oändligt mäktig – men ändå har vi byggt ett hus åt Dig, åh Herre, ett hus, för att mötas med rena och ångerfyllda hjärtan, för att tacka Dig, åh Herre, för alla Dina välgärningar och i tider av motgångar framlägga vår nöd och vårt elände för Dig’ (1 Kung 8:12-).

[11] Även om det inte är ordagrant vad som står skrivet där, är det icke desto mindre i korta drag vad den vise tempelbyggaren sade i stora, visa ordalag vid invigningen av detsamma. Skulle han också ha talat på detta sätt, om han hade sett och talat med Honom och fått lära känna vår Mästare, född i Nasaret, som vi har?

[12] För Hans personlighet är templet fortfarande flera tusen gånger för stort, och vår Mästares allsmäktiga vilja är inte Mästaren, Gud själv, utan endast en obegriplig kraft hos en och samme Mästare som vi kan se, höra och tala med och ändå därigenom lära känna Honom personligen lika väl som vi känner oss själva.  Hur gör Han så att Hans vilja härskar över hela oändligheten och evigheten och Hans öga och Hans öga är helt närvarande för alla? Du förstår, detta är saker som ingen ande helt kan förstå, och följden blir att man inte kan känna sig hemma i detta!

[13] Ja, om den andligt store gudomlige Mästaren vore en Samson eller Goliat, skulle man känna sig mer hemmastadd, ty då kunde man säga: en så allsmäktig ande måste också ha en motsvarande kropp. Men vår Mästare kan snarare kallas liten än stor, vad Hans person beträffar, och ändå leker Hans Ande med oändligheten som en pojke med ett äpple! Detta är obegripligt, och alla vise män med sina läror om Guds väsen lider här det mest våldsamma skeppsbrott. Men även om vi har fått lära oss något annat här, så kan vi trots det inte genast känna oss hemmastadda!

[14] Kort sagt, jag drömmer i själva verket mycket mer än jag känner mig helt vaken och hemmastadd. Min själ ser nu mycket, ja, jag överblickar nu hela jordens form, min blick tränger rakt ner till de djupaste djupen. Jag ser månen som en väldigt ledsen, eländig och liten värld, bestämd för ännu mindre och mer ömkansvärda människor och andra typer av varelser. Jag ser Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus och därutöver ser jag andra liknande himlakroppar, stora som små. Saturnus ser märkligt underbar ut, den är mycket större än vår jord och flyter mitt i en enorm ring, över vilken, låt oss säga, sju månar som är större än vår, tumlar runt som bin runt sin bikupa. Jag ser också underbart härliga, vidsträckta fält i den stora solen, men med allt detta känner jag mig inte tillnärmelsevis lika främmande som i närheten av Skaparen av de oräkneliga världarna och dess mirakler!

[15] Kanhända ni andra känner er mer hemmastadda, eftersom ni kanske inte greppar denna sak så lugnt och djupt som jag och broder Rob. Men om man rätt börjar att betrakta saken helt lugnt och så djupt som möjligt, och jämför med allt som man någonsin har sett eller hört i världen eller läst i gamla böcker, så börjar man känna sig ännu konstigare till mods. Ja, till slut blir man så uppslukad av sin egen existens att den verkar vara ett väldigt påtagligt ingenting! Säg mig om jag har rätt eller inte!”

[16] Då säger Micha: ”Ni har bägge rätt, och jag känner samma sak, men jag känner mig likväl väldigt välsignad.”

[17] Rob och Boz säger: ”Ja, det är inte tu tal om annat! Det gör också oss väldigt saliga och mer än så, men det tar inte bort känslan att vara fullständigt främmande i denna fråga! Gud är och förblir Gud, och vi kan tänka och känna vad vi vill, men vi kommer aldrig att överbrygga klyftan!”

14. Micha om Herrens närvaro

[1] Micha säger: ”Det är inte heller nödvändigt! Låt oss vara glada att vi är vad vi är, och att vi kroppsligen äntligen, i den mest oändliga omfattning, har vad de äldste förgäves strävade efter men alltid förlorade i tomma intet!

[2] Betrakta Moses och alla profeterna, lägg till de vise männen i Egypten och Grekland, och lägg samman deras oerhörda, mystiska, andliga föreställningar om Guds väsen, så har du fortfarande inte ens ett sandkorn av vad vi på ett påtagligt sätt har här kroppsligen inför oss i överflöd!

[3] Moses, den störste profeten, ville se Gud på berget Sinai, men från det flammande molnet fick han ett svar med en dånande röst som fick jorden att skälva: ’Ingen kan se Gud och leva!’ Men nu ser vi samme Gud, talar med Honom, är lyckliga vittnen till Hans visdom och allmakt och lever väldigt gott och väldigt bekvämt! Om den gode Moses ibland kände sig något illa till mods på berget, särskilt när tusen gånger tusen av de allra mest våldsamma knallande blixtar samtidigt spelade ovanför hans huvud, är det högst förståeligt. Men när vi här talar om att det känns något kusligt i den så ytterst gode och högst trevlige Gudens närvaro, så förtjänar vi verkligen att gäckas med!

[4] Talade inte våra förfäder lyriskt om en helig fader i himlen, men kunde trots det inte skapa sig någon föreställning om Honom!? Vi har nu samme Helige Fader i all påtaglig sanning inför oss på denna jord, som nu är alla himlars himmel, och vi känner oss inte hemma!

[5] Det är visserligen sant att man måste känna sig väldigt ovan och annorlunda här jämfört med ett barn som är hemma med sina meningslösa leksaker, men för detta befinner vi oss nu också i en väldigt besynnerlig livsskola! När ett barn går till skolan för första gången, kommer han förvisso inte att känna sig lika hemma som hemma med sina leksaker i sina föräldrars hus. Men när han har gått till skolan i ett år, så kommer han också känna sig lika hemma där som med sina leksaker därhemma.

[6] Men hur Han, vår Gud, Mästare, Herre och Fader tränger igenom allt med Sin allsmäktiga vilja i hela oändligheten från den största till den minsta saken och är allra tydligast medveten om alla Sina oändliga och oräkneliga skapelser från de största till de minsta, det, broder, angår inte oss, och det finns inget annat för oss än att veta och förstå att saker och ting ligger till på det viset, och måste göra det, annars måste uppenbarligen allting ögonblickligen förlora sin reella existens.

[7] Vi måste bara ha tålamod! Idag vet vi såhär mycket, och i morgon kommer vi uppenbarligen att veta mer, och om ett år bör vi veta mycket mer än nu i början av vår andliga utveckling, i vilken vi likväl står mycket högre än Moses och alla de stora och berömda profeterna före oss, som med sina allra heligaste syner knappast kunde ha anat detta andligen, och sedan skrivit ner med högst mystiska ord och tecken vad vi nu kan vidröra med våra händer utan någon mysticism. Om vi bara betänker detta på ett levande sätt, så kommer vi genast att känna oss mycket mer hemma än Saul en gång gjorde bland profeterna!”

[8] De övriga säger: ”Ja, ja, du har helt rätt, och vi känner oss alla redan mycket mer hemmastadda! Vad en persons förståndiga ord kan åstadkomma!”

[9] Zar, som fram tills nu hade varit tyst, men annars alltid var full av gladlynthet i sitt sinne, säger: ”Det är skrattretande vilka dumma saker de klyftigaste männen ofta säger! Micha, den svagaste bland oss, har likväl fört fram den mest förståndiga åsikten! Hur kan man känna sig det minsta främmande och kuslig till mods här? Tvärtom! Vi är på precis rätt ställe! Vi är med Gud, vår evige Skapare och Fader. Vi började med Honom och har nu vänt tillbaka så långt som möjligt, vad talar vi då om att känna oss olustiga till mods för? Vi har ju precis kommit hem! Nej, vilka konstiga åsikter bröderna Rob och Boz har! Vad har du att säga om det, Matael?”

15. Matael fortsätter sin förklaring

[1] Matael säger: ”Du har rätt, men det har dessa bägge också. Saken är högst personlig! Du och Micha är själsligen från samma klara stjärna, dessa båda är barn av denna jord, men med samma rätt till Herrens kärlek och nåd som ni! Era själar var närmare det andliga än Rob och Baz själar redan från början, och det är därför inget att förundras över om de, när de befinner sig så här nära den allra renaste anden, känner sig mer främmande och kusligare till mods än vi, som ända från början stod närmare det andliga än de bägge. De kommer gradvis att börja känna sig mer hemmastadda och känner sig redan nu mycket mer som hemma, men en dag kan inte ge lika mycket som ett år kan. Efter ett år kommer de att känna och tala helt annorlunda än nu, när deras ande blir mer och mer ett med sina själar. – Förstår du en sådan visdom?”

[2] Zar säger: ”Åh, nu förstår jag det väldigt väl, ty min själ har blivit väldigt ljus genom de stora lidanden som vi har utstått, och allt är nu lätt att förstå. Det är bara det att jag inte riktigt optima forma (på lämpligt sätt) kan hantera flickan med sina resor runt fixstjärnorna, även om jag tror på barnet och på sätt och vis måste tro på henne. Men Hur är en annan sak!

[3] Nåväl, vi är nu på sätt och viss i centrat av den allra högsta gudomliga kraften, så varför skulle inte saker och ting hända i närheten av den allra högsta Guden som annars aldrig sker i hela oändligheten?!”

[4] Matael säger: ”Med ditt ständigt glada humör bringar du ofta saker i dagen, som säger mer än hela Salomos tempel fullt av den mest fullödiga visdom! Vår Micha höll också ett väldigt användbart tal tidigare, och vi kan vara tacksamma mot honom för det. Och så har du, broder Zar, också visat på möjligheten att denna flicka reste fysiskt till flera fixstjärnor på ett sätt att jag inte längre kan tvivla på att de var möjliga. Det är verkligen klassiskt sant, vi får bara tänka på var vi faktiskt är någonstans, så ligger möjligheten till allt tydligt inför våra ögon, öron, händer och fötter!

[5] Men anmärkningen som en av er fällde, att man mycket lättare kan föreställa sig den gudomliga andens oändliga makt i en fysisk gigant än i Herrens mycket mindre mänskliga form, är verkligen något för den blott sinnliga iakttagelsen, ty något enormt gör alltid ett mäktigare intryck på de mänskliga sinnena än något litet. Men för den rent andliga förståelsen är det icke desto mindre rent struntprat. Ty den gudomliga kraften behöver inte materia för att bli mer eller mindre verkningsfull beroende på omfattningen av den materiella kvantiteten, men materien själv är i grund och botten bara ett uttryck som vittnar om den gudomliga viljans andliga kraft, för vilken det är detsamma att skapa en hel värld eller ett sandkorn. Vad är en fysisk jätte bra på? Den gudomliga viljan behöver bara en evigt oföränderlig bas, från vilken den verkar i oändliga strålar överallt i världarnas och varelsernas oändliga rymd med samma kraft och styrka. Och för att hålla denna heliga, evigt oföränderliga allsmäktiga bas behövs sannerligen ingen jättelik kropp.

[6] Sant, egyptierna har ofta framställt nästan allt som på något sätt är förknippat med det gudomliga i skräckinjagande jättelika former, för att prata omkull de lägre klasserna som de ville hålla ovetande. De skulle frukta och förskräckas av det gudomliga och skälva i förkrosselse inför prästernas ord likt löv för stormen! Men har dessa jättelika gudsfigurer gjort människorna bättre? Åh nej, med tiden vande sig folket vid dessa förskräckliga figurer och brydde sig inte längre om Sfinxens huvud som sköt ut trettio manslängder över marker och förundrades mer över tålamodet hos någon gammal skulptör som mejslade ut ett huvud ur en granitklippa.

[7] Låt oss därför glädjas åt att Herren Själv nu har besökt oss i den fullaste och mest ohöljda sanning som en väldigt enkel person, som inte kännetecknas av något särskilt, och lär oss på det enklaste sätt i världen hur man förstår allting om vårt öde, oss själva och Honom i den fullaste sanning! Detta är allt vi behöver, och vi kan diskutera för evigt om allt annat.”      

[8] Zar säger: ”Jag tackar dig, broder, det var väldigt sant och gott! Vi har nu inbördes föresatt oss att bära god frukt i Herren och Mästarens namn, och det har blivit underbart ljust. Men som jag märker, alla utom oss har nu somnat innan soluppgången – och jag måste erkänna att jag inte känner det minsta spår av någon trötthet i mig, och ni måste alla också vara helt klarvakna!”

[9] Alla säger: ”Absolut! Vi har aldrig känt oss så styrkta tidigare!”

16. Änglarnas uppgift

[1] Här stiger Rafael fram och säger: ”Jag sover inte heller, och ändå sade du att nu sover alla förutom du!”

[2] Zar säger: ”Min vän, det faktum att du inte sover och att du aldrig kommer att sova kommer att stå klart för varje person som känner dig lika väl som vi gör! Du kunde därför lika gärna ha besparat dig själv en sådan kommentar. Se, käre ängel, det är helt tillräckligt att vi människor här ibland är något dumma, och vi behöver inte någon hjälp från din sida att bli ännu dummare än vad vi av naturen redan är. Men du kan i sanning undervisa oss på ett väldigt underbart sätt om mycket som en följd av din enorma och omätbara visdom, som är äldre än världen själv!”

[3] Rafael säger: ”Vem är då jag, att jag inte förmodas få någon sömn?”

[4] Zar säger: ”Men jag ber dig, min himmelske vän, tala inte till oss så och fråga oss inte så uppblåst! Du är en Guds ängel från himlen, här nödgad att vara utrustad med en lätt kropp från Herren! Du kan blixtsnabbt kasta av dig denna kropp och förstöra den!

[5] Du är ett helt annat väsen, vad kroppen beträffar, än vi fortfarande dödliga människor på denna jord. Du var aldrig född, bortsett från Herren Gud har du aldrig haft någon annan mor och far, ur vars kropp du härstammar som vi. Du känner bara till en omätbar salighet sedan otänkbart lång tid tillbaka. Du känner bara till smärta, lidande och sorg och bitter ånger till namnet, men inte från din egen personliga erfarenhet och därför kan du inte helt sanningsenligt tala till människor om jordiska mänskliga ting. Du kan bara tala till oss om andliga ting som vi högst tacksamt kommer att ta emot, ty du måste vara fullständigt hemmastadd i dem. Men du kan inte tala om fysiska ting eftersom du ännu aldrig har jämrat dig i en kropp!”

[6] Rafael säger: ”Se där, titta vad du kan! Även om jag aldrig har varit inuti en kropp, så vet jag icke desto mindre bättre vad en kropp är och vad varje fiber i den gör än du någonsin kunde lära dig på tusen år av flitigt arbete!

[7] Är det inte vi änglar som måste sörja för allting som rör en persons väsen från hans tillblivelse tills hans avfärd från denna jord!?

[8] Är det inte vi som renar era själar genom de lidanden och smärtor som orsakas i ert kött, och gör så att de kan ta emot Guds Ande, och vi känner inte till era olika lidanden och smärtor?! Vad tror du då i ditt sinne, om du kan förebrå mig på det sättet!?

[9] Tro mig att vi änglar också är kapabla till smärta och lidande! Och jag säger dig att vi ofta utstår mer smärta och lidande än ni, eftersom vi endast alltför ofta måste uppleva hur envisa människor trampar på alla våra stora ansträngningar med de smutsigaste fötter under spott och spe och alltid vänder oss ryggen.

[10] Min vän, om du hade lika stort tålamod med en person, som skulle få all makt om du alltid överhopade honom med de största välgärningar, men personen föraktade dig omåttligt för allt detta och inte ville höra eller veta någonting om dig, utan ständigt tänkte och strävade efter att bli kvitt dig som sin störste välgörare och vän, och möjligen till och med för att skada dig för all din omsorg och dina ansträngningar för att han skulle bli frälst, att förstöra ditt goda rykte och peka ut och göra dig till en lömsk förrädare!? Säg mig, om du vore en person som Cyrenius, vad skulle du göra med en sådan person! Skulle du ha tålamod att förfara med en sådan usling med allt tålamod och måttlighet och mildhet ända till slutet?”

[11] Zar säger, och rynkar på ögonbrynen åt dessa ord av ängeln: ”Nej, min vän! Jag skulle aldrig i livet ha ett sådant tålamod! Inte ens utan makt skulle jag ha något tålamod, för att inte nämna med makt!”

[12] Rafael säger: ”Du förstår, jag har så stor oansvarig makt och kraft att jag helt själv skulle kunna förstöra och helt förinta hela denna jord, månen, solen och alla stjärnorna som är synliga för ditt öga, som inte är något annat än enorma himlakroppar, med allt vad de bär, på det snabbaste ögonblick. Och ändå har jag av egen fri vilja alltid ett sådant tålamod med de oföränderliga människorna på denna jord!

[13] Men allt detta skulle inte vara någonting, och vara ett ont som är lätt att uthärda. Men betänk det högst uppsåtliga beteendet av Satanas och hennes änglar, som, som väldigt mäktiga andliga varelser, ständigt går runt med den ’lovvärda’ planen att inte bara förstöra oss, utan även Gud och ta ifrån Honom all Hans makt!

[14] En sådan sak kan aldrig ske, naturligtvis! Men nog om det, den outrotliga planen är där och de upphör inte med att försöka genomföra den, och de drabbas ständigt av den största smärta och ångest för det, som de förorsakar sig själva genom sin onda vilja. Men trots detta så står de orubbligt fast vid sin stora ondska.

[15] Se, vi förstår allt detta och har makten att inte bara tukta dem på det mest kännbara sätt, utan också att förinta dem fullständigt för evigt, och allt detta utan att ställas till svars inför Herren Gud!

[16] Och icke desto mindre behandlar vi dem som våra fallna bröder med allt tålamod och överseende och styr saker och ting så strikt att deras fria vilja aldrig begränsas av oss på något sätt, utan alltid är och förblir fri, bara att vi alltid förhindrar den långsiktiga effekten av sådana saker med den största varsamhet. Min vän, vad skulle du göra under sådana omständigheter?”

[17] Zar säger: ”Då skulle jag slåss som en björn och se om dessa andliga bestar inte skulle visa mig lydnad, särskilt om jag ägde din makt och styrka utan att behöva ställas till svars!”

[18] Rafael säger: ”Men förstår du inte nu att det inte är så lätt att vara en Guds ängel som du hade föreställt dig, och att även jag kan inse och förstå lite av det rent mänskliga, och därför kan tala med dig om det?”

[19] Zar säger: ”Åh ja, nu förstår jag det mycket väl. Men säg mig nu om du måste vara här, eller är det också din fria vilja?”

[20] Rafael säger: ”Åh ja, jag kunde lika gärna lämna er enligt min egen fria vilja, men jag vill stanna hos er, eftersom detta är välbehagligt för Herren. Men att behaga Herren är också min egen vilja, och inte ens Gud kan göra något åt det, ty däri består upprätthållandet av hela skapelsen, av vilken ni med alla oräkneliga stjärnor inte ens kan se den eonsta del, för att inte nämna den oändliga helheten och essensen av densamma! Men nu går solen snart upp och Herren kommer tillbaka, därför bör vi vara fullt uppmärksamma på varje tecken från Honom!”

17. Rafael säger att det är meningslöst att oroa sig

[1] Zar säger: ”Borde vi inte väcka upp dem som sover?”

[2] Rafael säger: ”De kommer att vakna först när Herren är med oss igen!”

[3] Jara hoppar hastigt upp och frågar med en liderligt kärleksfull intensitet: ”Var, var någonstans kommer Han ifrån, all kärleks kärlek!? Mina ögon ser fortfarande ingenting!”

[4] Rafael säger med ett leende: ”Det spelar ingen roll, om bara ditt hjärta ser Honom, så kommer snart dina ögon att komma ikapp! Han kommer att vara här innan solen är helt uppe!”

[5] Helena, som också hade hållit sig vaken, säger: ”Jara, kom så skyndar vi Honom till mötes! Åh, vilken salighet att få gå och möta Honom!”

[6] Jara säger: ”Ja, ja, min väninna, kom med du också! Åh, vilken glädje om vi får se Honom komma emot oss på avstånd!”

[7] Sedan hastar de bägge iväg i ilfart mot skogen i väster och försvinner snart in i densamma.

[8] Ouran, som också var vaken, tittade efter de bägge och sade, när de hade försvunnit in i skogen: ”Går de vilse till slut? Bergen reser sig ganska brant där borta söderut, som det verkar, och måste vara flera timmar bort!? De kommer att skynda på i hast och Mästaren kanske kommer från ett annat håll och då kommer de att söka Honom och i slutändan inte finna Honom!”

[9] Rafael säger: ”Oroa dig för något annat! Dessa bägge kommer att gå lika lite vilse som jag skulle eller kunde gå vilse. Där hjärtat en gång är i ett sådant allra starkaste ljus på grund av kärlek, är det hädanefter rent omöjligt att gå vilse i någonting! De kommer visserligen att komma djupt in i skogen, men de kommer att finna Mästaren!”

[10] Med detta lugnar Ouran ner sig, och riktar återigen blicken mot den fortfarande våldsamt brinnande och även väldigt starkt rykande staden och upptäcker med sina fjärrskådande, skarpa ögon ett antal grupper som ger sig iväg i alla riktningar. Han ser också hela följen som rör sig mot vårt berg och säger: ”Nåväl, väl bekomme var och en! Om alla dessa kommer till oss, var kommer vi att få tag på tillräckligt med bröd för så många människor? De kommer att äta den gamle Markus och hela hans hushåll ur både hus och hem!”

[11] Rafael säger: ”Oroa er för något annat här också! Hela jorden och alla varelser på den behöver förvisso väldigt mycket av allting i varje ögonblick, och likväl mättar Herren Själv hela jorden och alla varelser på den! Men vad är jorden jämfört med solen, som är mer än tio gånger hundra tusen gånger större än denna jord och ständigt behöver omätbart mycket näring för att bibehålla sitt mäktiga ljus och att sörja för de oräkneliga varelserna på dess vida ljusfält.

[12] Men tänk nu på den oändligt omätbara skapade rymden som är full av solar och jordar av ännu större storlek än denna jord och dess lysande sol! Alla förses ständigt högst rikligen av en och samme Herre med allt de behöver för sin existens. Ingenstans råder det någon brist, utan överallt det största överflöd! Men om det är så och för evigt omöjligtvis något annat sätt, hur kan du då oroa dig för varifrån vi skall få tillräckligt med bröd för så många, som nu är på väg hit från staden?”

[13] Ouran säger: ”Ja, ja, du har helt rätt! Jag är inte någon vis man, och jag glömmer ofta under korta stunder var jag befinner mig, men nu är allt i sin ordning igen!

[14] Hebram, som också har hållit sig vaken bland sina trettio följeslagare, kommer över och säger: ”Men det kommer att utlösa en stor förvirring idag då det är strikt sabbat! Om denna eld hade brutit ut på en arbetsdag, så kunde vi hjälpa dessa människor, som hade förlorat allt i branden och kommit till oss, med råd och gärningar. Men som det är, kommer det bli en svår uppgift idag även för den store Mästaren!”

[15] Rafael säger: ”Du också, oroa dig för något annat! Har du någonsin sett solen fira sabbat, eller månen, eller stjärnorna, eller vinden, regnet, eller växternas tillväxt och många andra saker? Men varför firar inte dessa skapelser sabbat? Därför att Herrens allra mest aktiva vilja aldrig firar sabbat, vars Herre Han är!

[16] Eller hur kan du föreställa dig en betungande lag som Gud har bestämt att människornas skulle helga bara så länge som det verkar tillrådligt för Honom?!

[17] Men om Gud försummar sabbaten och att fira den, vad försöker du då uppnå men din dåraktiga sabbat? Skulle du inte vilja tvista om sabbaten med mig också? Bör jag också välsigna sabbaten genom meningslös, ändamålslös och lönlös sysslolöshet? Åh, vänta, just idag på sabbaten kommer jag att skapa en storm som får din hörsel och syn att förvinna i månader!”

[18] Hebram säger: ”Åh, du min himmelske vän, du behöver inte bli så stött över min fråga! Tänk bara alltid på att vi är människor och även med den bästa vilja faller vi vid mycket speciella tillfällen fortfarande alltid tillbaka i gamla vanor, som en gris i sin pöl! Men du, åh mäktige Guds tjänare och ängel, beskydda oss alla framledes från detta, ty vi är alla synnerligen svaga och väldigt bräckliga människor!”

[19] Rafael säger: ”Gå bort till dina bröder och lugna dem, ty de svävar alla i samma dåraktiga ovisshet över sabbaten, som du kom hit med! Visa dem hur enormt dum deras oro är! De börjar nu gradvis att vakna.” – Hebram går och gör med stor framgång vad Rafael har befallt.

[20] När detta är i sin ordning, vaknar Ebal från Gennesaret upp och frågar genast Ouran om sin Jara, men den senare upplyser honom om vad som har hänt och hur Jara och Helena gick för att söka efter Herren i skogen.

[21] Ebal säger: ”Åh, åh, det borde de inte ha gjort! Skogen är förmodligen redan befolkad med alla slags gäster från Caesarea! Så lätt de kunde råka ut för något högst obehagligt!”

[22] Rafael säger: ”Oroa dig du för något annat du med! Bägge två kom fram till rätt plats för en bra stund sedan och kommer snart att vara här igen. Herren kommer när solen är helt uppe och bägge två kommer inte långt efter Honom!”

[23] Ouran säger: ”Hur långt är det tills solen helt har gått upp?”

[24] Rafael säger: ”Ungefär en knapp halvtimme!”

18. Präster och deras värdighet

[1] Med detta är alla nöjda, och det är lugnt igen vid foten av berget, som är åtskild av en liten bergsrygg från de högre bergen som sträcker sig längre söderut. Men nedanför vid sjön börjar det bli väldigt livligt, ty flera sällskap från staden har nått fram till Markus hem och klagar naturligtvis väldigt målande över sitt elände och väldigt oförtjänta missöde.

[2] I Markus kök är det väldigt livligt, och bägge sönerna förbereder flera utomhusugnar med Markus för att tillaga ett stort antal måltider för så många gäster.

[3] Vissa av dem som kom från Caesarea beger sig mot berget, eftersom de redan har sett människor på det från långt håll. Men när de ser romare drar de sig genast tillbaka igen. Ty de tror att de senare håller noga vakt för att ta hand om dessa som flyr och skicka tillbaka dem för att de skall hjälpa till att släcka den fortfarande brinnande staden, vilket skulle ha varit alldeles särskilt opassande för ärkejudarna på denna sabbatsdag. För i Caesarea bodde vissa ärkejudar som, utan att precis vara fariséer, tog Mose lagar på största allvar. Och detta var en nymånads-sabbat, som alltid tillämpades strängare än en vanlig! Därför var de, efter den föregående kvällens ödesdigra händelse, som ånyo uppsnyggade med aska på sina rakade huvudet och med sönderrivna kläder, mycket striktare än någon annan nymånads-sabbat. Det skulle därför ha varit högst ödesdigert för dessa sabbatister om de hade skickats tillbaka av romarna för att släcka bränderna, dessa som inte aktade på sabbaten. Därför stannade de inte kvar länge på sabbaten efter att de fått syn på romarna, även om dessa fortfarande sov, och återvände genast, som redan nämnts.

[4] Rafael log och sade till Matael: ”Såg du dem, de strikta sabbatisterna? De gav sig av på stubben när de fick syn på romarna! Men var glad, de kommer fortfarande att ge oss mycket att göra idag!”

[5] Matael säger: ”Min vän, med kärlek, visdom och tålamod kommer allt att fungera, särskilt med Herrens hjälp! Blinda till hjärtat, nakna till förståndet – de sitter fast i sin dumhet likt en rostig spik i en bjälke, de stackars människorna! Nåväl, kanske vi kan hela dem alla!”

[6] Rafael säger: ”Min vän, så länge som en person är dum, är saker och ting lättare. Men om högmod, härsk- och njutningslystnad förenas med dumhet i ett starkt band, då är någon förbättring svår och svårast av allt är det med det högtstående prästerskapet!

[7] Ta bara vilken mänsklig befattning du vill, till exempel en general eller någon annan högt uppsatt kejserlig tjänare! Så länge som han är i tjänst, kommer han att göra anspråk på den respekt och ära som förlänats honom, och den kommer att visas honom. Men med tiden kan han bli opassande för denna tjänst och då pensioneras han, och han är de facto ingenting längre och bryr sig inte längre om sin tidigare, krävande tjänst! Översteprästen har emellertid kvar sitt rykte till graven, och efter döden kommer de präster som överlever honom att låta uppföra ett tempellikt monument för att ära och upphöja sig själva och att ge honom en gudomlig vördnad! Prästerskapet vet därför hur de skall behålla ämbetets värdighet under långa tider och att beskydda det i alla tänkbara situationer.

[8] Om du bara går fram till en sådan inbiten präst, som du lätt kan se hur mycket han sitter fast i falskhet och lögner, så kommer du inte att uppnå någonting med honom! Han håller sin ställning högt över kejsarens, eftersom han tror sig vara en ställföreträdare för Gud på jorden. Han kommer därför inte byta bort sin befattning mot någon annan på jorden.

[9] Om du vill köpa hans ämbete för mycket guld och silver, så kommer han att säga till dig: ’Jag har tillräckligt med guld och silver, men min ställning är värd mer än alla skatter i världen. Ty jag är en Guds tjänsteman och inte någon världslig kungs tjänsteman, och mitt ämbete varar för evigt!’ Efter ett sådant genmäle är det inte längre du som håller i tyglarna och du måste dansa efter den inbitne översteprästens pipa! Därför tror jag inte att mycket kan göras här med dessa ärkejudar! För övrigt är din känsla helt värdig Gud. För Gud är förvisso allt möjligt, som ofta verkar omöjligt för oss änglar och er människor.”

[10] Matael säger: ”Jag tackar dig för dessa ord, men nu går solen upp och vi måste hålla oss redo i hjärtat för Herrens ankomst!”

[11] Rafael säger: ”Du har helt rätt, ty Herren är alla solars sanna sol! Om Han går upp i en persons hjärta, så är det dagarnas dag för den personen. Kan du redan se att Han kommer från skogen, eftersom du tittar dit så uppmärksamt?”

[12] Matael säger: ”Solen står redan över horisonten, men varken Herren eller de bägge som skyndade för att möta Honom står att finna. Det tycks mig, om man tar ditt uttalande helt enligt vad du säger, att du den här gången räknade fel litegrann i din himmelska profetia! Soluppgången och Herrens återkomst sammanfaller inte alls! Se, solen står redan högt över horisonten och det finns fortfarande inget spår av Herren! Säg mig nu hur jag bör tolka din profetia till oss!”

[13] Rafael säger: ”Men du måste också rikta dina ögon dit bort varifrån Han kommer, och inte dit från varifrån Han inte kommer! Se dig omkring, så kommer du genast att övertyga dig om att jag inte har profeterat fel!”

19. Att söka Herren

[1] Matael, Ouran, Ebal och Mataels fyra kompanjoner ser sig alla snabbt omkring och ser Mig komma upp till kullen med den gamle Markus och skyndar sig mot Mig.

[2] När de kommer fram till Mig, hälsar de Mig allra kärvänligast för att ha kommit tillbaka, men eftersom de inte ser Jara och Helena med Mig så blir de rädda, och Ebal, som är ytterst orolig för sin dotter, frågar Mig något nervöst om inte de bägge flickorna hade kommit till Mig i skogen, eftersom de hade skyndat mot Mig efter Rafaels ord på morgonen. Och eftersom de nu inte var med Mig, måste de fortfarande leta efter Mig i skogen. Jag borde därför skicka Rafael efter dem så att han skulle föra dem tillbaka oskadda till sällskapet!”

[3] Jag säger: ”Varför oroar du dig för dessa som söker efter Mig? Tror du att Jag bara kan beskydda någon från fara om Jag är fysiskt nära dem? När du, Ouran, var i stor fara, vem sade då åt Mig att Jag borde leta efter dig och rädda dig? Vet Jag inte var de bägge är och var någonstans de letar efter Mig? Släpp det nu, de kommer tillbaka!

[4] Båda två har funnit Mig i sina hjärtan, vilket är lätt för alla att göra. Men den som går för att söka efter mig fysiskt, även om han vet att Jag bara kan finnas inombords, måste lära sig denna läxa, till exempel att om de går för att söka och möta Mig blott till det yttre, så möjliggör inte det att komma närmare Mig, utan istället att förlora Mig mer och mer! Ni kan ta till er detta denna sabbats-morgon! I vilket fall kom de bägge Mig på spåren och kommer snart att vara här.”

[5] Ebal säger: ”Nåväl, om det bara var det, är allt som det ska igen! De skulle annars helt säkert ha stannat hos oss om inte Rafael hade fått dem att bestämma sig så snabbt genom det han sade! Den gode pojken ser allt på nära håll, även om det fortfarande är långt borta, och man kan lätt låta sig luras av honom! Han kommer aldrig lätteligen att avråda någon från något, även om det i slutändan vore något dåligt, ty på det sättet vill han föra någon på den rätta vägen genom bitter erfarenhet. Och så avrådde han inte dessa bägge tidigare från att gå och möta Dig, utan sporrade på dem. Och därför sitter de nu trötta någonstans och vet inte hur de hamnade där! Nåväl, min Jara förtjänar det, eftersom hon känner till hur Rafael brukar bete sig och vet vad hon måste göra! Hon lät sig luras av honom en gång, och det var nyttigt för henne. Men han kan glädja sig när hon kommer tillbaka, då kommer han att få en väl vald skrapa och kommer igen att förundras över Jaras vältalighet!”

[6] Precis nu kommer Rafael förbi, som under tiden hade väckt dem som sov, och Ebal sade till honom: ”Du är igen orsaken till Jaras något olyckliga tilltag, och med henne också Helenas! Jag måste uppriktigt erkänna för dig att de sätt och medel med vilka du handskas med de människor som har anförtrotts dig och hur du leder dem inte tilltalar mig det minsta! Om en av dina lärjungar vill göra något som inte är helt i sin ordning, så måste du distrahera honom från det genom ord och handling, men inte genom att på sätt och vis råda honom till det, låta honom begå synden och slutligen bara få honom att avhålla sig från sin synd genom de onda konsekvenserna av att ha upplevt det personligen! Det kan mycket väl vara bra och ändamålsenligt för andar av din typ, men för människor lämpar sig aldrig en sådan sak, såvitt jag kan förstå!”

[7] Rafael säger: ”Du är en alltigenom ärlig och rättskaffens jude, men vad Herrens hemliga väg beträffar är du lika dum som en fisk! Tror du verkligen att vad jag gör, gör jag av mig själv?! Jag är ett Herrens finger och gör vad Herrens Ande trugar mig att göra! Om du hade större insikt, skulle du se det väldigt klart, men jag vet hur långt din insikt sträcker sig i sådana saker, och därför ignorerar jag denna din svaghet. Du kan se att de bägge inte har gått vilse det minsta i det att de nu kommer mot oss helt friska och oskadda över berget från Markus hydda, åtföljda av en av Markus döttrar, som ger oss nyheten att frukosten är klar!”

[8] Ebal säger: ”Ja, men hur kom de bägge dit ner utan att vi såg dem!?”

[9] Rafael säger: ”Sade inte Herren tidigare att de hade kommit Honom på spåren?”

[10] Ebal säger: ”Nåväl, nåväl, jag är tyst igen. Eftersom de är här igen så är allt bra igen, åtminstone för min del!”

20. Skälet till Caesarea Filippis förstörelse

[1] Efter detta samtal meddelar Markus att frukosten är klar och alla borden är redan uppdukade med mat och dryck. Sedan går vi nerför berget och mot borden, och allt är i samma ordning som det brukar vara på morgonen, och ingen saknas.   

[2] Här säger Ouran till Helena: ”När du var där nere, såg du huruvida våra tält fortfarande var uppe och i ordning? Och har våra tjänare fått tillräckligt att äta och dricka, – och är alla våra lastdjur väl omhändertagna?

[3] Matael säger till Ouran: ”Min vän och svärfar, i Herrens närvaro är det meningslöst att oroa sig för någonting! Tänk nu inte på något annat än Herren, ty Han tänker åt oss och åt hela oändligheten!”

[4] När vi gick ner från berget mot borden efter att Matael hade sagt detta till Ouran, frågade Cyrenius Mig på vägen: ”Herre, borde jag beordra att en division av mina soldater släcker bränderna i staden? För om jag inte skaffar någon hjälp till staden, så kommer den att vara en glödande grushög framemot kvällen!”

[5] Jag säger: ”Käre vän, om Jag ville det, skulle jag ha skickat dit Min Rafael för länge sedan, och då skulle elden i staden ha släckts på ett ögonblick. Men Jag ville att denna stad, som är dålig för både Gud och kejsaren, skulle ödmjukas, och därför tillåter Jag att allt förstörs förutom de fattigas och nyktras hus. Allt annat kommer att förvandlas till aska! Hädanefter kommer bättre människor att slå sig ner här och vår gamle Markus ättlingar skall med kejsarens tillstånd leda denna stad och detta område med en rättvis spira. Och den kommer att förbli deras arvedel från barn till barn och från barnbarn till barnbarn, men om de glömmer bort Gud, kommer samma sak hända dem som har hänt denna stads invånare.

[6] Om denna horstad hade råkat ut för denna eld på en arbetsdag, skulle den ha släckts för länge sedan. Men på sabbaten, och särskilt på en nymånads-sabbat, rör inte en ärkejude ens spetsen på sitt lillfinger av rädsla för att bli nersmutsad inför Gud.

[7] Ärkejudarnas samvete är väldigt känsligt i detta avseende, men att negligera goda gärningar stör inte deras samvete det minsta, och inte heller fysiskt och andligt äktenskapsbrott och alla slags bedrägerier.  

[8] De anser till och med att en synd mot Guds bud på en arbetsdag knappt är någon synd, och man kan rena sig igen till kvällen. Men på sabbaten måste man förbli oren ända till kvällen, då nattens furste börjar härska. Och då skulle det lätt vara möjligt att ett Satans sändebud kunde komma och möta någon oren och på detta sätt ta hans orena själ i besittning!

[9] Synd skadar bara människor på natten, och då bara fram till midnatt, eftersom Satan vid denna tid tillåts gå på jakt. På dagen har han ingen makt, och man kan då synda så mycket man vill och det spelar ingen roll. Man bör bara tänka på att man bör rena sig innan solen går ner enligt den metod som föreskrevs av Moses, och då har man inget att frukta på natten av de synder som begåtts under dagen.

[10] Dessa blinda människor gör ingenting för Guds skull, även om de har begått väldigt många synder mot Hans bud under dagen! Det enda som spelar någon roll är att de inte faller offer för Satan, och eftersom en sådan sak lätt kan inträffa på en sabbat, när de inte får döda en get, ett lamm eller en kalv, ja, och inte ens får tvätta sig sju gånger, så ser de noga till att hålla sig rena under sabbaten, så att djävulen inte kan ta kontroll över dem när väl solen har gått ner!

[11] Du har nu anledningen till varför dessa personer som är lömska i allting föredrar att låta sina hus bli till aska på en sabbat framför att hjälpa till att släcka elden. Därför kommer en romersk general, som inte kommer att vara dåligt insatt i detta folks simpla och orubbliga dumhet, en dag ha ett enkelt jobb med att slå ner detta släkte med ett slag om det blir upproriskt, särskilt på en vintersabbat, och att förvandla deras stora stad till en grushög.

[12] Men låt oss nu äta frukost, annars kommer vi få ett antal inte särskilt muntra besökare om halsen, vilka vi kommer att få svårt att bli av med på ett bra sätt!”

[13] Därefter gick alla till borden, och den utsökta frukosten intogs denna gång med stor aptit, och det fanns ingen som inte berömde den gamle Markus till fullo. Även Ouran och Helena påpekade att de aldrig tidigare hade ätit sådan väl tillagad fisk och sådant gott bröd. Markus riktade emellertid allt beröm till Mig och sade: ”Detta är saltet och de bästa kryddorna till all mat, all dryck och allting; bär fram ert befogade beröm till Honom allena!”

[14] Men det fanns inte någon bland gästerna som inte hade förstått vad Markus hade sagt, och alla prisade Mig tyst i sina hjärtan. Men Matael sade ljudligt: ”Ja, ja, gamle Markus, där Herren över allt liv är köksmästare kan man leva ojämförligt gott, ty då måste anden, själen och kroppen få den bästa mat! Ni har gjort väldigt väl i det att ni riktade ert beröm för vad ni hade fått tillbaka till Herren, men just därför kommer ert namn inte att dö i hjärtat på de människor som har lärt känna er som vänner till Herren!”

[15] Markus tackar Mig därför för att Jag hade visat hans hushåll en sådan översvallande stor ära. Sedan tackar han också Matael för dessa fina ord och förklarar sig själv vara helt ovärdig allting.

21. Samtal med de ortodoxa fariséerna

[1] Efter frukosten frågar Cyrenius och Julius Mig vad som skall göras nu.

[2] Jag säger (till Cyrenius): ”Vänta här lite så kommer det snart att finnas något att göra! Se på stranden! Där smyger flera ärkefariséer runt med sina ärkelärjungar likt lata skuggor. De vet redan att du uppehåller dig här av skäl som de inte känner till. De förmodar att du inspekterar platserna runt Galiléiska sjön, men likväl har slagit upp ett slags läger här. Ourans ståtliga tält bekräftar dem i deras dunkla åsikter. De är nu uppmärksamma på huruvida du kommer att komma över sjön i ett skepp eller kanske ut ur ett tält. Då vill de be dig om kompensation, eftersom de tror att hedningarna har satt eld på deras hem.

[3] Men de kommer snart och lätt att märka att du redan är här, och då kommer vi att få dem om halsen. Då kan du föreställa dig vilket jobb vi kommer att få med dem! Jag säger det öppet till er alla så att Jag inte avslöjas innan tiden är inne! De måste först bli ordentligt uppskrämda, först då kommer den värsta skräcken genom att Jag uppenbarar Mig för dem. Men du kommer snart att märka vad som behöver göras och avhandlas med denna trolösa typ!

[4] Matael och Rafael kommer att vara till stor nytta för oss, men vi kommer knappast att bli av med dem förrän mitt på dagen. Låt oss därför vara tysta en liten stund nu, och samla dig, ty nu vet du vad du kommer att råka ut för!

[5] Därefter blir allt stilla, bara soldaterna och tjänarna tumlar något högljutt om på berget.

[6] Efter en stund frågar Matael Mig om han får tala till ärkeskurkarna helt förbehållslöst.

[7] Jag säger: ”Javisst, men då måste du framför allt ta dig samman! Tänk på att det inte kommer att bli lätt att handskas med dessa beväpnade nattliga hjältar, ty dessa är beväpnade till tänderna för varje händelse!” Sålunda började också Matael att samla sig.

[8] Mina lärjungar frågade Mig emellertid också hur de skulle bete sig i denna situation.

[9] Jag säger: ”Ni skall varken tala eller göra någonting. Betrakta hela saken som tysta vittnen, och om någon av fariséerna frågar er något, så hänvisa honom till Cyrenius och erkänn att detta inte angår er, så kommer de att lämna er i fred. Jag Själv kommer att göra detsamma till en början.” Med detta besked nöjde sig också lärjungarna, och vi väntade i stillhet på de irriterande nykomlingarna.

[10] Efter en knapp halvtimme fick de som väntade på Cyrenius vid stranden nyheterna från en jude från staden som kände Cyrenius och som hade gått förbi oss, att Cyrenius var i den gamle soldatens trädgård. Vid dessa nyheter vände alla ärkefariséerna och de andra ärkejudarna om och begav sig väldigt snabbt bort till oss.

[11] När Matael såg dem komma mot honom, sade han: ”Nåväl, min upphöjde vän Cyrenius, samla ihop dig. Nu börjar stormen! Jag är väldigt nyfiken på att få reda på vad dessa karlar kommer att bringa i dagen!”

[12] Cyrenius säger: ”Jag är inte mindre nyfiken, även om jag öppet erkänner att jag inte har den minsta lust att handskas med dessa människor. Ty om du ens visar dem halva lillfingret, så vill de genast ha hela handen, och det är inte möjligt, naturligtvis, eftersom det finns andra människor som verkligen är fattiga och därför har ett stort behov av att andra människor tar hand om dem.

[13] Vid detta hade den hjälpsökande redan anlänt, naturligtvis anförd av synagogans ledare. Han kände genast igen överståthållaren och talade till honom på följande sätt: ”Högt uppsatte, upplyste och befullmäktigade överståthållare över Coelsyria, ja, över allt judiskt land, av övriga delar av Anatolien och Centralasien och delar av Afrika! Det kommer inte att komma som någon nyhet för dig vilket oerhört missöde som vi, invånarna i staden Caesarea Filippi, alltid hängivna Gud och kejsaren, råkade ut för i natt! Om vi endast hade den minsta skuld därtill, så kunde vi nu förbanna vår vårdslöshet och djupt begråta och tålmodigt fördra vad Gud den Allsmäktige har låtit komma över oss. Men vi har inte den minsta orsak till detta missöde, såvitt vi vet, utan istället har ondskan hos vissa okynniga hedningar gjort det mot oss! Därför är vi i själva verket här för att be dig om en motsvarande ersättning!

[14] Du kommer säkerligen snart låta en sådan sak komma oss till del genom skatter och avgifter, eftersom vi för det första till fullo är Roms undersåtar likt de okynniga hedningarna. Men för det andra kan vi som präster och tjänare åt den ende sanne Guden, göra folket mer kejserligt inställda i vår tillgivenhet mot Rom än många tusen svärd och lansar. Men om vi plötsligt skulle vara mot Rom, så skulle våra tungor uppnå mer på några timmar än hundra tusen soldater på ett år. Här tvättar ena handen den andra!

[15] Gå med på våra krav, ta bort vår tillfälliga tiggarstav och låt bygga upp våra förstörda byggnader, våra skolor och bönehus, på statens bekostnad, så kommer du inte att hitta några otacksamma anhängare i oss i kejsarens namn. Ja, om det inte finns något annat sätt, så förpliktigar vi oss att betala tillbaka ett sådant förskott till staten om tjugo år med ränta. Betrakta vår vädjan och bevilja oss den, upphöjde överståthållare! Det kommer varken att vara till nackdel för dig eller för kejsaren, ty vi vet vilka och vad vi är, och vad vi kan göra! Om vi är kejsarens vänner, så kommer han lätt att styra sitt stora imperium. Men om vi i våra slutna sinnen är kejsarens fiender, så kommer snart kronan och spiran att bli en ytterst tung börda för honom! Tag därför vår nöd i beaktande, och tänk över vår vädjan som en klok man och handla efter ditt gottfinnande!”

[16] Cyrenius säger, och döljer knappt sin inre bitande upprördhet: ”Innan jag säger ja eller nej, så kommer jag att låta undersöka allt i detalj, hur och av vilken anledning dessa hus sattes i brand. Huruvida ni riktigt är så oskyldiga, kan jag knappast veta. Ty jag har just denna natt hört från någon hur ni som en följd av gårdagens fullständiga solförmörkelse och senare mer på grund av att kvällssolen plötsligt försvann, började att fara ut mot folket, på grund av den nära förestående dom från Gud som nu skulle hända och som har förutsagts av en av era profeter. Vad er angår, så underlät inte grekernas präster att utnyttja det besynnerliga naturfenomenet till sin egen fördel. Bägge av era prästerliga grupper har missbrukat det kända naturfenomenet för att tvinga av folket de mest oerhörda offer för att skaffa beskydd genom verksamma böner som når fram till er Guds vilja. Folket som har förblindats och efter er bästa förmåga har gjorts döva av er sedan barndomen, gjorde allt vad det förmådde för att fly bort från den slutgiltiga dom som hade förkunnats av er.

[17] Lyckligtvis fanns det en förnuftig och erfaren man där som kallade till sig vissa av de bättre människorna av folket som han kände, och förklarade sedan helt lugnt och behärskat det framträdande som hade ägt rum på ett helt logiskt sätt och som något som han ofta hade sett. Men han var också klok nog att som stöd för sin förklaring göra dem uppmärksamma på att prästerna, om det fanns någon sanning i deras uttalanden, förvisso skulle avstå från att pressa ut folket på de enorma offer under de få sista ögonblick som återstod av denna värld som är full av lögner och bedrägeri! De omättligt giriga och hjärtlösa prästerna visste lika väl som honom att det inte fanns något annat i hela den här historien, än en högst naturlig väderförändring dagen därpå. De kände till folkets vidskeplighet och syndade vid detta tillfälle på det mest skandalösa sätt!

[18] Ni förstår, detta berättades för mig igår natt av ett högst trofast vittne! Nåväl, vad blev följden av denna visa och väldigt lägliga undervisning? De med några få ord välunderrättade människorna skyndade efter detta till det desperata folket och skrek för fulla halsar: ”Tröst, tröst, tröst efter tröst! För ert eget bästa, lyssna lugnt på oss!” Sedan undervisade de folket på ett lättbegripligt sätt. Folket, som förstod detta, greps av vrede och ursinne mot er och förberedde lite av Daniels domedag åt er. Eftersom jag av detta trogna kungörande nu endast alltför klart förstår att det inte var hedningarnas okynne, utan endast ni själva som bar skulden till att denna annars väldigt vackra och betydande stad kommer att bli till aska, varför folket rätteligen kommer att vara argt över ert bedrägliga sinne, så kommer ni förhoppningsvis att förstå väldigt väl att jag inte kan lyssna på er fräcka vädjan, utan att jag som vice-regent här för min kejsares och folkets bästa tvärtom kommer att hålla er strikt ansvariga och fullt återbetalningsskyldiga för att ersätta folket dess skador, vilket jag grundligast kommer att låta samla in och avkunna dom över, – förutsatt att allt hände såsom jag hörde det i natt av ett trovärdigt vittne! Vad har ni att anföra mot detta? Tala om ni har något att invända mot detta!”

[19] Redan under Cyrenius tal så bytte de svarta supplikanterna färg likt kameleonter, och man märkte lätt deras inre vrede som glödde i deras äkta vargögon. Och när de nu skulle rättfärdiga sig, kunde de knappt yttra ett enda ord av ren ilska.

[20] Cyrenius väntade en stund, och när ingen annan ville tala så gjorde supplikanterna honom så upprörd att han grimaserade av ilska, och sade med ett dystert allvar, enligt seden att som romare visa den största hänsynslöshet: ”Tala snart, annars kommer jag tvingas tolka er ursinniga tystnad som att ni erkänner det ni är anklagade för, och dessutom omedelbart förkunna er välförtjänta dom utan vidare betänkande och överlämna er åt verkställighet av domen! Tala, ty ni vet att vi romare aldrig skämtar!”

[21] Slutligen säger ledaren: ”Herre, förtalet är för stort! Då kan man inte samla sig så snabbt och bemöta det, utan istället måste man återvinna fattningen och djupt begrunda hur det är möjligt med ett sådant förtal, och tänka ut det mest kraftfulla sättet på vilket man kan slå det i spillror. Vem kan bevisa att vi tvingade folket att offra?! Vi predikade vad vi själva kände och fruktade! Vem kan bevisa för oss att vi handlade annorlunda mot hur vi var tvungna att handla enligt profetian?! Fanns inte tecknen där? Eller visar oss inte historien en mängd exempel där Guds tålamod upphörde och det plötsligt kom en fruktansvärd dom över folket?! Men vi har också ordentligt många exempel på där Gud trots en bestämd och ofrånkomlig förkunnad dom åter lät Sin stora nåd och barmhärtighet komma till de förbättrade människorna, om folket återvände till sann botgöring och ånger

[22] Men om den vise man som undervisade de få mot oss var så ärlig, varför kom han då inte till oss och visade vad han visade dessa få olyckliga människor som alltid är emot oss? Bara en person som inte känner till vår upphöjda religion och inte har någon aning om Guds Ord genom en profets mun och om dess verkan i tider av tecken från himlen, kan uppträda så skamligt ont förtalande mot oss! Och en romersk överståthållare tror på en sådan person snarare än oss!? Man kommer att säga till oss: ”Om en sådan vis man hade kommit till er och undervisat er som han undervisade dessa desperata människor, så skulle ni inte ha lyssnat på honom och skulle ha dömt eller stenat honom!” Men vem kan hävda något sådant om oss innan han har prövat oss!? Vi dömer och fördömer vanligtvis först efter gärningen, men innan gärningen, efter hur det verkar och efter något ont antagande? Aldrig! Vår religion talar för vårt beteende, men vem kan stiga fram och bevisa för oss att vi tror och handlar annorledes? Illvilligt förtal eller ont antagande bevisar ingenting för oss, och ditt vittne kan mycket väl ha berättat vad han ville för dig, men vi förklarar hans anklagelse som ogiltig tills han kan bevisa för oss att vi verkligen handlade annorlunda än vi själva trodde och att vi skulle ha avfärdat denne vise utan att ha lyssnat på honom, denne som uppeggade folket mot oss med sin visdom, om han hade kommit till oss!

[23] Vi delade livligt folkets rädsla, och om folket förde fram mängder av offer till oss för att gottgöra sina synder i tron att de skulle blidka Gud på detta sätt, borde vi då inte ha accepterat offren?! Var står det motsatta skrivet?!

[24] Ädle överståthållare, betänk att du här har att göra med Guds sanna ärketjänare och inte med en ny slags tempeltjänare som olyckligtvis bara alltför väl förstår hur man vänder kappan efter vinden! Vi känner väl till det, och templet är därför inte välvilligt inställt till oss. Men olyckligtvis håller några av oss fast vid den gamla tron, likt nattfjärilar som viskar falskheter i ditt öra, och kommer inte att släppa taget om den! Vi har idag förvisso en underbar Herrens dag, och det finns ingenstans något spår av en gudomlig dom förutom att vår stad har fallit offer för lågorna, – men inte genom Guds dom, utan genom den mörka ondskan hos vissa hedningar som alltid är fientligt inställda mot oss. Skulle det ha varit omöjligt för Gud att handla mot detta område som Han gjorde mot Sodom och Gomorra? Vem kan stiga fram hit och säga att det efter de tidigare tecknen inte också kunde ha hänt här?! Vi vill inte säga att Gud har beskyddat detta område från Sin hotande dom på grund av våra många böner och suckar. Gud kan ha gjort det på grund av någon from person som är helt okänd för oss, ty både våra böner och den frommes böner har nått foten på Hans tron. Men vem kan motbevisa vår religion och våra övertygelser att det inte är så, utan helt annorlunda?! Jag har nu talat i mitt folks namn och du, upphöjde herre, fäll nu en rättvis dom inför Gud och hela folket!”

22. Markus anklagar den högste farisén

[1] Naturligtvis var inte Cyrenius förberedd på detta genmäle och visste inte vilken typ av invändning han borde göra mot ledaren. Därför kallade han på Matael och sade tyst till honom: ”Säg något nu, för jag har nått slutet på min visdom! Ty dessa människor är smorda med fler salvor än jag först föreställde mig!”

[2] Matael säger: ”Upphöjde vän! Det kommer sannerligen att bli svårare för oss, ty att bevisa för dem vad de skulle ha gjort om omständigheterna hade råkat bli så, är en svår sak. Och om de i hemlighet hade de ondaste avsikter, vilket jag inte vill bestrida, så är det till och med lönlöst att försöka att åstadkomma det. Var är då den enda helt straffbara handlingen av den onda avsikt som de möjligen har, men inte heller behöver ha haft? Men vilken sorts tankar kan uppstå i en persons sinne om han ansätts från alla sidor?!

[3] Om det stormar i hjärtat, så kan ingen människa lätt uthärda en rening av sina snabbt föränderliga tankar som springer in och ut ur varandra som tunga stormmoln. Och om stormen i hjärtat med tiden lägger sig, så kommer den nu helt lugna människan sällan ihåg allt som hände i sina passioners storm. Det kan ha varit mycket som var fördömligt i det, men vilken gud, vågar jag säga, kommer vilja träda fram som en domare?! Om de verkligen är ärke-troende människor och har delat folkets rädsla av en och samma anledning, vilket vi måste acceptera så länge vi inte kan bevisa motsatsen som en gud, så måste deras vädjan beviljas dem, givet att kejsaren anbefaller att en vädjan beviljas i så mycket speciella fall, som detta är. Vi här kan bara fälla en dom över det som ligger öppet inför oss, så länge som vi inte kan konfrontera dem med något hållbart. Våra tankar kan emellertid aldrig tjäna som bevis, och även om vi frågar ut hela staden så kommer vi inte veta mer än vi gör nu.”

[4] Matael hade bara viskat dessa ord till Cyrenius med låg röst, och Cyrenius, som kliade sig bakom öronen, sade till Mig: ”Och vad har Du att säga om detta?”

[5] Jag säger: ”Min tid har inte kommit här ännu, så överlägg nu sinsemellan er två och med dem, men ta med er den gamle Markus som tillsammans med sina bägge söner känner dem bättre än ni! Ebal från Gennesaret känner dem också, och Julius känner dem mer eller mindre. Låt kalla hit dem, så kommer det snart att låta på ett annat sätt!”

[6] Cyrenius skickar genast efter Julius, som under tiden hade gått upp till berget för att se till soldaterna, för att beskåda den fortfarande väldigt kraftiga branden. Bägge två kom snabbt, och det gjorde den gamle Markus också. När alla de ditkallade var närvarande, läste Cyrenius upp ärkefariséernas och ledaren för fariséernas formella begäran, såväl som vad deras ledare hade fört fram som obestridliga bevis.

[7] När Markus hörde detta, förundrades han över ledarens enorma fräckhet, och sade till honom: ”Du höge farisé som nu vill framstå som så ytterst ärlig och from! Du har nu fastnat i mitt stora nät som kallad och önskad av mig, tvärtemot vad jag sedan länge har förväntat mig! Tänk bara på hur mycket du ansträngde dig för runt tre år sedan för att föra mig till din tro! Du befriade mig till och med från att omskäras, vilket är lite besvärligt och smärtsamt för en gammal människa. Om jag och hela mitt hushåll lät oss skrivas över till din tro så skulle det vara helt tillräckligt! Du lovade mig till och med en mängd handelsfördelar när jag invände att jag har ett samvete och inte tycker om att byta ut mina fäders religion mot en annars vars grundsatser jag känner till alldeles för lite, och där jag inte vet vilka nya förpliktelser som skulle kunna uppkomma för mig. Jag berättade då helt öppet för dig att jag inte var helt emot att byta min något otympliga religion mot en bättre, bara att jag först måste vara helt initierad i den nya religionens hela innersta väsen för att anamma den.

[8] Du sade emellertid att det inte var nödvändigt i din religion, ty varje religion var i vilket fall inget annat än en filosofi för barn och måste bevaras för barnens skull. När väl mannen har fått sitt utvecklade intellekt, så behöver han inte längre barn-filosofin och är bara kvar i den för barnens skull. Själv skulle han kallas en idiot om han på allvar såg något i den! Men en man som jag kunde också bedöma huruvida det inte vore klokare att bekänna sig till en religion som sätter upp minst hinder i mina göranden och låtanden.

[9] Jag instämde i detta och överlät mig själv och hela mitt hushåll till din religion. Men strax efteråt öppnades mina ögon vidöppet när jag snart dömdes till alla slags irriterande skatter och då insåg jag mer och mer vilket föraktligt byte jag hade gjort genom att acceptera din religion.

[10] Jag var tvungen att ge er tionde av allt och förstlingen av all frukt. Väldigt ofta klagade jag hos de romerska myndigheterna, men till ingen nytta, ty jag fick alltid höra: ”Volenti non fit iniuria! (Det finns ingen orättvisa för den som har samtyckt.) Varför lät du som en gammal förståndig romare bli fångad? Omvänd dig nu från din obetänksamma dumhet!”

[11] Men när jag kom till dig och berättade för dig om mitt elände, så lyssnade du inte på mig och sade alltid i det största högmod: ”Sålunda står det skrivet!”, och jag ge mig av med oförrättat ärende med en ledsen och frustrerad min och sinne.

[12] Om jag ville lära mig om skriften mer i detalj, fick jag höra: ’Vi är skriften och Guds levande ord! Därför behöver ingen fråga om något längre, utan istället bör alla göra vad vi lär ut och kräver! Ingen behöver något mera!’

[13] Du förstår, ditt gamla onda judiska orakel från Caesarea Filippi, det är dina ord och ditt beteende! Och nu vill du plötsligt rentvå ditt rykte?! Jag svär på allt som jag håller heligt att du inte kommer att röra dig ur fläcken innan du åtminstone gottgör mig för all skada som du mycket orättvist har tillfogad mig! Den värdige överståthållaren kan för min skull låta sätta fast korset på din rygg, och då kommer ingen orätt att göras dig! Förstår du, ditt gamla, usla orakel?!”

[14] Cyrenius säger: ”Ah, det är så saker och ting ligger till?! Såja, nu har vi något! ­– Nåväl, du vise ledare för de mörka förtryckarna av folket, vad har du att säga om detta?”

[15] Ledaren säger: ”Känner du till allt om Moses och alla profeterna som var helt upplysta av Gud?”

[16] Cyrenius säger: ”Jag känner ganska väl till Moses, men profeterna känner jag bara till namnet.”

[17] Ledaren säger: ”Nåväl, gå då först och lär dig alla mina bittra förpliktelser utantill och straffa mig om du kan bevisa att jag inte följde dem alla! Om du vill läsa – så har vi skriften med oss som den enda vara som vi kan bära med oss idag på denna Herrens höga dag, om det är någon fara att den kunde förstöras!”

23. Samtal tillsammans

[1] Matael säger i hemlighet till Cyrenius: ”Detta är igen en nöt, som våra tänder är för svaga för att knäcka! Markus gjorde sin del väldigt väl, men vad kan vi göra om vi inte kan bevisa att de har försummat sin plikt utifrån vad de säger? Låt oss nu lyssna till Ebal och Julius! Men inte heller vad de säger kommer att vara till mycket nytta för oss, ty den gamle mannen är alltför säker på sig själv och kan fullständigt rättfärdiga varje väldigt skamfylld handling utifrån skriften. Vad kan då göras mot detta?”

[2] Cyrenius säger: ”Okej, i kraft av mitt ämbete kommer jag då att förbanna varje del av skriften som går emot varje människas sunda förnuft, och då har vi honom i kedjor!”

[3] Matael säger: ”Det kan inte göras, för då kan han säga: ’Det mänskliga sunda förnuftet kräver emellertid att en lag stiftas och sanktioneras i förväg innan någon kan dömas av den.’ Vad har du att invända mot det? Man måste samla ihop sig alldeles särskilt noggrant för att ur en mänsklig synvinkel kunna göra något mot dessa karlar! Nu borde Kornelius, Faustus, Kisjona från Kis och en viss Filopold från samma område vara här snart, och de kommer att vara till stor hjälp! Jag ser väldigt mycket fram mot deras ankomst!”

[4] Efter en måttligt lång stund av eftertanke om vad som hade sagts, både från fariséernas sida och om Mataels något mer hemliga påpekanden och om hans glädje över tillkännagivandet att Kornelius och hans följde hade kommit, så säger Cyrenius åt Ebal att han skall säga något välgrundat om ärkefariséerna.

[5] Och Ebal reser sig upp och säger: ”Min upphöjde vän! Rävar och dina proteusar (ombytliga människor) är svåra att fånga. Rävarna, eftersom de alltid har två vägar ut, och proteusarna eftersom de kan förvandlas till vad som helst, till och med till själva elementen. Därför är min åsikt denna: Efter vad som har sagts om dessa människor av de sannaste och mest trofasta vittnen som du känner lika väl som jag, så kan du därför inte ha några tvivel huruvida saker och ting ligger till på det viset, å andra sidan så kan du som en världslig domare bara fälla en dom över världen som dina ögon och öron kan övertyga dig själv om, så mitt råd är följande: Låt dessa irriterande proteusar gå utan att ha beviljats det minsta av vad de vill ha, och utan att fördöma dem till något straff genom en dom! Därigenom har du gjort tillräckligt för den inre andliga sanningen och den fysiska världen! Detta skulle vara min åsikt!

[6] Jag skulle kunna berätta hundratals fakta för dig om när dessa människor som vill framstå som Guds tjänare har bedragit och skrupellöst förtryckt folket, men till vilken nytta skulle det vara för dig? De kommer säkerligen att hitta ett hål genom vilket de kan slinka igenom ut i det fria! De täcker sig själva väldigt noggrant mot varje tänkbar yttre skadlig vind med Mose täcke och Arons och profeternas mantlar, och ingen vind kan ens ge dem en snuva, oavsett hur kall den är!

[7] Men allt som kan göras för den yttre förståelsen av profeternas skrifter, det vet vi mycket väl, ty de passar för allt, så länge som man inte förstår deras inre andliga betydelse, och det är så dessa människor huvudsakligen gömmer sig. Därför kan inte mycket annat förväntas förutom vad jag rådde dig till.”

[8] Cyrenius säger: ”Ja, ja, du har helt rätt, jag förstår det fullständigt på djupet. Men icke desto mindre tror jag att man kanske kunde bemöta dessa människor med något som bevisligen är brottsliga handlingar, där de då säkert inte längre skulle kunna komma undan!”

[9] Ebal säger: ”Kära nån, med vad som helst utom det, ty dessa karlar kan varje prick av den romerska lagen och vet hur man skall runda lagen bättre än varje jurist, så att ingen Satan kan komma åt dem. De kommer att ha begått sådana brott antingen personligen eller i grupp. Naturligtvis kommer de inte att kunna gömma sig för Gud, men vi kan inte komma åt dem om vi vill handskas lagenligt med dem! Kanske Kisjona, Kornelius, Faustus eller greken Filopold? Men bland oss kan ingen komma åt dem förutom Herren och ängeln Rafael!”

[10] Cyrenius skakar på huvudet och säger: ”Jag kunde likväl låta bevaka dem som misstänkta personer. Kanske ett sådant allvar skulle få deras sinnen att nyktra till litegrann!?”

[11] Ebal säger: ”Försök, men jag garanterar att du inte kommer att kunna dra tillbaka vakterna från ledaren fort nog efter de första protesterna! För omvärlden har vi inte den blekaste aning om någon Causa Criminis. Det finns inga åklagare, och därför kan det inte finnas någon domare! Herrens stilla yttrande kan inte ses som något klagomål av två skäl. För det första saknas det någon världslig tillsyn, och för det andra skulle Herren Själv bara vara ett halvt vittne inför världen. För vi kan åtminstone inte nu betrakta Hans gudomlighet, och inte heller Hans profetia, som legalt tillämpliga Ante forum romanum! Naturligtvis vet vi exakt var vi har dem, men den torra romerska lagen känner inte alls vår Herre och Mästare, och därmed inte heller Hans yttranden från Sin visdom. Och ändå kan du trots din innersta övertygelse om dessa människor bara döma utifrån vad du kan uppbåda från människor som bevis på att de är skyldiga. Och därmed behövs en åklagare, och först då kommer vittnena under ed! Eller är ett yttrande från en profet eller ett orakel giltigt för någonting om ingen av dem tillhör er religion?”

[12] Cyrenius säger: ”Ja, i synnerligen speciella fall, särskilt när profeten först har visat sig värdig den fullständiga tron inför en tillbörlig domstol! Om inte domstolen har några invändningar mot honom, kan han tjäna som ett fullt giltigt vittne likt en utsaga från ett beprövat orakel! Ty det är bara domaren som har rätt att acceptera eller inte acceptera om vittnet är giltigt, och att bestämma om han är tillåten eller inte tillåten!”

