Johannes Stora Evangelium 8

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kapitel 1-100:

1. Att synda mot kyskhet

2. Fariséernas gräl om Herrens gudomlighet

3. Den som är tyst och lyssnar, samlar ständigt

4. Murels reseupplevelser

5. Var man finner sanningen

6. Nedgången för den egyptiska och indiska visdomen

7. Vår jord är Guds barns sanna skola

8. Filopold tänker tillbaka på sitt tidigare liv

9. Världarnas naturliga ordning

10. Murels tacksamhet

12. Herrens löfte

13. Herrens väsen

14. Framtiden för Jesu lära enligt Matael

15. Oro över lärans spridning

16. Herren har försorg

17. Herren kommer tillåta Sig Själv att bli dödad

18. Samvete och änglarnas inflytande

19. Meteoren

20. Materiens beskaffenhet

21. Matael möter Abrahams ande

22. Kommunikation med Herren i ens hjärta

23. Orsaken till Mataels lidanden

24. Skälet till Herrens inkarnation

25. Föreställningen att Gud blir uttråkad

26. Rafaels fråga beträffande löftets uppfyllelse

27. Guds rike i människans hjärta

28. Sant andligt liv

29. Hinder för löftets uppfyllelse

30. Fler åsikter om Jesus

31. På Venus

32. Fördelar med ordningen på Venus

33. Sann visdom och den levande äran till Gud

34. De palestinska platsernas öde

35. Herren och de nio drunknade

36. Förberedelser för uppväckandet

37. Kornelius tvivlar

38. Judas girighet

39. Helenas otrogna tjänare

40. Yttre vila och inre aktivitet

41. Herodes spioner

42. Zinkas försvar och hans berättelse om Johannes Döparen

43. Cyrenius svar

44. Gripandet av Johannes Döparen

45. Johannes Döparen mördad

46. Herodes befallning

47. Den mystiska romerska fullmakten

48. Herodes falska fullmakt

49. Tempelprästernas politik

50. Profeten från Galiléens lära

51. Zinkas åsikt om Jesu lära

52. Zinka och matmiraklet

53. Törst efter kunskap

54. Rafael sjunger

55. Gemenskap med Gud genom det inre ordet

56. Att ta hand om hjärtat

57. Zinka undersöker vidare

58. Kornelius och Jaras visdom

59. De bägge flickornas livshistoria

60. Cyrenius känner igen sina döttrar

61. Zinkas ödmjukhet

62. Att tala och att göra

63. Hebrams och Risas självrannsakan

64. En berättelse om Jesu barndom

65. Cyrenius löfte

66. Lagen om du måste och du skall

67. Skillnaderna mellan själarna på jorden

68. Själens sjukdomar och dess kur

69. Platser att hela själsliga sjukdomar och själahelare

70. Sann rättvisa

71. Kärlekens eviga lag

72. Den magnetiska sömnen

73. Fysisk och andlig renhet. Helande på avstånd

74. Exempel på magnetisk sömn

75. Zorel ber om ersättning

76. Zorels förslag på fastighet

77. Sanningen om Zorel

78. Zorel ber om fri lejd

79. Förberedelser för den magnetiska sömnen

80. Zorel kommer till självinsikt

81. Rening av den sovande själen

82. Täckande av den helade själen

83. Själens eteriska kropp och dess känsloorgan

84. Zorels själ på väg till självförnekelse

85. Zorel i paradiset

86. Förhållande mellan kropp, själ och ande

87. Zorels syn på skapelsen

88. Människans natur och hennes skapande kallelse

89. Naturens utvecklingsförlopp

90. Döm inte

91. Zorels materialistiska tro

92. Zorels kritik mot moral och utbildning

93. Felen med materialismen

94. Legalt egendomsskydd

95. Zorel ödmjukar sig

96. Zorels förflutna som slavhandlare

97. Zorels ursäkter

98. Zorels usla brott

99. Cyrenius förbluffas av Zorels brott

100. Zorel försöker urskulda sig själv

1. Att synda mot kyskhet

[1] Jag säger: ”Om en människas liv inte är något futtigt skämt, utan istället ett mycket heligt allvar, så kan inte heller skapelseakten vara något lättsinnigt skämt. Förstå skälet rätt, så kommer allt snart att stå klart för dig av sig själv!

[2] Den behagliga känslan av själva akten bör inte vara orsaken till handlingen, utan bara att en människa blir avlad!

[3] Om du greppar detta, så kommer du snart märka att den behagliga känslan bara är något som skall underlätta människans tillblivelse i köttet. Om det är huvudorsaken som driver på dig, så gå och agera och då kommer du inte begå någon synd. Men det finns likväl vissa saker som måste beaktas ordentligt.

[4] Denna handling får inte hända utanför sfären av sann kärlek till ens nästa, men en huvudprincip för sann kärlek till ens nästa lyder: ’Gör mot era medmänniskor vad ni vill att de skall göra mot er!’

[5] Nåväl, anta att du hade en blommande dotter som är en fröjd för ditt faderliga hjärta. Du kommer inte att bry dig mer om något annat än för din högst älskade dotters sanna lycka. Om din dotter är mogen, och därför kan bli gravid, vad skulle du tycka om en annars fullt frisk man, driven av begäret att få barn med en jungfru, kom och gjorde din dotter gravid med våld?

[6] Du förstår, du skulle fyllas med en fruktansvärd vrede mot en sådan missdådare, och du skulle aldrig släppa honom ur sikte utan skarpast möjliga tuktan!

[7] Och ändå så skulle denne person inte ha begått någon synd mot kyskheten eftersom han på allvar manade sig själv att inte sprida sin säd annat än i ett gott kärl, varigenom en möjlighet att framavla en person skulle bli beskuren. Å andra sidan är akten likväl syndig, eftersom den sanna kärleken till nästan var gravt överträdd!

[8] Föreställ dig att du blir allvarligt frestad när du är utomlands, du möter en kvinna på en åker, och du övertalade henne med pengar och ord att ge efter för ditt begär, och om kvinnan går med på detta, skulle du inte ha begått en synd mot kyskhet, inte heller skulle du ha begått äktenskapsbrott, inte ens om personen var en mans rättmätiga hustru. Men om du hade tänkt på det ytterst trista bryderi och de förföljelser som kvinnan skulle råka ut för om hennes make sade till henne: ’Kvinna, tala sanning, vem var det som lade denna säd i dig, eftersom jag inte har rört dig sedan den och den tiden!’ – förstå att du därigenom har förstört husfriden mellan det gifta paret. Det är en allvarlig synd mot kärleken till ens nästa! Ty du borde ha kunnat spara dig för en mer passande möjlighet även om din lusta var allvarligt menad och inte bara lustfylld lidelse. 

[9] Du kan av detta förstå att en man, vid en sådan eljest helt korrekt akt som inte motsäger sann kyskhet, måste betänka alla andra mänskliga sidoförhållanden, om han inte vill synda mot en viss lag.

[10] En man kan emellertid begå otukt såväl med sin fru som med en hora och ännu värre. Ty med en hora finns det inget mer att förstöra, eftersom allt ändå har blivit förstört. Men en fru kan bli överdrivet upphetsad och därigenom följa ett passionerat begär, varmed hon då kan bli en mycket värre hora än en ensamstående kvinna.

[11] Den som ligger med en ensamstående kvinna syndar mot kyskhet eftersom hans akt bara tjänade – och var tvungen att tjäna – tillfredsställelsen av ren lusta men inte avlandet av en människa, då det sunda förnuftet måste säga honom att man inte sår vete på landsvägarna.

[12] Utöver synd mot kyskhet, så kränker den som ligger med en hora sin och horans mänskliga natur eftersom han därigenom lätt skadar sin egen natur och gör den blinda horan ännu mer härdad, vilket gör henne svårare att hjälpa, vilket igen är en synd mot kärleken till nästan.

[13] Men den som ligger med en kvinna som har blivit hora syndar på samma sätt dubbelt och fyrdubbelt om han själv är en make, eftersom han därigenom också begår äktenskapsbrott.

[14] Eftersom du är en klart tänkande man, så tror Jag nu att detta lilla är tillräckligt för dig, desto mera så eftersom en man som dig i vilket fall vet vad som är passande för en man som är anständig i varje avseende.”

[15] Jura säger: ”Ja, Herre och Mästare, nu står allting klart för mig, och jag vet nu också vart de många typerna av okyskhet måste leda! Ja nu står allting klart! I allting finns det bara en sanning som är giltig inför Gud, vilken är grundad i den eviga ordningen – allt mindre, mer och vid sidan om är av ondo!”

[16] Jag säger: ”Ja, så är det och så kommer det också för evigt att förbli. Men nu kommer sjömännen som skickades ut tillbaka med sina döda människor, och då måste Min tjänare (Rafael) gå dit och hjälpa dem att lägga liken på rätt sätt, annars skulle det bli svårare att hela dem i morgon!”

[17] Rafael skyndar dit och skapar överallt den bästa ordning. Men sjömännen beger sig först därefter till sin kvällsmåltid.

2. Fariséernas gräl om Herrens gudomlighet

[1] Med allt som hade hänt efter denna sabbatsmåltid kunde dagen betraktas som avslutad, men man vilar aldrig i himlen från att göra gott, likaväl som helvetet aldrig vilar från att göra ont, så för denna sabbat hade något speciellt hållits tillbaka och var tvunget att avslutas innan midnatt.

[2] Ett gräl hade uppstått mellan de femtio fariséerna, med ledaren Stahar i spetsen och talaren Floran, som nu var välbekant för oss. Hos de knasbollar som befann sig i Ourans tält under stormen hade det uppstått allehanda tvivel, och de utlagda liken bekräftade vissa av de tvivel de hade om Mig och Mina gärningar. Sinsemellan var åsikten delad där den bättre delen högtidligt accepterade att Jag var en alldeles särskild profet, som något av en Elias – men en mörkare del trodde trots alla studier av skriften att jag bara var en skriftlärd från katakomberna i Egypten och hade lärt Mig visdom och äkta magi i templet i Korak (Karnak). Det var därför som Jag var så väl mottagen av romarna, ty bland romarna vördades de äkta magikerna mer än gudarna, ty romarna betraktade sådana magiker som fingrarna på guden Zeus, som verkar bland folket och är väldigt fäst vid de mäktiga människorna! Men romarna var väldigt klyftiga och visste att judarna inte var att lita på förrän de hade blivit romare, till kropp och själ. Men detta kunde lättast åstadkommas om man, tillsammans med en sådan ärkemagiker från Koraks skola, bearbetade judarna som var mest lystna på mirakler, men på ett sådant sätt att judarna fann sin Moses och sina profeter i detta. Och det hade hänt nu, och med den största framgång i världen, ty den som inte kunde omvändas genom ord och mirakler, för den stod alltid flera romerska kohorter tillhands redo att skrämma honom till omvändelse. Det är därför som templet i Jerusalem rackas ner på vid varje tillfälle, man framhåller avsiktligen alltid det onda, men det goda tar man ingen hänsyn till och nämner det inte ens med en stavelse, medan det naturligtvis är känt hur mycket gott templet gör, och det outtröttligt!

[3] Stahar och Floran, som visserligen hade en bättre övertygelse om Mig och romarna än de andra, bemödade sig om att få sina kollegor på bättre tankar, men de uppnådde inte mycket, även om de med kraft framställde Mig som en profet i klass med Elias.

[4] Motståndarna sade: ”Se där borta, hur de nio drunknade har lagts med huvudet neråt och deras ansikten vända mot marken efter medicinkonstens alla regler! Varför på det sättet?! En Gud är tillräckligt allsmäktig för att göra de drunknade människorna levande utan sådana förberedelser, men det finns en hake med att vidta sådana medicinska förberedelser, för att om möjligt väcka de drunknade till liv igen! Även de tre drunknade som tidigare uppväcktes från de döda var tvungna att föras in i ett rum så att den kalla nattluften inte skulle skada dem, och de skulle då se bättre och fräschare ut nästa morgon! Vi känner till allt om detta nu!

[5] Floran frågade dem emellertid om deras uppfattning om Rafael, som hade utfört de mest otroliga mirakler. Då studsade naturligtvis några till och visste inte vad de skulle svara.

[6] Men en huvudmotståndare sade ändå: ”Min vän, vi vet i själva verket ingenting, men man kan säkert anta att det fortfarande finns många hemliga och oupptäckta krafter i naturen, som ingen av oss någonsin har kunnat drömma om. Dessa personer har lärt känna detta i Egypten och vet hur de skall tämja naturens krafter på ett sätt som vi inte känner till, så att en sådan tämjning av den stumma naturen måste se ut som ett rent mirakel för oss lekmän. Om denne unge person visade oss hur och de uppenbara fördelarna och sätten, så skulle vi också kunna utföra mirakler. Åh, människor kan utföra väldigt märkliga saker och lägga under sig hela naturen, men de kan ändå inte skapa någonting av ingenting, det kan bara Gud ensam göra! Och det är en stor skillnad mellan Guds allmakt och mirakelkraften hos en del upplysta människor.

[7] Låt bara den unge mannen skapa en ny jord med allt som är, bor och andas på den, så skulle han säkert tappa andan inför en sådan uppgift! Ja, att manipulera den redan förefintliga naturen är säkert ingen konst för den som förstår den, men att skapa en värld av ingenting, eller ens ett grässtrå utan frö, eller ens en människa – men av ingenting alls! – då visar det sig snart hur långt allmakten hos sådana människor sträcker sig!”

[8] Floran säger: ”Ja, min vän, jag skulle inte vilja slå vad om ett stort stycke guld på att dessa människor, om det verkligen var nödvändigt, inte kunde skapa en värld av ingenting. Jag skulle verkligen inte vilja chansa på det!”

[9] Stahar säger: ”Inte jag heller, ty bägge har redan gjort enorma saker för mig! Samtidigt uttrycks en sådan stor visdom i dem bägge i allt, genom vilken all min kunskap och all min erfarenhet kastas till marken. Men där en stor visdom ligger synlig, där arbetar Guds ande för vilken ingenting är omöjligt.

[10] Om vi ser tillbaka på allt som var möjligt för Elias och för Moses, så kommer vi därigenom också att kunna förstå hur de bägge alltid kunde sätta sina obegripliga mirakler i verket genom samma allsmäktiga ande!

[11] Nåväl, vad är det då?! Om vi vet att det bara är Guds allsmäktiga ande som kan göra saker som är omöjliga för alla människor, så är lätt samma ande verksam, som en gång kallade jorden till existens av ingenting och senare utförde högst mirakulösa ting genom Moses och Elias!

[12] Dessutom måste jag nämna något här, och jag frågar er: Bortsett från kretsen av Israels barn, fanns det någonsin ett folk som skulle ha stått högre i visdom och kraft än vi, som sanna ättlingar till Abraham, Isak och Jakob?! Den som följaktligen inte fann den sanna visdomen och dess kraft i Jakobs hus, var kunde han då ha funnit den?! Jag vet förvisso något om Egyptens hemliga skola och vad som undervisades där! Ja, denna skola i Korak kom som mest in i förgården, men aldrig in i det allra heligaste, det innersta!

[13] Men för dessa bägge verkar det allra heligaste, det innersta, lika välbekant som inuti ett skafferi för en hemmafru, något som man kan se vid första anblicken av dem. Man kan genast se på den glada uppsynen hos en hemmafru som tar hand om allt i hushållet att skafferiet är välfyllt. Och med dessa bägge kan du tydligt se att de är fulla av den gladaste och mest obekymrade frid och en fullständig brist på oro, genom att bara betrakta deras ansikten litegrann!

[14] Den som är utrustad med en sådan visdom och makt och kan se på världen med ett sådant gudomligt lugn, och som besväras lika lite av den värsta stormen som den första vintern som patriarken Adam upplevde åt oss, den är i det allra heligaste, är en Herre själv och den friaste härskare! Han behöver ingen skola i Karnak eftersom Guds ande har lagt ner en som är bättre i hjärtat genom Sig Själv! Detta är min åsikt och nu också min fasta övertygelse, och att denna övertygelse är god, kan jag förstå av det faktum att jag också börjar känna en väldigt gudomlig och fri vila i den, vilket jag aldrig tidigare har känt eller förnummit.

[15] Som din tidigare ledare kan jag inte beordra er att tro på dessa saker, det är sant, eftersom de aldrig kan befallas. Men jag kan likväl berätta hur saker och ting ligger till, och att ni med er egyptiska skola går i de mörkaste katakomber utan någon handledning!”

[16] Som svar på dessa ord av Stahar, säger nu talaren till motståndarna som redan har blivit några huvuden färre: ”Ja, ja, käre vän, du har talat helt äkta och sant, men vår invändning är bara att de nio drunknade har lagts ner på det medicinskt erforderliga sättet. Ty det är såhär läkarna såväl som de erfarna sjömännen lägger ner de drunknade, och det händer ofta att de kommer tillbaka till livet på grund av detta, ty vattnet kommer ut ur deras lungor genom denna ställning, och om inte varje liten livsgnista ännu har slocknat i hjärtat så återvänder livet. För själen förmodas stanna kvar i den drunknades kropp i ytterligare tre dagar, så därför är det möjligt att de drunknade kan återupplivas på detta sätt även om de har legat i vattnet i två hela dagar, vilket vilar på uråldrig erfarenhet. Nåväl, om Guds sanna ande bor i denne Elias-like profet, vad är poängen med denna medicinska förberedelse?!

[17] När Elias, enligt legenden, återupplivade en hel hög med döda ben och klädde dem i kött, så behövde han inga medicinska förberedelser, utan istället var hans ord och hans vilja tillräckligt. Gärningar av denne Elias utfördes också tidigare genom ordets kraft, så varför nu sådana förberedelser med de nio drunknade, som om han hade blivit helt tom på kraften i den gudomliga anden?!

[18] Du förstår, min vän, om det kommer en liten smutsfläck på ett tygstycke som redan är genomsmutsigt så kommer inget öga, oavsett hur skarpt det än är, att märka den; men på ett helt rent linnetyg kommer till och med en mörk prick att göra dig förlägen! Och det är samma sak med denne store profet i vars hjärta den gudomliga andens fullhet förmodas bo. Varje sak som inte är förenlig med den mest upphöjda föreställning om den gudomliga anden och dess allra högsta värdighet är problematisk. Om han bara inte hade gjort det, så skulle jag ha kunnat betrakta honom som Jehova Själv, ty hans tidigare tal och gärningar var alla av gudomlig natur, men genom denna manipulation av de nio drunknade personerna har han suddat ut hela den tidigare gudomliga nimbusen, och jag kan aldrig någonsin helt acceptera det!”

[19] Stahar säger igen: ”Min vän, om det gör dig förlägen så undrar jag väldigt mycket hur i slutändan inte tron på Jehova har gjort dig förlägen, om du tillräckligt ofta har betraktat hur långsamt växterna, djuren och människorna växer! Varför behöver Jehovas allsmäktiga ande vidta sådana tröttsamma åtgärder?! För vad behöver Han alls träden, buskarna och växterna, för att låta olika sorters frukt gradvis mogna på dem?! Om Han bara ville, så skulle de falla från molnen till jorden redan mogna! Varför behöver Han en åker på jorden?! Guds ande kunde föredra att låta den renaste och mognaste säd regna från himlen, och ännu bättre, det bästa och godaste bröd! Varför fortplantningen av djur och människor?! Varför måste en människa först födas helt hjälplös och lika svag som en fluga?! Hon kunde falla till jorden redan stark, vis och utrustad med allting!

[20] Tror du inte att något sådant skulle vara mycket klokare och värdigare för den allsmäktiga andens allmakt än senfärdighetens välbekanta väg, som leder till att svältande barn ofta måste titta på ett träd i veckor innan frukten blir mogen på dess grenar?! Vilken glädje skulle inte ett par som oroar sig över sina barns bästa ha, om de kom till världen med hela Samuels visdom?! Ändå måste de födas med stor smärta, och sedan dröjer det minst tolv år innan ett barn har kommit så långt att det klarar av någon högre utbildning, och då måste det arbeta hårt till mannaåldern för att uppnå den nödvändiga stadgan i någon färdighet eller kunskap. Anser du att detta är lämpligt för Guds andes högsta visdom?!

[21] Men om den gudomliga visdomen inte tar skada i allt detta, hur kan du nu kritisera denne profet om han lägger de nio liken enligt läkarens instruktioner?! Tala nu, min vän!”

[22] Motståndaren, som hette Murel, säger: ”Ja, ja, Stahar min vän, du har rätt, och nu förstår jag hur värdelös min tidigare kommentar var! Men trots allt så ligger det något i vad jag precis sade, och det är Guds senfärdighet, som verkar helt rätt i vissa saker, men inte alls i andra! Ja, i vissa saker kunde det vara bra med mera senfärdighet, som till exempel den förödande blixten och de alltför korta dagarna på vintern, och även fullmånen borde behålla sitt fulla ljus längre än i bara några dagar! Vore det inte för blixtens fruktansvärda hastighet, så kunde man undvika den, och den skulle då inte vara lika skadlig, även stormvinden kunde blåsa långsammare, varmed mycket skada kunde undvikas! Man finner i skapelsen mestadels en enorm Guds kraft, som skadar den levande naturen, och där det enligt min mening inte är till någon nytta med en alltför lång väntan, är det nästan aldrig någon utveckling.

[23] Nåväl, varje människa vet av egen erfarenhet att det är så. Men varför måste det vara så, och varför får jag inte förstå att det är gott, om det är gott, och dessutom bli otålig och irriterad? Varför regnar det ofta när det enligt böndernas kunskap är bäst med solsken, och varför lyser solen ofta i månader utan något regn under tiden? Ja, min vän, du förstår, detta är idel viktiga frågor, men vem kan besvara dem för mig?”

[24] Stahar säger: ”Där, den store Mästaren! Gå till Honom så slår jag vad att Han kommer att upplysa dig om det. För dina frågor är för mycket för mig, ja, så mycket att jag nästan kunde kalla dem dumma. Men inte eftersom de verkligen är dumma, utan istället eftersom de verkar dumma på grund av min okunnighet.”

[25] Murel säger: ”Åh, du är en finfin typ och är mycket visare än jag, och du ger ett sådant vittnesbörd om mina frågor?! Hur skall jag lägga fram detta för den allra Visaste?!”

[26] Stahar säger: ”Jaha, om du inser det, så fråga inte om anledningen till sådana saker och företeelser, som Guds visdom har beslutat sedan evigheten! Det är oändligt mycket som vi människor inte förstår, ja, i själva verket förstår vi inget alls, ty allt vårt intellekt är knappt en solstråle jämfört med den gudomliga visdomen, och det vill att Gud ska redogöra för varför Han beordrade det ena eller det andra?! Vi har inte ens kommit till den första raden av Alfa och vi frågar redan om Omega! Åh, så blinda och dumma vi fortfarande måste vara!