[13] Ebal säger: ”Bra, men vad händer om profeten varken kan användas som en åklagare eller ett vittne? Hur kan du tvinga honom till det? Som ett vittne snarare, men som en målsägande – aldrig! Här har vi förvisso ett, men hur kommer du tvinga denne store Ende och ängeln Rafael att antingen framträda som en åklagare eller ett vittne?”

[14] Cyrenius säger: ”Naturligtvis kan ingenting uppnås med tvång! Vi väntar lite, ty de tillkännagivna kommer inte att låta vänta på sig särskilt länge. Det verkar som att jag såg åror ganska långt ute på sjön!”

[15] Matael säger: ”Det har jag märkt i en halvtimme, men de verkar vara kvar på samma ställe! Nåväl, hur går det med förhöret? Står ni fortfarande och stampar på samma ställe?”

[16] Cyrenius säger: ”Vi rör oss inte ur fläcken! Du hade rätt, och Ebal hade rätt, och jag förstår att vi med all vår auktoritet i världsliga frågor kan uppnå lite eller inget, och de nyanlända kommer högst troligt inte att hjälpa till mycket heller.”

24. Cyrenius skickar efter vittnen från Caesarea

[1] Cyrenius: ”Men nu kom jag precis att tänka på något! Jag kommer genast att skicka en budbärare till distriktsguvernören som då måste skicka över alla slags käranden och vittnen från staden. De kommer att ha något att säga om dessa rävar och då har vi dem snart inträngda i i ett hörn!”

[2] Matael säger: ”Det ligger något i den tanken! På så sätt kan du åtminstone sätta dem under bevakning. Men det måste snabbt sättas i verket!”

[3] Cyrenius låter genast kalla fram två ryttare och förklarar för dem vad han vill ha från distriktsguvernören. De spränger genast iväg mot staden.

[4] Men när ärkefariséerna, som mumlar sinsemellan, märker detta går ledaren fram till Cyrenius igen och säger: ”Herre och härskare, varför låter du ryttarna ge sig av till staden? Skickade du dit dem för vår skull? Vill du urståndsätta våra legala anspråk vilka har sanktionerats av er lag? Herre, det blir svårt, ty vi har lagen och Gud på vår sida! Du skulle bara behöva ge nya lagar vilka för tillfället kan vara till lika liten nytta som de gamla, för en ny lag kan aldrig gälla retroaktivt!”

[5] Cyrenius säger något irriterad: ”Ni talar när ni blir tilltalade! Jag känner till er anhållan och även ert ansvar! Allt beror bara på mig nu. Jag måste söka råd hos mina tjänstemän huruvida ni är värdiga det kejserliga beviljandet av er anhållan!

[6] Om det efter en noggrann prövning visar sig att ni är värdiga så kommer er begäran att beviljas. Men om ni befinns ovärdiga, så inte bara upphävs er begäran utan ett straff kommer att följa på den fräckhet som ni har företagit er genom att önska nåd från staten för att täcka era synder som straffbara personer! Var noga uppmärksamma! En romersk överståthållare dömer helt annorlunda än ni! Han dömer aldrig efter hur högt i gunst en person står eller efter dennes yttre anseende, utan alltid utan att göra åtskillnad på ställning enligt lagen och rätten.

[7] Se därför noga till hur det i hemlighet står till med ert samvete inför Gud och inför människor! Ty en mycket strängare redogörelse kommer att avkrävas de så kallade gudstjänarna – även om inte Gud behöver några tjänare eftersom Hans allmakt och allomfattande visdom, Hans allestädesnärvaro och allvetenhet redan tjänar Honom bäst genom oändligheten – och av er som folkets lärare än från det outbildade folket som ofta knappt känner till några få lagar när det är absolut nödvändigt, och inte ens vet vilken andan som döljer sig i dem.

[8] Men ni kan lagen och andan och måste förstå den och måste vara invigda i all sanning. Därför kommer ni också att förstå varför jag handskas mycket striktare med er för folkets skull än med en privatperson! För antingen måste ni vara lika rena som solen, eller så har ni aldrig varit värdiga ert ämbete! Därför behöver ni varken oroa er för vad jag gör eller vad jag anklagar er för! Men gå och teckna ner er begäran på pergament och räck sedan över den så att jag har ytterligare ett bevis i mina händer, antingen för eller mot er!”

[9] Ledaren säger: ”Upphöjde herre och härskare! Idag är det nymånads-sabbat då varje aktivitet är förbjuden. På denna heliga dag har människan ingenting annat att sysselsätta sig med förutom ensam i anden med Gud, medan hennes kropp vilar. Vi får bara tala, men vi kan inte skriva förrän solnedgången. Men efter solnedgången vill vi ge dig vårt önskemål skriftligen.”

[10] Cyrenius säger: ”Gav Moses er lagen om hur man håller nymånads-sabbaten på just detta sätt?

[11] Ledaren säger: ”Inte precis Moses, men hans efterföljare, genom vars mun Guds Ande ofta talade likt genom Moses heliga mun.

[12] Cyrenius säger: ”Det betvivlar jag starkt! Ty den gudomliga andan tittar ut ur Moses rena lagar och förordningar på ett påtagligt vis, men vad ert nymånadsfirande beträffar kan inget ses förutom den djupaste vidskeplighet och ett helt skepp fullt av grov mänsklig dumhet. Vad är nymånen för någonting? Det vet ni inte, men vi vet och måste därför gapskratta åt ert nymånadsfirande. Och våra vise män, som förstår mycket, förundras över hur det är möjligt att det i grekernas, romarnas och egyptiernas närmaste grannskap kan finnas sådana idioter och uppenbart ondskefulla individer som inte ens vet månen är och vad nymånen är? – Men berätta för mig vad ni föreställer er att månen är!”

[13] Ledaren säger: ”Berätta hellre för oss vad du, upphöjde herre och härskare, tror att månen är, så kommer också vi att berätta för dig vad vi tror att månen är!”

25. Cyrenius ger förklaringar om jorden och månen

[1] Cyrenius säger: ”Så lyssna! Månen är en planet som är ungefär femtio gånger mindre än vår jord, och åtföljer ständigt jorden på dess stora bana runt solen. Medan jorden täcker det stora avståndet en gång på 365 dagar, så har den närliggande månen cirklat runt den nästan tretton gånger.

[2] Med dessa omloppsbanor måste månen nödvändigtvis gå igenom olika positioner. Eftersom den är lika mycket en mörk planet som vår jord, så är den också upplyst av den stora solen, precis som vår jord. Om jorden står nära mellan solen och månen, så ser vi månen helt upplyst, och det är fullmånen. Men när månen efter ungefär fjorton dagar, som en följd av dess snabba rörelse, står nära mellan solen och jorden, och vi därigenom bara ser en väldigt liten del av dess upplysta yta, är det en nymåne.

[3] Men om månen något oavsiktligt rör sig precis mellan solen och jorden, som var fallet igår, så täcker den solen och förhindrar dess ljus från att nå vissa delar av vår jord, det vill säga från vilken en rak linje kunde dras genom månen hela vägen upp till solen, och då inträffar en helt naturlig solförmörkelse. Men den del av jorden som inte är i en direkt linje får inte se en sådan förmörkelse, närmare bestämt de som är på andra sidan jorden mot oss. Ty denna jord som vi lever på är lika mycket ett klot som solen och månen, och har bara en dag och en natt genom det faktum att den bara roterar en gång runt sin egen axel under tjugofyra timmar. Under den tiden skjuter den gradvis alla dess länder och hav från nordpolen till solpolen under solen och låter dem värmas upp och belysas.

[4] Detta är allena den i hemlighet beräknade och välförstådda sanningen som lekmannen naturligtvis inte vet något om, eftersom han saknar tillräckliga förkunskaper för sådana insikter, och lärare som ni måste också sakna dem, ty vad man inte har själv, kan man inte ge till andra. Och om ni hade haft dem, så skulle ni inte ge dem till någon lekman heller, eftersom lekmannens dumhet är nyttigare för er än att han har den mest välgrundade visdom! Jag har nu tydligt visat er vad nymånen är, men visa mig nu också vad ni tror att nymånen är!”

[5] Ledaren säger: ”Upphöjde herre och härskare, vi har redan i hemlighet lärt oss vad du nu har berättat för oss, och för egen del är jag helt för det. Men titta bara på Moses skapelseberättelse, så kan inget spår av allt vad du nu har berättat för mig upptäckas, och som jag inte kände till under de senaste tjugo åren.

[6] Men naturligtvis är vi tvungna att sitta inför folket som de främsta bekännarna och förkunnarna av Mose lära, vilken står i motsats till denna lättförståeliga sanna vy, på Moses och Arons stol. Vad annat kan vi göra förutom att i hemlighet behålla denna bättre övertygelse för oss själva, men ändå berätta för folket vad vi har tagit emot från Moses!?

[7] Men om någon av oss försöker att förkunna en annan lära för folket än den mosaiska i vad det än gäller, så svär jag på att han kommer att bli stenad!

[8] Naturligtvis säger många: vad Moses har sagt har en helt annan betydelse, och det säger något helt annat än vad som kan ses av den döda bokstaven. Jag erkänner också gladeligen det själv, men hur kan vi berätta detta för det stora folket, som inte vi utan våra förfäder har fördummat, utan att det tar skada? För det första är den andliga betydelsen så djupt dold att man inte tillräckligt lätt kan hitta den på egen hand, och för det andra är frågan hur man bör lära ett mörkt, dumt och högst vidskepligt folk, för vilket alla element av högre kunskap är mer främmande än nordpolen, när man helt ärligt inte har en klar föreställning själv!

[9] Sålunda finns det inget mer förnuftigt att göra än att lämna folket åt sin gamla tro och som den gamla religionens och lagarnas företrädare följa religionen och lagarna så strikt som möjligt, åtminstone i folkets åsyn. Men om man är utan dumma vittnen, så bör man göra och tro vad man alltid känner igen som sant! Om du handlar annorledes, så kommer man alltför snart att se detta vackra land i det hemskaste uppror! – Nu kan du tala igen och bevisa för mig att jag i mitt tal har sagt något som var falskt!”

26. Oroväckande nyheter från Caesarea

[1] Cyrenius förundras över ledarens visdom och säger till Matael: ”Min vän, det är väldigt svårt att tala med honom! Ty allt du säger kastas tillbaka till dig! Han är i hemlighet fylld med all slags kunskap, och så storartat han vet hur han skall rättfärdiga sin situation! Ah, detta är oerhört! Man kan när allt kommer omkring inte bli arg på honom! Men nu måste åtminstone de från staden nästan vara här, och då får vi se vad de kommer att bringa i dagen.”

[2] Matael säger med ett leende: ”Inget alls, det säger jag dig, ty dessa ökända typer är smorda med för många salvor och vet hur man hittar kryphål överallt som de kan fly igenom! Kort sagt, för att snärja dessa människor på något sätt alls så behöver vi mer än bara mänsklig styrka och mänsklig kunskap! Jag litar på att jag kan hela hundratals greker och romare på en dag från deras dårskap, ty vad jag berättar för dem kommer att vara nytt för dem, och de kommer att acceptera det med tacksam nyfikenhet. Men det finns inget nytt som man kan ge dessa människor, ty de är till största delen invigda i all kunskap och vet hur de skall försvara sin sak på ett så listigt sätt att det är svårt att säga emot dem.

[3] Därför tror jag också att Herren Själv drog sig tillbaka lite eftersom Han redan i förväg insåg att det inte är så lätt att handskas och att tala med dessa trosivrare! Och så är det också min åsikt, att dessa målsäganden och vittnen från staden också kommer att uppnå lika lite som vi.”

[4] Cyrenius säger: ”Nåväl, för tillfället pågår en väldigt minnesvärd utfrågning, som under sådana omständigheter förmodligen inte kommer att förekomma en andra gång på jorden! Om bara vice-guvernören skulle komma fram snart!”

[5] Sedan kommer en andfådd budbärare och säger till hela sällskapet, utan att ägna någon uppmärksamhet åt var Cyrenius är: ”Mina vänner, skynda er att komma ut, för en fruktansvärd revolt har brutit ut! Alla letar efter de flyende skojarna, ärkejudarna och fariséerna, och romarna och grekerna slaktar alla som ens till hälften ser ut som en jude! Jag är en stackars grek, och idag hängde jag av nödvändighet en judisk tunika över min nakna kropp, och jag slapp med nöd och näppe undan med livet i behåll!”

[6] Cyrenius säger: ”Min gosse, jag är överståthållaren! Förklara dig mer i detalj! Hur och varför bröt revolten ut?”

[7] Budbäraren säger något generad över överståthållarens oväntade närvaro: ”Upphöjde och allsmäktige herre! Saken är helt enkelt denna: När solen eller något annat ljusfenomen lös upp kvällen några timmar längre än vanligt igår, och efteråt försvann från himlavalvet – en ovanlig men inte okänd händelse på denna stora och vida jord – så började de judiska prästerna, som säkerligen såg denna sak lika väl som vi gjorde på grundval av sin mänskliga erfarenhet och kunskap, att istället för att erbjuda den fullständiga sanningen åt sina trosbröder, att förkunna denna händelse för det blinda, vidskepliga folket som en enorm straffdom från Gud från sina mystiska profetböcker. Detta orsakade ett fruktansvärt ylande bland de dumma judarna, och deras präster, som Guds förmenta vänner och tjänare, svor nu på att övertyga Gud att Han nådefullast skulle dra tillbaka Sin straffande rättvisa.

[8] När de klyftiga judarna endast alltför klart och sant förnam ett sådant stöd, svarade de med prästerligt mystiskt patos: ’Om ni vill avstyra Guds strängaste dom över världen, så måste ni nu föra fram allt guld, silver, juveler och pärlor som ni äger som offer, såväl som era bästa gödda oxar, kor som är rika på mjölk och de fetaste kalvarna, så att vi sedan kan offra dem till Gud på ett värdigt sätt!’

[9] De judiska skojarna till präster hade knappt sagt detta förrän det kom ett formligen skyfall av offer! Vår inte så dumme präst såg också detta och försökte övertyga sitt folk som genom ett lyckokast om det inte också kunde ge sådana offer. De hittade också något från den gamla religionen som betjänade dem väl för syftet med att offra. De lät den gode Apollon falla för en ny Dafne och göra ett något smutsigt besök hos henne. Hans fiende, herr Pluton, märkte genast detta och knyckte solen under tiden, och Gaia, Apollon och hans nya skönhet befann sig nu i den bistraste knipa! Varje grek och romare kunde förstå att ett högst fruktansvärt gudarnas krig skulle inträffa som en följd av detta! Kanske, om man vände sig den mäktige Zeus med offer och bön, så kunde han förhindra denna väldigt farliga situation! Prästerna tjänade mycket på detta påhitt, men inte tillnärmelsevis lika mycket som vad de judiska prästerna inbringade på den Guds dom som de förkunnade för sina får.

[10] En väldigt vis grek med huvud och hjärta på det rätta stället undervisade några nyktra tänkare och dessa undervisade de förtryckta grekerna och romarna om naturfenomenet, såvitt det var möjligt i den stora oredan, och visade sedan högst påtagligt den snöda vinstlystnaden hos det prästerliga kastet, som mycket väl skulle förlora sin önskan att ta upp offer om bara ett sant ord fästes till deras hotfulla förkunnelse. De borde jämföra bägge förkunnelser, nämligen den formligen uppfordrande judiska och den grekiska och romerska med varandra, så skulle de snart inse att inte bägge kunde vara verkliga! Ty antingen måste det ha hänt, som de judiska prästerna eller vad grekerna har förkunnat! Men gudarna skulle inte vara så dumma att de kokar ihop olika fördelar för varje enskilt folk när de annars fördelar sina gåvor från himlen lika mellan alla troende och icke-troende!

[11] Sådan och liknande undervisning fick folket att sansa sig. De som var kända att vara bättre judar gavs också liknande undervisning, men det var ett lönlöst försök. Dessa Guds kalvar hotade och anklagade å sin sida hedendomen för att ha orsakat den onda händelsen!

[12] Sådana saker ledde snart till handgripligheter, och grekerna och romarna upptände snart en slutgiltig dom över huvudet på de dumma judarna och krävde att prästerna skulle återlämna de offer som de hade avpressat dem på det mest orättvisa sätt. När detta inte beviljades, så kom man med våld till de judiska prästerna som gjorde väl i att fly bort från våldet och lade benen på ryggen genom den rök som fanns i alla judiska vrår i den brinnande staden.

[13] Den vise romerske stadsguvernören hade emellertid låtit göra omfattande undersökningar om de judiska ärkeskurkarna till präster och sedan visat folket hur dem allena var orsaken till en sådan förödande katastrof. Först då reste sig upproret från vår sida mot allt judiskt och blev till en riktigt ryslig oreda, ty judarna blir nu urskillningslöst massakrerade, och i staden är det nästan mer blod än mjölk och vin.

[14] Som det verkar, så står de judar som flydde där borta under den stora cypressen! Nåväl, god dag, saker och ting kommer att gå illa för dem om de inte genast tar till sjappen, vilket jag förvisso inte kommer att råda bovarna att göra! Jag kommer att sänka några stycken med det här spjutet, vilket kastades mot mig när jag flydde hit i tron att jag är en jude, men som lyckligtvis inte träffade mig! De två ryttarna mötte mig vid stadsporten och kommer ha att göra, för att försöka nå guvernören! Herre, herre, nu vet du allt, och vad jag har sagt dig är den rena och nakna sanningen, för vilken jag skulle betala med mitt liv!

[15] Cyrenius säger: ”Jag är väldigt tacksam för dessa nyheter, du gjorde väldigt väl ifrån dig! Men stanna nu här, och om du är hungrig och törstig så ta bröd och vin! Jag kommer att skicka ett par kohorter (1/10-dels legion, övers. anm.) till staden under tiden för att kväsa upproret. Då kommer du att tjäna mig som ett gott vittne mot de judiska prästerna!”

[16] Budbäraren accepterar villigt denna begäran, eftersom han redan var väldigt hungrig och törstig, och Cyrenius gör bara ett tecken till Julius så vet han vad som måste göras, eftersom han hade lyssnat på budbärarens hela framförande.

27. Budbäraren Herme

[1] När Julius har utfört Cyrenius vilja och båda kohorterna ger sig av, så kommer de bägge ryttarna, som tidigare hade skickats iväg, tillbaka och rapporterar samma sak som budbäraren just hade sagt. På samma gång rapporterar de å stadsguvernörens vägnar att han allra underdånigast försäkrar att han, så snart som stormen bara har bedarrat en aning, kommer att skynda ut och ge de mest tillförlitliga och samvetsgranna redogörelser om allt till den upphöjde, höge härskaren. Cyrenius lönar de bägge ryttarna och beordrar dem att ta sig lite vila, och de saluterar Cyrenius och vänder tillbaka till sina kamrater. Men Cyrenius vänder sig igen till budbäraren och frågar honom vem som i själva verket hade skickat iväg honom som budbärare.

[2] Budbäraren säger, nu något modigare än tidigare: ”Herre, herre, nödvändigheten! Jag som själv är en invånare i staden, har förlorat alla mina tillhörigheter och är nu en tiggare, eftersom elden inte gjorde någon åtskillnad mellan de judiska husen och våra. Av nödtvång tog jag tog denna mantel som nu täcker min kropp från en ihjälslagen judes kropp, och kastade den över mina axlar. Annars skulle jag vara naken som min fru och mina tre redan ganska fullvuxna döttrar, som nu befinner sig bakom den gamle Markus hydda, alla fyra med ett stort linnetyg.

[3] Men jag utstötte ett kall att fly för alla stadens judar som är närvarande här, så att de skulle fly och jag känna igen dem lättare, för att sedan av hjärtats lust ta hämnd på dessa ärkeskurkar med detta vassa spett. Om de flyr, så kan de emellertid bara fly via sjön, annars har guvernören ställt ut vakter från staden, och dessa skulle fånga in skurkarna, varpå saker och ting verkligen inte skulle gå dem väl!

[4] Herre, herre! Jag är bara en grek och kan inte mycket om krigslist, men nu är det bra, dessa bovar kommer aldrig att komma förbi oss! I vilket fall skulle det inte skada om ett par vaktposter placerades ut vid stranden, ty annars kunde karlarna snabbt ta en båt i besittning och segla iväg med den.”

[5] Cyrenius säger: ”Oroa dig inte för det, det har redan ombesörjts på bästa sätt!”

[6] Nu vänder sig Cyrenius till Matael och säger: ”Nå, vad säger du om dessa nyheter som budbäraren kom med nu?! Jag kommer likväl invänta stadsguvernören och är nyfiken på vad dessa ärkeuslingar har att invända mot detta.”

[7] Matael säger: ”Du vinner inte mycket på detta, ty du känner fortfarande alltför lite till alla de tusentals hål genom vilka de kunde nå den vackra friheten. Men du är mycket bättre på det än du var tidigare!

[8] Men nu måste vi framför allt tillförsäkra oss att budbärarens fru och barn ses efter! Helena, du har säkert några dagars kläder med dig, även om det bara är blusar, så att de för tillfället kan skyla sin nakenhet!”

[9] Helena kallar genast till sig en av sina tjänarinnor och befaller henne att dela ut hennes tillhörigheter. Tjänarinnan går med detsamma in i ett av Ourans tält och hämtar fyra fina blusar och fyra dyra grekiska kvinnokjolar. När hon kommer till Helena med dem, säger den senare: ”Låt budbäraren föra dig till hans fru och döttrar, klä dem och för hit dem till detta bord!”

[10] Budbärarens ögon fylls av tacksamhetstårar över Helenas godhet, och med glatt hjärta leder han tjänarinnan dit hans fru och tre ledsna döttrar väntar. Men när han säger till dem, som fortfarande är insvepta i linneduken och gråter: ”Gråt inte mer, mina käraste, ty se, vi har funnit en mäktig räddare! Överståthållaren Cyrenius är här, och hon som förmodligen är hans dotter har skickat över finare och mer dyrbara klänningar till er än ni någonsin har sett!” så hoppar frun och döttrarna fram av glädje och klär snabbt på sig. Men budbäraren viker ihop linnetyget och stoppar det under sin judiska tunika. Sedan leder han dem alla till Helena och de fuktar sina kläder med de varmaste tacksamhetstårar.

[11] Helena låter de fyra kvinnorna ta plats vid sin sida och bjuder dem genast på bröd och vin, ty de fyra kvinnorna var också väldigt hungriga och törstiga. Helena och Ouran talade med de fyra och de berättade för dem om de påtryckningar som fariséerna hade utövat på sina troende. Då säger Cyrenius till budbäraren: ”Min vän, i början tilltalade jag dig med det ganska respektlösa namnet ”pojke”. Men eftersom jag nu känner dig bättre så ångrar jag att jag ens för ett ögonblick var så respektlös mot dig. Därför skall du nu ges en hedersdräkt av mig!”

[12] Härefter befaller Cyrenius sina tjänare att genast ta fram en romersk hedersdräkt, vilken består av den finaste veckade skjorta av byssus (hornartade trådar som produceras av vissa musslor, övers. anm.) som nådde till knäna, sedan en toga som var utsmyckad med guldbårdar och vävd och tillverkad av indiskt siden i den vackraste blåa färg, och den ädlaste romerska fotbeklädnad och den finaste egyptiska turban med fjäderprydnad och ett spänne vilket bestod av en värdefull smaragd. Dessutom lät Cyrenius föra fram sex av de finaste underskjortor och ett hundra pund silver till budbäraren. Budbäraren var naturligtvis utom sig av glädje, och visste knappt hur han skulle börja tacka Cyrenius för alla dessa goda gärningar.

[13] Men Cyrenius själv log av glädje och sade till budbäraren, vars namn var Herme: ”Gå in i min Markus hus, tvätta dig, klä dig och kom tillbaka som en ädel romare; då kommer det vara dags att föra hit fariséerna för ett huvudförhör! Ty denna gång kommer de inte att undkomma mig, det svär jag på! Och du, min ädle vän Herme, kommer att göra mig en god tjänst!”

[14] Herme säger: ”Det är min vilja, och jag har ännu aldrig saknat krigslist! Men dessa människor är för sluga för furierna, för att inte nämna oss på väg till en riktig domstolsförhandling! Om man vill fånga dessa människor, måste man bara lyssna på vad varje trovärdigt vittne säger om dem. Ty när man lyssnar på dem, så blir man förvirrad, och betraktar dem till slut som oskyldiga och går med på deras önskningar. Därför anser jag att man bör fånga dessa skurkar och kasta dem i sjön och mata fiskarna med dem, så att ingen tupp någonsin kan gala efter dem igen! Då har man som domare skapat tillräcklig rättvisa för alla! Om tigrar, hyenor och vargar etablerar sig i ett område och människorna därigenom blir väldigt rädda och kommer till stor skada, bör man då först hålla förhör med dessa bestar?! Nej, säger jag! Det är alltför känt vilken skada de orsakar, så därför bort med dem om de visar sig vara för farliga för det mänskliga samhället! Herre, herre! Dessa människor är proteusar som inte kan fångas! Ju mer vi anstränger oss att fånga dem på politisk väg, desto mer kommer vi själva att fångas av dem! Jag känner dem, även om jag är grek! Men nu, nådigaste herrn, tillåt mig att fråga något annat!”

[15] Cyrenius säger: ”Vad är det då? Tala!”

28. Cyrenius fortsätter sin dom mot fariséerna

[1] Herme säger: ”Herre, herre, tio steg dit bort från vårt bord står en man med ett underbart vänligt och även högst vist utseende tillsammans med en ung flicka. En väldigt rar och varmhjärtad flicka talar med honom, och om han säger någonting, så ser hon obeskrivligt lycklig ut! Vem är då denne väldigt älskvärde man? Åh, vilken värdighet som formligen strålar ut från hela hans väsen? Hur ädel är inte den mänskliga formen i en så underbar gestalt? Nästan allas ögon är riktade mot honom! Av hans kläder att döma är han en galilé! Kan du berätta något om denne man? Åh gudars skymning, ju mer jag betraktar denne man, desto mer blir jag formligen kär i honom! Jag klandrar inte min fru och mina döttrar för att de nästan inte kan ta ögonen från honom! Jag skulle satsa mitt liv på att denne man är en god, ärlig och vis person! Men vem, vem, vem och vad är han? Berätta för mig om honom, herre, herre, så skall vi sedan genast ta itu med ärkeskurkarna! Åh, i vilket fall kommer vi inte mer att gå i deras fälla, vi får bara inte ta deras utsagor i beaktande alls!”

[2] Cyrenius säger: ”Min vän Herme, vad den mannen beträffar, så säger jag för tillfället bara att Han är så gott som en gud bland oss människor! För tillfället är Han bara en läkare från Nasaret – men vilken läkare! Denna jord har aldrig burit någon liknande! Du kommer att få lära dig allt annat senare! ­– Men låt oss nu ta itu med uppgiften och säg hädanefter inte till mig: ’Herre, herre’ utan ’vän och broder’!”

[3] Herme säger: ”Mycket bra, jag vet hur man respekterar varje påbud och jag skulle kunna dö av tacksamhet för detta i den allra högsta vördnad och kärlek till dig! Men säg mig först, min upphöjde vän, vem är den vackre ynglingen nära läkaren? Är det hans son och flickan hans dotter?”

[4] Cyrenius säger: ”Ja, ja, min vän, du har bedömt rätt, men nu till saken!”

[5] Efter dessa ord låter Cyrenius ledaren för fariséerna komma fram igen och frågar honom huruvida han känner till budbäraren.

[6] Den förste säger: ”Vem känner inte till den berömde sångaren och cittraspelaren? Vi har ofta funnit stort behag i hans sång! Det är bara en evig skam att han inte kan övertalas att anta våra fäders religion, han skulle sannerligen överträffa vår store David! Han är en ytterst ärlig, pålitlig och känslosam person, han är bara inte välvilligt inställd till oss, vilket vi emellertid gärna har överseende med, eftersom vi inte kan begära att han skulle förstå vår i deras anda ofta till synes väldigt omänskliga stadgar!”

[7] Cyrenius säger: ”Denne Herme är emellertid er skarpaste anklagare och har nu öppet bekräftat för mig för andra gången vad ett högst trovärdigt vittne sade om er tidigare! Ni står nu inför mig som de mest skändliga och gemena förbrytare, men ni har fortfarande den mest skamliga fräckhet att kräva ersättning av mig för det faktum att ni har blivit de mest sedefördärvade och lömska mordbrännare genom er egen onda girighet! – Vad säger ni om det?”

[8] Ledaren för fariséerna säger helt avslappnad: ”Vad Herme beträffar, så hyser vi inte det minsta agg till honom, ty vi har länge vetat att en person som inte ens äger liten eller tillräcklig kunskap om något inte kan göra en annorlunda bedömning än vad det verkar enligt hans begränsade förståelse. Vem kan någonsin fyllas av vrede mot en person som faller från taket och därigenom dödar en person som sitter under taket? Om den gode sångaren Herme nu vill vara vår fiende, låt så vara. Men vi kommer likväl aldrig bli hans fiender! I grund och botten är allt som han har sagt om oss sant. Men det sägs finnas ett farligt ställe på havet i Europa nära Sicilien som kallas Skylla och Karybdis. Den som seglar igenom Skylla utan missöde, den uppslukas i Karybdis! Men ikväll svävade också vi genom ett sant moraliskt Skylla och Karybdis och vi frågar dig nu: Vad borde vi i själva verket ha gjort, för att det skulle ha varit helt rätt för er romare?”

[9] Cyrenius säger: ”Men om ni visste vad gårdagens uppenbarelse berodde på, varför förklarade ni inte det verkligen låg till för er flock, varigenom allas sinnen uppenbarligen kunde ha lugnats?! Varför ljuger ni för folket och därigenom lägger grunden för den största bestörtning och förvirring och för det nuvarande upproret mot er?! Varför pressade ni ut de mest oerhörda och allra mest tyranniska offer ur folket då ni visste vad fenomenet var för någonting, och att det inte finns ett spår av Daniels profetia i det?!

[10] Ge mig en förklaring till det och försvara det oerhörda beteendet från er sida mot det arma och blinda folket som ni har gjort dåraktiga och vidskepliga!”

[11] Ledaren säger: ”Jag har just informerat dig om Skylla och Karybdis, men du verkar inte ha förstått saken! Du förstår, när solen igår lös upp kvällen under ovanligt lång tid som på Joshuas tid, så slogs många av våra mest ansedda trosfränder av det. De kom till mig i synagogan och frågade mig om det och informerade mig också om att alla judar fylldes av stor bestörtning över detta. Jag talade med dem så väl som jag kunde ända från det första besöket och förklarade händelsen som något helt naturligt vid denna tid när dagjämningen närmar sig. De gick iväg, men kunde inte lugna ner folket, ty de sade att de hade sett stjärnor falla i skyn mot öster och hänvisade genast dem som försökte lugna dem till Daniels profetia. På samma gång blev folket hotfullt om en sådan sak hemlighölls för dem! Men efter ett tag försvann plötsligt solen eller ljuset och till vår fasa blev det becksvart. Nu var emellertid alla försök att lugna dem lönlösa! Nu måste det vara jordens undergång; ett ord från vår sida mot detta skulle ögonblickligen ha betytt slutet för oss!

[12] Du förstår, detta var vår Skylla. Vi var under sådana omständigheter därför tvungna att predika Daniel fullt ut, och enligt situationens allvar kräva den kraftigaste gottgörelse för att åtminstone skapa lite hopp om Guds omsorg i människornas sinnen bland folket! Men vi insåg mycket väl att vi denna rena morgon skulle hamna i Karybdis. Men om man måste välja mellan två ont, så väljer man snarare det första som verkar mindre ont än det andra som genast måste leda till vår undergång. Vi handlade därför rätt och rättvist enligt de omständigheter som hade uppstått utan att vi hade bett om dem, eftersom det var omöjligt att handla annorledes. Hur kan då du, som en rättvis romare, vilja döma oss för det? Förklara det för oss!”

[13] Cyrenius säger: ”Ja, ja, det kan mycket väl vara sant, men frågan kvarstår, vad gjorde ni med alla de offer som ni tog upp?! Ty världens undergång, för vars förebyggande ni krävde och tog offren, kom inte idag, som vi kan se! Skulle ni någonsin ha gett tillbaka dem till det arma folket?”

[14] Ledaren säger: ”Upphöjde härskare! Det är verkligen en konstig och onödig fråga! Det säger sig självt, men det skulle ha gjorts med all klokhet och varsamhet på grund av folkets blindhet. Men ställ nu frågan till elden, som förtärde alla offer och alla våra förråd, vad den kommer att göra nu!

[15] På grund av vår predikan om Daniels profetia, som omständigheterna och nöden krävde, var det inte nödvändigt att bränna ner våra hus och synagogor, vilket gjordes av dina visa trosfränder utifrån gammal vrede mot oss. Vi kom därför inte för vår skull, utan för att be för vårt folks skull, eftersom vi nu har blivit tiggare utan egen förskyllan. Hur vill eller hur kan du döma oss nu, istället för att hjälpa oss, och till och med vilja straffa oss?! Betänk hela situationen, skälen och alla fakta, så måste du befinna dig i det största mörker om du vill betrakta oss som skyldiga!”

29. Fariséernas ledares åsikt om Jesus

[1] Cyrenius säger: ”Det vore mig fjärran, men vad som är och måste vara viktigt för mig är att jag bara vill göra er till bättre och sanna människor! Det är sant att ni kan täcka ert inre väsen med yttre, väl genomtänkta kloka ord, och desto lättare här på grund av de omständigheter som ni i viss mån själva har skapat till er fördel, och ingen av oss kan med påvisbar säkerhet hävda vad ni till exempel skulle ha gjort med offren som ni tog om elden inte hade inträffat. Men nu skall jag berätta något annat för er, och fråga huruvida ni med rent samvete kan hävda att ni också skulle ha sagt vad ni sade till mig till den allvetande profeten Elias eller en Guds ängel som kan undersöka era hjärtan och njurar?

[2] Sannerligen, sannerligen, vid mitt kejserliga hedersord, vilket är sant och mäktigt, säger jag er: det finns ett antal vise män i mitt sällskap ­– inte av min tro, men av er – för vilka de hemligaste tankarna är lika ljusa och klara som den allra mest offentligt utförda handlingen! Om dessa prövade er, skulle ni då rättfärdiga ert handlande inför dem med lika rent samvete som inför mig, eftersom ni mycket väl vet att jag saknar allvetande, om än inte förståelse och skarpsinne?! Jag har noga prövat dessa människor och funnit att dessa skämtar man inte med! På detta sätt kommer jag att pröva er med. Om saker och ting händer på det sätt som ni berättade för mig, så kommer ni att beviljas allting och ännu mer än ni bad om. Men om de nämnda vise männen säger något annat om er, då kommer den store kejsarens broder och farbror till den härskare som sitter på tronen väl veta vad han skall göra!”

[3] Ledaren säger: ”Hur kan du försäkra oss om att de nämnda vise männen är våra vänner och inte våra fiender, och huruvida de inte kommer att missbruka sin visdom mot oss? Ty vi är fariséer och är som sådana hatade i Galilén eftersom vi strikt håller oss till stadgarna och bara predikar Moses och profeterna, medan nästan alla galiléer i hemlighet håller sig till den egyptiska och grekiska filosofin. Om dina vise män är galiléer, så kommer de inte att använda sin visdom till förmån för oss, och vi försvarar oss därför i förväg mot alla fientligt inställda galiléiska vise män!

[4] Dessutom står det skrivet att en profet aldrig kan komma från Galilén eftersom galiléerna som judiska heretiker är alltför långt borta från Moses gamla visdom! Men om de är vise män från Judéen så vill vi höra dem!”

[5] Cyrenius säger: ”De vise männen som jag nämnde är så placerade i mitt förstånd och hjärta att varje ord från deras mun är så gott som lika rent som om det hade kommit från himlen, även om jag inte riktigt förstår huruvida något som är sant måste komma direkt från himlen, för varje sanning förblir lika mycket sant på jorden som under ljusvingarna från himlen! Ty ett päron och ett annat päron måste bli lika mycket två päron i himlen som på jorden, – om inte så är himlen en lögn!

[6] En annan fråga till er, bland annat! Ni har precis nämnt den gailéiske vise mannen, och av det sluter jag mig till att ni kanske har en annan anledning till det än grekisk filosofi! En man som utför stora ting på det mest underbara sätt sägs ha framträtt i Galiléen, och lär folket en ny lära, förment från himlen, och bekräftar den genom aldrig tidigare skådade mirakler! Säg mig huruvida ni ännu inte har hört talas om denne person, och vad ni anser om honom!”

[7] Matael påpekar i hemlighet: ”Nu har du dem där du vill ha dem! Nu kommer de genast att börja ändra sin färg och sina ord!”

[8] Ledaren svarar då: ”Har då den väldigt illa beryktade kvacksalvarens bedrägerier nått dina öron, han för vilken timmermansbilan har blivit för tung, och som hellre vill fortskrida i söt lättja än i något gediget arbete? Se, du vill döma oss lagliga präster till vilket pris som helst, vilket vi alltför väl har förstått av dina ord och din min, men en sådan galilé, en sådan förförare av folket med hjälp av några orientaliska trolleritricks som han har lärt sig har ett slags fripass från dig, och kan göra vad han vill och hans ord väger mycket tyngre inför dig än våra, för vars sanning förståelsen, det bättre förnuftet och en mänsklig känsla för rättsordningen talar sitt tydliga språk! Jag känner till denne galilé som du åsyftar, och med detta har jag redan sagt allting!”

[9] Cyrenius säger, synligt uppeggad av detta yttrande: ”Mycket bra, ni har nu gett mig er åsikt om en man, vilket aldrig kunde ha varit mer till er nackdel! Men denna gång har ni åtminstone talat sanning i det att ni visar ert innersta för vad det är. Jag känner denne er galilé väldigt väl och vet allt om honom, men nu känner jag er alla helt och hållet, och vet nu allt om er! Jag kommer att förse er med de mest obestridliga bevis på att jag inte omedelbart accepterar alla som vad de verkar förrän jag har prövat dem in i minsta beståndsdel!

[10] Här inför er står den nuvarande kungen av Pontus. Igår morse stod han inför mig som en liten fjättrad brottsling och kunde lätt ha dömts till korset. Men jag undersökte allt noggrant och fann att han var oskyldig och gjorde honom från att ha varit en väldigt vis man till vad han är nu!

[11] Jag är strängare än alla andra domare, men jag är full av rättvisa mot alla. Om någon kommer till skada under den nödvändiga undersökningen, och jag finner att han var oskyldig, så vet jag hur jag skall förvandla hans lidande till glädje och lycka så långt det står i min makt, för vilket denne nye kung kan tjäna som bevis för er.

[12] Jag prövade emellertid denne nasaré värre än någon annan och fann att han är en sådan fullkomlig person, att hans like aldrig har funnits på jorden tidigare, eller någonsin kommer att finnas efter honom. Men han är helt fylld och genomsyrad av Guds sanna Ande, och handlar och talar alltid utifrån ändlös, omätlig kraft och allmakt. Sålunda har jag lärt känna nasarén och glöder nu med den högsta vördnad och kärlek till honom, även om han är en ärkejude i ordets sannaste bemärkelse.

[13] Åh, vi romare vet också hur man skall respektera judendomen när den är som den borde vara enligt Moses och alla profeterna: full av ande, kraft, kärlek, sanning och visdom. Men en judendom, som den som nu iakttas av er, är för oss ande- och sanningsälskande romare en skändlighet av den heliga plats som har förutsagts av er profet Daniel! Nu har ni mitt vittnesmål om den så djupt föraktade nasarén. – Vad kan ni invända mot det?”

30. Fler åsikter om Jesus

[1] Här höjer alla ärkefariséerna på ögonbrynen och en av dem fäller tyst kommentaren: ”Såja, vår skarpsinnige ledare har lyckats ännu en gång! Vilken prima kamel! Nu får vi se hur vi kan komma ut ur denna sörja! Kunde inte denne kamel till ledare ha prisat nasarén inför den mäktige härskaren, så hade hela historien kunnat ta en helt annan vändning?! Kamelen måste ha sett det på Cyrenius lika väl som vi att han är hals över huvud betagen av mirakelgöraren från Nasaret, och ändå går han emot överståthållarens gunstling, som om han verkligen var Gud vet hur övertygad om hans uselhet, och det utan att någonsin ha sett, talat med eller prövat honom! Ah, vi kunde klara oss utan detta kreatur till ledare! Han måste avsättas! Ty om han fortsätter att tala så kommer vi sluta på korset idag! Man skämtar inte med överståthållaren!”

[2] Efter denna anmärkning säger de andra till honom i hemlighet: ”Gå bort och be att få byta ett ord med överståthållaren, men åsnan till ledare får inte säga ett ord till! Kanske kan vi fortfarande komma undan med det! Och du skall bli vår ledare om du kan få oss ur den här knipan!”

[3] Talaren säger: ”Bra, jag skall försöka – även utan att vilja bli en ledare!”

[4] Därefter stiger han fram ur skaran inför Cyrenius och ber att även han får tala.

[5] Cyrenius säger: ”Jag väntar fortfarande på att ledaren fäller en andra dom över nasarén!”

[6] Talaren, även han en farisé som saknar motstycke, säger: ”Upphöjde mästare, han har redan talat klart; hans klokhet har lidit skeppsbrott, och han är därför lika tyst som en kamel i öknen! Han klantade sig och trasslade in sig i nätet och vet inte längre hur han skall komma loss. Den gode nasarén gav honom förmodligen ett osynligt slag i ansiktet och han blev då belagd med munkavle och gör nu precis vad han alltid har gjort!

[7] Du, upphöjde härskare, måste med ditt skarpa förstånd ha övertygat dig själv för länge sedan att denne vår ledare är en stor oxe! Om jag eller någon annan av oss hade fått börja, så skulle rättegången ha varit över för länge sedan. Lyssna därför inte längre på honom, upphöjde härskare, utan låt mig tala!”

[8] Cyrenius säger: ”Bra, tala då! Låt se vad du kommer att bringa i dagen!”

[9] Talaren fortsätter: ”Upphöjde härskare! Vad anklagelsen beträffar att det var vi som var orsaken till branden, så kan vad ledaren berättade till nöds gälla, även om jag öppet måste erkänna för dig att vi inte är så snövita och oskyldiga trots de väldigt svåra omständigheter som vår ledare försökte bortförklara, ty kravet på det fullständiga offret var hans befallning. Huruvida det var nödvändigt för att återställa ordningen och lugnet att beröva de arma troende på allting ner till deras sista skjorta om de inte hade gett det frivilligt är en annan fråga! Så det är väldigt svårt att besvara frågan om återlämnandet av de offer som togs från folket! Man skulle förmodligen ha lånat ut pengar och saker till dem till betydande ränta, men med återlämnandet, som ledaren förklarade som självklart, skulle det ha varit problem! Vi blev alla sårade ända in i vårt innersta när vi var tvungna att lyssna på när vår kamel till ledare pratade sånt strunt. Vi kunde emellertid inte säga något emot honom eftersom det bara är ledaren som får tala på en högsabbat. Men Satan kan gladeligen ta vår ledare även på en sabbat för detta dåraktiga tal, för vilket vi alla mycket lätt kan komma till korset!

[10] Jag talar nu helt öppet om vad som ligger på mitt och alla andras hjärtan. Om vår kamel till ledare hade en särskild förkärlek för en sådan upphöjelse, så borde han bara låta det hända sin egen elaka person! Vi kommer inte att drunkna i tårar över honom, men vi bryr oss för tillfället inte om en sådan speciell romersk utmärkelse!

[11] Vad denne nasaré nu beträffar, som du, upphöjde härskare, berättade för oss om, så kan vi för Guds skull, av helt naturliga skäl, varken säga något för eller emot, för vi har bara hört saker viskas på avstånd. Vissa saker lät väldigt lovvärda, medan andra, som förmodligen härrörde från hans fiender, var emellertid väldigt djärva, för att inte säga helt dåliga. Han förmodas verkligen ha fört de döda fullständigt tillbaka till livet igen! Nåväl, vi har inte sett det utan har bara hört talas om det, men om man tänker på vad det betyder, att föra de döda tillbaka till livet, så är det väldigt förlåtligt, tror jag, om man av högst handgripliga, naturliga skäl tvivlar på det! Jag vill inte ifrågasätta att det är möjligt, utan istället bara påvisa hur väldigt svårt det är, och att för detta krävs det mer än ens de mest utvecklade och fulländade fysiska och andliga vitala krafter hos en person.

[12] Det sägs om profeten Elias att han en gång täckte en hög med döda ben med kött och gjorde dem levande, men vi var inte där. Detta är också en saga som har förts vidare muntligen och den är inte nedskriven i någon bok, inte ens i den apokryfiska delen av skrifterna! Hur svår är inte tron för en tänkande person?

[13] Esséerna väckte också upp de döda för pengar, och normalt sett för mycket pengar, men vi har redan trängt in bakom denna hemlighet och vet hur saker och ting ligger till.

[14] Men eftersom du nu bär ett så fördelaktigt vittnesbörd om nasarén, och det som en högst utbildad man berikad med alla slags erfarenheter, som förtjänar all tilltro inför tusen andra vise män, så kan jag och alla dessa mina kollegor inte låta bli att ge all upprättelse åt nasarén.

[15] Detta är nu mitt svar på din fråga, upphöjde härskare. Det är ett rent vin, och allt förhåller sig så som jag nu trofast har berättat för dig. Dessa människor förutom vår ledare står alla här som vittnen, och du upphöjde härskare, låt nåd gå före rätt!”

[16] Cyrenius säger: ”Uppenbarligen är jag nöjdare med ditt vittnesmål än ledarens, som ville vara en väldigt slug räv och undvika mitt nät så länge som möjligt. Men eftersom jag utvidgade nätet, så fångades han likväl och står nu som en slug, ond lögnare. En sann ånger och en fullständig, sanningsenlig bekännelse kan emellertid gottgöra för allt, ty han tillhör den typ som i hemlighet är vänner till alla slags lögner och bedrägerier, men icke desto mindre vill stå inför människorna med ett gott och allra mest hedersamt anseende. De vill ha en profets anseende, men de vill handla som en rovlysten och nomadisk skyt!

[17] Därför kan en sann ånger, en fullständig levnadsförändring och ett öppet erkännande av sakförhållandena kompensera för allt, ty jag kom inte hit för att, så långt som det ligger i min makt, hålla den obevekligt striktaste dom över syndare av något slag, utan för att hjälpa dem på rätt väg i livet. Men de får inte sätta upp några hinder på min högst välvilliga väg! Hur kan man som en så skenbart vis man, för att inte nämna som en så hög prästerlig ledare, ljuga så skamligt?!

[18] Min ledare, säg nu bara hela sanningen, ty allt som dina kollegor har sagt har inte stämt överens med hela den fullständiga sanningen! De vill rädda sitt skinn på bekostnad av ditt, och det berömmer jag dem inte alls för! Jag vet vad jag vet, i dess grundvalar, och du kan ljuga så mycket du vill och kan, men det kommer inte att hjälpa dig, för du kan omöjligtvis bedra mig! Säg nu sanningen!”

31. Ledarens falska tal

[1] Här simulerar ledaren bara och är väldigt osäker på om han borde komma ut med sanningen. Först efter en god stund säger han: ”Upphöjde härskare: Många hundar innebär döden för harar! Jag blir mer och mer övertygad om att vittnena samlar ihop sig mot vad jag har sagt som svampar efter regnet. Vad mer vill jag än det du vill veta och även påstår att du vet, för att motbevisa min övertygelse?! Jag förmår inte att säga ’ja’ emot min övertygelse, och ’nej’ är till ingen nytta för mig! Acceptera därför trots allt vittnesbördet mot mig, och jag kommer inte att anstränga mig vidare för att avfärda alla rättvisa eller orättvisa anklagelser från de många vittnena! Om du finner mig skyldig, tja, då har du all makt att straffa mig som du önskar. Jag har som en utfattig person ingen makt att sätta emot!”

[2] Cyrenius säger: ”Det står skrivet i dina böcker: ’Ve den som förgriper sig på någon som är smord av Gud!’ Därför kan också jag, så långt det är möjligt, respektera er lag. 

[3] Saul, er förste smorde kung, utförde till slut alla slags onda handlingar, och David, som Samuel smorde till den andra kungen över Israel, hade ofta Saul i sitt våld och kunde ha fått honom dödad, men Guds Ande talade från Davids hjärta: ’Ve dig om du förgriper dig på Min smordes huvud!’

[4] Och se, även om jag är en romare och sålunda en hedning, så hör jag samma röst från anden som säger: ’Du kan pröva Mina smorda och om de har förirrat sig från den igenkännliga vägen, så led dem tillbaka på den rätta vägen genom råd och handling. Men ve dig om du försöker att döma någon av dem!’

[5] Om inte ärkeängeln Mikael själv vågade döma Satan för den tre dagar långa striden, utan istället överlämnade honom till Herrens dom, så hur skulle jag ställd inför Gud våga döma dig? Men jag vill utforska dig, och visa dig alla de stora gärningar som är tomma på allt samvete och all kärlek till dina bröder och sedan sätta dig på rätt väg i livet! Men eftersom du vet att det bara är detta jag vill, så varför talar du inte öppet till mig?”

[6] Ledaren säger: ”Om du ändå vet allt, så förstår jag verkligen inte varför du nu avkräver mig på ännu en öppen bekännelse! Jag såg att du tidigare blev väldigt gripen av min öppna bekännelse, eftersom jag inte kunde ge samma fördelaktiga vittnesbörd om den välkände nasarén som du, som redan har gjort hans bekantskap. Så jag kommer inte längre att ge dig några fler öppna bekännanden! Jag har redan berättat allt för dig och du sade det själv, att du vet allting, så varför skulle vi slösa några fler tomma ord?

[7] Vad beträffar min bekännelse om nasarén, så är det inte mitt område och jag kunde inte berätta någonting för dig förutom vad jag har hört av andra! Nu när jag har hört ett annat vittnesmål från dig, så tänker jag nu annorlunda om honom! Eller bör jag göra något annat?! Vem kan förelägga mig att säga något gott om en person om bara onda och inga goda saker tidigare har nått mina öron om honom? Men eftersom jag först nu bara har fått de bästa nyheter om nasarén, så kan jag nu bära lika gott vittnesbörd som du, och jag tänker nu som du gör om nasarén. – Är detta tillräckligt bra för dig än?”

[8] Cyrenius säger: ”Ja, det skulle naturligtvis vara rätt om ditt hjärta talade som din mun gör. Men ditt hjärta, om man kunde höra det, talar ett annat språk! Ty din fariséism är endast alltför välbekant för mig! Jag vet förvisso att du likt esséerna i själva verket inte tror, utan att ni för materiella fördelar vill få det blinda folket att tro på allt som dyker upp i era huvuden, så att de betalar er ränta.

[9] Om det nu kommer en man som har ett sant, inre ljus från Gud, och visar människorna som irrar runt i natten och mörkret den rätta och ljusa livsvägen, där det inte kan undvikas att era gamla bedrägerier blir allmän kunskap, så blir ni arga på en sådan ljusprofet från Gud och söker på varje möjligt sätt att förgöra honom. Ty detta är ett gammalt skamfyllt rykte om er, att ni med undantag av Elias och Samuel dödade alla profeter som skickades till er av Gud genom att stena dem och predikade för folket att ni därigenom hade gjort Gud en god tjänst.

[10] Först efter hundra år accepterade ni profeten – men aldrig för er skull, utan bara eftersom ni kunde använda hans uttalanden, som hade gått i uppfyllelse, för att effektivt sätta skräck i människorna, – och ni målade och utsmyckade hans grav, oavsett om den var äkta eller inte, det gjorde detsamma för er!

[11] Du förstår, det här har alltid varit ert sätt att handla, som jag endast alltför väl känner till! Men om det i sanning alltid har legat till så med er, hur i hela världen kan jag sätta den minsta tilltro till dina ord?! Säg mig huruvida det förhåller sig på annat sätt med sanningen med er! Tror du i ditt hjärta ens på ett jota av vad du predikade för folket?”

[12] N.B.: Att Cyrenius kunde tala på det här sättet kom från det faktum att Jag hade lagt orden i hans hjärta och mun. Så vad han sade då var så gott som uttalat av Mig, men på Cyrenius personliga sätt.

32. Ledarens karaktär

[1] Efter en stunds djup eftertanke, sade ledaren: ”Men hur kan du bevisa för mig inför hela världen att jag tänker annorlunda i mitt hjärta än jag talar med min mun, och att jag inte tror på vad jag predikar för folket?! Om mina förfäder förgrep sig på profeterna, vilket jag inte kan eller kommer att förneka, vilken skuld kan då åläggas mig, för det faktum att jag alltid i högsta grad har ärat Guds heliga siare? Om tusentals av mina kollegor möjligtvis inte har någon tilltro till vad de predikar, var finns beviset för att inte heller jag skulle tro på något sådant?!”

[2] Cyrenius säger: ”Det påtagliga beviset ligger i det faktum att du, av ditt tal att döma, är en alldeles för smart man för att kunna acceptera det mest dumma nonsens som en sanning som kommer från Gud! Du förstår den höga räknekonsten, och de räknekunniga misstar inte så lätt en fluga för en elefant, vilket du aldrig kommer att kunna förneka!”

[3] Ledaren säger: ”Men vad är det för dumheter att jag som en matematiker omöjligen kunde tro?!”

[4] Cyrenius säger: ”Tror du i ditt hjärta, till exempel, på tempelgödslets mirakulösa gödningseffekt som du, såvitt jag vet, har prisat så högt under alla dessa år?! Tror du på den regelbundna nymånens helande verkan?! Tror du verkligen att Jehova fortfarande bor i den nyskapade förbundsarken som Han gjorde i den gamla mosaiska som ni sedan länge har förkastat?! Tror du att naftalågan över er ark motsvarar den märkvärdiga höga eld- eller rökpelaren över förbundsarken som lyste för Moses när de lämnade Egypten?! Tror du verkligen att det är till mer nytta för folket om de offrar i templet än älskar sina föräldrar enligt Guds bud och är dem lydiga i allting?!

[5] Berätta öppet om du tror på tusen andra, liknande stadgar i er lära, som är fria från allt mänskligt förnuft! Ty om du verkligen tror på det – vilket verkar omöjligt för mig – så är du på allvar dummare än en kamel och passar mer för vad som helst annat än att vara en lärare för folket. Men om du inte tror på det och icke desto mindre undervisar det arma folket med mord, eld och svärd om sådana onda dumheter vilket du som en man med i övrigt stor kunskap och vetenskap aldrig kan tro på, då är du en högst avskyvärd bedragare av folket och förtjänar av politiska skäl att sitta i fängelse för evigt som en brottsling och inte att vara en lärare för folket!

[6] Du förstår, detta är uppenbarligen slutet för din Skylla och Karybdis! Jag kommer att pryda dig med en kejserlig hedersmedalj om du kan föreslå någon medelväg som ursäkt!”

[7] Här börjar ledaren att klia sig ganska häftigt bakom öronen och vet inte längre vad han skall säga.

[8] Herme, sångaren, eller tidigare budbäraren från Caesarea Filippi, säger till Cyrenius: ”Upphöjde härskare! Först nu är man helt insydd och kan inte längre komma loss från nätet! Åh, det är helt rätt åt denne galning som är emot allt som är gott och sant! Om jag inte kände honom så väl som jag gör, så kunde jag till och med tycka synd om honom, för jag förbarmar mig snart över den värste syndaren om han hamnar i en stor förlägenhet. Men jag kunde se denne karl brännas levande och det skulle vara ett rent nöje för mig! Det är inte tid eller läge här att berätta om allt som redan har sagts i förtroende om denne ledare. Men du kan vara säker på att det inte finns ett gott hårstrå på hela hans kropp!

[9] Många kommer att dömas till korsfästelse enligt era lagar, som är mycket bättre människor än den där högst samvetslöse ärkeskurken! Jag är ingen domare och har därför ingen rätt att döma, men ändå så gläds jag mycket åt att denne karl har blivit så insnärjd!”

[10] Matael säger med ett leende: ”Men du måste fortfarande vara väldigt försiktig så att han inte river sönder nätet och i slutändan skrattar er alla rakt upp i ansiktet! Fram tills nu har han intagit en avvaktande hållning med sitt språk, men han om han blir inträngd i ett hörn, Cyrenius, så kommer du snart att se hur han börjar att slå tillbaka! Jag känner honom först nu fullt ut, även om jag kände honom från templet! Du förstår, det är han som för trettio år sedan bar hand på översteprästen Sakarja och mördade honom mellan offeraltaret och det allra heligaste, som var åtskilda av ett förhänge! Men inget mer om det nu!”

[11] Herme säger full av glädje: ”Åh, jag känner till många sådana fakta om honom, men de går inte riktigt att bevisa så det finns lite eller inget som kan göras!”

[12] Cyrenius säger, helt förbluffad över vad Matael just sade: ”Ah, vad berättar du för mig nu?! Så denne man utsläckte den enligt alla personers vittnesmål högst fromme och vise översteprästens livsljus i templet? Nåväl, det är bra att jag nu har fått en fingervisning om det, allt annat kommer jag att ta itu med!”

[13] Här gav Cyrenius centurion Julius ett tecken att ställa ut vakter så att ingen av ärkefariséerna kunde komma undan.

[14] Julius gav genast en hemlig order, och vad Cyrenius hade befallt skedde omedelbart, men ledaren märkte likväl något av det och frågade Cyrenius: ”Vem är denna truppförflyttning avsedd för?”

[15] Cyrenius svarar: ”Varken du eller någon av dina kompanjoner har någon rätt att göra förfrågningar om detta, ty Cyrenius svarar inte längre människomonster av ditt slag! För du är inte bara en högst ömkansvärd bedragare av folket, utan också en andlig och fysisk mördare av folket. Jag väntar nu på rapporten från stadsguvernören och på att Kornelius, Faustus och Jona från Kis skall komma. Då skall jag berätta för dig varför jag nu lät placera ut vakter!”

[16] Ledaren säger: ”Bra, men då kommer jag först då att berätta varför jag i själva verket är här!”

[17] Här tar ledaren fram en pergamentrulle ur sin tunika, visar den för Cyrenius och säger: ”Känner du till detta sigill och denna underskrift?!”

[18] Nu studsar Cyrenius till, och säger: ”Detta är kejsarens sigill och hans underskrift! Vad har detta med saken att göra?”

[19] Ledaren säger: ”Om det är nödvändigt, skall du få veta vad den innehåller! Jag råder dig därför att avstå från varje vidare undersökning av mig, annars kommer denna rulle att orsaka betydande bekymmer för dig! Jag ärar dig fortfarande som en hedersman, men märk väl, driv inte saker och ting för långt, annars kunde jag använda denna rulle på ett för dig väldigt obehagligt sätt, och du måste respektera den lika högt som någon annan!

[20] Sannerligen, jag skulle inte ha tagit ut detta fruktansvärda vapen ur fickan på min tunika om du inte hade tvingat mig, men du började att trampa på mig som en mask och det är därför rätt tid att visa dig att du inte på något vis är den ende herren i detta territorium! Jag tror nu att det skulle vara bättre att dra tillbaka vakterna eftersom jag trots sabbaten annars kunde tvingas ställa ut mina bredvid dina!

[21] Mitt nu väldigt förändrade språk besvärar dig en aning, eller hur?! Men jag kan verkligen inte hjälpa dig, ty ditt besvärade också mig något! Kort sagt, nu känner jag dig, och du känner nu mig! Gör nu vad som verkar klokt och bra för dig, så kommer jag att göra detsamma! Har du förstått mig ordentligt?!”

[22] Vid dessa ord vänder ledaren Cyrenius ryggen som en härskare, går mot sjöns strand med sina kollegor och uppför sig där som någon som har beviljats stor makt av kejsaren i en nödsituation. Men Cyrenius är nu i stor knipa och vet inte vad han skall göra.

[23] Matael säger nu: ”Ser du, käre vän, hur en sådan karl är väl försedd med allt som är nödvändigt för sin fysiska och moraliska säkerhet, och det som en fästning?! Därför är det väldigt svårt och i själva verket helt fruktlöst att agera som en domare, eftersom dessa människor – Herren vet på vilka olovliga sätt – vet hur de skall skapa de allra högsta hemliga privilegier, mot vilka det nu är ytterst svårt att kämpa!”

[24] Cyrenius säger: ”Men säg mig, käre, vise Matael, hur det är möjligt att denna mänskliga hydra kunde komma över ett säkerhetsdokument ur kejsarens hand utan min kunskap och tillåtelse?! Ja, man kan inte göra något annat än att hålla god min i detta elaka spel! Jag är väldigt nyfiken att se vad Herren har att säga om detta!”

[25] Matael säger: ”Han kommer inte gärna hålla något riktigt tal eller ge något svar nu, ty Han visste redan i förväg varför Han gav dig detta gäng som ett test, och verkar ha ägnat väldigt liten uppmärksamhet åt hela denna rättsliga prövning!”

[26] Cyrenius säger: ”Men nu måste vi väl ändå be om råd!”
[27] Matael säger: ”Visst, nu är vi i störst behov av det!”

33. Ledaren avslöjas

[1] På stranden säger emellertid ledaren till sina kollegor: ”Ni gjorde ett bra jobb, ty det skenbara framträdandet mot mig var precis vid rätt tidpunkt, då jag gav er tecknet genom att vara tyst! Nu har de gått i fällan och vet varken ut eller in! Om bara de tre tillkännagivna personerna inte skulle komma, som kunde göra livet lite svårt för oss! Eller om de till och med hade med sig den kände nasarén! Ja, i så fall är det slut med oss! Då kan inget hjälpa oss längre!

[2] Därför anser jag: vi bör nu försöka att ge oss av sjövägen tidigt och vända oss linea recta (raka vägen) mot Jerusalem. Ty när väl de tillkännagivna personerna kommer, så är det för sent för oss! Cyrenius har kallat tillbaka vakterna, så det är fritt fram! Om vi därför rör oss uppåt längs strandkanten några dagar, så kommer vi förmodligen att träffa på någon grekisk fiskare som kan föra oss i säkerhet!

[3] Den tidigare talaren säger: ”Men stadsvakten! Hur skall vi undkomma den? För de kommer att lurpassa på oss bakom buskarna, och när de väl har oss är det slut med oss!”

[4] Ledaren säger: ”Det är förvisso en väldigt hopplös berättelse! Hur vore det om vi helt fräckt skulle be Cyrenius om en säker eskort? Han kan och får inte förvägra oss den på grund av det kejserliga dokumentet! Gå du dit, talare, och gör det!”

[5] Talaren gör så, men Cyrenius hade dessförinnan bett Mig om råd, och naturligtvis berättade Jag allt för honom som fariséerna hade sagt och bestämt på stranden, och nu visste Cyrenius vad som pågick och vad han för tillfället hade att göra.

[6] När talaren framförde sitt krav till Cyrenius så fräckt och så kommenderande som möjligt, sade Cyrenius: ”Min vän, dokumentet ifråga skrämde mig verkligen först, för jag visste inte att det var falskt! Men eftersom jag nu har fått ett helt annat ljus över denna fråga, så blir jag inte längre förskräckt och kommer inte på något vis att hörsamma din ledares krav!

[7] I vilket fall, gå dit och säg åt din ledare att han omedelbart bör ge mig dokumentet ifråga, annars kommer det att tas ifrån honom med våld. Men om han skulle försöka förstöra dokumentet, så kan han vara beredd på att hans korsfästelse förbereds för idag! – Gå dit och säg åt honom detta!”

[8] Ledaren bugar nu djupt och går bort och skakar kraftigt i hela kroppen. När han närmar sig ledaren, säger han stammande eftersom han är så rädd: ”Vi är – förlorade! Det förbannade, falska dokumentet – var ­­– det halmstrå – som bröt – kamelens – rygg! – Om inte – idag – så säkert i morgon – till korset! – Räck genast utan dröjsmål eller tvekan över det förbannade dokumentet till överståthållaren, annars kommer du att hänga på korset idag! – En djävul måste ha förrått dig! – Cyrenius vet allt!”

[9] När det mörka sällskapet jämte ledaren hör detta, känner de och han sig illa till mods, och ledaren tar dokumentet, ger det till talaren och säger: ”Där, ta det, och gå bort med det. Det är ute med oss, ty med det är vårt sista hopp borta!”

[10] Talaren gör så, tar dokumentet till Cyrenius och säger: ”Upphöjde härskare, här är dokumentet! Vi är alla stora och grova brottslingar och vädjar nu allena till ditt mänskliga hjärta!”

[11] Cyrenius tar dokumentet, läser igenom det och säger efter en stund: ”Se, så fint och listigt! Säg nu inget annat än vid vilket tillfälle ledaren kom över detta Charta alba!”

[12] Talaren säger: ”Upphöjde herre, jag vet mycket, men det känner jag verkligen inte till! Som ledare hade han med sig det från Jerusalem, men vem som gav det till honom där vet jag inte!

[13] Cyrenius säger: ”Men vet du säkert att han förde med sig detta dokument ända från Jerusalem?”

[14] Talaren säger: ”Han visade det för oss alla och hade oss sedan i sitt våld. Det är allt jag vet, och ingen av oss vet något mera!”

[15] Cyrenius frågar vidare: ”Hur betedde han sig annars som person?”

[16] Talaren svarar: ”Jag känner inte till något dåligt om honom, han företrädde alltid sitt ämbete strikt och enligt den judiska andan. Att han dessutom ofta drev in sina räntor på ett inte särskilt barmhärtigt sätt är välkänt, men ändå kände jag knappt till att han någonsin skulle ha uppfört sig för bryskt mot någon. Han har kanske något på sitt samvete från tidigare, vilket han förvisso aldrig avslöjade för oss, men sedan han tillträdde sitt ämbete här har vi inte fått reda på någonting, förutom att han igår krävde in offren lite för skarpt vid det förunderliga tillfället. Det var emellertid folket som var den största anledningen till detta!”

[17] Cyrenius frågar vidare: ”Har ledaren ofta missbrukat detta dokument?”

[18] Talaren svarar: ”Fram till idag har vi inte märkt någonting av det.”

[19] Cyrenius frågar: ”Är detta hela sanningen som du nu har berättat för mig?”

[20] Talaren säger: ”Upphöjde herre, jag skulle hellre dö om det ens fanns en gnutta osanning i det!”

[21] Cyrenius säger: ”Bra så! Gå dit och säg åt ledaren att jag nu vill tala med honom och att han därför skall komma till mig. Ty jag vill se vad som kan göras för ert bästa i denna fråga!”

[22] Denna gång går talaren till ledaren med mer mod och mindre vånda och berättar detta för honom. Ledaren funderar en stund och säger sedan: ”Tja, vad annat kan vi göra här än att hålla god min i elakt spel?! Det är alltid bättre att bara förlora något än allt!”

34. Ledarens bekännelse

[1] Med detta beger sig ledaren bort till Cyrenius och säger: ”Här inför dig står nu en person utan makt. Denne man inbillade sig ett tag att han som en person av denna jord också kunde nyttja alla rättigheter som människorna på denna jord betjänar sig av. Men han misstog sig, som själv räknekunnig, och kom till slutsatsen att de höga personerna inte vill ha några andra höga vid sidan av sig själva! Därför kommer jag hädanefter att vara den allra lägste, och kanske kommer jag därigenom att bli trevligare mot de höga!”

[2] Cyrenius säger: ”Det gör du rätt i! Men säg mig nu bara en sak, av vilken anledning visade du dig annorlunda för mig än du var! Jag erbjöd dig min hand som en vän, och du slog bort den! Vad ville du egentligen uppnå genom det?”

[3] Ledaren säger: ”Tänk på en persons höga ställning! Vid sidan av denna finns det alltid ett hemligt högmodsbrev, som kallas: ’Ämbetets ära och makt!’ Med detta börjar man väldigt lätt att synda. Men när man har börjat att synda, så blir man blind och döv och syndar mer och mer. Olyckligtvis kommer man till slut så högt upp som: ’Bara hit upp och sedan inte ett steg till!’ Jag har nu nått denna punkt och kommer att glädjas mycket åt att så snart som möjligt vara väldigt djupt nere på botten! Jag är redan sjuttioåtta år och har inte mycket mer att förvänta mig! Framledes, om du vill ge mig den korta tid som återstår, så kommer jag endast att ägna mig åt det rent gudomliga!”

[4] Cyrenius säger: ”Gå då – där borta nära Markus hus kommer du att finna bröd och vin! Styrk dig själv med det, så kommer vi sedan att bilägga frågan innan de tillkännagivna kommer!

[5] Ledaren anlägger nu en glad min, tackar Cyrenius och går snabbt bort till det framdukade bordet. Den gamle mannen var redan väldigt hungrig och törstig, och detta var ytterst välkommet.

[6] Men medan den gamle mannen styrker sig själv, går Jag till Cyrenius och säger till honom: ”Precis så, du har skött saken väldigt väl. Vittnesbördet som du gav nasarén var också helt och hållet i den bästa ordning, men att helt ge Mig tillkänna för dessa människor skulle fortfarande vara för tidigt. Om saken fortsätter på ett ordnat sätt, som har varit fallet fram tills nu, så kommer det till och med att vara möjligt att vinna över dessa människor helt och hållet, men om vi förhastar oss kan det förstöra allting.

[7] Jag ställer nu Rafael till ditt förfogande. Han kommer att göra vad du än säger åt honom, men ta det försiktigt med mirakler! Gör ingenting för att återuppbygga staden som fortfarande glöder här och där, även om ängen förvisso skulle vara i stånd att återuppbygga hela staden på ett ögonblick. För Jag vill att denna plats blir kvar i en ödmjuk ställning ett tag, och slutligen kommer Markus och hans barn att vara dem genom vilka platsen kommer att återuppbyggas. Men allt annat kan han göra – men likväl alltid med vissa försiktighetsåtgärder!”

[8] Cyrenius frågar: ”Herre, vad kommer Du att göra under tiden?”

[9] Jag säger: ”Jag kommer att stanna kvar nära dig och bete Mig som en främling, som hittills. Men om du ser att ett skepp kommer framåt middagstid, så gå ner till stranden och ta emot de nyanlända i Mitt namn. Men säg åt dem att de för dessa människors skull inte skall ge Mig tillkänna innan tiden är inne, så att saken med fariséerna inte förstörs. Men låt sångaren och budbäraren Herme komma till Mina lärjungar, de kommer att ge honom lämpliga instruktioner för vårt ärende. Men jag kommer att diskutera med Ouran och likaledes med Matael och hans fru hur detta land skall inrättas i framtiden. Nu vet du vad du har att göra!”

[10] Cyrenius säger: ”Javisst, Du min Herre och min Gud, men hur skall jag veta när detta femtiotal ärkejudar är redo för Dig?”

[11] Jag säger: ”Du kommer att få reda på det i rättan tid efter middagsmålet som vi kommer att inta en timme senare. Oroa dig därför inte, och gör allt annat väl och i enlighet med Min eviga, gudomliga ordning!”

[12] Cyrenius var högst tillfreds med denna ordning och full av glädje att Jag var nöjd med hur han hade hanterat fariséerna. Men nu kallade Jag genast på Rafael och ställde honom till förfogande under Cyrenius vilja.

[13] Rafael kom snabbt hit och sade: ”Jag står här för att tjäna Gud, dig och alla människor med god vilja, i styrka och kraft och i Herrens namn. Men var försiktig med vad du bestämmer, ty jag kommer att utföra allt!”

[14] Cyrenius säger: ”Min himmelske vän! Om jag skulle handla efter mitt förstånd så skulle inget annat än den ena dumheten efter den andra komma ut. Att jag hittills har lyckats med de ytterst sluga fariséerna, har jag allena Herren att tacka för, ty Han gav mig ord och den rätta känslan i mitt hjärta. Min förtjänst i detta är därför noll. Sålunda hoppas och tror jag att det också kommer att gå i mål. Under en sådan ledning, min vän, så kan vi säkert tillsammans våga utföra det arbete som har påbörjats med fariséerna enligt Herrens vilja! Vad tror du, min himmelske vän!”

[15] Rafael säger: ”Ah, det är något helt annat. Resonerar man på det viset är det otänkbart med en synd i denna situation! Och så vill vi då återuppta arbetet med Guds kraft förenad i oss!”

[16] Under tiden hade ledaren Stahar styrkt sig, kommit tillbaka till Cyrenius och tackat honom ur djupet av sitt hjärta för den välgärning han hade visat dem.

35. Ledarens åsikt beträffande änglar

[1] Cyrenius viftade bort tacket, och sade: ”Min vän! Allt tack och lov tillkommer endast himlens och jordens Herre, men för min utbildnings skull skall du som den mest initierade i hela judendomen och som en fullständig skriftlärd förklara vilken innebörd du lägger i begreppet ’ängel’. Vad är i själva verket Guds änglar, och hur betjänar de Gud och mänskligheten?”

[2] Stahar säger: ”Upphöjde härskare, det är en väldigt kittlande fråga, särskilt eftersom det ännu inte är helt bevisat att änglar verkligen existerar! Skriften nämner dem vid särskilda tillfällen, men det står inte en stavelse vad och vilka änglarna egentligen är, och hur och på vilket sätt de betjänar Gud och mänskligheten!

[3] Enligt Dahahlmud (Talmud, övers. anm.) förstår vi dem som krafter som strömmar ut från gudomen i form av knippen av lågor, som rör sig med tankens ofattbara hastighet i alla riktningar från Guds eviga, outgrundliga centrum, ungefär som solstrålarna utgår från solen. Det verkar också mest godtagbart för min del, men huruvida det är den mest korrekta och sanningsenliga definitionen är en annan fråga, som en dödlig människa förmodligen inte kommer att kunna ge ett riktigt svar på.

[4] Enligt skriften har änglarna ofta funnits där för att tjäna människorna på jorden som ynglingar av ofattbar skönhet! Nåväl, för djupa tänkare är detta väl magstarkt. Jag och alla mina kollegor har åtminstone aldrig sett något liknande! Kanske! Men det kan lika gärna vara ett gammalt, känslofullt talesätt, genom vilket man personifierar de andligt aktiva krafterna för att förkroppsliga dem, att ge dem den fulla, ungdomligt muntra, kraftiga formen av den vackraste yngling. Ty en kvinnlig ängel har aldrig omnämnts i någon vers, – förmodligen eftersom de entusiastiska poeterna aldrig föreställde sig att stor styrka någonsin kunde finnas lika mycket i en aldrig så fullkomlig och tilldragande jungfru som i en stor och frisk ung man.

[5] Du förstår, upphöjde härskare, sålunda kan man genom det rena förnuftet komma fram till helt olika slutsatser! Det verkar föreligga något verkligt överallt i denna fråga, men vad som faktiskt är sant kan inte bedömas av oss människor. Det bästa är att lämna människorna åt deras fantasi eftersom man inte kan erbjuda något bättre i gengäld! Men detta är allt som jag nu kan ge dig som svar på din väldigt viktiga fråga, ty jag kan inte komma till dig med det som man lär ut till folket!”

[6] Cyrenius säger: ”Så du är inte helt övertygad om att en ängel kan framträda livslevande i egen hög person?”

[7] Stahar säger: ”Inte bara inte fullt ut, utan inte alls. Ty jag har aldrig haft äran och turen att ens i en dröm få se något sådant, för att inte nämna i verkligheten. På samma sätt kunde inte heller mina kollegor, med vilka jag har haft en öppen diskussion om detta ämne, berätta något annat för mig än vad jag redan har upplevt.

[8] Jag vill visserligen inte helt förneka att det i yttersta fall skulle vara möjligt, förutom för mig personligen. Men det är säkert att en sådan änglaande mycket mindre kan framställa sig för oss som ett formellt väsen utan ett naturligt medium, än en solstråle kan manifestera sig som en sådan när den inte kan finna något retrospektivt medium.

[9] Solstrålen skär igenom mycket lättare luften än den nuddar marken på jorden. Men i luften, som ett alltför svagt medium, kan den inte bli till gräs, men på jordens mark kan den förändra sig själv likt en Proteus till vad som helst om den finner en passande metod i den materiella världen.

[10] Så jag tror att man kan upptäcka en viss ordning i allting i den stora naturen, men man ser aldrig något bli till, där det inte föregås av en god anledning, och där inte något lämpligt medium för någon verkan skulle finnas i förgrunden, eftersom man aldrig upptäcker någon plötslig övergång hur noga man än observerar naturen. Jag är alltså emot alla så kallade mirakler och mot det formella, personliga framträdandet av en ande under vilket namn det än må vara, – vare sig det är en ängel eller djävul, en gud eller hans motpol.

[11] Ja, en högre ande kan manifestera sig, men aldrig som något annat än kött och blod, allt därutöver är antingen fantasin hos andlig person eller en fullständig lögn!

[12] Tyvärr måste vi, som sedan länge har insett sanningen, se mystiska ut och sprida och upprätthålla lögnen och den tätaste vidskepelse! Vi måste anlägga en gudfruktig min där vi kunde explodera av ilska över hur otroligt dumt det är! Men vi har Moses, vi har profeterna – rent härsklystna människor som först var tvungna att prata omkull folket med alla slags naturliga skrämselhistorier så att det senare kunde kröna dem till sina härskare för alla tider och ge dem rätten att tyrannisera folket med allt som kallas ’ont’.

[13] Men när väl ett folk har pratats omkull och förblindats av många mirakler så till den grad att livets djupaste grundvalar har fördunklats, så kommer det att kasta sig över dig som en tiger och slita dig i stycken, om du då bara ger ett sådant folk ljus, men ett sant ljus!

[14] Därför är det bättre om man lämnar det väldigt dumma folket åt sin gamla, dåraktiga tro och uppfriskar och upplivar det genom falska mirakler, snarare än att försöka upplysa ett sådant folk, ty ett väldigt dåraktigt folk kan i allmänhet inte längre upplysas!

[15] Det fanns en tid då jag attackerade varje person som tydligen bemödade sig att göra den redan väldigt dumma mänskligheten ännu dummare genom ett mirakel, likt en tiger full av raseri och ilska och om möjligt även försökte döda honom. Men med tiden kom jag efter många ädla försök fram till övertygelsen att den redan väldigt dumma mänskligheten inte kan upplysas, och fann också att det var helt fel av mig att föra krig mot varje person, som så effektivt som möjligt försökte styrka människorna i deras gamla vidskepelse genom konstgjorda mirakler.

[16] Jag tror att jag nu har varit ärlig om mig själv. Förhoppningsvis kommer du utan att bli arg inse att jag naturligtvis var tvungen att visa upp något helt annat inför folket! Men att jag alltid tänkte annorlunda inombords, borgar min inre, bättre övertygelse för, som jag aldrig hade kunnat visa dig om den inte hade funnits till hands inom mig själv! Men nu bryr jag mig inte om människor som utför mirakler, de borde bara inte kämpa mot uppväckta människor som mig själv för att de är avundsjuka, utan istället bör de ge oss en hjälpande hand, så kommer det att gå bra för oss alla.

[17] Ty man får aldrig låta den oupplysta mänskligheten märka att det i själva verket inte ligger något i vår förkunnelse, utan man måste genom konstgjorda mirakler istället hålla kvar dem i deras åsikter och blinda tro, att det ligger outgrundliga hemligheter bakom som endast en präst, fylld av Guds Ande, och profet som Gud har uppväckt kan förstå fullt ut.

[18] Det är tillräckligt att bara några få inser att alla läror om något gudomligt väsen inte är något annat än – oss emellan ­– fåfänga, gamla fabler, vilka bottnar i den mänskliga fantasin och inget annat.”

36. Ledaren och ängeln

[1] Cyrenius säger: ”Jag delar inte alls din åsikt, ty jag tror bestämt att det finns en Gud som har skapat hela den andliga och materiella världen genom Sin högst egna fullkomliga makt, och det ur Sig Själv, fast bara under en något längre tidsperiod än hos Moses, som antingen missförstås eller inte förstås alls. Men det finns män här, som förstår Moses bättre än du!

[2] Jag tror också på evigt liv för alla människor som uppfyller Guds bud med en god vilja, jag tror också helt på alla andars uttryckliga personlighet och därmed även på Guds änglar, jag tror bestämt på en verklig uppenbarelse från Gud genom profeternas mun och jag tror till och med på en gudomlig-mänsklig personlighet!

[3] Och jag tror på allt detta inte bara genom hörsägen, utan istället av en inre och högst levande övertygelse, och därför förbryllar det mig väldigt mycket att du inte tror på något av allt detta!

[4] Vad skulle du säga om jag på fullt allvar sade till dig: Se, denne charmante unge man här är just en av de Guds änglar som du aldrig har trott på, och som när som helst kan bevisa sig själv för dig som en sådan genom gärningar? – Vad skulle du kunna invända mot det?

[5] Stahar säger: ”Upphöjde herre, jag kan inte säga något annat än: Om det går för sig, var inte för hård mot mig inför folket! Denne charmante pojke är säkert bara en lovande son till dig, och du har säkert inte underlåtit att sedan hans tidigaste barndom undervisa honom i all slags konst och vetenskap, och därför skulle det ha varit till ingen nytta om han inte nu ägde vissa färdigheter som sådana som vi aldrig har kunnat drömma om.

[6] Om jag vore en sådan godtrogen oxe, så kunde du säkert driva gäck med mig, men det kan svårligen göras nu. Ty jag vet vad jag vet, och det kommer i hemlighet vara fallet med dig också, – bara att du nu verkar vilja sätta mig på prov igen.

[7] Cyrenius säger: ”Tja, om du anser det, så sätt honom på prov i Herrens Guds namn, så kommer det visa sig huruvida jag har sagt dig sanningen!”

[8] Stahar säger: ”Om du tillåter, så kommer jag omedelbart att lyfta Moses trefaldiga slöja från ditt ansikte så att du tydligt kan se vad din ängel i själva verket är! Kom hit då, min välsignade unge ängel!”

[9] Rafael går fram till Stahar och säger: ”Vad vill du att jag skall göra, du klentrogne?”

[10] Stahar säger: ”Se här, i denna sjö finns massvis av fisk, kunde du hämta en av de bästa från dess djup och sätta fram den till mig på ett fat redan stekt och väldigt väl tillagad?”

[11] Stahar hade knappt sagt detta förrän Rafael höll fram den begärda fisken på ett stort fat och sedan bjöd in honom att nu äta av fisken.

[12] När Stahar såg detta blev han förskräckligt förlägen och visste inte vad han skulle säga om detta oförklarliga fenomen.

[13] Rafael bjöd också Cyrenius att smaka på fisken, som hade blivit väldigt väl tillagad. Fisken var uppskuren i bitar och Cyrenius tog genast en stor bit, åt den och prisade högt dess goda smak. Sedan provade också Stahar en bit, åt den och ansåg att Cyrenius beröm var berättigat, och slutligen tog även andra gäster portioner av fisken och fann den ytterst välsmakande.

[14] När hela fisken var uppäten på detta sätt, vände sig Stahar mycket ödmjukt till Rafael, och sade: ”Är du verkligen en Herrens ängel, eller är du bara en ung, mycket speciell magiker från Europa eller Afrika eller från det stora Asien? Gärningen är visserligen obegriplig och makalöst underbar, men det finns också magi och stora magiker bland folket, genom vilka en lekman väldigt lätt kan vilseledas. Säg mig därför huruvida du möjligtvis är en Guds ängel, – eller kanske verkligen en magiker?!”

[15] Rafael säger: ”Till vilken nytta är mitt ja eller nej för dig?! Tvivlaren behöver påtagliga bevis! Pröva mig och se om det jag gör också kan göras av någon magiker!”

[16] Stahar säger: ”Ja, ja, det skulle vara bra att pröva dig om man bara visste med vad – hm – ja, jag kommer inte på något som jag kunde pröva dig med, min välsignade pojke, och dessutom är verkställandet av det första provet som jag så löjligt begärde, redan så utomordentligt, att man inte ens kan tänka sig något mer omöjligt! Att döma av din oändligt ljuva figur, så skulle jag mycket hellre tro att du på allvar är en Guds ängel än en magiker! Det är bara det att du verkligen verkar ha en kropp, och det verkar inte finnas någon ande som tittar fram. Låt mig bara röra vid dig för att se om du har några ben!”

[17] Ängeln låter nu Stahar röra vid honom, och Stahar konstaterar att allt med Rafael är gediget och kompakt, och han rycker våldsamt på axlarna och säger: ”Hm, hm, allt sväller förfärligt mycket av det frodigaste kött, det ser bara inte särskilt andligt ut! Gärningen, ja, inget kan sägas mot den, men hela den förtvivlat vackra, fulla, frodiga kroppen överträffar vida alla jungfrur, denna magnifika arm, så gedigen och kompakt, ja, ingenting ser ut som en ande! Man kunde, uppriktigt sagt, – bortsett från det faktum att man redan är en gammal åsna, och att du tillhör det manliga könet – med den största lätthet bli våldsamt kär och så sensuell som det över huvud taget är möjligt! Och se, det finns inget som man med rätta kan kalla rent och himmelskt andligt! Det måste vara så att du, som en ung Tobias i hemlighet osynlig för oss dödliga, får stöd av en ängel, det vill säga, att du från födseln var en ytterst from pojke som Samuel! Men om det inte är fallet, så kunde du likaväl stå i hemlig förbindelse med ”den Onde”, vilket jag visserligen ännu mindre förmodar, eftersom du i övrigt har ett sådant himmelskt fromt och vackert utseende, och eftersom jag, om jag erkänner det öppet, aldrig riktigt har trott på ”den Onde”. Även med en fullständig tro på Gud gick det mig illa, och ännu mera så på Hans motpart!

[18] Därför är jag trots min yttre strikthet ingen selot, utan en förnuftig naturalist och kan därför inte acceptera något andligt framträdande, så länge som det inte kan förklaras naturligt!

[19] Den gärning som du utförde tillåter såvitt jag förstår ingen naturlig förklaring, men jag har heller aldrig inbillat mig att jag har förstått allt som dyker upp någonstans i naturens stora rike. Därför kan din mirakelkonst ha en naturlig orsak, vilken kan vara välkänd för dig och kanske för andra. Du kommer knappast att meddela den för mig, men det spelar ingen roll, för i naturen kan vissa saker inträffa som själva är ett mirakel, fast vi inte kan förstå det. Bör vi då se det som ett fullständigt mirakel?!”

37. Ledaren fantiserar

[1] Stahar: ”Se här, min ljuvaste yngling med magiska färdigheter! För ungefär tre år sedan kom några österlänningar till denna stad, från Sydostasien som de sade, där det skall finnas så höga berg att deras toppar nästan vidrör månen när den passerar. Tja, så kan det vara, men utlänningarna överdriver allt för att dra till sig stor uppmärksamhet, och därmed även höjden på sina berg!

[2] Vi lämnar det, för det spelar ingen roll huruvida deras berg är några alnar lägre! Dessa sydostasiater med ett ytterst konstigt utseende bad mig om tillåtelse att få utföra sina sanna mirakler inför folket mot en skälig avgift.

[3] Men jag sade till dem genom en tolk: Innan jag hade övertygat mig själv mellan fyra ögon, som man brukar säga, vad deras mirakler bestod av och huruvida det var tillrådligt att utföra dem inför det blinda folket, trots det faktum att jag själv är en stor vän till allt som är utöver det vanliga, så kunde jag inte ge dem tillåtelse att utföra mirakler, oavsett hur oskyldiga, inför alla människor!

[4] Mirakelgörarna var desto nöjdare med mitt beslut när jag tillförsäkrade dem ett gott arvode för deras framställning, som bara skulle ske inför mig och några förnuftiga kollegor.

[5] De gick till värdshuset som de hade tagit in på i staden och kom tillbaka en timme senare med alla slags magiska föremål som jag aldrig hade sett tidigare. Det var stavar, stenar, metaller som såg konstiga ut, stora och små kärl av olika former, och inget av detta hade någon form som jag hade sett tidigare.

[6] Jag frågade deras ledare vad han behövde allt detta till, och han sade: Egentligen ingenting, men det måste finnas något inhemskt nära honom, annars kommer han inte kunna utföra det begärda miraklet lika väl och lika säkert. Han frågade mig sedan vad jag ville se eller veta av honom.

[7] Jag sade: ’Bra, om jag bara behöver fråga, så kommer du inte att komma långt med din magi!’ Jag frågade honom om han kunde berätta för mig vad jag tänkte på nu. Jag tänkte på Rom och namnet på kejsaren. Han lade då bägge sina händer på min brösthåla och berättade vad jag tänkte. Du kan lätt föreställa dig att det inte förvånade mig mindre än det du utförde nu!

[8] Sedan ställde jag ett krus med vatten framför honom och sade: ’Förvandla detta vatten till vin för mig!’ Då gick han dit, gjorde några rörelser med handen över kruset och över vattnet och sade sedan: ’Prova, herre, och se vad du tycker om vinet!’ Jag smakade genast på vattnet och du förstår, det var helt och hållet vin! Detta gjorde mig ännu häpnare.

[9] Sedan tog han ett lerkärl som var helt tomt och hällde resten av vinet i det, förmodligen för att styrka sig själv inför den snara färden hem. Men när jag tittade på kärlet efteråt, som annars såg väldigt tomt ut, tyckte jag inte att det var vått, och än mindre att det fanns något i det, men det luktade starkt av vin. Och magikern anmärkte att han föredrog att ta med sig vinet i ett torrt och andligt tillstånd ifall han skulle spilla ut det.

[10] Jag frågade honom om han inte nu eller någonsin kunde få tillbaka ett flytande, drickbart vin ur denna vinlukt igen. Han frågade då mig och mina tre kollegor om vi ville dricka. Vi sade ja, och han tog det synbart tomma kärlet, vilket såg ut att vara mindre än min vattenmugg, och hällde sedan så mycket vin i min mugg att vinet började att rinna över!

[11] Ja, du min unge, ljuve vän, håret reste sig på oss till slut, ty detta gick alltför högt över vår visdomshorisont! Jag visste inte vad jag skulle säga om det! Vi drack sedan girigt av det riktigt goda vinet, och – ett mirakel till – kruset blev inte märkbart tommare!

[12] När vi, hänförda av vinet, förundrades mer och mer, sade magikern: ’Men mina herrar, vin utan bröd är inget vidare! Ni ser de många stenarna här, hur skulle det vara om jag förvandlade dem till bröd?’ Jag sade: ’Gör det!’ Därefter svepte han med handen över stenarna och sade sedan: ’Ta en kniv och skär upp brödet!’ Jag gjorde så och du förstår, det var bröd, gott, välsmakande bröd!

[13] Jag sade då: ’Men min vän, om du kan göra sådana saker, så skulle jag vilja veta varför du fortfarande behöver ta betalt för ditt utomordentliga hantverk?’ Magikern sade: ’Helt enkelt för att det är så sällsynt, och för att kunna ha råd att överleva på platser där man inte kan och får utföra mirakler.’

[14] Jag var nöjd med detta svar, och försåg magikerna med två pund silver, vilka han tacksamt tog emot, men jag kunde inte ge honom tillåtelse att utföra sitt hantverk inför det blinda folket på grund av att det var så väldigt utöver det vanliga. Ty folket skulle nästan ha visat honom gudomlig vördnad, särskilt grekerna och flera av romarna.

[15] Han sade till mig att han kunde utföra en stor mängd mirakler av alla de slag, vilka var ännu mer anmärkningsvärda än de han redan hade gjort! Men jag hade verkligen inte någon speciell lust att be om och titta på något mer. Vad som hade hänt hade redan fått mitt huvud att snurra, och jag var väldigt glad åt att se dessa sydostasiater lämna vår stad. Ty de skulle ha gjort hela folket rejält upproriskt.

[16] Jag frågade magikern på slutet huruvida han bara kunde förklara en av sina färdigheter om han fick betalt och goda vitsord. Han viftade inte bort detta helt och hållet, men krävde så mycket pengar att jag började rysa, och sedan lämnade jag konstnären lättare till sinnet.

[17] Se här, min allra ljuvaste yngling! Magikern från Sydostasien var lika lite en Jehovas ängel som jag, och utförde icke desto mindre häpnadsväckande gärningar. Varför skulle därför du vara en ängel med din himmelskt vackra kropp, eftersom du också kan utföra sådant som är mycket speciellt för min grova mänskliga förståelse?!

[18] Du måste därför ge mig rent andliga bevis på ditt gudomliga änglaskap, annars kan jag inte acceptera dig som en Guds ängel, även om du utförde hundra större mirakler än det med den fisk som vi precis har ätit! Och jag tror att ingen sant nykter, förnuftig person kommer att kunna göra några invändningar mot denna min högst förnuftiga begäran!”

38. Ledaren berättar om mordet på Sakarja

[1] Rafael säger: ”Nu handlar det bara om huruvida du har talat sanning! Jag kan bestämt säga att du nu, blott för att pröva min andlighet närmare, ljög på ett avskyvärt och stinkande sätt enligt din mest ohämmade fantasi, och av allt vad du nu har berättat är inte en stavelse sann!

[2] Den inbillade magikern skall ha gissat dina tankar, och jag har nu gissat att du har ljugit för oss alla! Och där har lögnen om magikerna blivit till sanning för dig!

[3] Den falske magikern förvandlade vatten till vin, enligt din lögn. Se här, jag kan faktiskt också visa dig det! Se, där är ett tomt kärl, vi fyller upp det med vatten! (Kärlet fylldes med vatten.) Se, här står det fyllt med vatten! Jag har inte rört vid kärlet än, och ändå har vattnet blivit till det bästa vin! Smaka och se om du tycker om det!”

[4] Stahar smakar på vinet och märker att det verkligen har förvandlats till det bästa vin.

[5] Ängeln säger vidare: ”Men magikern lät sedan vinet att försvinna in i ett annat kärl. Och se, jag vidrör inte kärlet, och ändå finns det inte kvar en droppe vin i det! (Kärlet var tomt och torrt.) Men den falske magikern förvandlade sedan vin igen av lukten, och se, kärlet luktar inte längre vin, och ändå vill jag att det skall vara fyllt av det bästa vin igen! Se, kärlet är fullt!

[6] Men du har inget bröd till vinet och dricker kanske inte rent vin så lätt! Din magiker behövde flera stenar för att förvandla dem till bröd. Jag behöver inget förutom min vilja, – och se, det ligger redan mycket bröd framför dig! ­– Smaka, och se huruvida det smakar bättre än ditt falska bröd!

[7] Du gav sedan två falska pund silver till din magiker, och jag skall skapa två hundra pund äkta, kvalitetssilver ur tomma intet som en god betalning för din lögn! Säg mig om du är nöjd med det!”

[8] Stahar höjer här på ögonbrynen och säger efter en stund: ”Nej, det kan omöjligen hända på naturlig väg och genom naturlig kraft! Uppenbarligen är det mer än någon aldrig så oförklarlig naturkraft som verkar här! Det ligger en allsmäktig gudomlig vilja bakom det, och du, min unge man, är antingen en verklig, förkroppsligad ängel, eller så är du en av de största av Guds profeter likt Samuel eller Elias!

[9] Ja, nu tror jag att du är ett Guds sändebud från himlen till oss arma syndare, för att föra oss tillbaka till den rätta vägen, vi som har avvikit långt bort från den.

[10] Det är sant, du store, ljuvaste sändebud från Herren, att jag mer eller mindre fantiserade ihop historien om den sydostasiatiske magikern som jag just berättade för dig, – men ändå bara enligt det mönster som någon annan berättade för mig. Jag berättade det bara för att pröva dig närmare, men jag fann att du verkligen kan genomskåda våra hjärtan och njurar, och att för din vilja är även de mest omöjliga saker lekande lätt.

[11] Så nu tror jag fullt och fast att du är ett fullkomligt Guds sändebud, trots din vackra kropp, och mitt hjärta gläder sig nu mycket åt att jag också har upptäckt vad som beskrivs i boken, att de fromma fäderna då och då också upplevde sådana saker förr i tiden!”

[12] Ängeln säger: ”Men det är inte första gången du har upplevt något som de gamla fäderna har upplevt! För trettio år sedan upplevde du något liknande i templet, varpå översteprästen då främst för din hand föll mellan altaret och det allra heligaste! Varför trodde du inte då på det uppenbara miraklet, och varför blev du ens grym mot en överstepräst?!”

[13] Stahar säger: ”Käraste, allsmäktige sändebud från Herren, påminn mig inte om en tid då jag förvisso endast såg världens ljus genom en förbannelse, och om en handling som jag har ångrat tusen gånger efteråt! Men det var nästan omöjligt att göra på annat sätt efter hur jag kände och vilken kunskap jag hade!

[14] Jag var redan i hemlighet väl insatt i den grekiska filosofin, och jag visste varför jag hade blivit människa. Platon och Sokrates, såväl som Aristoteles, var mig tusen gånger kärare än alla mina dystra och väldigt mystiska profeter, vilka jag fram till denna timme inte förstår och aldrig kommer att förstå, eftersom de i själva verket inte kan förstås, och särskilt inte Höga Visan, som snarare liknar något av en galning än en vis man. Av denna anledning hade jag utvecklat en verklig ilska mot allt som stod i den minsta konflikt med Euklides rena logik, genom vars verk jag faktiskt blev mästare i aritmetik.

[15] Min allsmäktige, himmelske vän! Om någon säger till mig: 2 plus 2 är 4, och att det är ljust på dagen och mörkt på natten, så har han talat helt sant, och jag kommer att trycka honom mot mitt bröst som en vän. Men om någon kommer och hävdar rakt upp i ansiktet på mig att 2 + 2 är 5, och att dagen är mörk och natten ljus, så skulle jag slå ihjäl en sådan oxe med ett slag, ty en sådan själslig mördare är mycket värre i mina ögon än varje tjuv och stråtrövare och mördare!

[16] Och du förstår, så var det då i templet! De hade redan börjat hävda de mest absurda saker, och till och med att utdela straff till den som företog sig att yttra det minsta genmäle mot något vist yttrande av Salomon, oavsett hur mörkt och dumt det var!

[17] Översteprästen var en verklig anhängare till Salomon och höll sig strikt till den högst mystiska visdomen. Han började även sjunga lovsånger om det klaraste ljus som skulle komma till jorden. Detta skulle nu lysa upp nattens mörker på ett så mäktigt sätt att till och med de mörkaste hålorna under jorden skulle lysa klarare än solen mitt på ljusan dag. Men världens dag skulle bli den mörkaste natt, och dagens mörker skulle bli så stort att människor och djur skulle dö av det. Nattens ljus var redan i världen och lyste redan upp nattens mörker, så att till och med de som var födda blinda kunde se som en seende person på den ljusaste dag!

[18] Vad jag nu har sagt är bara en liten introduktion, vilket naturligtvis är helt falskt från Alfa till Omega, eftersom jag fram tills idag inte har märkt något nattljus bortsett från fullmånen på mer än trettio år, – förutom gårdagens förlängda kvällsljus, som mycket väl kunde ha uteblivit, för då skulle mycket missöde ha undvikits. Ingen fick fråga honom hur detta skulle förstås, och likväl krävde han den fullaste tillit.

[19] Jag kunde ha uthärdat detta i Jehovas namn – ty lite mer dumheter ovanpå mycket dumheter spelar ingen roll, eftersom man fortfarande kan tänka rent och sant för sig själv – men sedan börjar han igen: 7 blir nu 1, och 666 blir 111, och 777 och 1/2 och 1/3 och 1/4. Den som kan räkna bör nu räkna på ett annat sätt, ty det gamla sättet är nu dömt och förbannat!

[20] Sådana dumheter skapade den största oro, fruktan och ilska hos mig och flera elever till Euklides, och vi konspirerade och satte stopp för denna kränkande dumhet genom ett antal välriktade stenar!

[21] Men vi vann inte mycket genom det, ty efterträdarna till den mördade mannen var hundra gånger värre. Då var det inte längre möjligt för någon av oss att stanna kvar i templet. Jag besinnade mig, låtsades vara en stor hycklare och placerades snart här som en ledare med en översteprästs alla rättigheter. Här lät jag emellertid inget undkomma mig och utåt sett spelade jag rollen av att vara sträng, men inombords var jag väldigt god och full av goda ting. Där har du nu skälet till varför Sakarja dödades! Vad säger du nu om detta?”

39. Rafael förklarar löftena om Messias

[1] Rafael säger: ”Men det hade en påtaglig andlig innebörd och inte en materiell! Det gällde Messias som skulle komma till världen vid den tiden, om vilken alla profeterna profeterade, ja till och med Adam och Enok, såväl som Kenan i sin entusiasm!

[2] Den tid har nu kommit när alla profetior har gått i uppfyllelse! Sakarja profeterade som den siste profeten på ett andligt sett om den Utlovades framgångsrika ankomst, och du dödade hans kött för detta och förseglade därigenom på nytt ett troget förbund med helvetet, som Kain först hade öppnat för den blinda, dåraktiga och onda mänskligheten i sin kamp mot den fromme Abel.

[3] Men det kan inte läggas den alltför blinda och dumma mänskligheten alltför mycket till last om den i sin blindhet begår alla slags grymheter, och du kommer inte att bli dömd på grund av Sakarja, och ännu mindre eftersom du väldigt uppriktigt har ångrat ett sådant nidingsdåd om och om igen, vilket kommer att verka till din favör. Men nu uppstår frågan vad du skulle göra om du stod inför Messias, som har vandrat och undervisat bland judarna på denna jord i trettio år, och vad dina femtio kollegor skulle göra! Skulle du ge Honom tillbörlig ära och i ditt hjärta erkänna Honom som vad Han är?”

[4] Stahar säger: ”Du min allsmäktige vän, man kunde banka huvudet mot en vägg över att försöka besvara en sådan fråga! Vem är denne mystiske utlovade Messias? Var är Han? Vad vill Han och vad lär Han ut? Innan man vet det, så kan man för Guds skull inte ge något säkert svar!”

[5] Rafael säger: ”Han är vad David sjöng om Honom, när han sade: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är Han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, Han är ärans konung!” (Ps 24:9-10). Du förstår, han ger ett sådant vittnesbörd om Messias, som nu befinner sig helig, helig, helig lika fysiskt i denna värld som vi gör!

[6] Men om nu David säger detta så klart om Honom, så är dina frågor besvarade, och du vet nu hur du skall förstå Messias, men nu kräver jag ett klart svar på den fråga jag ställde till dig!”

[7] Stahar säger:  ”Om det är så, vilket jag i min subjektiva sfär inte vill betvivla, så frågar jag emellertid: Vad gör vi då med Moses, hos vilken det står helt kategoriskt klart: ’Ingen människa kan se Jehova och fortfarande behålla sitt liv!?’ Samtidigt finner vi i Moses ett formellt interdikt (förbud) från Jehovas sida till den store siaren, enligt vilket ingen någonsin skall framställa Gud i någon bild, oavsett hur sublim! Men du säger att Messias, enligt vad David sade, går runt som en person in corpore (kroppsligen)!? Vad händer då med Guds förbud enligt Moses?! En av dem måste förkastas, antingen Moses eller din Messias, ty både Moses och David kan omöjligen ha rätt!”

[8] Rafael säger: ”Varken Moses eller David! Ty bägge förkunnar det rätta, det goda och det sanna för folket! Moses sade inte i sitt löfte från Jehova att Han inte kunde framträda bland folket som en person, han förbjöd bara att göra en avgudabild av Gud, ungefär i stil med guldkalven. Sålunda sade Jehova till Moses att ingen kunde se Honom som Gud eller ande och leva. Men omedelbart därefter sade Jehova likväl till Moses: ’Se där – men du stannar bakom klippan!’, och Moses såg ryggen på Jehova.

[9] Men vad betyder detta? Du förstår, Jehovas rygg, som Moses såg, representerar den mänskligt fysiska formen av hur Han kommer att bli synlig för människorna som den mest fullkomliga människan! Om det är så, hur kan man förkasta Moses om man accepterar Davids bevis?

[10] Ni har ställt undan förbundsarken i trettio år på grund av att eldpelaren och rökmolnet hade försvunnit från den gamla, och nu ställer ni fram en ny som är helt materiell istället för den gamla! Men en sådan sak är också, utan att du förstår det, ett bevis för denna tid och betyder att Jehova inte längre svävar majestätisk som en ensam ande över all materia, som en gång över nattens vatten, utan Han lämnade Själv en sådan ställning, där Han först med stor svårighet och osäkerhet kunde ge Sig tillkänna genom uppväckta siare för de andra barnen. Han steg därför in i en persons kött och undervisar nu folket Själv och rådgör med Sina barn!

[11] Ser du inte en ny ark av det nya förbundet här, där den döda nya i templet är en varningssymbol? Men Jehovas andliga liv, som tidigare svävade över den gamla arken, lades i denne Gudsman för trettio år sedan av Jehova Själv, och Han är nu här i världen och undervisar personligen folket hur de skall känna igen Honom!

[12] Om saker och ting förhåller sig på det här sättet, kan du då fortfarande säga: man måste antingen förkasta Moses eller David för att acceptera detta?

[13] Det står också skrivet: Men vid den tiden kommer himlen att stå vidöppen och änglarna kommer att gå upp och ner till människorna med god vilja, och de kommer att bära vittnesbörd om det eviga, personifierade Ordet som är Gud Själv! Detta sker nu mitt framför dina ögon och öron! Hur kan du då fråga någonting mera! Eller betraktar du mig fortfarande bara som en människa?”

[14] Stahar säger, och begrundar nu ängels ord: ”Hm, nu känner jag mig väldigt konstig till mods! Det är helt sant, och sanningen lyser ur varje ord från din himmelska mun. Jag är nu omvänd. Men nu är frågan hur mina kollegor också skall bli omvända, och sedan är frågan om var vi kan träffa den store Messias för att vi själva skall få lyssna på Honom!”

[15] Rafael säger: ”Gå och berätta för dina bröder, så att de också må tro och bli välsignade. Kom sedan och hör var ni kan få se och tala med den Helige!”

[16] Stahar går nu genast till sina kollegor, som fortfarande famlar i mörkret.

40. Ledaren omvänder sina kollegor

[1] Stahars kollegor var emellertid till största delen utspridda längs stranden, men flera av dem gick runt på gården. Men Stahar kallade till sig alla till stranden, och sade till dem när alla var samlade: ”Mina vänner! Har ni hört denne yngling tala och sett honom verka?”

[2] Kollegorna säger: ”Litegrann, men inte allt, ty vi tyckte att det verkade vara alltför fint ordnat av den romerske ståthållaren för att snärja oss i sitt nät, så vi tänkte: Ju längre bort desto bättre! Vi har i vilket fall förlorat allt vi hade, – vi är tiggare! Staden brinner fortfarande! Vad skulle vi göra? Romarna vet vad folket anser att vi är, och utan vår svårvunna gunst kommer deras styre i Asien att stå dem dyrt! Åh, en romare som Cyrenius, som har de rikaste resurserna från alla tre världsdelarna till sitt förfogande, kan göra allt!

[3] Ge mig bara massa guld och silver så kommer jag också att bli en mirakelgörare, kanske inte som den unge trollkarlen, – men jag kommer att utföra de mest häpnadsväckande mirakler!”

[4] Stahar säger: ”Min vän, du är galen som talar sådär och du kan inte ens skilja mellan ett äkta och ett falskt mirakel! Jag har redan uppbådat allt för att hitta invändningar mot allt som man logiskt sett kan opponera sig mot, men jag misslyckades med alla mina invändningar på det mest nesliga sätt när pojken började att läsa mina allra innersta tankar!

[5] Pojken är omisskännligen en Guds ängel, och han bar vittnesbörd att den utlovade Messias redan är i världen och gör så att de blinda ser och de döva hör och förstår, och att det till och med är möjligt att vi kommer att få se och tala med Honom här.

[6] Jag tror nu på allting, och ni alla kommer också att tro på det! Ty jag är verkligen inte en som accepterar och tror på allting. Jag måste vara grundligt övertygad om något in i minsta detalj innan jag accepterar det, men när jag blir övertygad, så är jag det bergfast, och då kan ingen längre ta ifrån mig min övertygelse!

[7] Men eftersom det är så, så kan ni tro på mig utan vidare betänkligheter! För alla ni kan tillsammans inte väcka större tvivel i denna fråga än jag har gjort, men alla mina invändningar visade sig vara falska! Och eftersom jag slutligen började förstå fallet med Messias lika väl som jag förstår att 1 och 1 är 2, så kan ni nu också tro på mig helt och hållet!”

[8] Kollegorna sade: ”Allt stämmer, men nu är bara frågan vad det är som vi borde tro på!”

[9] Stahar säger: ”Är ni döva?! Berättade jag inte för er att denne yngling i sanning är en Guds ängel, att Messias är i världen, och att vi snart kommer att träffa Honom och tala med Honom?! Det och inget annat är vad ni måste tro på!”

[10] Kollegorna säger: ”Då så! Om du tror på det och till och med är matematiskt övertygad om detta så kan vi inte betvivla det. Men med sådana nya, tidigare okända händelser så måste man alltid betänka att de bästa simmarna ofta drunknar först, de djärvaste klättrarna faller från bergen och de så kallade trosivrarna börjar till slut att ha alla slags tvivel innan dem som inte snabbt förstod något som inte gick att förstå, och därför inte fäste någon större tilltro till det!

[11] Du har aldrig trott på något lättvindigt, såvitt vi vet, och som sådan accepterar vi ditt ord som sant, men det skadar aldrig med lite återhållsam försiktighet! Ty vi vet från skriften hur vissa mirakelgörande profeter blev väldigt enkla, svaga människor mot slutet av sina liv! Det är först följden av detta som visar vilken sorts ande profeten hade. Detta bör tas i beaktande här.

[12] Stahar säger: ”Jag tar allt detta på mitt ansvar. Jag vet mycket väl att vi inte får komma till templet med detta, men vi vet hur vi skall skydda oss! Till det yttre förblir vi – men nu bara lite mer förnuftiga – vad vi var, och visar det tillbörlig respekt, men till det inre måste vi vara våldsamt annorlunda, och med tiden vill vi också introducera människorna för något bättre.

[13] Om ni nu delar min åsikt och min tro, så låt oss nu gå bort dit överståthållaren och pojken är. Där skall vi ges mer ljus!”

[14] Kollegorna instämmer och går bort till Cyrenius, och när de kommer dit, säger Stahar: ”Nu är vi här, och står varenda en till ditt förfogande. Vad du än vill, kommer vi att göra och vara, och ingen kommer att gå emot dig! Men må det käre, allsmäktige sändebudet från Gud styrka dessa mina bröder i sin tro på allt som jag själv fann svårt att tro på!

[15] Cyrenius säger: ”Se här, vi romare är inte så stränga domare som ni länge har trott, men vi vill ha strikt rättvisa och fullständig sanning! Den som är nöjd med detta är vår vän, får ett romerskt medborgarskap och ingen domstol förutom Roms kan någonsin döma honom.

[16] Den första goda gärning jag kommer att göra för er är att ge var och en av er ett romerskt medborgarbrev! Ni är femtio i antal jämte er ledare, och dessa skall genast delas ut till er! När ni väl har det, skall vi se vad mer som kan göras för er!

[17] Härpå beordrade Cyrenius sina tjänare att hämta femtio pergamentrullar. Tjänarna gick till Cyrenius packsäckar och hämtade snabbt de begärda rullarna. När väl dessa var på bordet, frågade Stahar Cyrenius: ”Upphöjde herre, vi behöver säkert ge dig alla våra namn?”

[18] Cyrenius pekar på ängeln, och säger: ”Se här, han är min snabbe skriftställare, han har sedan länge vetat vad han måste göra och han vet också vad ni heter, han kommer att göra klart breven i er närvaro!” Därefter säger Cyrenius åt Rafael att göra detta.

[19] Då gick Rafael snabbt fram till bordet på vilket alla de femtio rullarna låg, spred ut dem så gott det gick, och tog sedan en penna som var fylld med svart bläck, och förde den med blixtens hastighet över rullarna och sade sedan till Cyrenius: ”Här, min vän, är de efterfrågade certifikaten på de romerska, grekiska och judiska språken. Dela nu ut dem till personerna i fråga!”

[20] När Cyrenius nu började att dela ut certifikaten, greps alla de femtio av skräck. Ty detta mirakel var för stort och mäktigt för de femtio, och darrande började de alla att förstå att de befann sig i Guds närvaro. De tackade Cyrenius för en sådan dubbel nåd, men ingen vågade tala eller fråga någonting.

41. Ledaren och Hebram

[1] Men de trettio unga fariséerna som var närvarande såg också detta och bland dem Hebram och Risa, och de fann stor glädje i att Cyrenius också hade lyckats omdana de femtio hårdnackade fariséerna för den goda saken.

[2] Hebram gick nu fram till ledaren, Stahar, och sade: ”Se här, vi trettio är här eftersom vi sändes ut till dessa nejder från templet för att föra hedningarna till templet, ett besvärligt företag! Jämfört med tempeljudarna ligger hedningarna ungefär två hundra år före i sin utbildning, och nu bör vi göra de seende blinda och sätta dem under templets förbannade vatten!? Vi kan inte göra det, och inte något annat heller! Detta är vad vårt förståndiga hjärta sade oss, och därför har vi alla blivit romare, och vårt vittnesbörd mot templet kommer att ge ljus åt många människor. Men vi har fått ett annat stort, heligt vittnesbörd här som ger ett starkare ljus än tusen solar på samma gång, och det är ett ljus från evigheten som till och med före skapelsen av alla världar lyste upp änglarna som var de levande lågorna från den eviga lågan i Gud, vilken kallas kärlek.

[3] Detta ursprungliga ljus av allt ljus, denna eviga kärlek fann vi här, och ni har också funnit det till stor del, och ni kommer förr eller senare att finna mycket mer av det.

[4] Men det bereder oss en ytterst stor glädje att ni också har funnit vad vi har funnit. Visst har det kostat er yttre, bekväma tillvaro; elden har förtärt alla era ägodelar och slickar dem fortfarande. Likt er, har vi förlorat allt! Men det är en gång för alla Guds vilja: vi människor, om vi verkligen vill dra oss närmare Gud och ha den uppriktiga önskan och viljan i våra hjärtan att bli omhändertagna av Gud i allt, så måste vi av stor kärlek och den största tillit till den allsmäktige Fadern, först vända världen fullständigt ryggen, och förlora varje världslig sak som var oss kär i världen, ner till den minsta beståndsdel. Ty först då är Gud redo att ta emot oss, övergivna och föraktade av världen, som Sina barn och att fullständigt sörja för oss, där vi då kommer att bli omhändertagna i all evighet.

[5] När vi väl har tagits om hand av Gud, så kommer vi tydligt att se hur väldigt illa vi togs om hand av världen!

[6] Till vilken nytta för en människa är alla jordens skatter, som hon inte kan ta med sig när hon måste lämna denna jord för evigt?! Kommer hon att kunna ta dem med sig? Men Guds skatter, som Han skapade andligen för själen och anden, dessa tar vi med oss till den stora andra sidan, och allt som allt kommer detta att vara: mat, dryck, bostad och kläder, evigt liv fullt av klarhet, fullt av ljus och fullt av den högsta lycka!

[7] Var därför inte ledsna över allt ni har förlorat från idag fram tills nu, ty Herren sörjde för er redan innan ni erkände Honom som ni gör nu. Offra villigt er kärlek till Honom, ty Han kommer att belöna er tusen gånger om i anden för vad ni har förlorat i den materiella världen!”

[8] Stahar säger: ”Jag tackar dig å alla dessa mina trogna kollegors och bröders vägnar för denna så väldigt passande tröst, och titta på den stora och gedigna silverklumpen på bordet där borta som han trollade fram ur tomma intet! Med den har vi redan mer eller mindre kompenserats för vår förlust, men jag och vi alla tillskriver denna kompensation väldigt litet värde. För vad vi var, kommer vi aldrig igen att bli, eftersom jag misstänker att den vise överståthållaren i hemlighet har helt andra planer för oss. Så mycket kommer säkert göras för oss att vi slipper att svälta och att vi kan klä våra kroppar om det behövs. Något annat behöver vi inte längre! Vi kommer också att lämna dessa två hundra pund silver åt värdshusvärden Markus, dels som en välförtjänt betalning för maten och drycken som han lät ställa fram åt oss och kommer att låta ställa fram åt oss framgent. 

[9] Det är bara en sak som jag skulle vilja veta, och det är: huruvida den sedan länge utlovade Messias som redan finns i världen, befinner sig någonstans i närheten av denna plats! Att träffa Honom och kanske få höra ett ord från Honom skulle vara alla skatters skatt!

[10] Oss emellan: Vi har en vag misstanke om någon som vi redan har hört otroliga saker om, vilka inte längre verkar otroliga för oss efter att vi har sett den här ängelns gärningar!

[11] Nåväl, den här personen, som i själva verket är Gud Själv klädd som människa, verkar för oss vara den där nasarén som heter Jesus, om vilken vi har hört så många högst underbara rykten spridas från plats till plats bland folket, att vi hamnade i en stor knipa när vi angreps av folket när de ville att vi skulle förtydliga vad de hade sett med sina egna ögon och hört med sina egna öron.

[12] Överståthållaren ställde en väldigt knepig fråga till mig, vilken var väldigt genant att besvara! Så jag förmodar nu att det inte kan vara någon annan än denne underbare Jesus från Nasaret som omisskännligen är den Messias som ängeln bekräftade är närvarande i världen. Och denne Messias är kanske till och med här bland de många närvarande, men låter oss inte känna igen Honom av säkerligen väldigt högst visa skäl innan vi är någorlunda värdiga det, som har varit fallet fram tills nu!

[13] Jag tror därför, och säger helt öppet inför er alla: Om så är fallet skall vi vända templet och dess värdelösa helighet ryggen för alltid och ansluta oss till judarnas Messias med varje fiber av vårt väsen! – Vad tror ni?”

[14] De övriga säger: ”Visst, det har vi inget att invända mot! Vad du som vår ledare gör, gör vi också, ty vi känner till templets väsen och vet att det inte längre finns någon frälsning innanför dess murar, eftersom ingen sanning, ingen kärlek och ingen trofasthet står att finna i det, utan istället bara härsklystnad, arrogans, vrede, hämnd, lögner av alla de slag, mat och frosseri och all slags otukt, horeri och äktenskapsbrott! Detta är nu de grundläggande delarna i templets väsen! Vilken frälsning kan nu förväntas av en sådan institution? Förbannelse och fördärv, ja, så mycket vi önskar av det, men det kan inte längre vara tal om någon frälsning!

[15] Vi har nu övervägt denna fråga väldigt noga och har nu fog för att vända templet ryggen för alltid, vilket vi också kommer att göra, ty vi har inte lättvindigt accepterat något nytt. Vi har kontrollerat allt noga i förväg, inte ens det största mirakel skulle kunna omvända oss likt ett löv vänder i luften.

[16] Men nu när vi har vi blivit helt övertygade om att det är helt sant, så kan vi inte göra något annat än att acceptera sanningen, som den har kommit från himlen, som vad den är, – och desto mer eftersom tiden, omständigheterna och Roms överhöghet passar oss bättre än vi någonsin hade kunnat förvänta oss!

[17] Nu ser vi väldigt mycket fram mot att träffa Messias, högst säkert från Nasaret! Är det inte han i den stora gruppen som har på sig en rosafärgad tunika och över den en ljusblå grekisk mantel av merinoull, och som sannerligen har det vackraste hår som vi någonsin har sett på en man?!”

[18] Stahar säger: ”Ja, ni har kanske inte helt fel, ty jag har länge tyckt väldigt mycket om honom! Jag såg också hur såväl ängeln som Cyrenius hela tiden tittade mot honom medan de talade och agerade, och på samma gång frågade huruvida allt som de sade och gjorde var rätt!

[19] Alla de övriga visar honom också en viss dold vördnad som inte undgick min blick! Om det inte är en kejserlig prins från Rom, så svär jag på att denne person är Messias, och ingen annan!”

[20] De övriga säger: ”Ah, det är ingen romare med ett sådant vackert, blont hår! Men vad kan hända om vi går fram till honom och frågar honom om ett och annat?!”

[21] Stahar säger: ”Vi skulle snarare vilja gå till ängeln först, eller överståthållaren. Vi är romerska medborgarna och har all rätt att göra detta.”

42. Människans ansvar

[1] Härefter går alla väldigt glatt bort till Cyrenius och frågar honom vad som bör göras under dessa omständigheter.

[2] Och Cyrenius säger: ”Det är mer passande om ni väntar lite till, men drar er närmare Honom i era hjärtan, och då kommer Han Själv att komma till er och Själv berätta för er vem Han är och vad ni måste göra! Tills vidare kan jag åtminstone berätta för er att ni är på helt rätt spår! För ni har redan av vår närvaro att döma kunnat sluta er till att den store Gudsmannen måste befinna Sig här! Ty vi skulle inte ha uppehållit oss här i nästan tre dagar för något mindre!

[3] Sålunda är Han här, det kan ni vara helt säkra på, men dra er först nära Honom i era hjärtan, och låt er gripas av en uppriktig vilja att vända er bort från alla era gamla vanor och synder, så kommer han snart Själv att komma till er och ge er gudomliga instruktioner i vad ni måste göra hädanefter!

[4] Men Han är i sanning den som ni själva trodde att Han var! Betrakta Honom och betänk: Detta är Jehova Själv som en människa bland sitt folk! Detta är den Ende som skapade himmel och jord och allting som är i och på den!

[5] Jag säger er: Han är den eviga, ursprungliga orsaken till all existens och allt liv! I Hans viljas outgrundliga makt bor hela oändligheten, alla änglarnas makt är bara ett svagt andetag från Hans mun, och allt ljus strömmar ut från Honom!

[6] Kort sagt, betänk att detta sannerligen är Densamme som gav Moses buden på Sinai för Israels folk. Men detta folk har glömt bort Honom och har återigen hemfallit åt alla slags laster! Och nu har Han kommit för att resa upp Sitt folk igen och att befria dem från allt ont i själen.

[7] Han har därför på sig en vacker rosa tunika för att visa hur mycket Han fortfarande älskar Sitt folk. Men med den lössittande, blåa manteln visar Han att Han också har kommit till oss hedningar för att också omskapa oss till Sina barn! Manteln täcker hela världen, och till den hör också alla hedningarna.

[8] Tänk nu på allt som jag har sagt till er, så kommer det snart att visa sig att jag inte har sagt er något som var osant!”

[9] Stahar och alla hans kollegor uttrycker sina djupaste tack för en sådan oväntad förklaring från Cyrenius sida och drar sig vördnadsfullt tillbaka.

[10] Efter att ha nått stranden i en maklig takt, säger Stahar till sina kamrater: ”Men det är konstigt, jag känner mig konstigt nog väldigt lycklig till mods efter Cyrenius nära nog uppriktiga förklaring om Messias. En viss känsla av att vara omhändertagen bemäktigar mig, som om ingenting alls längre kan tas ifrån oss i denna värld! På samma gång känner jag emellertid en väldigt konstig blyghet och fruktar därför evighetens Herre. Ty vi kan inte längre förneka, efter allt vi har sett och hört, att Han verkligen är vad Cyrenius beskrev för oss att Han är! Ett samtal med Honom kommer att skapa en väldigt egendomlig känsla i oss! Vår annars väldigt aktiva tunga kommer säkert att komma till korta!”

[11] En väldigt modig en mitt bland de femtio säger: ”Ja, ja, du har talat helt riktigt och sant, men icke desto mindre tycker jag: Vi kan inte rå för att vi är människor, eftersom vi förvisso inte satte oss själva till världen! Inte heller kan vi rå för våra levnadsvillkor, genom vilka vi blev dem vi är. Våra föräldrar, vår uppfostran och de behov av alla de slag som den har uppväckt i oss har gjort oss till detta.

[12] Om vi hade varit barn till fattiga landsortsbor, så skulle vi säkert också ha varit vad våra föräldrar var. Men det behagade Gud att ge oss åt väldigt respektabla och rika föräldrar. De lät oss uppfostras i templet och vigde oss sedan helt åt templet. Det kan vi omöjligen göra något åt! Den Allsmäktige viljas hade säkert något att göra med det faktum att vi har blivit vad vi var!

[13] Att vi sedan tillät oss själva vissa saker som inte var helt i sin ordning enligt budorden var förvisso vårt eget fel, men jag tänker alltid: Om dina föräldrar hade uppfostrat dig till att bli en fiskare som var tvungen att förtjäna sitt knapra uppehälle, så är det vissa saker som inte kan bli av, som en väl omhändertagen person skulle ha tillåtit eftersom det välgödda köttet och blodet tryckte på! Sålunda är våra brott mot lagen delvis en följd av de omständigheter i vilka vi blev placerade från födseln och vår uppfostran.

[14] Om den store Messias kommer nu, så skulle jag kunna tala med Honom utan att vara rädd eller särskilt blyg, för jag kan inte vara mindre den jag är, och Han säkerligen inte mer från evighet till evighet!

[15] Säg mig helt öppet: Kan ett träd rå för det faktum att stormen flyttar det våldsamt fram och tillbaka?! Eller kan ett hav rå för att arga vindar rör upp den spegelblanka ytan, så att den ena vågen slukar den andra som ett rovdjur sitt byte?! Eller kan det svaga röet förhindra att vågorna böjer det åt alla håll?!

[16] Vi är ingen urkraft och är beroende av alla slags hemliga krafter som påverkar oss. Till vilken nytta är en god och allvarligt menad vilja att aldrig falla, om bron som du måste gå över har blivit murken utan din vetskap och kollapsar samtidigt som du helt harmlöst går över den?! Vad är livet och vilket stöd har det, som vi med säkerhet kan bygga på?! Vem känner till tankens och viljans grundfundament?! Liv skapas genom det stumma djuriska samlivet hos både djur och människor, ofta helt utan någon allvarlig tanke! Varken djuret eller människan har något uns av medvetande om hur en livsorganism bildas genom det sinnligt stumma samlaget, vars rent materiellt tekniska del redan är så högst skickligt sammansatt, att en väldigt vis man skulle behöva studera det i tusen år för att ens ytligt se och förstå alla de enskilda delarna och deras samband! Men då skulle han bara ha en maskin framför sig, men var någonstans är då själva livsprincipen, hur fungerar den i maskinen, och hur använder den alla de otaliga delarna i den?!

[17] Vi vet, naturligtvis, att vi nu finns till, att vi lever och tänker och önskar, vi blir också medvetna om de högst varierande strävandena och böjelserna i oss. Men hur skapades de i oss, vem väcker upp dem, och vart går de när vi har tillfredsställt dem med vad de tvingade oss att göra?

[18] Du förstår, dessa är väldigt viktiga överväganden, genom vilka varje gud åtminstone kunde förlåta fyra femtedelar av vår tillvaro av rent logiska skäl, så jag fruktar därför varken någon ande eller gud! Jag har aldrig begått några onda handlingar mot någon, förutom att jag som man nu och då har förlustat mig med en yppig ungmö, och det bär min läggning skulden till! Varför var ungmöns yppighet tvungen att attrahera mig så mycket? Lade jag själv ner ett så förhärskande begär i mitt väsen? Jag vet ingenting om det! Vem gav mig då känslan av svårtillfredsställd kärlek? Vem är skaparen av törst och hunger i mig? Varför måste jag äta och dricka? Se, dessa är alla högre krafter i oss, som vi inte kan bekämpa med någon lag! Vi kan visserligen förneka oss själva i viss utsträckning, men efter det inte en hårsmån till! Om det är så, vilket rent förnuft och visdom kan då dra mig inför rätta på grund av min läggning och mina handlingar? Inte ett som är mänskligt, – och ännu mindre ett högsta och rent gudomligt! Så varför skulle jag då ha en larvig fruktan för en gud?”

[19] Stahar säger: ”Men det står skrivet att människan skall frukta Gud, i det att Gud är allsmäktig och människan är högst vanmäktig, som aldrig kan stå emot Gud med sin makt!”

[20] Talaren säger: ”Helt rätt! Hon bör frukta Gud, men det sägs bara till moraliska människor, – men inte till alla människor i alla deras livsfunktioner! Men även denna fruktan är i själva verket en fruktan genom kärlek, vilken bör vara en liknande handledning för livet för sedesamma människors fria vilja, som ett barns kärleksfulla fruktan för sina föräldrar. Men låt Gud ge dig ett bud som förbjuder andning eller matsmältning eller puls eller att bli gammal, tillväxten av hår och naglar eller lukt och smak och att känna begär eller smärta! Vilken i övrigt vis gud kunde göra det?! Var har vi måttstocken mot vilken vi kunde mäta var exakt någonstans människan har intagit sin avgjort bestämda ståndpunkt i alla sina tankar, önskningar och handlingar i sin moraliska självständiga verklighet, fri från alla nödvändiga livsfunktioner?

[21] Vem känner till de trådar, med vilka det naturliga livet hänger samman med det rent andliga och helt fria livet, och i vilken utsträckning det kan röra sig fullständigt oinskränkt från trådarna?! Ja, i ett visst hänseende man kan se att varje människa är fri, – hon kan gå dit hon vill, hon kan stå eller sitta, hon kan titta åt alla håll med sina ögon, – men allt det förutsätter en betingelse som kommer från det begränsade naturliga livet!

[22] Frågan uppstår då var någonstans en persons egentligt fria moraliska ståndpunkt är placerad mellan det nödvändiga naturliga livet och det fria, andliga väsendet! Så länge som detta inte är klart fastställt, så kan det varken vara tal om någon synd eller dygd!”

43. Frukta inte Gud utan älska Honom

[1] Stahar säger: ”Min vän, jag vet att du är en man med stor världslig visdom, och att det är svårt att säga emot dig. Men ängelns märkvärdiga gärningar kan omöjligen ha undgått dig! Utförde han dessa för vårt naturliga liv eller bara för vår ande?”

[2] Talaren säger: ”Vi såg det med våra egna ögon, men såg de det i Jerusalem också? Nej! Eftersom de inte såg det med sina kroppsliga levande ögon och därför inte kan tro på det om de får det berättat för sig, så bör de bli informerade. Kan vi sedan som förnuftiga människor bli arga på dem eller till och med döma dem till alla slags straff?!

[3] Nödvändigheten av tron har precis visats oss genom våra sinnen, men utan våra ögon skulle vi vara lika förvirrade som dem i Jerusalem. Säg mig var själva den sedliga läggningen börjar! Bort med ögonen och den nödvändiga synförmågan, och fastställ den absolut moraliska ståndpunkten!”

[4] Stahar säger: ”Min vän, jag förstår mycket väl att vi inte kommer att bli jämlikar särskilt lätt! Sådana saker måste klarläggas för oss av en högre ande! Jag ser nu ängeln närma sig; du måste tala med honom, och jag skulle vara väldigt lysten att få veta hur ni kommer att klara upp det här sinsemellan!”

[5] Den alltid lika nyktre talaren säger: ”Käre vän! Ängeln bekommer mig inte ett jota mer än du, och jag kommer att tala med honom som med dig, och kommer att ge honom ännu mindre än dig i det att han är en helig ande och gläder sig åt varje fulländning, medan vi måste kräla på den hårda och smutsiga jorden som maskar i intighetens stoft! Det finns bara en sanning, och den gäller för en ängel likaväl som för den smutsigaste usling i världen!”

[6] Med dessa ord stod ängeln bredvid honom och sade: ”Floran, fruktar du mig inte alls då?”

[7] Talaren säger: Om du vet vad jag heter, så vet du också redan varför jag inte kan ha någon fruktan för Gud, och inte heller för dig, även om du så utförde tusen av de största mirakler! Jag kan också tänka på tusen mirakler, men inte utföra dem, vad är det för skillnad?! Om jag kunde utföra dem, så skulle inte dina längre verka mirakulösa! Eller borde jag vara ledsen att jag inte kan lysa som middagssolen eller flyga runt som en fågel i luften?! Jag är nöjd med vad jag vet, vad jag är och vad jag kan göra, och mer behöver jag åtminstone inte för den här världen!

[8] Men vad jag vet, är och kan, är en gåva från Gud till mig personligen, för vilket jag är tacksam mot Skaparen. Jag behöver inte någonting mera och jag är inte avundsjuk på någon som har mer!

[9] Bör jag frukta dig eftersom du är oändligt mäktigare än mig? Åh, inte alls! Om du vore dummare än jag, så skulle du antingen inte ha någon makt eller så skulle den vara ohyfsat, och jag skulle kunna bemöta den med mitt rena förnuft såväl som med stormens kraft. Men du är mycket visare än jag och det ger mig tillförsikt att du inte kommer att skada mig, särskilt eftersom jag aldrig har kunnat skada dig och aldrig heller har velat det. Och om du ville roa dig på min bekostnad, så skulle jag inte bli arg på dig, men jag skulle inte heller prisa dig som ett visdomens lejon, om vilken man på allvar säger att han inte är någon nybörjare. Men Gud är oändligt mycket visare och mäktigare än du, sålunda fruktar jag Honom till och med mindre än dig.”

[10] Ängeln säger: ”Men vet du inte att Gud kan förgöra dig för evigt, eller att Han kan döma dig till en evig, högsta plåga om du inte aktar på Hans lag?! Och i detta avseende bör inte Gud fruktas?!”

[11] Floran säger: ”Utan att inkräkta på din visdom ens det minsta, så måste jag ärligt erkänna att denna din fråga, – uppriktigt sagt – inte gjorde din himmelska visdom någon särskild rättvisa! Att tvivla på att Gud som det högst allsmäktiga väsendet kan förgöra mig skulle vara en ännu större galenskap än din högst löjliga påminnelse om min subjektiva och objektiva intighet. Vad kommer att hända om jag blir ingenting igen, som jag var ett evigt ingenting innan denna tillvaro?! Ingenting är ingenting, behöver ingenting och har för evigt inget att sörja för! Glöm sålunda den eviga förstörelsen av min intighet, så kommer jag att försäkra dig att som ett rent ingenting kommer jag aldrig att dra dig inför domstol! Men om det skulle behaga en gud, det säkert allra visaste väsendet, att plåga mig i en evighet och att tortera mig, så skulle det inte vara mycket bevänt med Hans visdom. Ty en sådan längtan skulle man knappast påträffa hos en tigerlik tyrann.

[12] Historien visar oss emellertid inget exempel på där någon tyrann har varit en vis man, och vad kan du och din Gud svara mig om jag bevisar för dig att du var ytterst ovis istället för ytterst vis?! Men ingen kan hävda det om Gud, som med bara en blick har inrättat varje skapelse på det visaste sätt! Gud är därför ytterst vis och därför säkert också ytterst god.

[13] Utrustad med sådana allra mest fullkomliga egenskaper, kan Han omöjligen ha skapat någon varelse i hela oändligheten att torteras för evigt! Ah, att genom alla slags bittra och smärtsamma erfarenheter rena en varelse, här eller i livet efter detta, är något helt annat, ty människan är ett Guds verk som måste fullända sig själv enligt Guds visaste ordning i den moraliska sfären för att bli vad som har bestämts av Skaparen!