[27] I skolan i Korak (Karnak) i Egypten bland de blinda hedningarna kan något sådant förvisso vara normalt, men bland Israels barn som förmodas förstå bör sådana frågor inte förekomma. Ty om inte de blinda förstår sig själva, så bör vi förstå att vår förståelse har nått högsta möjliga visdom om vi har nått slutsatsen att all vår kunskap och förståelse är rent ingenting jämfört med bara en gnista av gudomlig visdom!

[28] Naturligtvis lär sig människans grubblande ande mycket inom Guds underbara skapelses område, som hon i sitt intellekts stora inskränkthet inte kan godkänna så lätt, men då tänker hon tillbaka på sin barndom där hennes kloka föräldrar ofta undanhöll vissa saker som säkert skulle ha skadat henne, som ett oerfaret och tanklöst barn, om hon hade vetat om det! Om Guds kärlek och medkänsla nu undanhåller vissa saker för oss omogna och oerfarna barn som säkert skulle leda till någon stor och oförutsägbar skada för os, om vi kände till dem, då kan vi bara prisa och tillbe Gud för det! Ty när vi blir mottagliga för högre visdom, så kommer säkert inte Gud att undanhålla oss den!”

3. Den som är tyst och lyssnar, samlar ständigt

[1] Här säger Cyrenius till Mig, som hade lyssnat väldigt uppmärksamt på denna ganska högljudda diskussion: ”Herre och Mästare, vår ledare Stahar har visat vad han går för! Jag förväntade mig inte en sådan visdom i honom! Han tystade sina motståndare väldigt lätt, och det mest förvånande är att han besegrade Murel, ty jag har känt honom som en första klassens talare och betraktar honom som en person som har gjorde de största upplevelser överallt på den kära jorden och därför vet vad han skall säga, och vad han säger är alltid välgrundat. Jag känner honom eftersom han alltid kom till mig som ett ombud när det judiska prästerskapet hade något särskilt ärende. Han visste alltid hur han skulle klä sin anhållan på ett sätt att man aldrig helt kunde avslå den. Och därför är jag desto mer förvånad att Stahar nu fullständigt har besegrat denne Murel.

[2] Jag är säker på att Du, åh Herre, också lade något litet ord på hans tunga, för annars skulle Murel ha varit den obestridlige vinnaren! Murel hade också en poäng. Hans antaganden var inte helt och hållet byggda på sand, men Stahar bemötte honom och visade saker som givetvis står på mycket fastare mark. 

[3] På det hela taget måste jag erkänna att det bland judarna, även i denna sedefördärvade tid, finns män varse like inte kan finnas någon annanstans i världen, och jag kan därför inte längre vara deras fiende. Men jag måste i vilket fall ge tillbaka Stahar en ställning där han kan få en väldigt fruktbar användning för sin visdom, ty han är nu fullständigt på Din sida!”

[4] Jag, det är han, och Jag har länge vetat att han kommer att bli det – men Murel kommer att bli ännu viktigare, ty Murels ande är av en ännu större fasthet, och i hans själ finns det väldigt många nyttiga erfarenheter, med vars hjälp han väldigt väl kan skilja allt det sanna från det falska och allt det goda från det falska. Denne Murel måste vi väcka ännu mer och visa honom den gudomliga andens enda sanna ordning, och då kommer han att kunna visa den till andra med enorm vältalighet.”

[5] Cyrenius säger: ”Men det som förvånar mig väldigt mycket med Dina verkliga lärjungar är att de är där som om de inte alls vore där! De lyssnar bara och lyfter alltid på ögonbrynen av förvåning, men det pratas inte bland dem! Varför beter de sig så passivt?”

[6] Jag säger: ”Eftersom alla utom en redan mycket väl vet vad de har att göra! Den som är tyst och lyssnar samlar ständigt, men den som talar själv skingrar och når aldrig verklig rikedom. Men när väl Mina lärjungar, som har varit med Mig ända från början, har samlat ihop väldigt mycket, så kommer också de att tala, och frälsningen kommer då att förkunnas genom dem till jordens länder. Det finns ytterst visa män bland dem, även om de till största delen är fattiga fiskare.

[7] Men nu tillbaka till vår Murel! Denne kommer fortfarande att ge oss en del bekymmer, men efter det kommer han genom sin egen personliga utveckling att övergå till en sann enorm andlig styrka.”

[8] Cyrenius säger: ”Jag ser ytterst mycket fram emot denna process, ty jag gläder mig alltid mycket åt när någon blind återfår sin syn och en stum sitt tal.”

4. Murels reseupplevelser

[1] Medan Cyrenius fäller detta yttrande, så kommer Murel, hälsar på Mig och säger: ”Herre och Mästare, innan var det bara två personer som talade för alla, det var Stahar och Floran. Jag var tyst, det är sant, eftersom jag höll med om en del saker fullständigt – men sedan var det annat som jag inte höll med om eller förstod. Stahar har nu gett mig en stor insikt, och jag förstår nu mycket bättre än jag gjorde tidigare. Men det finns ändå vissa saker som jag fortfarande inte förstår tillräckligt tydligt! Och eftersom jag nu tänker helt annorlunda om dig än jag gjorde förut, så skulle jag vilja få lite ljus från dig också.

[2] Jag var en farisé, precis som mina kollegor, såtillvida att fariséismen stämde överens med mina förfinade föreställningar och insikter, och jag vet att du inte är någon särskild vän till dessa nattens profeter! Men det finns vissa bland denna grupp av människor som ännu inte helt har förlorat all bättre ande, och jag har alltid räknat mig själv till en av dem, och under detta beskydd vågade jag också komma till dig och fråga dig – inte som en farisé som du hatar, utan istället bara en väldigt enkel person berikad med vissa erfarenheter – om vissa saker som inte bara jag, utan alla behöver veta.

[3] Men det finns nu en särskild inledande fråga, och denna består av detta: Jag är en syndig person och du är ett Guds helgon. Kommer du bevärdiga mig med ett tillfredsställande svar?”

[4] Jag säger: ”Den som erkänner sina synder som synder och verkligen avskyr dem, och älskar Gud över allt och sin nästa som sig själv, är inte längre en syndare inför Mig!

[5] Men att älska Gud över allt betyder att hålla Hans bud och inte leva utanför Guds ordning. Om detta är fallet med dig, så tala, och Jag kommer att lyssna och svara dig!”

[6] Murel säger: ”Då min vän, farväl, ty vi kommer att ha få ord att utbyta med varandra! Till vilken nytta är det att erkänna mina synder och att avsky dem så mycket som möjligt?! En ond timme av frestelse och man faller tillbaka till samma ställe tusen gånger om igen där man har fallit tusen gånger tidigare!

[7] Man håller ständigt Guds bud med den goda viljan, men med gärningen finns det alltför ofta en stor hake. 

[8] Jag älskade alltid min nästa, om han inte var någon usling eller skojare, men om de var de sistnämnda så älskade jag dem uppenbarligen inte och var långt ifrån deras vän. Om de blir ärliga människor, så kommer jag också att älska och respektera dem igen, men annars inte så lätt! Du vet nu från min egen mun vilken andes barn jag är. Om du vill eller kan bevärdiga mig med ett svar, så säg mig det öppet. Men om du inte kan, säg bara det så nöjer jag mig med det också!

[9] Högmod och envishet är helt främmande för mig, men i vilket fall finns det inte heller någon rädsla i mig, eftersom jag inte är någon särskild vän av livet. Mitt liv är lika viktigt för mig som den sista brädan på Noas ark. Jag skulle mycket hellre inte finnas till än leva i denna sjabbiga existens i tusen år!

[10] Varför behövde jag över huvud taget bli till och nu fortsätta att finnas till? Har jag någonsin kunnat be en gud om att bli skapad och existera?! Jag skapades utan att själv vilja det, och jag fortsätter nu att leva utan att jag vill det och måste stå ut med att bli pålagd alla slags lagar och andra umbäranden, för vilket jag inte har något annat än ett tvetydigt löfte, enligt vilket det bör bli ett mindre eländigt liv med en evig tillvaro efter detta eländiga liv. För att kunna ta del av detta, bör jag i detta liv slå ner alla frestelser, hur starka de än är, och stå där renare efter lagen än solen mitt på dagen, och det är ett villkor som inte kan uppfyllas, förutom om man hade en lika gudomlig läggning som du, min högst respektable vän!

[11] Men varför allt detta?! Bort med detta liv, för man behöver varken ett dåligt, tillfälligt och ännu mindre kanske i bästa fall ett något bättre evigt liv! Den fullständiga intigheten är i sig den sannaste lycksaligheten!

[12] Ah, om jag hade vissa utsikter till ett evigt, fullkomligt liv, skulle saker och ting vara helt annorlunda! Man skulle veta hur och varför man måste göra något i detta liv, så att det efterföljande, eviga livet kunde inväntas med högsta tillförsikt, men så är det aldrig!

[13] Varthelst man går, oavsett i vilken skola man invigs i, så finner man istället för en klar åsikt överallt en blind tro på en helt grundlös förhoppning om ett samhälle. Och därför har människorna skapat lagar för – säg – det möjliga förverkligandet av sina förhoppningar som härrör från sin tro, med vilka de för intet och igen för intet plågar sig själva och sina medmänniskor på ofta helt outhärdliga sätt.

[14] Jag reste över hela Egypten och sökte efter en klar övertygelse för livet på den andra sidan! Vad fann jag efter alla dessa plågsamma invigningsriter? Ingenting – förutom en konstgjort skapad ljusare dröm, och de lärde mig hur jag skulle analysera drömmarna och ge dem en mystisk och profetisk uttydning som vanligtvis var passande för alla händelser!

[15] Om jag vore en svagsint drömmare som många andra, så skulle sådana saker ha gjort ett särskilt stort intryck på mig och jag skulle fullt och fast ha trott på dumheterna, men trots alla illusioner så förstod jag genast hur ogrundat allt var, och kände igen de bedragna i mig själv och de höga skolornas mästare som de framgångsrika och frivilliga bedragarna som inte ens tror på en stavelse av vad de lär ut till andra.

[16] Dessa människor är fortfarande de smartaste, och de andra som ändå tror på något är naturligtvis betydligt dummare och känner inte längre igen den klara sanning som vilar på oräkneliga alltid likadana erfarenheter: ’Människa, du lever bara från idag till i morgon!’

[17] Jag betalade de krävda skol- och invigningsavgifterna i Korak och gick därifrån med den klaraste övertygelse att jag hade betalat den höga avgiften förgäves – jämfört med vad jag faktiskt ville uppnå.

[18] När jag var på väg fann jag en person som anslöt sig till min karavan och som hade varit i Persien och även med de Gamla Troende (burmeserna), som han berättade mirakulösa saker om. Efter tre dagar kom vi överens om att resa till de berömda gamla troende via Persien. Vår resa dit, med dess många faror och hinder, varade fem hela veckor. Där fann vi ett folk som levde strikt botfärdigt och som annars var väldigt gästvänligt och verkligen tog emot oss med all kärlek. Visst hade jag svårigheter med språket, men min guide behärskade det, blev min tolk och kunde sätta mig i kontakt med de berömda gamla troende som sägs härstamma direkt från Noa. På kort tid hade jag lärt mig så mycket av deras språk att jag kunde tala med dessa goda människor. Min spaning var naturligtvis framför allt inriktad på att ta reda på vilken deras övertygelse om livet efter detta var.

[19] Svaret löd: Detta vet bara deras högsta, odödliga präst, som ständigt kan tala med Gud och även se världen på den andra sidan och alla som har gått över till den andra sidan. Denne präst var emellertid alltid otillgänglig för alla dödliga! Ingen fick närma sig hans bostad, förutom en gång per år, men bara som mest en halvtimme från den gyllene klippa där han visade sig för de dödliga på sabbats-morgonen vid soluppgången under några få ögonblick. Men alla var tvungna att tro och hoppas, att de hade hållit de militäriskt outhärdliga lagarna. Men om någon hade syndat, så var han tvungen att göra bot på ett sätt som till och med skulle få Satan att bäva!

[20] Man visade flera sådana botgörare för mig, men när jag fick syn på dessa så tappade jag fattningen! Det som mer till synes händer i Egyptens skolor – bara för att väcka rädsla och skräck – det och ännu värre saker händer i verkligheten! Och varför gör dessa människor allt detta, dessa dumma djur? Helt enkelt för att de hoppas på ett bättre framtida liv!

[21] De tvingar sig att tro så fast på detta falska hopp, att de i slutändan till och med anser att detta onda bedrägeri mot de arma själarna är en osviklig sanning!

[22] Olyckligtvis bidrar prästerna här till allt detta, eftersom ett sådant människobedrägeri alltid ger dem ett respektabelt liv. Människorna är dumma i övermått och står därför gärna ut med ett sådant bedrägeri. Det var emellertid länge sedan detta var fallet med mig, jag vill antingen ha visshet eller en död som fullständigt upplöser mig!

[23] Jag lämnade de gamla troende efter ett kvalfyllt år och drog hem med en persisk karavan, och blev snart en levit och sedan en farisé (varizaer = väktare, herde, övers. anm.) i templet och strax efter det kom jag hit, där jag nu har tjänstgjort som en judisk präst i elva år.

[24] Jag har visserligen inte gjort människor dummare än de redan var, varken genom ord eller handling, men inte heller visare. Ty jag tänkte för mig själv: den som är lycklig i sin dumhet bör lämnas i fred! För man ger honom inget bättre ens med den mest bevisade sanning! – Jag har nu visat er hur jag egentligen tänker och vilket mitt uppsåt är.

[25] Om människan skapade lagarna, som är svåra att hålla, och dessa avgör om en människa är rättfärdig eller en brottsling, så är jag uppenbarligen en syndare inför din lagenligt rena natur, och kan och får inte argumentera med din helighet.

[26] Om det inte var lagen som skapades av människan som var inför dig eller mig, utan istället bara människan, som hon är till sin läggning, så kan du, trots din gudomlighet, som egentligen inte angår mig alls, samtala med mig likaväl som jag med dig!

[27] Ah, om jag hade kunnat be dig om att få finnas till, då skulle omständigheterna vara helt annorlunda, även om jag vore en vän av livet. Men jag har blivit en fiende till livet eftersom jag har märkt att den ärliga mänskligheten alltid försmäktar under det eländiga trycket av alla slags dumma och tomma lagar. Bara människor som ända från början förstår hur de skall förtrycka sina medmänniskor är lyckliga, eftersom de alltid vet hur man skall ställa sig över varje lag.

[28] Dessa personer för sina stackars medmänniskor bakom ljuset genom alla slags profetior om livet efter detta, så att de själva desto friare kan leva ett gott liv här. Jag känner till dessa saker och vet vad jag har att tänka om och förvänta mig av ett liv efter detta. Därför har jag heller ingen fruktan – varken för en allsmäktig Gud, och ännu mindre för någon stor och mäktig världslig härskare.

[29] Jag fruktar inte Gud eftersom Han uppenbarligen måste vara ett alltför klokt väsen, som verkligen inte kan finna något nöje i att plåga en stackars obetydlig mask i stoftet som Han, om han tröttnade på den, kunde förgöra tusen gånger om med det svagaste andetag. Som ett högst vist väsen kan Gud rimligtvis inte begära någon dyrkan eller tillbedjan och inte heller någon kärlek av mig, eftersom utan att ha blivit tillfrågad har Han har satt mig i denna eländiga tillvaro, vilken lär mig att hoppas på en lycka i livet på den andra sidan genom munnen på härsklystna och giriga människor, och jag skall betrakta denna undervisning som ren sanning, medan tusentals och åter tusentals upplevelser på alla sidor visar mig tydligt den raka motsatsen, och den stora naturen ropar ljudligt från alla sina gravar: ’Människa, hela ditt liv varar bara från idag till imorgon!’

[30] Du förstår, det finns ingenting som kan göras för mig med den gamla lovprisade tron och med dess tröstande följeslagare, det kära hoppet, ingenting alls! Ge mig därför sanningen som gör att jag känner mig levande i denna min tillvaro, så kommer jag att klara mig utan någon tro såväl som något tomt hopp!

[31] Vise och mäktige man av Jehova, ge oss inte några långa och blänkande tänder som efteråt inte får någonting att bita på! Jag skulle inte ha ansatt dig så mycket, min vise vän, om jag inte av ditt tidigare tal och undervisning att döma hade förstått att sanningen bor i dig och att du också är en som är ärligt inställd mot den arma mänskligheten,

[32] Men om du skulle ha något annat skäl, så lämna mig med sanningen som jag så hårt och bittert har förvärvat genom tusen upplevelser.”

5. Var man finner sanningen

[1] Jag säger: ”Min vän, om du har förlorat någonting och du sedan söker efter det på ett främmande ställe där du inte har förlorat någonting, och därefter stannar där om du inte har funnit det förlorade, och blir förvånad eftersom du under lång tid har lagt ner så mycket arbete och gjort så stora uppoffringar, men ändå inte hittat något, – och du dessutom är en klok och nykter man, så var du sannerligen inte det i detta avseende!

[2] Se, redan i början av din insikt förklarade du Moses och alla profeterna helt tomma, andefattiga och osanna, och du betraktade dem som ett fåfängt människoverk. Du besvärade dig aldrig med att tränga in i skriftens anda, du slösade hellre bort din tid och ditt guld på att söka sanningen där den aldrig kunde finnas!

[3] Så du blev lurad och bedragen överallt och fann ingenting förutom lögner, hyckleri och det djupaste bedrägeri. Dina många erfarenheter var därför nödvändigtvis också bittra och var till ingen nytta för dig fram till denna dag, förutom att de fick dig att hata livet och tog ifrån dig all kärlek och respekt och vördnad för Gud.

[4] Men om du bara hade sökt efter sanningen på rätt ställe, så skulle du säkert ha funnit den för länge sedan, precis som många före dig har funnit den!

[5] Tro Mig, sanningen kräver inte någon tro på det sätt som du kallar tro, inte heller något tomt, illa underbyggt hopp, utan istället skapar den i det innersta livet en tilltro lika klar som solen, och lämnar inte det minsta tvivel om det kommande livet! Den fullaste och mest påtagliga övertygelsen bor i din ande, om den blir levande genom kärleken till Gud och till din nästa!

[6] Men naturligtvis inte i hednaskolan i Korak i Egypten, och ännu mindre bland de gamla dårarna i Indien kan något sådant finnas!

[7] Allt detta ligger mycket närmare människan och är för varje flitig sökare väldigt lätt att uppnå, men han måste först söka det där det kan hittas, – annars är all möda och arbete förgäves! Man skördar aldrig druvor och fikan från törnen och tistlar, och vete växer inte i pölar och träsk.

[8] Du sade också att du är varken skyldig Gud kärlek eller rädsla eller ens tack, i det att Du aldrig har bett Honom att ge dig en existens! Om din ande redan vore vaken, så skulle den säkert tydligt ha visat dig vad du är skyldig Gud, alla människors Fader. Ditt kött och ditt blod vet naturligtvis lika lite om det som din tunika vet när du är hungrig.

[9] Här vid detta bord kommer du emellertid att träffa på en viss Filopold från Kane i Samarien. Han trodde precis som du för några veckor sedan, och hans ord liknade också dina. Diskutera med honom, så kommer du att komma in i lite ljus, men då först vill Jag ge dig det rätta ljuset, och då kommer det visa sig huruvida Gud är värdig någon sann och trogen kärlek från dig! Mittemot Mig sitter mannen som du bör tala med! Gå dit och följ Mitt råd, han kommer säkert att göra dig mer gott än skolan i Korak!”

[10] Murel går nu runt det långa bordet till Filopold, och säger: ”Mästaren har nu sänt mig till dig för att få lite ljus över något som oroar mig väldigt mycket. Så berätta därför något gott och sant!”

[11] Filopold säger: ”Min vän, jag hörde allt du sade till Herren inför oss alla! Jag erkänner att jag en gång inte talade så annorlunda, men orsaken låg hos mig själv. Jag sökte också där jag inte hade förlorat någonting, men där jag hade förlorat någonting sökte jag inte, och därför fann jag ingenting heller. Först när Herren och Mästaren från ovan och från evighet kom till oss, så öppnades mina ögon! Jag insåg vem jag är och varför och jag insåg också vad människan överlag är, och varför hon är där! Och nu, min vän, är allting ljus i mig, och inget suspekt tvivel skuggar längre mitt klart upplysta väsen! Därför kommer det säkert snart att vara samma sak med dig!”

6. Nedgången för den egyptiska och indiska visdomen

[1] Här ber Murel Filopold att han ska ge honom en tillfredsställande förklaring. Då säger Filopold: ”Min vän och käre bror! Du har upplevt mycket och kom till och med till indierna och till de länder som ligger bortom Ganges, ända till de berg på vilka ingen dödlig har satt sin fot, och du gick så långt in i Egypten som till där Nilen brusar och rasar över klipporna. Det gamla klipptemplet Ja bu sim bil (Abu Simbel, övers. anm.) var inte okänt för dig, och du hörde Mem’n’ons kolosser ljuda en morgon. Du betraktade de gamla hieroglyferna och försökte tyda den ännu äldre horn-skriften.

[2] Koraks lärare borde ha förklarat allting för dig eftersom du ville betala dem rikligen för det, men de gjorde det ändå inte, eftersom de inte kunde göra det. Ty de vise och lärde i Egypten av idag är inte en skugga av dem som grundade sådana skolar och tempel på de gamla varaoernas tid. Det är till och med mycket sämre ställt med den gamla visdomen hos dem än de skriftlärda och fariséerna i Jerusalem, och burmeserna är det ännu sämre ställt med. Dessa har gått över till en sådan askes att det är en skam för mänskligheten, och vad är denna askes annat än en obegränsad arrogans å ena sidan och därför en obegränsad dumhet å den andra?!

[3] En gång ägde människorna också den rätta visdomen, som fader Noa ägde, men med tiden, när familjerna hade växt till ett folk som uppenbarligen hade större behov än en liten familj, så fordrades det för mycket av folkets fysiska styrka för att någon ensam skulle kunna ägna sig åt den innersta visdomen.

[4] Folken utvalde bland sig de visaste, anförtrodde dem den heliga uppgiften och ålade dem att se till att kunskapen om Gud alltid bibehölls bland dem och att den inre visdomen inte gick förlorad, utan istället att den blev kvar hos dem och deras barn.

[5] Samtidigt gav folken dem som skulle vara föreståndare för, bevara och sköta om visdomen rätten att stifta lagar efter deras visdom, för vars straffåtgärder hela folket från den första till den sista står som borgensman och verkställare, så att syndarna mot sådana heliga lagar straffas hårt. 