[14] Men Skaparen tillåter endast sådana kortvariga smärtsamma förbättringsmoment, och skapar dem inte för att under en tid plåga en person för Sitt höga nöjes skull för ett begånget misstag, utan bara för att leda tillbaka honom att nyktert känna igen ordningen och därmed underlätta hans självutveckling. Men som ett diktatoriskt straff kan jag för evigt aldrig se en sådan rent gudomlig försiktighetsåtgärd, ur vilken endast kärlek och den högsta välvilja lyser!

[15] Därför kan du inte förolämpa Gud mer än om du framställer Honom som en evig tyrann! Jag tror att du har förstått mig!

[16] Jag kan bara älska Gud över allt annat och tillbe Honom som det allra heligaste, bästa och visaste väsendet, men frukta Honom – aldrig!”

[17] Här klappar ängeln Floran på axeln och säger med ett leende: ”Det gjorde du bra, och tro inte att jag ville börja någon slags ordbatalj med dig, för du har rätt, precis som jag också har rätt! Jag ville bara erbjuda dig möjligheten att genom mina något ytliga frågor uttrycka dina åsikter inför dina bröder lite mer öppet än vad som var fallet tidigare, och jag säger dig att du nu är tillräckligt mogen för att träffa Herren! Följ därför efter mig – jag kommer själv att leda dig till Honom!

[18] Floran säger: ”Så det är helt sant att den gamla profetian har uppfyllts här?”

[19] Ängeln säger: ”Ja! Det är hela sanningen, till vilken jag säkerligen är det mest talande vittnet från himlen. Därför är det bara du som skall följa efter mig nu!”

44. Ödmjukhet och tacksamhet

[1] Floran säger: ”Varför inte Stahar, vår ledare, och mina andra bröder? Är inte de lika mycket människor som jag? Gå dit själv! Om inte mina bröder är värdiga att introduceras för evighetens Herre, så är jag ännu mindre värdig eftersom såvitt jag vet är de bättre än jag!

[2] Kom ihåg detta, du ängel – om du kan komma ihåg någonting – att jag är en fiende till att jag skulle gynnas på något sätt! Ja, jag vill glädja mig åt att mina bröder gynnas, men jag vill alltid vara den minste bland dem! Jag älskar verkligen människorna, men det man älskar, ger man villigt varje företräde och fördel och är fortfarande helt salig över det! Fråga alla mina bröder om jag någonsin har tänkt eller handlat annorlunda! Och bör jag nu låta mig själv väljas först inför mina bröder för första gången i mitt liv?! Nej, och för evigt nej! Tusen legioner av så mäktiga andar som du, och tio allsmäktiga Jehova kommer aldrig att få mig att ändra åsikt så länge som mina tankar och min vilja lämnas fria!

[3] Du förstår, min allsmäktige vän, det är också en ordning som ingen frestelse, ens av tusen öppna himlar, och ingen fruktan av lika många öppna helveten, kommer att få mig att bryta mot!

[4] Gå nu ensam till Herren! Jag kommer aldrig mer att följa med frivilligt! Och det förvånar mig verkligen att en allvetande ande inte har sett igenom mitt diamanthårda tänkesätt i förväg när du kom med det här förslaget! Jag håller fast vid vad jag har sagt! Du kan bära dit min kropp, det är sant, eftersom du har makt och styrka därtill i överflöd, men du kommer aldrig att förändra mitt hjärta, förutom ­– om det är möjligt för dig att ta bort en sådan känsla och lägga dit en annan istället! Men då har du inte förändrat mitt nuvarande jag det minsta, utan istället har du bara förstört det och istället lagt dit ett annat i denna murkna maskin!”

[5] Ängeln säger med en vänlig min: ”Men min käre vän och broder, vem sade till dig att jag föredrar dig på grund av detta, genom att föra dig till Herren först som den mest mogne enligt Hans vilja? Har du någonsin sett all frukt på ett träd bli mogen samtidigt, och vem skulle någonsin rimligtvis tänka sig att föredra ett päron som har mognat först, bara för att det var moget först?! Man njuter det tidigare än de som har mognat senare, – men med oss i himlen är det inte tal om att föredra det framför de senare! Då måste Moses nu också vara att föredra framför Herren Själv eftersom han kallades nästan tusen år innan Honom! Åh, det ger dig inget företräde, – tvärtom! Vem är att föredra här, den som anlade vägen, eller härföraren och hans följe som därefter beträdde vägen och ledde sin armé vidare?

[6] Du förstår, min vän, det har du inte tänkt igenom så väl med ditt rena förnuft! Jag känner sannerligen till ditt hjärtas tämligen oböjliga sinne, men jag utsatte det bara för ett yttre test, men fann i bakgrunden av ditt annars högst känsliga hjärta också ett förtäckt högmod, som hade lagt den rätta ödmjukheten i sig själv för att ge företräde åt sig själv framför de andra, så att du på sätt och vis skulle ses som unik och oöverträfflig, som saknar like i denna sfär! Och när allt kommer omkring är frågan: vem är mest arrogant av de två: den som vill vara sist och lägst bland människorna eller den första och högsta!

[7] Känner du inte till den grekiska historien om kung Alexander av Makedonien och den säkert mest oansenlige mannen Diogenes? Du förstår, i åratal bodde han i en tunna på en sandbank som han hade gjort till sitt hem!

[8] En dag besökte den store hjälten och kungen denne enstöring, som säkert var den ende i sitt slag. Alexander ställde sig framför tunnan; han tyckte om denne stoiker och frågade honom: ’Vad vill du att jag skall göra för dig?’ Och Diogenes svarade vädjande: ’Att du flyttar dig från den sida där de välgörande solstrålarna värmer mig!’

[9] Den store hjälten tyckte emellertid om detta stoiska jämnmod, men sade ändå: ’Om jag inte redan vore Alexander I, skulle jag föredra att vara Diogenes!’

[10] Men vad sade Alexander med detta? Du förstår, detta är innebörden: ’Hela världen hyllar mig, men vilka strider detta har kostat mig! Denne man åtnjuter ett världsligt anseende som nästan överträffar mitt och gör sig själv odödlig – och allt denna odödliga berömmelse kostar honom bara en gammal tunna!’

[11] Tycker du inte att det inte fanns någon särskild skillnad mellan Alexanders och Diogenes högmod?! Tvärtom var Diogenes på sitt sätt ännu mer högmodig än Alexander!

[12] Det är helt rätt att vilja bli den siste av sann kärlek och ödmjukhet, men sann kärlek och ödmjukhet utesluter inte lydnad till den allsmäktige Herren över himmel och jord. Om du sålunda har rätt sinnelag, så gör bara vad Herren vill så kommer allt att bli rätt, ty Herren vet bäst varför Han vill någonting!”

[13] Floran säger slutligen: ”Ja, jag kommer följa dig nu eftersom du på ett vänligt sätt har övertygat mig om att jag tydligen tänkte fel.” Och Floran följde ängeln, som förde honom till Mig.

45. Floran med Herren

[1] När de bägge kom fram till Mig, säger ängeln medan han bugar sig ner till marken inför Mig: ”Herre, här är ett moget äpple! Hans kött är som det hos alla människor, men i anden är han stark och full av oförstörd kraft. Sålunda allt lov och all ära till Dig allena från evighet till evighet!”

[2] Jag säger: ”Bra, Min Rafael, sådana frukter är Mig behagliga och väldigt värdefulla! Han är visserligen en från Moses och Arons stol, men han har också lagt sig till med Platons, Sokrates, Pytagoras och Aristoteles läror, och är därför ingen vindflöjel som blåses hit eller dit, utan ett fast cederträ från Libanon som vet hur man trotsar stormarna! Det står lugnt och stilla, men när stormarna slår mot det så böjer det sig inte! Men jag skall låta detta träd vara tills det nya Jerusalem är återuppbyggt, det skall bli till tak och gavel i Mitt hus!

[3] Säg Mig nu, Floran: Är du glad att träffa Mig?”

[4] Floran säger: ”Herre över allt liv! Vem kan inte vara glad åt att träffa Dig?! Men jag är en syndig människa och Din helighet säger till mig: ’Försvinn från Mig!’ Och se, det är det som inte gör mig glad! Jag skulle vilja stå värdig inför Dig och utan synd, men det är omöjligt, för jag har syndat, därför är jag en syndare och jag skäms inför Din helighet. Det ger mig ingen glädje i hjärtat, utan en bitter ruelse, men detta är inte gagneligt för att göra hjärtat glatt. Och ändå är jag man nog och har förstånd, som visar mig mina synder inför Dig och också visar att jag är en person som består av väldigt många olika beståndsdelar, som bara når sin perfektion när de många delarna har förädlats genom den syndiga jäsningen, som ett ungt vin i ett vinskinn och som har blivit ett rent, utsökt vin för alla.

[5] Du är Herren och människan är frukten av Din eviga kamp för evigheten, så ingenting annat än en kamp med seger och nederlag för att en dag stiga upp till ett nytt liv, likt en Fenix ur askan av den eld som förstörde den, som visserligen blir ett i sig själv men till det yttre förblir och måste förbli i en evig kamp!

[6] Herre, förlåt mig därför inte min synd, ty det var nödvändigt att framkalla kampen för mig att bli en ny människa. Men förlåt mig skammen över mina frekventa nederlag, så kommer jag att fröjda mig i Dig, åh Herre!”

[7] Jag säger till lärjungarna: ”Ni ser här en person i vars själ det inte bor någon falskhet! Jag har älskat den här personen länge!”

[8] Simon Judas säger: ”Herre, han verkar vara en andra Matael!”

[9] Jag säger: ”Tror du att man bara kan vara en vis man på Mataels sätt? Se, denne Floran är raka motsatsen till Matael, och är ändå precis lika vis som Matael! Matael har kunskap om naturen och de äldstes tungomål, men Floran är väl bevandrad i alla religioner och all världslig visdom och de äldstes klokhet. Och därför är det svårare att tala med honom än med Matael, men eftersom han nu har vunnits över för oss, så kommer han att stå som ett livskraftigt verktyg mot alla irrläror som finns bland människorna på jorden, och kommer att bekämpa dem med stor skicklighet och stor framgång utan att lägga till några mirakler. Och detta är bättre för jordens barn, så att de inte hålls ännu fastare fångna i själens domstol. För barnen från ovan är mirakler en nåd – men inte för världens barn.

[10] Eftersom ni i era hjärtan vet vem Jag är, så kan ni förbli fria i era själar om ni ser Mig utföra Guds verk på denna jord, men så är det inte för världens barn. Ty dessa tvingas och fjättras därigenom och har inte längre någon fri tanke och ännu mindre ett fritt sinne.

[11] Men om Floran bearbetar dem med sin världsliga klokhet, så försätts de därigenom i ett visst ljus som kommer att lysa upp templet i deras hjärtan tillräckligt mycket. När de väl är där, har de vunnits över för all evighet! Men alla ni tillsammans är långt ifrån lika kloka som Floran ensam!”

[12] Floran hörde emellertid inte detta, eftersom Jag bara hade talat till lärjungarna i deras hjärtan. Han frågade Mig därför vad han skulle göra.

[13] Och Jag sade: ”Gå över till dina bröder och säg åt dem att Jag snart kommer till dem också!”

[14] Floran säger ingenting, utan bugar sig bara och skyndar sig till sina bröder.

46. Floran talar med Stahar om Herren

[1] När han efter några steg åter befinner sig bland de sina, frågar Stahar honom: ”Nå, hur är det? Är vi på rätt väg?”

[2] Floran säger: ”Fullständigt! Det finns inte längre något tvivel! Han är en människa som vi, det är sant, men det finns något i Hans väsen som bara kan kännas, men inte beskrivas med ord. När Han talar, så låter det som om varje ord gäller för all oändlighet! Man märker väldigt tydligt i Hans ord att med orden: ’Låt det ske!’ kan en värld av mirakler framkallas på ett ögonblick!

[3] Han kan inte dölja Sin gudomlighet, och om jag hade kommit till Honom istället för alla de tidigare förberedelserna, så skulle jag ha sagt till Honom på stället: Du är ingen vanlig person, i Ditt bröst måste den gudomliga andens fullhet bo!

[4] Den visa förberedelsen var emellertid bra så att vi väldigt lätt och tydligt kunde se vem vi hade att göra med. Han kommer snart, det lovade Han mig. Men när Han är här, så kommer ni att bli övertygade om att jag har rätt!

[5] Men nu börjar jag förstå vem som avslöjade vårt beteende i staden för Cyrenius, vilket förvisso inte var särskilt lovvärt, – det vill säga, vårt beteende, nu är emellertid det helt förändrat! Händelsen, som Messias-Jehova säkerligen hade en betydande förkunskap om, – om inte gårdagens andra sol var Hans verk – befriade oss med ett slag från den gamla dumhetens ok, vilket vi alla kan vara ytterst glada för. Ty vad för slags besvärande och kränkande dumheter kommer det dumma templet att skapa för mänskligheten framledes, för vars skamliga verkställande vi skulle behöva ge en hjälpande hand igen! Men nu borde de bara komma till oss! Vi kommer säkerligen att hålla upp vårt romerska medborgarskap i ansiktet på dem på ett sådant sätt att de förlorar sin syn och hörsel på bästa möjliga sätt!

[6] Först och främst har vi Messias och en ängel från himlen vid vår sida, som verkar vara mycket mäktigare än han som ledde den unge Tobit. Och för det andra har vi i världen överståthållaren över hela Asien och delar av Afrika vid vår sida, som är farbror till den regerande kejsaren i Rom. Om hela helvetet skulle bryta ut i Jerusalem så skulle vi fortfarande kunna behärska situationen på samma sätt som det uppretade lejonet kan bli herre över varje räv, hur listig den än är! Vad har ni att säga om allt detta?”

[7] Stahar säger: ”Bara det att det nu kommer att gå bra för oss i all evighet! Nu är jag inte längre rädd för någon! Att kämpa för Gud är gott och lätt, för Guds kraft är en skyddsmur som ingen fiende för evigt kan förstöra! Men jag skulle bara vilja lära mig någonting från en av er – om än bara väldigt allmänt – och det är vilka slags arbetsuppgifter vi kommer att ha framledes? Vad tror du, Floran?”

[8] Floran säger: ”Jag tänker inte på det och under rådande omständigheter så tycker jag inte att det är mödan värt att ens kasta en flyktig tanke i den riktningen! Vi är nu med Gud, och därför är vi inte bara sörjda för denna tid utan hela evigheten! Sålunda, broder, kunde du ha besparat dig denna fråga!

[9] Nu oroar jag mig inte längre för någonting i denna värld, ty Han som vi fann här är verkligen allt för mig! Vad än Hans vilja är, så kommer den att bli min framtid för evinnerliga tider! Ty det är bara Han som helt vet vad vi är, vad vi borde vara, och vad vi hädanefter måste göra för att bli vad Han vill att vi skall vara. Därför är varje fåfäng försiktighetsåtgärd från vår sida dårskap, det är först när Han säger till oss: ’Gör det ena eller andra!’ som tiden har kommit för oss att oroa oss för huruvida vi kommer att kunna utföra Hans vilja, och att göra Hans heliga vilja blir vår plikt. Se, broder Stahar, detta är min bergfasta åsikt!

[10] Men låt oss nu vara lugna, ty jag märker att Herren och Cyrenius gör sig redo att komma över till oss! Vi måste samla oss i våra hjärtan, annars kommer ni inte att uthärda Hans närvaro! Just det, de kommer! Även ängeln och en flicka kommer med dem, flickan måste också vara en ängel!”

[11] Stahar säger: ”Ah, flickan kan inte vara en ängel, för kvinnliga änglar har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas, och kan inte finnas! Ty då måste det stå något om det i skriften! Sålunda kan denna flicka endast vara dotter till någon rik jude. Hon är inte romerska, vilket du kan se av hennes kläder. Pojken, som Cyrenius håller i handen, är säkert en romare eller till och med den gamle herrens yngste son. Men flickan, när man tittar på henne, måste också vara förskräckligt vis, ty hennes fasta och milda blick är ett obestridligt bevis på det.”

[12] Floran säger: ”Ja, ja, du har säkert rätt, men jag håller inte helt med dig när du hävdar att det inte finns några kvinnliga änglar! Det finns förmodligen inga könsskillnader mellan dem, men det finns säkert skillnader i hur de tänker på ett sådant sätt att de förhåller sig till varandra som en kär make till sin käraste fru på denna jord! Och titta på ängeln, fråga dig själv om han snarare inte liknar en väldigt späd flicka än en ung pojke! Sätt på honom kvinnokläder så kommer du att ha en flicka inför dig non plus ultra, som romarna säger! Men nog med prat om ingenting. De är här snart!

47. Florans vittnesbörd

[1] Vi närmar oss de femtio med långsamma steg, som genast bugar sig djupt inför oss. Jag befaller dem att stå upprätt som män, och då rätar de alla på sig.

[2] Och jag frågar dem, och säger: ”Tror ni att Jag är Han som alla profeterna har förespått?”

[3] Alla säger: ”Herre, ingen av oss betvivlar det, men eftersom du är Han, hur kan Du då fråga oss om det, eftersom Du känner till våra allra hemligaste tankar innan vi ens har börjat tänka dem?”

[4] Jag säger: ”Bli inte irriterade på Mig för det, ty frågan är naturligtvis inte vad Jag redan har vetat om i en oändlighet, utan istället att ni skall uttrycka det! Ni kommer inte att kunna förstå Mig förrän ert inre har blivit ert yttre!

[5] Ni kan förvisso se Mig med era ögon och höra Min röst med era öron, men ändå kan inte ert hjärta höra eller förstå Mig i anden och i all sanning! Och därför ställer Jag frågor till er, och svaret som ni ger Mig påverkar ert liv på ett helt annat sätt än det som ni ger en person av ert slag.

[6] Därför frågar Jag er nu igen huruvida ni utan något tvivel verkligen tror att Jag är Han som Moses och alla de andra profeterna förutspådde! Säg Mig nu vad ni tror i era hjärtan utan att vara rädda!

[7] Floran säger: ”Herre, Du förstår vår läggning bättre än vi gör! Allting hände så plötsligt, den andra solen igår och dess plötsliga försvinnande. Det ryker fortfarande och hela området är omslutet i rök; vår förlust – vi har fortfarande inte hört någonting om våra fruar och barn! Vi flydde hit, greps och fördes inför domaren, och sedan ängelns mirakler och Du Själv – och allt detta på arton timmar! Det är sannerligen inget att skoja om, och ändå kan man inte befria sig från varje tidigare tanke på en gång!

[8] För mig och alla mina kamrater tycks saken som en dröm! Allting är sant och riktigt, och inget som hände här kan någonsin bestridas på något sätt, men så många väldigt ovanliga saker hände på så kort tid att man inte kan förstå allt med detsamma. Vi tror lika bestämt på allt som finns och sker här, och att Du helt säkert är den Messias som alla profeterna profeterade om, som att den gamle romaren är överståthållare över hela Asien, det vill säga, så långt som det har erövrats av romarna. Men tills vi har upptagit allt detta i våra liv, kommer det förmodligen att ta lång tid!

[9] Man kan inte fälla ett träd med ett slag, och vi kan inte heller helt förstå en sådan sak på en gång, men vi kommer verkligen att göra allt vi kan och framför allt sträva efter att bemöda oss att uppskatta kunskapen i alla dess djup om vad som speciellt för vår skull har skett här! Ingen människa kan uppleva djupare eller högre saker någonstans på denna jord!

[10] Sålunda tror vi alla bestämt och tvivelsutan att Du är den utlovade Messias, trots Din såvitt vi vet högst oansenliga härkomst, vad Dina jordiska ägodelar beträffar. Dina jordiska föräldrar är fattiga, och Din far var såvitt vi vet en snickare i Nasaret. Vi känner inte till Din mors bakgrund, och det är därför desto mer ovanligt att hela mänsklighetens Frälsare, som redan tillkännagavs för den första människan på denna jord, kunde komma in i denna jord i en sådan otrolig ringhet och fattigdom, eftersom Han måste ha haft alla fördelar i anden av en hög börd till Sitt förfogande från evighet.

[11] Om du hade kommit till världen ur en kejsarinnas sköte och gjorde sådana tecken, var skulle det finnas ett folk på denna jord som inte skulle underordna sig Dig i allt!? Men som den allra första och största människan, ja, att kliva in i denna värld som Gud Själv i mänsklig form i så enkla förhållanden är något som kommer att göra många människor väldigt förargade! Visst spelar det inte längre någon roll för oss, och vi är också mer tillfreds, men inte alla människor kommer att tänka som vi gör nu, – absolut inte de stolta Jerusalem-borna, och minst av allt tempeltjänarna! För vi känner dem, de känner bara en person i hela världen som de älskar och hyser aktning för, – allt annat är skräp – och denne person är för varje tempeltjänare utan undantag honom själv! Bara han är älskad och aktad över allt av varje person, så är alla andra ytterligt föraktade, även om han vore en gud. Bara ibland kan en alldeles särskild yttre glans imponera lite på dem.

[12] Om Du, åh Herre, skulle komma till Jerusalem idag och tillåta det, så skulle de döda Ditt kött under de tre första dagarna. Ty tempeltjänarna erkänner inte någon – förutom någon av dem själva. Man kan mycket väl döda någon annan, men eftersom var och en är användbar för den andre för att uppnå sina högst egoistiska mål, så tolererar man varandra under skenet av den mest förställda vänskap.

[13] Ingen litar på den andre längre än han kan kasta honom, men ändå låtsas varje person ha en ovillkorlig tillit till den andre. Men om han behöver honom för någon affärsverksamhet, så kan hans granne inte ge honom tillräcklig borgen så att han tvingas handla ärligt. Men inte ens borgen är till någon nytta! Om den som anförtros med ett affärsuppdrag ser sig vara på plus trots den i förväg deponerade borgen, så kommer han att gå miste om borgenssumman och vackert stoppa den mycket större vinsten i egen ficka.

[14] Det finns mycket som kan sägas om dessa människor, men eftersom Du, åh Herre, i vilket fall är väldigt förtrogen med allt detta, så skulle varje ytterligare ord från min mun vara rent vanvett, och jag säger Dig därför att vi tror helt fast på Dig. Ty Du var tvungen att komma för att för all tid sätta stopp för dessa illdåd.”

48. Olika sätt på gudomlig vägledning

[1] Jag säger: ”Lyssna, Min käre Floran, du har ödmjukat dig själv mycket mer inför Mig än vad Jag har krävt av dig, men det spelar ingen roll, och det var helt rätt av dig att göra så!

[2] Ja, Jag kommer att sätta stopp för dessa illdåd i Jerusalem och på många andra ställen, men många måste dela din övertygelse! Det finns ännu många som i sin stora blindhet fortfarande håller fast vid templet och förväntar sig att varje frälsning och all hjälp skall komma från dess salar. Om man skulle ta bort dessa blinda människor från templet nu genast, så skulle de inte se det som en stor välsignelse från ovan, utan snarare som ett högst förskräckligt straff, och de skulle bli fruktansvärt och våldsamt förtvivlade, vilket då skulle få mycket värre konsekvenser än den nuvarande blindheten, hur stor den än är. Ni betraktas nu bland folket som företrädare för templet, och som förmedlare av den frälsning som fyller templet.

[3] Men vad vill Jag säga er med detta? Inget annat än detta: ni bör visa människorna gradvis och, varhelst det mottas väl, också på en gång vad templet är nu, vad dess tjänare gör och hur de är beskaffade!

[4] På samma gång bor ni emellertid rikta deras uppmärksamhet på vad ni har sett och hört här, och sedan kommer templets förskräckliga förehavanden och templet själv att undergrävas på det bästa och mest effektiva sätt, och slutligen sjunka ner i ett fullständigt intet och därmed upphöra att vara vad det är, och i dess ställe kommer Guds Ande nya tempel, från vilka ett helt nytt Jerusalem kommer att byggas i himlen.

[5] Säkert måste ni börja med denna goda verksamhet så hemlighetsfullt som möjligt. Ni kan göra det desto lättare eftersom ni nu är fullständiga romerska medborgare och templet inte kan komma åt er eftersom Roms svärd står vakt mellan er och templet.

[6] Detta är följaktligen ett uppdrag som Jag har anförtrott er. Förvalta det, så kommer ni inte att bli utan belöning, det kan ni vara helt säkra på! – Går ni med på detta?”

[7] Stahar säger: ”Herre, skall vi ta upp vår gamla befattning i Caesarea Filippi igen, eller gå någon annanstans?”

[8] Jag säger: ”Ni skall stanna kvar här i Caesarea Filippi och stå under ledning av vår värd Markus, som Cyrenius och Jag kommer att ge makten över hela detta område till, och som redan har fått den till största delen. Området Caesarea Filippi är stort och omfattar många hundra tusen människor, och när de väl har funnit ljuset, så kommer sedan ljuset att spridas ut av sig självt. Men det ankommer på er visdom att sätta detta i verket!”

[9] Stahar säger: ”Herre, det skulle vara helt gott och riktigt, men nu ligger hela staden i spillror och aska! Vi har inga hus, och vår synagoga var en av de första byggnaderna som gick under i lågorna. Var skall vi sova?”

[10] Jag säger: ”Låt detta vara det minsta av era bekymmer! Om Jag ville, så skulle en hel värld, för att inte nämna en sådan liten stad, stå inför Mig på ett ögonblick! Förresten kommer Cyrenius, understödd genom Min nåd, att anslå tillräckliga medel att användas på ett effektivt sätt och därigenom ta hand om ert boende. Dessutom kommer de upphöjda gästerna som har förväntats sedan i morse snart att anlända, och då kommer mycket att avgöras och bestämmas.”

[11] Stahar bugar sig djupt och säger sedan tyst till Floran: ”Den Allsmäktige talar icke desto mindre som en människa, och detta tilltalar mig väldigt mycket, men Han kunde sätta stopp för templet och det arroganta Jerusalem med en enda tanke! Varför detta långsamma nötande!”

[12] Floran säger: ”Se här broder, det händer eftersom vi bägge fortfarande är åsnor som inte har en aning om den gudomliga ordningen!

[13] Om man ser en väldigt grön, omogen och stenhård frukt som hänger på ett träd på våren, så önskar man sig genast lite allmakt! Man skulle vilja säga så att det får verkan: Fiat! (Låt det ske), och alla fikon, äpplen, päron, plommon och vindruvor skulle bli mogna på ett ögonblick! Men den allsmäktige Skaparen har beslutat på annat sätt, vilket den dagliga och årliga erfarenheten visar. ’Borde vi då fråga: Den Allsmäktige känner till människans behov, så varför dröjer Han med att låta frukten mogna?’

[14] Människan måste förbli ett dumt barn i åratal, för att gradvis växa upp till en människa, medan sparven redan är en helt fullkomlig sparv bara fjorton dagar efter dess födelse och hittar då förträffligt väl i sitt luftiga hem. Ja, de flesta djur har redan högst tillräcklig kunskap om sitt hem ända från födseln, – och människan behöver nästan tjugo år för att bara börja känna till lite om den kära världen! Han, naturens herre, måste vänta längst för att bli vad han har blivit bestämd till att vara! Kunde man inte säga: Herre, Du Allsmäktige, varför har Du inte sörjt bättre för människan, Din favorit, – varför måste den blivande människan vänta så länge tills hon blir en människa?!

[15] Du förstår, det är så saker och ting ligger till i Guds förvisso väldigt obegripliga ordning, och på samma sätt kommer det vara inom Hans ordning att vi gradvis måste undergräva förtroendet för templet. Ty en plötslig förstörelse skulle störta de många blinda människorna in i den största förtvivlan, dessa för vilka templet är allting – vilket skulle vara mycket värre än att stå ut med dess sluga tjänares bedrägerier ett tag till!

[16] Se, jag har förnummit lite av Herrens sinnelag och jag förstår inte hur det fullständigt har gått dig förbi! Jag förstår inte heller hur du kunde fråga Herren om vår världsliga inkvartering! Räcker det inte när Han säger att vi borde göra det ena eller andra?! Det har varit känt länge att den som anställer mig för ett arbete också måste ge mig logi! Om till och med själviska människor gör det, hur mycket mer så Herren över himmel och jord utan att vi behöver fråga Honom!

[17] Du förstår, det var väldigt mänskligt av dig, min käre broder! Ty genom en sådan fråga har du uppenbarligen kastat det klaraste ljus över din mångbottnade okunskap, och med rätta kan det hävdas om dig att du fortfarande döljer en rejäl portion otro i dig själv, till vilken du nu måste bjuda farväl för alltid!

49. Föra tillbaka de förlorade

[1] Jag säger till Floran: ”Min vän! Ditt kött berättar inte detta för dig, utan den ande som är i dig från ovan! Det finns en ande i Stahar också, det är sant, men den är fortfarande slumrande så hans kött talar mer än hans ande. Men var och en är främst oroade för vad som står dem närmast. Från den genom vilken en väckt ande talar, ligger hans ande också närmast honom, och därför riktas hans omsorg framför allt mot det som rör hans ande. Men den som är mer kött och tänker och önskar från köttet älskar köttet mest, och han sörjer framför allt för sitt kött och föser omsorgen om anden i bakgrunden. 

[2] Så står det till med människor och saker i denna värld, men när vår Stahar har en mer uppväckt ande, så kommer han också att först och främst att sörja för det som är av anden. 

[3] Ni förstår, däri ligger den rätta omsorgen om anden, att era hjärtan blir fulla av kärlek till Gud och till nästan!

[4] Det är lätt att älska goda och ärliga människor och att umgås med dem, men att gå till syndare och föra dem till den rätta vägen, det är en uppgift som kräver mycket självförnekelse.

[5] Ty om du går på gatan med en hora och en äktenskapsbryterska, så kommer folk att peka finger åt dig och göra saker mot dig som inte hedrar dig inför världen. Men om du för horan och äktenskapsbryterskan tillbaka till den rätta vägen, så kommer du att få en stor belöning från Gud, och den minsta delen av detta är mer värt än en hel värld full av den mest lysande ära.

[6] Den som för tillbaka någon som har gått vilse till Mig kommer att få en större belöning, än den som har hållit hundra får åt Mig i en väl inhägnad hage. Ty det är en väldigt lätt uppgift att hålla en ärlig person i ära och dygd, men att lyfta upp någon som är föraktad av alla till att komma till heders igen och att göra en dygdig hjälte av en förstockad syndare säger betydligt mycket mer! Och bara det ses på med välvilja av Mig, – men det förra är bara ett arbete av lata tjänare!”

[7] Jag är den allra Högste, om ni vill acceptera det, och Jag söker och tar bara dem som är föraktade och förlorade i världens ögon. Ty de friska behöver säkerligen ingen läkare!

[8] Om ni följaktligen vill vara Mina sanna lärjungar och tjänare fullt ut, så måste ni också vara vad Jag är i allting.

[9] Om ni ser en blind man gå på gatan och även ser att vägen han går på är väldigt farlig, särskilt för någon som är blind, ger du då inte genast den blinde fotvandraren en hand och säger till honom: ’Lyssna här, min vän, vägen du går på är väldigt farlig, låt mig leda dig så att du inte faller utför ett stup!’ Och om han då litar på dina ord, skäms du då för att leda en blind man? Det gör säkert ingen av er!

[10] En syndare är emellertid ofta mycket blindare andligen än den fysiskt blinde. Vem kan därför skämmas för att ta någon som är andligt blind vid armen?!

[11] Låt därför hädanefter ingen syndare vara för stor för er så att ni skäms för att vara ledare för honom!

[12] Kom framför allt ihåg denna undervisning, och begrunda den i era hjärtan, så kommer ni att börja se livets upplysta väg klart och tydligt och allt annat som kommer från den!

[13] Men nu närmar sig båtarna på sjön denna strand, och dessa för med sig gästerna som vi talade om. De kommer att ge er mycket ljus.”

50. Kungar och tjänare

[1] Markus och hans bägge söner märker från huset att båtarna anländer, och skyndar sig som goda lotsar till stranden och för att se om det är något fel på båtarna.

[2] Cyrenius och alla romarna och grekerna skyndar också till stranden för att se vad de tre båtarna har med sig. Men dessa är fortfarande ganska långt ute på sjön och ungefär en timmes resa från stranden, och inga av betraktarna kan avgöra vad som finns på de tre avsevärt större båtarna.

[3] Cyrenius frågar Mig därför om det och Jag säger: ”Det är de som vi har väntat på sedan i morse! De var tvungna att segla mot vinden, och det gick höga vågor på sjön. De måste söka skydd på andra sidan för att låta vinden ha sin gång, och detta är skälet till varför de blev fördröjda. Det är redan en dryg timme efter middag och de skulle behöva en hel timme till för att komma hit eftersom de fortfarande kämpar mot en svag motvind med sina åror. Men nu är det upp till oss att hjälpa dem, och det kommer att förkorta deras sträcka och tid avsevärt.

[4] Cyrenius säger: ”Herre! Vill du inte sända Rafael till dem, som du gjorde igår för Ouran?”

[5] Jag säger: ”Det är inte alls nödvändigt, ty de är inte i fara som Ouran var igår! Markus och hans söner kommer väldigt lätt klara av dessa medelstora farkoster, och vi kommer att ha dem här om en knapp halvtimme!”

[6] Cyrenius säger: ”Men Herre, vill Du inte utföra några mirakler alls idag?”

[7] Jag säger: ”Har du inte läst i Moses: ’Och på den sjunde dagen vilade Guds Ande, och den sjunde dagen blev därför till sabbat?! Om Jag nu håller sabbaten litegrann, så gör Jag rätt, eftersom Jag dessförinnan har arbetat idogt i sex hela dagar! Dessutom har Jag nu alla slags tjänare runt Mig som är och kan vara kraftfullt verksamma i Mitt namn!”

[8] Cyrenius säger: ”Herre, det betyder något speciellt igen, ty jag kan inte alls förstå innebörden av denna undervisning!”

[9] Jag säger: ”Nåväl, fråga då någon så kommer denne att klargöra allt för dig! Men nu tar Jag en kort vila som inte är för Min skull, utan för er, för att ge er möjligheten att handla, och på det sättet är Jag också aktiv i er alla. – Förstår du inte detta heller?”

[10] Cyrenius säger: ”Ja, ja, nu förstår jag! Jag kan nu också föreställa mig varför!”

[11] Jag säger: ”Där har du ingen svår uppgift, eftersom Jag väldigt tydligt förklarade varför för er alla i morse! Före middagsmålet gör Jag ingenting på egen hand, men efter maten kommer det fortfarande att finnas möjlighet att kunna göra någonting. Men om Jag talar, så gör Jag likväl något före middagsmålet.

[12] Men nu är det dags att säga åt Markus att skicka ut bägge sina söner mot båtarna, men att han själv bör se till att borden blir väl dukade. Ty de förväntade gästerna kommer att vara väldigt utmattade och hungriga och törstiga när de anländer, och detsamma för deras tjänare och arma, trötta sjömän.”

[13] Härefter vinkade Jag till Markus, och han förstod Mitt tecken, och lät bägge sina söner dra ut på sjön med kraft, och han skyndade in i huset och satte allt i rörelse.

[14] Det blev också livligt i Ourans tält, ty Matael och hans fyra kamrater, hans fru Helena och kung Ouran la märke till båtarna från tälten som de hade gått in i en timme tidigare tillsammans med Hermes familj, den välbekante budbäraren från Caesarea Filippi, för att byta kläder och klä Matael i kungliga kläder så att han skulle stå inför de nyanlända som vad han är.

[15] Ouran skyndar sig till Mig och frågar Mig i all ödmjukhet: ”Herre, vad kommer båtarna föra med sig? Är det måhända de förväntade väldigt höga gästerna?

[16] Jag säger: ”Min vän, det var väldigt arrogant frågat! I vår närvaro finns det inga höga och inga låga gäster, utan istället bara bröder från A till Ö. Om Jag kan kallas din vän och broder, så varför skulle det finnas höga och låga bland er människor? Jag säger dig: Den Allsmäktige är allena en sann Herre bland er, men ni är alla bröder sinsemellan och Herrens tjänare! 

[17] Eller tror du att kungarna står högre i kurs hos Mig än de lägsta tjänarna bara för att de är kungar? Åh, inte alls! Det är bara hjärtat som avgör, kungen måste veta i sitt hjärta att han är en kung, och tjänaren, varför han är en tjänare, annars står kungen och den lägste tjänaren inför Mig på samma nivå, vackert nere vid botten.

[18] Så kom ihåg detta, Min käre vän Ouran, att det inte finns några höga och låga gäster inför Mig, utan bara barn, bröder och systrar!”

[19] Ouran var emellertid också ganska nöjd med denna tillrättavisning, och bugade sig djupt och frågade sedan inget mera.

51. Faran med högmod

[1] Men när han kom fram till Matael, sade han (Ouran): ”Idag är det inte lätt att tala med Herren! Jag frågade Honom väldigt försynt huruvida de tillkännagivna höga gästerna skulle komma, men på grund av ordet ’höga’ så fick jag en sådan sträng tillrättavisning, att jag kommer att komma ihåg den väldigt tydligt eftersom den var så sträng och torr! Idag är Herren som förbytt! Igår var Han kärleken och vänligheten själv, men idag får alla som kommer nära Honom en väldigt väl avvägd tillrättavisning! Jag förstår det inte alls!”

[2] Matael säger: ”Men det gör jag! Det skulle aldrig falla mig in, ens i en dröm, att fråga den allra högste, allsmäktige Herren vilka de ’höga’ gästerna är som kommer någonstans ifrån?! Vad är vi människor, och vad är Han?! Och Han gör Sig inte speciell i vår närvaro, är full av kärlek och ödmjukhet, och vi vill tala med Honom om några höga gäster?! Det, min i övrigt allra käraste svärfar, var verkligen något oförskämt, och Herren kunde omöjligen ge dig ett annat svar på denna fråga. För om du hade frågat mig samma sak, så vet jag knappt om mitt svar inte hade blivit ännu grövre och skarpare! Men Herren, som hela tiden den mildaste personen, tillrättavisar sakligt ett misstag bara för att vi skall inse att vi har gjort fel. Gå dit och erkänn det, så kommer det genast att bli annat ljud i skällan!”

[3] Ouran säger: ”Du har helt rätt igen, åh, om jag har felat så måste misstaget genast gottgöras!”

[4] Med dessa ord lämnade Ouran genast tältet och gick över till Mig och sade: ”Herre, jag begick ett stort misstag tidigare med min meningslösa fråga till Dig! Förlåt mig, ty jag gjorde det inte med vilje utan – uppriktigt sagt – av gammal inrotad vana, som Du, åh Herre, säkert förstod väldigt väl!”

[5] Jag säger: ”Min vän, den som erkänner ett misstag och ångrar sig, är förlåten för alltid, och den som vänder sig till Mig är dubbelt förlåten!

[6] Men den som erkänner sitt misstag, men behåller det i sin läggning, han är inte förlåten, även om han så kommer till Mig hundra gånger!

[7] Ty Jag säger dig: den som kommer till Mig och säger: Herre, Herre, han är långt ifrån Min vän, utan bara den som gör Min vilja. Denna vilja vill emellertid inte att ni upphöjer er själva över andra människor på grund av en ställning!

[8] Ja, ni bör alltid vara trogna er ställning, handla väl och rättrådigt, – men aldrig för ett ögonblick glömma att dem över vilka ni utför er plikt är fullkomligt jämbördiga med er och sålunda är era bröder!

[9] Sann kärlek till nästan kan emellertid läras genom den sanna kärlek som ni har till Mig som små barn.

[10] När det är nödvändigt, dra nytta av ert rykte och er ställnings anseende, men var själva fulla av ödmjukhet och kärlek, så kommer er dom över era bröder och systrar som har gått vilse alltid att vara helt enligt Min ordning!

[11] Jag berättade bara detta för att visa dig Min ordning och Min vilja. Ty Jag säger dig: den som inte gör sig kvitt ens den minsta gnutta högmod, han kommer i framtiden inte att få Mitt rike uppenbarat för sig i anden, och han kommer inte ditin förrän han har röjt undan den sista gnuttan högmod från sig själv!

[12] Gå nu och berätta detta för alla, hos vilka du upptäcker något spår av högmod!”

[13] Efter dessa ord bugade sig Ouran djupt igen enligt sin sedvänja och begav sig snabbt till de sina. Och Matael frågade honom hur Jag hade tagit emot det.

[14] Ouran säger: ”Herren var väldigt nådig mot mig och visade mig sanningen och ordningen och rättvisan i sann ödmjukhet, och jag är lika lycklig som tidigare.”

[15] Matael säger: ”Ja, min sant ödmjuke fader och broder! Vårt ämbete är verkligen ett upphöjt ämbete jämfört med miljontals av våra bröder och systrar, – men också ett svårt ämbete ställd inför den Allsmäktige Guden! Man måste akta sig noga för att inte bli medryckt i det upphöjda ämbetets höga anseende, där man då blir väldigt stolt och högmodig och betraktar sig som förmer än en person som har blivit smord av Gud för att betjäna sina bröder så gott man kan, och på sätt och vis bli en tjänare åt tjänarna.

[16] Och den som upphöjer sig på grund av vårt ämbete och vår ställning kommer väldigt lätt att bli förödmjukad, som vi lätt kan se av hela raden av kungar i Juda. Men som det var då kommer det också att förbli till jordens undergång! Det är väldigt svårt att glädjas åt guld och silver och samtidigt vara mer ödmjuk i hjärtat än någon av ens tjänare! Det är bara Herrens nåd och stora barmhärtighet som kan hålla kvar en kung mitt i hans jordiska prakt i himlens ordning.

[17] Ouran säger: ”Ja, du har rätt! Men nu kommer de tre båtarna väldigt nära stranden, låt oss gå dit så att vi kan hälsa de nyanlända välkomna!”

[18] Sedan skyndar alla ner till kajen nedanför.

52. Glada att ses igen

[1] När de nyanlända stiger iland och genast får syn på Mig, slår de alla ut vitt med armarna och gråter av glädje att se Mig igen.

[2] Kornelius hälsar också meddetsamma på sin bror Cyrenius och säger: ”Ja, nu när ni alla är här, så finns det säkert inget mer för mig att göra än att bli upp över öronen glad över att än en gång vara välsignad över att få vara med er igen.

[3] Faustus, Kisjonas och Filopolds ögon är emellertid så fyllda av glädjetårar att de inte kan inte få fram enda ord, men tjänarna är också förvånade över att se Mig här igen.

[4] Cyrenius frågar Kornelius när han hade fick höras om staden Caesarea Filippis öde.

[5] Kornelius säger: ”Jag hörde det faktiskt inte av någon budbärare, utan misstänkte det bara starkt själv! Igår var en spektakulär dag i varje avseende, först en fullständig solförmörkelse som gjorde att det blev natt i drygt trettio ögonblick mitt på dagen, men på kvällen när det skulle ha blivit natt, så behagade det solen att stanna kvar lite längre över horisonten, vilket naturligtvis gjorde ett obeskrivligt intryck på judarna, grekerna och romarna.

[6] Om fariséernas nuvarande ledare, som nu är en nära vän till vår gamle Jairus, inte vore en så vis och nykter man, och hans granne i Nasaret också, skulle bägge städerna ha slukats av lågorna. Men ledarna höll väldigt kloka tal till det synbart ängsligt upphetsade folket, och de trodde på vad de fick höra och lugnade ner sig till största delen. Jag lät ta de väldigt upphetsade i förvar, gav dem instruktioner och släppte de fria igen i morse.

[7] Men medan jag återställde lag och ordning i Kapernaum och Faustus i Nasaret, så kom Faustus snart till mig i Kapernaum med andan i halsen, för i Nasaret hade han upptäckt en kraftig eldrodnad från detta håll och trodde att någonting hade hänt i Kapernaum. När han kom till Kapernaum fann han emellertid att allt var lugnt, men ändå kom han till mig och informerade mig om den kraftiga eldrodnaden. Jag gick med honom och många tjänare till den högsta kullen i närheten av Kapernaum. Vi såg den tilltagande rodnaden bättre och starkare därifrån, men det var omöjligt för någon av oss att avgöra vilket område som hade drabbats av missödet. Det var inte förrän i morse, när solen otvivelaktigt lät oss upptäcka området som jag, ehuru från långt håll, av den kraftiga röken att döma insåg att den måste komma från Caesarea Filippi, och jag beslöt att styra åt detta håll per mare (över sjön) med Faustus och ta reda på vad som hade fallit offer för lågorna här.

[8] Just när jag kom till sjön och ville stiga ombord på en båt, kom vår Kisjona med Filopold och meddelade att han ofelbart hade sett Caesarea Filippi i lågor från en hög höjd på ett av sina berg.

[9] Vid denna nyhet, som också bekräftades av den tillfällige siaren Filopold, gick vi skyndsamt ombord på en båt som tillhörde en vän till Kisjona och seglade så gott vi kunde rakt hit, trots ogynnsamma vindar. På vägen övertygade jag mig själv många gånger på den hårda sjön att det var Caesarea Filippi, och var väldigt orolig för vad som måste göras här.

[10] Men nu här, detta oförväntade, heliga möte med all härlighets Herre, med Hans lärjungar och med dig, min käraste broder! Ah, nu har all rädsla försvunnit! Ty allt har länge varit i den bästa ordning!

[11] Men nu till Dig, min bäste vän, min heligaste Mästare från evighet! Åh, min bäste vän Jesus! Se, nu är all Din allmakt till ingen nytta mot min alltför stora kärlek till Dig! Nu måste Du låta mig ge Dig en bamsekram! Jag har gjort det många gångar varje dag i anden, men nu gör jag det till slut också i den kroppsliga verkligheten!”

[12] Med dessa ord omfamnade Kornelius Mig, och tryckte Mig nästan krampaktigt mot sitt hjärta och täckte Mitt huvud med de varmaste kyssar och tårar av den högsta glädje. Efter att han på detta sätt hade tillfredsställt sitt ädla hjärtas längtan, så släppte han milt taget om Mig och sade, djupt berörd: ”Herre, Mästare, Gud och Skapare från evighet, andligt och materiellt! Säg Mig vad för gott jag borde göra nu! Du känner mitt hjärta!”

[13] Jag sade: ”Du känner också Mitt hjärta! Gör vad ditt hjärta säger åt dig i Mitt namn, så kommer du då ha gjort tillräckligt för dig och för Mig! Men eftersom du på grund av ditt hjärtats längtan har gjort en så kraftfull sak mot Mig som ingen någonsin har gjort mot Mig tidigare, så kommer Jag strax efter Mitt uppstigande också att göra en annan mäktig sak för dig på denna jord, att varken du eller någon annan i ditt hushåll någonsin skall se, känna eller smaka den kroppsliga döden!

[14] Din kärleksbetygelse har glatt Mig ända in i Mitt innersta, och du har därigenom visat Mig något, vars like evigheten ännu inte har visat fram till detta ögonblick – förutom små barn som känner igen Fadern snabbare än vuxna. Men låt Mig nu i gengäld omfamna dig!”

[15] Kornelius som gråter av glädje, säger: ”Herre, Mästare och Gud, jag är för evigt ovärdig en sådan oändligt helig nåd!”

[16] Jag säger: Nåväl, då gör Jag dig värdig, kom till Mig!”

[17] Kornelius kommer till Mig och Jag omfamnar honom. Han började att gråta och snyfta högt över detta, och många trodde att det var något fel på honom, eftersom han grät så mycket. Men han återvann snart fattningen och sade: ”Var lugna! Det är inget fel på mig, det blev bara för mycket, det är glädjen som framkallar dessa tårar.”

[18] Nu kommer Kisjona fram till Mig och frågar Mig lite sorgset: ”Herre, har Du inte mig i åtanke längre och är Du inte lite arg på mig?”

[19] Jag säger: ”Min broder, hur kan du komma till Mig med en sådan fråga? Du älskar Mig över allt annat och Jag älskar dig lika mycket, – vad mer vill du? Vet du då inte hur Jag sade till dig i förtroende att vi skulle förbli vänner och bröder för evigt?! Och se, vad Jag säger gäller i evighet, och om du också förblir som du är, så kommer detta gälla för dig också! Är du inte nöjd med det?”

[20] Kisjona säger: ”Åh Herre, jag är obeskrivligt nöjd med det, och jag är överlycklig att få höra ett så heligt ord från Din heligaste mun igen!”

[21] Jag säger till Kisjona: ”Du kommer att få höra mycket mer! Men titta på de femtio fariséerna så kommer du att känna igen vissa som var med vid den stora händelsen som drabbade dig!”

[22] Kisjona, Kornelius och Faustus tittar noga på de femtio, och Kisjona, som hade ett särskilt gott minne för detaljer, fann genast åtta män som hade varit med vid den stora transporten över bergen, och sade sedan: ”Se här, vad gör de här?! Är de här som fångar, eftersom de kanske fångades vid någon ny transport eller annan skurkaktighet?”

[23] Jag säger: ”Inget av det! Gårdagens sena sol och den påföljande branden i staden, till vilken naturligtvis de bär den största skulden, förde dem i famnen på oss, men nu tillhör de helt och hållet oss och är fullständiga medborgare i Rom.

[24] Ty se, Jag har varit här i ungefär sju dagar, och det är helt enkelt för att det är en så bra fiskeplats. Här får man den ädlaste fisken från den naturliga sjön och likaledes den ädlaste andliga fisken från den andliga sjön! Och under denna tid har vi verkligen bärgat en högst se- och tänkvärd skörd!

[25] Titta bara på de femtio, det är dagens fångst, och det finns inga skämda fiskar bland dem! Vidare kan du där se en annan grupp av trettio, alla med perfekt hälsa – gårdagens fångst! Sedan ser du tolv vid bordet, också väldigt friska, likaledes en fångst från igår! Där vid tälten ser du fem till av det mest utsökta slag, också från igår! Säg Mig huruvida detta inte är ett hederligt arbete!”

[26] Kisjona säger: ”Jo, sannerligen, om alla dessa har vunnits över, så har Guds rike på denna jord som Du har förkunnat tagit ett stort kliv framåt, och desto mer så eftersom nästan alla verkar vara tempeltjänare, bland vilka de äldre är väldigt svåra att omdana! När de väl har omskapats har de naturligtvis en bergfast övertygelse!

[27] Jag lägger emellertid också märke till den rättskaffens Ebal från Gennesaret med en av sina döttrar. Är inte han en av dem som greps där?”

[28] Jag säger: ”Visst, men han hamnade tillsammans med hela sitt hushåll redan i vårt nät vid den stora fångsten i Gennesaret, och flickan var en av de ädlaste små fiskarna bland dem! Du kommer att få lära känna detta närmare och glädja dig mycket över henne, vad hennes sinnes rena visdom beträffar och även hennes hjärtas renhet. Det är väldigt få människor som kan mäta sig med henne! Jag bär detta vittnesbörd om flickan, vill du ha ett som är bättre och mer trovärdigt?”

[29] Kisjona säger: ”Åh Herre! Ditt vittnesbörd står över allt! Men jag ser fram emot att alls kunna få tala med flickan.”

[30] Faustus frågar Mig: ”Men är det kungatält där borta!? Den gamle mannen är helt klädd i kungliga kläder – och även den unge mannen som nu talar med den unga kvinnan!

[31] Jag säger: ”Javisst, det är en kung från Pontus! Hans rike är stort, och han har lett sitt folk på ett väldigt vist sätt genom milda lagar vilka ändå måste följas strikt. Han insåg att för att göra ett stort folk helt lyckligt, så måste man själv först känna igen sanningen och den ende sanne Guden. Han gav sig iväg och drog söderut, eftersom han hade hört att något sådant bara kunde efterforskas i Jerusalem. På denna resa kom han till detta inlandshav och ville fara över det för att nå Jerusalem.

[32] Men han var i stor fara på grund av gårdagens solförmörkelse, från vilken Jag lät Min ängel rädda honom och föra honom hit, så nu är han här. Han och hans dotter Helena var de enda som kom hit med sina få, välbehövliga tjänare.

[33] Den unge kungen hade emellertid tidigare också varit en blivande tempeltjänare och som en väldigt begåvad person var han tvungen att gå ut i världen som missionär. Men vid gränsen mellan Judéen och Samarien föll han och fyra kompanjoner i händerna på rövare och tvingades tillsammans med sina kollegor att bli deras patrask. Nedsjunkna i vrede och desperation gömde sig själarna hos de fem under sina andars vingar, och deras kroppar togs i full besittning av de mest envisa, onda andar som var av helvetisk härkomst. Endast romarnas betydande militärmakt lyckades fånga de fem djävlarna, som de kallades av folket. De kunde bara föras hit under den starkaste eskort och fjättrade med de tyngsta kedjor kvällen före igår. Enligt Roms strikta lagar förväntade de sig inget annat än att avrättas i Sidon på det mest förödmjukande sätt.

[34] Men Jag såg deras själar och deras ande, renade deras kroppar från helvetets onda andar, och ni kan nu tala med dem för att övertyga er själva om dessa andliga barn som ni nu har att göra med. Men i synnerhet Matael – nu make till kungens dotter och nu själv kung – är en person inför vilken varje respektabel medborgare bör ta av sig hatten.

[35] Han är, så långt det ditintills var möjligt, helt pånyttfödd i anden och kommer att bli ett effektivt verktyg för Mig mot hedningarna i det stora norden. Om du vill tala med honom så kommer du själv att märka av vilken ande han är.”

[36] Kornelius frågar: ”Men Herre, vem är då den där ynglingen, – inte Josoe, som vi redan känner från Nasaret, utan den andre, som just nu talar med flickan?”

[37] Jag säger: ”Det är ängeln om vilken Jag sade att han hade räddat den gamle kungen tillsammans med hans dotter igår. Han har nu varit bland dödliga människor i nästan tre veckor, och Jag har framför allt gett honom till flickan som en lärare. Han står emellertid alltid till förfogande till dem som tillhör Mig.”

[38] Filopold frågar: ”Vem är då värdshusvärden här, och vilket namn bär han?”

[39] Jag säger: ”Han är en romersk krigsveteran, en ytterst trofast och sanningsälskande själ. Han har sex barn allt som allt, två söner och fyra väldigt fina, väluppfostrade döttrar, och likaledes en föredömligt tapper kvinna, som inte känner till någon annan vilja än den av hennes ärlige make.

[40] Därför behagade det Mig också att logera hos denna tidigare väldigt fattiga familj, och ni kommer att få se hur dessa åtta människor nu kommer att tillaga ett middagsmål för hundratals människor, som ni alla kommer att kunna njuta av. Se, den gamle värdshusvärden är redan på väg mot oss för att meddela att middagsmålet är tillagat!”

53. Förutsägelser om Herrens reinkarnation

[1] När Jag hade sagt detta, var vår Markus också redan där och sade att middagen var klar, och frågade om han skulle låta sätta fram den, ty det var redan runt den nionde timmen på dagen (klockan tre på eftermiddagen).

[2] Och Jag sade: ”Sätt fram den, ty de förväntade gästerna är redan här, och allting är i den bästa ordning!”

[3] Kornelius kallar på gamle Markus och säger: ”Nå, gamle vapenbroder, känner du inte igen mig längre? Kommer du inte ihåg hur du var med mig i Illyrien och Pannonien? Jag var då mer en pojke än en krigare, men sedan dess har 45 år förflutit och jag är nästan sextio år nu!”

[4] Markus säger: ”Åh, upphöjde herre, detta är fortfarande väldigt färskt i minnet! Det krävdes mycket stränghet för att hålla dessa människor som älskade att gräla och bråka i en dräglig ordning. I början gick det inte alltför bra för oss på Övre Istrien (Donau) i området Vindobona (Wien). Men efter några år hade det löst sig och vi upplevde väldigt lyckliga stunder där.

[5] Dessa germaners sedvänjor och traditioner var sannerligen något ohyfsade för oss romare, men när vi gradvis lyckades uppnå en något högre bildning hos dem, så blev det ganska uthärdligt. Vinet som de tillverkade var visserligen svagt och bittert, men det gick att dricka när man väl hade vant sig vid det.

[6] Men inte långt från Vindobona (Wien), uppströms på Istrien (Donau), där vi jagade vildsvin och också, tror jag, nedlade runt fyrtio stycken, fann vi en germansk siare och präst med långt skägg som satt på en ek under vår vildsvinsjakt och såg oss kämpa mot svinen. Denne man sade någonting på det romerska språket och sade också till oss bägge, när vi tog död på ett vildsvin under hans ek:

[7] ’Kom noga ihåg detta, ni bägge modiga pojkar! I Asien, i landet bortom vattnet, väntar er något stort! Ni kommer att se något som inget dödligt öga har sett tidigare! Här blommar endast döden. Likt det mäktiga vildsvinet möter sitt öde under era lansar och svärd skärpa, så möter allting sitt slut i detta dödens land! Men i Asien blommar livet. Den som är där kommer aldrig att se döden!’

[8] Sedan tystnade han och när vi försökte beveka honom gav han oss inget mer svar, och vi gick för att leta efter fler vildsvin. – Men se, den gamle mannen profeterade på fullaste allvar, och vi upplever nu vad den gamle germanen profeterade!”

[9] Kornelius säger: ”Du vet, jag hade nästan glömt bort den gamle germanen! Just det, du har rätt! Vi måste tala mer om det här med varandra!”

[10] Den gamle Markus gick och dukade borden med hjälp av Cyrenius och Julius tjänare, och Kornelius sade till Mig: ”Herre, vad säger då Du om germanens profetia, som faktiskt gavs för många år sedan i Europa till mig och den gamle Markus, som måste vara ungefär tio år äldre än jag?”

[11] Jag säger: ”Alla folk som lever utspridda över hela jorden har givits en profetia om Mig och Min nuvarande nedstigning till människorna på denna jord, ända från den första människan på jorden, och deras präster visste alltid hur de skulle bana väg för den andliga upplysningen genom myter och den inre längtan i deras hjärtan, och de profeterade ofta i väldigt röriga bilder som de till slut inte ens själva förstod.

[12] Bara i upprepad extas (hänryckning) så kunde vissa ibland uppnå en klarare föreställning och förklarade då sina tidigare syner lite närmare.

[13] Det var samma sak med germanerna. Och denne german befann sig i en synsk extas under sin ek, vars utdunstning tillsammans med rädslan för era lansar och spjut, hjälpte honom att nå detta tillstånd, – och då profeterade han för er. När han vaknade upp efter att han hade profeterat, kom han inte ihåg något av vad han hade sagt, och kunde inte svara er mera när ni pressade honom.

[14] Ni förstår, detta är kärnan i sådana profetior! Om ni vill acceptera det, så befann sig häxan i Endor också i en synsk extas på den tiden när Saul tvingade henne att framkalla Samuels ande, även om hon annars bara stod i förbindelse med de onaturliga onda andarna och därför profeterade lögner och falskhet och bedrägeri.

[15] Ingen människa är så död och ond att hon inte skulle föra fram en korrekt profetia vid ett visst tillfälle, men det finns ingen anledning till att varje profetia från denne skulle vara sann, utan istället bara sann vid just detta tillfälle.

[16] Oraklen i Dodona och Delfi förde ofta fram väldigt visa profetior, men efter varje sant ord följde tusen som var falska och lögnaktiga.

[17] Så det kan inte förnekas att vissa siare och profeter till och med utförde mirakler. Men i gengäld har andra uppfunnit ett stort antal förvillande mirakler under påverkan av onda andar och genom den värdsliga förståelsen som dessa har uppväckt, och de ledde sedan hela folk vilse i tusentals år, och de levde gott och bekymmerslöst tills någon upplyst siare påpekade och satte stopp för deras usla hantverk.

[18] Det var emellertid aldrig lätt, ty ett folk som en gång har pratats omkull låter sig inte lätt föras tillbaka till den rätta vägen, och deras falska präster minst av allt, eftersom de riskerar sina stora, världsliga fördelar.

[19] Ni har nu alla möjlighet att övertyga er själva hur svårt det till och med är för Mig, och ändå talar Jag som ingen siare någonsin har talat före Mig, och Jag utför gärningar som ingen någonsin har hört talas om före Mig! Hela himlen står öppen, änglar kommer ner och tjänar Mig, och bär vittnesbörd om Mig, och ändå finns det lärjungar som nu alltid är nära Mig och ser, hör och upplever allting, men deras tro liknar fortfarande en vindflöjel och ett svagt rö som böjer sig åt alla håll av vinden, från varifrån den kommer! Nåväl, Jag talar inte ens om andra världsliga människor här!”

54. Att vägleda människor och folk

[1] Herren: ”Jag kunde naturligtvis omvända alla människor på ett ögonblick genom Min allsmäktiga vilja. Men vad skulle då hända med deras ande genom vilken de skall vinna livsuppehälle och frihet åt sig själva?!

[2] Ni inser nu lätt av detta att det inte är någon enkel sak att handskas med de villfarelser som har smugit sig in bland folken på ett effektivt sätt och utan att skada deras viljas frihet och andligt nödvändiga självbestämmande.

[3] Det är emellertid lika svårt att förhindra sådana villfarelser från att någonsin kunna sprida sig; ty sant och falskt, och gott och ont måste presenteras för den andliga delen av människan, så att hon fritt skall kunna undersöka, förstå och välja. Annars kommer hon aldrig att kunna ledas till någon klartänkthet.

[4] Hon måste befinna sig i en fortgående kamp, annars skulle hon somna om, och hennes liv måste ges ständigt nya möjligheter att öva sig på och därmed hålla sig vid liv, styrka sig och på detta sätt uppnå sin fulländning.

[5] Om Jag aldrig skulle tillåta några villfarelser bland människorna, utan endast sanningen med dess bestämda och absolut nödvändiga konsekvenser, så skulle människorna likna en väldigt rik slösare och vällusting, som till slut inte bryr sig om något annat än att helt förslöad se till att magen blir fylld vid rätt tid!

[6] Om vi bara förser alla människor med det som är bäst för kroppen, så kan ni vara fullkomligt säkra på att det snart inte kommer att finnas några präster, ingen kung, inga soldater, men inte heller några stadsbor, inga småbrukare och inga arbetare eller hantverkare. För varför skulle hon arbeta eller vara verksam som någonting, eftersom hon i vilket fall redan är rikligt försedd med det bästa av allting för resten av livet?!

[7] Därför måste det finns nöd och elände bland människorna, och smärta och lidande, så att människan inte dör bort i den mest sysslolösa slöhet!

[8] Ni förstår nu av detta att allting måste vara precis så bland människorna, så att de uppfordras att utföra alla slags aktiviteter, och av denna anledning är det då lika omöjligt att förhindra att villfarelser kryper in som att till slut bli av med villfarelserna.

[9] Och de ständigt dåliga konsekvenserna som följer av villfarelserna är slutligen de mest användbara sätten för att driva ut villfarelserna och att sprida sanningen.

[10] Mänskligheten måste genom nöd och elände, som härrör från lögnen och alla slags bedrägerier, först känna den skriande nödvändigheten av sanning djupt och levande, och börja söka efter den på allvar, precis som gamle Ouran från Pontus sökte efter den. Då kommer mänskligheten snart att finna sanningen som Ouran fann den, och först då kommer sanningen, som har varit svår att finna under alla slags nödvändiga besvär i sanning att bli till nytta för mänskligheten. Men om hon (människan) fann den lika lätt som ögat finner solen i den ljusa himlen, så skulle det inte längre vara till någon nytta för henne, och hon skulle jaga efter en lögn, för att roa sig, precis som vandraren söker så mycket skugga som möjligt under dagen; och ju tätare den är, desto kärare är den för honom.

[11] Människan på denna jord är följaktligen precis så som hon i grunden måste vara för att slutligen bli en människa. Men då måste alla yttre förhållanden sammanströmma så att en människa, tvingad av dessa, blir en sann människa!

[12] Men den fulla, nakna sanningen kan i allmänhet inte ges till människorna ens av Mig, utan bara dold i liknelser och bilder, så att hon (människan) först genom att utforska dessa bilder kan reda ut dem. Det är bara till er få Jag talar utan förbehåll, men dem som ni berättar det för bör inte heller ta emot det fullständigt naket, utan också lite dolt, så att de får möjlighet att tänka och handla fritt. Och för att ni själva inte skall bli ljumma, säger Jag också till er:

[13] Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte att ta emot det ännu. Men när sanningens ande kommer över er och era barn, så kommer den att vägleda er med hela sanningen. Och så kommer ni i all sanning att göra detsamma för denna jord och kommer då att ta emot nyckeln till himlens oändligt många sanningar i era händer, genom vars ständigt nya och djupare uppenbarelser ni alltid kommer att få mer och mer att göra i evighet!

[14] Men nu kallar Markus oss till bordet, och det är också en sanning, och vi vill följa den!”

55. Allvar är bättre än skratt

[1] Vid detta tal kastar sig Kornelius om halsen på Mig igen och säger, djupt rörd: ”Ja, bara en Gud, och aldrig en människa, kan tala så till människorna!”

[2] Jag säger: ”Ja, helt rätt och inom all ordning bär Du ett gott vittnesbörd om Mig, och det kommer också att bära den bästa frukt för dig! Ditt kött och blod ger dig inte detta, utan din ande, vilken är av Gud, precis som Min är, och därför är du en sann vän och broder till Mig.

[3] Men nu, eftersom vi är i köttet och måste få i oss livets nödtorft, så följer vi uppmaningen, som också utgår från köttet!”

[4] Alla rättar sig efter det och vi går till borden, på vilka väl tillagad fisk av den ädlaste sort väntar oss.

[5] Vid bordet, där Jag tar plats, sitter Cyrenius vid Min högra sida, bredvid honom Kornelius och mittemot oss sitter Faustus, Kisjona, Julius och Filopold. Till vänster om Mig sitter Jara, sedan Rafael, pojken Josoe och sedan Ebal. Den nedre långa flygeln till vänster upptas av Mina lärjungar och den övre delen till höger av Ourans kungliga familj med Matael, Rob, Boz, Micha and Zar.

[6] De femtio fariséerna tar ett annat väldigt långt bord, och detta löper parallellt med Mitt bord och är därför framför ögonen på Mig, och Stahar och Floran sitter i mitten så att de kan se Mitt ansikte.

[7] De trettio unga fariséerna och leviterna upptar ett tredje bord, bakom Mig. Deras talesmän Hebram och Risa sitter rakt bakom Min rygg, men med sina ansikten vända mot Mig.

[8] Bakom vänsterflygeln på Mitt bord som är bakom Mina lärjungar, finns ett kortare kvadratiskt bord med de tolv under sina talesmän Suetal, Ribar och Bael. Och vid den översta flygeln rakt bakom Ouran finns ett annat litet bord vid vilket den arme Herme, den välbekante budbäraren från Caesarea Filippi, sitter med sin nu ståtligt klädda fru, sina tre egna döttrar och en fjärde adopterad dotter. Så alla som tillhör Mig är nu väl omhändertagna.

[9] Men tjänarna har sina bord mer utanför och var också lika väl omhändertagna, såväl som de flera hundra soldaterna som var tvungna att sörja för sitt eget uppehälle i lägret, vilket alltid var sedvänjan bland romarna.

[10] Alla inklusive oss är nu sysselsatta med det nödvändiga styrkandet av lemmarna och tarmarna, och alla prisar Mig för en sådan utomordentligt styrkande mat och dryck.

[11] Fisken, brödet, alla sorters goda och söta frukter – som fikon, päron, äpplen, plommon och till och med druvor – täcker borden, och det råder ingenstans brist på det finaste vin. Det finns inte ens en person vid något bord som inte är besjälad med den bästa matlust, och den gamle Markus, hans bägge söner och ett par av hans äldsta döttrar skyndar hit och dit och låter ingen lida någon brist!

[12] Gradvis lossar vinet tungornas band, och det blir högre och högre här och var vid borden. Även vid Mitt bord uttrycks all slags förundran över maten och drycken, ja, till och med Min Jara blir livligare och kan inte nog prisa druvorna, särskilt eftersom det ännu inte var säsong för druvor.

[13] Mina lärjungar börjar också bli väldigt pratsamma, vilket sällan var fallet. Det var bara Judas Iskariot som var tyst, för han hade fortfarande en stor fisk att ta sig an, och den stora bägaren med vin framför honom sysselsatte honom för mycket för att ta sig tid att tala med någon. Tomas hade visserligen puffat till honom några gånger, men Judas hade inte märkt någonting, och det var bra, eftersom han annars snart skulle ha dragit fram något opassande i ljuset.

[14] Men vid Min vänstra sida spetsade Jara öronen för huruvida ett tillfälle inte skulle yppa sig för att ge denne väldigt otrevlige lärjunge en känga. Men denna gång kunde Judas Iskariot för allt i världen inte fås att avstå från sin orubblighet att äta och dricka.

[15] Men när han till slut var färdig med sin stora fisk, såg det ut som att han var på väg att sträcka sig efter en andra, som inte var mindre, men Rafael var något snabbare och hann före Judas Iskariot. Nåväl – detta gav naturligtvis upphov till lite småleende munterhet, och Min Jara kunde bara med svårighet hålla tillbaka ett högt skratt.

[16] Jag frågade Jara vad det var som hade hänt.

[17] Och flickan sade: ”Åh Herre, min kärlek, hur kan Du fråga någon vars innersta är mer öppet för Dig än en bägares yttre form är för oss?! Märkte Du, åh Herre, då inte hur lärjungen Judas Iskariot hade valt ut den allra största, säkert över fyra kilo tunga fisken för sig själv och även den största bägaren?! Några stora brödbitar slank också ner i magen!

[18] Men nu ville han också ta den näst största fisken åt sig själv, men min Rafael, som märkte att lärjungarnas med rätta blev irriterade, sträckte sig fram före den glupske Judas Iskariot och räddade så fisken från Judas Iskariots vanvettiga ätande. Nåväl, det är det faktiska skälet till varför jag knappt kunde hålla tillbaka ett skratt!

[19] Jag vet mycket väl från Gennesaret att man egentligen aldrig bör skratta förutom av kärlek och vänskap. Men här var saken allvarligt talat så lustig att jag knappt kunde hålla tillbaka ett skratt. Jag tror inte att det är så allvarligt om man skrattar åt någon som i sin glupska girighet misslyckas med ett väldigt själviskt företag. För man kan också tänka att en sådan handling skulle förbättra honom – och det bör då vara tillåtet att småle lite!”

[20] Jag säger: ”Synd, Min allra käraste Jara, är det inte riktigt. Men om man kan undvika det, så har man gjort något bättre. Du förstår, om man betraktar en sådan girig person med ett visst allvar, så förmanar han sig själv och överger sina giriga förehavanden. Men om man skrattar åt honom, så blir han arg och lägger ner dubbelt så mycket kraft på att fullgöra sina giriga förehavanden!

[21] Judas Iskariot är en girigbuk, och där det är möjligt även en tjuv, ty den som hela tiden söker att bedra sin nästa, och även också bedrar honom, är en tjuv.

[22] Om han ser att man småler åt hans egoistiska handlande, så tror han att de finner välbehag i hans skämtliknande knep, och då utför han sina skurkstreck ännu mer intensivt. Men om man, som tidigare påpekats, redan vid hans första försök betraktar hans knep med visst allvar från alla håll, så kommer han att överge sitt dåliga beteende och spara det till något annat tillfälle. Ty det är inte lätt att hoppas på att fullständigt förbättra en girig person! Men det är ändå bra att så ofta som möjligt förhindra honom från att utföra någon självisk handling. Han förlorar därigenom mer och mer av sitt onda mod på grund av att försöken ideligen misslyckas och avstår från att göra det onda, om än inte av avsky så åtminstone av ilska.

[23] Förstå, Min allra käraste lilla dotter, av detta skäl som Jag precis har visat dig är det därför bättre att inte skratta åt någon för att ha planerat något knep och inte lyckats!”

56. Motsägelse mellan goda avsikter och att handla mot Andens vilja

[1] Jara säger: ”Ja, Herre, Du min enda kärlek, det skulle vara helt rätt och egentligen det allra bästa om man bara samtidigt hade en rent gudomlig undervisning vid sin sida! Men vi människor är ofta så blinda – och särskilt vid de tillfällen när vi borde se som skarpast – så att vi inte ser skogen för alla träd! Och det gynnar oss inte ett dugg med sann levnadsvisdom i livets viktigaste ögonblick. Där vi behöver den som mest, sviker den oss. Och när vi inte behöver den i någon större utsträckning, så är vi fulla av höga tankar och idéer! Därför är vi människor alltid lite konstiga!

[2] Inget verkar vara lika bra som min egen vilja, men inte ens den kan man skryta för mycket över när allt kommer omkring, eftersom den för det mesta saknar den fulla kraften att åstadkomma någonting. För man vill ofta något som är väldigt bra men antingen gör man det inte, eller så gör man raka motsatsen till vad man vill. Jag vet inte vad skälet till detta är, men jag vet av egen erfarenhet att det är så.

[3] Herre, Du min kärlek! Genom Din allsmäktiga nåd har jag tillåtits ta en högst underbar titt in i Dina stora planetära skapelser och Jag vet nu mer i detta avseende än alla jordens vise män sammantaget. Jag vet vilka oändliga djup som döljs i Dina himlar, men varför känner jag då inte mig själv?!”

[4] Jag säger: ”Eftersom du själv är ett mycket mer underbart väsen än alla de stora solarna och världarna tillsammans! Det finns en mycket mer underbar himmel i en människas hjärta än den stora som du ser med dina ögon.

[5] Du förstår, all materia är en dom och ett järnhårt måste! Du kan titta på den från utsidan och även från insidan så mycket du vill, och vissa apotekare vet hur man delar upp materien i dess ursprungliga beståndsdelar. Och denna ovanliga kunskap kallas kemisk analys (Scheidekunst), vilken kommer att fullbordas mer och mer med tiden.

[6] På samma sätt som du kan förstå en sten tämligen exakt från utsidan och från insidan, kan du även förstå en hel värld! Vår Matael är väldigt bevandrad i denna konst. Även Min lärjunge Andreas, som bodde bland esséerna, är en skicklig apotekare, en konst som han lärde sig i Egypten. Dessa bägge kommer att förklara hela världens materia för dig med stor skicklighet och mycket sanning. Naturligtvis finns det fortfarande en hel del inuti materien som ingen vetenskapsman någonsin kommer att kunna få reda på, men han kan känna igen de faktiska elementen som en viss materia består av, ehuru aldrig förstå själva elementen, eftersom de innefattar det andliga och bara kan förstås i grunden av en ren ande. Ty något oändligt finns gömt i elementen!

[17] Men det ligger något ännu mer oändligt i människans själ och dess ande! Det kan inte upptäckas genom kemiska analyser, och Jag Själv var därför tvungen att komma till er människor för att lära er vad ingen människa någonsin kunde ha tagit reda på av egen hand!

[8] Så du förstår, det var just på grund av din anständighet som Jag kom ner från himlarnas himmel för att lära er vad ingen annan kunde lära er!

[9] Nu förstår du naturligtvis ännu inte hur du kan ha något i din vilja men ändå inte handla efter din vilja, utan istället handla efter något yttre motiv som du inte känner till, och köttets stumma önskningar avgör ofta en handling som är emot andens vilja. Ty viljan är inte del av köttet och blodet och av själen, som bildade köttet och blodet och därefter använde detsamma som näring för sin utveckling, utan tillhör istället kärleken, som är Min Ande i er. Och därför är ni inte bara Mina skapelser, utan också Mina sanna barn och ni kommer en dag att regera med Mig i Mitt rike för all evighet.

[10] Men för det måste ni vara helt pånyttfödda i anden, annars skulle en sådan sak vara omöjlig!

[11] Förstår du detta, Min käraste lilla dotter?”

57. Andlig pånyttfödelse

[1] Jara säger: ”Jag förstår det bara till nöds, men långtifrån helt och hållet! Jag kan inte få grepp om att bli pånyttfödd i anden, oavsett hur många gånger jag hör det! Hur skall det egentligen förstås?”

[2] Jag säger: ”Detta kan varken du eller någon annan helt förstå, för om Jag diskuterar jordiska saker med er, så förstår ni Mig inte helt, – hur skulle ni då kunna förstå Mig helt om Jag skulle dryfta rent himmelska ting med er?!

[3] Ja, Jag säger er: Om Jag nu börjar att tala om rent himmelska ting med er, så skulle alla börja bli irriterade och säga: ’Se så absurd människan har blivit! Han talar om sånt som strider mot allt förnuft och mot naturen! Hur kan man acceptera detta vittnesbörd som sant?!’

[4] Därför kommer ni alla först att helt förstå födelsen, eller pånyttfödelsen, av anden och i anden när Jag som människa och som Människosonen, har blivit bortryckt från denna jord inför era ögon likt Elias!

[5] Först då kommer Jag att utgjuta Min Ande som är full av sanning och kraft från himlen över alla de som är Mina, varigenom först då den fulla pånyttfödelsen av och i anden kommer att göras helt möjlig, och först då kommer du att förstå och känna igen pånyttfödelsen av din ande.

[6] Men till dess kan ingen bli helt pånyttfödd i anden, inte någon, med början från Adam, inte ens Moses och alla profeterna.

[7] Men genom de gärningar som Jag har utfört inför dig och alla de andra, så kommer alla från Adam att ta del av den fulla pånyttfödelsen av anden om de har fötts in i denna värld och åtminstone har haft en god vilja i sin kropps liv, även om inte de alltid har följt den aktivt.

[8] Ty det finns många andra som har den bästa viljan att göra och genomföra något riktigt bra, men de saknar medlen och den yttre styrkan och skickligheten, vilket är lika nödvändigt som ögonen är för att se. Nåväl, i sådana fall betyder den goda viljan lika mycket för Mig som själva handlingen.

[9] Du förstår, om någon exempelvis trillar i vattnet och du såg det! Nu skulle du gärna vilja hjälpa den oturlige, ­– men du vet att du inte alls kan simma. Om du hoppade i för att hjälpa personen som hade trillat i, så skulle ni bägge svepas bort av vattnet. Men om du var duktig på att simma, så skulle du säkert utan vidare hoppa i för att hjälpa den oturlige personen och rädda honom!

[10] Förstå, förstå, Min lilla dotter, den goda viljan räknas lika mycket som den fullbordade gärningen. Och det är samma sak i tusentals och åter tusentals fall där den goda viljan allena accepteras hos Mig istället för gärningen.

[11] Jag vill ge dig ett annat exempel! Se, du hade den bästa vilja att hjälpa en väldigt fattig person som kom till dig, men du hade inga pengar själv, men ändå ville du hjälpa den fattige personen efter bästa förmåga! Men eftersom du inte har några pengar, så går du till än den ena och än den andra personen som har pengar och ber dem så gott du kan om verklig hjälp för din fattige. Men du får ingen på grund av att den rike personen är hårdhjärtad och du måste låta den fattige gå vidare utan hjälp, och be för honom och vädja för honom inför Herren Gud.

[12] Du förstår, din vilja är då lika mycket värd som själva den utförda gärningen!

[13] Och sådana människor fanns det många av före oss, det finns nu och kommer i framtiden att finnas många fler av. De kommer alla att delta i pånyttfödelsen av anden i sin själ!

[14] Om du likt alla andra ännu inte riktigt förstår vad själva pånyttfödelsen av anden består av, så har Jag nu visat dig skälet till det så tydligt som möjligt. Men när den tid kommer då du blir pånyttfödd i din ande, så kommer du först då att helt förstå vad och varför du inte kan förstå det nu! Förstår du nu skälet till varför du fortfarande inte kan förstå Mig?”

[15] Jara säger: ”Ja, Herre, min enda kärlek! Nu förstår jag det väl! Men man måste förstå Dig, för Du belyser saker och ting lika fullständigt som solen på en molnfri himmel lyser upp jorden mitt på dagen!”

[16] Efter dessa ord tackade hon Mig för undervisningen och lovade Mig också att hon aldrig igen skulle skratta åt en annan persons dumma handlande.

58. Kornelius och Jaras visdom

[1] Kornelius kunde emellertid inte nog förvånas över flickans visdom, och även Faustus och Filopold blev lika förvånade, och Kornelius frågade Mig om han fick diskutera några saker med flickan vid bordet. Och Jag tillät honom det. Och Kornelius gläder sig lika mycket åt det som flickan och alla vid bordet, och Jag råder honom att ställa visa frågor.

[2] Men så snart Kornelius skulle börja ställa en fråga till flickan, börjar han att fundera på vad han egentligen skulle fråga. Ty genom Mitt uttryck att bara ställa visa frågor till flickan, förstod Kornelius att samtalet inte bara skulle vara meningslöst småprat, utan något meningsfullt, och han tänkte mycket på vad detta kunde vara bland människor som alltid hade möjlighet att höra de mest sublima saker. 

[3] Ju längre och mer intensivt han tänkte på detta, desto mindre kom han på något som verkade värdigt att fråga flickan om, och inleda ett ömsesidigt samtal med henne. Han funderade fram och tillbaka men kom inte på något som verkade vara av något särskilt värde.

[4] Efter att ha funderat en stund sade han (Kornelius) till Mig: ”Se, jag trodde att detta skulle vara lättare, men ju längre och mer intensivt jag tänker på det, desto mindre kommer jag på något som skulle vara passande för ett så vist barn!”

[5] Jag säger: ”Nåväl, om du inte kommer på något utöver det vanliga, så fråga flickan om det näst bästa!”

[6] Kornelius säger: ”Det skulle vara gott och väl, men det finns ett problem med det också! Ty jag kan inte fråga henne om något alltför alldagligt, och något bättre skulle jag knappast komma på som inte redan har diskuterats många gånger!”

[7] Men flickan, som märkte att Kornelius blev förlägen, sade: ”Åh, min upphöjde, käraste vän, om du inte kan komma på en fråga till mig, så tillåt mig att fråga dig. För jag blir inte förlägen så lätt – jag har redan tio frågor klara!”

[8] Kornelius säger: ”Det skulle verkligen vara väldigt bra, mitt allra käraste lilla barn! Men om du ställer en fråga till mig, så måste jag också besvara den. Och om jag inte kan det – vilket väldigt lätt kunde vara fallet, eftersom du verkar vara ett väldigt klokt barn – vad händer då?”

[9] Flickan säger: ”Ja, vad då?! Då kommer jag att besvara min egen fråga och du kan bedöma frågan och svaret och sedan säga om jag har misstagit mig! Åh se, det är inte heller någon småsak för mig att fråga och att besvara något. Herren, som min för evigt enda kärlek, bekymrar mig minst, eftersom varje jämförelse mellan Hans oändliga visdom och vår högst begränsade visdom i vilket fall är meningslös.

[10] Oavsett om vi säger någonting som är mer eller mindre dumt så förändrar inte detta vårt förhållande till Herren det minsta. Ty vi är ingenting i oss själva jämfört med Herren, och att det finns något i oss som är av värde för Honom, det är Han Själv i våra hjärtan genom Sin nåd.

[11] Men det finns vissa vise män bland oss, och även vid detta bord, för vilka jag har den största respekt. Det är inte gott att ta ur samma skål som dessa människor!

[12] Jag vet visserligen vissa saker som ingen fram till detta ögonblick kan veta förutom jag, Rafael och naturligtvis Herren, eftersom de måste sakna erfarenhet i ett så otroligt avseende. Men till vilken nytta är det för mig att känna mig hemma i stjärnorna långt borta, men på samma gång vara en främling på denna jord som är vårt hem?! Då blir jag slagen hundra och tusen gånger om!”

[13] Kornelius säger: ”Vilka vid vårt bort är då så förträffliga, inför vilka du mänskligt sätt har en sådan speciell respekt?”

[14] Jara säger: ”Vicekungen där borta, som nu härskar över hela Pontus med den gamle Ouran! Matael är hans namn. Han skulle kunna ge mig några svåra uppgifter att lösa! Jag tror inte att jag skulle kunna ge honom ett enda intelligent svar på en fråga av hundra!”

[15] Matael säger: ”Åh, kära lilla barn, helt plötsligt är du nu ytterst blygsam! Det var länge sedan jag kunde göra dig ställd, ty jag känner alltför väl till hur skarpt ditt sinne är! Om en Rafael måste uppmana all sin styrka, hur mycket mera då vi? Och överste Kornelius gör helt rätt som funderar på vad han skall tala med dig om! För det finns väldigt få av din sort! Det är sant att jag också förstår ett och annat, men det oaktat skulle jag aldrig vilja ge mig in i en kamp om vem som är visast med dig, vilket också skulle vara rena dårskapen! Men att låta mig undervisas av dig skulle alltid vara mig kärt, värdefullt och värdigt!

[16] Jara säger: ”Så är det för en stackars flicka, om hon vet något och ingen vågar tala med henne! Därför skulle det nästan vara bättre för henne att veta lite mindre, för att inte framstå som otrevlig inför sina visare vänner! Men vad kan jag göra nu?! Det är omöjligt att börja veta mindre än jag vet, för jag kan inte göra ljuset i mitt hjärta svagare än det är. Men detta ljus ger mig ständigt mer översvallande kärlek till Herren, till den heligaste Fadern till alla fäders fäder på denna jord! Ja, om det vore möjligt för mig att försvaga denna enda kärlek ens det minsta, så skulle jag genast bli dummare. Men något sådant är omöjligt för mig! Och vad jag vet från detta ljus är inte mitt, utan är Herrens kunskap i mitt hjärta, och därför bör verkligen ingen bli rädd, precis som inte jag bör göra någon rädd! Därför bör du, min ädlaste vän Kornelius, och du, min ädle Matael, också kunna tala med mig!”

[17] Kornelius säger: ”Visst, visst! Men du vet, allra käraste Jara, det finns en hake med det, för det är något svårt att tala med dig, som jag redan börjar märka väldigt tydligt, eftersom du i ditt hjärta förvisso förstår för mycket av den renaste visdomen. Åh, annars är du oändligt ljuv och rar, och man kunde lyssna på dig hela dagen, men att ställa en fråga till dig eller att låta dig ställa en fråga, det är en annan sak. Frågan skulle vara snabbt ställd, men sedan kommer svaret, och då skulle det se väldigt magert ut för mig!

[18] Det finns alltjämt en aldrig så liten personlig fåfänga hos mig, och jag fruktar ingenting i världen så mycket som skam, vilket verkligen inte passar sig. Men jag kan inte göra någonting åt det, ty under barndomen uppfostrades jag så, och en sådan gammal vana försvinner inte så snabbt som man skulle kunna tro.

[19] Men vänta bara lite, så kommer snart något väldigt förståndigt att gå upp för mig, och då kommer jag att glädjas över att höra något väldigt vist från dig!”

59. Fråga och belöning

[1] Jara är nöjd med det, och Kornelius börjar att gå igenom sin hjärna, men kan ändå inte hitta något passande.

[2] Efter en stund faller slutligen något honom in, och han frågar Jara om följande, och säger: ”Nåväl, nu har jag kommit på någonting, så säg mig vad solen egentligen är för något, och vilka element som den består av, eftersom ett så starkt ljus och en nästan otrolig hetta strömmar ut från den över jordens yta! Om du, ljuvaste Jara, har möjlighet att berätta någonting om detta för mig, så skall jag belöna dig kungligt, om du accepterar det!”

[3] Jara säger något ironiskt: ”Vet du, upphöjde mästare, på detta sätt hämtar man den skämda fisken ur en damm och vill rena den på detta sätt, eftersom den skämda fisken gör så att vattnet stinker och gör det orent och därför också skadligt! ­– Är det förstått, herr överste Kornelius?!

[4] Om du har skatter i överflöd, så kommer du att hitta mängder av fattiga, särskilt i den här eldhärjade staden, som du kan ge ditt kungliga understöd till! Men jag behöver ingen belöning från någon på denna jord, för jag har all kärlek från Herren, och denna är min enda och högsta belöning!

[5] Åh ja, jag skall besvara din fråga, jag vill inte stå i skuld till dig, men därför vill jag inte låta mig få någon belöning alls av dig – minst av allt på något jordiskt sätt! Ty jag skulle betrakta något sådant som en av de största synderna, för först av allt så skulle jag ta det från de verkligt behövande fattiga, och för det andra skulle jag ha berövat dig möjligheten att göra något verkligt gott, särskilt eftersom jag inte på något sätt är ett fattigt barn på denna jord, och i själva verket äger jag materiella skatter som du inte kunde betala för med hela ditt imperium, vilket jag naturligtvis behöver lika lite som den kungliga belöning som du just har erbjudit mig.

[6] Men tro inte att det är någon slags högmod som talar genom mig, utan istället den renaste och mest harmlösa sanning. Ty om jag ens ägde den minsta gnutta högmod i mig själv, så skulle jag inte sitta på denna plats bredvid herrarnas Herre och bredvid mästarnas Mästare! Det, min annars allra käraste vän Kornelius, var lite av ett misslyckande!

[7] Du förstår, människor som besitter någon nåd från Herren som jag gör, ehuru jämt och ständigt oförtjänt, måste bedömas och behandlas helt annorlunda än de naturliga och världsliga människorna!

[8] Du trodde att jag som en ung, knappt fjortonårig flicka skulle vara lika fåfäng av mig som de andra flickorna i världen och till och med skulle finna den största glädje i att kläs upp i kungliga kläder. Bara en sådan fåfänga är längre bort från mig än den minsta stjärnan i himlavalvet som ditt öga kan upptäcka från denna jord, och det säger mycket! Ta därför snabbt tillbaka ditt erbjudande om belöning, annars kommer jag inte att besvara din fråga oavsett!”

[9] Kornelius säger: ”Nåväl, eftersom jag hamnade så snett med mitt förslag, så tar jag väldigt villigt tillbaka det efter ditt önskemål och kommer att göra vad du råder mig till. Men du måste besvara min fråga till dig för vänskaps skull!”

[10] Därefter började Jara att samla sig och sade: ”Nu vill du att jag skall lära dig vad solen är och vilka element den består av, eftersom den förmår att utgjuta ett så starkt ljus och en så mäktig värme och hetta över jorden?

[11] Tja, jag kan ge dig en fullständigt sann information om detta, men vad skulle det gagna dig?! Du kan mycket väl tro på mig, som en blind person tror på någon som berättar för honom att blomman är vackert röd. Kommer den blinde att kunna övertyga sig själv om att blomman verkligen är så vackert röd? Det skulle vara väldigt svårt i detta liv, och i nästa liv kommer den fria själen förvisso att bry sig väldigt lite om det, för där kommer den att kunna överblicka mer på ett ögonblick, än vad man kan lära sig här på femtio mödosamma år med mycket flit.”

[12] Kornelius säger: ”Där har du helt rätt, min ljuvaste tjej! Jag kommer aldrig ad personam meam (personligen) att kunna övertyga mig själv om sanningen i de saker som du har berättat för mig om solen, och att de saker som du har sagt verkligen är sanna. Men jag vet nu att du inte kan ljuga för mig, eftersom allt du vet kan bara komma från Herren. Och därför kan jag acceptera allt som du kan komma att säga om solen som den fullständiga och obestridliga sanningen!”

[13] Jara säger: ”Nåväl, bra! Jag kommer att se huruvida du börjar rycka på axlarna! Så lyssna på mig!”

60. Den naturliga solen

[1] Jara: ”Du förstår, solen är också, i likhet med vår jord, en fullt beboelig och även fullt bebodd planet, bara att den är tusen gånger tusen gånger större än denna vår planet, vilken, som du kan se, inte heller är liten. Men ljuset som strålar ut från denna stora värld är inte den bebodda soljorden, utan istället bara luften som fullständigt omsluter den, vars jämna yta, i ständigt stor friktion med etern som omger den i alla riktningar, för det första kontinuerligt alstrar ett oräkneligt antal av de starkaste ljusblixtar, och för det andra tar in ljuset från eoner av solar till en sådan rund spegel och skickar det sedan vidare i alla riktningar.

[2] Jorden, liksom många andra jordar, som vi kallar planeter, är upplysta och uppvärmda genom ett sådant ljus av denna vår sol. Värmen kommer emellertid inte till jorden med solljuset, utan alstras på plats av ljuset.

[3] Ljuset kommer visserligen långt bortifrån, men värmen skapas först här, nämligen genom det faktum att vissa naturandar i luften, i vattnet och i jorden sätts i stor rörelse genom ljuset. Och det är just denna aktivitet som vi känner som värme, och vid en ännu högre aktivitet av de tidigare nämnda andarna känns det som hetta och benämns också sålunda. Men på samma sätt som ljuset kan ökas mer och mer i det oändliga, så kan också värmen och hettan ökas.

[4] ’Men’, kommer du att fråga, ’vem kan då existera på solen? För eftersom ljuset måste vara starkast där, så måste hettan också vara det!’ Så är det inte. Knappt en tusendels tusendel av solens hela ljuskraft tränger in i det inre av själva solkroppen, och därför är det inte mycket ljusare och varmare på solens yta än här på vår jord, och Guds skapelser kan därför existera och bo där precis som på denna jord. Det är bara det att det inte finns någon natt där, eftersom allt på solen befinner sig i sitt eget oförstörbara ljus.

[5] Invånarna på solen vet därför ingenting om någon natt, – men de kan fortfarande se stjärnorna och planeterna som kretsar runt solen tillsammans med vår jord väldigt tydligt under deras eviga dag. Detta beror på den extremt rena luften, som omger soljorden i 1200 timmar åt alla håll, som dock fördunklas emellanåt av många och väldigt täta moln, men den har också helt molnfria perioder där de yttre världarna kan ses och observeras väldigt tydligt, mycket bättre än från någon annan planet.

[6] Solen roterar runt sin egen axel, men inte inom knappt tjugofem timmar som vår jord, utan istället tjugonio dagar. Solens invånare kan därför se hela himlen under denna period, särskilt invånarna på mittenbältet, som jag har på känn är de visaste och vackraste människorna på solen. Invånarna på de andra bältena motsvarar mer de andra planeterna.

[7] Men vad den inre konstruktionen av den ofantligt stora solkroppen beträffar, så säger mig min känsla att ännu fler himlakroppar göms inuti den andra som ett ihåligt klot, och kunde vara åtskilda från varandra med ett avstånd av två, tre och fyra tusen timmar, vilket inte skall tas som något beständigt, eftersom dessa inre solar ofta expanderar väldigt mycket, för att sedan krympa tillbaka till det normala. Tomrummet är antingen fyllt med vatten eller med någon slags luft.

[8] Men varför allt detta måste vara så här, kan jag inte säga, ty det är bara evighetens Herre och Mästare som nu sitter bredvid mig som vet det. Om du vill veta mer, så måste du vända dig till denne Ende!”

[9] Kornelius säger: ”Jag tackar dig, mitt käraste, allra vänligaste lilla barn, för den information som du just har gett mig, som jag även med mitt förstånd i högsta grad anammar i tro från alfa till omega, ty jag kan inte finna något som är motsägelsefullt här. Men så långt bort solen måste vara från vår jord eftersom den verkar så liten för oss trots att det är en så enormt stor värld?”

[10] Jara säger: ”Det finns inget mått för det på denna jord. Egyptierna hade emellertid ett sådant, och de senare ättlingarna – men i Europa och inte i Asien – kommer att uppfinna denna mätmetod igen. Men jag kan ändå berätta för dig att en pil som skjuts från jorden med all kraft mot solen skulle behöva färdas i åtminstone tjugo hela jordiska år innan den når solen!

[11] Nu kan du räkna ut det själv. Mät den tid en flygande pil behöver för att färdas tusen människosteg, så kommer du märka att pilen, trots sin hastighet, fortfarande behöver två ögonblicks tid för att flyga tusen människosteg. Men en timme behöver 1800 sådana dubbla ögonblick, och en dag har 24 timmar, och ett år består av 365 dagar, vilket du känner väl till. Om du nu kan det och bara kan räkna litegrann, så förstår du snart hur långt bort solen är från jorden! Jag kan inte berätta mer för dig, för även om jag visste det också, så skulle jag inte ha det rätta måttet och det fullgoda talet! Förställ dig 40 gånger 1000 gånger 1000 timmar ”Feldweg”, så har du avståndet från jorden till solen mer eller mindre precist!

[12] Kornelius lyfter på ögonbrynen och säger: ”Nej, detta hade jag aldrig förväntat mig från den här lilla tjejen. Hon räknar ut de största talen i världen som vi räknar små tal med fingrarna. Hon är vida över Euklides, den störste matematikern! Nej, något sådant har jag aldrig sett tidigare! Herre, säg mig nu huruvida jag bör acceptera allt detta! Det verkar åtminstone för mig som att flickan har slagit huvudet på spiken!”

61. I anden är varje människa flerdubbla underverk

[1] Jag säger: ”Det är visserligen inget evangelium, men det är vad det är, en sanning som du med tiden också kommer att dra nytta av för att hela människor från mången vidskepelse. För ingenstans har människor större vidskepelse än i stjärnhimlens ljusa sfär. Men det är ännu inte tid att låta folk få fullständig information om detta, ty nu är det framför allt viktigt att bilda äkta och sanna människor av de nuvarande mänskliga larverna.

[2] Detta kan emellertid endast uppnås när människan för det första förstår sig själv och sedan Gud, och älskar Honom över allt annat med all sin kraft. Först när människan har fått en fast tro och är förmögen att ta emot Guds heliga Ande, så kommer hon att bli mottaglig för alla andra fortfarande oupptäckta sanningar och kommer att kunna förstå dem!

[3] Men om någon omedelbart fyllde huvudet med dessa saker, så skulle hon inte kunna förstå det och det skulle vålla henne sådant huvudbry att hon skulle bli galen!

[4] Därför är detta den grundläggande principen: Människorna måste först bli sanna människor innan de kan ta emot all kunskap, annars skulle varje form av kunskap göra dem mycket mer skada än något fromt. Ty all kunskap sysselsätter bara förståndet som är i våra hjärnor, men hjärtat, som livets fundament, förblir rått och vilt, som det hos ett rovdjur, och gör med hjälp av kunskapen ännu mer ont än utan den. Ty för ett gudlöst hjärta är kunskapen en sann lampa för all slags ondska!

[5] Därför, Mina vänner och bröder, ge först och främst de blinda det sanna ljuset i sina hjärtan, och låt sedan ett sådant ljus lysa upp själens förstånd, och sedan kommer all kunskap att bli till sann välsignelse för människorna!

[6] Det är förvisso lovvärt att veta mycket, eftersom man på detta sätt kan ge en annan människa goda råd, men det är bättre med sann och äkta kärlek! Ty kärleken väcker och ger liv, men kunskap tillfredsställer bara nyfikenheten och lägger sig sedan och vilar på sängen!

[7] Så kunskapen hjälper visserligen någon lite för en tid, men det är ytterst skadligt för uppväckandet av hennes ande. Men om den efter en viss tid kommer fram som en bieffekt av andens ljus, så är den då också full av livets värme och levandegjord likt solljuset, som inte bara lyser upp som inget annat ljus, utan även ger liv, eftersom dess ljus innehåller livets värme och som sådant, varhelst det faller, ger liv och drar fram och levandegör det befintliga ännu mer.

[8] Tro Mig, de otaliga underverk som kretsar i den för er omätbara rymden, ligger slumrande förborgade i varje människas ande. Sträva därför framför allt att er ande blir helt väckt, så kommer ni också att kunna se in i er själva med den största klarhet och skåda vad inget öga har sett och inget sinne har känt, och genom alla de andra sinnena kommer ni också troget att kunna förnimma det.

[9] De som i sanning känner igen och älskar Gud i Mig, Människosonen, kommer att få ett överflöd av salighet i detta liv, vars härlighet inget mänskligt sinne fram till denna stund har känt tidigare! Men längs den rena kunskapens väg kommer ingen människa komma dit! Förstår du detta, Kornelius?”

62. Den gudomliga lärans öde

[1] Kornelius säger: ”Ja, Herre, vad Du säger är fyllt med en sanning som aldrig har existerat tidigare enligt måttstocken för det rena människolivet, ty om det någonsin hade uttryckts eller skådats tidigare, så skulle förvisso vissa människor ha accepterat det som vad det är och strikt levt efter det, och resultatet av det skulle säkerligen inte ha gått förlorat.

[2] Men enligt min omfattande kunskap har det aldrig skådats tidigare, utan det var istället raka motsatsen bland oss hedningar, och därför skall Sokrates, Platon, Plotinos och Frygius beundras storligen, såväl som flera stora män från Rom, som genom rent heroisk möda och ansträngningar, mot polyteismens lagar, ändå så framgångsrikt lyckades hitta vägen till Dig, den ende och allena sanne Guden.

[3] Platon fann att den ende och allena sanne, ehuru okände, Guden måste vara ren kärlek. Ju mer han tänkte på den okände Guden, desto varmare blev det i hans hjärta, och när han märkte att denna välgörande värme växte, och en läkare sade att detta var en sjukdom, så skrattade Platon och sade: ’Om detta är en sjukdom, så önskar jag ännu mer av en sådan sjukdom i mitt hjärta, ty det får mig att må mycket bättre än någon högt värderad hälsa!’

[4] Och Platon älskade denne Främling mer och mer och berättade hur han hade sett denne Gud i de högsta stunderna av sin kärlek till den okände Guden, som om helt förenad med honom, och vilken obeskrivlig lycksalighet han då hade känt.

[5] De andra stora vise männen berättade liknande saker. Deras lära skulle ha varit hälsosam för människor om gudarnas välkända tjänare inte hade motsatt sig dess spridning med alla slags vederstyggligheter.

[6] Men det har alltid varit så, och kommer förmodligen fortsätta att vara så. Den rena sanningen kan aldrig slå rot eftersom med tiden kommer dess närmaste tjänare själva, ledda av högre onda intressen, att stå i vägen. De lägger den i en labyrint och böjer sedan den ursprungliga, alltid raka och öppna vägen till tusentals krokiga vägar som, omgivna av mörkt murverk, aldrig tillåter sökaren att finna centret, där det gamla sanningens tempel en gång stod.

[7] Herre, en dag kommer också Din lära att drabbas av samma öde, om bara en präst kommer att utmärka sig själv i den! Det måste visserligen finnas lärare, men bland tio stycken är säkert en en bråkmakare som alltför snart får med sig de andra, och då finns det redan en hake med sanningen!

[8] Moses, den visaste mannen i Kairo, den adopterade sonen till Faraos dotter, invigd i allting, skrev ner den gudomliga sanningen på marmortavlor och befallde med Guds kraft att trots alla stränga straff så skulle detta förkunnas för folket, och uppmanade dem att leva efter denna lära och att handla i enlighet med den. Knappt tusen år har passerat sedan honom, och hur ser den heliga läran på marmortavlorna ut nu?! Det finns inget spår av den längre bortsett från namnet! Var finns den gamla förbundsarken, den underbara frukt- och livgivande arken? Var finns de ursprungliga tavlor på vilka Moses skrev för egen hand som om för evigheten? Se, Mose efterföljare har förstört allting, helt enkelt på grund av sina onda världsliga intressen!

[9] Därför säger jag, utan att på något sätt vara en profet: Som det alltid har varit, är det fortfarande och kommer alltid att vara om Du, åh Herre, anförtror människor att förvalta Din lära. Om tusen år kommer den helt säkert att se förtvivlat förvrängd ut, och människor kommer att kunna söka efter sanningen i den likt Diogenes i det klaraste dagsljus, men aldrig finna den.

[10] Ah, hela sanningen kommer säkert att finnas kvar förborgad hos vissa enskilda personer, men i allmänhet kommer det inte finnas mer kvar än vad som fanns kvar av Abrahams barn på Mose tid, nämligen skal och tomma namn! Vem förstår längre andan i de mosaiska stadgarna?

[11] Därför säger jag, och står fast vid detta: Människan har alltid varit så och kommer med små skillnader alltid att så förbli.

[12] Något nytt kommer alltid göra dem nyfikna och uppjagade, men när väl människorna har vant sig lite vid det, så kommer till och med det mest sublima att bli alldagligt, värdelöst och likgiltigt för dem! Om det fortfarande finns något inspirerande i det, så måste det ofta friskas upp med alla slags sällsyntheter, och vissa förändringar måste alltid ske men naturligtvis utan att skada det viktigaste, annars kommer mänskligheten att börja om igen, under oupphörliga blixtar och dunder, att tillverka guldkalvar igen av ren tristess och dansa runt dem som underhållning.

[13] Ja, sedan kommer till och med vissa präster att ursäktas för att de istället för den äkta varan säljer det mest eländiga skräp som något rent gudomligt. Ty om strömmen av mörker har blivit för kraftig, så är det omöjligt att simma mot den, och den präst med de bästa avsikter, även om han i tysthet är i besittning av någon riktig föreställning om sanningen, måste simma med strömmen nolens seu volens (oavsett om han vill det eller inte), annars kommer han omedelbart att gå under!

[14] Herre! Så gammal som mänskligheten än är på denna jord, så har ondskan alltid varit dess trofasta följeslagare, vilket aldrig kan förnekas. Kan människan någonsin bli fullständigt helad från denna gamla ondska? Ty jag ser inte några skäl till varför människan ständigt bör försmäkta och förgå!”

63. Vikten av människans fria vilja

[1] Jag säger: ”Ja, lyssna, Min käre vän! Detta är en fråga av största nödvändighet för denna himlakropp, på vilken människorna är avsedda att av egen ansträngning bli sanna Guds barn!

[2] Den minsta andliga begränsningen av den fria viljan som utgår från Mig skulle fullständigt tillintetgöra Min avsikt.

[3] Därför måste man tillåta det friaste handlingsutrymme på denna jord, för att alla upptänkliga laster ända ner till det djupaste helvete skall kunna uppnås, såväl som att kunna uppnå de högsta dygder bortom alla himlar. Annars finns det inget som kan göras för att bli Guds barn på denna jord, som är avsedd för detta ändamål!

[4] Och där ligger det hemliga skälet till varför till och med den mest underbara religionen med tiden kommer att trampas i den smutsigaste avföring!

[5] Ingen kommer att kunna säga om Min lära att den kräver något onaturligt, orimligt och omöjligt, och ändå kommer den med tiden att framstå som så sträng och omöjlig att uppnå, att ingen människa kommer att kunna efterleva den i sin helhet. 

[6] Man kommer att massakrera människor i hundratusental i en överdriven iver, värre än de vildaste bestarna i skogen, och tro att man utför en för Gud ytterst välbehaglig gärning.

[7] Ja, Jag kommer Själv att låta Mig gripas och slutligen även dödas av människorna, om de vill det, för att ge människornas fria vilja det friaste och högsta spelrum. Ty endast ur denna högsta och allra mest obegränsade frihet är människorna på denna jord fullkomligt i stånd att upphöja sig till de sannaste och mest fullkomliga gudalika barn och själva gudar i allting.

[8] Ty precis som Jag Själv är Gud från evigheters evighet genom Min allra högst obegränsade viljestyrka och makt, så måste det på samma sätt för evigt vara för Min kärleks barn!

[9] Men för att bli det så krävs just den andliga utbildning som du ännu inte vill smaka på. Men om du bara tänker lite på det så kommer du märka att det omöjligen kan vara på annat sätt!

[10] Där det högsta är uppnåeligt, måste också det lägsta vara tillgängligt!”

[11] Här funderar Kornelius lite och säger efter en stund: ”Ja, ja, Herre, det börjar dagas lite i mitt hjärta! Jag borde visserligen förstå det, men det finns fortfarande så mycket moln och dimma, genom vilka min själ fortfarande inte ser det sanna ljuset. I vissa ögonblick märker jag emellertid att det blir ljusare och då förstår jag vissa saker, och så förstår jag också nu att det inte skulle vara möjligt för mig att väcka några tvivel om detta, men där kan det inte vara tal om att jag skulle ha kommit till full klarhet och vara hemmastadd i denna visdomssfär!

[12] Du, åh Herre, kunde nog sätta ett något kraftfullare ljus i mitt hjärta även inom denna sfär!”

[13] Jag säger: ”Det kunde Jag säkert göra – men då skulle det starkare ljuset inte vara ditt, utan endast helt och hållet Mitt verk och därmed något främmande i dig. Du skulle då inte behöva söka, och inte heller fråga eller knacka någonstans.

[14] Men Jag vill, och måste vilja, att varje människa fortskrider på den väg som Jag har visat er och av egen ansträngning och uppoffring uppnår vad hon behöver för här och på den andra sidan, annars kommer hon aldrig att kunna bli helt självgående och av den orsaken aldrig bli självständig.

[15] Fullständig självständighet är emellertid en av de mest nödvändiga förutsättningarna för största möjliga lycksalighet.

[16] Se på en aldrig så välplacerad tjänare! Med sin herre har han nära till allt som hans ytterst förmögne herre har; han kan njuta av de bästa rätter och dricka vinet från sin mästares gästvänliga bord. Om hans herre reser till sjöss eller över land, så tar han sin tjänare med sig, och vad än mästaren njuter av där, njuter också hans tjänare av. Men likväl är lycksaligheten olika för de bägge.

[17] Tjänaren tänker ofta: ’Jag har en god herre och han kräver inget av mig som jag skulle kalla orättvist, och jag är mycket respekterad och väl omhändertagen. Men om jag någon gång skulle bli uppblåst, så kunde han likväl säga till mig: ”Min pojke, jag såg på dig som min egen son och krävde därför bara en lätt och skälig tjänstgöring av dig. Men du förhävde dig och började låtsas vara herre, och därför kan jag inte längre använda dig som min tjänare. Lämna därför mitt hus! Då skulle jag tvingas gå och skulle bli en tiggare, men min herre skulle förbli herre över sina många ägodelar.’

[18] Du förstår, Min gode vän, denna tanke fördärvar ofta tjänarens lycksalighet! Men herren är sant lycklig – för även om han är mycket fäst vid sin trofaste tjänare, så behöver han inte frukta att han kommer att förlora honom, för han kunde lätt få hundratals i hans ställe. Han förblir den högst förmögne herren och ensamme ägaren till väldigt många ägodelar och ofantligt många andra skatter. Hans lycksalighet kan därför inte grumlas, medan tjänarens tillfälliga lycksalighet kan upphöra vilken stund som helst. Och du förstår, det är samma här!

[19] Så länge som Jag, som Herren över allt liv och ljus, kontinuerligt måste blåsa in liv och ljus i er, så är ni bara Mina slavar och tjänare. Ty Jag kan förse er med liv och ljus er så länge som Jag allena vill det. Varifrån skall ni då få ljus och liv?! Måste inte blotta tanken på vad Jag sade väcka en väldigt betydande oro hos dig?!

[20] Men varhelst någon ångest, rädsla eller oro kan väckas i en själ, där kan det omöjligen vara tal om någon fullkomlig lycksalighet!”

64. Människans talanger och öde

[1] Herren: ”Det är precis av detta skäl som Jag Själv kom till denna jord, som är avsedd för avlandet av Mina sanna barn, för att befria er från de band som av nödvändighet är skapade, och visa er vägen till sann, självständig, evig frihet genom ord och gärning och bana och jämna ut vägen för er genom Mitt föregående exempel för er alla.

[2] Endast på denna väg allena kommer det vara möjligt att komma in i Guds, Min och er Faders, omätbara härlighet.

[3] Ty som människa är Jag en människa som ni, men inuti Mig bor hela Faderns ursprungliga gudomliga härlighet, som är ren kärlek. Och det är inte Jag som er medmänniska som talar till er nu, utan Ordet som Jag talar är Ordet från Fadern som är i Mig, och som Jag känner väl, men som ni inte känner. För om ni hade känt Honom, så skulle det ha varit onödigt att sända Mig. Men just eftersom ni inte känner Honom och aldrig har känt Honom så kom Jag Själv för att visa er Honom och lära er att känna Honom fullt ut.

[4] Men detta är Faderns vilja, att alla som tror på Mig, Människosonen, och att Jag är utsänd från Fadern, skall ha evigt liv och Faderns härlighet i sig, för att bli den Allsmäktiges sanna barn och att förbli så i evighet!

[5] Men för att uppnå detta, så måste himlen och helvetet bo under ett tak i denna värld! Det finns ingen seger utan kamp! Där det högsta är möjligt att uppnå, där krävs också den högsta aktivitet för att uppnå det. För att uppnå en ytterlighet, så måste man först bryta sig loss från den motsatta ytterligheten.

[6] Men hur kan en högsta ytterlighet vara tänkbar utan en lägsta?! Eller kan någon av er tänka på berg utan på dalarna mellan dem?! Mäts inte höjden på bergen från den lägsta sänkan i en dal?! Därför måste det finnas väldigt djupa dalar, och de som bor längst nere i dalen måste klättra upp på berget, och övervinna många hinder för att vinna den friaste och mest vidsträckta utsikten. Men om det inte fanns några dalar, så skulle det heller inte finnas några berg, och ingen skulle kunna bestiga någon höjd med en utsikt som bara var lite utöver det vanliga.

[7] Det är förvisso bara en materiell liknelse, men den döljer likväl sådant som liknar och motsvarar den oändligt stora andliga verkligheten, – för den som kan och vill tänka, kommer den alltid att te sig mer och mer betydelsefull.

[8] I det innersta livets sfär, är ni emellertid kallade och utvalda att nå fram till det högsta, – så det måste också finnas något under er, och för detta har ni fått den mest fullkomliga fria vilja och kraft att bekämpa det lägsta inom er själva med den kraft som Gud har givit er att för evigt vara er egen.

[9] Du förstår, Min käre vän Kornelius, det är så det står till med levnads- och sakförhållandena i denna värld, eftersom det är så det måste vara! Och förhoppningsvis kommer du nu knappast behöva ställa någon mer fråga!

[10] Jag skulle kunna leda dig i anden till en annan planet där du skulle se hur fulländat allt är, precis som du ser djurens hafsverk i en oefterhärmlig fulländning. Men till vilken nytta för dem är denna ständigt återkommande fulländning? Den täcker bara deras ytterst magra och enformiga levnadsbehov, men inte en hårsmån utöver det!

[11] Kan Guds barn verkligen uppfostras under sådana förhållanden?!

[12] Men i er människor finns oändligheten nerlagd, bara att den inte är utvecklad. Därför kan inte ett barn göra någonting när det kommer in i världen och är mer hjälplös än nyfödda av någon djurart. 

[13] Men just eftersom det är så naket, så svagt och fullkomligt hjälplöst och framstår som ett nästan lika fullständigt tomt kärl som en havsbläckfisk utan medvetande, så kan det klättra upp till det högsta gudomliga medvetandet och bli kapabel till varje fulländning!

[14] Var därför uppmärksam på allt som Jag precis har sagt till dig, och handla därefter, så kommer du också oundvikligen att uppnå vad du har blivit kallad och utvald till att bli för all evighet! Säg Mig nu, Min vän Kornelius, vad du nu anser om denna jord och dess människor i ljus och i mörker!”

65. Kornelius kommer ihåg Herrens födelse

[1] Kornelius funderade en stund och sade till slut full av den största förundran: ”Herre, herre, ja, väldigt bra, ja! Men det är ett evigt faktum att om du går in under taket på mitt hus så kunde jag aldrig vara värdig detta! Ty Du allena är den Ende om vilken judarnas store kung David, vars psalmer jag läste i min ungdom, profeterade när han sade: ’Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid!’ (Psalm 24:7–8)

[2] Som sagt, jag har vetat om detta sedan min ungdom, och konstigt nog: det måste ha råkat bli så att jag blev ett vittne till Din födelse i Betlehem och på samma gång blev den som visade Dina jordiska föräldrar ett sätt att fly från den gamle Herodes grymmaste förföljelse.

[3] Men då var jag bara tjugofem år gammal och nu är jag mer än trettio år äldre, och jag har gått igenom mycket under den här tiden, sett mycket och hört och upplevt mycket. Men trots allt så flyter Davids märkvärdiga ord och Din födelse och alla åtföljande händelser lika levande inför mina ögon som om jag hade upplevt dem igår eller dagen innan, eller med hull och hår som man säger. Och under tiden hör jag igen: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är då ärans konung? Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid!”

[4] Och jag citerade denna text i smyg för mig själv när Du föddes, och när Du, åh Herre, helade min tjänare och efter att Jag hade förlänats den stora nåden att få träffa Dig, så citerade jag denna vers för mig själv i mitt hjärta som vördar och älskar Dig över allt! Och så säger jag nu och bär vittnesbörd om att Du allena är den store, evige Ärans Konung, om vilken judarnas vise konung sjöng i sin profetiska ande! Och om Du inte vore denne Kung Sebaot, hur kunde Du tala så om människorna på denna jord som Du just har gjort?!

[5] Ja, om bara Dina heligaste Ord förblir stadigt i våra minnen! Men tyvärr har minnet aldrig varit min starkaste sida. Det viktigaste, kärnan, förblir emellertid ändå i mig! Men vad Du nu har berättat för mig går himmelsvitt över all mänsklig förståelse, och även om jag mer eller mindre förstår vad som har sagts, så är saken fortfarande som en ljus dröm för mig, och jag kommer få mycket att göra med att förklara detta så tydligt som möjligt för mitt hushåll när jag kommer hem, för mitt minne kan inte komma ihåg alla punkter lika väl som de kom ur Din heligaste mun.” 

[6] Jag säger: ”Åh, det kan snart lätt bli avhjälpt! Du förstår, vi har ängeln Rafael; ge honom några ark läderpapper av god kvalitet så kommer han genast att skriva ner hela Mitt tal för dig, vilket är av mycket stor betydelse!”

[7] Med den största glädje i världen kallar Kornelius genast till sig sina tjänare och låter dem föra fram runt tjugo av de bästa läderpergament, lite bläck och en skrivpenna av guld.

[8] Ängeln vidrör bara läderpergamentet med pennan som har doppats i bläcket, och på ett ögonblick är alla tjugo sidor fyllda i samma utsträckning.

[9] Sedan ger ängeln de tjugo sidorna till Kornelius för att han skall skumma igenom dem, och Kornelius kan inte nog förundras hur det var möjligt för ängeln att skriva ner allt detta så oändligt snabbt. Ty Kornelius hade inte bevittnat hur vår Rafael tidigare hade visat prov på sitt snabba nedtecknande av de ord som Jag hade uttalat, och dessutom på grekiska och latin, och så ordagrant att inte den minsta prick saknades.

[10] Sedan blev emellertid Kisjona, Faustus och den nämnde Filopold också synnerligen uppmärksamma och fulla av förundran, och den mycket nyfikne Filopold började fråga Rafael hur det var möjligt att skriva ner något sådant så oerhört fort.

[11] Men ängeln säger: ”Min vän, det är alltid väldigt lätt för sådana som oss med Herrens hjälp – men helt omöjligt att förklara för dig hur. Ty detta är en egenskap som varje ande besitter, inte bara att skriva på det sättet, utan också att slutföra varje stor kraftgärning på ett ögonblick.

Om du vill få en hel vidsträckt bergskedja förstörd eller förintad, eller en sjö uttorkad, eller ett hav förvandlat till land, eller en hel jord förstörd eller solen som är tusen gånger tusen gånger större eller om du ville skicka mig till en av de stjärnor som är allra längst borta och på samma gång krävde ett tecken på att jag verkligen hade varit där, så skulle det också ske på så kort tid att du inte skulle kunna uppfatta med dina sinnen att jag ens hade varit borta det minsta.

[12] När du väl är fullständigt pånyttfödd i anden, så kommer du att förstå det, inse det och kunna göra likadant. Men så länge som du inte har blivit pånyttfödd i anden, kan du omöjligen känna igen sådana egenskaper hos de rena andarna, hur tydligt jag än skulle visa det för dig! Fråga dig emellertid bara hur din tanke kan befinna sig i Rom eller Jerusalem på kortast möjliga tid och sedan här igen! Om du kan förklara det för dig själv, min vän Filopold, så kommer du snart också att förstå min hastighet.”

[13] Filopold säger: ”Ja, ja, du underbara, mirakulösa änglaväsen, tanken rör sig hit och dit, och ingen kan mäta dess hastighet, men ingenting kommer heller ur tanken, det är en högst flyktig bild. Om någon vill förverkliga sina tankar, måste han bli väldigt aktiv med sina händer, och en lång tid behövs tills bilden av tanken blir synlig i verkligheten, men tanken är redan ett mirakulöst fullbordat verk för dig. Du förstår, det är en enorm skillnad mellan dina och mina tankar!”

66. Änglars och människors uppgift

[1] Ängeln säger: ”Ingen skillnad alls! Låt först bara din ande nå pånyttfödelsen, så kommer dina tankar att framträda i allt som är grundat på Guds ordning, som ett fullkomligt perfekt, gudomligt mirakel.

[2] Tro inte att det är Jag som handlar på detta sätt och gör detta, utan den som handlar, verkar och gör allting är i själva verket Herrens Ande, som fyller mitt innersta väsen. Ty vi änglar är i grund och botten inget annat än utflöden av den gudomliga Anden! Vi är på sätt och vis Guds personifierade, högst kraftfullt verkande vilja. Våra ord är Hans muns tal och vår skönhet är en liten återspegling av Hans oändliga härlighet och alltid omätbara majestät.

[3] Men om Herren Gud också är oändlig i Sin visdoms och krafts majestät, så är Han ändå en begränsad person i Faderns kärlek här med och bland er. Och just denna kärlek, som gör Honom till en människa inför er, gör också oss till människor inför er, annars är vi bara ljus och eld som störtar fram genom hela den oändliga rymden som stora, kreativa tankar, fyllda med ord, makt och vilja från evighet till evighet!

[4] Men det är först nu som ni människor på denna jord tar emot Anden, och ännu mer så den egna kärlekslågan från Guds hjärta, genom vilket ni blir Guds sanna barn, och är som en följd därav outsägligt mer gynnade än oss, och vi måste gå er väg för att bli jämlika er. 

[5] Så länge som vi alla förbli änglar som vi är nu, så är vi inget annat än Herrens armar och fingrar och rör oss och sätter oss först i rörelse för att handla när vi väcks till det av Herren, som ni förmår era händer och fingrar att handla. Allt som du kan se hos oss tillhör Herren, ingenting kan kallas vårt eget – i själva verket är allt med oss Herren Själv.

[6] Ni har emellertid kallats och bestämts till att i fullständig självständighet bli vad Herren Själv är, ty Herren kommer att säga till er: ’Ni måste vara fullkomliga i allting, såsom er Fader i himlen är oändligt fullkomlig!’

[7] Det är först när Herren säger sådant till er människor, som ni fullt ut kommer att förstå vilka oändligt stora saker ni har kallats och bestämts till att göra, och vilken oändlig skillnad som då råder mellan er och oss!

[8] Nu är ni förvisso bara embryon i moderns livmoder, som inte kan bygga något hus med er egen lilla livskraft. Men när ni är pånyttfödda genom andens sanna livmoder, då kommer ni också att kunna handla som Herren handlar.

[9] Jag kommer att berätta något annat för dig som Herren kommer att säga till er, om ni förblir helt levande i tron och i all kärlek till Honom. Se, Han kommer att säga detta: ’Jag gör stora saker inför er, men ni kommer att göra ännu större saker inför hela världen!’

[10] Säger Herren så till oss också? Åh, säkert inte, ty vi är Herrens vilja och gärning, mot vilka Herren skulle vittna mot Sig Själv, om Han gjorde en sådan profetia till er.

[11] Men Herrens oändliga kärlek, nåd och ytterst stora barmhärtighet kommer också att fastställa en väg för oss änglaandar, på vilken vi kommer att bli fullt jämbördiga med er.

[12] Vägen som Herren Själv nu beträder kommer att bli vägen för alla ursprungliga andar från alla himlar – men givetvis inte från en dag till en annan, utan istället gradvis i ett jämnt, fortlöpande förlopp i den alltid oupphörliga evigheten, i vilken vi från Gud rör oss upp och ner som i en oändligt stor cirkel utan att någonsin vidröra cirkelns yttre gräns. Men även om det skulle dröja länge, så händer det ändå till slut eftersom det befinner sig troget och sant i Herrens stora ordning. Det som en gång väl är inom den, kommer också att hända, – men det spelar ingen roll när! När det har hänt, är det där, som om det hade funnit där sedan evighet.

[13] Du, min käre vän Filopold, var inte född för hundra år sedan och var därför inte här då som du är nu. Men verkar det inte för dig som om du alltid har funnits här? Bara ditt förnufts kalla uträkning visar att du inte alltid har funnits här, men din känsla och din högst levande förnimmelse visar dig den raka motsatsen.

[14] På samma sätt visar dig ditt kalla förnuft att du en dag kommer att dö och således, som du är nu, förgå från denna jord för alltid och för evigt. Men fråga å andra sidan din känsla och din förnimmelse så kommer ingen av dessa att veta, eller vilja veta, något om någon död eller förgängelse från denna jord.

[15] Nåväl, vem har rätt och sanning i sig – det kalla förnuftet eller den varma känslan av liv? Jag säger dig: Både intellektet och den varma, självmedvetna känslan av att vara vid liv! Intellektet, som själens välordnade hjärnbibliotek, kommer efter kroppens bortgång uppenbarligen att försvinna från själen, såväl som själen själv. Ihop med de andra kroppsdelarna och dess lemmar måste också dess väsentliga förmåga till varseblivelse och beräkning förnimmas som något förgängligt i sig själv. Men det är annorlunda med känslan av liv och att vara medveten om sig själv, som, eftersom det andliga som kommer från Gud, aldrig har haft någon början och därför inte kan ha något slut!

[16] Av denna anledning är det också omöjligt för själen, ens i dess materiella form, att tänka sig själv som förgänglig och som upphör att vara. Och så blir själen ljusare och ljusare, och om den är helt ett med Guds Ande som bor i den, så blir känslan av liv så klar och mäktig att känslan av förgänglighet från förståelsens kalla uträkning tappar varje innebörd och kraft.

[17] Skälet till detta ligger i det faktum att Herrens Andes hela livskraft i själen till och med också tränger in i kroppens andliga nerver och tar bort varje känsla av att dö. Detta inträffar på grund av att genom anden blir till slut allt eteriskt, kroppsligt levnadsmaterial blir odödligt likt själens livssubstans.

[18] Du, min käre Filopold, som också är från ovan, kommer nu lätt att inse att en ande kan förvänta sig allt och att en aldrig så lång tidsperiod inte är någonting för den. Ty när väl välsignelsen kommer till den enligt Herrens ordning, så uppstår frågan vilken del av evigheten som är den längre för den, – den del som den har genomlevt och verkat i eller den del som fortfarande skall genomlevas?!

[19] Det är sant att jag fortfarande är vad jag är, och denna skenbara kropp är inte på något sätt en avlad och född kropp, kött och blod fylld med en verklig själ. Men detta är ändå ett betydande närmande mot det, och det kommer inte dröja alltför länge tills denna nåd till fullo förverkligas, och jag kommer att bli vad du är nu!

[20] Prisa mig därför inte för att du har sett mig utföra mirakler, ty jag är egentligen ännu inte ett jag, utan mitt jag är blott Herrens vilja, så det är endast Herren som skall prisas och vördas för Hans mirakler, som även utan mig skulle ha utfört oändligt större saker.

[21] Men det är Han som höll det stora och heliga talet till Kornelius, som jag skrev ner åt honom. Du känner Honom redan från Kane nära Kis, och du kommer nu att få lära känna Honom ännu mer på djupet. – Men nu är det snart något Han vill säga, rena Ord fulla av allt liv.”

67. Filopolds begrepp om skapelsen

[1] Filopold vänder sig sedan till Kisjona som sitter bredvid honom, och säger: ”Har du nu äntligen fått en riktig föreställning om en Guds ängel, som jag har fått? Du förstår, detta har alltid varit vad jag har hävdat, att änglar i själva verket inte är personligheter, utan bara begrepp som Gud har fyllt med Sin vilja och som endast ses i en viss form när Gud har bestämt att något sådant är nödvändigt. Men eftersom Gud har en myriad av alla slags större och emellanåt också mindre under-idéer, så är det säkert att dessa idéer, om de skulle förverkligas på något sätt, måste fyllas med makten och kraften i den oföränderliga gudomliga viljan, annars skulle det aldrig kunna bli en verksam eller redan aktiv varelse.

[2] Alla varelser som antingen existerar för en viss tid eller för evigt i en viss synlig form – som till exempel en hel värld och allt som den rymmer och bär, och vad den består av – är idéer som utgår från Gud, som redan befinner sig i ett skapat väsen. Men för att få till stånd ett väsen, måste formlösa, helt fritt verkande idéer utgå från Gud, vilka är fyllda av Hans vilja, men bara för att verka och skapa former, men inte för att själv vara en form i vilken styrka och intelligens förenas för att påverka de objektiva idéer som har utgått från Gud, så att de blir en meningsfull form i en viss planerad ordning, utan istället vara ständigt formlösa och lämpligt effektiva för alla former, som den vise Platon hävdade om ursprunget till den mänskliga själen.

[3] Denne ängel har nu visserligen en form, men denna form är i själva verket ingenting i sig själv, eftersom den inte är bestående. Men den står där som den gör, likväl fri och oberoende från sig själv och från grundtanken från Gud som en stor tanke som bara existerar för sig själv och bara är beroende av sig själv och som verkar i och av sig själv, dels med det nu separerade egna materialet och dels med det som ständigt strömmar in från Gud.

[4] Men den stora idén om Guds verkliga, sanna barnaskap verkar ligga i detta. För så länge som en idé är oisolerad och identisk med gudomligheten, går det inte att tänka sig något oberoende och därmed ingen självständighet. Först när den har gjorts jämbördig med alla människor på denna jord i allting, kan den i allting bli vad människor är kallade att bli.

[5] Säg mig, är min åsikt riktig eller inte?!”

[6] Kisjona säger: ”Ja, ja, jag ser inget som du har bedömt fel i det! Visserligen är jag allt annat än en vis man, men ändå finner jag med mitt väldigt världsliga förnuft att du har talat väldigt vist, och jag gläder mig åt att ha en så vis vän och broder i Herren. Vi kommer att ha mycket att tala om när vi kommer hem, men nu längtar jag dock efter ett levande ord till från Herrens mun!

[7] Ängeln där har säkert redan meddelat något, men inget händer, och Herren, såvitt jag kan se, har somnat lite under vårt samtal om visdom, och det ger intrycket att Han inte kommer att öppna Sin heliga mun särskilt snart.

[8] Den visa flickan som gav Kornelius så mycket att tänka på har också somnat, så även överståthållaren, och som jag märker nu så har flera vid vårt bort slumrat till. Men vid de andra borden är det väldigt livat! Det verkar som att detta bord har blivit väldigt sömnigt på grund av ängelns och särskilt din diskussion om visdom!?

[9] Vet du, min käraste Filopold, jag älskar att lyssna på dig när du börjar tala om det transcendenta (andliga), men här inför den allra Visaste blev det kanske för mycket av det goda! Nåväl, ängeln höll ett långt tal, men han talade bara genom Herren, så det var mer eller mindre som om Herren Själv hade talat. Men när du började tala så var det bara din åsikt, efter allt som du hade hört av ängeln, och det verkar ha gjort alla sömniga vid vårt bord! Tror du inte det själv?”

[10] Filopold säger: ”Ja, ja, du har säkert inte helt fel! Jag är nu uppriktigt ledsen att jag har låtit mig förledas så av mitt förstånd. Men det som har hänt kan inte göras ogjort, även om jag fortfarande är övertygad om att jag inte har gjort något fel!”

68. Hjärnans minnen är tillfälliga

[1] Här sätter Jag Mig klarvaken upp igen och säger med en vänlig min till Filopold: ”Åh, inte alls!”

[2] Din iakttagelse om skillnaden mellan en ängel och en sann människa på denna jord är helt riktig. Du har sammanfattat saken på pricken och utvecklat den på ett utmärkt sätt. Min milda slummer var bara en följd av kroppslig trötthet, ty vi har nu arbetat i nästan två hela nätter!

[3] Men eftersom du är en sådan sant platonskt vis man, så utveckla nu för oss det verkliga skälet till varför Jag har stigit ner i köttet på denna jord!

[4] Vad Jag är i anden och har varit från evighet, det vet du, men att Jag också har en kropp med kött och blod som varje annan person, det ser och förstår du lika väl som alla här vid detta bord.

[5] Varför klädde Jag Mig med ett dödligt skal? Varför klädde Sig den ursprungliga orsaken till all existens och allt liv i ett skal av den mest uppenbara dödlighet?! Måste det vara så, eller är detta bara ett infall av den eviga Guds Ande som bor och verkar i Mig? – Om du kan utveckla detta för Mig på ett tillfredsställande sätt, så skall du till och med i detta liv få en belöning från himlen för din visdom!”

[6] Filopold säger: ”Herre, uppriktigt sagt så anar jag det, och mitt livs natt börjar att gry som tidigt en morgon, uppenbarligen genom inflödet av Din nåd, åh Herre! Ja, jag känner den oändliga storheten i vad som skall uppenbaras, men orden sviker mig!

[7] Detta låter sig inte ens förklaras med eoner av jordiska visdomsfraser. Man skulle behöva ha andarnas besynnerliga språk, och detta måste förstås av alla, annars skulle man tala för döva öron.

[8] Men för det första, var skulle man finna ett sådant språk, och för det andra, hur skulle man kunna ge människorna den rätta förståelsen?! Se, åh Herre, enligt min åsikt är detta det mest väsentliga, utan vilket det är helt och fullständigt omöjligt att utveckla visdomen på ett upphöjt sätt!

[9] Det oaktat så känner jag emellertid att den stora och ytterst heliga, underbara sanningen är väldigt levande inom mig, men jag känner också att det är helt omöjligt att klä denna största och heligaste av alla sanningar i våra torftiga ord med syftet att ge en korrekt förståelse. Du, åh Herre, kommer nådigast att förstå detta syfte och därför befria mig från en sådan enormt högsta och största utveckling av visdomen!”

[10] Jag säger: ”Ah, det tjänar ingenting till, så mycket behövs inte som du tror! I hjärnan, där själen vanligtvis skördar sin visdom, kommer du verkligen att få svårt att hitta de passande orden, men desto mer i hjärtat, eftersom den är bäraren av anden från Guds hjärta.

[11] Utforska det, så kommer du finna att även de största visdomsdjup kan uppenbaras för alla med de enklaste och kortaste orden i världen mycket bättre än de upphöjda orden i Salomos visdom! Till vilken nytta är Höga Visan om du förstår den lika lite efter att ha läst den tusen gånger som den första!

[12] Salomo var emellertid tvungen att skriva så eftersom tiden ännu inte var inne att fullständigt avslöja himlens hemligheter för de oförmögna människorna, som fortfarande helt saknade anden i sina hjärtan, utan gav dem bara förtäckta antydningar för att göra deras själar ivriga på vad som skulle komma. Men det var inte tal om någon förståelse av texterna.

[13] Ty Salomo förstod Höga Visan lika lite som du gör nu, för om han hade förstått den, så skulle han inte ha syndat och skulle inte ha blivit en fullständig avgudadyrkare och äktenskapsbrytare tusen gånger om.

[14] Men vad han skrev genom Guds Ande, som passerade genom hans själ vid vissa tillfällen, är icke desto mindre Guds rena Ord – men det gavs inte för att förstås med hjärnan, utan med den kapabla anden i Guds hjärta, vilken endast undantagsvis har nedlagts i vissa människors hjärtan sedan Mitt nedstigande, så att de må känna igen och förstå Mig, för sin egen skull och för många andra människor som fortfarande saknar anden. 