[6] I början av en sådan institution gick det ganska bra och den hade en välgörande inverkan. Men senare utvidgades prästerskapet och behövde mycket för sitt fysiska uppehälle. Då utfärdades snart nya lagar och dekret under den mystiska titeln ’utgående från Gud’. Det började vimla av straff och botgöringar och alla slags mirakellika bedrägerier, och man glömde inte heller bort sätt att ge syndernas förlåtelse. Den som ville bli befriad från straff för att ha brutit mot någon förmodad gudomlig lag, måste betala en lösensumma som han knappt hade råd med. De fattiga var naturligtvis tvungna att stå ut med botgöringarna, och ta krigsexemplen. Att det är ännu värre idag är lätt att tänka sig!

[7] Och förstå, min vän, dit gick du för att finna sanningen och den djupaste visdomen!? Det är förståeligt att du omöjligtvis kunde finna den där, liksom att du där formligen var tvungen att bli en fiende till livet. Men att det som en präst och själv utbildad i skriften inte föll dig in att undersöka om och i så fall hur mycket sanning som låg gömd i skriften, och om man inte kan nå en inre livsåskådning enligt den gamla profetskolans regler, det är lite obegripligt för mig!

[8] Det var visserligen inte mycket mer bevänt med min förståelse av sanningen, och min visdom bestod huvudsakligen av grekisk filosofi, även om jag höll judarnas gudomliga skrifter högre – men jag saknade grundprinciperna, så därför kunde detta fantastiska träd inte bära frukt hos mig.”

7. Vår jord är Guds barns sanna skola

[1] Filopold: ”Men när jag för några veckor sedan hade den ovärderliga turen att få träffa denne gudomliga Mästare, så försvann genast alla dystra moln och det gudomliga livets sol lös i min själ! Jag kände till slut igen mitt väsen och Guds väsen i detta heliga ljus, och först då förstod jag slutligen vad jag är skyldig Gud, den ende Helige Fadern, Han som alltid har varit den renaste kärlek från all evighet.

[2] Jag förstod mig själv fullständigt och insåg att jag innan min födsel hade ingått ett väldigt märkligt kontrakt med den gudomliga anden för att bli ett Guds barn på denna jord, som i all oändlighet ensam är avsedd att avla och uppfostra Guds barn enligt Guds kärleks eviga ordning.   

[3] Titta upp, alla de oräkneliga stjärnorna är världar som är mycket större och mer underbara än denna jord, och på var och en av dessa världar kan man hitta människor som fullständigt liknar oss till formen, och man kan hitta stor visdom överallt bland dem, och de saknar inte heller helt kärlek, men de var redan fullkomliga när de kom in i världen, ungefär som djuren på denna jord, och behöver inte lära sig allt som de vill veta och bör veta från grunden. Språket är detsamma nästan överallt, och det finns väldigt tydliga gränser för hur mycket de kan förstå, men överallt kan de känna igen Guds högsta ande, något som de mer känner på sig än förstår.

[4] Kort sagt, det finns människor på alla de oräkneliga planeterna som nästan är helt lika de bättre människorna på denna jord, bara med den skillnaden att människorna på planeterna i princip inte uppfinner något nytt. Men vad som finns där finns i högsta möjliga fulländning, medan hedningarna alltid kan uppfinna något nytt och därmed är inte vägen för en oändlig, alltid framåtskridande utveckling någonstans blockerad för dem.

[5] Men på de stora världarna finns det här och där också vise män som från tid till annan kommer samman med högre andar och låter sig undervisas av dem i den djupare kunskapen om Gud. Sedan händer det ibland att en mer vaken person här och där får lust att också bli ett Guds barn!

[6] Ty i alla världar vet de vise männen genom de högre andarna, som uppenbarar sig för dem, att det finns en värld i hela den visa skapelsen på vilka människorna är Guds barn, och att en själ, när den väl har frigjort sig från sin kropp i dess värld, ånyo kan träda in i den lyckliga världen (jorden) men i en väldigt grov köttslig kropp. Men från och med det ögonblicket, när någon på allvar uttrycker en önskan, förklaras allt som han kommer att behöva utså i denna värld in i minsta detalj.

[7] För det första kommer själen att berövas allt minne av det tidigare goda tillståndet så att den i den nya världen kommer att födas in i den fysiska världen av en kvinna med en ofullkomlig kropp, i ett helt omedvetet, lägsta djurtillstånd, där den inte ens är i stånd att ge den minsta redogörelse för sin nya tillvaro. Först gradvis, efter ungefär ett år, börjar ett nytt medvetande att utvecklas genom de bilder, händelser och iakttagelser som den har uppfattat genom sinnena. Minnet och den färska hågkomsten av det som förnummits är då de enda vägvisarna och hjälparna på jordelivets nya väg. Där finns det inga högre andar som är utsända av Gud för att leda barnet till en högre och djupare förståelse, utan istället måste föräldrarna sträva efter att med sina egna personliga erfarenheter föra barnet på den rätta vägen. Barnet måste då lära sig mycket, måste börja bestämma själv, måste söka och bönfalla, måste utstå fruktan, hunger, törst, alla slags smärtor och brister och vid slutet av ett sådant liv kommer vanligtvis en smärtsam och allvarlig sjukdom som tar den köttsliga personens liv.

[8] Om personen har uppfyllt alla erforderliga och föreskrivna förutsättningar för livet, om han har älskat Gud över allt och sin nästa mer än sig själv – även om han hade förföljt honom som den värste fiende – så har han återupplivat gnistan av Guds ande som var nedlagd i hans själs hjärta och väckt den för att den skall växa.

[9] Det är först från och med då som Gud växer i människan, tränger in i själen, gör den jämbördig, och på så sätt har den tidigare naturliga människan blivit ett Guds barn från intighetens djupaste lera och kan i ett sådant fulländat tillstånd glädja sig åt alla de fullkomligheter som finns i Gud Själv.

[10] Förstå, Murel min vän, såsom jag nu har informerat dig, så allmänt och så kort som möjligt, kommer det att presenteras för en person i en stjärnvärld, och om han sedan på fullaste allvar ber om det, så kommer han att befrias från sin ljuskropp på ett ögonblick och lika snabbt omedvetet föras till att födas på denna jord, och då kommer en sådan person att stå inför dig, som du och jag.

[11] När du nu vet detta, vet du huruvida vi inte hade ingått ett frivilligt kontrakt med Herren Gud, innan vi kom till denna jord?

[12] Men Gud håller ordet oförändrat från Sin eviga ordning, ingenting kan få Honom att ändra Sig, men huruvida vi också har gjort detsamma enligt den lag Han gav till alla människor genom Moses och genom denna jords patriarker och även skrev i hjärtat på varje person, det är en annan fråga!

[13] Vi kommer förvisso att följa den från och med nu, vilket jag inte betvivlar, men det är inte vår förtjänst utan endast Guds nåd. Säg mig nu huruvida du är nöjd med denna lilla visdom!”

8. Filopold tänker tillbaka på sitt tidigare liv

[1] Murel säger: ”Lyssna här, min vän Filopold, du har uppenbarat saker för mig som ingen människa har haft någon aning om tidigare! Dessa är alla mirakler efter mirakler, men säg mig på fullaste allvar huruvida detta kanske inte är någon av dina fantasier? För detta verkar lika konstigt och besynnerligt som någon av de första fablerna inom hednisk tro.

[2] För övrigt kan det också vara helt sant, vilket jag inte är i stånd att bedöma, eftersom min kunskap om stjärnorna förvisso är min svagaste punkt! Men vem kan föreställa sig att stjärnorna, dessa små ljusgnistor på himlen, är världar, och till och med större än vår jord, som ingen människa har sett allting av?!

[3] Jag ber dig, bekräfta detta för mig, ty du har väckt ett alltför mäktigt begär i mig att bli invigd i denna högst minnesvärda sak! Man kan inte finna ett spår av detta i Moses – ja, inte ens en antydan, ty det finns inte en stavelse om detta i hans skapelseberättelse. På det hela taget kan ingen människa bli klok på vad han egentligen vill säga med sin 1 Mosebok!”

[4] Filopold säger: ”Min vän! Den som förstår Moses på rätt sätt kan till och med förstå det i den, men det kräver naturligtvis mer än den ynkliga bokstavliga lydelse som man har präntat in i ens minne! Men den som någonsin har älskat Gud över allt, skulle ha blivit upplyst av Guds Ande och kommer då också att veta att Moses i 1 Moseboken inte handlar så mycket handlar om själva skapelsen av världarna, utan i själva verket framför allt om hela människans andliga uppfostran och utbildning och hennes fria vilja, och hennes in- och övergång till Guds ordning. Den som förstår och inser det, kommer också snart se det andra, eftersom det kan hittas på den ofelbara motsvarighetens väg, vilket jag kunde visa dig högst påtagligt och tydligt själv. Men för det skulle tiden idag inte räcka till.

[5] Men jag har något annat, som jag fick i mina händer från ovan som ett obestridligt bevis genom Herren underbara nåd, som verkligen är här mitt ibland oss även i köttet, som alla profeterna troget har förkunnat.

[6] Då som nu fanns en änglaande klädd med en eterisk kropp bland oss, det vill säga då Herren besökte oss i Kane från Kis. Denna ängel lossade på Herrens befallning bindeln för min själs ögon, och omedelbart därefter blev jag i hela mitt väsen åter fullt medveten om min tidigare, eller bättre, tillvaro på min andra värld.

[7] Jag kände omedelbart igen den underbara, stora värld i vilken jag hade levt och handlat i köttet innan tillvaron på denna jord. Ja, jag såg till och med mina föräldrar och kära bröder och systrar som fortfarande bodde och handlade där i köttet, och ängeln tog till och med några av mina skrivdon hit till denna jord, vilka jag genast kände igen som obestridligt äkta.

[8] När en sådant enormt andligt ljus tändes för mig, förstod jag väldigt tydligt allt som jag var skyldig Herren Gud och nu även den mest kärleksfulle Fadern!

[9] Först då förstod jag värdet av mitt och även alla människors liv och nu kan jag aldrig lova, älska och prisa Herren Gud och mina medmänniskor högt nog!

[10] Men innan denna mirakulösa handling var jag en fiende till livet precis som du, men jag är redan övertygad att du snart kommer att vara och tänka som jag nu är och tänker. Men vad jag nu har berättat för dig om kan nästan alla vid detta bord intyga att det är helt sant om du ber dem om det.

[11] Det största och mest trovärdiga vittnet bland dem är dock Herren Själv, som sade åt dig att komma till mig så att du kunde få reda på om en person enligt dig varken var skyldig att varken prisa eller älska Gud!”

9. Världarnas naturliga ordning

[1] Murel säger: ”Jag tackar dig, min djupt vakna vän och broder Filopold! Du har nu givit mig en sådan uppenbarelse som förmodligen inte ens Salomo i sin högsta visdom hade kunnat drömma om! Saken är så ytterst extraordinär att varje tänkande person skulle behöva tvivla på det från början, eftersom det i vår mänskliga förståelse inte finns en gnutta av den minsta föreställning om det, men likväl kan jag inte längre tvivla det minsta på det. Ty om det inte byggde på din nyktra personliga erfarenhet så kunde du omöjligtvis ha kunnat berätta det för mig, eftersom så länge som jorden bär människor, kan något sådant aldrig tänkas ut av någon människa och du hade heller aldrig kunnat tänka ut det om du inte hade blivit vägledd genom den klaraste upplevelse. Ty det är inget man tar ur tomma intet, det är en allra mest underbar uppenbarelse från ovan, och jag accepterar den som lika uppenbart sann som om jag hade upplevt det själv.

[2] Men berätta lite om stjärnvärldarna, ty jag kan fortfarande inte föreställa mig hur dessa små ljuspunkter kan vara världar!”

[3] Filopold säger: ”Ja, min käre vän, det kommer bli lite svårt eftersom du fortfarande inte har något begrepp om denna vår jordiska värld och inte någon sann föreställning om hur den ser ut överlag och hur det är fysiskt ordnat i förhållande till de andra världarna! Så jag måste därför berätta för dig hur jorden ser ut och hur den är ordnad, och efteråt kommer du att kunna få en bättre uppfattning om de andra världarna.”

[4] Här beskrev Filopold hela jorden för Murel, som en äkta professor i geologi, och bevisade detta för honom baserat på händelser och erfarenheter som Murel säkerligen hade gjort på sina långa resor. Han visade också utifrån detta varför natt och dag alltid måste avlösa varandra regelbundet, och dessutom förklarade han månen, dess beskaffenhet, avstånd och ändamål, såväl som de övriga planeterna som tillhör solen.

[5] Först han var klar med dessa förklaringar, så klart belysta som möjligt, gick han vidare till fixstjärnorna, och fortsatte:

[6] ”Du har nu lärt dig om vår jords, månens, solens och de andra planeternas väsen så fullödigt som någonsin är möjligt på så kort tid, och du kan inte längre ha något tvivel om ’på så sätt och omöjligen på något annat sätt’, och jag kan nu berätta för dig att alla de större och mindre ljuspunkterna på himlen inte heller är något annat än rena, extremt stora solvärldar, och vissa av dessa är så stora att det knappt går att föreställa sig, och vars storlek nästan skulle göra dig yr.

[7] Men att de framstår som så små för oss beror på deras enorma avstånd härifrån. Om du kan föreställa dig det stora avståndet mellan vår sol och jorden gånger fyra gånger ett hundra tusen, så har du det möjliga avståndet till nästa fixstjärna från vår sol. Och av detta kan du lätt förstå varför de verkar vara så små för våra fysiska ögon, eftersom till och med vår sol, som är så stor att den lätt kan omfatta tusen gånger tusen av vår jord, knappt verkar lika stor för oss som handflatan på våra händer.

[8] Andra fixstjärnor, som vi också ser, är så outsägligt långt borta från oss att vi inte ens har något tal för att beskriva deras avstånd. Om du nu har förstått allt detta, så kommer det vara lätt för dig att förstå hur de små ljuspunkterna mycket väl kan vara enormt stora världar, även om de inte framstår för det mänskliga ögat som vad de är! Har du förstått allt detta?”

10. Murels tacksamhet

[1] Murel säger: ”Min vän, jag är nu helt förlöst och helt på det klara med det som tidigare var oklart för mig, men nu förstår jag också att en person aldrig i evighet skulle ha lyckats klara av någonting utan ett alldeles särskilt stöd från Gud! Vem kan skåda så klart in i Guds oändligt stora hushåll förutom en ande från himlen?! Det är bara Guds ande som kan se igenom sådant och sedan uppenbara det för oss människor som åtminstone är av en god vilja. Men om människorna ville upptäcka något med sitt intellekt utan en uppenbarelse från ovan, så skulle de förvisso aldrig från evighet till evighet upptäcka något förutom något dumt och intetsägande. Men Herren Gud och allas vår Fader sörjer för Sina barn och sänder dem som törstar efter det allt gott från himlen!

[2] Åh, därför allt lov och all min kärlek till Honom, människornas i sanning ende gode och helige störste välgörare! Hur upphöjd och stor är inte den ljusa tanke som stiger upp som en sol i mitt hjärtas nattmörker!

[3] Vi människor på denna jord är alla bröder och systrar, och den helige, gode Fadern leder oss genom Sitt allsmäktiga och visa styre mot det mest upphöjda, heliga mål!

[4] Åh, broder Filopold, vilken obetalbar tjänst du har gjort för mig! Hur kan, eller hur skall jag belöna dig?! Min vän, om jag härifrån var tvungen att leva lika länge som Metusalem, och om jag hade alla tempel och katakomber av jordisk mänsklig visdom till mitt förfogande, så skulle jag till slut knappt veta lika mycket om alla de sanningar som du nu har uppenbarat för mig som jag visste när du började uppenbara miraklen för mig! Nu har knappt en timme passerat, och jag står nu lika upplyst som Moses på Sinai, när Guds ljuslågor slog upp högt över hans huvud och hans kropp och själ bokstavligen genomsyrades av den gudomliga visdomen!

[5] Åh, vad bra jag mår nu i detta heliga och sanna Guds ljus! Ja, men hur skall jag nu lova och prisa Den som först väckte dig så kraftfullt så att du nu kunde väcka mig så kraftfullt och klart?! Är det någonsin möjligt för den mänskliga tungan att uttala ord som skulle vara värdiga Honom?! Nej, nej, aldrig! Här måste varje dödlig tunga tystna när det levande Ordet börjar flamma upp i mäktiga lågor av den nyuppväckta kärleken till Gud, den Helige Fadern!

[6] Åh, så oändligt stor och upphöjd Du är, helige Mästare, som nu är inför oss! Vem förstår Dig helt?! Inte vi människor, och inte evigheten heller!

[7] Eftersom Du, helige Mästare, känner till sådana saker som bara Han kan göra som skapade dem, så säger jag: om Du, helige Fader, är klädd i kött inför oss, så känner mitt hjärta likväl igen Dig! Du är Densamme som gav Ditt utvalda folk livets heliga bud genom Moses på Sinai och alltid talade till folket genom den helige profetens mun! Du är Den som utlovats genom Dig Själv och som nu uppfyller Din eviga faderskärleks stora Guds Ord till Dina nu fortfarande svaga och omogna barn. Åh, låt oss snart bli manliga och starka, och ur våra hjärtan och ur vår odödliga mun skall vi föra fram lov till Dig, åh helige Fader!

[8] Åh jord, som värld är du liten i jämförelse med de stora världar där ovan som kretsar runt sina oändligt stora och vida omloppsbanor i den omätbara skapelsen – men hur stor är du inte nu i jämförelse med dessa ovannämnda, eftersom du allena bär Honom som ingen av dem kan greppa!

[9] Åh, alla ni bröder, varför tvekar ni fortfarande på om ni skall resa er upp och prisa Honom över allt, eftersom ni nu måste veta lika väl som jag vem som är inför er?! Och om ni ändå inte vet det helt, så frågar jag er alla: Här är Han, Herren, Fadern från evighet, himlen och jorden svämmar över av Hans stora och eviga härlighet! Prisa Honom, prisa Honom med mig, och hjälp också, ni som redan har blivit gjorda mäktiga i Hans stora nåd och barmhärtighet!”

[10] Här säger Jag till Murel: ”Det räcker, det är fullt tillräckligt, Min käraste vän Murel! Jag har känt dig länge och vet mycket väl vad som låg gömt i dig. Eftersom du har förstått så mycket på så kort tid, så kommer du också att förstå ännu mera!

[11] Men kom nu hit och drick det renaste vin ur den bägare som Jag har druckit av. Efteråt kommer du inse helt andra saker om det som Filopold just har uppenbarat för dig! Så kom till Mig!”

[12] Murel säger: ”Åh, du kallens kall, du stämmornas stämmor, du ordens ord, för första gången igenkänd och förstådd av min dumhet! Vem kan motstå Dig om han har känt igen Dig i sitt hjärta?! Åh, så upphöjt, heligt, stort och ljuvligt, och så väldigt välkänt det låter som kommer ur Faderns heliga mun till de arma barn som så länge har varit förvisade från Ditt hjärta! Hur många tusental och åter tusental välsignelser flödar inte till mig med ett andetag från Hans mun som en gång dundrade ut ”Bli till” i den oändliga rymden, varpå det sedan började röra på sig genom hela den oändliga rymden, som ingen evighet någonsin kan ana och aldrig kommer att ana!

[13] Bäva och darra nu allt i mig som någonsin har skänkt mig sin kraft för en syndig handling, men du, mitt nyfödda hjärta, fröjda dig och jubla högt! Ty se, din skapare, din Gud och Fader har kallat dig; följ därför kallelsen från denna röst som har inandat liv i dina fibrer!

[14] Åh, fadersstämman, vilket behagligt ljud du är för den barnsliga kärlekens öra i hjärtat på ett barn som har uppväckts från en dödlig sömn!”

11. Uppfyllelse av Jesajas profetia

[1] Efter dessa i sanning meningsfulla ord så närmade sig Murel Mig och snyftade och grät av glädje. När han kom till Mig sade han högt till Stahar och Floran: ”Kom hit ni också, och öppna era fortfarande väldigt grumliga ögon! Ni har måhända gått i templets förgård längre än jag och har dragit mig som en vän dit ni redan var, men här finns något som är förmer än er förgård, detta är det sanna allra heligaste!”

[2] Jag säger: ”I vilket fall, ta bägaren och drick! Ty du har nu talat mycket och är därför torr i halsen. Vät därför ditt bröst med kärlekens och sanningens vin, så att du blir stark och ett användbart redskap för Mig för att bekämpa natten och dess konsekvenser!

[3] Se, här har natten redan förvandlats till den ljusaste dag, men överallt runt omkring oss ligger den djupaste natt över människornas själar och det kommer krävas mer och kraftigare ljus för att driva bort nattens mörker, och Du kommer att Mig som en kraftig fackla!”

[4] Här tar Murel den fyllda bägaren med ett glatt hjärta och tömmer den till sista droppen. Häpen över den utomordentliga kvaliteten på detta vin säger han entusiastiskt: ”Åh, du mest underbara av viner som jag någonsin har druckit! Du pressades förmodligen inte av druvorna på denna jord och jäste aldrig i ett skinn, utan istället fördes du hit från himlen åt Herren över alla himlars härlighet! Åh, Herre, och bästa, heligaste Fader, hur underbart måste det inte vara i himlen! Åh, säg mig, hur förtjänade vi det, att Du hedrade oss med en så obegripligt stor nåd och kärlek?!”

[5] Jag säger: ”Skälet är det mäktiga band som finns mellan Fadern och Hans barn, och igen som ett band mellan brudgum och brud!

[6] Jag är i Min eviga ande er Fader från evighet, men i detta Mitt kött är Jag likväl som en brudgum, och ni är alla som Min kära brud – genom det faktum att ni accepterar Mitt Ord och Min lära och tror aktivt i era hjärtan att Jag är den Ende, den Utlovade som skulle komma för att befria alla människor från den gamla synden som är en skapelse från helvetet, och att öppna vägen till evigt liv och det sanna barnaskapet från Gud för dem.

[7] Sannerligen säger Jag er: Den som tror på Mig och håller Mitt ord i handling, han är som en himmelsk brud för Mig och Jag i honom som det sanna livets eviga brudgum. Men den som är i mig, han kommer i framtiden aldrig att se, känna eller smaka döden!

[8] Den som tror på Mig och älskar Mig och därmed håller Mina väldigt enkla bud om ren kärlek, han är också den som känner igen Mig som Fadern i sitt hjärtas fullaste ljus! Och honom kommer Jag Själv alltid att komma till och uppenbara Mig Själv för, och han kommer hädanefter att undervisas och ledas av Mig, och Jag kommer att ge hans vilja kraften, att elementen skall lyda honom i händelse av verklig nöd!

[9] I den verkliga världen kommer inte Mitt folk att fira några glänsande triumfer, ty alla människor på denna jord är inte bara Mina barn, utan istället barn till lögnens, nattens och mörkrets furste. Dessa älskar inte Mitt ljus och kommer inte att älska dem som för Mitt ljus till dem. Men de Mina bör inte bli irriterade över detta, ty triumfen i Mitt rike är förbehållen dem!

[10] Jag säger er att ni i alla tider kommer att behöva uthärda förföljelse och förakt från den verkliga världen för Mitt namns skull, men det kommer då att bli raka motsatsen i Mitt rike, vilket ni kan vara fullständigt förvissade om, och er viljestyrka kommer att täcka över era motståndare med stor skam på denna sida, och ni kommer i hemlighet att vara skadeglada för Mitt namns skull! Ty ni vet vem Jag är och vad Jag kan ge er; världen, den fruktansvärda motståndaren till ljus och Min kärlek vet det inte och kommer inte heller att veta det.

[11] Men ni vet det, och här på denna fläck uppfylls det som profeten Jesaja profeterade: ’Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. På detta berg skall Han utplåna den slöja som höljer alla folk, det dok som skyler alla folkslag. Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden. Herren har talat. Den dagen skall man säga: Se, detta är vår Gud, den räddare vi hoppades på. Detta är Herren som vi hoppades på, låt oss jubla av glädje, Han kom till vår räddning. Herren håller Sin hand över detta berg.

[12] Men Moab (Jerusalem och dess onda vägar) skall trampas ner som halm i en dyngpöl. Där skall han sträcka ut sina armar som simmaren gör. Herren skall kväsa hans stolthet. Han bryter ner dina höga fästningsmurar, störtar dem till marken, förvandlar dem till grus.’ (Jes 25:6-12)

[13] Se, vad Jesaja profeterade på denna fläck, på detta berg vid sjön, när han kom till Galiléen, det kommer nu att helt gå i uppfyllelse inför era ögon! Räkna alla de folk som är representerade här, och alla kommer att få sin tjocka slöja borttagen från sina ögon, och det renaste vin utan jäst kommer att ges till var och en, och den som dricker det och tar upp dess ande i sin själ, kommer att ha tagit in det eviga livet i sig själv, och det kommer att vara samma sak för alla som är här och som njuter av Mitt Ord som det renaste vin från himlen, och den som i framtiden får det att dricka av er och likt er slukar det i stora klunkar, hans död kommer också att slukas av Mig och de kommer aldrig mer känna eller smaka döden!

[14] Ja, denna visdom är verkligen en fet måltid, som Jag har tillagat i ert land här på jorden – ja, ni kommer att utspisas och mättas med den djupaste visdomens och den eviga sanningens märg.

[15] Men om det inte råder brist på något rättvist och stort förråd, så gå nu ut i hela världen till de förlorade bröderna och systrarna och till alla änkor och föräldralösa barn och torka tårarna från deras ansikten, och ge dem rikligt att dricka av detta rena vin som Jag här har gett er att dricka av i överflöd!

[16] Men den tid då ni bör göra detta kommer att visas er alla genom Min ande i er. Om ni sedan handlar sanningsenligt och troget i Mitt namn, så kommer Min ande, Mitt väsen, alltid och för evigt att vara med er alla.

[17] Ni kommer från och med nu inte behöva tänka på vad ni skall säga i Mitt namn, ty vid rätt tidpunkt kommer det att läggas i ert hjärta och er mun.

[18] Anden i detta vin, som Jag gav er att dricka, kommer aldrig att försvinna från era själar, ty den heter evig sanning. Därför kommer aldrig någon osanning att kunna få något fäste i er, ty i detta vin ligger den eviga sanningen. Osanning är död, fördärv och evig dom, men sanningen är liv, och Jag Själv är detta i er, och Jag är i all evighet sanningen, ljuset, vägen och livet själv!

[19] Den som har Mig i sitt hjärta, har följaktligen allt, ty utanför Mig finns det för evigt ingen annan sanning eller liv! Säg Mig nu, Murel, framför allt huruvida allt detta är rimligt och klart för dig!”

12. Herrens löfte

[12] Murel säger: ”Åh Herre! Hur kunde det inte vara klart för mig?! Ty vinet som jag fick att dricka var lika fritt från jäst som denna Din lära, och nu säger jag till Dig också att jag har förstått Jesaja fullständigt den här gången, för första gången i mitt liv! Detta andliga vin hade inte längre något jäst för mig och säkert inte heller för alla dem som har deltagit i denna överfeta andliga måltid, och av profetens vin som nu har blivit helt renat genom Dig, åh Herre, har jag nu känt igen Dig fullt ut, åh Herre, och förstår nu att jag tillhör dem som ropar på detta berg: ’Du, åh Herre, är vår Gud som vi har väntat på, och Du hjälper oss nu verkligen, och därför är vi hjälpta för evigt!’

[2] Ja, Herre, Du ensam är vår Gud och Herre, och vid sidan om Dig finns det för evigt ingen annan! Till Dig allena därför all vår kärlek i evighet! Och även till dig, käre broder Filopold, mina evinnerliga tack, ty det var du som först öppnade mina ögon så att jag kunde se vad jag annars förgäves sökte efter på alla platser och ändar på jorden!

[3] Men nu en stor anhållan till Dig, åh Herre, från oss alla! Nu när Du har låtit Dig finnas av oss, så lämna aldrig oss, Dina barn, på ett sätt att våra ättlingar skall tvingas leta efter Dig i tusen år utan att kunna säga: ’Åh Herre, vi har funnit Dig igen!’ Detta ber vi Dig allra ivrigast om, åh Herre.”

[4] Jag säger: ”I Mitt Ord, som är Min Ande och Min kärlek, skall Jag från och med nu stanna kvar hos de människor som har en god vilja till världens slut! Detta kan vi vara säkra på!

[5] Men aldrig någonsin i denna Min yttre fysiska form, vilken Jag slutligen skall förvandla i enlighet med det eviga beslutet!

[6] Ty Jag har genom denna kropp tagit på Mig all dom och död, och denna kropp måste under tre dagar ges över till döden så att era själar hädanefter kommer att ha evigt liv.

[7] Ty denna Min kropp är era själars ställföreträdare. Den måste ge upp sitt liv så att era själar får leva, och att den ger upp sitt liv kommer gynna era själar för evigt. 

[8] Men på den tredje dagen kommer emellertid även denna Min kropp att återfå livet, helt förvandlad, och överflödet av Min eviga Ande kommer då att tränga in i er och leda er till hela sanningen.

[9] Det är bara i en sådan sanning som ni, likt Min kropp, kommer att förvandlas till hjärta och själ, och ni kommer själva att ta det eviga livet frivilligt och självständigt av Min Andes överflöd. Först då kommer ni bli, vara och förbli Guds sanna barn för alltid.

[10] Men nu förbereds ni bara för det. Lyssna på Min röst och hör Mitt Ord!

[11] Ingen kommer någonsin att komma till Mig i Mitt rike, om han inte dras av Min Ande. Men vem är Anden? Denne är Fadern från evighet som kommer att dra er till Mig.

[12] Denne Ande har inget namn, men Hans väsen är kärlek. Om du har denna, så har du också Anden – och om du har Anden, så har du också Mig, ty Jag, Fadern och Anden är Ett.

[13] Sträva därför efter kärleken till Gud och er nästa, särskilt de fattiga och de som behöver fysisk och andlig hjälp som står er närmast, så kommer ni med denna kärlek att väcka kärleken till Gud, särskilt om ni inte tittar på världen och dess lättfärdiga dom. Ty den av er som skäms för sina fattiga bröder och systrar på grund av världen, och flyr från dem för att visa sig ryktbar inför världen, han kommer inte att bli igenkänd eller accepterad av Mig!

[14] Kort sagt, Jag säger er: Den som skäms för Mina fattiga bröder och systrar på grund av den onda världen, honom skall också Jag skämmas för!

[15] Men den som även känner igen Min Ande i de fattiga, honom skall Jag också känna igen för evigt som Mitt barn! Se till att det berättas för er alla! Men nu tar vi ta en tre timmars lång styrkande vila på detta ställe!”

13. Herrens väsen

[1] Mina lärjungar var förmodligen de första som somnade, och även romarna var trötta. Alla använde armen som sin kudde, vilade på bordet och sov som på den mjukaste säng. Men vår Murel och Filopold somnade inte, utan drog sig istället tillbaka lite och diskuterade hela natten vad som hade hänt.

[2] Vår Matael anslöt sig också till de bägge, och sade: ”Jag kan omöjligen sova nu efter allt som jag har upplevt och sett här dessa två dagar. Tänk bara, för tre dagar sedan var jag fortfarande besatt av en legion av demoner och var, även om det säkert var omedvetet, den mest fruktade stråtrövare!

[3] Där man misstänkte att jag fanns, vågade ingen karavan passera, och den som föll i mina händer fortsatte säkert inte sin enahanda resa oskadd! Och nu är jag svärson till kungen Ouran och medregent till det stora landet Pontus ända till skyternas rike! Riket sträcker sig från Pontus till Kaspiska havet över en stor bergskedja. Är inte detta ett mirakel över alla mirakel?! Ja, det händer saker här som ingen människa någon annanstans på hela jorden kan förstå!

[4] Men nu finns det en stor fråga att ställa, och den består helt sonika i detta: Kommer de människor som antingen bor långt borta härifrån, eller de som lever långt borta i tiden, att förstå det och behålla det rent? Ty även om läran är aldrig så ren och sann, så kommer man förmodligen att betrakta den som uttryckt av någon stor profet – men att acceptera att Gud Själv i kött och blod undervisade människorna detta, det kommer att bli en tung och skakig lära, särskilt eftersom Han förmodas vara den äkta sonen (Natursohn) till en viss Maria, som senare blev hustru till en snickare som hette Josef! Nåväl, detta är redan vida känt bland folket, och det är därför svårt att ge folket en viss mänsklig känsla beträffande Herren, även om det inte längre finns något tvivel hos oss.

[5] Vi är fullständigt övertygade att det inte finns något i Honom som liknar oss naturliga människor förutom endast Hans yttre form; kropp, själ och ande är Gud! Ty man kan säga: I Honom finns gudomens fullhet också kroppsligen! Ty Han behöver bara önska något så händer det på ett ögonblick.

[6] Det största och mest påtagliga beviset på Hans gudomlighet ligger emellertid i Hans Ord och i ängeln som ständigt står i Hans tjänst och som utför gärningar inför alla de närvarandes ögon som är mindre förklarliga för en dödlig än Filopolds förklaring av fixstjärnornas världar.

[7] Kort sagt, för oss som ser, är det heligaste, mesta extraordinära i fullt dagsljus, ty vi har de mest skriande bevis i det största överflöd!

[8] Men detta kommer inte att kunna hända överallt eller alltid på det sättet. Jag märkte emellertid redan här att vissa människor fortfarande har problem att se Herrens gudomliga väsen, trots alla skriande bevis, och att förstå. Och jag insåg också att förklarande ord alltid gör mer under beträffande kunskapen om Herren och Hans rent gudomliga majestät än det största mirakel. Anledningen verkar ligga i det faktum att vi redan är så vana vid de alltid förbryllande verkliga eller påhittade miraklerna i dessa dagar, att de inte längre väcker någon speciell förvåning över dem.

[9] Särskilt de senaste sextio åren eller så, sedan romarna blev våra herrar, har landet vimlat av magiker och mirakelgörare! Den person som är oerfaren och obevandrad i hemlig magi kastar nu lätt i ett sant och ett konstgjort mirakel i en och samma soppgryta, och gör ingen åtskillnad mellan sant och falskt – och kan det inte heller, ty han saknar alla behövliga element för att kunna bedöma det. Så det är väldigt lätt insett att ett mirakel aldrig kan ha samma verkan som ett tydligt ord.

[10] Kort och gott, man får uppenbarligen större effekt genom det rätta uppväckandet av den mänskliga förståelsen än genom vilket mirakel som helst!”

14. Framtiden för Jesu lära enligt Matael

[1] Matael: ”Ja, för oss är redan de alldeles särskilda gärningarna redan ett väldigt kraftfullt bevis, eftersom vi nu äger tillräckligt uppväckt förstånd för att vid första anblicken urskilja allt som är fel från vad som är sant!

[2] Ty vi har länge känt till magikernas trick, och de åstadkommer inget nytt, men för dessa gärningar här fordras mer än en simpel magiker från Egypten eller från Persien, dessa erfordrar Guds skapande allmakt och ett outgrundligt visdomsdjup, de kräver den gudomliga andens primära och grundläggande prioritet, vars viljestyrka håller alla andar och världar i styr, likt en god ryttare som håller sitt spann i tyglar, vilka han drar i mer eller mindre och tvingar sina annars bångstyriga djur att handla enligt hans vilja. 

[3] Så den fulla ursprungliga gudomligheten är synlig, medan den aldrig kan ses hos magikerna eftersom den inte finns och aldrig har funnits där. Men vi kan också acceptera att våra förfäder måste ha utfört många mirakler genom den gudomliga kraften i dem, ty utan de sanna miraklen så skulle aldrig de falska ha uppträtt.

[4] Men nu har vi igen tydligt sett helt sanna mirakler inför våra ögon, men jag vill inte vara en elak profet och säga att under flera sekel så kommer det ske fler falska mirakler i Herrens namn än äkta!

[5] Det är sant att allt detta ligger i Herrens hand, men följande kan antas som helt säkert. För det första, Herren kommer inte alltid vara kvar fysiskt synlig bland människorna på denna jord och kommer inte att stå till tjänst för människor, som nu är fallet med kroppsliga råd och gärningar vid grundandet av en ny religion, och för det andra kommer Han också begränsa människornas fria vilja mindre än innan denna evigt minnesvärda epok, som gör denna jord för evigt oförgänglig och en dag till himlens mittpunkt.

[6] Ty en värld som Han en gång har beträtt med Sina egna fötter måste finnas kvar för alltid i en åtminstone förvandlad form. Men om människorna har kvar sin fria vilja och om de föds in i denna värld aldrig så ovetande och nästan utan någon intelligens så att deras senare kunskap bara beror på den ursprungliga yttre undervisningen, så kan vi inte tro något annat än att mörkret kommer att få övertaget igen, och de härsk- och vällevnadslystna människorna kommer förvandla denna nya rent gudomliga lära till en tio gånger värre hedendom, som inte kommer att stå den indiska efter i något!

[7] Vi kommer inte att uppleva det i våra kroppar, utan som invånare i en upplyst andlig värld som fortfarande är okänd för oss kommer vi desto säkrare uppleva den i! Det kommer fortfarande myllra av bedrägeri, lögner, högmod, egennytta, själviskhet, rädsla för världen, förhärdning, tomma ord, skenhelighet, förföljelse, dom, hämnd och grymheter av alla de former och slag!

[8] Herren Själv sade att allt måste tillåtas av hänsyn till den fria viljan och varje människas sanna utbildning, förutan vilket ingen kan bli ett sant Guds barn och heller aldrig gå in i Faderns eviga härlighet!

[9] Men om Herren Själv ger oss en sådan prognos (förutsägelse), vad skall vi då tro annat än att det kommer att bli precis så som jag just har sagt?! Det bästa skyddet mot det är och förblir ett klart språk med matematisk visshet. Ty tidens tand gnager inte bort ett matematiskt bevis, det är samma sak för indierna som det är för perserna och araberna, grekerna, romarna och judarna!”

15. Oro över lärans spridning

[1] Murel säger: ”Upphöjde, vise vän! Denna lära har mer, vad beträffar dess tydlighet enligt min mening, än någonting som baseras på en matematisk säker grund och lämnar alltså inget tvivel bakom sig. Därför är jag också av den åsikten att denna lära aldrig kommer att kunna förfalskas!”

[2] Matael säger: ”Det vore önskvärt, men ändå kommer det inte bli så! På grund av dess andliga natur är den inte riktigt så matematiskt stabil som du framställer den! Tänk bara vad det kostade dig innan du ens började få en föreställning om sanningen som vilar inom den, och innan du äntligen fick den i klartext!

[3] Hur förbereddes och berikades du inte genom mycket kunskap och erfarenhet, ditt intellekt var som renat, och ändå förstod du inte Moses och Jesaja. Det krävdes några ord innan det slutligen började bli ljust och klart i ditt hjärta!

[4] Men tänk nu på de människor som varken har någon högre kunskap eller erfarenhet, och en apostel för den nya läran förkunnar detta sannaste evangelium från himlen för dem! Hur kommer sådana människor att ta emot en sådan förkunnelse?!

[5] Därför menar jag att vi framför allt bör be Herren visa oss hur vi på ett levande övertygande sätt bör lära ut livets Ord så att det uppväcker det nya livet hos dem som lyssnar på oss! För jag anser att det är det mest nödvändiga och det enda som tjänar den goda saken på ett fruktbart sätt!”

[6] Filopold säger: ”Upphöjde vän, klädd i manteln som kungar pryds med! Du har talat väl och riktigt, men Herren Själv lovade precis att vi inte behöver tänka på vad vi skall säga i Hans namn, det kommer att läggas i våra hjärtan och sinnen vid rätt tidpunkt! Om det bestämt och omisskännligen är fallet, så vet jag inte vad skälet skulle vara varför vi bör fråga Herren igen!

[7] Jag är emellertid av åsikten att vi som senare förmedlare av denna lära inte bör klara oss utan den mirakulösa kraften, ty mot människornas råa kraft är det bara mirakler som kan åstadkomma någonting. Personen som är två tredjedelar ett djur måste först fås att stanna till och begrunda ett mirakel, innan man kan tala med honom om Gud och om vad han för evigt är avsedd till.

[8] Med människor som bara har viss utbildning skulle i bästa fall ett vist ord vara tillräckligt utan några mirakler, men i jämförelse med rå kraft finns inget annat än mirakler! Alla dessa halvt och helt vilda folk har mestadels blivit hälften djur genom sina härskare och präster och falska mirakler. Men de förstår inte ordet, men ett sant mirakel som måste vara starkare än ett falskt, får dem till den punkt där de börjar hålla sig fast vid det starkare, och först när man väl har dem för sig själv så kan man börja skola dem på ett nyttigt sätt

[9] Detta är min åsikt, och jag hävdar att man alltid kommer att uppnå mer med mirakler, även med väldigt upplysta människor, om de är äkta, och man kommer att nå målet snabbare än genom aldrig så förfinade tal! Ty även den intellektuellt upplysta personen lever i en viss logisk grund som redan är falsk eftersom den just är en logisk grund, och en sådan logisk grund är inte lätt att få ur själen med bara ord!

[10] Låt oss betrakta oss själva och fråga vad det var som först ryckte bort oss ur vår logiska grund! Låt oss inte dölja det! Det var gärningarna som visade för oss vem Han är som utförde dem!

[11] Så jag tror framför allt att vi bör fråga Herren om kraft att i nödfall utföra mirakler!”

16. Herren har försorg

[1] Murel säger: ”Kära vänner, utan att vilja trampa någon på tårna det minsta eller säga att era önskningar inte är grundade i den gudomliga ordningen, så gör jag nu helt enkelt denna kommentar, utan onödiga ord, att det vi ber om råd om är hårklyverier, medan Herren sedan länge redan har tagit hand om allt!

[2] Det kommer säkert att bli mörkare kring vår andliga sol med tiden, precis som de mörka molnen ofta mörknar vår kära sol en ljus dag på ett sådant sätt att man först inte har ett spår av vilken del av skyn det är som skymmer solen, och för det andra blir det dessutom så mörkt att man behöver en lampa mitt på dagen för att kunna se något.

[3] Så jag tror också att Herrens högsta kärlek och visdom om vår andliga jord ofta kommer att tillåta även dystra och mörka moln att komma över vår andliga sols heliga ansikte på den mänskliga kunskapens ljusaste dag, för att göra människorna desto törstigare på ljus. Först i förlusten av ljuset inser vi hur stort och ovärderligt värdet av det sanna livsljuset verkligen är.

[4] Människorna börjar då ängsligt att fråga sig: ’Var är livets ljus?’ De suckar och gråter, och tårarna faller som regnet från andliga moln på det tunga hjärtats fåror, och livar igen upp mer och mer av det heliga ordets rötter i själen som här och där har blivit förtvinad, och vi lever då med våra nya rötter och med den nyss förstärkta synen ser vi snart livets sol igen i vårt nyss upplysta hjärta och gläds då omåttligt över det nya ljuset, som vi var tvungna att klara oss utan ett tag under alla bråk och strävanden.

[5] Jag säger er: Herren vet mycket väl vad som kommer att ske på vår naturliga och andliga jord, och varför!

[6] Därför tycks det i alla fall för mig som att vår rådplägning är onödig. Vi kommer säkert att ta emot ord och kraft från Honom, om Han anser oss lämpliga för Hans syften, men vi kan inte genom våra dumma åsikter ålägga Honom vad Han bör ge oss och vad Han bör göra!

[7] Ty om vi inte visste vem Han är, då kunde vi säkert bete oss mot Honom som en människa av vårt slag. Men eftersom vi alla mycket väl vet vem Han är, så är det inte längre möjligt! För genom att göra det skulle vi därigenom säga att vi antingen är väldigt dumma, eller att vi nu tror att vi när allt kommer omkring är visare än Honom! Betrakta detta noga och säg mig huruvida jag i grund och botten har bedömt detta rätt!”

[8] Matael säger: ”Det är alldeles självklart att det bara är du som har helt rätt! Men min åsikt kom egentligen av det faktum att jag själv insåg vad som var nödvändigt för att hjälpa mänskligheten att förbli i livets ljus. Jag insåg emellertid samtidigt att ni bägge, och särskilt min vän Murel, har bedömt det mycket klarare än jag. I alla fall så tror jag att ingen av oss saknar god vilja, och Herren Själv kommer göra vad som är bäst! Men nu, mina vänner, till något annat!”

17. Herren kommer tillåta Sig Själv att bli dödad

[1] Matael: ”Hur kommer denna historia tas emot i Jerusalem? Vi känner till templets natt, dess obegränsade härsklystnad och girighet och den dolda fiendskapen mot romarna. Om Herren trots allt skulle gå upp till Jerusalem – vilket kunde utläsas av Hans tidigare ord – vilken min skulle templet och frossaren Herodes göra åt det?!

[2] Jag är av åsikten att detta oundvikligen kommer att leda till en fruktansvärd uppståndelse av alla de slag i Jerusalem! Då kommer det antingen bli: låt eld regna från himlen eller fly från den helt fördärvade staden för att inte bli förolämpad (sårad) på det mest fruktansvärda sätt! Men det ena såväl som det andra kommer att vara till mycket liten nytta! Ty där Satan en gång har byggt sitt bo, kan inte längre några duvor ruva, lika lite som hönor i ett ormhål. Man kan göra vad man vill, men Satan förblir Satan så länge som det sista sandkornet finns kvar på denna jord. – Vad tror ni?”