[15] I ditt hjärta har emellertid den nämnda anden redan lagts ner som ett embryo i moderns livmoder. Du behöver därför bara titta runt lite i ditt eget hjärta så kommer du finna att Guds Ande redan finns i dig, och denna kommer då att förläna dig ord med vilka du lätt kan uppenbara för detta bord vad Jag har frågat dig om.”

[16] Filopold säger: ”Herre! Det skulle vara helt riktigt, och det kan mycket väl vara så att jag hittar nyckeln till det i mitt hjärta, men för Dig, åh Herre, skulle det vara väldigt enkelt att avslöja denna djupa hemlighet för oss, och vi skulle då vara Dina mest uppmärksamma åhörare. Men för mig skulle det vara förskräckligt svårt, och i slutändan skulle jag bli utskrattad, och det välförtjänt!

[17] Jag säger: ”Åh, inte alls, för det första är det inom Min ordning att Jag, för att skapa ett syfte med era liv, också bör bli uppenbarad helt fritt av er människor, och för det andra är saken inte alls så svår som du föreställer dig i din hjärna.

[18] Jag kunde mycket väl berätta detta för dig och de andra, och ni skulle också till nöds förstå Mig, men era själar skulle förvara det såväl som allt annat i era hjärnor allena, där det då inte skulle vara till någon nytta för anden i er. Ty det som själen förvarar i hjärnans palats dör och förgår med tiden tillsammans med hjärnan. Vilken nytta kan då anden dra av det förflutna och det som har upphört att finnas till?!

[19] Men om du utvecklar något från ditt hjärta, så kommer det stanna kvar där för evigt i något som är evigt, nämligen din ande, och likaledes genom den också för evigt i din själ. Men vad hjärnan kan greppa, det förgås, och ingenting av all den världsliga visdomen i själen stannar kvar när den en dag lämnar kroppen.

[20] Därför måste ni alla ta in allt i hjärtat, och också utveckla och veckla upp allting i hjärtat, ty vad hjärnan skapar duger bara för den här världens flyktiga liv och för den dödliga kroppen.

[21] Själ och ande behöver inget av allt detta, de behöver ingen jordisk beklädnad, inget hus, ingen åker och ingen vingård. All oro från hjärnans kunskap riktas mot att täcka de kroppsliga behoven, vilka olyckligtvis har nått en så hög nivå bland människorna att de aldrig kan räknas och ännu mindre uppnås för den största delen av mänskligheten.

[22] Hjärnans jordiska intelligens kan därför aldrig acceptera och förstå något rent andligt, eftersom den endast har givits till människan för den nödvändiga omsorgen om kroppen. Bara den gudomliga anden i hjärtat kan göra detta, och därför måste detta utövas från tidig ålder. När den har uppnått någon slags fasthet, så är den rätta livsordningen så gott som helt upprättad. Så försök bara att utveckla det Jag ber dig om, så kommer din ande att dra stor nytta av det!”

69. Filopold förklarar varför Herren inkarnerades

[1] Filopold säger: ”I Ditt för mig heligaste namn skall jag försöka se vad jag kan utveckla av mig själv.

[2] Jag menar att även en vanlig människa måste ha någon anledning till sina aldrig så enfaldiga handlingar, annars skulle hon inte ha satt sina lemmar i rörelse, och desto mer kan vi anta att Gud, som den ende evigt sanne och sant allsmäktige Anden, måste ha haft ett ytterst starkt skäl att pressa in Sig i köttets begränsade form, och som Skaparen av allting bli en medskapelse till sina skapelser, som vi människor är.

[3] Men precis som det endast är kärleken som är den kraftiga sporren för varje handling hos oss människor, så var det säkert likaledes kärleken som var det enskilt högsta motivet för att uppmuntra Dig, åh Herre, att som en helig konsekvens av detta, vandra bland oss och lära oss att förstå Din vilja fritt i oss, att göra den vår egen och att handla självständigt för att behaga Dig, åh Herre.

[4] Såhär verkar det helt naturligt och mänskligt levande för mig i mitt hjärta: En gång för en evighet sedan omformade Du Dina idéer till verkliga solida former. Först var formerna styva och stela, som allt som verkar helt livlöst inför våra sinnen. Från dessa stora och till synes döda former utvecklade Du från den ena perioden till den andra ständigt mer och mer känsliga och självmedvetna livsformer med mer eller mindre fri rörelse och aktivitet. Allt detta är och var bara en förberedande skola och det första testet av det fullständigt fria livet i alla de fullständigt fria människorna som skulle komma senare, till vilka Du, åh Herre, gav den huvudsakliga och grundläggande formen från Din egen grundläggande existens.

[5] Nu var människan här, blev medveten om sig själv och sin gudomliga frihet, och fann stor glädje i sin existens, i sin vackra form och kunde urskilja och räkna de saker som omgav henne.

[6] Snart började hon emellertid att söka efter sitt ursprung och likaledes det som hade givits att betjäna henne, och när Du, åh Herre, såg detta, så gladdes Du i Ditt gudomliga hjärta, och gav henne möjligheten att känna Dig mer och mer och att tänka.

[7] Genom den inre stilla och hemliga uppenbarelsen i hjärtat hos den nu fria människan som var Din like i allt, så ledde Din eviga ande henne att börja upptäcka att hon, liksom allting som omgav henne, måste vara verket av ett allsmäktigt och högst vist och gott väsen. Genom en sådan ständigt ökande och ljusare kunskap var den nya, underbara människan tvungen att inte bara fyllas av den högsta högaktning och vördnad inför Skaparen av allting, som hon kunde känna alltmer levande, utan också med en längtande kärlek efter Honom i sitt hjärta att bara en gång få se och tala med Honom, för att troget inse att hennes stora föraning om existensen av ett sådant väsen som ständigt väcker hennes vördnad och kärlek, inte bara var någon tom fantasi!

[8] Denna stora längtan steg och steg, högre och högre, och den heliga längtan efter Dig, åh Herre, i Din Ande, blev varmare och varmare i det första människoparets rena och fortfarande helt ofördärvade bröst.

[9] Sant, dessa första människor älskade varandra, men de förstod inte varandra och därför förenades de i sin kärlek till Dig, åh Herre, och den vittnade i dem bägge om en större och mer bestämd tillförsikt att det måste finnas en stor, helig och allsmäktig Skapare som hade satt människorna som herrar över hela jorden och över allting, eftersom alla de andra varelserna på jorden böjde sig inför deras vilja.

[10] När en sådan längtan efter att få lära känna Dig personligen hade nått sin högsta kulmen, så uppväcktes också Du i Ditt gudomliga hjärta och öppnade människornas innersta öga, och skapade for ett ögonblick en eterisk mänsklig form och visade Dig Själv för de människor som längtade efter Dig.

[11] Då först insåg människan den stora och heligaste sanningen och förstod att den föraning hon hade haft var fullständigt verklig och fann stor glädje i Dig, men kände också stor fruktan för Dig, som jämte allt annat hade gett henne sin existens.

[12] Vid denna tid var människan lika god och ren som solen, ingenting fördunklade hennes sinnen, och det som man nu kallar för lidelse var långt från hennes heliga bröst.

[13] Men Du, åh Herre, visste mycket väl att det endast var den mänskliga formen som var gjord levande genom Din viljas andetag och hon kunde nu börja arbeta på sin egen inre utveckling, för att uppnå fri självständighet.

[14] Du undervisade henne och visade henne vägen, – den första som leder till gudomlig, fri självständighet, och den andra som leder till fångenskap och därför en ytterst osjälvständig tillvaro.

[15] Ett bud var den ödesdigra vägvisaren och själva den tveksamma dubbla vägen.

[16] Men för att budet skulle bli vad det borde vara för den nya personen, så var Du tvungen att ge människan en frestare, så att han skulle mana henne att överträda budet och människan skulle då hålla fast vid budet genom sin egen fasta vilja och iaktta det troget.

[17] Detta varade ett tag, men Du Själv såg att människan när allt kom omkring inte kunde nå den höga nivån av fullständig självständighet som Du hade förelagt henne genom att strikt följa detta bud.

[18] För att uppnå detta, måste människan dessförinnan skiljas ännu djupare och längre från Dig. Hon var tvungen att misslyckas och falla, och först då, under stor möda och under alla slags frestelser och besvär, börja söka Dig med ett ödmjukat och renat hjärta.

[19] När den fallna människan hade stigit upp till Dig igen ur sitt djupaste djup på ett så smärtsamt sätt, så kom Du till henne igen och visade Dig Själv för henne igen i en mycket mer fullödig form och likaledes också i en mer omfångsrik undervisande uppenbarelse för människorna, och gjorde den stora profetian av vad Du nu har utfört inför våra ögon, att även Du skulle bli en fullkomlig medmänniska till människan, så att hon kunde stå inför Dig fullständigt självständig för all framtid, och att Du därigenom skulle få en större, mer underbar och säkerligen saligare njutning att inte genast möta Dina barn som en Gud, Herre och Fader som är utspridd genom all evighet och därför inte kan ses och aldrig vidröras, utan istället som en synbart älskande Fader, som barnen kan älska, och att personligen leda alla goda barn till Din underbara himmel.

[20] Vilken sällhet kunde det vara för en oändlig Gud, om Han kunde se Sina kära barn, men de aldrig kunde se Honom som något annat än ett oändligt ljushav?! På detta sätt har Du berett den största lycka för människorna och därigenom också för Dig Själv som Dina barns sanne, ende och mest kärleksfulle Fader.

[21] Ty vilken glädje kunde Du ha i alla Dina bästa och mest renhjärtade barns hjärtan om Du var säker på att de aldrig i all evighet kommer att se Dig eller höra Dig tala?!

[22] Sålunda har Du, åh Herre, gjort allt detta för Din och människornas skull, så att de rena skulle bli lyckliga i Dig och att Du också kunde njuta av den högsta glädje och lycksalighet i dem!

[23] Och om nu alla änglar kommer ner från himlen och kan ge mig ett annat skäl till Din nuvarande fullständiga och till och med materiellt formella människotillblivelse, så skall jag för evigt avsäga mig min mänskliga natur och upphöra att finnas till, eller så blir jag ett djur för evigt!

[24] Om Du, åh Herre, inte hade någon kärlek i Dig, så skulle Du aldrig ha kallat någon av Dina mest underbara idéer till en själviakttagande och formell existens. Men eftersom Du i Ditt gudomliga hjärta Själv fann stort välbehag i Dina underbart härliga och storslagna idéer och älskade dem innan Din oändliga visdom och makt någonsin hade kallat dem till en yttre själviakttagande och genom Din kraft fast formell existens, så tvingade Din kärlek, som också ständigt blev mer glödande och aktiv, Dig att ge Dina idéer en existens utanför Dig och därför också ett bestående liv.

[25] Detta liv är emellertid inget annat än Ditt högsta, mäktigaste och renaste gudomliga liv!

[26] All skapelse andas ut sitt liv och i detta Din kärlek, ja, hela deras väsen är inget annat än Din kärlek, och alla former är också bara Din kärlek! Allt som vi hör, ser, uppfattar, förnimmer, känner och smakar är endast Din kärlek! Utan den skulle aldrig en sol ha lyst upp jorden och värmt dess åkrar!

[27] Men om det bara var Din kärlek som gjorde allt detta med Dina underbara ursprungliga idéer, borde den då inte göra något för sig själv för att i alla de skapade varelserna, uppnå vad som först tvingade den att ge sina idéer form och förbereda dem för ett fritt, självständigt liv?!

[28] Jag är nu av uppfattningen att jag har sagt hela sanningen, från vilken det framgår att Du, Gud från evighet, med tiden ofrånkomligen var tvungen att bli en människa som oss, trugad av Dig Själv!

[29] Så jag tror också, så långt det är möjligt för min mänskliga visdom, att jag har uttömt den fråga som Du ställde till mig! Jag ber Dig, åh Herre, att klart och tydligt komma med Ditt utlåtande över detta.”

70. Hjärtats språk

[1] Alla förundras över Filopolds djupa insikt och visdom. Kisjona tittar på honom från topp till tå och kan inte förstå hur denne person som annars är känd för sin stora erfarenhet nu plötsligt förbluffar alla med sin djupa visdom, och till och med Matael säger: ”Jag har också viss kunskap – men min ande har aldrig nått sådana djup som denna! Hans ande eller själ måste ha skolats i en annan, bättre värld!”

[2] Jara tittar också på den vise mannen och är så häpen att hon knappt kan förlika sig med hans visdom.

[3] Men Jag säger till honom: ”Du förstår, Min käre vän och broder, så väl du lyckades och som du slog huvudet på spiken med ditt underbara svar på den fråga som jag lade ner i ditt hjärta!

[4] Jag säger dig att du nu har uppenbarat hela sanningen i Mitt namn till alla Mina lärjungar, vänner och bröder på det mest trofasta, sanna och mest lättförståeliga sätt, och Jag behöver inte säga något mera förutom: Så är det, och har så varit allting från evighet!

[5] Du förstår, det finns mer visdom i detta än i hela Höga Visan av Salomo, som förstod den lika lite som alla andra. Ty om han hade förstått den, så skulle han inte ha fallit i alla synders synd och förgått!

[6] Sök därför endast visdomen i era hjärtan och den rätta uppenbarelsen av Mig, så kommer ni lätt att förstå det och behålla det i hela ert liv och för alltid!”

[7] Då säger Petrus: ”Men Herre, vi har nu varit med Dig i nästan nio månader, så varför kan vi nu inte av oss själva tala som denne vän från Kane nära Kis?”

[8] Jag säger: ”Romarna har ett litet talesätt, och det lyder: Ex trunco non statim fit mercurius! (Ur en stubbe kommer inte så lätt en Mercurius) Och så är det mer eller mindre med er, och då och då vill Jag Själv fråga er: Hur länge måste Jag stå ut med er innan ni förstår något i er sanna livsgrund?

[9] Har Jag inte upprepade gånger sagt åt er att inte skapa tankar i era huvuden, utan endast i era hjärtan, för att nå fram till visdomens fullhet som verkligen skulle göra er fria i livet? Varför gör ni inte det då och varför förblir ni vid det materiella som inte har någonting och som inte kan ge er någonting?! Gör vad Jag lär er, så kommer ni också att kunna tala som Filopold gör i sann visdom!”

[10] Petrus säger: ”Herre! Vi har ofta försökt, men det fungerar helt enkelt inte att tänka i våra hjärtan. Det är bara ibland som jag känner något – inte så mycket riktiga tankar utan egentligen snarare ord i mitt hjärta, och dessa kan jag inte riktigt kalla tankar, eftersom det verkar som att dessa endast uttalas i hjärtat efter att de har tänkts i hjärnan!”

[11] Jag säger: ”Det är en början, öva er på det så kommer ni snart att vara kapabla till de djupaste och friaste tankar i hjärtat!”

[12] Petrus säger: ”Tack, evigt gode Mästare, om det är så, så kommer vi snart att göra framsteg!”

[13] Jag säger: ”Ja, ja, men inte helt förrän Min hemkomst, men sedan, ja!”

[14] Ingen vid bordet förstod detta så de frågade vad Jag hade menat.

[15] Men Jag säger: ”Tror ni då att Människosonen kommer att gå runt i kött och blod bland er människor till världens slut och undervisa och utföra mirakler?!”

[16] Ja, Jag kommer verkligen stanna att kvar till världens slut bland människor med en god vilja, och trösta, styrka, liva upp och undervisa dem och även utföra mirakler, och Jag kommer att komma till alla dem som verkligen älskar Mig och håller Mina bud och Jag kommer att visa Mig Själv för dem, – men inte i denna dödliga kropp, utan istället i en förhärligad och för evigt odödlig kropp! Den som är vaken kommer att förstå detta!”

[17] Lärjungarna säger: ”Herre, vi är vakna – men vi kan fortfarande inte förstå detta!”

[18] Jag säger: ”Jag har inte hållit er till svars alls! Varje lärling behöver en viss tid innan han är säker på vad han har lärt sig. När han är det, så kommer han att släppas ut och är från och med då bara ansvarig för sina egna misstag! Därför, om det fortfarande är vissa saker som ni inte förstår, så rår inte ni för det, men senare kommer det att vara annorlunda! Men nu måste ni ta er samman! Ty om bara ett ögonblick så kommer något hända som kommer att ge oss mycket att stå i!”

71. Om Nimbus

[1] Jag hade talat ut detta högt så att också gästerna vid de övriga borden hörde det, och vår Stahar, överste i Caesarea Filippi, reste sig allvarsamt från sin plats, gick fram till Mig och sade: ”Herre! Jag hörde allt som sades och avhandlades vid detta högst upphöjda bord, det var mycket som var underbart, sublimt, djupt vist, helt sant och i varje avseende obestridligt. Överallt lös Din renaste gudomlighet som en sol mitt på ljusan dag, och alla himlens änglar kunde inte påstå något annat.

[2] Men ändå missade jag alltid något, och det är en viss gudomligt sublim nimbus (strålglans) som man nuförtiden bara alltför tydligt förnimmer i templet och speciellt i dess allra heligaste, så snart man sätter sin fot i det!

[3] Den säkert heliga, mystiska tystnaden, den heliga offerdoften – som helt saknas här – har alltid en grundligt omskakande effekt på människor, och särskilt på dess fromma människor! Vilken outsäglig klyfta mellan Gud och människa!

[4] Så låg människan känner sig i jämförelse med det förfärligt, eviga gudomliga majestätet, ja, så hon sjunker ner till ingenting och känner i sin totala förintelse det stora gudomliga Allt-i-allt och sin rena intighet, vilket är högst helande för det mänskliga hjärtats ödmjukhet som tycker om att svälla upp av högmod!

[5] Kort sagt, enligt min ringa åsikt så bör inte människan känna sig lika hemma i närvaron av sin Gud, hennes Skapare, som om hon satt med en skål linser som hon åt i lugn och ro!

[6] Sålunda finns det ingen upphöjd nimbus här! Vi sitter som goda vänner och till och med bröder bredvid varandra, och den som säger något talar enormt sant och vist, men också helt utan den säkert uråldriga, väldigt profetiska nimbusen. När han har sagt något, så är han färdig – men tyvärr är vi också färdiga med den särskilda, högsta respekten som människan alltid bör ha inför Gud!

[7] Vi känner oss så behagliga till mods i Din närvaro, och inte ens den underbart upplyftande sabbaten i en persons hjärta, som annars tillbringas i vördnadsfull vila, gör ett bättre intryck på vårt humör än på någon annan helt vanlig arbetsdag, och nu är något alldeles speciellt på väg att inträffa, som säkerligen kommer att muntra upp oss lika alldagligt på nymånadssabbaten, som något i högsta grad alldagligt kan göra!

[8] Kunde inte Din allmakt förhindra att åtminstone inte de två återstående timmarna som återstår av den erforderliga sabbatsvilan blir för lika en arbetsdag och förstör varje gudomlig nimbus?”

[9] Jag säger: ”En gammal trädstam är svår att böja, och har du aldrig hört människor säga: En hund återvänder alltid till sin spya, och svinen återvänder alltid till lerpölen som har gjort dem orena!?

[10] Vad är det med din tomma och helt gudlösa, upphöjt doftande tempelnimbus?! För vem har denna någonsin öppnat själens ögon och vem har fått lära sig livets väg?!

[11] Skapade Jag människan för nimbusen eller blott för den jublande kärleken?!

[12] Despoter och våldsamma förtryckare av sina medmänniskor tenderar att omge sig själva med din nimbus och kasta sand i ögonen på alla seende människor och kväva de arma och svaga, blott för att höja din upphöjda aura (nimbus) av skräck runt sig – och du kallar det gott och till och med nyttigt för den mänskliga själen?! Åh, du din gamle blinde dåre!

[13] Vilken nytta skulle Jag vara för er om Jag vore en förtärande eld bland er?! Skulle det någonsin öka er kärlek och tillit till Mig?! Eller är det möjligt att älska någon som hela tiden hotar att strypa er som den mäktigaste med ögon som glöder av vrede, om ni bara gör det minsta misstag?!

[14] Vet du och ert mörka tempel bättre än Jag varför Gud skapade människorna och hur Gud och människor skall bete sig mot varandra?!

[15] Vad är då det som du kallar en ’nimbus’? Se, det är i själva verket den allra värsta och mest giftiga ångan från det allra lägsta helvetet med vilken Satan omger sina liknande, trogna tjänare, så att de får ett fruktansvärt anseende för att därigenom leda många mänskliga själar till Satans rike med liten ansträngning!

[16] Men det står skrivet att allt som framträder inför världen omgiven av denna nimbus är en styggelse i Guds ögon!

[17] Har du någonsin sett två personer som verkligen älskar varandra bete sig på ett nimbusaktigt högmodigt sätt mot varandra och sedan knappt nedlåter sig till att ge den andre en vänskaplig blick och ännu mindre ett milt ord?!

[18] Eller har du sett en verkligt öm och passionerat älskande ung brud träffa sin brudgum med största möjliga nimbus av högmod och brudgummen med en ännu större?! Tror du verkligen att de kommer att bli ett gift par? Ja, de kan förvisso bli ett genom makten i denna världs lagar, men för evigt aldrig genom himlens! Ty där det inte finns någon kärlek, finns det heller inte någon himmel!

[19] Jag säger dig: ”Detta är helvetets förbannelse och inget ljus, ingen väg, ingen kärlek och därför inget fritt liv, utan istället bara en evig dom som kuvar dem som förbannade sig själva och håller dem i de stramaste tyglar!

[20] Det verkar i själva verket mindre gudomligt och värdigt Gud för dig här eftersom du här inte får smaka på något av helvetet och all dess skändlighet!

[21] Se, vad den blinda mänskligheten kan uppnå! Den står fast vid tron att den gör Gud en rättvis och välbehaglig tjänst med helvetet! Den kunde inte ha kommit längre i sin blindhet, dumhet och ondska!

[22] Om det verkar så uppbyggligt och värdigt Gud i helvetet för dig, så gå dit igen och tjäna där Gud med din upphöjda utbildning och var lycklig i din nimbus!”

[23] Vid dessa ord faller Stahar ner på knä inför Mig och ber Mig om förlåtelse, och säger: ”Herre, förlåt mig, en dum gammal blind idiot, och jag tackar Dig för denna berättigade tillrättavisning. Det är först nu som jag är helt helad!

[24] Du förstår, jag blev uppfostrad så och invaggad att tänka på detta sätt, och intrycken i vaggan är väldigt svåra att få bort från sinnet! Men nu är det som om en ny sol har gått upp i mig, och jag förstår nu hur usel och helt perverterad tempeltjänsten är. Vad som än händer, så kommer jag nu att stå kvar lika fast som en klippa i havet i denna nya, lära från Din heliga mun, som är högst värdig Gud.

[25] Jag säger: ”Stå upp, broder! Men gå och berätta för dina bröder vad du har hört, ty de sitter också upp över öronen fast i sin dåraktiga nimbus! Förklara för dem vad nimbusen är och förklara för dem vem Jag är också utan en sådan nimbus, och vad det är Jag verkligen vill!

[26] Efter dessa ord reser sig Stahar upp, bugar djupt inför Mig och skyndar till sina bröder och börjar tala väldigt häftigt, och snart blir det väldigt högt vid det bord där det tidigare hade varit mycket tyst, och Stahar får att göra med sina bröder som är något upplivade av vinet.

[27] Men Floran, hans talesman, backar upp honom så snart är saken utjämnad.

[28] Filopold säger emellertid till Cyrenius: ”Upphöjde herre! Det är ytterst märkvärdigt hur vissa personer inte kan se skogen för alla träd!”

[29] Cyrenius säger: ”Vanan är en kraftfull bas för all dumhet. I Europa finns det ett land där allt bestäms genom stryk och gissel; för varje aldrig så liten överträdelse används alltid käppen, gisslet eller tuktoriset på det mest smärtsamma sätt. Min broder Caesar Augustus ville avskaffa det; han skickade dit uppfostrare som agiterade mot det, och lät till och med föra män och kvinnor till Rom så att de där skulle lära sig välsignelsen av medmänsklighet. Och se, dessa människor längtade verkligen hem till det land där de säkert skulle bli slagna gula och blå varje månad!

[30] Men när människan vänjer sig så vid ett materiellt helvete att hon längtar efter det när hon inte påträffar det längre hos ett medmänskligt utbildat folk, hur mycket mera då det andliga helvete som ger människan så många jordiska fördelar!

[31] Jag blev emellertid inte förvånad över Stahars kommentar. Denne person hade levt fysiskt gott under många år i sin nimbus, och ville nu säga några ord om det, för att alltid stå högt i gunst hos det. Men nu är det bra, så låt hans nimbus vila!”

72. Förberedelser för en annalkande storm

[1] Under tiden gick emellertid Herme, budbäraren och sångaren från Caesarea Filippi, upp till berget för att se efter hur det stod till med den nedbrunna staden, och märkte att det fortfarande brann kraftigt här och var. Men samtidigt upptäckte han också att en väldigt våldsam storm började att formeras i mycket snabb takt i riktning mot staden och enligt honom skulle den inte låta vänta länge på sig.

[2] Han kom nu tillbaka ner från berget som en väderprofet och sade till den gamle Markus: ”Käre granne, det är så många gäster här, och det kommer att dröja mindre än en halvtimme tills vi alla drabbas av en rasande storm! Har du tillräckligt med tak för att skydda oss från en sådan vedermöda? För med en sådan storm är det inte säkert att stå ute i det fria! Jag menar inte så mycket från vind och regn, men det är verkligen lite för obekvämt att stå ute i det fria när det haglar och blixtrar! Om du har för lite tak, bör vi vidta försiktighetsåtgärder!”

[3] Markus säger: ”Så länge som den Ende som är här inte säger någonting och inte beordrar någonting, så är det säkert ingen fara! Denne Ende är vårt allra bästa och mest tillförlitliga Allt. Om Han vill att försiktighetsåtgärder skall vidtas, så kommer de att vidtas på ett ögonblick! Därför, min vän och granne, oroa dig inte för det, allt kommer att ordnas upp på bästa sätt!”

[4] Jag kallar på dem bägge och säger till Markus: ”Stormen kommer snart att vara över oss och skapa stort obehag! Därför skulle det som Herme anser vara bra med en del tak, men det saknas helt material till det! Var kan man hitta det med så kort varsel?”

[5] Markus säger: ”Herre, så länge som Du är med och bland oss, säger jag, som jag sade förut till vår vän Herme: Du är vårt allra bästa Allt, och vi behöver för evigt ingen bättre och mer slitstark!”

[6] Dessa ord av Markus upprepas nu högljutt och tillitsfullt av många som står vid sidan om, och Jag säger: ”Låt det vara så då! Men om det skulle komma en kraftig hagelstorm, åtföljd av blixtar och skyfall?”

[7] Alla säger: ”Herre, låt dessutom en oerhörd jordbävning få alla bergen att skaka och låt stjärnorna falla från himlen, så kommer vi fortfarande att skratta hjärtligt åt det i Din närvaro, ty vad kan skada oss om Din allsmäktiga hand beskyddar oss?!”

[8] Jag säger: ”Som ni talar nu, måste ni också tala i hjärtat när ni befinner er i stormen och i fara, och inte bara med munnen som ni gör nu, men om ni kommer till korta vid fara, så kommer Mitt beskydd inte att vara till särskilt stor nytta för er!”

[9] Alla säger: ”Åh, herre, vem kommer att vackla i sin tro och tillit till Dig?! Men framför allt lägger vi ändå beslag på Din kärlek och Din allsmäktiga vilja, ty om Du, åh Herre, håller tillbaka Din vilja, så kommer vi vara i ett dåligt läge trots all vår tro och tillit! Men Du är ytterst god och rättvis, och Du kommer inte låta vårt förtroende gå om intet!”

[10] Jag säger: ”Åh, inte alls! Ni bör lära känna och märka Guds makt och härlighet just denna kväll! Men dessutom måste denna storm komma för den brinnande stadens skull, annars kommer den att brinna i ytterligare några dagar. Den kommer att vara i ungefär tre timmar, på ett sätt som ni aldrig har upplevt tidigare, och ändå kommer den att göra mer nytta än skada.

[11] Men låt oss icke desto mindre bege oss ut på sjön, ty där kommer vår närvaro att vara högst nödvändig! Där kommer ni också lättast att kunna se de arga elementen, och Guds härlighet kommer där att bli tydligare för er än under ett tak!”

[12] Vid dessa ord skyndar alla ut på den lugna sjön. Men man kan redan se de svarta molnen som närmar sig och även över de östra och södra bergen byggs massiva moln upp, och alla inser nu att detta kommer att bli en massiv storm. En mängd stormfåglar dyker emellertid upp över sjön.

[13] Ouran börjar därför oroa sig för sina vackra och dyrbara tält, och han kommer till Mig och ber Mig att Jag skall ta hans reseskatter under Mitt beskydd, för med tanke på en sådan enorm storm så är det mycket möjligt att tälten kommer att blåsa bort!

[14] Jag säger: ”Sade Jag inte till er hur Guds härlighet allra tydligast kommer att uppenbaras här? Hur kan du fortfarande vara orolig för dina eländiga tält, som om det skulle ligga någon frälsning av världen i dem?! Se, tälten är stora och väldigt rymliga, när stormen har kommit över oss med full kraft, så låt de kvinnliga gästerna gå in, och även de män som kanske blir alltför rädda! Ty stormen kommer inte bli att leka med, men inget kommer att hända dina vackra tält, förutom att de kommer att bli lite blöta!”

[15] Ouran säger: ”Jag tackar Dig för detta löfte, som nu mer eller mindre har besannats. Mina tält, som minsann inte släpper in en enda vattendroppe även i de mest våldsamma skyfall, står nu till förfogande för alla som vill använda dem. Jag själv kommer emellertid att stanna kvar ute i det fria med Dig, åh Herre.”

[16] Jag säger: ”Är du inte rädd för haglet?”

[17] Ouran säger: ”Jag har redan delgett alla de andra min åsikt och upprepar nu romarnas kloka ordspråk: ”Si fractus illabatur orbis, impavidum ferient ruinae.” (Även om världen kollapsade, så skulle den oförskräckte stå på toppen av ruinerna övers. anm.)

[18] Jag säger: ”Mycket bra, men nu börjar stormmolnen att inbördes skaka sina fuktiga händer, och fördenskull kommer det snart att sätta igång! Även på sjön kan vågsvall ses här och där, och det är därför dags för de räddhågsna att gå dit där det är torrt!”

[19] Fiskar hoppar upp ur vattnet för att fånga de lågflygande myggorna; detsamma gör ett ständigt ökande antal fiskmåsar och stormfåglar som leker över vattenytan och hjälper fisken att minska antalet mygg. Vattnet blir på sina ställen väldigt gropigt, och uppe i luften blir molnen ännu tätare och mer färgrika. I väst åskar det oavbrutet, och orkanerna ute på öppet vatten börjar sin fruktansvärt rasande och brusande strid.

73. Stormen

[1] Medan de första ljuden av den snabbt annalkande stormen blir ännu starkare och mer hotfulla och ett nästan fullständigt mörker börjar spridas ut över sjön och hela området, så börjar de mer räddhågsna att bege sig till Ourans tält, och känner inte längre för att stanna kvar med Mig ute i det fria. Lärjungarna börjar också att uttrycka alla slags farhågor sinsemellan, och inte ens en av de femtio fariséerna förblir ute i det fria när de ser de flera pund tunga haglen falla på marken inför dem.

[2] Ebal uppmanar Jara att följa med honom in i ett av Ourans tält, men hon kan inte förmås att röra sig ur fläcken, och säger: ”Vem kan vara så våldsamt rädd i Herrens närvaro?! Skulle en sådan storm kunna göra mer än Herrens kärlek, allmakt och högsta makt?”

[3] Ebal säger: ”Visst inte, men när hagel på flera pund faller ner så kan man ändå inte låta bli att bli lite rädd, särskilt inte när molnen vräker ner dem i så väldigt täta massor. Ett sådant isklot som precis föll ner bredvid mig skulle mycket lätt kunna krossa ett huvud!

[4] Jag tror inte att något, ens vid det häftigaste skyfall, kommer att träffa eller skada mig eller min lilla dotter, men det oaktat kommer en oönskad gammal rädsla över en gammal man som mig. Men nu kommer jag ändå inte vara rädd, ty jag kan inte låta min Jara skämma ut mig!”

[5] Nu börjar det hagla något kraftigare. Klot stora som två knytnävar faller med stor kraft ner mot marken, sjön börjar driva upp vågor höga som hus, och en blixt följer på den andra, och regnet börjar forsa ner jämte det täta haglet.

[6] Här flyr Hebram och Risa och även de trettio pojkarna och försöker rädda sig själva under bordet, men Suetal, Ribar och Bael, den förste av de tolv tidigare brottslingarna, stannar kvar, och det gör även Mina lärjungar bortsett från Judas Iskariot. De romerska soldaterna söker skydd i huset och i Markus fiskebodar och under klipporna.

[7] Men närmast Mig är Cyrenius, Kornelius, Faustus, Julius, Filopold, Kisjona, Ebal och Jara, Rafael och Josoe, sedan elva lärjungar, den gamle Markus med sina två söner och även Matael med Ouran, Rob, Boz, Micha och Zar.

[8] Men Helena, nu Mataels fru, flydde med Hermes fru och döttrar in i tälten, men Herme stannade kvar med Mig.

[9] När vi stod vid stranden vid sjön, så träffades emellertid ingen av något hagel eller regn, oavsett hur tätt de föll, och även det ställe där vi stod förblev fullständigt torrt. Blixtar slog ner på marken framför och bakom oss och störde bara våra öron med sina höga knallar. Men nu började en orkan att piska upp sjön med all kraft, och på samma gång steg vågor stora som små berg upp och skapade en skrämmande syn för mänskliga ögon.

[10] Då sade Markus: ”Herre! Jag har nu blivit en gammal man och har sett och njutit av stormar i Kalabrien och på Sicilien, men en sådan äkta Noa-storm har aldrig tidigare vederfarits mig! Herre, detta hagel förstör området för många år framåt! Och de fruktansvärda vattenströmmarna spolar ner all den goda jorden i sjön! Det kommer allt att ställa till det för de fattiga! Och denna historia slutar inte här, utan stormen blir bara tätare och häftigare! De där borta under bordet kommer att drunkna om de inte reser sig upp! Borden skyddar dem ändå inte mer, eftersom de har slagits i bitar! Herre, hur länge till kommer stormen att vara?”

[11] Jag säger: ”Den har inte börjat ordentligt ännu, och du vill redan att den skall ta slut?! När den slår om, så kommer du inse hur mäktig den är! I vilket fall, oroa dig inte för denna storm! Om det var nödvändigt så skulle den ge med sig efter ett tecken från Mig. Men det är nödvändigt för jordens upprätthållande, såsom ögonen är nödvändiga för att du skall kunna se. Därför låter vi den nu storma klart!

[12] Men å andra sidan måste nimbusens övriga vänner också märka något av en äkta nimbus som har utgått från Mig! Se där borta hur de kikar ut genom tältöppningarna och inte kan förstå hur vi kan stå så väl skyddade ute i det fria! Men ändå vågar de inte komma ut, åh, så väldigt liten deras tro fortfarande är!”

[13] Markus säger: ”Det är rätt, men vad skall de fattiga leva av? För Du ser att det oupphörliga haglet förstör allting och att vattenmassorna för med sig all jord i sjön! Och tusentals människor och djur träffas, och de som flyr för med livet i behåll kommer senare att duka under av svält! Det är verkligen ett lite för hårt och för strängt straff, utfört med den allra tätaste tuktoriset i världen!”

74. Landskapet runt Caesarea Filippi

[1] Jag säger: ”Du vet, Min käre Markus, alla talar som han förstår saker och ting, och du talar nu som du förstår saker och ting! Jag säger dig: Herren sopar sällan rent, men när Han sopar, så sopar han bort allt!

[2] Känner du till detta vidsträckta område? Ja, du känner till det, och du vet att det som ett av de mest bördiga endast kommer att ägas av de högmodiga rika grekerna. Men de arma judarna måste arbeta för de rika grekiska hundarna i sitt anletes svett för en spottstyver, och de måste föra fram all sin frukt till grekernas lador. De bedriver sedan en väldigt lönsam handel i alla delar av världen, och våra judar måste sedan tigga på vintern och fånga fisk om de vill överleva!

[3] Se, judarna kan alltid göra det, och det kommer alltid att finnas fullt av fisk i sjön.

[4] Har en jude någonsin fått en bit bröd av en grek när han var hungrig? Åh nej, han var tvungen att färdas över sjön och där be om en bit bröd från sina judiska gelikar! Där är Min Kisjona och Min Ebal! Fråga dem, så kommer de att berätta för dig hur tusentals fattiga judar från detta område fick sitt bröd för vintern från dem!

[5] Jag har med stort tålamod sett på detta mest fördömliga ofog under lång tid, men nu har måttet blivit rågat, och Jag vill tukta dessa obarmhärtiga och otrogna ocker-hundar, så att de för evigt blir förstummade.

[6] Se på er trädgård och er lilla åker, varken vatten eller hagel gör den någon skada. Men titta bara på de andra områdena, så kommer du att skåda en sådan förödelse som aldrig har inträffat någon annanstans!

[7] Med denna bestraffning kommer de grekiska ocker-hundarna att fördrivas från detta land. Ty på de bara stenarna kommer de inte längre att skörda något vete, korn, majs, linser eller bönor, och därför måste de lämna detta öde land och flytta till Europa.

[8] Just av den anledningen tillät Jag huvudsakligen att nästan hela staden förvandlades till en hög av aska och spillror. Ty där människan inte längre har någon bostad eller mark att bygga på, måste hon snart lämna de tomma och öde ställena och gå vidare.

[9] Men för de stackars judarna kommer det att finnas mer än tillräckligt med byggnadsplatser vid sjön, och staden kommer att återuppbyggas för de sanna judarna – men i en renare och bättre stil än vad som hitintills har varit fallet! Detta är fortfarande en väldigt ung stad, och den har bara varit en stad i knappt sjuttio år, ty innan dess stod där bara en helt obetydlig bosättning i dess ställe. Men från och med nu kommer den inte längre att kallas en stad, utan den skall bara vara och förbli en fiskeby. Grekernas prakt måste försvinna, men himlens härlighet skall uppenbaras här, vilket nu händer och sker. Är du nu, Min gamle Markus, införstådd med Min hushållsskötsel?”

[10] Markus säger: ”Ja, låt i så fall, åh Herre, blixten slå ner tio gånger kraftigare! Detta är verkligen den renaste sanning! Inget mer kunde sägas om dessa rika greker, och det var inte längre tal om att älska ens nästa. Det man ville ha från dem var tvunget att betalas rikligen för i silver och guld, men om de köpte något från oss, så måste man alltid ta andra varor i utbyte. Åh, därför är allt nu i sin ordning, och jag har stor glädje i denna våldsamma storm! Åh, nu kan den bli åtminstone tio gånger kraftigare!”

[11] Jag säger: ”Oroa dig inte, lämpliga åtgärder kommer att vidtas!”

[12] Cyrenius säger: ”Du menar alltså att detta område kommer att förbli helt öde?”

[13] Jag säger: ”Inte riktigt, men de rika grekerna måste lämna detta område. Jag säger dig att denna storm kommer att driva bort åtminstone tusen av de rikaste familjerna från detta område, ty Jag har sett detta långt i förväg! Men de kommer fortfarande att förbli Roms undersåtar.”

[14] Cyrenius säger: Är det inte bra då för ett område eller för ett helt land om det har väldigt rika invånare?”

[15] Jag säger: ”Åh ja, om de är som Mina vänner Kisjona och Ebal, ty då är de sanna fadersfigurer för alla fattiga invånare i landet, och varje land kan vara stolt över att ha så många fadersfigurer.

[16] Men dessa rika greker är sanna blodsugare av landet och tror att de arma judarna måste vara väldigt glada över att få dela en måltid med de grekiska grisarna som tack för sitt hårda arbete! För Mig är dessa inte längre människor, utan rena demoner fulla av hårdhet, och Jag har inget medlidande och inget förbarmande med deras eländiga, högmodiga kött! De bör nu efter stormen, som kommer att ha dött ut om en timme, lägga sitt myckna guld och silver på de bara stenarna och så vetet över det, så får vi se om ens en stjälk kommer att skjuta upp!

[17] Och se, på detta sätt har Jag nu slagit ihjäl ett antal onda flugor med en smäll. De lögnaktiga prästerna måste ta till flykten, och nu kommer till och med de ockrande grekerna att göra detsamma! Deras palats ligger i spillror, och deras stora fält, trädgårdar och ängar har helt spolats bort. Om de betraktar sina marker efter stormen och blir övertygade att det är lönlöst att bruka dem i framtiden, så kommer de börja att packa ihop och till största delen bege sig till Europa. Men då har Jag mer än tillräckliga medel att på kort tid göra detta område så blomstrande som möjligt.”

[18] Men nu är stormen på väg att bedarra, och även om haglet har upphört, så faller regnet nu i sådana sjok att vattnet genast samlas så högt som en halv manslängd på den jämna marken och sedan flyter bort med det mest fruktansvärda dån, så att till och med sjön börjar att uppfatta den enorma tillströmningen, vilket verkligen inte är någon liten sak. Hus, hyddor, träd och tusentals andra saker strömmar mot sjön. Sjön får också smaka på en mängd djur, såsom hönor, fåglar av alla de slag som haglen har träffat, grisar i stor mängd, åsnor, kor, oxar, får, getter och harar och hjortar, och den stora mängd fisk som göms i sjön kommer att vederkvickas av detta, och därav bli mycket fruktbara och föröka sig mycket, och detta kommer att bli ett bra substitut för de fattiga judarna, som ändå inte kunde förlora någonting eftersom de ägde lite eller inget. De få välbärgade hade dock likt grekerna redan blivit ganska hårda och bedövade i sina sinnen, och det skadar inte deras själar alls att de nu måste förlita sig på fiske och att tigga jämte de andra.

[19] När det nu började att regna så våldsamt gick alla som tidigare hade sökt skydd under borden fram till Mig helt genomblöta, och kunde inte nog förvånas när de såg Mig och alla som hade stannat kvar utomhus med Mig helt torra, såväl som de något upphöjda ställena, så att inte ens en vattendroppe hängde på ett grässtrå.

[20] Efter att Hebram hade trängt sig fram till Mig, frågade han Mig: ”Herre, hur är det möjligt att denna plats och alla ni har hållit er torra under detta oerhörda skyfall, medan vi är lika dyblöta som om vi hade trillat i sjön, och nu fryser vi som om det vore vinter, men här på denna plats är det lika behagligt varmt som det var i morse?! Herre, hur kan detta ske?”

[21] Jag säger: ”Det sker precis som det bör göra! Jag kan verkligen inte ge dig något annat svar på din fråga! Ty du bör nu vara bland de många, efter vad du har hört och sett, som vet och även förnimmer på ett levande sätt vem och vad det är som är här! Och om du förstod detta i din själ, hur kunde du då fråga Mig en sådan sak?!

[22] Morgonen började riktigt bra för er, men kvällen verkar ha fört med sig en själslig kväll igen! Åh, du fruktansvärt blinda mänsklighet! Du är upplyst under ett ögonblick, men ljuset stannar inte kvar eftersom det inte skapades av dig själv, och om några ögonblick tar natten morgonens plats i din själ!”

[23] Hebram säger: ”Herre, vad är det då som Du ville säga till mig och mina tjugonio bröder?”

[24] Jag säger: ”Inget annat än att du och dina bröder alla är blinda fiskar i grumligt vatten! Säg Mig vad som drev er under borden och bänkarna i Min närvaro!”

[25] De dyblöta människorna svarar: ”Herre, en helt naturlig rädsla och skygghet för sådana enorma stormar som finns kvar från vår barndom!

[26] I vår blinda rädsla tänkte vi inte på var och med vem vi var. Nu inser vi väldigt väl hur dumma vi var, och vi inser också hur blinda vi alla var, och hur mycket vi försyndade oss inför Ditt heligaste ansikte. Vi kan nu inte göra något annat än att be Dig, åh Herre, om förlåtelse med den sannaste och mest levande ånger i våra hjärtan! Herre, förlåt oss vår stora dårskap!”

[27] Jag säger: ”Jag har förlåtit er för länge sedan och Jag har aldrig öppnat ett syndaregister för någon för en dårskaps skull, ty varje dåre har bara sig själv att skylla om han kommer till skada. Men en annan gång, eftersom ni då inte kommer att ha med er Mig som nu, så ha Mitt namn i sann, levande åtanke, så kommer det att beskydda er bättre än någon svag och skör bräda!”

[28] De trettio är nöjda med denna tillrättavisning och ber om tillåtelse att stanna kvar på de torra ställena.

[29] Jag säger: ”Nåväl, det säger sig självt! Stanna kvar och torka er, ty regnet kommer att fortsätta åtminstone en dryg halvtimme!”

[30] De trettio blir väldigt glada över detta och stannar kvar och torkar sig och gläder sig mycket åt att bli fnösktorra under det kraftigaste regn.

75. Ett skepp i nöd på sjön

[1] Jag kallar emellertid på ängeln och säger ljudligt till honom för gästernas och lärjungarnas skull: ”På sjön finns ett ganska stort täckt skepp med tjugo människor av bägge kön som lider stor nöd, inte medräknat åtta sjömän. I början av stormen stannade skeppet kvar i hamnen på den andra sidan, inte långt från Gennesaret, men när stormen vände om mer våldsamt än tidigare så slet den loss skeppet, som var klart för avfärd, från hamnen och drev med den största styrka ut det ut på öppet vatten. Sjömännen och resenärerna ansträngde sig till det yttersta och blev nästan helt utmattade för att inte gå under. Nåväl, nu riskerar de att bli slukade av sjön, så bege dig därför dit och rädda dem, – men inte på ett sätt att de inte förstår, utan lossa istället en båt och styr den som en skicklig lots för att hjälpa det svårt nödställda skeppet och för det hit, eftersom skeppet i vilket fall ville styra hit mot Caesarea Filippi!”

[2] Efter dessa ord av Mig lämnar ängeln vårt sällskap på ett ögonblick, lossar en båt, – som var full av vatten, men Rafael hade snart fått varje vattendroppe överbord – och seglade som en pil mot den kraftiga orkanen och nådde på några ögonblick det ansatta skeppet.

[3] När de hårt ansatta får syn på lotsen, faller de ner på sina knän och tackar Gud, och säger: ”Åh, detta är ingen vanlig lots! Detta är en sann ängel, som Gud har sänt till vår undsättning som svar på våra böner! Han kommer säkert att rädda oss alla!”

[4] Men Rafael frågar dem pro forma (för syns skull): ”Vart vill ni fara i denna storm?”

[5] De ansatta säger: ”Vi ville fara till Caesarea Filippi, men först efter stormen. Den alltför kraftiga stormen slet emellertid loss skeppet från stranden och drev ut oss hit med all kraft. Vi vet inte var vi är, ty det kraftiga regnet gör så att vi inte kan känna igen någon strand på någon sida. Har vi fortfarande långt kvar till dit vi vill komma?”

[6] Rafael säger: ”Inte med denna vind, men eftersom regnet och stormen säkert kommer att hålla på i ytterligare en halvtimme och ni först nu kommer in i de höga vågorna där ni skulle vara förlorade utan någon hjälp, så kom jag som den mest erfarne och modigaste lotsen för att föra er och ert skepp i säkerhet. Har ni mycket vatten i skeppet?

[7] Sjömännen säger: ”Ja, rätt så!”

[8] Men efter några ögonblick hade vattnet som hade trängt in i deras skepp försvunnit till sista droppen, och sjömännen säger till sin vänlige lots: ”Men detta är ytterst märkligt! Se här, vår ädle unge lots, vi tog miste tidigare, inte en vattendroppe hade trängt in i vårt väl täckta skepp! Vi trodde visserligen att vi hade upptäckt lite vatten i vårt skepp, men det kan ha varit ett misstag till följd av vår berättigade rädsla, ty nu kan vi inte ens upptäcka en enda vattendroppe, vilket allvarligt talat verkar något mirakulöst. Ja, ja, allt som Herren befaller är alltid mirakulöst, men det är verkligen märkligt att inte en enda vattendroppe har kommit in i vårt skepp trots alla eoner av regn och din öppna båt är knappt ens lite fuktig!”

[9] Därefter säger resenärerna till sjömännen: ”Tala inte för mycket i onödan! Allt detta är Guds handgripliga nåd, för vilken vi måste ge Honom ett allra första och mest välsmakande tackoffer, och den unge modige lotsen är en lots från himlen! För titta bara hur regnet fortfarande öser ner i tunga strilar och överallt runt oss stiger vågorna likt berg, men vårt skepp, likt hans båt, flyter så lugnt som om sjön vore spegelblank, och regnet faller varken på vårt skepp eller hans båt! Även blixtarna fräser och smattrar runt oss som livliga dagsländor, och inga av de glödande och brakande dödsbringande blixtarna träffar oss! Se, det är en nåd, ja, en högst oförtjänt nåd från ovan!”

[10] Sjömännen säger till resenärerna: ”Sannerligen, sannerligen, ni har alla rätt. Detta är ett mirakel som är en sann nåd från ovan! Vi är räddade! Titta där borta, vi ser redan en strand som är mycket nära! Ett antal människor står på stranden trots det enorma regnet, och se, många, ja, alla vinkar oss varmt välkomna! Åh Gud och Herre! Så stor och underbar Du till och med är i en storm mot alla dem som alltid troget har ärat och prisat Dig, och alltid har fört fram de föreskrivna offren till Dig med glädje! Evig ära allena till Ditt heligaste namn!”

[11] Efter dessa ord styr de sakta mot stranden, och Jag beordrar i hemlighet att stormen nu skall hejda sig och upphöra fullständigt.

[12] Och snart upphör allt, och allt blir stilla, som om det aldrig hade varit en storm. Skeppet kommer enkelt till stranden, och resenärerna tas iland.

[13] När resenärerna kommer iland kan de inte nog förundras över allt som de träffar på där.

[14] Stormen och regnet har helt upphört, och vattenytan är vackert lugn och det finns inte ett moln på himlen; endast väldigt lätta ulliga moln smyckar här och där den blåa bakgrunden himlens rosenröda ljus. Ty solen är redan bakom bergen och har lämnat jorden, och lämnade bara efter sig en väldigt vacker kvällsskymning som avskedshälsning där vi stod.

[15] Platsen där resenärerna kom iland är fullständigt torr, och alla gästerna här med Mig ser väldigt glada och vänliga ut, och vår gamle Markus välkomnar dem väldigt vänskapligt, och frågar dem också genast om de inte önskar några förfriskningar och något stärkande, eftersom de säkert är mycket trötta efter att ha färdats i stormen.

[16] Kort sagt, allt detta har en så positiv inverkan på resenärerna att de av ren förundran knappt kan höra och se vad som pågår runt omkring dem.

76. De judiska köpmännen från Persien

[1] Efter en stunds stor förvåning, säger en resenärerna: ”Var är då vår lots, så att vi kan fråga honom hur mycket skyldiga vi är? Det är verkligen intet skämt att utsätta sig för en sådan fara för att rädda ett skepp fullt av resenärer!”

[2] Men sjömännen kommer till resenärerna och frågar dem om de inte skall vänta här en natt och en dag innan resan tillbaka, eller om de skulle resa hem nu på den lugna sjön till hamnen på andra sidan, som var dryga fem-sex timmar härifrån fågelvägen. 

[3] Men resenärerna upplyser sjömännen att de skall vänta på dem tills de har gjort klart sina affärer i Caesarea Filippi.

[4] Markus hör detta och säger till resenärerna: ”Kära vänner! Ni kan verkligen bespara er utflykten till staden, ty av hela staden återstår inget annat än några hyddor som tillhör fattiga judar och ett antal nedbrunna, öde ruiner! Tråkigt, men rättmätigt, nog föll den offer för lågorna hela kvällen igår och idag, och det var omöjligt för någon att bemästra lågorna!

[5] Om ni har något att klara upp, så måste ni göra det här och nu, eftersom den högsta politiska och andliga myndigheten nu befinner sig hos mig!”

[6] Resenärerna ser förvånansvärt ledsna ut åt denna nyhet och säger: ”Vän, om det är så, så kommer det bli förskräckligt lite för oss att göra här, trots de höga herrarna över världen och det andliga som är här! För vi hade viktiga handelsförbindelser med de grekiska köpmännen i denna stad, och de har tagit mycket från oss, men är fortfarande skyldiga oss hela förra leveransen! Hur skall vi få våra pengar?

[7] Vi är skickliga yrkesmän inom bearbetning av siden och kamelhår, och vi har också levererat det finaste fårull i alla de färger och blommiga tyger för alla slags tempelklädnader, och den sista leveransen hade ett värde av tio tusen pund silver. Ty som judar står vi under Jerusalem, men vi bor i Persien, har våra stora fabriker där och har alltid varit rättskaffens och ärliga. 

[8] Vi höll Moses lag striktare och mer grundligt i vårt land än alla judarna i Jerusalem och förde alltid fram rikligt med offer till templet. Vi finansierade en synagoga som inte stod långt efter templet i Jerusalem vad beträffar storhet och prakt!

[9] Vi är goda och väldigt generösa människor mot alla fattiga som tillhör den mosaiska tron, och har som bekant alltid hållit den bästa disciplin och ordning! Så varför har då Jehova bestraffat oss så hårt?!

[10] Du förstår, vi skulle verkligen ge hälften av de tio tusen punden till templet om vi kunde få de pengar som rätteligen tillhör oss. Ja, dessutom skulle vi också ge ytterligare fem tusen pund till våra väldigt fattiga trosbröder i detta område, om vi bara kunde få alla pengar av hedningarna för våra affärer!”

[11] Markus säger: ”Ja, mina kära gäster och vänner, det kommer att bli väldigt svårt trots era väldigt högtidliga löften! Men tala med överståthållaren Cyrenius, som nu är här med tre andra höga romerska makthavare! Han kanske kan göra något!”

[12] Resenärerna säger: ”Var är han så att vi kan gå dit och underdånigast framlägga vårt trångmål? Kanhända ett mirakel kommer att ske där? Ty att lotsen kom till vår undsättning var uppenbarligen ett mirakel, och inget litet ett! Men vår lots har nu förirrat sig någonstans och visar sig inte, så att vi kan ge honom den lön han förtjänar för att ha räddat oss!”

[13] Markus säger: ”Där borta på den lilla kullen vid sjön, där överståthållaren och de andra höga personerna befinner sig, finns också lotsen mitt bland dem. Ni kan frimodigt bege er dit och göra upp allt sinsemellan.

[14] Det finns emellertid också en viss Person där som är insvept i en himmelsblå mantel och under den har på sig en rosenröd tunika, och över Hans skuldror svallar väldigt praktfulla, blonda lockar. Om ni kan vinna över Honom på er sida, så kan ni verkligen tala om den största lycka! Ty Han förmår allt, och på sätt och vis är inget omöjligt för Honom! Men i er situation blir det lite svårt att tala med Honom!”

[15] Resenärerna säger: ”Vad och vem är han då? Är han måhända till och med någon kejserlig person från Rom, eller kanske en kung över ett stort rike?”

[16] Markus säger: ”Varken det ena eller det andra, men gå bara dit så kommer ni kanske upptäcka vem som döljer sig under den blåa manteln!”

77. Representanten för resenärerna talar med Herren

[1] Med detta lämnar Markus resenärerna och går in i huset för att se till kvällsmålet. Men resenärerna diskuterar nu med varandra huruvida alla borde gå till kullen, eller om de borde välja ut några få ur deras krets. De kommer emellertid snart överens om att bara utse två av de visaste bland dem. Röstningen sker, och bägge två beger sig genast mot kullen.

[2] När de kommer fram till oss, bugar de sig djupt inför oss, och den förste person de bugar sig för är den återfunne lotsen, som de genast närmar sig på det allra vänligaste sätt beträffande sin skuld.

[3] Men lotsen bedyrar, och säger: ”Jag är bara min Herres tjänare, från vilken jag har allt jag behöver. Därför tar jag inte emot någon belöning från någon eftersom den tillhör min Herre allena!”

[4] Delegaterna frågar lotsen: ”Var och vem är då din lycklige herre?”

[5] Rafael pekar med sin högra hand på Mig och säger: ”Det är Han, där, gå till Honom och fråga Honom, så kommer Han att berätta vad ni är skyldiga Honom!”

[6] Båda två bugar sig inför ängeln och går sedan direkt till Mig. När de kommer fram till Mig, faller bägge ner på sina ansikten enligt den persiska seden och säger när de ligger på marken: ”Herre, vars strålande ansikte vi inte vågar titta på! Du skickade Din ytterst skickliga och våghalsiga lots till oss i vår stora nöd, och utan honom skulle vi helt säkert ha varit förlorade! Men vi är inte några fattiglappar som inte skulle belöna en sådan tjänst skäligt. Vi är mycket rika och kräver inte att någon skulle göra oss en gratistjänst, och ännu mindre denna obetalbara tjänst. Vad är vi skyldiga dig för att ha räddat oss från denna högst livsfarliga fara?”

[7] Jag säger: ”Först och främst att ni står upp som män och, som är vår sed, står upprätt inför oss. Ty vi är inga fåfänga och ytterst högmodiga storheter i det persiska slavriket. Först därefter vill vi tala några ord med varandra om denna räddningsavgift!”

[8] Vid dessa ord reser sig bägge upp och ber Mig tacksamt att bestämma räddningsavgiften.

[9] Men Jag säger: ”Jag vet var ni kommer ifrån och varför ni kom hit, Jag vet att ni är rika på guld, silver och ädelstenar som få judar i hela det stora Jerusalem. Jag vet att ni skulle betala lika mycket för att ha blivit räddade som grekerna i denna nu förstörda stad är skyldiga er och att ni följaktligen nu måste kräva in pengarna, vilka ni knappast någonsin kommer att få!

[10] Så den lön som Jag skulle kunna kräva av er, särskilt som ni är perser och våra släktingar, kunde med all rätt uppgå till lika mycket som er säkra förlust från dessa grekiska köpmän som nu söker skydd i skogshyddorna. Men vad skulle ni uppnå med det? Ni skulle hämta den där och sedan lägga ner den här igen! Sedan skulle ni återvända hem samma väg som ni kom!

[11] Jag tar emellertid inte betalt för undsättningen, och Jag försäkrar er till och med att er vistelse här, och även resan hit och hem igen genom Gennesaret, varifrån ni kom med skeppet, inte kommer att kosta er en enda stater (litet mynt, övers. anm.)! (Ty detta var ett av Ebals skepp, och de var också hans sjömän.) Är ni nöjda med detta?”

[12] De bägge delegaterna säger: ”Herre, du är fortfarande full av ungdomens blomstrande styrka, men på samma gång verkar du också full av Salomos äkta visdom och du är detta i all sanning, – det som du nu har uttalat som priset för vår räddning, ville vi redan ge hälften av till templet i Jerusalem och den andra hälften till de fattiga judarna i detta område, om köpmännen på denna plats ville betala oss denna inte obetydliga summa.

[13] Men eftersom de har drabbats av ett så hårt öde, så spelar inte längre denna förlust alls någon roll för oss, och vi är beredda att hjälpa dem med en summa som är dubbel så stor, utan återbetalning eller ränta, och utöver med de vänligaste hjärtan i världen även ge er de beslutade tio tusen punden som belöning för att ha räddat oss! Ty se, herre över detta område, vi är väldigt rika; vi kunde inte ens föra hit våra jordiska skatter på hundra tusen kameler, även om varje kamel bar en börda på 4000 pund. (Ett persiskt pund var lika med fem till sex delar idag; J Lorber – där en del motsvarar 17,5 gram är det persiska pundet mellan 88 och 105 gram eller ungefär 0,1 kg) Dessutom äger vi mycket land och många och stora hjordar. Därför spelar detta nästan ingen roll för oss. Begär vad du vill, så kommer vi bara att glädjas åt att ha handlat enligt din vilja och vad du har yttrat! Ty vi har fortfarande tio gånger så mycket i städerna i Judéen! Vi ger dig genast kontanter eller annars de säkraste utfästelser.

[14] Vad som bäst passar dig, åh herre över detta område, det skall vi göra; ty vi har aldrig varit giriga eller snåla! Vi vet naturligtvis att rikedom alltid är i den Allsmäktiges hand, som kan ge den till en människa ena dagen och ta bort den igen nästa minut! Vi är bara dess förvaltare, den ende Herren över den är Abrahams, Isaks och Herren Gud!

[15] Av detta kan du redan se vilken sorts människor du har att göra med, så bara befall, så kommer vi att handla enligt ditt säkert väldigt visa utlåtande!”

[16] Jag säger: ”Vad Jag har sagt till er en gång står fast! Ty Jag känner er och alla era omständigheter, och ni gör tillräckligt om ni följer Min begäran. Men om ni verkligen vill göra mer för de fattiga, så kommer ingen att lägga några hinder i vägen för er. Men det finns något mer att få här som är av oändligt högre värde än alla era omätbara skatter! Men mer om det senare!”

[17] De bägge delegaterna säger: ”Du verkar vara en märkvärdig vis man! Denna jords skatter bekommer dig inte, du verkar inte heller vara någon särskild vän av kanske överdriven generositet! Andliga skatter är säkert viktigare för dig än allt guld i hela världen! Du har helt rätt i varje avseende, ty andens skatter varar för evigt, medan de jordiska varar bara till graven för varje människa, och sedan är det över för den som tas bort från denna värld!

[18] Ja, du vise herre, ge oss visdomens skatter – de kommer att vara oss kärare än allt vårt guld, våra ädelstenar och tunga silvermassor! Men nu vill vi gå och berätta allt detta sanningsenligt och korrekt för våra bröder!”

[19] Jag säger: ”Ja, ja, gå och berätta allt detta för era bröder, och kom sedan tillbaka med era bröder. Ty ni är bara tjugo stycken allt som allt, förutom sjömännen, och får ledigt plats här!”

[20] ”Javisst!” säger de glada delegaterna, ”plats får vi verkligen, men frågan är bara om du har godheten att skicka med oss någon visdom. För hemma i Persien har äkta visdom blivit mer och mer sällsynt, och i dess ställe sprider de hedniska prästernas trollkonst ut sig mer och mer, och kommer till och med säkert att sätta stopp för visdomen hos alla judarna som bor där, – särskilt om de härsklystna och giriga prästerna och avgudadyrkarna kommer under kungens herravälde, vilket verkligen är att frukta, eftersom de ansätter kungen omåttligt mycket och tjatar på honom dag och natt.

[21] Hittills har vi hållit dem stången genom vår stora rikedom, men dessa onda människor vet också hur de skall erövra ofantliga skatter, och ta varje tillfälle att utnyttja den slösaktige kungen. Så det kommer säkert ske att de sätter stopp för den annars godhjärtade kungens tolerans. Men mer om det senare, nu måste vi informera de väntande bröderna om allt som vi har hört här!” Med dessa ord bugar de sig och skyndar tillbaka till sina bröder. Väl där rapporterar de troget allt som de har hört och diskuterar nu åtskilligt med sina manliga och kvinnliga följeslagare.

78. Rikedomens välsignelser och förbannelser

[1] Men Cyrenius säger till Mig: ”Herre och Mästare, sannerligen, jag har på fullt allvar aldrig träffat så generöst sinnade och vänliga människor. Jag måste ge dessa människor skydd mot avgudadyrkarnas attacker – kosta vad det kosta vill! Den persiske kungen är också en vasall till Rom och står under mig; åh, dessa onda uslingarnas förehavanden borde snart sättas stopp för. Även Du, åh Herre, borde visa dessa människor en särskild nåd, ty för mig verkar de helt förtjänta av den!”

[2] Jag säger: ”Visst, annars skulle Jag inte ha låtit Min ängel rädda dem från ett säkert skeppsbrott. Ty där Jag utför något mirakel, finns det säkert en väldigt god orsak till det. Och här saknas det inte någon orsak!

[3] En stor jordisk rikedom i händerna på sådana människor är en sann välsignelse från himlen för hela landet. Om sådana personer också äger en högre visdom, kan de utföra mirakler för mänsklighetens sanna bästa.

[4] Men en stor rikedom i händerna på en girig person eller en ockrare är en förbannelse från helvetet för ett helt rike. Ty han försöker bara att lägga beslag på allt för egen del på bekostnad av alla människor! Han berörs inte av misär, inte av nöd eller de fattigas tårar, inte heller av övergivna änkor och föräldralösa barn. Tusentals människor kan vara nära att svälta inför en ockrares kalla ansikte, men han kommer ändå inte att ge någon en brödbit att mätta sig med.

[5] Därför säger Jag er att en dag kommer horor och äktenskapsbrytare och tjuvar och botfärdiga rånmördare att komma in i Guds rike, men aldrig en girig persons eller ockrares själ. Ty denna är oförbätterlig och blir därför det material ur vilket demonerna kommer att bygga sitt djupaste helvete!

[6] En ockrare är en sann helvetesmaskin, byggd för att förstöra alla människor, och som sådan kommer den att förbli helvetets fulla egendom för all evighet!

[7] Sätt en kungakrona på en ockrares huvud, ge honom en spira och ett svärd och dessutom en mäktig armé, och där har du satt en Satan som tyrannisk regent över det arma folket som inte kommer att skona den sista bloddroppen hos sina underlydande! Han stryper hellre alla än att låta dem slippa betala en enda stater! Därför fördöms varje girigbuk och ockrare av Mig!

[8] Men de människor som har blivit ytterst rika genom sina händers flit under inflytande av nåd från himlen är en god och ädel frukt av denna jord. De samlar ständigt för de svaga och fattiga, de bygger alltid nya hus för de hemlösa och syr kläder åt de nakna bröderna och systrarna. Därför kommer deras belöning att bli stor, ty de bär redan den vackraste och högsta himlen inom sig själva på denna jord!

[9] När deras själ en dag lämnar kroppen, så kommer himlen att breda ut sig ur deras hjärtan och ställa sig i dess mitt, precis som den uppåtgående solen breder ut sitt eget ljus och sedan glänser i det stora centrum av det upplivande och skapande ljuset som utgår från den.

[10] Andra goda mänskliga själar kommer emellertid också att bli välsignade likt planeterna som gläder sig åt solens värmande och upplivande strålar, men som dock fortfarande har en mörk sida!

[11] Ja, Min käre Cyrenius! Att vara rik på denna jord och bara använda så mycket för sig själv som man behöver för att livnära sig själv, det vill säga, att vara sparsam mot sig själv, för att vara desto mer generös mot de fattiga, detta, detta är den största likheten med Gud redan i köttet på denna jord! Men ju större denna äkta och allena sanna likhet med Gud är i en person, desto mer flyter välsignelser och nåd till honom från himlen!

[12] Det är likadant för en sådan människa som för solen! Ju mer hon låter sitt ljus spridas ut över jorden, desto klarare lyser hon i sig själv. Men om hon blir mer sparsam med att dela med sig av ljuset på vintern, om än bara skenbart, så blir hon också i sig själv av ett fattigare och svagare ljus, även om det bara ser ut så!

[13] Den som ger mycket med kärlek och glädje, till den skall också givas mycket!

[14] Ty om du ställer ett starkt ljus i mitten av ett rum, så kommer det också att lysa tillbaka från alla väggar till mitten av ljuset och omge det starka ljuset med en mäktig strålglans, och genom detta blir det ursprungliga ljuset ännu mer underbart, mäktigt och verksamt. Men om du bara ställer ett fladdrande ljus i mitten av ett stort rum, så kommer de svagt upplysta väggarna bara att ge tillbaka ytterst lite ljus, och det ursprungliga ljusets strålglans kommer att se väldigt ynkligt ut!