[3] Filopold säger: ”Det, min höge vän, förefaller mig vara lite väl högt över vår kunskapshorisont! Allting kommer att vara möjligt för Guds allsmäktiga och allvisa ande, och därför också tämjandet av Jerusalem!? Se på den stolta staden Caesarea Filippi! Var och vad är hon nu, den stolta, som började belägga sina gator med guld och ädelstenar?! Du kommer hitta en ynklig hög med bråte! Tror du inte att Herren också skulle låta något sådant hända den horande staden Jerusalem?

[4] Jag säger dig: om hundra år kommer ingen med säkerhet veta platsen där det en gång stolta Jerusalem stod! Så låt oss lämna Murels åsikt, för Herren kommer veta bäst vad som skall göras!

[5] Inget bör oroa oss nu, annat än att vi förblir i Herrens ljus. Allt annat kommer Han ensam att besluta och förordna på bästa sätt! – Är ni inte bägge av samma åsikt?”

[6] Matael säger: ”Allt är som Murel och Filopold precis har sagt, men jag vet något annat som ni bägge förmodligen inte vet, och jag vet det från Herrens egen mun, och eftersom jag vet det, så talar jag också till er som jag gjorde.

[7] Herren som människa kommer att gå till Jerusalem vid en viss tidpunkt, och kommer att undervisa där och utföra stora tecken. Som ett resultat kommer templet att bli väldigt upprört, och hamna i stort raseri och försöka gripa Herren och döda Honom – en handling av templet för vilken det redan har den största önskan. Och lyssna här! Herren kommer låta Sig gripas av templet och dödas kroppsligen! Dessa är Hans alldeles egna ord.

[8] Men Han kommer bara att stanna kvar skenbart död i tre dagar, naturligtvis bara vad Hans kropp beträffar, och sedan kommer Han att uppstå och förstöra all natt och dess kraft. Han kommer först då att ge alla Sina apostlar den rätta auktoriteten och utrusta dem med all styrka från Sin ande, Sin visdom och kärlek.

[9] Hans tolv gamla lärjungar, som är och har varit vittnen till allting, kommer Han säkert att sända ut i hela världen, för att förkunna Hans eviga evangelium.

[10] Men vad kommer att hända med oss härifrån? Eftersom vi inte var vittnen från början, kommer Han ge oss något av Sin nåd? Nåväl, det kommer säkert hända! Men vad händer med oss då? Ni båda har det lättare och kan på sätt och vis skratta åt det hela, men jag måste ge mig av, kanske i morgon eller övermorgon, långt härifrån i Pontus kalla områden där jag kommer att vara tvungen att leda och regera över de primitiva folken och i framtiden inte längre vara ett vittne till allt som kommer att läras ut och utföras av Herren! Vem kommer att berätta det för mig, och vem kommer att säga huruvida min ledning av folket stämmer helt överens med den gudomliga viljan?”

18. Samvete och änglarnas inflytande

[1] Här stiger Rafael, som naturligtvis inte heller sov, fram till de tre och säger: ”Tror ni att vi otaliga änglaandar, och här särskilt jag, bara tjänar Herren på denna kulle?

[2] Förstå, som nu kan ses här inför era ögon, så står vi ständigt redo för Herrens höga tjänster och utför Hans vilja från en evighet till den andra, och var förvissad om att vi säkert kommer att hitta dig i Pontus och ge dig kunskap om allt du behöver veta enligt Guds ordning! Vad som än händer, så kommer du, om du förblir ståndaktig, på ett ögonblick att ges kunskap om allt du behöver, och under tiden behöver du inget mer.

[3] Men om du som kung blir lika arrogant som kungar brukar bli och vänder dig bort från Herren på detta sätt och även från oss, så kommer du helt visst inte längre lära dig något mer om Herrens rike och Hans omätbara nåd!

[4] Oroa dig följaktligen inte för något annat än att förbli i Herrens nåd och fulla kärlek, så kommer allt annat att komma till dig av sig självt!

[5] Om du hade kunnat övertyga dig själv om allt som Herren framledes kommer att utföra personligen på denna jord, och du ändå skulle låta dig lockas på något sätt av världen, så skulle allt vad du har sett och hört inte vara till någon nytta för dig, som om du inte hade sett och hört något alls! Men om du stannar kvar i Herrens nåd och kärlek i det att du inte låter dig förledas av världen, utan istället fortsätter att älska Herren över allt och din nästa som dig själv, så kommer du ändå bli invigd i allt som Herren kommer att göra, även om du befann dig i det mest avlägsna och konstigaste land, – i den utsträckning som är nödvändigt för din själs frälsning. Ty inte allt som Herren vill och bestämmer i hela oändligheten är nödvändigt för frälsningen av din själ!

[6] Se, Herren beordrar alltid något som måste hända på var och en av de otaliga världarna, men en sådan sak är bara passande för den värld som det har bestämts för, men det är inte alls tillämpligt för din själs frälsning! Dessutom måste Herren alltid ordna många saker för att upprätthålla denna jord vilket inte påverkar dig alls, men vad Han förordar till frälsning för alla mänskliga själar kommer inte att underhållas dig! Är du nöjd med detta eller inte?”

[7] Matael säger: ”Min upphöjde vän från Guds himmel! Jag är helt nöjd med det och behöver inget mer än det enda, att jag blir förmanad av dig, om jag under några omständigheter skulle avvika det minsta från Herren och Hans ordning. Ty en knuff i rätt tid är värt mer än en värld full av de största skatter!”

[8] Rafael säger: ”Också detta skulle ske utan din begäran. Ty se, varje människa har ett andligt organ i sitt hjärta, som alltid förblir öppet för oss änglar och för Gud och är fritt tillgängligt! Detta organ representerar alltid de enkla begreppen: bra – dåligt, sant – falskt, rätt – fel.

[9] Om du fortsätter göra vad som är gott, sant och rätt, så kommer vi att beröra den positiva och goda delen av organet, och det kommer att ge dig en givande känsla att du har gjort och talat gott och riktigt.

[10] Men om du inte har talat eller handlat gott, så kommer vi att stimulera organets motsats, och du kommer att gripas av en rädsla som säger att du har klivit ur den gudomliga ordningen. Och på moraliskt språk kallas detta organ helt enkelt för samvetet.

[11] Du kan troget lita på denna röst, den kommer aldrig någonsin att lura dig! Det måste bara ha varit så att någon lät detta organ bli så avtrubbat att det till slut inte ens uppfattar vår beröring eftersom det hade blivit för materiellt, men då vore den andliga delen av människan så gott som förlorad! Men det kommer säkert aldrig att vara fallet med dig, eftersom du redan har gjort alltför stora framsteg i Herrens nåd och kärlek och Herren har omformat och organiserat dig tillsammans med dina kompanjoner. Din själ är visserligen fortfarande den gamla, i vilken Herrens kärlek började härska som Sin ande på ett väldigt mäktigt sätt, men ditt gamla, dåliga kött har förändrats av Herren så att det inte förtrycker din själ.

[12] Du skulle bara behöva bli fast besluten att avfalla från Herren, då skulle ditt kött bli brutalt som en gång Esaus kött var, som mot sin faders vila fann mer nöje i att jaga vilda djur än att vaka över faderns tama hjordar. Men även en sådan brutalisering är omöjlig för dig eftersom din själ redan är för mäktig och allmänt genomsyrad av Guds andes kärlek.

[13] Inom kort kommer din kärlek till Herren att genom utövandet av kärleken till nästan övergå i en intensiv substans och form och sedan bli helt ett med själen. Då kommer du att födas på nytt i anden och i sanning och ingå andligt äktenskap med den ursprungliga kärleken i Gud och därmed också bli ett med den.

[14] Därigenom kommer också Guds kärlek till dig att bli betydande och ta form, och du kommer sedan alltid att kunna skåda Gud och tala med Honom, och Herren kommer, som Han nu är fysiskt synlig och förnimbar i ditt hjärta, att vara och förbli din vägvisare och lärare för evigt. Och då kommer det förvisso inte längre vara möjligt för dig att vända bort från Herren i ditt hjärta och i din förståelse, ty då kommer du, som en sann son till den evige Fadern, att i din vilja och förståelse vara fullständigt ett med Honom. – Förstår du detta?”

[15] Matael säger: ”Ja, jag förstår det verkligen och jag är nu helt lugnad i allting.”

19. Meteoren

[1] Men medan Matael ville säga något mera, flög en stor och väldigt starkt lysande meteor ner och orsakade sitt eget lätt hörbara sus i luften genom den snabba flygningen, ty den var bara ungefär åtta hundra famnar över marken.  Bakom meteoren syntes en lång svans som tycktes följa den flygande meteoren. Alla tre skrämdes av denna syn och frågade hastigt ängeln vad det hade varit för något.

[2] Men ängeln, istället för att meddetsamma ge de tre ett svar och en förklaring, sköt efter meteoren och förde den till de tre på några ögonblick som en något klumpig boll på två och en halv famnar i diameter, och lade den på en öppen plats och sade sedan till de tre: ”Nå, kom hit och titta på detta fenomen utan att vara rädda, ingen kommer få ett hårstrå krökt eller svett!”

[3] De tre stiger upp och närmar sig med stor försiktighet den fortfarande starkt lysande meteoren. När de är nära märker de en kraftig svaveldoft och hela den stora klumpen ser vid en nära anblick ut som pimpsten, och blåvita flammor skjuter ut ur de stora porerna och orsakar dess eget väsande och svaga visslande och smattrande. Vissa små lågor är fortfarande väldigt ljusa, men andra redan är matta. 

[4] Först nu frågar Matael ängeln igen och säger: ”Nåväl, vad är det då, hur och var skapades den? Den verkar ha en tämligen solid massa och måste väga mycket för vår mänskliga styrka. Käre, himmelske vän, förklara detta för oss litegrann.

[5] Ängeln säger: ”Denna klump var fortfarande en del av solen för en halvtimme sen. Genom en stor eldig krater, i vilken det rasade våldsamt, så kastades den tillsammans med många andra ut i den stora rymden med en obegripligt stor kraft. Som av en tillfällighet fick denna klump sin riktning mot denna jord. Med mer än blixtens hastighet flög den genom etern och nådde atmosfären på denna jord bakom den europeiska kontinenten, som den till en början bara snuddade ytan på. När den i nästa ögonblick emellertid sjönk djupare och fann ett stort motstånd i den ständigt tätare atmosfären på denna jord, så minskade dess flyghastighet drastiskt, och tills den kom till denna region, så gjorde den tjugo timmars resa på bara fyra ögonblick. När jag kom ifatt den var den redan nästan över hela Asien och skulle ha fallit i det stora havet på tio ögonblick, men Herren ville att ni skulle ta emot en förklaring och ville inte att ni genast skulle tro att det var en ond ande som flög över jorden för att skada er och era medmänniskor. Nu har ni den onda anden inför er och av det kan ni lära er att detta är ett helt naturligt fenomen mellan de stora himlakropparna i rymden.”

[6] Murel säger: ”Men hur kom det sig att det lös så starkt i luften, och här blir dess sken mattare och mattare?”

[7] Rafael säger: ”Det kraftiga skenet orsakas av den abnormt snabba färden genom luften, den skaver mäktigt mot luftpartiklarna och pressar dem väldigt hårt, eftersom de inte kan komma undan tillräckligt snabbt. Men luften, som den är här, fattar eld när den pressar eller trycks för hårt, och eftersom luften antänds längs hela vägen efter en sådan meteor, så är det alltid ljus som vid en blixt vid den punkt där en sådan meteor befinner sig. Och eftersom ett vacuum skapas bakom den våldsamt flygande meteoren, vars väggar fortfarande är angripna av elden, så ser man alltid en svans med avtagande intensitet bakom meteoren, vilket i sig bara är en uppenbarelse och inte längre en verklighet.

[8] Känn bara denna massa, hur glödande het den fortfarande är, så kommer ni lätt och fullständigt övertyga er själva om vad jag precis förklarade för er! Jag kan ge er ytterligare ett bevis på ett helt naturligt sätt, eftersom ett sådant experiment är möjligt för mig. Jag kommer att ta en av dessa stenar och kasta den blixtsnabbt genom luften. Andarna som tjänar mig kommer att föra tillbaka den efter några ögonblick. Då får ni själva se hur denna tunga sten på bara några kilo genast kommer att lysa lika klart som denna meteor lyste tidigare.”

[9] Här kastade Rafael iväg stenen i luften med den mest fruktansvärda styrka och de tjänstvilliga andarna drev omkring den mer än blixtsnabbt i några ögonblick i en cirkel bara några famnar upp i luften. Förutom ett starkt susande ljud lös stenen så klart att hela området lystes upp som mitt på dagen och de tre såg i själva verket bara en cirkel som lös lika starkt som solen eftersom stenens rörelse var alltför snabb för det mänskliga ögat att uppfatta.

[10] Efter några ögonblick la de tjänande andarna helt lugnt tillbaka den fortfarande glödande stenen på marken inför de tre häpna iakttagarna, och Rafael sade: ”Där har ni det snabbt och väldigt lätt utförda experimentet inför er. Märker ni någon skillnad mellan den konstgjorda och naturliga meteoren?”

[11] Matael säger: ”Nej, det är samma fenomen, bara att volymen naturligtvis skilde sig åt! Men en fråga uppstår ändå i mig, och den består av detta: att det säkert är möjligt för dig, som redan hade givit oss några bevis på din obeskrivliga färdighet och kraft, att kasta en sten med en obegriplig kraft och hastighet så att också luften börjar att brinna av stenens enorma hastighet, och stenen måste själv snart börja glöda, – dessutom är du en av de mäktigaste änglaandarna, som kunde leka med hela världar som vi leker med hasselnötter, och på ett ögonblick även kasta en sol in i ett sådant djup av skapelsens oändliga rymd, att det skulle ta hundra gånger hundra tusen år för blixten att nå den! För ett sådant experiment har Gud säkert givit dig en styrka och kraft som är obegriplig för oss, men hur kan solen som är en enkel naturlig kropp utveckla en sådan kraft ur sig själv?”

20. Materiens beskaffenhet

[1] Rafael säger: ”Åh, tror du inte att det finns några tjänande andar på solen? Jag säger dig och även de två andra: varken på solen eller på denna jord händer någonting utan en tjänande ande, ty allt som du ser och vidrör är i grunden ande. Även den grövsta materia är ande, själ, – men bara i ett dömt tillstånd. Om du förolämpar andarna som vilar i den djupaste dom alltför mycket genom flykt, stöt och tryck, så kommer de snart låta sin styrka och kraft kännas!

[2] Förstå, luften är verkligen någonting mjukt och väldigt spätt, men om den förs ur balans genom en alltför kraftig knuff eller tryck och störs för mycket i sin vila, så rycker den upp det tjockaste och starkaste träd med rötterna, gör så att jorden skakar, lyser upp tusentals blixtar och blir till det mest fruktansvärda element!

[3] Men vilka är det då som rasar så vildsint genom luften? Det är andarna och själarna under dom som vilar i den och i själva verket utgör den!

[4] Slå ihop två stenar väldigt hårt, så kommer andarna som är fångna i dem snart låta meddela sig och hela stenens massa, hur hård den än är, kommer att förstöras till de minsta dammkorn, vid vilket det inte kommer råda brist på eldiga framträdanden!

[5] Ta vatten och utsätt det för största möjliga tryck! Först kommer du producera en isklump, som helt lugnt kommer förstöra behållaren som rymmer den, oavsett hur starkt det än är. Men om du kunde utsätta isen för ännu större tryck, så skulle den plötsligt lösas upp i en eldig ånga, och allt som den rymmer skulle förstöras med ett fruktansvärt oväsen och knakande.

[6] Så länge som andarna och natursjälarna är instängda i materiens uppträdande inte förtörnas, så vilar de naturligtvis som om de vore döda och låter mycket göras med dem. Men om de väcks ur sin stillsamma vila för mycket, så ve dem som är i närheten!

[7] Andarnas närvaro i materien är ganska lätt att känna igen. Närhelst de tvingas in i någon alldeles särskild aktivitet, så kommer ni alltid märka en strålglans som varierar med styrkan och intensiteten i deras andliga aktivitet. Ju starkare strålglans, desto våldsammare är aktiviteten hos de andar som har blivit aktiva i en viss materia.

[8] Solens våldsamma ljus bevisar hur aktiva solens luftandar är, särskilt på ytan.

[9] Av solljusets intensitet att döma kan ni göra er en vag föreställning om den våldsamma kraft med vilken en sådan klump kastas ut av solen under dess stora utbrott, under vilka dess materieandar försätts i den största oro och aktivitet. 

[10] Ja, jag försäkrar er: I den stora solens livmoder förekommer det ofta så kraftiga utbrott att deras kraftyttringar skulle leka lika lätt med klumpar i jordens storlek som vinden på denna jord leker med de lätta agnarna. Och sålunda är det mer begripligt för er hur och med vilken lätthet denna klump från solen kom ner till denna jord.”

[11] Murel säger: ”Men om det otvivelaktigt är så, är denna klump av omätbart värde och man borde föra den till ett museum som något alldeles särskilt att kommas ihåg för evigt!”

[12] Rafael säger: ”Då borde ni ställa ut hela jorden på museum, ty hela jorden är lika mycket därifrån som denna klump!”

[13] Murel säger: ”Om så är fallet, vad skall man då anse om Mose skapelseberättelse?”

[14] Rafael säger: ”I fråga om detta bör du vända dig till vår vän Matael! Han kan detta ämne utan och innan; även Filopold har väldigt betydande kunskaper om detta!”

21. Matael möter Abrahams ande

[1] Nu frågar Murel Matael detsamma, och han säger: ”Vad Moses säger om skapelsen har i själva verket inget att göra med världens skapelse, utan istället bara formandet av människan från vaggan till hennes fulländning. Sålunda antyds även grundandet av Guds kyrka på jorden fram till dessa dagar och hädanefter till världens ände.

[2] Med ’himmel och jord’ skall förstås den nya jordiska människan redan från födseln. ’Himlen’ beskriver de inre, dolda, andliga förmågorna, och den tomma och öde ’jorden’ beskriver den nyss skapade människan, som knappt är medveten om sin existens – det första stadiet av människan.

[3] Med tiden blir barnet medveten om sig själv och börjar drömma och tänka. Detta är ’varde ljus’ i människan, så att hon vet om att hon finns till – det andra stadiet.

[4] Och så går det genom alla de andra skapelsedagarna till resten av människans fullbordande! Säg mig huruvida du börjar förstå något av detta!”

[5] Murel säger helt förundrad över Mataels bibliska visdom: ”Nej, min höge vän, denna visdom skulle jag aldrig ha sökt i dig! Ah, på det här sättet som jag nu anser är det enda korrekta, skulle jag vilja få hela skriften förklarad för mig!

[6] Matael säger: ”Min vän Murel, det är inte längre fråga om det på den plats där vi nu befinner oss! Herren är bland oss, – och här är en ängel som säkert bevittnade all materiell skapelse! I min ungdom var jag redan en skriftlärd i templet, varför jag skickades ut som en apostel till samarierna, men innan jag kunde tala ett enda ord med samarierna, omintetgjorde Herren mina planer: Jag hamnade bland fruktansvärda banditer och var tvungen att själv bli en fruktansvärd bandit för att överleva.

[7] Men eftersom jag såg mig själv så mäktigt övergiven av Gud, utan att kunna komma på varför, så retade det mig djupt. I början tvivlade jag och började betrakta hela skriften som ett människoverk, men jag fick snart lära mig annorledes genom en märklig tilldragelse.

[8] En man full av bittert allvar kom till mig en kväll när jag höll vakt ensam framför rövarnas hemska håla. Jag genomborrade honom omedelbart med mitt svärd. Men han sade: ’Bemöda dig inte med ditt eländiga vapen, ty ingen dödlig persons vapen dödar någonsin en odödlig ande! Jag är Abrahams ande och jag frågar dig varför du vill lämna Gud och förfölja Hans namn!’

[9] Jag, Matael, sade då full av ilska: ’Varför förföljde Gud mig först, eftersom jag skickades ut i Hans namn till samarierna för att vinna över dem alla till templet!? Min avsikt var ärlig och rättskaffens inför Gud och inför alla människor, eftersom den var ärlig och rättskaffens i mina tankar. Gud har sedan början av min existens bara gett mitt samvete som domare, och jag levde rättfärdigt inför denna inre, strikta domare. Det var inte jag som sände ut mig till samarierna, utan istället översteprästen som Arons och Mose ställföreträdare.

[10] Om det var orättvist att jag sändes ut till samarierna, så skulle inte Guds visdom ha behövt tukta mig, utan bara den som sände ut mig. Men eftersom de grep mig, som var den som var oskyldig, så är jag från och med denna stund en fiende till Jehova, vars apostel du verkar vara!

[11] Då talade anden, och såg ännu bittrare ut: ’Känner du till Guds makt och vrede? Hur skall du, vanmäktiga daggmask, trotsa den allsmäktige Guden?! Kan inte Hans makt gripa dig och förgöra dig på ett så beklagansvärt sätt som om du aldrig hade varit där?!

[12] Jag sade: ”Det kan jag visst göra, ty jag kan bara för evigt förbanna en sådan tillvaro som jag har nu! Om jag slutar att finnas till så har min rättfärdiga vrede och bitskhet mot den fått ett evigt slut.

[13] Den bittra, allvarliga anden sade emellertid: ’Du kan inte befalla Gud att Han skall förgöra dig! Han kan tortera dig, för evigt, med den mest fruktansvärda smärta och ångest, och sedan skulle det visa sig hur länge du skulle stå emot Guds allsmäktiga kraft!

[14] Då sade jag full av glödande vrede: ’Det kan Gud göra om det ger Honom ett särskilt nöje att tortera en varelse bara för att visa Sin allmakt! Men jag försäkrar dig, din bittre allvarlige ande, att Gud, även tusen gånger mer allsmäktig än Han är, aldrig i evighet kommer att kuva mig inför Honom!

[15] Med godhet, mildhet och bevislig rättvisa kan Han åstadkomma allt med mig, Han kan göra mig till ett lammens lamm, men med Sin vrede till en demonernas demon! Fram till nu har Guds allmakt bara givit mig ett mycket smärtsamt liv, för vilket jag aldrig kommer att tacka Honom. Kanske kommer det falla Honom in att vara mer barmhärtig mot mig och gottgöra mig för vad Han gjorde mot mig i ett infall av allmakt, och då kommer jag också att vara tacksam! Men som det ser ut nu är jag Jehovas mest beslutsamme fiende! Ty i Hans namn gick jag ivrig från Jerusalem till Samarien för att där förkunna Hans ära och lov, men för det lät Han mig gripas och övermannas av demoner!

[16] Det kan mycket väl vara så att mitt utsändande inte passade eller var välbehagligt för Honom! Men när Han kunde tillrättavisa den falske profeten Bileam genom denna åsna, så varför inte mig och mina kompanjoner genom våra åsnor, som bar oss och all vår packning?! Varför överlämnade Han oss i djävlarnas klor?!

[17] Ge mig ett svar, eller annars kommer en förbannelse från min mun att träffa dig, vars like aldrig har uttalats på jordens yta! Då försvann anden och jag föll medvetslös till marken!”

22. Kommunikation med Herren i ens hjärta

[1] Matael: ”Från denna tidpunkt och framåt förlorade jag min klara självkännedom, och vad jag kan minnas nu besattes min kropp aktivt av de ondaste andar, och jag blev en skräck för hela området! Mitt kött genomborrades inte av någon lans eller spjut, och de tjockaste kedjor flydde från mina händer som agnar! Att kämpa mot en eller tusen personer var samma sak för mig; de som grep mig blev hårt sargade och många dödades! Ändå visste min själ inget om detta.

[2] På grund av Guds rådslut greps vi fem nyligen av romarna och fördes hit i förrgår. Här befriade Herren oss från vår stora plåga. Min själ blev återigen den enda fullt intelligenta invånaren i mitt kött, och Moses var i det som tidigare. Men Herren lyste upp irrvägar som mitt hjärta hade tagit och – lyssna här! – det var först nu som jag förstod Moses och profeterna!

[3] Om Abrahams ande kom till mig nu, så skulle jag säkert tala till honom på ett helt annat sätt än för fem år sedan! Jag kan inte ge dig den exakta tiden men flera år har säkert passerat. – Nu vet du hur jag kom att förstå skrifterna!

[4] Jag önskar förvisso att ingen skulle ta min väg för att förstå Moses, eftersom det nu finns en som är lättare. Men eftersom du, Murel, har frågat mig hur jag kom att förstå Moseböckerna, så var jag tvungen att visa dig min sorgliga väg, och du kan nu väldigt lätt föreställa dig resten själv!

[5] Den andra och oändligt mycket lättare vägen är nu Herrens nåd som på några ögonblick kan ge dig var jag har uppnått på den törnigaste väg.

[6] Men här står Herrens ängel, fråga honom, så kommer han visa dig hur väldigt sanningsenligt jag nu har uppenbarat mitt eget och mina fyra kompanjoners öde för dig! – Vad har du nu att säga om allt detta?”

[7] Murel säger: ”Åh, Matael min vän, du har utstått förskräckligt mycket och hade ett mod som är svårt att finna i världen! Du var en demon, det är sant, och ändå var inte ditt hjärta fördärvat, eftersom det krävde sanning, rättvisa och kärlek, och eftersom det begärde detta, så tog det också emot vad det hade frågat efter. Ty Herren låter inget anständigt hjärta gå under!

[8] Men varför tog Herren dig och dina fyra följeslagare så hårt i upptuktelse?! För jag kan inte föreställa mig att den enda anledningen för en sådan skrapa var att ni hade sänts till Samarien för att omvända samarierna till den judiska tron!”

[9] Matael säger: ”Visst, men inte ens idag vet jag varför, och ärligt talat, – så ville jag det inte, men nu skulle jag vilja få lite ljus över det! – Vår Rafael kan säkert kasta ljus över det om han är på gott humör!?”

[10] Rafael säger: ”Det beror aldrig på mig eller mitt humör, utan istället bara på Herrens vilja, ty min existens är inget annat än Herrens rena vilja! Vänd er till Herren i era hjärtan så kommer er önskan säkert att uppfyllas!”

[11] Matael säger: ”Det skulle säkert gå bra om det inte vore för att Herren sover, och det skulle förvisso vara väldigt olämpligt att väcka Honom för detta!”

[12] Rafael säger: ”Du är också fortfarande lite för svag! Hans kropp sover nu visserligen lite, men aldrig någonsin Hans själ och Hans eviga heliga ande! Vad skulle hända med hela skapelsen om Herren glömde bort den ens för ett ögonblick?! På ett ögonblick skulle det vara över med den. Ingen sol, ingen måne, ingen stjärna i hela den oändliga evigheten och ingen jord som bär dig skulle längre existera, inte heller skulle någon ängel eller människa kunna försörja sig på egen hand!

[13] Allt som är, upprätthålls ständigt av Herrens allsmäktiga, för evigt densamma och oföränderliga vilja, utan vilken någon existens är tänkbar!

[14] Om det är så, och omöjligtvis på något annat sätt, hur kan det falla dig in att tro att Han någonsin kunde sova och därmed i sömnen inte vara medveten, vad den oändliga skapelsen behöver i varje ögonblick av sitt väsen.

[15] Herren vet exakt vad du tänker nu och vad du vill. Eftersom jag vet, så måste Herren ha vetat det långt i förväg, för annars kunde jag omöjligen veta det! Ty allt som vi änglar vet och förstår, det vet och förstår vi bara genom Herren. Men nu när vet jag allt om dina prövningar och svåra vedermödor, vem annan än Herren allena kunde ha uppenbarat det för mig? Inte du, och inte heller någon annan andes mun eller sinne, eftersom jag inte kunde förnimma detta utan Herrens vilja!

[16] Men som jag nu förstår, inser och vet allting genom Herren allena, så kan också du det, – men naturligtvis bara i den mån du förmår det i ditt hjärta!

[17] Fråga därför Herren i ditt hjärta, så skall vi se huruvida ett svar läggs i ditt hjärta!”

23. Orsaken till Mataels lidanden

[1] Här ställde Matael den ovan nämnda frågan i sitt hjärta till Mig, och Jag lade genast ner följande svar helt öppet i hans hjärta, vilket han omedelbart lade fram högt till de tre: ”Herren var med samarierna som hade lämnat Jerusalems förpestade lära och vänt ryggen åt Mose och Arons rena lära. Du, Matael, var emellertid en väl erfaren, kraftig talare och hade en oböjlig vilja för vad du planerade att göra. Herren visste det och såg att du skulle ha orsakat Honom stor skada bland de rena, troende samarierna om du hade kommit i didaktisk (undervisande) kontakt med dem. Därför lät Herren dig och dina följeslagare hamna bland de mest ökända stråtrövare, och visste mycket väl att ni inte skulle befria er från dem förrän ditt styva sinne hade gjorts mjukt och böjligt. Så länge som du var fullt medveten om att du var en rövare tillsammans med de andra så var ditt sinne oböjligt, tvärtom hade du skapat en mycket listig plan och fört de runt femtio rövarna tillsammans med deras fruar och barn till den punkt där de utvecklade sympatier för Jerusalems i grunden falska lära, eftersom de i den till och med fann försäkran och en säker fristad för sitt röveri.

[2] När du hade fört dem så långt att du nästföljande dag skulle anfalla Samarien som ledare för femtiofem apostlar (inberäknat dig själv) för Jerusalems och ditt eget bästa, och att införa Jerusalems läror med den mest obevekliga stränghet och låta varje motståndare möta ditt svärds skärpa, så lät Herren dig bli förmanad av Abrahams gamla ande.

[3] Men eftersom inte heller detta framträdande kunde få dig att ändra dig, så tillät Herren först då att din själ var tvungen att dölja sig i ditt kött, men för detta var din kropp tvungen att tas till fånga av många demoner. Efter detta satte du och dina följeslagare skräck i området!

[4] Till och med dina femtio rövare flydde från området och blev anständiga människor, och eftersom de väldigt tydligt såg vad som hade hänt dig och dina fyra kompanjoner, – på grund av den ondskefulla planen att omvända samarierna – så gav de upp varje avsikt att omvända samarierna till Jerusalem.

[5] Och så lät Herren ett väldigt effektivt och helande slag komma över dig tvärsemot din högst slarviga beräkning och lämnade dig bunden i helvetets domstolar tills ett uppfostringsbart sinne hade inställt sig i din själ.

[6] Men Herren visste också var din själ härstammade från, och hur och varför den var så oböjlig, och därför lät Han den råka ut för så bittra saker, eftersom den aldrig hade kunnat rättas till på något annat sätt.

[7] Långt bort finns en annan jord (värld) bland planeterna som kretsar kring denna sol, vilken fram tills nu knappt någon astronoms öga har sett. På denna jord (Uranus) finns det väldigt hårdnackade människor som inte kan avledas från en plan eller avsikt som de har gjort upp förrän den är förverkligad. Även från en sådan värld placeras själar på denna jord i köttet för att uppnå Guds barnaskap, och de behåller en stor del av sin tankemässiga stelhet. 

[8] Du är emellertid också en sådan främling på denna jord, och din själ härstammar från den världen och det var därför som du var så hårdnackad och oböjlig i dina planer. 

[9] För att göra din själ böjlig och forma din utomjordiska själs natur, så att den blir mottaglig för den rätta och friaste sanningen från Gud, för att kunna stiga in i den gudomliga kärleken och genom den till Guds sanna barnaskap, så var detta sätt det enda som var sant och effektivt.

[10] Du var tvungen att uppnå en viss mognad i andarnas och själarnas helvete i denna värld, och liksom denna världs barns själar var du tvungen att gå genom den trängsta porten för att kunna stiga upp till den högre livsregionen som en förädlad livssav. Du står nu som en sådan inför Gud, Herren över allt liv.”

24. Skälet till Herrens inkarnation

[1] När Matael hade uttalat svaret som hade nedlagts i hans hjärta inför de tre, blev han själv så häpen över den sanning han hade hört inom sig och över det inre tal som han aldrig tidigare hade förnummit så klart.

[2] Men Rafael sade till Matael: ”Ser du nu hur klarvaken Herren är, även om han sover kroppsligen, och hur du nu hörde Herrens tal klart och tydligt i ditt hjärta och sedan talade ut det högt med din köttsliga mun!? Du förstår, på samma sätt hör vi också Herrens ord och vilja levande och aktivt i oss, och på så sätt är vi då också helt och hållet Hans ord och Hans vilja! Men om vi är det, så är vi också som Hans ord och Hans vilja den därigenom fullbordade gärningen, det vill säga ord, vilja och handling i ett! Förstår du nu detta klart och tydligt, Matael min vän?”

[3] Matael säger: ”Även om man inombords har en viss trygg förvissning och nu tror att man nu förstår allting, så dyker något annat upp som man aldrig hade kunnat drömma om! Av allt detta framgår det att det finns ett sådant övermått och djup i den gudomliga visdomen som ingen ande någonsin helt kommer att kunna greppa. Vi kommer därför för evigt ha massor av nya saker att lära oss! Men det är också något bra!

[4] Jag skulle sannerligen inte vara nöjd om allt står lika klart för mig som det gör för Herren Själv. Om det i hela oändligheten inte fanns något som var okänt för mig, skulle jag snart bli uttråkad på livet. Ändå finns det ett sådant oändligt antal djupt och tätt beslöjade saker, som vi för evigt aldrig skulle bli färdiga med, och jag måste nu öppet medge att jag inte skulle betrakta Guds salighet som något avundsvärt om vi, som Hans skapade varelser och barn, skulle se allt lika klart som Honom Själv, och Hans eviga och oändliga fullständiga visdom skulle bli till den mest fruktansvärda leda om Han bara skulle använda den för Sig Själv.

[5] Men Han fyllde därför den oändliga rymden med otaliga verk som motsvarar Hans eviga visdom och makt, och skapade tänkande varelser som också var utrustade med en hel del visdom. Dessa, som ständigt var tagna av ett sådant vidomsdjup och makt i Gud, utforskar och beundrar ständigt den ende Skaparens gudomliga visdomsdjup och makt, och vid varje nytt avslöjande förs de till vidare beundran och tillbedjan och den mest intensiva kärlek!

[6] Nåväl, detta enda måste vara en verklig salighet för Gud! För Honom, som Skapare och Fader för änglar, världar, män och barn, så måste detta enda vara den största lycka, nämligen att göra dem som älskar och förstår Honom och Hans Ord mer och mer, ännu lyckligare!

[7] För att förbereda ännu större salighet för oss människor på denna jord, för er änglar i alla himlar och för alla skapelser i hela oändligheten, så kom Han Själv som en människa till denna jord för att uppenbara Sig Själv som en människa av kött och blod likt en människa till en annan. Min vän, vare sig du är en evighetens ängel, eller en person som jag, så gör inte Herren det bara för vår skull, utan också för Sin egen, ty med tiden skulle Han bli uttråkad till döds om Han i Sin allmakt var tvungen att tillstå att Han som en ytterst formlös, evig, om än fulländad intelligens aldrig kunde bli sedd av Sina skapade varelser och ännu mindre tilltalad och sålunda skulle ha förblivit fullständigt oidentifierad!

[8] Skulle det inte vara synnerligen sorgligt för en jordisk far som låt säga hade tjugo väldigt älskvärda barn, men alla blinda och döva, till vilka den kärleksfulle fadern aldrig kunde yttra ett ord och visa sig själv som människa! Föreställ dig detta förhållande så levande som möjligt: En ytterst förmögen fader med tjugo vackra barn av båda könen, men alla blinda och döva. Fråga: Skulle inte en sådan fader spendera enorma summor så att hans i övrigt väldigt älskvärda barn skulle kunna höra och se? Men vilken sorg kommer han inte uppleva när han får reda på att det i hela världen inte finns några botemedel för att få hans barn att höra och se!

[9] Nåväl, vi människor kan visserligen se och höra åt varandra och finna stor glädje i varandra, – ibland till och med mer än nödvändigt – så att vi även kan glömma Skaparen. Men den helige gode Skaparen, den allra visaste Fadern, skulle för evigt tvingas klara Sig utan detta heliga nöje att bli igenkänd, lyssnad på och sedd av Sina barn!

[10] I Honom finns säkert en större längtan att få se oss, Hans barn, i det tillstånd där vi enligt Hans ordning kan se Honom, att älska Honom personligen, att lita på Honom utan rädsla för vår existens – än att i oss se Sina barn, som fortfarande inte har något begrepp om den evige Faderns ursprungliga väsen.

[11] Därför är mitt påstående inte alltför långsökt om jag säger: Herren har inte bara iklätt sig kött och blod för vår skull, utan också för Sin egen, och på detta sätt kommit ner till denna jord till oss, Hans fortfarande givetvis väldigt ohyfsade barn. Han hade planerat i evigheter vad Han skulle göra, och ändå bevittnar vi nu förverkligandet av denna evigt stora plan. – Säg mig, Rafael, huruvida jag har bedömt det rätt eller fel!”

25. Föreställningen att Gud blir uttråkad

[1] Rafael säger: ”Det var inte du, min vän, som fällde denna dom, det var Herren Själv som lade ner denna dom i ditt hjärta, och därför måste det vara sant!”

[2] Murel säger också: ”Allt som hörs här är helt olikt denna värld. Och ändå kan inget mänskligt förnuft invända mot det. Vår leda om vi plötsligt skulle bli lika visa och allsmäktiga som Gud och, å andra sidan, Guds leda i den trots allt otänkbara situation där Han aldrig skulle uppfattas, kännas, höras och bli sedd av Sina skapade varelser, barn och till och med änglar – dessa är sannerligen två åsikter och möjligheter varje djup tänkare nödvändigtvis måste ha all respekt för. Sådant kunde förvisso ingen tempeltjänare drömma om, men ändå är det sant. Oavsett hur jag nu vrider och vänder på det, så kan jag inte finna någon invändning mot det, även om uttrycket ’Guds leda’ låter något märkvärdigt. Men hur jag än ser på det, så förblir det sant, och väldigt sant. Jag kommer bara ihåg ett annat passande exempel för denna nya sanning som jag måste berätta för er!”

[3] Matael säger: ”Broder, ut med det på en gång! För bara något gott, sant och användbart för denna sak kan förväntas av ett sinne berikat med så många upplevelser!”

[4] Därefter säger Murel: ”Faktiskt inte därför, utan för att ni skall se hur jag har förstått allt detta. Jag föreställer mig en person som är begåvad med all visdom och är helt ensam på Guds jord. Han skulle säkert försöka kommunicera med andra människor, förutsatt att de var där. Han söker i världens alla hörn, utan att kunna hitta någon levande och tänkande varelse. Hans stora visdom blir en börda för honom, ty vad han än gör så blir det förstått och beundrat av ingen. Hur skulle en sådan person känna efter en längre tid? Måste han inte misströsta? Skulle inte den mest fruktansvärda leda förtära honom?

[5] Hur obeskrivligt gott måste han inte må om han slutligen stöter på en aldrig så obetydlig piga, eller rentav bara en oförskämd tjänare. Med vilken obeskrivlig kärlek han skulle hålla fast vid en sådan upptäckt.

[6] Åh, det visar tydligt vad en människa betyder för en annan och vilken lycka det ligger i att göra gott mot sin nästa!

[7] Vilket fruktansvärt öde det skulle vara för en ensam människa att inte kunna finna någon annan människa på hela jorden mot vilken hon kunde göra gott! Av den anledningen är kärlek ett rent himmelskt livselement eftersom det måste göra människor ytterligt olyckliga om de inte aktivt kan kommunicera med andra!

[8] Vilken nytta skulle den gripande tonen av hans röst vara för en sångare, och ljudet av en välstämd harpa om han var tvungen att för evigt lyssna på den ensam?! När en ensam liten fågel hoppar från träd till träd i skogen, och genom vissa vemodsfyllda läten försöker hitta sin like men inte hittar den, så blir den snart rädd och slutar att sjunga, blir sorgsen och lämnar snart den ödsliga skogen som är tom för den.

[9] Även djuret har så mycket kärlek, att man kan se att den längtar efter sin like, och hur mycket mera då en människa som är begåvad med djupa känslor, intellekt och förnuft! Vad har hon för nytta av alla stora förmågor och talanger om hon bara kan använda dem för sig själv?

[10] Så grundat på mina iakttagelser kan jag rimligen anta – det vill säga enligt våra mänskliga föreställningar – att Herren Gud måste få fruktansvärt långtråkigt till slut, även om Han hade hela oändligheten full av mirakulösa världar, men utan några varelser som kände igen Den som skapade dem utifrån Sin kärlek, och hade stor glädje i Hans visdoms, makts och krafts oräkneliga mirakulösa gärningar. Men för att kunna bli igenkänd och älskad, så måste Skaparen komma för att möta den skapade varelsen, och Fadern barnet, och uppenbara Sig Själv för det på ett sådant sätt att det gör det möjligt för den skapade varelsen, och särskilt för barnet, att känna igen Fadern som sådan.

[11] Om detta villkor inte är uppfyllt, så har Gud skapat änglarna och människorna och allting som existerar förgäves. Han skulle för evigt förbli ensam och Hans aldrig så vackra varelser skulle veta lika mycket om Honom som gräset vet vem som klipper det och torkar det till hö.

[12] Men Gud har alltid, på det mest passande sätt, uppenbarat Sig för Sina skapade varelser som begåvade med allt förnuft och intellekt strävar efter livets sanna frihet, och har förberett dem för Sin ankomst. Med denna ankomst uppfylls allt som har utlovats: Varelserna ser Honom i kött och blod precis som sig själva, Han går omkring bland dem som en människa och som Fader från evighet lär Han dem att förstå sitt stora och eviga öde.

[13] På detta sätt är allt nu i den bästa ordning, och det är nu enbart upp till oss människor att mycket omsorgsfullt tillämpa de rekommenderade livsåtgärderna så att de tvåfaldiga målen uppfylls, nämligen: Barnet har känt igen sin evige, sanne Fader, ser på Honom med kärleksdränkta ögon och fröjdar sig övermåttligt över Honom; och Fadern är också synnerligt glad eftersom Han inte längre är ensam utan i det klaraste ljus bland Sina barn som känner igen, prisar och älskar Honom över allt och återigen förundras över Hans mirakulösa gärningar som de beundrar högt, och prisar Hans oändliga makt och visdom! Och såväl Skaparen som den skapade måste då flöda över av lycka! Har jag bedömt det rätt eller fel?”

26. Rafaels fråga beträffande löftets uppfyllelse

[1] Rafael säger: ”Fullständigt, så är det och inte annorledes! Men du fick inte detta från ditt kött och blod, utan istället anden från Guds ord. Det räcker emellertid att ni nu känner till detta! Men vad ni nu vet inom denna sfär, håll det för er själva! För att förstå detta, krävs det själar som era; för de andra räcker det att de känner igen Gud och älskar Honom över allt som Fadern. Men om ni någonsin stöter på i sanning stora själar, så kan ni emellertid förkunna vad vi precis har talat om de senaste två timmarna. Men nu, mina kära vänner, något annat!

[2] På era vägar och stigar som arbetare åt Guds rike kommer tillfället ofta att komma, då era lärjungar ivrigt frågar er och säger: ’Er lära är visserligen väldigt upphöjd, vacker och rörande, men profetian som du gav oss har ännu inte uppfyllts. Vi borde höra Faderns röst i oss, ja, det profeterades till och med att vi skulle se och tala med Fadern, men vi har ännu så länge inte upplevt något av detta. Om er lära rymmer sanningen, så måste de profetior som ni har givit oss också vara sanna. Vi iakttar allt, och ändå känner vi inte att de löften som ni gav oss har gått i uppfyllelse! Ge oss ett svar och anledning, och berätta trofast och öppet varför era profetior till oss aldrig vill uppfyllas!’ – Vad kommer ni att säga till dem i det här fallet?”

[3] Här höjer alla tre på ögonbrynen och Murel säger: ”Min vän, om vi profeterar efter Herrens högst trofasta ord och våra lärjungar följer läran i handling, så lämnar Herren oss naturligtvis inte i sticket, eftersom annars vore det uppenbarligen klokare att inte gå ut med läran, än att låta människorna luras av den!

[4] Och jag skulle även ärligt vilja tillägga att liknande gudomliga försummelser alltid var en mycket bidragande orsak till religioners förfall! Ty av någon dold anledning uppfylldes profetiorna till de troende antingen inte helt eller mycket oftare inte alls. Nu var lärarna tvungna att ta till konstgjorda medel för att inte bli illa behandlade av folket! Detta gjorde snabbt folket inriktat på det yttre, och då fanns det inte längre något andligt som kunde göras med det folk som en gång hade blivit bedraget.

[5] Herren bör inte längre göra detta mot dem som sprider Hans lära. Han bör inte lämna dem i sticket, och särskilt inte i det ögonblick då de har framfört att uppfyllandet av Hans profetior är bevis på att de är sanna och gudomliga, för åtminstone jag skulle hellre vara den enklaste gatsopare framför en Jeremia som plågades ihjäl! Och det skulle inte göra någonting om man som sådan kunde vara till nytta för någon, men det kan för evigt inte vara tal om att vara till någon nytta, om man bara blir till besvär för mänskligheten!”

[6] Rafael säger: ”Men käre vän, i din iver svarar du inte på frågan jag ställde till dig! Herren kommer alltid och för evigt göra vad Han har lovat Sitt folk, men det enda som spelar roll nu är om ni känner till exakt de villkor under vilka Herren låter profetiorna gå i uppfyllelse!