[15] Var därför generösa, ni som är rikligt försedda med jordiska varor, och precis som solen i himlen är generös med sitt ljus, så skall ni också vara det och skörda precis som solen gör!

[16] Ty du kan inte så ett gott frö i en god jord som inte ger dig hundrafaldig skörd tillbaka. Men ett gott hjärtas goda gärningar är sannerligen de bästa frön, och den arma mänskligheten är den bästa jorden. Låt den aldrig ligga i träda, utan beså denna jord rikligt så kommer den alltid att ge dig en hundrafaldig skörd här och en tusenfaldig skörd på den andra sidan, för vilket Jag står här som en säker garant.”

79. Människans djuriska natur

[1] Herren: ”Visst, här och där kan man kan säga och även döma: Ja, ja, det är gott att predika givmildhetens dygd och att föra fram girighet som den mest föraktliga lasten. Men vem kan i själva verket rå för det faktum att den överväldigande trängtan efter överdådig givmildhet är en stark drivkraft hos en person, medan det för en annan person är ren girighet?! För bägge personerna är det samma sak, ett yttre uttryck för deras inre kärlek, ur vilken en lycksalig känsla växer fram för sig själv, som han sedan, likt alla andra, behåller för sig själv. Men den förste blir bara ledsen om han inte äger ett sådant överflöd så att han inte kan göra sina fattiga grannar lyckliga, och den andre blir ledsen när han inte får så mycket som han önskar, – eller till och med förlorar! Det vill säga, allt detta finns i människans ursprungliga natur, och sedan kan det i princip inte vara tal om varken en last eller sann dygd. För den girige är givmildhet en last – och för den givmilde är girighet det lika mycket. Kan vatten rå för det faktum att det är mjukt och följsamt av naturen, och vem kan förbanna stenen för dess hårdhet?! Vattnet måste vara vad det är, och på samma sätt med stenen.

[2] Å ena sidan är detta verkligen sant; det ligger i den givmildes natur att vara givmild och den giriges natur är raka motsatsen. Men saken förhåller sig sålunda: Varje människa är född med impulsen till själviskhet och girighet, och en sådan själ har alltid det grövsta materiella, djuriska element i sig, vilket särskilt gäller de själar som inte är från ovan utan bara från denna jord. Men inte heller de själar som kommer från stjärnorna till denna jord är helt fria från detta element.

[3] Om människan uppfostras i detta djuriska element, så förvandlas hon ständigt mer och mer i sin egen livsgrund, det vill säga i sin kärlek. Men eftersom detta är så djuriskt, så förblir människan ett vilt djur och har inget mänskligt förutom den lumpna formen, den lossade tungan och på grund av hennes hjärnas ordnade struktur en god kognitiv förmåga, som dock drivs mer och mer till ond aktivitet av det djuriska elementet. Det kan därför bara känna igen det som gott och lycksaligt, som det rent djuriska elementet vill.

[4] Om någon därför skulle vilja göra gällande att det i ordets rätta bemärkelse inte finns någon dygd och inte heller någon last, och att man skulle göra fel i att fördöma girighet framför givmildhet, så låt den bli anvisad till denna Min förklaring. Låt honom betrakta och begrunda detta väl.

[5] Men om en trädgårdsmästare planterar två fruktträd i sin trädgård och sköter om dem som han borde, så gör det säkert honom detsamma om bara ett av träden bär frukt. Men det andra, som är av samma sort och står i samma jord, får näring av samma regn och dagg, av samma luft och ljus, ger ingen frukt, ja, inte ens tillräckligt med löv för att ge skugga? Den insiktsfulle trädgårdsmästaren kommer då att säga: ’Detta är ett pliktförgätet, sjukt träd som förtär all sav som kommer till det. Vi ser om det finns något sätt att hjälpa det på!’ Då kommer trädgårdsmästaren att försöka hjälpa det på alla sätt han känner till, och om dessa inte hjälper, så kommer han till slut att hugga ner det ofruktsamma, fördärvade trädet och plantera ett annat i dess ställe.

[6] En girig och självisk människa är därför en fördärvad människa, i och genom sig själv, och kan inte bära några livets frukter eftersom hon förtär allt liv inom sig.

[7] Å andra sidan är en givmild människa redan i den rätta livsordningen eftersom hon bär rikligt med frukt på utsidan.

[8] Ett träd kan emellertid inte rå för huruvida det bär frukt, ty det frambringar inte frukten själv, utan andarna som stiger upp i dess organism från naturens dömda rike frambringar dem genom deras kraft och genom den högst enkla och därför också väldigt begränsade intelligensen. Men människan står på den punkt, där hon själv skall forma sig själv genom sin själs obegränsade intelligens och omvandla sig till ett träd som bär det rikaste överflöd av livets frukter.

[9] Om hon gör det, för vilket hon har alla medel, så kommer hon först då att bli en sann människa i Guds sanna, eviga ordning. Men om hon inte gör det, så förblir hon ett djur som inte har något liv i sig själv och därför inte heller kan ge något liv till sin nästa genom goda och kärleksfulla gärningar.

[10] Men därför är de undsatta persiska judarna redan väldigt välordnade människor, och det är nu en enkel sak att leda dem till högre visdom. Ty om en lampa är så full av olja att den börjar flöda över, och har en välplacerad och kraftig livsveke i sig, så behöver man bara tända veken för att hela lampan skall bli full av ljus och klart och tydligt lysa upp allt som är runt den i en vid cirkel!

[11] Och dessa persiska judar är jämte sina fruar, som vissa av dem har med sig, redan sådana välfyllda lampor. Det kommer följaktligen inte att krävas mycket mer för att alla skall bli fulla av ljus!”

[12] Då säger Cyrenius: ”Herre, detta är återigen en mycket viktig undervisning för hela mänskligheten och bör nedtecknas och bevaras till tidens slut!”

[13] Jag säger: ”Du har rätt som bekymrar dig för det, och Jag har därför säkerställt att det viktigaste har skrivits ner på dina rullar. Men varje sådant dokument är bara lika användbart för livet som en död vägvisare är för en vandrare på denna världs många vägar och irrgångar. Men det som kan hjälpa envar och ge henne visdom, styrka och liv, kommer att nedtecknas i varje människas hjärta, och på ett sådant oförstörbart sätt att dessa skrifter om det för evigt rätta livet och dess inre och yttre omständigheter kommer att läsas upp högt i det mänskliga hjärtat vid varje handling som strider mot den gudomliga ordningen, och själen kommer att längta efter att återvända till dess ursprungliga, gudomliga ordning!

[14] Om människan följer sin inre röst, så är hon genast på den rätta vägen. Om hon emellertid struntar i den och handlar i enlighet med sitt kötts brinnande lidelse, så har hon bara sig själv att skylla om hon uppslukas av den dom som äger rum inne i henne. Men nu ser Jag att våra perser närmar sig, och därför inväntar vi dem med den största glädje.”

80. Persernas åsikt om Herren

[1] Men medan Jag förklarade givmildhet och girighet för Cyrenius, så diskuterade perserna sinsemellan vem Jag kunde vara. Vissa höll Mig för att vara en profet, andra för en vis man som var hemmastadd i alla läror i Egypten, Grekland och Jerusalem. Några stycken trodde till och med att Jag var en romersk prins som känner till alla förehavanden i det stora imperiet och därför besitter en stor statsmannamässig visdom. Man måste därför vara ta sig väl i akt inför Mig, ty annars skulle den stolte romaren Cyrenius, som överståthållare över hela Asien, inte handla så ödmjukt inför Mig! Men en av de två delegaterna säger: ”Låt det vara, han är i vilket fall en upphöjd person och vi kan lära oss något av honom, och det är vad vi alla behöver mest just nu!”

[2] Alla kom till slut överens om detta och gick fram till Mig på kullen, även om det redan började bli ganska mörkt.

[3] Men samtidigt kom också den gamle Markus över och frågade Mig om aftonmåltiden och borden som hade förstörts av haglet och marken som fortfarande var väldigt blöt, och vad som borde göras nu.

[4] Men Jag visade honom perserna och sade: ”Se, en stor och ytterst välsmakande maträtt för Mig. Dessa måste först förtäras av Min kärlek innan aftonmåltiden! Till dess kommer du att hitta tid för en fysisk måltid, för att tillaga den och ställa i ordning borden. Ty endast vissa av dem är trasiga och dessa kommer att lagas i tid. Men tänd snart ljusen så att människorna inte går i mörker!” Efter detta vänder Markus glatt tillbaka och sätter allt i rörelse.

[5] Perserna steg emellertid fram till Mig, bugade sig djupt till marken igen enligt sin sed, men reste sig likväl upp efteråt och låg inte kvar på sina ansikten.

[6] En av de tidigare två delegaterna tog till orda och sade: ”Herre, och säkert store vän till människor med en god vilja, se, här är vi! Du känner till vårt ärende och vad som drog oss till detta område. Vi betraktar det som en mirakulös handling från ovan och säger likt Job: ’Herre, allt är Ditt, himmel och jord, luft och vatten! Du ger och tar, när och hur Du önskar. Du kan ge en tiggare en krona och spira och kuva ner kungens huvud i intighetens damm. Därför smärtar det oss inte, ty den människa som alltid bär den allsmäktige Gudens vilja i sitt hjärta sörjer aldrig, förutom när hon har syndat inför Guds ansikte. Därför sörjer inte heller vi vår betydande förlust, ty om inte Guds vilja hade varit inblandad i denna till synes sorgliga incident så skulle vi nu, som annars är fallet varje år, säkert ha fått våra pengar utan det minsta avdrag. Men uppenbarligen var Guds vilja inblandad, och vi offrar gladeligen denna småsak, – och skulle gärna föra fram ännu större offer om den Allsmäktige krävde det av oss. Ty Han allena är Herren, vi är endast Hans slavar som alltid tjänar och lyder Honom.

[7] Vi älskar och fruktar bara Gud och har därför ingen fruktan för människor. Om Herren över himmel och jord har gjort något omintet för oss, så hade Han säkert all anledning till det! För människan begår bara alltför lätt och obetänksamt en synd inför Gud, vilket alltid medför en stor nackdel för själen; men då kommer Herren med det goda tuktoriset och hjälper personen tillbaka upp på den rätta vägen!

[8] Du, käre herre och vän, kan av detta förstå att vi är människor som inte alls har glömt bort Gud. Du kan vara en väldigt vis hedning och vara väldigt bekant med naturkrafterna. Men vi känner bara till en allmakt, och den finns endast i Herren Gud. Vi kommer inte att acceptera någon annan undervisning!

[9] Om du vill lära oss någon sann visdom, så glöm inte att vi är oföränderligt fasta bekännare av Mose gudomliga lära! Ingenting motsägelsefullt kommer att accepteras av oss, hur vist det än låter och är! För vi skulle alla hellre föredra att vara dårar inför den visa världen än syndare inför Gud!”

[10] Jag säger: ”Det är helt rätt, och ni är på den bästa vägen! Men även hos Moses, och särskilt hos profeterna, finns det saker som fortfarande kan vara väldigt dunkla för er. Och Jag vill belysa dessa för er så att ni själva och era bröder, fruar och barn inser vilken tid det är nu!

[11] När Elias låg gömd i bergsgrottan, sade Anden åt honom att stanna kvar i grottan tills Jehova Själv hade gått förbi. Och Elias ställde sig nära utgången och lyssnade. Plötsligt passerade en våldsam storm som fick hela berget att skaka. Då trodde Elias att det kanske var Jehova som hade passerat. Men Anden svarade: ’Jehova var inte i stormen.’

[12] Då lyssnade Elias igen, och se, strax därefter drog en mäktig eld förbli ingången till grottan! Den brann och sprakade våldsamt, och den yttre bergväggen smälte till glas inför kraften i hettan. Då trodde Elias att detta var Jehova! Men Anden talade igen och sade: ’Inte heller i elden fanns Jehova!’

[13] Då tänkte den store profeten för sig själv: ’Så varken i stormen eller i den mäktiga elden är Jehova närvarande i Sin kärleks grundläggande väsen!’

[14] När han uppriktigt tänkte igenom det, så passerade en väldigt mild och svag vindfläkt förbi hans grotta, och igen talade Anden, och sade: ”Se Elias, i denna milda och svaga vindfläkt gick Jehova förbi och låt detta bli det utlovade tecknet, nämligen, att du nu kan gå fritt och lämna denna grotta i vilken du var tvungen att vänta på att befrias.”

[15] Då lämnade Elias gladlynt grottan och steg ut i det fria och vägen till hans stora hembygd stod öppen och fri från fara. (1 Kung 19:9-15)

[16] Om ni känner till skriften så väl, förklara då denna konstiga liknelse för Mig!”

81. Det stilla suset framför Elias grotta förklarad

[1] Vid denna fråga och den föregående framställningen höjde alla på ögonbrynen och visste inte vad de skulle svara. Ty ju mer de tänkte på det, desto mer förvirrade blev de i sin förståelse och sitt sinne.

[2] En av de två delegaterna påpekade efter en stund: ”Höge, vise vän! Du verkar vara väldigt bevandrad i skrifterna, även om du kanske är en romare eller grek. Den högst mytiska bilden av profeten Elias som du beskrev för oss var i huvudsak korrekt framförd, men fram tills nu har ingen förstått den. Det skulle verkligen vara märkvärdigt att en hedning skulle belysa den för oss judar. Men icke desto mindre ber vi dig om det, för jag har redan fått vissa dunkla bitar hos profeten Jesaja förklarade för mig av en vis hedning från öst och fick all anledning att bli häpen över hans djupa visdom. Här verkar detta återigen vara fallet. Därför ber vi alla dig att förklara denna liknelse för oss såsom du har förstått den!”

[3] Jag säger: ”Nåväl, då så! Men framför allt måste Jag rätta till ert misstag att Jag skulle vara en hedning, ty Jag är ingen hedning, utan är jude från födseln som ni. Nu är Jag verkligen allt för alla för att vinna alla för ljusets rike, för den eviga sanningens rike! Hör, den som har öron, och se nu, den som har ögon!

[4] Elias representerar människans rena själ, och grottan i vilken han gömde sig är världen och egentligen människans kött och blod. Anden som talar till Elias, eller till människan själ, är Guds Ande som själen skall bli ett med men ännu inte kan eftersom Jehova inte ännu har passerat den köttsliga, eller världsliga, grottan.

[5] Den förbipasserande stormen beskriver tiden från den gamle Adam till Noa, och elden tiden från Noa till dessa dagar.

[6] Men tiden för det stilla suset framför profetens grotta har nu kommit, vilken kommer att ge varje själ som är av en god vilja en fullständig förlossning i anden och i all sanning, och, märk väl, också ni befinner er vid den punkt där ni kan ta emot Elias frihet!

[7] Skeppet som förde er hit liknade också profetens grotta. Det var också utlämnat till stormens stora kraft, och ni var hårt ansatta och led stor nöd, och när stormen drev ut er på den bottenlösa sjön blixtrade tusentals eldar runt er lilla, sköra värld av murkna brädor. Men Jehova var inte i elden, även om Han undsatte och bevarade er med Sin arm (ängel). 

[8] Men nu är ni på den plats där efter stormen och elden det stilla suset passerar er. Vem kan det vara som är i detta stilla sus inför er och nära er?

[9] Här blir perserna övermåttan förvånade, och delegaten säger: ”Märkligt, märkligt! Just denna bild är förvånansvärt lik profeten Elias gamla bild. Även vår undsättning var mirakulös och inte så lite heller, och nu på denna kulle känner jag verkligen fysiskt och andligt det besynnerliga, mystiska sus, om vilket Anden sade till profeten att Jehova hade passerat i. Vad tror ni, alla mina bröder och systrar? Hur tolkar ni den här saken?”

[10] De övriga säger som om med en röst: ”Det verkar lika mirakulöst för dig som för oss, men vi kommer inte nå ljuset av egen kraft! Låt därför denne vise man tala för dig och för oss alla!”

[11] Delegaten säger: ”Ja, det vore säkerligen det bästa, men på denna plats, där Roms högsta härskare och kungar och furstar uppehåller sig, kan man inte kräva det ena eller andra, utan vi måste först nådigast be om tillåtelse att fråga om något vi skulle vilja veta!”

[12] Jag avbryter: ”Min vän, det behövs inte alls här! Detta är förvisso en sed i Persien, men det kommer alltid att vara oss fjärran! Inför Gud, Min vän, är en ödmjukhet som är dumt förnedrande för den mänskliga själen lika mycket dårskap som all annan som förekommer inom hedendomen, – desto mer så en persons alltför stora ödmjukhet inför blott en annan person. En sådan fjäskande ödmjukhet hos en person inför en annan person gör dem bägge värre; den förra, eftersom han bara låtsas vara så ödmjuk och därigenom gör sin nästa ännu mer högmodig, och den senare eftersom han därigenom verkligen blir mer högmodig!

[13] Den ödmjukhet som kommer ur ren kärlek är en riktig och sann ödmjukhet, ty den respekterar och älskar i nästan en broder som en broder, men gör varken sig själv eller nästan till en gud, inför vilken man bör falla ner på knä och tillbe.

[14] Vad det än är som ni vill eller skulle vilja, fråga det som en person till en annan och som en broder till en annan, men ingen bör kräla i stoftet inför någon annan!

[15] Vad Gud aldrig kräver från en människa, bör en människa desto mindre kräva från sin nästa. Detta är också en sann visdom i Guds mest fullständiga ordning. Lägg därför detta på minnet och handla i enlighet därmed, så kommer ni att behaga Gud och människor!

[16] Men nu till något annat igen! Så att ni må förstå det stilla suset framför profetens grotta lite djupare så att det överensstämmer med denna tid, så skall Jag nu ställa en fråga till, eftersom ni så att säga fortfarande är bergfasta judar.”

82. Herren frågar perserna om Messias

[1] Herren: ”Vad tror ni då om den utlovade Messias, som enligt alla profeters profetior borde komma just vid den här tiden för att befria judarna? Har ni, som intelligenta människor, allvarligt talat inte någon åsikt om detta, eller anser ni likt många andra att dessa profetior är för mystiska för den mänskliga förståelsen?

[2] Delegaten säger: ”Min upphöjde vän! Detta är en ytterst känslig fråga! Att inte ha någon åsikt om det skulle vara alltför förmätet för en äkta jude, – och allvarligt talat är det en mycket vågad sak, ty man kan därigenom öppna dörren på vid gavel för den mörkaste vidskepelse och ge den fritt tillträde.

[3] Huruvida det är att föredra att inte ha någon tro alls framför den mörkaste vidskepelse, eller vice versa, lämnar jag gladeligen åt en visare man än jag. Men så mycket säger mitt nyktra förstånd, att det verkar vara mycket att föredra att inte ha någon tro alls på någon mörk vidskepelse.

[4] För ingen tro alls liknar, enligt min mening, ett nyfött barn eller en åker som ligger i träda, i vilken ingenting ännu har blivit sått. Barnet kan genom en god uppfostran till fullo bli en vis man, och i den obrukade åkern kan alla slags ädla frukter sås. Men om åkern har vuxit igen av allt slags ogräs och ett barn som har vuxit upp har fått lära sig alla slags dumheter, så är det antingen omöjligt eller i vilket fall ytterst svårt med någon högre utbildning. Och hur svårt det är att rensa bort allt ogräs från en åker vet varje ärlig jordbrukare som någonsin har varit tvungen att få bort allt ogräs och sedan att hålla det borta! Nåväl, min upphöjde vän, detta är i stort sett vår nyktra uppfattning.

[5] Vi säger varken ja eller nej vad beträffar den utlovade Messias, men om någon verkligt vis man, som är kunnig i skriften, vill kasta ljus över frågan för oss, så gör han oss judar och människor en tjänst. Om du vet något tillförlitligt om detta, så berätta det för oss. Det kommer inte att finnas någon ände på vår tacksamhet över det!”

[6] ”Helt rätt bedömt!”, säger Jag till delegaten. ”Ingen tro är långt bättre än en mörk vidskepelse. Men trots detta har den vissa utväxter som till slut, när de har hårdnat fullständigt, är lika svåra att hela som en åker full av ogräs är svår att rensa.

[7] Åkern som är full av ogräs visar åtminstone att dess jord är god, annars skulle inget ogräs växa där, men detta syns inte på en helt karg åker.

[8] Du vet, om det så kallade matematiskt bestämda världsliga förståndet har greppat stenhårt tag i en person, så är det väldigt svårt att tro på något rent andligt ­– oavsett hur upphöjt och ytterst vis det än är! En sådan förnuftsperson vill i slutändan att allt skall bevisas matematiskt. Han kommer inte att bry sig om det som han inte kan se och mäta.

[9] Bedöm nu själva huruvida det är lätt för en sådan person att anamma det rent andliga!

[10] Delegaten säger: ”Visst, min upphöjde och högst vise vän! Men då kan man med mycket stor tillförsikt hävda att det finns få sådana människor, och man bör inte ropa hej förrän man är över bäcken! Sådana utbildade personer är till slut ändå mycket mer mottagliga för sanningen än den mörka vidskepelsens alla svarta hjältar, särskilt där detta har blivit en lönsam tro! Inget låter sig göras med denna typ, och han söker att förfölja allt med svärd och eld som kunde inskränka på honom på något sätt! Vi upplever sådant från vårt prästerskap, för vilket inga medel är för dåliga för att beskydda dess svarta bedrägerier från förföljelse!

[11] Jag vill emellertid inte hävda att prästerna hade någon tro på vad de tvingar andra att tro på genom mord och eld, ty deras motiv är bröd, det bästa bröd, och mycket guld, silver och ädelstenar. Men den i många avseenden förblindade mänskligheten tror ändå på dem, och ofta med den största och grymmaste fanatism!

[12] Nåväl, även den mest stereotype förnuftsmänniskan är enormt mycket längre kommen mot helighet än en sådan vidskeplig galenpanna! Han är åtminstone en vän av sanningen, även om det är en högst stereotyp sådan, medan den väldigt vidskepliga mänskligheten värjer sig mot varje slags sanning och föredrar att tänka att en trädstam är en apa, snarare än att se efter vad det verkligen är.

[13] Men en vän till sanningen är på något förnuftigt sätt alltid tillgänglig, medan det är väldigt svårt att ens tänka sig att ens skenbart förnuftigt nalkas de djupt vidskepliga människorna med någon typ av sanning.

[14] Det är väl känt att det är svårt att föra fast beslutsamt matematiska människor till sann tro, men när väl en sådan person har accepterat något, även bara som en hypotes, så kommer hon att hålla fast vid det med ett järngrepp och offra allt för att till och med på matematiskt vis bevisa att det är bergfast sant.

[15] Skulle en mörkt vidskeplig person göra det?! För honom är avföring och äkta guld samma sak, och jag vidhåller bestämt att det är bättre med ingen tro alls än en tro som vi, till exempel, har därhemma!

[16] Men som vi har hört, är inte ens prästerskapet i templet i Jerusalem mycket bättre än vårt persiska. Den mirakulösa förbundsarken borde ha bevisat sig för länge sedan, ty vi vet endast alltför väl när och var en ny skapades istället för den gamla, – naturligtvis inte i Jerusalem, utan istället ganska djupt inne hos oss i det persiska landet, så att den inte skulle avslöjas. Det var emellertid inte särskilt bra för dem, för de var till slut tvungna att betala de persiska konstnärerna tio gånger mer för deras tystnad än vad hela arken var värd, och konstnärerna berättade det ändå för lokalbefolkningen och judarna efteråt. Därför, min upphöjde vän, så förblir vi trogna Mose lära, även om det finns vissa saker som i en ordagrann betydelse är rent nonsens. Men ingen kan dock ge någon sund uttydning, så ingen grubblar mer över det. Men vad lagen och moralen beträffar, så är den oöverträffligt god och vis, och ingen kan ens i den klaraste dagdröm fantisera ihop något visare eller bättre!

[17] Vi kallar denna del av skriften den enda gudomliga delen. Vad allt annat beträffar, rör det inte oss alls, nämligen den profetiska delen som ingen människa kan förstå.

[18] Bilden av Elias som du beskrev är verkligen väldigt passande och vacker vad beträffar den utlovade Messias, som högst troligt bara kan accepteras andligen – men vad de övriga profeterna förutspår om det är högst mystiskt, och kräver en tydlig förklaring och en ännu starkare tro, vilket lyckligtvis inte längre står att finna hos oss!

[19] Det är verkligt lovvärt att vi har liten eller ingen tro alls på sådana extravaganta saker. Men istället tror vi desto mer intensivt på en sann Gud, som sannfärdigast talar till jordens barn genom Moses!

[20] Men vi har Platon att tacka för mycket av vår slående starka tro på Gud, vars skrifter vi läser och följer. Moses är praktisk och visar livets väg med skarpt markerade linjer, men Platon är genomgående ande och själ, och visar själen för själen och anden för anden. Och allt sammantaget: Moses, Platon, Sokrates och alla profeter, förstådda i det rätta ljuset, det är vad vi kallar den verkliga Messias som kommer att komma från ovan, varifrån allt ljus kommer, till jorden och till de människorna med en god vilja.

[21] Nåväl, min upphöjde och vise vän, jag har nu klargjort för dig vilka vi är, vad vi tror och vad vi känner. Det är nu upp till dig, om du vet något bättre, att kungöra det för oss, om du vill! Vad är exempelvis din uppfattning om profeterna och den utlovade Messias?”

83. Perserna fruktar romarna

[1] Jag säger: ”Har ni aldrig hört i ert land hur judarnas kung föddes för trettio år sedan i Betlehem, Davids gamla stad, av en jungfru i ett stall?

[2] Tre vise män från ert Orienten såg en stjärna och frågade sin ande vad denna obekanta stjärna betydde. Och anden bjöd dem att följa stjärnan; den skulle leda dem till judarnas nyfödde kung, som kommer att upprätta ett rike på jorden som för evigt inte kommer att ha något slut.

[3] De vise männen tog guld, rökelse och myrra, steg upp på sina lastdjur med ett stort och glänsande följe och följde stjärnan, som inte vilade förrän de hade nått födelseplatsen för den nyfödde. Där frågade de tre efter den nyfödde och kom till Herodes, som inte heller kunde ge dem någon information, utan skickade dem istället tillbaka till Betlehem, där den mirakulösa stjärnan vilade, och anmodade dem att företa en flitig efterforskning med kravet att de genast skulle rapportera tillbaka till honom så att han kunde komma och betyga den nyfödde sin aktning.

[4] När de vise männen sedan fann den nyfödde och räckte fram sina offer till honom, varnade en ande från himlen genast dem att inte meddela Herodes deras upptäckt, varpå de tog en annan väg tillbaka till sitt land.

[5] Säg Mig om och vad ni har hört om detta!”

[6] Delegaten säger: ”Ja, ja, du påminner oss om något som fick folk att tala om det i hela Persien ända bort till Indien. Ty de tre vise männen, som det finns många av på gränsen mot Indien, gjorde stort väsen av denna händelse, så att den till och med lades fram inför kungen, som emellertid inte tänkte mycket på den, eftersom han känner de vise männen, som alltid tenderar att göra en höna av en fjäder! Sådant gör därför aldrig något särskilt intryck på oss, precis som trolldomens all magi har förlorat allt sitt säregna och extraordinära värde, eftersom människor på mer högtstående platser redan har kunskap om all mirakulös trolldom. Man ser fortfarande på väl valda och lyckade trolleritrick om man är på gott humör, och skrattar sedan om något lustigt händer, – men, som sagt, för oss saknar sådan magi helt värde.

[7] Endast ren sanning som kan bevisas med siffror är giltigt för oss, allt annat mirakulöst svärmeri har för länge sedan förlorat sitt värde för oss, och vi tänker uppriktigt sagt inte längre på det! Här och där kan det finnas något verkligt gömt därunder, men detta är så begravt i all mysticism att inget mänskligt förnuft kan dra fram det i det osvikliga dagsljuset, och du, min upphöjde vän, kommer själv att förstå att det är mer förnuftigt att rikta alla dina sinnen mot den rena sanningen än att betyga sin vördnad till ett sådant poetiskt svärmeri!”

[8] Här säger Cyrenius till Mig vid sidan av: ”Herre, det verkar som om ingenting kan göras för vår sak med dessa väldigt förtjänstfulla människor. De sitter alltför djupt fast i sin numeriska sanning och är bestämt emot allt som vi brukar kalla tro! Dessutom verkar de vara uttryckliga fiender till alla slags mirakler, vilka alltid används av Dig i yttersta fall som de mest obestridliga bevis på Din fullständiga gudomlighet.

[9] Du kommer knappast att kunna komma åt dem med ett mirakel, om Du inte vill göra dem helt motvilliga, och andra bevis som förklaringar av texterna i profeten Jesaja och i David och Salomo som refererar till Dig kommer inte att uppnå något med dem heller, eftersom profeterna står lågt i kurs hos dem, så jag ser verkligen ingen utväg! Ty med siffror går det inte att bevisa att Du är den verklige Messias, och på annat sätt verkar de vara helt oåtkomliga!”

[10] Jag tar Cyrenius avsides, och säger: ”Låt det bara vara, det är Mitt bekymmer! Om vi har rätat upp Matael och ledaren Floran, så kommer vi också kunna räta upp dessa människor. Men mest ståndaktig var ledaren Stahar, och har han är nu helt i den rätta ordningen, – så desto lättare och snabbare kommer dessa människor att föras till den rätta ordningen.

[11] Cyrenius säger: ”Jag betvivlar inte att allting är möjligt för Dig allena, men för min fortfarande väldigt mänskliga förståelse så är saker och ting inte alls så lätta att genomföra.”

[12] Jag säger: ”Visst, men därför inte helt omöjliga. Man måste först bara ge dem möjligheten att kunna uttrycka sig själva fullständigt. Först efteråt, när de är klara med att ge uttryck åt sina innersta tankar och har kommit till väg ände, så kan en ny frukt läggas i deras hjärtans renade trädgård!”

[13] Medan Jag utbytte några ord med Cyrenius, viskade perserna i hemlighet till varandra, och vår delegat, som hette Shabbi, sade till sina kompanjoner: ”Det verkar mer och mer som om vi stod på glödande kol! Historien om Messias måste vara väldigt känd här. De näsvisa romarna har säkert hört något om det och undersöker förmodligen nu varje hörn av det judiska riket för att få tag på den man som skall upprätta ett för evigt oförstörbart och även obetvingligt rike, till uppenbar nackdel för de världsliga härskarna. Därför måste vi vara förskräckligt kloka här för att inte bli snärjda av romarna!

[14] Den man som precis talade i hemlighet med överståthållaren är uppenbarligen en väldigt fin tillsyningsman från Rom, smord med alla slags salvor! Om vi bara ens trodde litegrann på Messias ankomst så skulle vi vara så gott som döda! Därför måste vi vara kvar i matematiker-stereotypen, lyssna mer än vi talar, och om något nämns om Messias, så vet vi vad vi för syns skull samfällt måste säga beträffande vår jordiska frälsning! Vi vet redan själva vad vi som judar måste anse om profeterna, men vi behöver inte tala om det för vår listige hjälte! Domaren och tillsyningsmannen är bevandrade i våra skrifter från A till Ö genom alla våra skriftlärda och skulle kunna snärja oss litegrann. Men vi är också kloka och visa, och han kommer inte att lyckas, trots det faktum att vi räddades från att drunkna av denne mirakelman. Låt oss därför hålla fast vid vår matematik, så kommer vi att komma härifrån helskinnade! Men minsta kommentar emot den kunde kasta oss in i det största elände. 

[15] Alla de övriga håller med Shabbi, och lovar att agera samfällt och inte avslöja med en stavelse allt vad de tror beträffande Messias.

[16] Men nu ställer Jag Mig bland dem igen och säger till delegaten: ”Men Shabbi, varför har ni så låga tankar om Mig och de beskedliga romarna i era hjärtan?!

[17] Tror ni att det har undgått Mig vad ni just beslutade om i hemlighet med dina kompanjoner? Jag säger dig: inte en stavelse doldes från Mig! Ty Han som såg och visste att ni befann er i stor fara, annars kunde Han inte ha låtit någon hjälp komma till er, skådar nu djupen i era hjärtan! Men eftersom Han i sanning vill er väl, varför litar ni inte på Honom då?”

[18] Shabbi säger: ”Du är säkert väldigt klok och vis, men till vilken nytta är din visdom för oss? Vi är emellertid inte heller tappade bakom en vagn, och vi tror att vi kan genomskåda dig! De högsta romarna vid din sida…, inte långt härifrån har de romerska soldaterna slagit läger, förmodligen för att gripa någon någonstans, om man spårade upp densamme genom alla slags sluga frågor och tal!? Men ni behöver inte leta efter honom hos oss, för ni kommer aldrig att hitta någonting!”

[19] Cyrenius tar Mig avsides igen, och säger: ”Ah, det är så märkligt med dessa människor! Nu kommer en säregen typ av förklädnad fram i ljuset! Vem skulle ha väntat sig detta av dessa människor?! Men nu är de verkligen igenspikade och barrikaderade, så att man inte kan komma åt dem från något håll! Vad skall vi nu göra med dessa människor?! De har en bestämd, helt falsk bild av oss, som tyvärr har blivit så utpräglad hos dem att vi i själva verket inte kan bemöta dem. Då återstår bara frågan, vad kan vi göra åt dem?”

[20] Jag säger: ”Det finns mycket vi kan göra, nu är de mycket närmre sitt mål än tidigare! Denna varsamhet har de haft i hemlighet ända från början, eftersom de såg er romare här! Ty hos dem har onda rykten spridit sig en tid: I det judiska landet har på allvar Messias framträtt och utför stora tecken, men romarna har hört talas om det och förföljer nu denne Messias på det grymmaste sätt, ty inte bara har de varit ute efter Messias, utan också alla som ens visar ett spår av tro på en kommande eller redan anländ Messias. Och se, däri ligger hela skälet till deras falska förespegling.

84. Shabbi förblir misstänksam

[1] Cyrenius inser nu hur det ligger till med perserna, men han förstår inte hur ett sådant sataniskt förtal av romarna kunde ha krupit sig in bland de persiska judarna, och som kunde ha spridit ett sådant avskyvärt frö där.

[2] Jag säger: ”Har inte templet varit medvetet om Mina handlingar i nio månader?! Gå och dit och hör dig för! Alla negativa och falska rapporter om Mig, om Mina gärningar och även om er romare härrör därifrån, eftersom de vet att ni inte är emot Mig! Johannes döparen skulle fortfarande vara i livet om templet inte hade vetat hur de skulle gömma sig bakom den vackra Herodias mor!

[3] Allt utgår från templet och dess armar når långt över jordens yta, men de kommer snart att kraftigt förkortas! Du förstår, så är det nu, och du kommer förhoppningsvis nu inse att det nu är något svårt att handskas med dessa människor, men trots det är det inte förgäves! Och de måste föras in i det rätta ljuset, annars skulle det på allvar vara riktigt dåligt för Mig, Min lära och för er!

[4] Ni kommer nu också att börja förstå det verkliga skälet till varför Jag räddade dessa perser från att drunkna på sjön. Jag skulle inte ha sänt någon ängel att rädda dem bara för att bevara deras fysiska liv. Men det är av största vikt för dessa människor att de får rätt information om Mig Själv och Min sak; eftersom de utövar ett stort inflytande på sitt land och dess talrika folk, så var Jag tvungen att rädda deras liv, för utan dem skulle vi sakna effektiva sätt för att befria perserna från deras villfarelse.”

[5] Cyrenius säger: ”Allt lov till Dig allena, åh Herre. Nu är allt bra igen, och jag är nu fullständigt på det klara med allting! Diskutera med dem meddetsamma, ty nu förstår jag väldigt väl att man kan och måste förvänta sig en säker framgång av det bästa slag!”

[6] Men medan jag avsides korrigerade Cyrenius, så tänkte perserna helt annorlunda, och vår Shabbi sade till sina kompanjoner: ”Se hur de bägge dignitärerna i hemlighet diskuterar vilka nya, listiga sätt de kan snärja oss på! Ty fram tills nu har de inte fått ut något ur oss, men nu måste de anstränga sig tio gånger mer! Hittills har de bara prövat oss med lätta vapen, nu kommer de högst troligt att börja med murbräckan, och om vi inte håller ihop tätt, så kommer vi att kollidera med varandra som ett lätt vasstrå! Alla skall därför vara på sin vakt så mycket som möjligt! Ty dessa människor bör aldrig få ur oss vår innersta tro som ett ämbar med vatten ur någon cistern! Tillsyningsmannen ville injaga skräck i mig tidigare när han hävdade att han kände till alla våra innersta tankar på exakt samma sätt som han hade sett och skönjt vår nöd på vattnet. Jag tänkte emellertid för mig själv: ’Åhå, din listige räv! Du vill komma ur det här grytet?! Åh, inte då, min sluge vän!’ Men han insåg snabbt att han inte kunde fånga mig med detta nät, så därför gick han genast till överståthållaren och har nu säkert diskuterat med honom vilken fälla de nu skall lägga ut för att bergsäkert fånga oss, men vi kommer inte att fastna i någon fälla! Vi måste emellertid vara på vår vakt likt tranor i deras träsk, – annars är vi förlorade!”

[7] En av dem säger: ”Hur vet han då vad du heter? Han kunde inte ha fått reda på det av oss!”

[8] Shabbi säger: ”Det är visserligen lite konstigt, men det får inte leda oss på avvägar, ty de sätt och medel som de människor som är smorda med alla slags salvor besitter, för att lära sig vissa väldigt hemliga saker från andra människor, är otaliga. Man får vid sådana framträdanden inte låta sig bli dragen vid näsan!

[9] Endast Gud är allvetande – och en person bara när han är kallad av Guds Ande för att uppenbara saker till andra människor som en normal mänsklig hjärna aldrig hade kunnat veta. En sådan person som är hänförd av Gud kommer emellertid bara väldigt sällan till denna förskräckliga, själviska värld – och aldrig bland de mörkaste hedningarna som är fulla av härsklystnad och själviskhet.

[10] Men dessa personer som har alla möjliga kontakter med hela världen och alla dess vise män är listiga rävar rakt igenom och vet mycket väl hur de skall locka ut hemligheter ur människorna! Godhet, hårdhet, givmildhet, tålamod och till och med initiering i deras hemligheter för att få den undersökta personen att lita helt på dem och att lossa dennes tunga, och många andra knep av det slaget används i stort antal för att ta reda på människornas ofta mest dolda hemligheter. Men när väl dessa hedningar som saknar varje barmhärtig känsla bevisligen är i besittning av hemligheter som går emot deras härsklystna planer, så ve då dem som har förrått sig till dessa odjur! De är sluga och onda och kan bara betslas genom en enorm mot-slughet! De kan visserligen smyga in bakom stora hemligheter genom alla slags dolda vägar, – men aldrig in i hjärtats hemligheter om den person som undersöks vet hur man noggrant sopar igen spåren efter sig.

[11] Mina vänner, vi står nu här inför de mest obevekliga domare! Ämnet i fråga vilket är högst förhatligt av hedningarna är Messias, som nu på fullt allvar har framträtt, vilket vi har hört genom de mest trovärdiga försäkringar från alla de håll. Han skall ha gömt sig någonstans i Galiléen tills Hans rätta, väl uträknade tid skulle komma. Hedningarna jagar därför Honom, och redan tron på möjligheten att judarnas store kung skulle framträda gör att man riskerar att dödas av hedningarnas hårda och vassa tigerklor! Nu vet ni vilken slags jord som bär oss här, och kommer därför också veta vad ni skall göra!”

85. Juras bättre förståelse

[1] Den andre säger: ”Du är visserligen alltid försiktigheten själv, och försiktighet är visdomens moder, men här verkar du inte tillämpa det på rätt ställe! Ty vi har också viss kunskap om den mänskliga naturen, och ju längre vi betraktar tillsyningsmannen, desto mer försvinner varje tanke att det kunde finnas en gnutta falskhet hos honom! Jag, din med-delegat, vässade öronen lite tidigare och hörde vissa saker av tillsyningsmannens hemliga diskussion med Cyrenius, och detta bestod endast i att de är lite oroliga för huruvida de kunde bota oss från vår villfarelse! Det verkar som att templet informerade oss om Messias och romarna på ett helt igenom falskt sätt, och att vi nu därför har en blind rädsla för dem och gömmer vår helt rätta och goda tro!

[2] När vi kom hit fick vi viss möjlighet att iaktta de överallt närvarande romarna, och vi kunde trots alla våra aldrig så sluga förfrågningar aldrig få reda på något av vilket man kunde dra slutsatsen att romarna på allvar var så grymma. Tvärtom uttrycktes alltid och överallt helt otvunget och glatt den bästa åsikten i världen om dem. Men ni sade alltid: ’Om de var grymma vid detta tillfälle, så vet de hur de skulle dölja det från världens ögon för att inte skapa oroligheter bland folket i förtid!’ Men jag delar inte denna åsikt, ty varje människa tillhör någon slags familj, och dessa måste då märka om hon är borta och slutligen börja undersöka var den kära familjemedlemmen har tagit vägen! Men hittills har det inte funnits något spår av detta, så jag tror här att denna i övrigt väldigt berömliga försiktighet går lite väl långt, särskilt mot denne väldigt öppne tillsyningsman som ser så trohjärtad ut!

[3] Nu märker jag emellertid något annat här, och det är väldigt märkvärdigt, och det förvånar mig mycket att något sådant kan ha undgått er skarpa blick fullständigt!”

[4] Shabbi säger: Nå, vad är det då?! Jag skulle också ha märkt någonting, för annars undkommer inte saker och ting så lätt mina ögon, och min känsla är lika fin som morgondagg. Jag skulle bli förvånad om du har upptäckt något som har undflytt min blick!”

[5] Den andre delegaten, vars namn var Jura, säger: ”Och ändå! Kommer du inte ihåg vad tillsyningsmannen ville antyda när han så tydligt förklarade historien om Elias i grottan för oss – som om han hänvisade till sig själv?”

[6] Shabbi säger: ”Och vad ville han säga med det?”

[7] Jura säger: ”Inget annat än att han själv är den utlovade Messias, inför vars makt alla jordens härskare måste buga sig! Se, jag har kommit underfund med vad som så fullständigt har undgått din stora varsamhet! Mina väldigt spetsade öron hörde också hur överståthållaren kallade din tillsyningsman för ”Herre” för bara ett ögonblick sedan! Något oerhört av en romersk överbefälhavare! Och se, allt detta är saker som man inte lätt bör fly bort från på grund av att man är överdrivet försiktig! Men tänk om denne märklige man möjligtvis kunde vara den utlovade Messias?!”

[8] Shabbi säger: ”Nåväl, då skulle han vara synnerligen nöjd med min välgrundade oro, ty min varsamhet kommer från det faktum att jag vill beskydda vår religions helighet från hedningarnas ondska! Det kan ligga något i din iakttagelse, men vi får inte acceptera något utan att pröva det noga i hemlighet, – utom då vi tvingas till det genom de mest påtagliga bevis. För allt som du har uppfattat kunde fortfarande bara vara en mask, och då skulle vi lätt befinna oss i det läge som jag fruktar! Därför bara ett steg i taget, min vän! Om det är sant, så accepterar människan tids nog alltid sådant, ty om man accepterar det för fort så kan man hamna i en svår knipa.”

86. Oaktsam tillit

[1] Nu kommer Jag på nytt till perserna och säger, och vänder Mig huvudsakligen till Shabbi: ”Nå, vad har ni beslutat under tiden? Betraktar ni Mig fortfarande som en listig räv som bara försöker att utlämna er att straffas av de obevekliga härskarna i världen på grund av judarnas Messias, som fruktas av romarna? Liknar Jag verkligen en sådan förtappad förrädare?”

[2] Något generad, säger Shabbi: ”Min gode, upphöjde vän! Ansiktet är visserligen oftast själens spegel – men inte alltid! Jag kände en man vars yttre till fullo liknade den mildaste och mest trogne ängels, likt ett friskt öga liknar det andra, och ändå var det bara en okonstlad mask, eftersom personen ifråga var en fulländad Satan i optima forma i sin själ! Denne person var på grund av sin vackra och milda form till och med hovets gunstling och var lika upplyst i alla tänkbara konstarter och vetenskaper som den vackraste vårmorgon, men hans själ var svartare och mörkare än hedningarnas uppdiktade Styx! Ve dem som har närmat sig honom vänskapligt! Alla var förlorade! Kvinnfolket sprang efter honom som besatta, även om han tyckte lika mycket om varje kvinna som närmade sig honom som ett offerdjur, lika säkert som en regndroppe som molnet inte längre kan bära faller på jorden! Men han var alltid den mest oskyldige, vänligaste och renaste person! Överallt orsakades allt av oförutsedda omständigheter, men det var anmärkningsvärt att de olyckliga omständigheterna aldrig drabbade honom själv. Han lyckades alltid rädda sitt eget skinn, det var bara de som hade närmat sig honom som fick smaka den tyngsta bördan av liv och död från de onda omständigheterna. Åh, för sin kung var han den mest trofaste tjänare, men för varje undersåte var han en helt mirakulöst ljuv djävul!

[3] I den kungliga staden hade en rik grek, som emellertid hade låtit sig omvändas till vår religion, en ung, väldigt vacker och enormt ljuv fru, som var lika troget lojal mot sin man som denna min högra hand är mot min kropp och mitt hjärtas vilja. Men det tog inte lång tid förrän den behaglige Satan hade hört nyheten om den vackra kvinnan och genast ordnat ett sätt att uppmärksammas av den unga kvinnan. Det slumpade sig så att greken hamnade i en fruktansvärd tvist med en perser av födsel och sed på grund av en förvägrad återbetalning av en mycket betydande och helt lagenlig skuld, som persern hade ingått med vår grek. Persern hade sina likasinnade landsmän som domare, så vår grek kunde inte bevisa sin rätt över den trolöse persern som bröt sitt ord. Då sade frun, som mycket väl visste att denne stilige hovman ofta hade kastat blickar på henne: ’Hur vore det om vi skaffade skydd hos kungen för våra goda rättigheter genom denne stilige hovman?’ Greken sade: ’Ja, jag vet att han ofta har tittat på dig med sina lustfyllda ögon, och ett ord från dig kan åstadkomma mycket, även om det inte låg något annat bakom som belöning än ett fullständigt blint hopp, men man hör inget positivt om denne vackre hovman! Ja, det skulle till och med vara bättre att vara hans fiende än hans vän! Den som har inlett ett vänskapligt förhållande med honom har utan vidare drabbats av en stor olycka. Därför verkar förlusten av vår fordran som ett mindre ont av de två, och vi skulle därför göra bättre i att föra fram det första och mindre av dem som ett offer till Herren vår Gud.

[4] Den vackra unga kvinnan höll med om detta. Men en kort tid därefter dök vår hovman själv upp i vår greks affär för att köpa något, ty vår grek är juvelhandlare och sätter ädelstenar i guld och silver. Han uppträdde mycket vänligt och ingav förtroende hos grekerna, även om frun märkte mycket tydligt att hon ofrivilligt blev ganska rädd för denne mycket älskvärde och annars väldigt praktfulle och ytterst generöse person. Ty det hade aldrig hänt henne att någon genast betalade det först nämnda priset för en juvel utan att först försöka pruta ner detsamma. Något annat låg bakom detta!

[5] Greken, som var på mycket gott humör, sade: ’Ah, denne person måste på grund av sin skönhet och blygsamhet och sin lycka vid hovet helt enkelt ha många som är avundsjuka på honom, som försöker att framställa honom som en vedervärdig varelse och misstänkliggöra honom inför hovet. Han talar så nyktert och lika vist som en profet! Sannerligen, det kan inte ligga något ont bakom denne person!” Det dröjde inte länge förrän vår hovman kom tillbaka till grekerna och köpte en stor diamant, infattad med guld, åt sin turban som kungen hade givit honom. Priset för diamanten var hundra pund guld, vilket hovmannen ville betala omedelbart, ty han hade alltid ett följe som var tvunget att bära de nödvändiga skatterna åt honom. Men greken sade till honom: ’Min vackraste, visaste och mest upphöjde vän, hjälp mig med de pengar som N.N. är skyldig mig – så är denna värdefulla juvel betald! Ditt ord betyder allt för den store kungen, jag kommer att vara tacksam mot dig!’

[6] Då sade hovmannen: ’I morgon kommer du faktiskt få din rätt, men ta ändå emot guldet för denna juvel! Men eftersom jag gör dig en stor tjänst utan egen fördel, så kräver jag bara en liten gentjänst. Om sju dagar så anordnar jag ett stort firande för kungens födelsedag i den stora paradisiska trädgården, och jag inbjuder dig till denna fest, och du och din fru bör komma fint uppklädda. Jag kommer att presentera dig för kungen och föra dig och din fru till kungens bord där du och din fru sedan kan be om en mängd tjänster!’

[7] Detta passade greken bra, eftersom han hade varit hovjuvelerare länge. Hans fru anmärkte dock: ’Vi kan inte ändra på det nu, men väldigt lite gott kommer att komma ur det, inte för dig och ännu mindre för mig! Denna person har onda avsikter med mig, och det kunde ske att du kommer att bli offrad vid min sida! Det bästa vore att packa ihop och fly bort härifrån likt vinden, innan den olyckliga sjunde dagen nalkas!

[8] Men greken sade: ”Min kära fru, försiktighet är bra, men att hysa en alltför stor misstro mot människor som aldrig har givit dig något påtagligt skäl att göra så och om vilka man inte vet ingenting annat än vad elaka tungor har skapat och spridit om dem, – något som till och med kan hända en ärlig man – är lika ovist som ett fördömligt lättsinne!’ Den finkänsliga frun accepterade denna väldigt förnuftiga tillrättavisning. Nästföljande dag var den skuldsatte persern tvungen att betala greken till sista statern.

[9] Den ödesdigra sjunde dagen kom som ett benhårt öde, och alla begav sig till kungens paradis klädda i festkläder. Överallt var det lågor och ljus, och från alla sidor lyste guld och juveler klarare än de ljusaste stjärnorna på natthimlen, och musik och sång ljöd genom de täta arkaderna i den stora trädgården. De bägge behövde dock inte vänta länge förrän hovmannen upptäckte dem och genast ledde dem till kungen i det stora templet i trädgården, där de fick ett väldigt vänligt välkomnande av densamme. I mitten av det stora pelartemplet hade bord och sidenkuddar förts fram i stort antal och med en obeskrivlig prakt, och på borden fanns stora guldfat med de bästa rätter, och i stora kristallbägare blänkte utsökt vin och även en mängd andra kryddiga drycker.

[10] Vår grek var tvungen att ta plats vid ett bord bredvid den store kungens bord, men hans vackra fru fördes genast till kungens bord. Man åt och drack i lugn och ro en stund, men vår grek började snart att känna sig väldigt illamående, ty han hade fått en dryck som var blandad med gift, och var tvungen att bäras till sitt hus. Men frun fördes till kungens gemak och var tvungen att tillåta att allt gjordes med henne tills de hade tröttnat på henne. Greken dog inte av giftet, det är sant, men han är förlamad fram till denna dag, och du kan lätt föreställa dig hur den stackars frun såg ut när hon först efter sju dagar återvände hem!

[11] Detta var frukten av en alltför förhastad tillit till en person vars yttre ingav allas förtroende, medan hans hjärta beboddes av en hel hord av de värsta demoner. Men de bägge som upplevde detta för inte så länge sedan, sitter något avsides på grund av sin svaghet och kan bekräfta vad jag precis sade! Min vän, om man har upplevt något sådant, så vet man sannerligen varför man är vara försiktig!”

87. Återuppväckande av tre döda personer

[1] Jag säger: ”Gå dit och för hit dem bägge till Mig!” – Shabbi går och hämtar dem bägge.

[2] Men Jag frågar dem om de vill bli helt friska och starka igen.

[3] Båda säger: ”Ja, Herre, om det vore möjligt! Men det konstiga giftet har gjort mig helt förlamad i alla mina lemmar, och jag kan bara hasa mig framåt med stor ansträngning. Och titta på denna stackars, vissnande blomma till fru, – hennes kropp kommer att vara fördärvad livet ut! Åh, Jehova, varför var en så fruktansvärd sak tvungen att hända oss?!

[4] Jag säger: ”Men Jag vill att ni ska vara lika friska och glada och se ut som ni gjorde när ni gifte er!”

[5] När Jag hade sagt detta, for något som liknade en låga genom de bägge, och de blev omedelbart lika friska och starka som om ingenting någonsin hade varit fel med dem, och deras kroppar var lika och ännu mer blommande än på deras bröllopsdag. De blev omåttligt förbluffade, ty något sådant hade aldrig tidigare upplevts i Persien.

[6] Även Shabbi blir mer och mer förvånad, och kan nästan inte tro sina ögon, men Jura puffar till honom och säger till honom något i hemlighet: ”Hallå där, jag tror att vi är på precis rätt ställe, och vi kan inte vara alltför långt borta från Den som du så noggrant försöker att förneka! Jag säger dig, det är Han – eller för evigt ingen annan! Bedöm nu efter dina ögon!”

[7] Shabbi säger: ”Ja där slog du huvudet på spiken! Det plötsliga helandet av de bägge genom Hans blotta ord, det är mer än vad all mänsklig visdom kan förstå! Nu tycks vår räddning också stå något klarare för mig. En person i vars vilja det finns en sådan kraft att till och med grov materia måste foga sig efter den, måste stå högre än alla andra människor på jorden. Hela den gudomlig makten måste bo i honom, och hans själ måste vara den gudomliga viljans mest livskraftiga avtryck, – eller är den gudomen själv? Kanske gick jag lite långt med min försiktighet, men jag kan omöjligen ha syndat därigenom, för jag ville beskydda det gudomliga, vilket kunde ha varit en styggelse för hedningarna, och jag ville inte låta det förgiftas av dem, vilket varken hade varit till nytta för oss eller vår högst upphöjda religion!

[8] Men här verkar inte hedningarna lika bistra som de framställdes för oss i Persien. Det kan knappast antas att den oändligt stolte överståthållaren Cyrenius inte visste vad som låg bakom denne mirakel-görare. Men om han vet det, och kallar honom en herre, så har han säkert alla skäl i världen till det! Ty alla Roms vapen måste vara för få och för svaga mot en sådan vilja!

[9] Detta var inget trolleritrick och inget mirakulöst helande av det slag som våra magiker och präster utför, som övertalar fullständigt friska människor med hjälp av pengar och andra förmånliga löften att låtsas vara döva, lama och blinda, genom att företa en pilgrimsfärd till en avgud i ett smutsigt tempel och sedan vid ett överenskommet tecken kunna se, höra och stå upprätta som ett träd. På detta sätt kommer ett antal klenmodiga människor att övertalas och om sedan äkta lama, blinda och döva människor kommer och ber och offrar, så kommer de likväl inte att bli bättre. Ty de säger alltid: ’Er tro är för svag, och era små offer är inte välbehagliga för Gud!’ Ja, du vet att våra magiker till och med väcker döda barn till rika föräldrar tillbaka till livet, men vi har länge vetat på vilket sätt, och vi vet också att de barn som uppväcks från döden inte är deras blodsförvanter. Denne man här kan säkert också väcka åtminstone de skenbart döda tillbaka till livet!”

[10] Jag stiger fram till dem och säger: ”Ja, Han kan göra det utan offer, olja och örtjuicer! Titta ner mot stranden, vår värdshusvärds bägge söner har precis dragit upp tre drunknade personer ur vattnet, en man och två flickor.

[11] Han är en fattig far med sina två döttrar, en stackars jude. Hans fru räddade sitt eget liv tack vare ett träd som flöt i vattnet, men hennes make och bägge döttrarna, som alla skyndade för att hjälpa sin mor då hon befann sig i den största fara, spolades ut på sjön av den allt starkare strömmen och drunknade i det böljande tidvattnet. Men sjöns tidvatten kastade upp dem på stranden fullständigt döda, och vår värdshusvärds starka söner fann dem nyss liggande döda och har precis dragit upp dem på land precis nedanför oss här.

[12] Men Jag vill också att den olycksaliga frun skall vara här, som fortfarande gråtande, darrande och ropande efter hjälp klamrar sig fast på trädet.

[13] För detta kommer Jag ånyo att använda Min lots, och först därefter skall ni se Guds härlighet och tro på Honom som räddade er alla!” Här kallar Jag på Rafael igen och ger honom helt enkelt ett tecken som han förstår, och på knappt en minut kommer han med den gråtande frun, som först är otröstlig, till Mig på kullen.

[14] Men Jag rör vid kvinnan och säger: ”Var nu lugn, kvinna, och tro och förtrösta, ty genom Gud är allting möjligt!”

[15] Då blir kvinnan lugnare, men säger: ”Jag vet mycket väl att allting är möjligt för Gud, men jag vet också att jag som en synderska inte är värdig Guds nåd! Åh vilket rent hjärta en människa måste ha för att vara värdig den allra minsta nåd från Gud! Men denna nådens dörr har länge varit stängd för mig. Gud kommer säkert att ta liten notis om mig nu i mitt lidande, eftersom jag tog liten notis om Honom i min lycka. Men Gud visade mig redan stor nåd när Han tuktade mig.

[16] Jag säger: ”Hur vore det, om Jag gav dig tillbaka din make och dina bägge döttrar?!”

[17] Kvinnan säger: ”Bara Gud kan ge dem tillbaka till mig på domedagen, för de ligger begravda i tidvattensfloden och är döda! Du kan säkert ge mig tillbaka de döda, om de har dragits upp ur sjön av Markus söner – men vid liv, aldrig igen. Ty de måste redan ha varit fullkomligt döda i flera timmar!”

[18] Då säger Jag till ängeln: ”För hit de tre kropparna!” Och ängeln hämtar genast de tre till kullen och lägger ner dem vid Mina fötter.

[19] Kvinnan känner genast igen sin döde make och sina två döttrar och börjar omedelbart att gråta bittert.

[20] Men Jag säger: ”Kvinna, var lugn, ty du kan se att de bara sover här!”

[21] Kvinnan säger: ”Ja, de sover den eviga sömnen, som ingen någonsin har vaknat upp från!”

[22] Jag säger: ”Kvinna, du har fel, det finns ingen evig sömn som du menar, eftersom du inte har någon fullständig tro på ett liv efter döden! Men Jag kommer att väcka upp dessa tre så att du och många andra kommer att bli starkare i tron och förtrösta på Guds levande namn.”

[23] Då säger Jag högt till liken: ”Stig upp och stå upp från er dödliga sömn!”

[24] De tre liken började omedelbart att röra på sig, och snart stod de upp helt förvånade. De såg sig omkring med vidöppna, klara ögon, ty de visste inte vad som hade hänt dem och var de var nu.

[25] Men nu säger Jag till kvinnan: ”Gå och förklara för dem var de är nu, och vad som har hänt dem! När ni har samlat ihop er och känt igen varandra, så skall vi tala om det mer i detalj!”

[26] Men kvinnan faller ner på marken inför Mig och är så förbluffad att hon inte kan yttra ett enda ord. Först efter en stund kunde kvinnan resa sig upp helt och började att lova och prisa Mig omåttligt, för hon blev mer och mer övertygad om att hennes make och bägge döttrar levde och såg helt friska och lyckliga ut.

[27] Men Jag riktade hennes uppmärksamhet återigen på de uppväckta, så att hon kunde tala med dem och förklara att hon var den räddade frun till mannen och bägge barnens riktiga mor. Sedan gick kvinnan till de uppväckta med skyndsamma steg, ty om någon hade helats av Mig eller uppväckts från de döda, så skulle Jag röra Mig bort från den helade eller uppväckte av skäl som bara Jag kände till.

[28] När hon nådde de uppväckta, gav hon sig genast tillkänna och blev omedelbart igenkänd med den största och gladaste förvåning och hälsades varmt välkommen.

[29] Men Jag förbjöd kvinnan att avslöja att Jag var den som hade räddat och uppväckt dem som nu var vid fullt medvetande igen, eftersom en sådan sak inte var lämplig för ett nyss uppväckt liv. Först efter att hon hade fått ett tecken av Mig skulle hon kunna avslöja Mig, – något som kvinnan tog hänsyn till, trots att hennes man bönföll henne att visa vem den mirakulöse välgöraren var.

88. Miraklet gör intryck på perserna

[1] Denna händelse gjorde emellertid rätt intryck på våra perser. Nu var detta sista halmstrået, och vår Shabbi tittade på Mig, sedan på de uppståndna, kände på deras puls och frågade omsorgsfullt ut dem huruvida de verkligen hade varit döda, och om de verkligen inte kunde komma ihåg någonting om vad som hade hänt dem!

[2] Men mannen sade: ”Fråga denna sten, så kommer den att vara lika mycket i stånd som mig att ge dig ett svar! Jag vet nu bara att en mäktig vattenström drog mig med den ut i sjön och sedan gjorde mig så medvetslös och följaktligen död, att jag från och med det ögonblicket inte vet vad som sedan hände med mig. Jag kommer bara ihåg, – men bara i min själ – att jag kort efter att jag hade drunknat befann mig tillsammans med mina döttrar på en stor äng och var väldigt ledsen och visste inte varför jag i själva verket var det. Men snart kom ett ljust moln över oss från alla sidor och jag kände mig så lycklig i detta ljus! Men vi såg ingen förutom oss själva, och en ljuv dröm kom över oss i denna vår lycksalighet, och vi vaknade upp från den sömnen här. Nu vet du allt som jag kan berätta för dig – bedöm nu själv!

[3] Att min kropp var död kan säkerligen lika lite betvivlas som att jag lever nu! Ty om du stiger ner i sjöns djup, och stannar kvar där i mer än två hela timmar under vatten, så försäkrar jag dig att du kommer att vara fullständigt kroppsligt död efter detta!”

[4] Shabbi säger: ”Ja, ja, du var helt död, och mirakelmannen uppväckte dig igen, helt sonika genom sitt allsmäktiga ord! Nej, nej, jorden har aldrig upplevt något sådant tidigare! – Men nu då?!”

[5] Jura kallar nu på Shabbi och säger till honom: ”Nå, min vän Shabbi, vad säger du nu om denna händelse?”

[6] Shabbi säger: ”Vad bör, eller vad kan man säga om detta?! Här verkar Jehovas makt och inget annat! Ty detta går oändligt högt över varje mänsklig upplevelsehorisont och ingen kunskap har någonsin nått denna fasansfulla höjd. Nu blir jag verkligen förvirrad!”

[7] Jag säger till Shabbi: ”Nå, Min vän, vad anser du nu om messiasberättelsen, som de kända vise männen från Orienten spred i ert land för trettio år sedan? Betraktar du den fortfarande som en saga av astrologer?

[8] Ty se, samma person som då föddes av en späd jungfru i ett fårastall i Betlehem och till vilka de tre vise männen, som ni kallar stjärnkungarna, förde fram gåvor av guld, rökelse och myrra, är Jag – då ett nyfött barn och nu en fullvuxen man! Vad tycker du om omständigheternas märkliga sammanträffande, och hur förefaller dig saken?

[9] Att Jag helt bestämt är Densamme, finns det här två livs levande vittnen till. Det ena är fältöverste Kornelius, Caesar Augustus yngste broder, och det andra är överståthållare Cyrenius, som ledde och bistod Min flykt till Egypten, och som är en äldre broder till Caesar Augustus! Nu när du vet detta, säg Mig nu vad du anser om Messias som de tre stjärnkungarna kungjorde för er! Ligger det någonting i det, eller ligger det ingenting i det?”

[10] Shabbi säger: ”Ja, nu ligger det någonting i det, men då verkade det dock vara en stjärnkungesaga! För man måste bara känna till våra stjärnkungar, så kommer man också lätt att förstå hur de vet att använda varje nytt framträdande på himlen till sin fördel. För det första är de helt hemmastadda med alla skrifter från sitt eget land och från andra länder. De känner till de judiska profeterna såväl som de indiska, de känner till Sen scrit och Sen ta veista från Persien, Geber och Burma lika väl som de känner till våra böcker, och de känner även till hedningarnas skolor och deras böcker. För det andra så finns det inga stjärnor på himlen som de inte känner till och inte namngavs av dem för länge sedan.

[11] Om någon för dem okänd stjärna framträder, exempelvis en komet, så används den för alla slags profetiska uttydningar. Om inte uttydningen passar invånarna, så tas den utomlands och kommer att hamna på ett ställe där historien väcker uppståndelse. Vi som är upplysta vet det alltför väl, och detta är sålunda anledningen till varför tillkännagivandet om den utlovade och nyfödde judarnas Messias inte gjorde något särskilt intryck på oss. Det var till påtaglig nytta för stjärnkungarna, som förkunnade det för oss judar när de återvände hem med förskräckligt stor pompa och ståt. De tog saker och ting väldigt allvarligt, men vi har ett gammalt talesätt: ’Den som ropar varg för ofta kommer aldrig att bli trodd, även när han talar sanning!’

[12] Vem kunde någonsin drömma om att stjärnkungarna äntligen kunde ha upptäckt något som var sant?!

[13] Nu har historien med dig naturligtvis blivit något helt annat, och du kommer i din visdom inte att tillräkna vår otro vid den tiden som en synd, eller hur?

89. Vikten av arbete och de negativa konsekvenserna av att vara sysslolös

[1] Jag säger: ”Inte riktigt, men det är också sant att de jordiska köpmännen bara alltför ofta ignorerar och går bort från det andliga lite för lättvindigt, vilket också var fallet med er. – Har Jag rätt eller inte?”

[2] Shabbi säger: ”Ja, min upphöjde vän, full av Guds kraft, det är förmodligen sant att denna jords världsliga handel och skatter, hur man anskaffar och förvaltar dem på ett rättvist sätt ger en mycket att tänka på och oroa sig för, men man kan genom rätt använd rikedom lätt väcka människornas slumrande sinnen till alla slags användbara saker genom olika erfarenheter, vilket ger människan en nyttig sysselsättning och får därmed bort henne från sysslolöshet, vilket normalt sett är alla lasters och synders moder.

[3] Titta bara på prästerskapet i nästan varje land! Så länge som dessa människor var tvungna att arbeta och förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett som alla andra, så var de också bästa vänner till sanningen och upptäckte och beräknade många saker som med fog fortfarande förbluffar oss än idag. De förde in harmoni till det mänskliga tänkandet och grundade skolor för den sanna bildningen av den mänskliga anden. På den tiden fann sådana präster vägen till Gud och, uppfyllda av anden och en uppriktigt god vilja, ledde de sina medmänniskor till samma insikt.

[4] Men när människorna senare mer och mer förstod de gamla och sanna prästernas stora välgärning och insåg dess enorma nytta, så övertog de allt tungt arbete av prästerna, som de respekterade och älskade över allt annat, samlade in deras tionde och beslöt att prästerna bara var tvungna att sörja och arbeta för människans ande. Men då blev snart prästerskapet lättjefullt och började att filosofera, och murade in den klara sanningen i mörka katakomber och började att utfordra den godtrogna mänskligheten med alla slags sagor och fabler. Och så blev prästerskapets lättjefullhet den uppenbara anledningen till att till och med den mest upphöjda och gudomliga läran av den store och sanne prästen Moses förföll.

[5] Läs bara Moses och profeterna och jämför med Moses och Arons ättlingars nuvarande förehavanden i Jerusalem, så kommer man snart och lätt att märka att de varken tror på Moses och ännu mindre en gud. För om de trodde på Moses och på den Gud som han förkunnade för dem, så skulle de inte vara de mest skamliga lögnare och bedragare av folket som de tjänar fysiskt och andligen! Men allt detta är en nödvändig följd av hädisk lättjefullhet! Så jag tror att den rättfärdiga rikedomen i händerna på visa, välvilliga och aktiva människor är mer av ett gudomligt tempel än Salomos i Jerusalem!