[7] Ty med en människa är det ofta en småsak som gör att en given profetia inte uppfylls, och då måste ni som sanna lärare veta exakt vad lärjungen saknar och som gör att han inte kan bli en mästare. Och se, det är detta frågan som jag ställde till dig tidigare syftar på!”

27. Guds rike i människans hjärta

[1] Rafael: ”Men eftersom jag ser att ni i vilket fall inte kan besvara frågan som jag ställde till er tidigare, så kommer jag att besvara den själv på ett sätt som är tillräckligt för er väckta förståelse. Ni måste emellertid komma ihåg mitt svar noga och skriva ner det djupt i era hjärtan, för mycket beror på, ja i slutändan allt, om ni vet exakt de villkor som är nödvändiga för att uppnå Guds fulla barnaskap, eftersom det måste vara nödvändigt för den oföränderliga gudomliga ordningen.

[2] Ni vet att varje människa, helt oavhängig av den gudomliga viljans allmakt, måste dana och omvandla sig själv fritt enligt den erkända gudomliga ordningen, för att på detta sätt bli ett fritt Guds barn.

[3] Det tillrådda, starkaste och därigenom mest effektiva medlet för detta är kärlek till Gud och i samma utsträckning kärleken till sin nästa, vare sig det är en man eller kvinna, ung eller gammal, det kvittar lika.

[4] Kärleken åtföljs av sann ödmjukhet, mildhet och tålamod, eftersom den sanna kärleken inte kan existera utan dessa tre attribut och är då ingen sann och ren kärlek.

[5] Men hur kan människan uppleva att hon befinner sig helt troget i den rena kärleken inom den gudomliga ordningen?

[6] Låt människan granska sig själv när hon ser en fattig broder eller fattig syster eller när dessa kommer och ber henne om hjälp, huruvida hon i sitt hjärta ger öppenhjärtigt med ett glatt sinne utan att hålla igen, och glömmer bort sig själv helt och hållet. Om hon känner detta inom sig, och detta naturligtvis på fullt allvar och levande, så är hon redan mogen och redo att bli ett sant Guds barn, och de avgivna löftena, som ett barn som är redo att bli ett Guds barn har att förvänta sig, börjar bli verklighet och visa sig på ett underbart sätt i ord och handling, och ni kommer därigenom att framstå som riktiga lärare inför era lärjungar.

[7] Men de lärjungar för vilka profetiorna inte går i uppenbarelse kommer att behöva agera därefter och har bara sig själva att skylla om profetiorna som ges till dem fortfarande inte blir synliga, ty de har fortfarande inte öppnat sina hjärtan tillräckligt för de arma medmänniskorna.

[8] Att älska Gud och att villigt följa Hans erkända vilja är det rätta himmelska elementet i ett mänskligt hjärta. Det är den gudomliga andens kammare och rum i varje mänskligt hjärta, kärleken till ens nästa är emellertid dörren till detta heliga rum.

[9] Denna dörr måste öppnas helt, så att fullheten av Guds liv kan flytta in i ett sådant rum, och ödmjukhet, mildhet och tålamod är de tre vidöppna fönstren genom vilka det mäktigaste ljuset från himlen lyser in och värmer upp med hela livets fullhet från himlen.

[10] Allt beror följaktligen på fri och glädjefull nästankärlek, och största möjliga självförnekelse är uppenbarelsen av själva profetiorna (löftena). Där har ni nu det rätta svaret på livets viktigaste fråga, inför era bröder och inför Gud! Ty vad Herren nu gör Själv, kommer människor också behöva göra för att bli lika Honom och så bli Hans barn. – Har ni förstått allt detta?”

28. Sant andligt liv

[1] När Rafael hade avslutat sitt tal från Mig, blev de tre ytterst förvånade, och Matael sade: ”Vi förstod dessa i sanning levande heliga ord väl och för första gången också helt vad David ville säga när han sade i sina gudomliga psalmer: ’Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!’ Men den levande uppfyllelsen! Åh, var står det skrivet?! Vad krävs för att genomföra detta i ens liv!

[2] Man ger visserligen något till den fattige, och man grämer sig då inte över de småmynt som man har gett till den behövande, men man drevs mycket mer av förnuft än någon känsla av kärlek till ens nästa! Åh Gud, hur långt bort från målet är inte människan genom sitt förnuft och genom sina kalla domar som är fria från all kärlek! Den som ger något till en fattig person med sann broders- och nästankärlek, och samtidigt har en rätt ödmjuk glädje över att ha gjort sitt bästa för sina bröder och systrar i Jehovas namn, och ständigt har den livligaste önskan att göra ännu mer gott och göra sina stackars bröder och systrar så lyckliga som möjligt genom all slags vänlighet, goda råd och vänskapliga gärningar, ja, hur omätbart högt står inte en sådan persons själ och ande inför Herren Gud! Men hur är det fatt med våra fortfarande hårda hjärtan och små förståndsgåvor?

[3] Åh, himmelske vän! Du har klargjort saker och ting för oss med din fråga och ditt svar! Nu vet vi väldigt tydligt var vi står och vad som gäller! Herre! Uppväck våra hjärtan och upptänd dem med den sanna och levande kärleken till vår nästa, annars är hela Din rent gudomliga livslära inget annat än en gagnlös, moralisk-estetisk ordlek utan kraft och verkan!

[4] Nu förstår jag också hela min livsväg fram till denna punkt, den var i grund och botten något missriktad, och jag kunde därför aldrig nå något mål! 

[5] Det är först nu som jag börjar känna igen den rätta vägen, och jag vet nu vari profetiorna och deras uppfyllelse består. Jag vet nu vad jag saknar och vad de saknar, som inte ser profetiorna uppfyllas trots att de accepterar den gudomliga läran, och hur de kommer att föras till den rätta vägen. Men dessutom förstår jag att jag fortfarande kommer behöva göra mycket själv för att komma in i den fulla ordningen!

[6] Vi har förvisso ett stort understöd inom trons område, eftersom Herren Själv går med oss här och undervisar oss genom ord och gärning, – så att hela himlen också står vidöppen för oss, och Guds änglar lär oss himlens visdom och livets eviga ordning från Gud. Men formandet av hjärtat är likväl bara helt upp till oss! Men vi kommer att klara det med Herrens hjälp!

[7] Kunskap är något annat och även känslor är något helt annat. Man kan uppnå kunskap genom den torraste ansträngning och världslig klokhet genom upplevelser, men sanna känslor handlar om mer än bara undervisning och upplevelser!

[8] Mycket kunskap får inte det mänskliga hjärtat att känna och vilja det rätta, och upplevelser kan göra oss klokare på dåliga sätt såväl som goda; endast en rätt känsla livar upp allting och organiserar allting och ger frid och salighet. Därför bör vi framför allt se på en människas hjärta när någon börjar forma sig till en sann människa!

[9] Om inte hjärtat har bearbetats i början, utan istället bara intellektet, så kommer hjärtat att bli hårt och högmodigt strax efter intellektets krav! Men när väl hjärtat är högmodigt så är det väldigt svårt för det att bilda några känslor, och då måste det komma prövningar av eld, vilka består av allt slags elände och nöd, och hjärtat måste känna allsköns påfrestningar så att det blir mjukt, milt och känns som knådat vax för den gråtande medmänniskans nöd och elände!

[10] Vi tackar dig och genom dig Herren för denna ytterst viktiga undervisning, genom vilken jag först nu väldigt tydligt förstår vad jag måste göra för all framtid, för mig själv såväl som för alla dem som kommer att ta emot det underbara och rena ljuset från Gud genom mig.”

29. Hinder för löftets uppfyllelse

[1] Rafael säger: Jag förtjänar varken tack eller ära, utan Herren allena!

[2] Men det är gott att ni har förstått detta i livets sanna djup! Med dessa verktyg kommer ni alltid att kunna möta vemsomhelst, som kommer och säger: ’Min vän, jag har förstått och trott på allt som du har undervisat mig, men hittills har jag inte upplevt något av de utlovade effekterna! Vad mer skall jag göra? Jag har för gott lämnat min faders gamla religion, i vilken jag alltid fann tröst, de bästa råd och nödvändig hjälp i alla slags umbäranden, och denna nya lära gör mig och min nästa föräldralösa, och ingen begäran besvaras och inget mörkt tvivel blir upplyst! Var är då er storslagna Gud, från vilken du lovade oss all lycka och andra underbara ting?!’

[3] Du kommer emellertid då lätt att kunna svara honom: ’Min vän, det är inte religionens fel, utan din brist på förståelse! Du har visserligen accepterat läran med förnuftet, och du har också försökt att leva strikt enligt den och väntade på profetians välgörande uppfyllelse, men du gjorde det enbart för att skaffa dig egna fördelar och inte bara för det godas skull! Du var bara verksam utifrån ditt intellekt, men aldrig ditt hjärta! Detta förblev hårt och kallt som innan du tog emot den rent gudomliga läran, och sålunda uppnådde du varken genom gärningar eller den döda och blinda tron uppfyllelsen av profetian!

[4] Väck nu ditt hjärta! Allt du gör, gör det av den sanna orsaken till livet! Älska Gud för Hans egen skull över allt och likaså din nästa!

[5] Gör gott för det godas skull av den sanna orsaken till livet, och fråga inte huruvida det är på grund av din tro eller dina gärningar, som profetian uppfylls! Ty uppfyllelsen är en följd av att du har en levande tro i ditt hjärta, att du känner och blir aktiv utifrån den mest levande kärlek. Men såsom du har trott och handlat fram till nu, så var du som en person som plöjde och sådde i en dröm, och ville skörda i ett vaket tillstånd, men fann varken åkern eller den sådda frukten.

[7] Det mänskliga intellektets kunskap, tro och handlande är ett fåfängt drömmeri och är inte till nytta för livet. Människan måste ta in allting i sitt hjärta i vilket livet bor, och allt som hon lägger i hjärtat kommer att blomma och bära den utlovade frukten.

[7] Den som inte vet eller inte vill veta hur han skall ordna sitt liv och är självisk också genom sin tro och genom sina tankar, kommer aldrig att nå profetians uppfyllelse, ty den är frukten av hjärtats aktivitet!’

[8] Om du svarar den som frågar dig om det ännu inte uppfyllda löftet på detta sätt, så kommer du bli lämnad i fred och han kommer börja sträva efter att bli verkligt aktiv i sitt hjärta.

[9] Om han gör detta, så kommer det snart att visas honom att löftet i Guds lära inte är något tomt löfte. Om han emellertid bara fortsätter att rådfråga sitt eget intellekt och agera därefter, så har han bara sig själv att skylla om han aldrig når uppfyllelsen av profetian som gäller hela hans jordiska liv – och även svårligen på den andra sidan! Säg mig om du verkligen förstår detta utifrån orsaken till livet!”

[10] Till slut säger Filopold för en gångs skull: ”Åh, min himmelske vän! Vem kunde inte förstå det! Den som bara lever, tänker och känner i hjärtat som du gör, han förstår alla hjärtats livsfrågor väldigt lätt och tydligt. Men den som bara lever, tänker och känner i hjärnan, för honom är livsfrågorna i alla fall så gott som ingenting. – Vi har nu tagit uti med denna fråga på ett konkret sätt, och jag märker att det börjar dagas i öster och morgonstjärnan står redan väldigt högt. Därför tror jag att vi nu bör gå vidare till något annat!”

30. Ängelns fria vilja

[1] Murel säger: ”Ja, ja, det vore visserligen underbart, gott och riktigt, om man bara visste till vad! Hur skulle det vara om den käre vännen från himlen berättade något för oss om morgonstjärnan? Ty om vi blev lärare i Guds levande verk kan vi aldrig veta för mycket om allt möjligt! Ty vi kommer att bli tvungna att handskas med alla slags andar som kommer att fråga om allt möjligt. Om vi inte kan ge dem tillräckligt med förtydliganden, så kommer de undvika, håna och förakta oss, men om vi kan upplysa dem tillräckligt om allt, så kommer de också lyssna på oss i andra frågor och ta emot vårt evangelium! Vad skulle du, Filopold, svara någon om han frågade dig vad morgonstjärnan är för något?”

[2] Filopold säger: ”Min vän! Då skulle jag påpeka att han kommer uppleva allting av sig själv och från sin inre förnimmelse, om han inrättar sitt liv enligt läran om frälsning från himlen. Men om han inte gör det, så skulle inga av mina förklaringar vara till någon nytta alls eftersom han inte kunde bli övertygad om allt detta. Blind tro är till ingen nytta för någon, ty ena dagen tror han på den, men nästa dag kommer någon som är starkare och han tror då på dennes ord, naturligtvis utan större nytta för sitt liv än den han trodde av oss dagen innan.

[3] Människan måste därför vägledas på ett sådant sätt att hon ser de nära och avlägsna tingens vara i sig själv, blir medveten om dem och sedan ser på dem från ett sådant inre medvetandes levande ljus. Om hon har lyckats med det, vilket inte är omöjligt, så behöver hon inte längre vår undervisning!

[4] Enligt min mening gör vi tillräckligt om vi visar människorna den helt rätta och klara vägen i livet, allt annat kommer sedan av sig själv, som också vår himmelske vän så underbart visade oss, att man bara behöver plantera rätt frukt i en åker, så kommer den frambringas och mogna vidare av sig själv. Men för oss själva och för att vi skall bli stärkta kan den himmelske budbäraren öppna våra ögon för åsynen av morgonstjärnan likaväl som han en gång öppnade den gamle Tobias ögon genom fiskens galla, ty det verkar vara samme Rafael som en gång ledde den unge Tobias!”

[5] Matael säger: ”Men du kunde mycket väl ha helt rätt! Namnen är desamma och visdomen också, och om vår himmelske vän är en sann ögonläkare och kan belysa morgonstjärnan åt oss lite mer i detalj, om han vill och får! För med honom beror allt strikt på Herrens vilja, själv har han ingen egen vilja, även om vi har en helt egen och högst fri vilja.”

[6] Rafael anmärker nu: ”Du har talat väldigt väl, men min vilja är inte riktigt så ofri som du uppfattar den! Jag är också ett kärl och inte bara den renaste utstrålning av den gudomliga viljan. Jag känner mycket väl vad det är jag vill, och sedan vad Herren vill.

[7] Men jag uppfattar Herrens vilja lättare, mer bestämt och snabbare än ni människor, och underordnar min vilja ögonblickligen och fullständigt Herrens vilja, och därigenom kan jag betraktas som en ren utstrålning av den gudomliga viljan. Men jag har likväl en fullständigt fri vilja och kunde, precis som en människa, handla i strid mot Herrens vilja. Ändå kan detta omöjligen ske eftersom jag äger en sådan hög grad av visdom att jag som själv ett ljus från det gudomliga ursprungliga ljuset, förstår den gudomliga viljans oföränderliga rättvisa, och därför av helt egen vilja verkställer den väl förstådda gudomliga viljan som det allra högsta livsgoda för alla människor, änglar och världar, och sedan alltid underordnar mig den gudomliga viljan fullständigt.

[8] Om ni därför vill att jag skall uppenbara morgonstjärnan för er, den som hedningarna kallar ’Venus’, så kan jag göra det av egen fri vilja, givet att Herrens vilja inte motsätter sig det; men om det skulle vara fallet, så skulle jag förvisso inte ge er något klarläggande. Så vad jag säger till er, säger jag utifrån min kunskap och visdom, som naturligtvis inte kan vara något annat än gudomlig eftersom jag alltid bara är genomstrålad av den gudomliga viljan som manar mig att handla och tala. Om ni därför vill känna igen morgonstjärnan i naturen och verkligheten, så skall jag göra er den tjänsten och visa den för er.”  – Alla tre säger: ”Gör det, käre vän från himlen!”

31. På Venus

[1] Här lägger Rafael händerna på varje persons panna och bröst samtidigt, och i samma ögonblick befann de sig med sina själars ögon på planeten Venus och såg noga på dess mark, varelser och hur allt var inrättat, och hörde till och med människorna där tala, och det i just en sammankomst för att ära den store anden av alla andar. Och det som sades var: ”Ni människor på denna vackra jord, som den Store Anden skapade enligt Sitt ögas mått, vi är samlade här för att prisa och tillbe denne Store Ande! Men den Store Anden är ytterst mäktig och vis, och därför kan vi bara ära Honom genom att vi med varje handling visar oss själva kloka inför Honom. Sann visdom består emellertid i största möjliga ordning, men den högsta graden av denna ordning är symmetri. Låt oss se oss själva stå vid kulmen av hela skapelsen! Vilken symmetri i våra lemmars struktur! Hur likt är inte ett öga det andra, ett öra det andra, en hand den andra, en fot den andra! Låt oss se på hur vi ser ut! Vem kan säga att inte den största fysiologiska likhet råder mellan oss? Om det inte vore för skillnaden i karaktär och temperament, så skulle vi inte kunna särskilja oss från varandra!

[2] Vi ser utifrån detta, och mycket annat, att den Store Andens visdom måste finna den största tillfredsställelse i den mest fullkomliga symmetri, och därför vill vi iaktta den striktaste symmetri i allt vi gör och bygger! Ingen får bygga sitt hus ens en hårsmån bredare än sin grannes, och inte ge det någon annan form och inte heller placera det på ett hår när utanför eller innanför den raka linjen, ty detta skulle misshaga den Store Anden, och Han skulle inte välsigna ett så oordnat hus.

[3] Sålunda märker vi i alla varelser att den Store Anden föredrar den runda formen, ty ju mer fulländad en varelse är, desto mer kännetecknas den av dess kurviga form. Allt som vi gör bör därför också ges en rund form, ty den Stora Anden finner ett särskilt nöje däri och måste ha det, eftersom vi, som varelser skapade efter Hans mått och försedda med Hans sinnen, också finner det största nöje i runda saker. Det är därför en befallning att lydigt runda av allt som vi gör. Den som åstadkommer något kantigt och till och med spetsigt utan behov och lagligt tillstånd kommer att ådra sig den Store Andens vrede!

[4] Vi ser vidare att den vackra vita färgen, här och där lite rödaktig, omisskännligen måste vara den mest behagliga färgen för den Store Anden, eftersom Han gav oss som Sina finaste varelser en sådan färg. Så vi måste ta särskild fasta på denna färg i våra kläder, och välja den och inte låta oss ta på oss kläder med någon annan färg, ty detta skulle vara oangenämt för den Store Anden!

[5] Och sålunda bör vi också bara använda en rät linje när det är nödvändigt, såsom också den Store Anden bara använder sig av en rät linje där det är absolut nödvändigt! Överallt annorstädes märker vi rundade former och det är därför nödvändigt för att vara lik den Store Anden i allt och att vara fullkomlig, att även i detta mått ta denna form i strikt beaktande.

[6] Men vi vet att vi bara kan uppnå detta med största precision genom fulländad kunskap i aritmetik och skickliga mätningar. Så det är igen var och ens strängaste plikt att framför allt ägna sig åt denna konstart och kunskap, ty utan denna skulle en människa på bara en dag tvingas framstå som tusen gånger fulare och mer föraktlig för den Store Anden! Ty den Store Anden ser allting och mäter allting på ett ögonblick. Varhelst Han träffar på en slapphet i en sådan ordning, som Han allena har behag i, drar Han tillbaka Sitt öga och med det även Sin välsignelse, utan vilken ingenting kan utvecklas!

[7] Men om vi befinner oss i den fulla ordningen i dessa viktigaste delar, så säger det sig självt att vi också måste vara det med våra tankar och begär, ty den yttre fullkomliga symmetrin i allting måste nödvändigtvis återspeglas i själens inre, som naturligtvis den Store Anden framför allt ser på.

[8] Hur snabbt skulle inte högmod och en fördärvlig brist på respekt mot någon annan smyga sig in, liksom fattigdom, elände och medellöshet. Det är endast genom att strikt iaktta symmetri i allt som sådana fruktansvärda saker hålls borta från oss, och vi lever därför lyckliga, eftersom ingen kan föreställa sig något som skulle göra honom förmer än sin granne.

[9] Där den Store Anden Själv har föreskrivit att en ordnad obalans är nödvändig, så skadar det oss inte, utan gör oss bara gott. Så vi kan inte alla vara lika gamla. Det är sant att detta är ett fel mot den strikta ordningen, men det jämnas ut av den Store Anden i det att den gamle, rik på kunskap och erfarenhet, gör ynglingen lika rik som honom själv!

[10] Och så finns det fler liknande ojämnheter i harmonin i den Store Andens bud, men de tjänar bara till att lära oss att det också finns obalanser vid sidan av den högsta ordningen, vilka emellertid inte är välsignade bara för att de är tillåtna, men bara eftersom vi desto lättare kan känna igen det dåliga i dem. Ingen bör gå omkring med trasiga kläder, utan istället genast lappa ihop hålet med samma tyg, om han inte kan få några nya kläder!

[11] Men många har märkt att de, om de företar sig en lång resa, använder en käpp eller stav som hjälp. Detta är något opassande och bör undvikas! Den som på grund av sin ålder redan använder en käpp, bör genast ta två likadana käppar, en i varje hand för symmetrins skull, för att inte framstå som ful inför den Store Anden!

[12] Det noterades också att vissa ger sin trädgård en annan utformning och ordnar den annorlunda än hur vissa ordningsälskande grannar ordnar sina vackra trädgårdar. Den Store Anden finner inget nöje i detta, och avund och svartsjuka kunde utvecklas mellan er, vilket skulle vara något helt fruktansvärt inför den Store Anden! Se därför till att det är samma ordning i era trädgårdar och på era åkrar! Om trädgårdarna och åkrarna är ordnade på ett så ljuvligt sätt, så finner den Store Andens öga stort nöjde i detta och välsignelsen kommer med välbehaget.

[13] Iaktta också en sådan ordning i era hus, så att om en granne kommer in i en annan persons hus så kommer han inte känna sig främmande där, utan istället lika hemma som i sitt eget hus! Den Store Anden ser på detta med den största glädje, ty ni är alla en familj inför den Store Anden och bör aldrig fjärma er från varandra.

[14] Även om någon kommer till oss från världens ände, så måste det till fullo verka som om han var i sitt hemland och i sitt eget hus! Det behagar den Store Anden att se något sådant, och Hans välsignelser kommer inte att utebli.

[15] Vissa har börjat bygga märkliga hus nära det stora vattnet vilket vanpryder hela området, men den Store Anden finner inget nöje i det. Men vad den Store Anden inte tycker om, bör inte heller vi finna något nöje i!

[16] Se efter tamdjuren och behandla dem väl, ty de är också den Store Andens verk och är avsedda att bli till nytta för er. De är levande verktyg att användas av er och vi måste därför hedra dem fullt ut.