[6] Visserligen har vi köpmän inte så mycket tid att grubbla över allehanda mystisk poesi av de priviligierade dagdrivarna och att klaga över hur mycket sanning som ligger i den, men vi lär folket att fly från lättjefullhet och att bli sanna, nyttiga människor!! Så jag tror att vi på detta sätt gottgör vårt lilla misstag som du visade för mig, att vi ofta helt tanklöst skyndar förbi det andliga! Ty för min del tänker jag: Det är bättre att göra gott i handling än att skriva de vackraste läror om det – men aldrig själv omsätta dem i praktiken.

[7] Men till vilken nytta är vårt aldrig så djupa grubbleri och svammel? En dödlig kommer aldrig att se bakom Guds sanna visdom, nej, inte ens lyfta dess yttersta slöja!

[8] Om detta är nödvändigt för människan, så kommer Gud emellertid att väcka upp en annan Moses som är en sann Messias, som nu du verkar vara. Han kommer då säkerligen att undervisa oss i Guds sanna visdom, och vi kommer säkert med glädje och tacksamhet acceptera det som en äkta gåva från himlen till vilket pris som helst och även vara aktiva i den, eftersom vi köpmän alltid är goda vänner till all aktivitet som är till nytta för mänskligheten och bara använder vår stora jordiska rikedom för att sysselsätta människor, vilka till sin läggning alltid har en benägenhet till slöhet och lättja, med alla slags aktiviteter för sin egen och andras nytta.

[9] Säg mig, min upphöjde vän, fylld med Guds Ande, om vår åsikt är god, användbar och därför sann, eller om du har möjlighet att i din visdom ge oss en som är ännu bättre.”

90. Direkta och indirekta uppenbarelser

[1] Jag säger: ”Åh, inte alls! Godhet och sanning är samma sak, oavsett om en människa upptäcker det genom aktivt letande, eller om det uppenbaras för henne direkt av Gud. Ty att själv finna sanningen är också en uppenbarelse från ovan, men en som är indirekt, och medlet för det var genom aktivt efterforskande.

[2] Genom sådana efterforskningar frigör själen sig från materiens grova band och uppväcker därigenom den gudomliga anden i sig själv för ett ögonblick, eller så kommer den mer in i livets centrum. Dit flödar alltid Guds ljus och barmhärtighet och skapar så andlig tillväxt för själens liv, såsom solen fyller jordens fåror med ljus och värme och därigenom uppväcker, upprätthåller och främjar växternas liv och frodande tills en fri, självständig och helt mogen frukt är skapad från växten, vars eget liv inte längre är beroende av växten, utan består av sig själv.

[3] När själen kommer in i hjärtats nämnda livscentrum i de sanna, livliga tillfällena, så har den också nått uppenbarelsen av Guds Ande i varje mänskligt hjärta och kan inte göra annat än att finna den för evigt oföränderliga sanningen från Gud i sig själv. Och det är en indirekt uppenbarelse och skiljer sig bara från den direkta uppenbarelsen i det att Gud, när människorna befinner sig i stort mörker, uppväcker passande människor utan deras eget initiativ och leder deras själar in i livets centrum för att skapa det ljus som öppnar de andra blindas ögon.

[4] Och det finns en annan skillnad mellan den indirekta och direkta uppenbarelsen, och den består av detta: Den indirekta uppenbarelsen ger bara den sökande människan ett rätt ljus över något som hon särskilt vill förstå. Den är som en lampa med vilken man kan lysa upp ett mörkt rum så att det blir helt ljust, men den direkta är som solen vid den ljusaste tiden mitt på dagen, vars mäktiga ljus lyser upp hela världen i alla dess stora och små fåror, så också den direkta uppenbarelsen.

[5] Denna (den direkta uppenbarelsen som kan jämföras med solen) gäller inte bara de människor till vilka den är given, utan alla människor, och framför allt för det folk som profeten tillhör. Men eftersom det finns äkta och sanna profeter som är kallade av Gud, så kan vi också lätt föreställa oss att det också finns falska sådana, och av följande lättförståeliga skäl:

[6] En sann profet måste vinna någon slags respekt från sina medmänniskor, ty hans profetior och även hans gärningar som bevis på hans gudomliga uppvaknande, måste skapa en viss respekt bland den vanliga människan, – oavsett om hon tycker om profetiorna eller inte, eller om de går ihop med hennes jordiska intressen eller inte.

[7] Bland bättre sinnade människor växer emellertid en profet till en ouppnåelig jätte utan hans vilja, och kan aldrig värja sig mot en viss from högaktning och vördnad, oavsett hur ödmjuk han är och måste vara i övrigt.

[8] Nu ser andra människor i världen detta, vars förnuft ofta är väldigt påhittigt, ty det har aldrig rått brist på en ormlik klokhet bland världens barn. Dessa världsliga människor vill också ha ett anseende och med detta en lätt synlig jordisk vinst.

[9] De börjar studera och uppfinner inte sällan saker med hjälp av Satan och håller skenbart visa tal, så att lekmännen i slutändan inte vet hur de skall göra skillnad på det som är sant och äkta och det som är falskt och ont.

[10] Men hur kan man då skilja en falsk profet från en äkta? Helt enkelt genom frukten!

[11] Ty man kan inte plocka druvor och fikon från törnen och tistlar!

[12] Den äkte profeten kommer aldrig och kan omöjligtvis vara självisk, och något högmod kommer att vara fjärran från honom. Han kommer förvisso att tacksamt ta emot det som goda och ädla hjärtan ger honom, men han kommer aldrig att kräva arvoden av någon eftersom han vet att detta är en styggelse inför Gud, och eftersom Gud kan försörja Sina tjänare mycket väl!

[13] Den falske profeten kommer dock att låta sig betalas för varje steg och gärning och för varje förljugen så kallad gudomlig handling som låtsas ske för mänsklighetens bästa. Den falske profeten kommer att dundra på om Guds dom och till och med döma med eld och svärd i Guds namn, men den äkte profeten kommer inte att döma någon, utan bara råda syndaren att omvända sig, och kommer inte att göra någon skillnad mellan stor och liten och mellan ansedda och icke ansedda människor. Ty bara Gud och Hans Ord betyder något för honom, – allt annat är en gagnlös dårskap för honom.

[14] Det kommer aldrig att finnas någon motsägelse i den sanne profetens tal, men för fram den falske profeten i ljuset så kommer det krylla av motsägelser. Ingen kan någonsin förolämpa den äkte profeten, han kommer att utstå allt som ett lamm, vad världen än må göra mot honom. Bara mot lögner och högmod kommer han att brusa upp i brinnande iver och slå ner mot dem bägge.

[15] Den falske profeten är ständigt en dödlig fiende till varje sanning och varje förbättring i tanke och gärning. Ingen utom han själv bör veta någonting eller ha någon upplevelse så att alla alltid och i allting tvingas söka dyra råd från honom för pengar.

[16] Den falske profeten tänker bara på sig själv. Gud och Hans ordning är irriterande och löjliga saker, på vilka han inte ens har en gnutta tro, och därför kan han göra en gud av trä och sten utan minsta dåligt samvete i världen, som han vill ha det. Att sedan en sådan gud lätt kan utföra mirakler för det helt blinda folket genom händerna på den falske profeten är väldigt lätt att förstå!”

[17] Shabbi säger: ”Åh, min upphöjde vän, jag vet, och alla vi vet, hur de falska karlarna framställer sig själva och hur de utför mirakler. För mig är de odjur och inte längre människor! För jag finner ingen större skam i världen än om en sådan andlig bedragare av folket prackar på sina okunniga bröder en tro på något som han själv skrattar åt, och jag kan knappt förstå hur människor kan vara så fruktansvärt dumma att de accepterar sådant hemskt nonsens som rent guld.

[18] Åh, min upphöjde vän, det du precis sade känner jag mycket väl till! Men jag kunde inte avgöra skillnaden mellan en indirekt och en direkt uppenbarelse, men jag är glad att vad en person med en ärlig vilja har funnit och upptäckt genom sitt aktiva sökande också är en uppenbarelse från ovan. Naturligtvis kan inte alla människor vara profeter för alla människor, men om den indirekte profeten har funnit och upptäckt någonting väldigt nyttigt i en viss personlig sfär, även om syftet bara är fysiska fördelar, så kommer med tiden också detta att bli till nytta för ett helt land, och sedan kan den indirekte profeten vara och bli en allmän sådan!

[19] Låt oss ta plogen som säkert uppfanns före floden! Detta ovärderliga, användbara jordbruksverktyg uppfanns säkerligen av en aktiv och tänkande person genom en indirekt uppenbarelse. Hans namn har inte skrivits ner genom historien, det är sant, men vilken oräknelig nytta har inte hans uppfinning inneburit för mänskligheten! Och så finns det en stor mängd sådana allmänt nyttiga uppfinningar av hundratals olika slags verktyg och anordningar, vilka har ett oändligt värde. Men deras uppfinnare var säkert väldigt aktiva, blygsamma och förnöjsamma människor, annars skulle de skriftlärda säkerligen ha skrivit ner deras namn precis som namnen på dem som styrde över folket och i allmänhet var till väldigt liten nytta för dem.

[20] Jag är av åsikten att dessa människor är folkens största välgörare, som de lärde att tänka efter sanningens ordning och berikade dem med nyttiga uppfinningar!

[21] Nyttan med allmänna, rent andliga profeter är fortfarande väldigt oviss dessa dagar. De tillrättavisade visserligen folkens brott och tuktade de onda, övermodiga missdådarna. De förkunnade för det mesta Gud och Hans önskan och avsikter i starkt höljda ord, men människorna förstod inte den fulla betydelsen av dem och gjorde fortfarande vad de ville enligt sina världsliga begär, och lät Gud och Hans upphöjda profeter vara goda män.

[22] På detta sätt blev den förvirrade hedendomen till och med den alla tänkbara varianter av den mörkaste vidskepelse, men plogen förblev en plog och sågen en såg, och yxan en yxa, – och hedningen likväl som ärkejuden utnyttjar sådana nyttiga uppfinningar lika mycket!

[23] Sedan är slutligen den stora frågan vilken slags äkta profet som när allt kommer omkring har mest allmänt värde för mänskligheten!

[24] Människorna tänker väldigt mycket, det är sant, och begriper en hel del, men att förstå en Daniel, eller Jesaja, eller till och med Höga Visan av Salomo, – då är inget mänskligt tänkande till någon nytta – allt det är förgäves! Bara Gud eller någon ängels ande kan förstå det, eller en profet som är uppväckt särskilt för detta syfte. Bara dessa tre typer av andar kan möjligtvis förstå det, för varje annan ande är det rent omöjligt. Nu uppstår emellertid frågan vad en hög visdom tjänar till om ingen dödlig kan förstå den!?”

91. Människans okunnighet om naturen

[1] Jag säger: ”Min vän, se upp mot stjärnorna! Känner du till dem och förstår du vad de är och varför de finns till? Bör de därför inte finnas till för att ingen människa hitintills har kunnat förstå dig på dem? Förstår du vad solen och månen är? Bör de därför inte finnas till eftersom du inte begriper dig på dem?!

[2] Förstår du dig på vinden, blixten, åskan, regnet, frosten, snön, isen? Borde allt detta inte existera eftersom varken du eller alla andra människor förstår sådana ting?!

[3] Förstår du dig på alla de tusentals olika djurarterna, deras form och deras egenskaper? Förstår du växtriket och dess former? Vet du vad ljus och vad värme är?!

[4] Bör allt detta inte finnas till eftersom du och alla andra människor inte kan förstå det?!

[5] Förstår du något av ditt liv, och hur du kan se, höra, känna, smaka och lukta? Bör inte människan se, höra, känna, smaka och lukta eftersom hon inte kan förstå allt detta?!

[6] Men det finns så mycket i denna materiella värld som mänskligheten aldrig helt kan förstå, så gå nu och tänk på det lite och säg Mig sedan din mening!

[7] Shabbi säger: ”Herre och mästare, full av gudomlig kraft! Jag behöver inte fundera så mycket på det, jag har redan förstått allt som du ville säga med detta. Du ville vägleda mig och visa att det är exakt samma sak att undersöka de högre visdomssfärerna som den materiella skapelsens sfärer. Vi människor förstår och begriper i själva verket ingenting av detta förutom den allra yttersta bilden, och vad vi kan förnimma med våra grövsta materiella sinnen och de skapade tingens form, färg, lukt och smak som vi kan urskilja. Åh, så lite och faktiskt ingenting som människan förstår och vet, och ändå så betraktar hon sig själv som välbevandrad i visdom och är stolt över sin eländiga lilla kunskap! Och vad är det hon vet? Ingenting, absolut ingenting!

[8] Åh, så blinda och dumma alla människor är! De kommer inte ens så långt att de förstår att de inte är någonting, och inte kan se eller förstå att de inte är eller förstår någonting. Gräset växer, och den seende och inkännande människan gläder sig åt det, men vad som fordras för att skapa gräset och få det att växa och att på samma gång upprätthålla det, – vilken dödlig kan förstå det?!

[9] Adam, Enok, Noa, Abraham, Isak, Jakob, Moses och Elias var säkert de visaste människorna som jorden någonsin har burit, de hade mycket av Guds ljus i sig. Men hur gräset skjuter upp, växer och ger frön, och hur gräsfröna är inrättade så att en evigt oräknelig mängd och myckenhet av samma slags gräs kan komma fram, – hade de nämnda visdomsfäderna säkerligen aldrig drömt om!

[10] Men vi vet inte ens hur den enklaste mossa växer och förökar sig, eller hur den lilla masken slingrar sig i dammet, så vad kan vi då säga om elementen och om de avlägsna stjärnorna?! Men eftersom vi människor inte vet någonting, så vet och förstår vi ännu mindre vilka och vad stjärnorna är, och varför och av vad de gjordes!

[11] Och se, store och upphöjde mästare, du ville vägleda mig genom att peka på min fullständiga brist på kunskap, och säga: ’Gud, den allra visaste, placerar mycket inför människans ögon och inför alla hennes yttre sinnen och genom dessa samtidigt inför själens sinnen för att tvinga människan att tänka.’ Förklaringen måste emellertid sökas av människan själv, för om Gud gav den till henne, så skulle människan bli slö och framför allt skulle hon till slut bli helt sysslolös och lat.

[12] Ty vad människan en gång har tagit in och förstått, har hennes lata läggning inte längre någon användning av; den fylls mer än nog av allmän erfarenhet och behöver därför inte längre några bevis. Och så skulle människan säkert handla på samma sätt i den rent andliga sfären, om hon klart och tydligt förstod vad Guds stora profeter hade skrivit i visdomsböckerna. Hon skulle snart gå och lägga sig och till slut inte längre tänka på någonting. Vad skulle människan tänka på, om hon redan förstod allting?!

[13] Gud vet därför mycket väl hur Han måste göra för att se till att människorna tänker, vill någonting och slutligen måste vara väldigt aktiva. Det är samma sak med allting, – se upp för lättjefullhet!

[14] Jag förstår mycket väl att historien om Messias och allt beträffande honom inte på långt när skulle ha gjort ett så aktivt intryck på mig om jag hade förstått ett minimum av alla tillämpliga texter i Jesaja. Jag skulle på sin höjd ha skrattat åt de tre stjärnkungarna om de hade kommit till mig med sina visdomstirader, och det skulle inte ha varit en hårsmån bättre om någon annan hade kommit till mig i detta avseende!

[15] Men eftersom allting har stannat kvar hos mig i en dunkel tro, så känner jag en allt större välsignelse eftersom det som var så svårt och dunkelt att tro på har nu brett ut sig så klart inför mina ögon, så jag ser nu Honom inför mig som alla judar, mig inberäknad, har väntat så längtansfullt på! – Herre och mästare, har jag förstått dig eller inte?”

92. Shabbi och Messias

[1] ”Javisst, javisst!”, säger Jag, och ställer följande fråga till honom: ”Nå, Min käre vän, eftersom du i allas åsyn verkar vara en väldigt intelligent person i varje avseende, och du bedömer saker och ting helt korrekt och skarpsinnigt, så säg Mig efter bästa förmåga hur du föreställer dig Messias, som är Jag Själv? Vad är egentligen syftet med att Messias framträder nu?!”

[2] Shabbi säger: ”Ja, min högst upphöjde vän, det var en särdeles besynnerlig och knepig fråga, det vill säga, inte som jag helt felaktigt trodde tidigare, att du genom obegripliga mirakler och sluga frågor ville lirka fram något sken av fientlighet mot romarna ur mig, utan enbart med hänsyn till den mystiska personligheten hos Messias själv, om vilken Jesaja säger de högst märkvärdiga saker som ingen människa kan bli klok på. För ena stunden är Messias son till en kung, sedan en stark och mäktig hjälte, sedan Guds son, sedan son till en jungfru! Vid ett tillfälle säger Jesaja (Jes 25:6-9):

[3] ”Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. På detta berg skall han utplåna den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag. Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden. Herren har talat. Den dagen skall man säga: Se detta är vår Gud, den räddare som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, Han kom till vår räddning.”

[4] Se, högst upphöjde herre och mästare, detta är profetens väldigt karakteristiska ord, men hur skall man egentligen tolka dem? Vem och var är det berg på vilket Herren kommer att göra i ordning en alldeles speciell fest med feta rätter och utsökt vin, fett, märg, och igen vin utan mäsk? Den som smakar på denna mat måste ha en väldigt sund mage?

[5] Denna måltid kan inte ha en naturlig betydelse, utan bara en andlig. Men vem kan få reda på den? Vilket berg är detta, vad är den märkliga feta måltiden? Enligt mig betyder det i själva verket det bästa för mänskligheten. På samma berg kommer Herren, som enligt min förståelse är Messias, att ta bort den täckelse som skyler folken, och ta bort den slöja som täcker hedningarnas ansikten. Det vore förståeligt, men berget, berget, var är då det, och vad är det?

[6] Att Han kan uppsluka jorden och även kommer att göra det, och ta bort sitt folks skam i alla länder, även i vårt Persien, det står nu klart i alla fall för mig eftersom jag har sett hur Du kallade de döda tillbaka till livet.

[7] Men sedan får Jesaja de glada människorna på berget att utbrista: ’Detta är vår Gud, detta är Herren!’ Är det Abrahams, Isaks och Jakobs Gud? Om så är fallet, är Du därför Densamme som gav lagen till Moses på Sinai, som dundrade där: ’Jag allena är din Gud och din Herre, du skall inga andra gudar hava jämte Mig!’

[8] Om Jesaja var med Mose lag, så kunde han omöjligen ha tillåtit en annan Gud uppstå i Messias, men eftersom Jesaja uttryckligen låter Honom framträda som Gud, så måste Du då vara samme Gud som talade till Moses på Sinai!

[9] Vad kan Du nu säga till Mig till följd av profetens yttranden, om jag nu faller ner inför Dig och börjar tillbe Dig högt som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud?!”

93. Ett vist och ödmjukt hjärta för att tillbe Gud

[1] Jag säger: ”Om du i den vidaste bemärkelsen hade en levande tro och en inre övertygelse, så skulle Jag naturligtvis inte ha något att invända mot dig eller er alla, om ni började att tillbe Mig på rätt sätt, men genom att ni saknar en fullständig andlig övertygelse, och minst av allt i er själ, så skulle ni avguda Mig lika mycket som om ni avgudade någon annan människa eller en snidad avgudabild.

[2] Den som vill tillbe Gud på ett riktigt och fruktbart sätt, måste först känna igen Gud på ett högst aktivt sätt i sitt hjärta, han måste först ha Gud i anden och i all sanning i sin insikt och kärlek. Först då kan han ge Honom äran och helt tillbe Honom. Utan det skulle människan begå en vederstygglig avgudadyrkan till och med mot den sanne Guden!

[3] Hur kan en människa tillbe den ende sanne Guden på ett värdigt och verksamt sätt, om hon aldrig tidigare har förstått hur Han skall tillbes förutom genom hörsägen?! Vilken skillnad är det då mellan att tillbe den ende sanne Guden och en avgud?!

[4] Sann tillbedjan av den ende sanne Guden består av kärlek till Honom och kärlek till vår nästa. Men vem kan älska Gud om han aldrig har förstått Honom?

[5] Eller kan en ung man någonsin brinna av kärlek till en jungfru som han aldrig har sett eller förstått sig på? Och om han skulle föreställa sig att hon finns någonstans, och om han börjar att älska henne väldigt mycket utan att hon i verkligheten existerar, så är han en dåre och vältrar sig därför i högsta grad i egenkärlek, och det är en styggelse inför Gud.

[6] All avgudadyrkan är därför den största dårskap bland människorna och en fruktansvärd förblindelse. Ty till slut tror de rena avgudadyrkarna att de själva är gudar och låter rökelse strös ut omkring sig och låter sig tillbes som gudar – och detta är Satans triumf i människans hjärta! Men ve dessa som i sin yttersta villfarelse tillber sig själva som gudar! Deras öde kommer en dag att bli väldigt sorgligt, ty ett sådant högmod är en mask som aldrig dör, och en eld som aldrig slocknar!

[7] Jag säger dig: Det är Satans nöje att få de blinda människorna så långt bort som möjligt från Guds ordning genom det högmod som finns inympat i dem, men om de en dag blir lärjungar i hans skola, så kommer han att förkasta dem och ställa dem i sin allra lägsta och mest skändliga tjänst, där de måste stanna kvar för evigt enligt hans ondaste vilja!

[8] Satan, som mörkrets furste, tillåter människor att upphöjas som gudar bara för att en dag förnedra dem till att bli de mest förfärliga odjur.

[9] Men Gud kräver här ett vist och ödmjukt hjärta, för att en dag lyfta upp människan ännu högre och göra henne saligare.

[10] Satan kommer naturligtvis att fråntas en sådan makt och människorna kommer att kunna handla helt självständigt och fritt enligt sitt sinne. Därigenom kommer det goda att lysa desto klarare, och de som själva är onda kommer att hamna i ännu värre och lägre delar av helvetet, ty deras ondska kommer inte att skrivas upp på Satans konto utan deras eget, och de kommer en dag att behandlas desto värre av Satan och hans tjänare.

[11] Det är därför varje människas yttersta plikt, att i all sitt hjärtas ödmjukhet söka Gud i ande och i sanning, och först efter att hon har funnit Honom också tillbe Gud i ande och i sanning.

[12] Den huvudsakliga bönen bör emellertid bestå av att det ödmjuka hjärtat förblir ödmjukt och att älska sin nästa mer än sig själv, men Gud över allt som alla människors och änglars ende sanne Fader!

[13] Men ingen kan älska Gud i sitt mörka kött och samtidigt hata sin broder. Ty hur är det möjligt för någon att älska Gud, som han inte ser, medan han inte älskar sin broder, som han ser?

[14] Det räcker emellertid inte på långa vägar att säga: ’Jag älskar min nästa och är väldigt vänlig mot honom! Den sanna och enda giltiga kärleken inför Gud måste bestå av gärningar när nästan verkligen behöver dem, andligen eller fysiskt. Denna kärlek är den magiska nyckeln till ljuset från Gud i ens eget hjärta.

[15] Jag säger dig och dina följeslagare: Om ni inte hade funnit den gyllene nyckeln och tagit till er den i era hjärtan, så skulle ni aldrig ha hittat hit. Men betydelsen av att du och dina följeslagare har kommit hit, även om det hände genom en storm i ert yttre liv, börjar ni nu redan ana, – men ni kommer inom kort att ledas in i det rätta ljuset. När ni har känt igen Mig till fullo, så kommer ni också att förstå om Jag förtjänar att tillbes eller inte.”

 94. Perserna respekterar Herrens helighet

[1] Vid dessa Mina ord blev perserna väldigt eftertänksamma, och Jura sade till sina följeslagare, medan Jag vände Mig till de tre som hade stigit upp från de döda och såg till att de blev kroppsligt omhändertagna: ”Vänner! Han höll ett väldigt märkligt tal som låter ännu mer förunderligt än hans gärningar som kan ses, även om de är av ett slag vars like vi aldrig har skådat. Men ett mirakel liknar alltid ett annat, och den oerfarne personen inom detta område är blind och vet inte var någonstans han kan se som bäst och ljusast! Helandet av vår juvelerare är förvisso ytterst förvånande, men kanske inte omöjligt att åstadkomma på naturlig väg. Vi vet visserligen inte hur en sådan sak skulle vara möjlig, men vi vet av erfarenhet hur indierna helar de mest giftiga ormbett utan örter och juice och olja. Han har också helat dessa bägge utan örter, juice och olja, hur vet vi inte och kan inte heller veta det!

[2] De tre som drunknade har verkligen väckts till liv igen, men det återstår att bevisa om de verkligen var helt döda, eller om de bara låtsades att ha drunknat! Kort sagt, gärningarna bevisar inte på något sätt allting! Men hans mäktiga ord bevisar enligt min åsikt mer än bägge miraklen, ty ingen dödlig tunga kan tala så oändligt vist och för evigt sant! Tänk bara, Shabbi, på förklaringen om den enda sanna tillbedjan av Gud, så kommer du att förstå vilken allomfattande visdom det ligger däri. Det bevisar något enormt, ja, till och med något som jag knappt vågar säga!”

[3] Shabbi frågar helt förvånad: ”Nå, vad är det då som du knappt vågar säga?”

[4] Jura säger: ”Tänk bara efter själv, så kan du kalla mig för vad som helst om du inte snart märker samma sak!” Här börjar Shabbi att djupt begrunda saken men vet fortfarande inte riktigt vad han bör svara Jura.

[5] Efter en stund säger Shabbi till Jura: ”Jag skulle vilja säga något till dig och jag tror att något väldigt besynnerligt kommer att uppdagas, men det är och förbli väldigt vågat! Tänk bara, om nu detta nästan tvivelsutan är Messias, så är Han, enligt Jesaja, inte bara den väldigt enkle person som talade till oss här, utan istället, väl att märka, enligt Sin själ också Gud, den Ende Sanne från evighet! Men om det är så, hur är det då med oss? Hur skall vi svaga människor bestå inför Honom, den Allsmäktige? Vad skall vi göra härnäst, vart skall vi gå?”

[6] Jura säger: ”Ja, det oroar jag mig också för och det är nu mitt största bekymmer! Jag misstänker att det kommer att visa sig på bästa sätt här, jag förstår bara inte de upphöjda hedningarna, ty de verkar vara förfärligt fästa vid Honom!”

[7] Shabbi säger: ”Hörde du inte vad som står skrivet i Jesaja: ’Och Han skall ta bort den slöja som skyler hedningarna!’ Det betyder så mycket som: Han har redan uppenbarat Sig för dessa första hedningar! De vet redan vad som finns i Honom och är därför fulla av vördnad för Honom. De kommer snart att bli helt övertygade om att Han, som den Allsmäktige från evighet, med ett andetag kan blåsa bort dem för evigt som lösa agnar, och därför har de den mest gränslösa högaktning för Honom, och som det verkar har Han redan vunnit över dem, och de goda judarna är fria! Detta är min åsikt!

[8] Och senare står det också i profeten: ’Och Herren skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på Sitt folks förnedring överallt på jorden!’ Det betyder: säkert oss också, som är i Persien, bara att vi uppenbarligen inte kommer att vara de första, för vilka Han kommer att göra detta, men vår tur kommer likväl att komma, och detta verkar vara det ögonblick då Han tänkte på judarna i andra länder. Han började med oss, att torka våra tårar och ta bort vår skam! Världsligt sett har vi det för en gångs skull så gott ställt, att vi inte ens i ett främmande land har anledning att gråta nödtårar, och vi lider ingen skam, men tusentals av våra bröder och systrar som bor där lider ändå stor nöd. De hånas ofta grymt av hedningarna och alla ser ner på dem, men vi är däremot i det läge där vi kan hjälpa dem alla och att i Hans namn torka tårarna från deras ansikten och att ta bort deras mångåriga skam! Därför tycks Herren, som nu uppenbarligen är här, ha räddat oss här på detta anspråkslösa berg, för att använda oss som Sina verktyg bland dem som lever i främmande land. Detta är min åsikt om allting. Så tala nu, min vän!”

[9] Jura säger: ”Enligt min åsikt har du slagit huvudet på spiken! Så förhåller sig det säkert! Men eftersom allt nu helt säkert måste bli på detta sätt, så återkommer den stora och viktiga frågan: Hur skall vi närma oss Honom, eftersom vi sitter upp över öronen fast i synd? Och ändå står det skrivet: ’Ingen får närma sig Gud som har synd i sig!’ Vi kommer att bli orena många gånger om! Var skall vi kunna rena oss? Var finns han som kan ta emot ett giltigt offer från oss som skulle rena oss från våra syner inför Gud?!”

95. Om bön

[1] Nu stiger Jag fram till dem igen och säger: ”Jag Själv, och precis som Jag kunde säga till de döda: ’Vakna upp från döden och lev!’ så kan Jag lika effektivt och giltigt säga till er: ’Var rena, och alla era synder är förlåtna!’ och ni är nu rena och utan synd inför Mig. Tror ni på detta nu?”

[2] Jura och Shabbi säger: ”Herre, vi tror på det! Ty enligt Ditt för evigt heligaste rådslut så skedde detta för alla judars och hedningars frälsning, så var nådig mot oss arma syndare inför Dig och full av Din mildhet och barmhärtighet! Åh Herre, var med oss och från och med nu med anden hos dem som har uppväckts till evigt liv genom Dig, nu, såsom i evigheters evigheter! Men nu, Herre, eftersom vi har känt igen Dig och våra hjärtan nu är uppfyllda av den mest brinnande kärlek till Dig, så låt oss ge luft åt våra hjärtan och tillbe Dig innerligt och med den största botfärdighet i våra sinnen!”

[3] Jag säger: ”Mina kära vänner och bröder, det kommer inte att ske! Ni har läst vad Min ande talade genom profetens mun, när han sade: ’Detta folk ärar Mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt från Mig!’ Och Jag Själv upprepar det för er: Varje slags ren läppbön är en styggelse inför Mig!

[4] Var sant förnuftiga och ha ett förståndigt hjärta, utför goda gärningar mot alla som behöver er hjälp! Ja, gör till och med gott mot era fiender, och välsigna dem som förbannar er! På det här sättet kommer ni att likna Mig, ty Jag låter Min sol lysa över de goda och de onda, och Mina värsta fiender täcks dagligen av goda gärningar från Min allsmäktiga hand, men Mitt ris används bara på de riktigt onda. Ja, Jag säger er: Ni är alla barn av Mitt hjärta och bröder till Min själ. Därför, om ni ber, så be inte som hedningarna och fariséerna med sina läppar, som använder ord formade av den köttsliga tungan, utan be istället som Jag har sagt er, i ande och i sanning, genom levande gärningar och handlingar av kärlek till er nästa, då kommer varje ord i Mitt namn att vara en sann bön som Jag alltid och utan tvivel kommer att höra, men läpparnas suckar kommer Jag aldrig att höra! Förstår ni nu ordentligt vad Jag precis har sagt?”

[5] Shabbi säger: ”Åh Herre, Du är så annorlunda mot vad vi föreställde oss! Vem skulle inte kunna älska Dig över allt annat, som en gång har känt igen Dig?! Du är Själv kärlek och den största ödmjukhet, och hur oändligt långt från varje natt och mörker är inte Din heligaste lära, och hur lättförståeligt varje ord från Din mun! Ja, först nu tror vi fullt ut att Du verkligen är den utlovade Messias, och det finns ingen annan jämte Dig!”

[6] Jag säger: ”Okej, okej, Mina kära vänner! Jag kände er och ledde er på den väg till Mig som visades för profeten Elias. I den mäktiga stormen fanns Min vilja, i elden Min kraft, men i det milda suset finns Jag Själv. Och sålunda var ni tvungna att gå genom en väldigt mäktig storm och genom vatten och eld för att komma till Mig. Men nu är ni med Mig, och har funnit Den länge eftersökte. Svår som Jag är att finna av mången människa, så har Jag ändå funnit att det är många gånger svårare att förlora Mig! De som har gripit tag i Mig i sina hjärtan kommer också att gripas tag av Mig, men den som har gripit tag om Mig kan visserligen släppa taget om Mig, men Jag kommer aldrig att släppa taget om Honom. Ty Min kärlek varar inte bara ett tag utan för evigt, och den som har tagit emot den i sitt hjärta kan aldrig bli separerad från Mig. Ty Min kärlek håller honom i ett fast grepp för alltid, så att han aldrig kan förirra sig helt bort från Mig. Och så kommer det också att vara med er. Ni kommer förvisso att försättas i situationer och världsliga omständigheter där det kommer att bli något svårt för er att bära vittnesbörd om Mitt namn och förbli orubbliga i tron, – ty inom kort kommer saker och ting att ske, eftersom de måste ske, som kommer att få er att bli något klentrogna vad Mig beträffar, men Jag kommer att styrka er igen i rätt tid och fullständigt lysa upp era hjärtans små kammare. Därefter kommer ni aldrig att falla i frestelse för Mitt namns skull, utan därifrån bli kvar i Min kärlek och Min kraft.

[7] Men nu till något annat! Ni skall återvända till Persien. Ni kommer snart att komma dit, och då skall ni predika troget, utan att lägga till någonting av vad ni har träffat på här och allt som ni har råkat ut för här, för frälsning för alla människor på jorden. På detta sätt blir ni också arbetare i Min vingård. Predika även detta för er kung så att han vet vad han skall göra! Han bör ge upp sin mörka hedendom och bör aldrig lyssna på magikernas bedrägliga ord, dessa som kallar sig för Guds präster och i själva verket är tjänare och slavar åt helvetet. Han bör också driva ut de fruktansvärda apostlarna från Jerusalem ur landet, som korsar land och hav för att göra judar av hedningarna, och när de väl har gjort en hedning till en jude, så är han många gånger mer en helvetets tjänare än han var som hedning. Förutom sådana omvändelser sprider de fruktansvärda apostlarna från Jerusalem också onda rykten, som det om romarnas grymhet, som ni öppet bekände för oss genom att bete er så förfärligt försiktigt mot Mig av rädsla för romarna!

[8] För att bemöta all denna ondska, så kallade Jag er ut ur ert land innan många tusen tusentals, för att lägga denna enkla uppgift på era axlar, som ni besitter ett överflöd av kraft och medel för att utföra! En dag kommer er belöning inte att bli liten i Mitt eviga rike.

[9] Ni vet nu vad ni har att göra i Mitt namn, och även i romarnas namn, som nu blir väldigt skamligt baktalade där. Låt det inte saknas god vilja, flit och handling, så kommer inte heller Jag låta er sakna något!

[10] Men nu ser Jag Markus komma ut. Han kommer att bjuda in oss till kvällsmåltiden, som kommer att äga rum några timmar senare än normalt, men det är stormens fel. Bänkarna har blivit något skadade av haglet, och dessa var tvungna att lagas. Men nu är allt i den bästa ordning igen, och maten är väldigt väl och rikligt tillagad, så vi kommer nu att hugga för oss av maten efter ännu ett gott dagsverke!”

96. Framtiden för Jara

[1] Nu kom vår gamle värdshusvärd Markus och sade till Mig: ”Herre och Mästare, kvällsmåltiden är förberedd. Om det passar Dig, så kommer jag genast låta ställa fram den på de lagade borden!?

[2] Jag säger: ”Gör det, ty idag är till och med Jag redan väldigt hungrig, och Jag ser fram emot en god fisk, en bit gott bröd och ett rent och gott vin!

[3] Men dina bägge söner bör ta en titt på sjön vid stranden! Några kroppar flyter runt i vattnet, det är fattiga judar med sina fruar och barn. Jag vill inte att de eller någon annan möter döden medan Jag är här. Sjön är spegelblank, och stjärnorna lyser särskilt klart idag. Dina söner klarar lätt av den här uppgiften, och särskilt eftersom de kan få hjälp av Kisjonas, Ebals från Gennesaret och av Kornelius sjömän. Runt nio personer flyter runt som mest en och en halv timme från stranden och de bör föras hit. Men de måste läggas med ansiktena neråt på en något sluttande mark och ligga kvar där tills morgonen! Jag kommer att uppväcka dem först i morgon!”

[4] Markus säger: ”Herre, varför inte redan idag, varför först i morgon?”

[5] Jag säger: ”Markus, Min vän, oroa dig inte! Jag vet varför gräset som kommer att färga ängarna gröna nästa år inte har växt detta år! Oroa dig därför inte för detta, ty Jag förstår ordningen mycket bättre än du, Min käraste Markus! Gå nu och se till att allt utförs i den ordning som den skall!”

[6] Markus går, och genast ställs maten fram på borden, och han säger också åt sina bröder vad de skall göra, och de stiger genast ombord på en stor båt och ber de tidigare nämnda sjömännen om hjälp.

[7] Men vi lämnar vår plats och går till våra bord, där platserna upptas i den välbekanta ordningen. De tre uppväckta går emellertid tillsammans med kvinnan till Markus hus, där de får mat, dryck och en god säng för natten, – och allt detta är i enlighet med Min vilja, för att styrka dem för morgonen.

[8] När vi kommer fram till borden, så börjar de som har uppehållit sig i Ourans tält att komma ut i dagsljuset och se sig om efter de bord som är avsedda för dem.

[9] Här rycker Jara i Mina kläder, och säger: ”Herre, Du min ständigt mäktigare kärlek, titta där borta, där de modiga kämparna för Ditt rike nu börjar krypa ut i det fria, drivna av hunger från sina gömställen! Sannerligen, det finns väldigt få andar där bortsett från Matael! Åh, det var så komiskt att se hur synen av de första halvkilos-haglen som föll drev de femtio fariséerna in i de stora tälten i all hast!

[10] De visste lika väl som jag att Du är den säkraste beskyddaren mot varje motgång, men ändå blev de klentrogna och väldigt tveksamma och sökte materiellt skydd! Nu skäms de uppenbarligen för att de gjorde det, och vågar inte riktigt, som det verkar, komma inför Dina ögon, åh Herre! Nåväl, Matael skulle ha stannat med sina följeslagare, men han var tvungen att följa sin unga, mycket vackra kungliga hustru. Så han kan enligt min mening förlåtas, men hos de andra berodde det på deras svaga tillit och klena tro, och därför kan jag inte respektera dem särskilt mycket.”

[11] Jag säger: ”Du har helt rätt, Min lilla dotter, men låt oss lämna dem som fortfarande är svaga i det ena eller andra, – tiden och mångahanda upplevelser kommer att göra dem starka i allt! Tänk bara på hur mycket du har upplevt vid Min sida, och därför kan du lätt besitta mer mod, men dessa har upplevt mycket mindre, och därför var deras rädsla större än deras tillit. Men framledes kommer även de att bli mer tillitsfulla. Förstår du detta?”

[12] Jara säger: ”Ja, det förstår Jag så klart, men Jag vet också att alla i Gennesaret upplevde lika mycket som jag gjorde, och ändå vågade i början ingen utom jag gå på vattnet med Dig, inte ens Dina lärjungar! Vari låg då den mindre tilliten?”

[13] Jag säger: ”Igen i dina större upplevelser, ty Min ängel bar dig synbart i sina händer, och du hade upplevelser som ingen annan någonsin har haft fram tills nu. Och dessutom hade du säkert den största och mäktigaste kärlek till Mig, i vilken även den största tillit råder.

[14] Fundera därför inte för mycket på varför din tillit till Mig är starkare än andra människors, ty din stora kärlek ger dig detta!

[15] Men som Jag redan antydde för dig i Gennesaret, om några år måste du möta många frestelser som du behöver kämpa mot, trots din stora tillit till Mig. Men genom styrkan och makten i Mitt namn så kommer du att slå ner alla frestelser och därefter vandra fritt i Mitt ljus.

[16] Ty vad en person vill ha fritt för sig själv av Mig, måste han tillkämpa sig till med sin egen styrka! Du, Min käraste lilla dotter, har ännu inte varit tvungen att kämpa själv, och den rätta tiden och sanna möjligheten har inte infunnit sig, det kommer först hända för varje människa när Mitt arbete är fullbordat på denna jord.

[17] Jag är bara såningsmannen och Jag lägger det goda fröet i era hjärtans levande fält. Fröet kommer först då att spira fram, och kommer sedan kunna producera den mest välsignade frukt. Först då kommer du att behöva sköta om frukten själv på din egen jord med stor möda och självförnekelse! Välsignad är den som kommer rikligt med ren frukt som Jag har sått i hans hjärta till Min andes lador som Jag har byggt inuti honom! Sannerligen, han kommer aldrig att känna hunger eller törst!

[18] Så vad du, Min käraste Jara, har nu, är bara det frö som är nedlagt av Mig i ditt hjärta. Efter några år kommer det stå som ett böljande sädesfält där och bli utsatt för alla slags stormar, men då måste du å det kraftfullaste och mest tillitsfulla beskydda det böljande fältet från de hotande stormarna genom den självförsakande kärleken till Mig, så att det inte kommer en förödande storm och förstör det underbara sädesfältet som Jag Själv har besått! Ty när väl en ödesdiger storm kommer över ett sådant fält är det nästan omöjligt att hålla tillbaka den.

[19] Du kommer fortfarande ihåg hur Jag för flera veckor sedan anlade en trädgård åt dig i Gennesaret och fyllde den med alla slags nyttoväxter!? Växterna växer och frodas, men den lilla trädgården och växterna måste skötas om, ogräset måste tas bort varhelst det skjuter fram, och om det är väldigt varmt och torrt, får man inte försumma att vattna.

[20] Och se, Jag har lagt ner en sådan trädgård i ditt hjärta och fyllt den rikligt med alla slags nyttoväxter, men underhållet och den fortsatta skötseln är nu bara upp till dig. Om du med all uppmärksamhet och flit ägnar dig åt underhållet och skötseln av din trädgårdstäppa, så kommer du att få en riklig skörd! Förstår du denna bild väl?”

[21] Jara säger: ”Ja, Herre, min enda kärlek, jag förstår det fullständigt, men det kunde göra mig lite ledsen eftersom jag fortfarande måste uthärda några stormar innan skörden! Men jag hoppas och tror: Du kommer inte låta din arma flicka gå under om hon ropar ut till Dig i sin nöd, ty Du har hört mina vädjanden och lyssnat när jag inte såg och kände igen Dig som jag gör nu!”

[22] Jag säger: ”Ingen som känner igen Mig och kallar på Mig i sitt hjärta och litar på kraften i Mitt namn kommer någonsin att komma till skada eller skämmas, det kan du vara helt säker på! Men nu måste vi sätta oss till bords och äta det som har ställts fram på dem!”

97. Det fjärde budet förklarat

[1] Sedan går vi alla snabbt till borden och intar vår måltid. Denna gång sades ingenting under måltiden, men efter att vinet hade avnjutits, så började det bli väldigt livligt i sällskapet. Bredvid det bord där Jag satt med Cyrenius, Kornelius, Faustus och Julius, med Mina lärjungar, med Ebal, Jara, Kisjona, Filopold, med Ouran, Helena, Matael och hans följeslagare, med ängeln Rafael och pojken Josoe, hade ett nytt bord satts upp för våra perser. Alla de övriga gästerna som vi redan kände satt vid bord som hade satts upp speciellt för dem, beroende på hur de, som bekant, hörde samman i samhället.

[2] Men alla förundrades över den behagligt varma kvällen efter en sådan fruktansvärd storm, och de förundrades särskilt över att marken var fullständigt torr där vattnet bara några timmar tidigare hade stått några fot högt. Ouran frågade Mig hur vi skulle ordna nattläger för så många. Han var villig att ta in så många som hans tält höll för, men eftersom det gällde att ge tak över huvudet åt flera hundra så skulle inte hans tält räcka till på långt när! 

[3] Jag sade: ”Min vän! Adam och hans första avkomlingar hade varken tält eller hyddor, och än mindre bekvämt inredda hus. Jordens mark och ett skuggigt träd var allt de hade, och de tillbringade många nätter under bar himmel och var friska och starka. De visste inte ens hur man tillverkar en filt, en krans av fikonlöv för att täcka sina könsdelar var deras enda kläder, och de nådde alla en ålder av flera hundra år! Men nu har människorna upptäckt alla slags livsbekvämligheter och har skapat många hundra tusen paradis för ett förlorat jordiskt, och se, nu är det ett mirakel att uppnå en ålder av hundra år!

[4] Se, skulden till det är feminiseringen av människan, som därigenom fjärmar sig från denna världs natur, som har som syfte att i allting bära och nära människorna, och hålla dem starka och friska!

[5] Därför, Min Ouran, oroa dig inte för nattläger för dessa många gäster. Den goda och friska marken kommer att härbärgera dem alla mycket väl! Den som övermannas av sömn kan sova väldigt gott på en kudde av sten; om stenen under hans huvud besvärar honom, så är inte personen längre trött och i alltför stort behov av vila, och kan då resa sig upp igen och gå till arbetet!

[6] Mjuka sängar gör människor mjuka och berövar dem styrkan i sina lemmar, och en alltför lång sömn försvagar själen och kroppens muskler. En persons läggning är som ett spädbarn, som ingenting när lika väl som moderns bröst, och de barn som fick sin näring från den starka moderns bröst – förutsatt att hon är lika naturligt frisk och oförstörd som en Eva – blir lika starka som jättar och att kämpa mot ett lejon kommer inte att trötta ut dem.

[7] I samma utsträckning är denna jords natur ett sant modersbröst för människan, om de inte fjärmar sig från den genom all slags onödig uppmjukning. Men när människorna har fjärmat sig från detta stora modersbröst och isolerat sig från hennes starka inflytande, så är det naturligtvis detta som kommer att hända med dem, om de någonsin måste komma till ett bröst som är rikt på mjölk, att de handlar på samma sätt som en vuxen man om han måste dricka modersmjölk. Han blir så äcklad att han kan spy. Vad som styrkte honom som barn och närde honom på bästa sätt, gör honom sjuk och kväljande som vuxen då han sedan länge har vuxit ur sin moders bröst.

[8] Nu kan inte människan alltid amma sin moders bröst för att styrka och ge liv åt sina lemmar, men hon bör aldrig fjärma sig för mycket från moder jords bröst om hon vill bli kroppsligt frisk, stark och gammal.

[9] Moses sade: ’Visa aktning för din far och mor, så att dina dagar må bli långa och friska på jorden!’ Med detta beskrev Moses inte bara den biologiska fadern och modern, utan likaväl jorden och dess ständigt livgivande kraft. Människan bör inte vända detta ryggen, utan istället högakta det, och så kommer hon att få den kroppsliga välsignelse som Moses utlovade. Att visa aktning för den biologiska fadern och modern är gott och nödvändigt, där omständigheterna tillåter, men om vad Moses utlovade är Guds Ord, så måste det också, likt solljuset, ha en allmän och oavbruten verkan!

[10] Men om Moses profetia bara är begränsad till att bara dem som visar aktning för sina föräldrar har att förvänta sig ett långt och friskt liv på jorden, så ser det uppenbarligen väldigt illa ut för dem som inte sällan förlorade detsamma redan i vaggan och sedan uppfostrades av främlingar! Hur bör de visa aktning för sina riktiga föräldrar som de aldrig har känt?!

[11] Många barn upphittas ofta på stigar och vägar; grymma mödrar blev i sin lusta gravida med dem och satte ut dem någonstans strax efter förlossningen. Sådana hittebarn hämtas ofta upp och tas om hand av någon varmhjärtad och barmhärtig person, och sedan är de skyldiga dessa människor all kärlek och ära. Moses säger ingenting om sådana fosterföräldrar, utan talar istället bara om verkligt sanna föräldrar!

[12] Men nu kan det väluppfostrade hittebarnet omöjligen visa aktning för sina verkliga föräldrar, eftersom han för det första inte alls känner dem, och även om han gjorde det, så skulle han för det andra verkligen inte ha någon förpliktelse inför Gud eller alla andra människor att visa aktning för dem, som avlade honom genom syndig lusta och som, när han föddes, genast lämnade bort honom att dö. Men eftersom en sådan person enligt Moses då omöjligen kan älska och visa aktning för sina verkliga föräldrar, så skulle han inte kunna göra anspråk på Mose löfte. Åh, skulle inte detta vara fint och passa alldeles förskräckligt bra som Guds visaste Ord!

[13] Vidare finns det också föräldrar som uppfostrar sina föräldrar till allt som bara kan kallas dåligt. Redan i vaggan planterar de ett äkta sataniskt högmod i dem och lär dem att vara hårda och okänsliga mot alla. Sådana tiger-föräldrar lär från tidig ålder sina barn att vara respektlösa, lögnaktiga och svekfulla! Skulle Moses verkligen ha menat att hans bud var för sådana barn som visar aktning för sina onda föräldrar med all uselhet och ondska eftersom föräldrarna vill detta av sina barn?

[14] Vad är egentligen barnen till tjuvar, rånare och mördare skyldiga sina föräldrar? De kan naturligtvis bara visa aktning för sina föräldrar om de är likadana som sina föräldrar i väldigt hög uträckning och gör vad deras föräldrar alltid gör, såsom: genom stöld, rån och mord på främmande resande! Kan Mose löfte verkligen också omfatta sådana barn?

[15] Den enda någorlunda klara förståelsen av världen måste säga dig att om man förstår löftet på detta sätt, inklusive Mose lag, så skulle detta vara en första klassens skandal för all gudomlig visdom! Hur kan Gud, den Visaste, ge ett bud enligt vilket till och med en ängel i en köttslig kropp skulle tvingas vara skyldig att älska och akta sina föräldrar som steg in i köttet från det lägsta helvetet?!

[16] Du förstår att Mose lag, sett ur denna synvinkel, skulle vara det största och tokigaste nonsens!

[17] Så å ena sidan står det klart och är bevisat att allt som Moses sade och beslutade om är Guds rena Ord och kan därför för evigt inte dölja några dumheter. Men om man å andra sidan tolkar och iakttar Mose lag på det gamla välbekanta, dumma sättet, som det har tolkats och iakttagits hittills, så måste densamma vara det mest uppenbara nonsens inför domarstolen för allt bättre förnuft!

[18] Vari ligger då skälet till att Mose lag, som den hittills har iakttagits, måste vara nonsens trots dess rent gudomliga ursprung? Det ligger i det enorma missförståndet av vad Moses huvudsakligen visade med denna lag, det allmänna föräldraparet till den stora naturen, nämligen jorden, som den för människosläktet skapade himlakroppen som fader, och dess sköte, ur vilket oräkneliga barn av alla de typer och släkter föds, som den sanna modern! Detta uråldriga föräldrapar bör ständigt äras och aktas av den köttsliga människan, och hon bör aldrig vända det ryggen på ett feminint sätt. Först då kommer hon att få ett långt liv i en frisk kropp och även ett sant välbefinnande.

[19] Av detta gamla föräldrapar kan en flitig person lära sig det mesta av allt som är gott, stort och sant och av detta bygga sig den stora stege längs vilken patriarken Jakob såg himlens änglar klättra upp och ner. Den som flitigt och med det största allvar undersöker naturen kommer att föra fram många välsignelser i ljuset för sitt och sina bröders välbefinnande.

[20] Därför, Min käre Ouran, var inte rädd om du måste tillbringa en natt i ditt gamla kroppsliga moderssköte, – inget ont kommer att hända dig!”

98. Det fjärde budet enligt fariséerna

[1] Ouran är nu helt nöjd och säger att han aldrig tidigare har hört en sådan i sanning praktisk visdom, och han kommer också att följa detta råd väldigt noga. Men framför allt förundras våra perser över detta.

[2] Jura säger: ”Ja, detta är vad jag kallar ett sant ljus från ovan, ty ingen dödlig har någonsin upptäckt detta! Så jag skulle vilja få alla de tio budorden förklarade för mig! Saken ligger så nära och är så klar, och vi har aldrig kunnat avtäcka den med allt vårt skarpsinne! Men något måste jag ändå fråga!”

[3] Shabbi säger: ”Jag förstår sannerligen inte vad poängen skulle vara med att ställa ytterligare en specifik fråga!?”

[4] Jura säger: ”Vet du då inte att vad beträffar barnens skyldigheter mot sina föräldrar, så har det sedan länge funnits en ny lag, enligt vilken en son eller dotter gör bättre i att lägga ett offer i templet än att hedra sin far och mor?! Denna nya lag upphäver visserligen inte den gamla, men den representerar ett bättre sätt att uppnå det mosaiska löftet på än den mosaiska lagen själv. Men jag skulle vilja tala med den ursprungliga Laggivaren Själv, eftersom den otroliga möjligheten nu har yppat sig så mirakulöst att få reda på vad Herren säger om en sådan ny lag!

[5] Å ena sidan, om ett barn har väldigt dåliga och förtappade föräldrar, så verkar denna lag vara riktig. Men om ett barn som till sin läggning är lättsinnigt har väldigt goda och värdiga föräldrar, som förtjänar all respekt, kärlek och ära från sina barn inför Gud och alla människor, så är denna lag, som likt templet verkar väldigt vinningslysten, riktigt opassande. Hela lagen har en väldigt stark mänsklig doft, och det finns väldigt lite av det gudomliga i den, men det finns igen en annan lag som säger: ’De som sitter på Mose och Arons stolar, bör ni alltid lyssna på och göra vad de befaller!’

[6] Denna lag är emellertid en riktig kamel på vilken fariséerna redan har fört in många falska och dåliga varor till templet förklädda som äkta, och folket måste köpa dem som helt äkta till priset av sin moraliska frihet. Detta är något dåligt, och en sådan lag som bara ger vissa människor privilegier verkar för mig vara likt ett helveteshål genom vilket satan alltid har en ingång in i helgedomen. Ty dessa privilegierade heliga personer förtar sig och av en slags from stolthet omger de sig i början med en slöja av profetisk nimbus, men senare blir de i högsta grad härsklystna och övertyranniska, högmodiga och ytterst stolta, – men sitter fortfarande på Mose och Arons stolar! Men jag tror, broder, – du vet, bara oss emellan – att här kan Satan mycket väl ta dessa heliga stolar i besittning! Och sådana sanna Satans ställföreträdare på Mose och Arons stolar har introducerat många falska stadgar som har ersatt de gudomliga, och vi måste smaka på dem eftersom den kamelliknande helveteslagen befaller oss att lyssna på dem som sitter på dessa heliga stolar och göra vad de befaller.

[7] Ja, det skulle i och för sig inte vara något fel på lagen om man hade försäkran om att bara de mest värdiga efterföljarna till Aron och Moses skulle predika på de heliga stolarna. Men vilket sant drakfolk har inte suttit på de heliga stolarna och kastat de mest upprörande lagar som sand i de seende människornas öppna ögon, så att de flesta blir blinda! Och sådana lagar, som överträffar all galenskap, finns sedan kvar hos människorna som den största plåga, och ingen vågar längre skaka av sig detta ok. Sedan frågar sig till slut det rena förnuftet huruvida Gud vet någonting om det, eller om det alls finns en Gud som kan se en sådan styggelse i Sin helgedom!

[8] Nåväl, ett sådant klarläggande från Honom Själv över detta skulle på bästa möjliga sätt visa oss hur det verkligen ligger till, och jag skulle nu vilja ställa en fråga till Honom meddetsamma! – Vad tror du, vågar jag eller inte?”

99. Herren förklarar fariséernas bud

[1] Jag svarar genast i Shabbis ställe och säger: ”Lyssna här, Jura Min vän, din fråga är befogad och av stor betydelse. Du behöver inte upprepa den för Mig, ty jag vet i vilket fall var skon klämmer!

[2] Du förstår, det är sant att det är ett bud, men bara sedan domarnas tid, där det befalles från en siares mun att lyssna på dem som sitter på Mose och Arons stolar och att göra vad de bestämmer från Guds Ande, men bara om deras gärningar är goda. Om deras gärningar är onda, så bör de knuffas bort från stolarna av Levis mest värdiga ättlingar.

[3] De som satt på de nämnda stolarna visste emellertid mycket väl hur de skulle skyla över sina gärningar. Istället för Aron och Moses värdiga ättlingar satt, och fortfarande sitter, bara onda vargar på de heliga stolarna och som sådana har de spridit ut lagar bland folket som om de vore gudomliga, inför vilka världen till och med måste darra!

[4] Men tänk tillbaka på hur ofta Jag har låtit dessa falska ättlingar till Moses och Aron bli allvarligt förmanade genom de heliga profeternas munnar, och hur ofta Jag har tuktat dem med det skarpaste ris! Men till vilken nytta? Det blev bättre för en tid, Men snart efteråt blev de värre än innan, tills det nu har blivit så illa att det aldrig kan bli värre. De har fyllt all ondskas mått, och bara några få droppar till så kommer det rinna över och förgöra dem alla likt Noas flod, det kan du vara helt säker på!

[5] Men liksom många andra, ersatte lagen om offer i templet också Mose lag beträffande barnens plikter mot sina föräldrar. I början såg det väldigt bra och rättvist ut och gällde bara de barn vars föräldrar – vilket ofta var fallet – var mänsklighetens sanna avskum. Men dessa fick konstigt nog ofta väldigt goda och lydiga barn, som ödmjukt förstod och insåg sina biologiska föräldrars kardinalsynder mycket väl. Kraven som deras onda föräldrar ställde på dem fick deras hårstrån att resa sig till slut, men i den missförstådda Mose lag stod det skrivet att de framför allt borde visa aktning för sina föräldrar genom lydnad!

[6] Av den anledningen, vid den tid då templet fortfarande var gott, frågade sådana olyckliga barn vad de borde göra, och sade: ”Det är förvisso sant att Moses befallde från Gud att de skulle lyda föräldrarna och att akta dem högt och ära dem livet ut, så att man skulle leva länge och att saker och ting skulle gå väl på jorden. Men Moses befallde också att inte döda, stjäla, tala osanning, att inte begå otukt med jungfrur och ännu mindre att ha begärelse till sin nästas hustru. Men deras förfärliga föräldrar kräver nu detta av dem! Vad bör de nu göra för att inte synda mot Mose bud?”

[7] Då sade översteprästen, genomströmmad av Guds Ande: ’Håll er borta från dessa era föräldrar, offra istället en gåva för den dåliga lydnaden och be till Gud, så kommer det att gå bättre för er och era pliktförgätna föräldrar kommer även att få nåd från ovan!’

[8] Och så hände det att sådana barn lämnade sina onda föräldrar, förde fram ett offer till templet för sig själva och för sina onda föräldrar, och sökte sedan tjänst hos goda människor för att leva ett liv som är välbehagligt inför Gud.

[9] Hittills och i det avseendet var lagens ursprung helt och hållet gudomligt. Men med tiden förallmänligade de onda vargarna som satt på Mose och Arons stol denna lag, och då kunde till och med de olydiga barnen till helt goda och ärliga föräldrar köpa sig fria från att behöva lyda sina föräldrar genom offer, för att då kunna synda helt fritt och utan dåligt samvete!

[10] På detta sätt undertrycktes Guds dubbla bud två gånger och i dess ställe sattes en ren helvetisk mänsklig stadga vilket naturligtvis måste vara en styggelse inför Gud eftersom den står helt i strid med Hans ordning. För bara en någotsånär klart tänkande person måste vid en första anblick förstå att en sådan stadga aldrig kan vara gudomlig, utan av bara helvetiskt och sataniskt ursprung! I vilket fall, detta skall snart upphöra, och då kommer det inte att finnas något mer att agitera mot.

[11] Annars är det helt i sin ordning att en svag person låter sig ledas av en som är stark! Men föräldrar är alltid starkare än sina barn, och det är därför på sin plats att barnen själva leds av sina föräldrar. Men om den svage personen märker att den starke vill kasta honom utför ett dödligt stup, så gör den svage personen väl i att komma bort från den starke och hitta ett tryggt ställe.

[12] För övrigt är det bara den som till fullo uppfyller Mose lag, som beter sig som Jag tydligt visade den gamle kungen Ouran tidigare. – Har ni nu förstått detta väl?”

100. Vad är sedeslöshet

[1] Jura säger: ”Javisst, här finns ljus, kärlek och den högsta sanning koncentrerad på ett ställe! Ja, Herre och Mästare från evighet, jag skulle verkligen vilja få hela Mose lag belyst på det sättet, och då kunde vi leva och röra oss oföränderligt fast inom Din eviga ordning! Sedan skulle Satan förvisso inte kunna finna några hål genom vilka han som en varg i fårakläder kunde smyga in i Ditt klart upplysta rike och förvandla Dina bud till mänskliga stadgar!”

[2] Jag säger: ”Min vän, timmen är ännu inte kommen då denna världs mörke furste kommer att dömas, men det är väldigt nära! Men när han döms, så kommer det likväl alltför snart att finnas människor som beter sig ännu värre med Mina renaste lagar än Satan själv. På denna jord kommer ljuset alltid att behöva kämpa mot mörkret!”

[3] Jura säger: ”Herre, men varför? Om alla människor bara skulle känna igen ljuset som jag gör nu, så skulle Satan och all hans ondska få en evig semester på denna jord! Att våra barn och barnbarn därefter noga kommer att uppfostras i samma ljus och även förbli i det tills tidens slut, kommer att vara lika säkert och oföränderligt genom alla tider, som att det är lika säkert och oföränderligt att två enheter av ett slag och ytterligare två enheter av detsamma alltid kommer att bli fyra enheter av samma slag för all evig tid! Ingen människa på hela jorden betvivlar det, eftersom det är en obestridlig och uppenbar sanning. Din belysning av Mose tio bud gör vart och ett av dem till en matematisk princip. Men om det är så, för vem skulle det ens tillnärmelsevis falla in att ifrågasätta en sådan sanning?!

[4] Men eftersom ingen längre kan betvivla det, så skulle han också vara tvungen att agera i enlighet med den insedda sanningen, annars skulle han tvingas betrakta sig själv som en ren dåre, eller så skulle han höra detta sägas om honom från varje förnuftig människas mun!

[5] Men naturligtvis, om de heligaste och viktigaste sanningarna för oss människor ständigt ges genom en viss gåtfull slöja och människan ofta kan tolka det hur hon vill, så finns det naturligtvis enormt många lögnare, genom vilka Satan och hans förskräckliga följe fritt kan komma in i mänskliga samhällen.

[6] Ge oss därför, mest upphöjde Herre och Mästare, sanningen klart och öppet, så att Satans tillträde till människor framgent barrikaderas genom den oföränderliga sanningens starka murar.

[7] Jag vill till exempel bara nämna Mose lag, genom vilken han förbjuder okyskhet som en synd. Så vad är då okyskhet? Innebär detta att ligga med en kvinna med en otvättad kropp och sedan inte tvätta sig igen efter akten? Eller betyder det den lystna liderligheten och att ligga med en kvinna, en oskuld, en hora, en älskarinna eller en ung änka?

[8] Hör blind otukt till denna kategori, eller till och med den stumma, sodomitiska synden, eller även om man har något ihop det med en annan mans mycket åtråvärda fru? Bör man, för att vara helt kysk, fullständigt undertrycka denna den mäktigaste av alla naturliga impulser? Men om det är så, så är den äktenskapliga sängen säkerligen inget annat än en arbetsplats för en okyskhet som anses sedlig av samhället, ty vem kan garantera att mannen inte ligger med sin yppiga fru oftare än vad som är nödvändigt för att skapa en frukt?!

[9] Jag har träffat och känt människor som man kunde säga har ett hjärta av guld vad beträffar godhet, kärlek, tålamod, vänlighet och medlidande. Men i den förtretliga frågan om kyskhet är och förblir de svaga. De gjorde allt, det är sant, för att bli starkare inom detta område, men det låg inte i deras läggning, inte ens när de drabbades av den naturliga, fulla impotensen. En yppig jungfru gjorde fortfarande samma lustfyllda intryck på dem.

[10] Å andra sidan har jag träffat och känt människor som förblev kallsinniga inför den största kvinnliga skönhet, alltså sanna kyskhetsexempel, men var eljest i sina liv okänsliga för allt! Ingenting berörde dem! De fattigas nöd och umbäranden var skrattretande för dem, och tårar av lidande var bara knep för att väcka medlidande. En kvinna var för dem en föraktlig och väldigt lätt umbärlig absurditet, något som inte hade något annat syfte i världen än ett fält för att så någon sorts spannmål. De ansåg att äktenskap var en av de mest skrattretande inrättningarna i det mänskliga samhället. Enligt dem bör man låsa in alla friska kvinnor i en stor byggnad och låta starka män som kan avla en arvinge ligga med dem så att bara vackra, friska och starka människor skulle skapas. Men de fula och svaga kvinnorna bör gallras ut eller användas för de lägsta arbetena som boskap och arbeta tills de går under! Detta är verkliga händelser som jag har upplevt!

[11] Nu frågar jag huruvida människor som är svaga i köttet inte har en väldigt stor fördel i allas ögon över kyskhetens iskalla hjältar! Vad mig beträffar, så har de det! Nåväl, jag vet inte hur det står till med Dig, mest upphöjde Herre och Mästare, och inte heller kan jag veta det. För att komma in i en slags ordning även inom detta område som Moses har förbjudit, för att inte alltid befinna sig i en ständig rädsla för att ha syndat inför Gud med en sådan handling, och om handlingen är en synd, så har säkert Du, åh Herre och Mästare, en medicin mot detta genom vilken man kan driva ut begäret och trycket som en förkylning! För det finns inget mer bedrövligt för en ärlig människa än att bli dragen i håret åt ett visst håll till att synda. Läggningen tvingar köttet med en kraft som inte går att stå emot, och om man faller genom luften som en normal kropp, så har man också begått en dödssynd! Det är då lite för strängt, särskilt för en person som för Guds skull alltid har hållit sitt huvud och hjärta på det rätta stället så mycket som möjligt. Därför, Herre och Mästare, så skulle jag vilja få en tydlig förklaring från Dig om detta! För mig förefaller detta vara en av de känsligaste punkterna! 

                                                                                                                                                                                                                         Jakob Lorber (1800-1864)

                      ”Denne ödmjuke man, som levde och verkade som musiklärare och utövande violinist och kompositör i Graz (Österrike), mottog vid en ålder av fyrtio år kallelsen att bli ”Guds skrivare” genom det inre Ordet, vilket han följde till sina sista dagar med orubblig trofasthet.

Hans levnadstecknare och vän Karl Ritter von Leitner skriver vidare: ”Han skriver oavbrutet och med ett lugnt lyssnande ansikte låter han pennan glida över papperet, tvekar aldrig, funderar aldrig.” Sålunda växte det under 24 år fram ett unikt och kolossalt verk, som fyllde 25 volymer på 500 sidor vardera, för att inte nämna några kortare skrifter.

                      Denne tystlåtne och ytterst anspråkslöse man, Jakob Lorber, har ingen like och passar inte in i något ”fack”, vare sig vi betraktar honom som mystiker, siare eller – med modernare språkbruk – ett synskt geni. En sak är säker: Han var i besittning av en häpnadsväckande och ogripbar mänsklig gnista, som överträffar alla tidigare stora invigda mystiker.

                      Som ett resultat av denna gudomliga inspiration, efterlämnade Jakob Lorber en unik litteratur av kosmiska mått, vilken berör existensens alla grundläggande frågor: Guds natur, universum och människan och deras ömsesidiga förhållande och den förser oss med ett verkligt vittomspännande svar på mänsklighetens tidlösa frågor om livets vadan och varthän.

                      I centrum av denna storslagna teckning av världen, från skapelsens första början till dess slutliga fulländning, står ”Johannes Stora Evangelium”, som helt och fullt grundar sig på den kristna trons värderingar och utvidgar och förandligar den kristna visionen.

                      Jakob Lorbers universella andliga uppenbarelser öppnar också upp stora möjligheter för ett klokt samarbete mellan religion och vetenskap, som då blir en syntes av hjärtats och förnuftets kunskaper.”