[17] Sålunda bör ingen förstöra ens den minsta planta utan att det behövs, ty en sådan sak vore otacksam mot den Store Anden för vilket vi inte skulle kunna räkna med någon välsignelse. Men vägarna bör hållas rena och ni bör aldrig låta gräset växa på dem, så att man inte trampar sönder det och dess tillväxt förstörs! Gör allt detta grundligt så kommer ni aldrig att lida någon nöd!

[18] Betrakta mina ord som den ytterst vise och allsmäktige Store Andens vilja som är uppenbarad för mig, och handla strikt efter dem, så kommer ni att vara lyckliga här och på den andra sidan välsignad i den värld, där det enligt själarna hos dem som har lämnat oss berättar att det är omåttligt vackert och underbart, och i vilken vi ofta kommer att få träffa den Store Anden och Hans ljustjänare öga mot öga.

[19] Som avslutning måste jag bara berätta något som en ljus ande berättade för mig för länge sedan och igen nu, och denna gång mycket tydligare än tidigare. På natten ser ni tydligt den lysande stora stjärnan vilken åtskiljs av en som är mindre. Den vackert ljusa Kapra (det är vad venusianerna kallar denna jord) känner ni mycket väl, men ingen av er vet vad Kapra är för något. Det gjorde inte jag heller tidigare, men Anden berättade det och visade mig Kapra i ett drömlikt tillstånd som en lika stor värld och jord som den som bär oss.

[20] Den mindre stjärnan som alltid åtföljer Kapra är också en jord, men avsevärt mindre än Kapra själv. Denna lilla jord är väldigt karg och hälften av den är helt tom på levande varelser.

[21] Men anden visade mig en person på den stora Kapra och sade: ’Se, det är Herren! I Honom bor den evige, Store Andens fullhet. Från och med nu kommer denne ande i den mest fullkomliga mänskliga formen att vara tillgänglig för alla Hans intelligenta varelser som en människa för en annan. Människorna på Kapra är emellertid för det mesta som Hans barn, och en stor, gudomlig makt är given till dem när de, dessa barn, uppfyller viljan hos denna Människa bland människor. Men de som inte uppfyller Hans vilja kommer att förbli dumma och svaga och antas inte som Hans barn, utan förblir djur likt djurens själar tills de har gjort viljan hos den Store Anden, som bor i denne Ende, helt och hållet sin egen!’

[22] Vi människor bör därför alltid ha en särskild respekt för den vackra, ljusa Kapra! Vi bör också älska den Store Anden, som nu bor på Kapra som en fullkomlig människa, som en kvinna här älskar en man och som ett barn älskar sin far och mor, och då skulle också vi en dag kunna se och tala med den Store Anden som en människa – vilket vi förväntar oss skulle öka vår lycka avsevärt. Ja, anden som uppenbarade detta för mig sade till och med att det inte kommer att bli omöjligt för vissa från vår jord att bli jämställd med Kapras barn.

[23] Eftersom ni nu har upplevt detta genom er allra mest sannfärdiga lärare och ledare, så tro på det, och fäst i era sinnen uppmärksamheten på den stjärnan så att från dess ljus välsignelsens och barmhärtighetens strålar må flöda rikligen till oss!”

32. Fördelar med ordningen på Venus

[1] När läraren och ledaren hade meddelat sin församling på planeten Venus detta, så väckte Rafael de tre igen. Men under tiden hade det redan blivit ganska ljust och bara mindre än en timme till soluppgången förundrades Matael över vad han nu hade sett i en ytterst levande dröm. Han berättade om drömmen, och både Murel och Filopold var ännu mer förundrade eftersom de hade sett och hört exakt samma sak som Matael berättade om sin dröm.

[2] Men Rafael sade: ”Nå, hur tyckte ni det var på morgonstjärnan?”

[3] Matael säger: ”Ja, när det nu verkligen var på morgonstjärnan, vilket jag inte längre betvivlar, så tyckte jag om det väldigt mycket, och människorna med sin undervisning och strikta iakttagande av symmetri är på intet sätt dumma och måste bete sig på ett högst moraliskt sätt, ty under sådana omständigheter är det rent omöjligt att synda! Men jag skulle bli outhärdligt uttråkad av sådana livsbetingelser; evig enformighet och inga framsteg, det är ett liv som en amfibie! En snigel och en venusian har uppenbarligen samma behov, allt som går utöver det berör ingen av dem. Nej, Rafael, morgonstjärnan lyser väldigt vackert och är oerhört vacker att se på från vår jord, men som en värld med dess människor och varelser tycker jag inte om den alls!

[4] Det är förvisso sant att när människorna lever under en sådan författning kan aldrig ett krig bryta ut, eftersom det inte ens kan bli tal om någon synd; men jag föredrar ändå en riktig syndare på denna jord framför en sådan venusian med all sin moraliska renhet! En sådan moralisk renhet kan inte heller ha något värde eftersom jämte den kan ingen andlig fullkomlighet äga rum. Ty om en person kunde bli mer andligt fulländad, så skulle han förtvivla fullständigt över det symmetriska beteendet och handlandet hos hela mänskligheten på morgonstjärnan, eftersom det inre drivet skulle driva honom framåt, men han skulle vara tvungen att stå kvar på samma ställe likt ett träd!

[5] En andligt fulländad människa på Venus skulle likna ett träd som kunde tänka och åtrå, men som ändå måste stå kvar med rötterna fastsatta i marken!

[6] Säg oss, käre vän, har venusianerna då ingen ande, ingen kärlek, ingen fri vilja och ingen åtrå?! De måste kunna tänka och räkna eftersom deras lärare omsorgsfullt rekommenderade aritmetik, men om de behärskar den, så måste väl någon form av andlig utveckling vara tänkbar!?”

[7] Ängeln säger: ”Ja visst – men de vill inte ha någon utveckling som syns utåt, utan bara inåt. Ty de säger och förstår att en yttre synlig utveckling är ett hinder för den inre utvecklingen av anden. Man bör göra allt yttre så stereotypt (likformigt) och tydligt som möjligt, och ordna det efter kroppens behov, – men inte gå ett steg längre, ty varje framsteg i den yttre och materiella sfären skulle innebära ett steg bakåt i den andliga, inre.

[8] Hos de människor som odlar det yttre för mycket, råder det skrupelfritt barbari på insidan. Begåvat med en inre andlig utveckling har ett folk aldrig lockat någon avundsjuk granne till krig, men när väl ett folk har fört fram sin inre andliga storhet genom lätt utförda yttre gärningar i ljuset, så väcker det också genast grannfolkets avundsjuka, och krig står då för dörren! Om det inte är och aldrig kan vara fallet med dessa venusianer, är de då värre än denna jords människor?

[9] Där har inte människan någon yttre fördel alls, varken med sitt utseende eller sitt sätt att klä sig eller hur hon bor, därför att där är allting bara värderat utifrån dess inre värde. Som en följd av samma yttre bildning har alla människor en helt identisk form, och genom att de bär likadana kläder ser de mer lika ut än de i själva verket är.

[10] Människor som inte är uppfyllda av alla slags passioner kommer till det yttre att se väldigt lika ut, som bröder och systrar. Men ju mer den yttre formen hos människor skiljer sig åt, desto mer är det ett tecken på inre förströddhet, eftersom det inre hos alla människor har organiserat sig efter de yttre strävandena, vilka emellertid aldrig kan bli lika, eftersom människors habegär, avund, missunnsamhet, högmod, stolthet, arrogans och härsklystnad hänger sig fast på dem.

[11] Om du bär en grön rock, din granne en blå och en tredje en röd, så kommer ni snart att råka i gräl på grund av den ena eller andra färgens förträfflighet, men om ni alla hade likadana rockar i samma färg så skulle det aldrig i era vildaste drömmar falla er in att starta ett dumt, meningslöst gräl om vems rock som hade snyggast färg eller form, och ni kommer att ha tid att prata om bättre saker.

[12] Ni har sett hur fullständigt lika människorna var på Venus-jorden och deras yttre drag. En man såg ut som en annan som ett öga liknar det andra, på samma sätt med en flicka och en kvinna; överallt en och samma form, men i sig själv ytterst vacker och fullkomlig. Detta är också väldigt gott.

[13] På denna jord är mångfalden av former, beroende på graden av inbillad mindre eller större skönhet, inte sällan orsaken till gräl, kärlek, hat, avsky eller ett överdriven yttre favoriserande eller benägenhet, men det finns inte något spår av det på Venus. Människorna älskar varandra bara efter hur stor den inre graden av visdom är; ju mer någon kan berätta om den Store Andens godhet, makt och visdom, och ju mildare och ödmjukare hon blir, desto större värde och respekt får hon från sitt samhälle! – Säg mig om inte också detta är en mycket klok ordning från Herrens sida!”

[14] Matael säger: ”Förvisso, och jag skulle vilja att en sådan ordning existerade på vår jord! – Men nu reser sig Herren och hela folket med Honom! Nu bör vi hålla ögon och öron öppna, ty det finns säkert något som måste göras! – De nio drunknade?!”

33. Sann visdom och den levande äran till Gud

[1] När Jag steg upp, och alla som hade slumrat sött med mig i mer än tre timmar, så kallar Jag genast de tre till Mig och frågar dem varför de inte överlämnade sig till den stärkande sömnen några timmar.

[2] Matael säger: ”Herre! Du underbare, Du högst vise! Vem kan sova, om han ändå tar emot den mäktigaste styrka genom Ditt Ord! Alla vi tre är ändå lika styrkta som om vi hade sovit gott hela natten! Men vi har använt de tre timmarna i Ditt namn – så bra som vi har kunnat – och har genom Din nådiga tillåtelse lärt oss saker, som ingen dödlig förmodligen någonsin har drömt om. För detta skulle vi vilja ge Dig våra mest innerliga och varmaste tack. Du är Herren, och överallt är Du ensam allt i allt, och därför till Dig allena all vår kärlek och högsta respekt!”

[3] Jag säger: ”Gott så, Jag vet vad ni har diskuterat och lärt er under den tid som ni har fått! Men eftersom ni har fått uppleva detta, så behåll det för er själva tills vidare, och missbruka det inte efteråt, ty denna världens barn kan inte förstå detta, eftersom de inte är därifrån ni kommer. Men ni kommer att uppleva mycket större saker, efter att den Helige Ande har kommit över er, som Jag en dag kommer att utgjuta över er från himlen, och han kommer att vägleda er in i all sanning! Det kommer att vara kärlekens ande, Fadern Själv, som kommer att dra och lära er, så att ni alla kan komma dit, där Jag kommer att vara.

[4] Ty sannerligen säger Jag er: Ingen kommer till Mig, om inte Fadern drar Honom till Mig! Ni måste alla undervisas av Fadern, det vill säga av den eviga kärleken i Gud, om ni vill komma till Mig! Därför måste ni vara fullkomliga, likt Fadern i himlen är fullkomlig! Men stor kunskap, liksom den rikaste erfarenhet, kommer inte att föra er dit, utan bara den levande kärleken till Gud och i samma mått till er nästa. Däri ligger hemligheten om er andes återfödelses ur och i Gud.

[5] Alla måste emellertid gå med Mig genom den trånga porten av fullständig självförnekelse, tills han blir vad Jag är. Alla måste upphöra att bli någonting för sig själva, för att kunna bli allting i Mig.

[6] Att älska Gud över allt betyder: att fullständigt öppna sig för och gå in i Gud, – och att älska din nästa betyder likaledes: att fullständigt lyssna in och förstå din nästa, annars kommer man inte att kunna älska honom fullständigt, ty en halv kärlek är varken till nytta för den som älskar, eller den som är älskad. 

[7] Om man vill ha en fri utsikt åt alla håll från ett högt berg, så måste man i vilket fall klättra upp till dess högsta topp, eftersom en stor del av den fria utsikten alltid kommer att vara skymd från en lägre höjd. Sålunda måste allt ske i kärlek och det yttersta från det innersta, så att dess frukt kan uppenbaras för er.

[8] Ert hjärta är en åker, och den aktiva kärleken är det levande fröet, emedan de fattiga bröderna är gödseln för åkern. De av er som kommer att lägga många frön i den väl gödslade jorden, kommer också att få en rik skörd. Ju mer du gödslar jorden med de fattiga, desto starkare blir den, och ju fler goda frön du placerar i den, desto rikare blir skörden. Den som sår rikligt, kommer också att skörda rikligt; den som sår sparsamt, kommer också att skörda sparsamt.

[9] Men däri ligger den högsta visdomen, att ni blir visa genom den mest levande kärlek. All kunskap är emellertid till ingen nytta utan kärlek! Bekymra er därför inte för mycket om att skaffa stor kunskap, utan snarare att ni älskar mycket, så kommer kärleken att ge er vad ingen kunskap någonsin kan ge er! Det var mycket bra att ni tre använde de tre timmarna för att i många avseenden idogt berika er kunskap och era erfarenheter, men allt detta skulle vara till liten nytta för era själar. Men om ni i framtiden offrar er tid åt att lika ivrigt älska er nästa, så kommer det en dag att vara till den största nytta för era själar!

[10] Till vilken nytta är ni för Mig om ni närapå upplöses av häpnad över Min makt, storhet och outgrundliga härlighet, men fattiga bröder och systrar gråter av hunger, störst och kyla utanför ert hus! Hur eländigt och värdelöst skulle ett sådant högt glädjerop och lovsång för Guds ära låta, om den fattiga broderns elände ignorerades! Till vilken nytta är alla de rikliga och underbara offren i templet, om en stackars broder försmäktar av hunger framför dess portar?

[11] Därför bör ert sökande framför allt inriktas på era arma bröders och systrars elände, och att ge dem hjälp och tröst! Och i en broder som ni har hjälpt, kommer ni att finna mer än att ha rest till alla stjärnorna och prisat Mig med serafernas tungor!

[12] Sannerligen säger Jag er, alla änglar, alla himlar och alla världar med all sin visdom, kan för evigt inte ge er vad ni kan uppnå om ni verkligen hjälper en stackars broder som befinner sig i nöd, med all er styrka och alla era resurser! Ingenting står högre hos Mig och är närmare Mig än sann, aktiv kärlek!

[13] Om ni ber till Gud, men inte, medan ni ber, kan höra din stackars broders jämrande röst, han som kom till er för att få hjälp under er bönetimme, så är ert meningslösa pladder förbannat! Ty Min ära existerar i kärlek – och inte i er muns meningslösa pladdrande!

[14] Ni bör inte vara som Jesaja ropade: ’Se, detta folk ärar Mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt från Mig!’, utan när ni ber till Mig, så gör detta i ande och all sanning! Ty Gud är ande och kan bara tillbes i ande och sanning.

[15] Den enda sanna bönen i anden som är välbehaglig för Mig, består inte i tungans, munnens och läpparnas rörelser, utan bara i att aktivt utöva kärlek. Till vilken nytta är det för dig om du har utsmyckat profetens grav med många kilo guld, men inte lyckats höra en lidande broders röst?! Tror ni att Jag kan finna välbehag i det? Dåre! Du kommer att bli betraktad av Mig med arga ögon, eftersom du inte hörde på en levande persons röst på grund av en död person!” 

34. De palestinska platsernas öde

[1] Herren: ”Se, Jag har redan förutsett att de platser som vi nu besöker, inte längre kommer att finnas där om 100 år, så att med tiden ingen alltför grov avgudadyrkan kommer att utövas!

[2] Man kommer inte att finna Mitt Nasaret, utan ett annat över berget härifrån mot solnedgången. Gennesaret kommer att försvinna, det är bara Tiberius på andra sidan sjön som kommer att finnas kvar. Caesarea Filippi, där vi är nu, är redan utplånat, men en kommer att finnas kvar ovanför sjön Merom, där Jordan kommer ifrån, och en i riktning mot kvällen nära den stora saltsjön, inte långt från Tyros och Sidon. Men Samariens land kommer bara delvis finnas kvar härifrån i riktning mot middag (syd) ända fram till det stora havet, men den mindre delen som ligger mer mot morgonen med det verkliga Sykar och det verkliga Sinaiberget, kommer att utplånas, och de senare ättlingarna kommer att söka efter det och finna det inte långt från det stora havet, men bara namnet kommer att finnas kvar och ett kargt berg, men inte sanningen. Och så kommer att ske med Jerusalem och många platser i det utlovade landet, som i stor utsträckning kommer att förvandlas till öken.

[3] Kom ihåg detta noga, eftersom detta kommer att inträffa, så att människorna inte slutar att lyssna på rösterna från sina stackars bröder och systrar när de avgudar dessa platser! De kommer alla att bli förvirrade över detta! De kommer att söka i det falska Nasaret efter Min hydda och bli dumma, eftersom strax efter att Jag har stigit upp till Mitt kommer det sanna Nasaret rike att bli utplånat från jordens yta.

[4] Den som letar efter meningslösa saker, kommer att finna meningslösa saker och dö på grund av det. Men den som söker efter det sanna Nasaret i sitt hjärta, kommer att finna det i varje stackars broder och ett verkligt Betlehem i varje stackars syster!

[5] Det kommer tider då människor kommer hit från långt borta och letar efter dessa platser. Namnen kommer att finnas kvar, men inte byarna! Ja, länderna i Europa kommer att börja kriga över dessa platser och tro att de därigenom gör Mig en god tjänst. Men de kommer att lämna sina fruar och barn och bröder och systrar därhemma för att försmäkta i fattigdom, nöd och elände!

[6] Men om de kommer till Mig på den andra sidan för att ta emot den belöning de förväntar sig för sin möda och uppoffring, så kommer Jag att uppenbara deras stora dårskap för dem och visa dem vilket elände de har skapat genom sin dårskap, vilket Jag aldrig har befallt dem att göra; och först bland dem som anförtroddes deras omsorg, nämligen de fattiga, svaga kvinnor, barn och andra behövande i huset! Och det kommer att göras klart för dem att de inte får komma till Min nåds ljus förrän de fullständigt har gottgjort allt ont som de har orsakat, – vilket kommer att vara mycket svårt för dem, eftersom de bara kommer att ha ytterst påvra medel i andevärldens dunkla ljus ovan och under jorden.

[7] Jag säger er: På grund av folkets stora dårskap, kommer dessa områden att överlämnas till ett hednafolk. Och Jag kommer att låta dessa hedningar gissla de falska bekännarna av Min lära i riktning mot soluppgången (öst) och solnedgången (väst), middagen (syd) och området kring midnatt (norr).

[8] Se därför till att inte dårskap och blind vidskepelse slår rot i Min livslära och den sanna förståelse av Gud längs den aktiva kärlekens enda väg. Detta kommer att ge alla det sanna ljuset och den rätta och obegränsade föreställningen om allt i den naturliga och andliga världen! Detta är och kommer alltid att förbli den enda sanna och effektiva vägen till Mig och Mitt eviga rike.

[9] Jag, som kärleken från evighet, är det enda ljuset, vägen, dörren och det eviga livet. Den som vill tränga sig in i Mitt ljusrike någon annanstans ifrån är lik en tjuv och en rövare och kommer att kastas ut i det yttersta mörkret, redan här, och ännu mera så en dag på den andra sidan. – Nu vet ni vad ni har att göra, och vad som är rätt inför Mig. Handla därefter, så kommer ni att vandra på den rätta vägen!

[10] Men nu vill vi gå till de nio drunknade, och du, Markus, hämta vin till dem, för vi kommer att behöva det!”

35. Herren och de nio drunknade

[1] Sedan gick vi snabbt till de nio, och Jag sade till att deras ansikten skulle vändas uppåt med deras huvuden uppför backen. När de var placerade sålunda, sade Jag till Markus: ”Ge var och en några droppar vin i munnen!” Detta var enkelt ordnat, eftersom alla hade munnen öppen. När detta var klart, sade Jag till alla närvarande: ”Gå och kontrollera, alla ni som är svaga i tron, huruvida de nio är fullständigt döda!”

[2] Bland de 30 omvända fariséerna fanns det också en läkare, som kunde känna igen om en kropp verkligen var död. Han kom närmare och sade: ”Det var inte för att jag har det minsta tvivel huruvida dessa människor har dött som jag kom hit för att undersöka dem, utan för att som en sak- och fackkunnig ge er ett fullt giltigt bevis på att dessa nio verkligen är döda.” Sedan vidrörde han de nio, såg på deras ögon, den hippokratiska näsan som ett säkert tecken på att de var helt döda och det fullständiga utslocknandet av alla fysiska livsandar.

[3] Efter en väldigt noggrann granskning såväl som efter det gemensamma vittnesbördet från alla som bekräftade att hans insikt var riktig och sann, avgav han sin dom högljutt och sade: ”Inte nu, utan redan igår, en timme efter att ha hamnat i vattnet, var de redan lika stendöda som de är nu! Av näsan och lukten att döma, så har förruttnelsen redan börjat. Ingen mänsklig vetenskap, styrka och makt kommer att föra dessa nio tillbaka till livet! Det är endast möjligt för Honom, som kommer att väcka alla döda till liv från deras gravar på domedagen!”

[4] Jag säger: ”För att ni på grundval av detta giltiga vittnesbörd skall känna igen Faderns härlighet i Människosonen, så ropar Jag högt till Fadern och säger: Fader, förhärliga Ditt namn!”

[5] Här hörde många en röst som lät som många åskknallar: ”Jag har förhärligat det genom Dig, Min högst älskade Son, eftersom det är i Dig, som Jag har stort behag! Människorna bör lyssna till dig!”

[6] Det var många som hörde dessa ord, men många hörde bara åskan och började fråga, varför det åskade. Men de som hörde ord i åskan, gav vittnesbörd om vad de hade hört, och de andra förvånades över det och sade: ”Detta är märkligt! Vi hörde bara åskan, men eftersom det var många bland er som hörde samma ord, så tror vi er som om det var vi som hörde det. Av detta framgår det emellertid att Mästaren här bara är Sonen, men inte den helige, allsmäktige Fadern, som bor i himlen och som ingen människa någonsin har sett, utan bara kan tilltala vid vissa heliga tillfällen. Moses var därför också en son till den Allsmäktige, eftersom han också utförde ytterst speciella tecken, och även de övriga profeterna i samma mån; bara det att denne profet förmodligen är den störste, eftersom han utför de största och flesta tecknen.”

[7] Murel, som lyssnade noga på detta, sade: ”Nej, där tar ni miste, detta är ett väldigt stort missförstånd från er sida! Vem förkunnade Moses genom Herrens ande innan Moses, vem Elias, vem Samuel, vem någon av de fyra stora profeterna? De uppväcktes av Gud som av en tillfällighet och profeterade! Och vem profeterade de mest om? I själva verket om Honom som nu är framför oss! Rösten som kunde höras som en mäktig åska var lika mycket Hans egen röst som den Han använder för att tala till oss med Sin kroppsliga mun! Den enda skillnaden består i detta: Med Sin kropps mun talar Han som en person till oss, men med åskans röst låter Han Sig höras som Den som var, är och kommer att förbli för evigt, – som skapade allt som finns och som gav lagen under oupphörliga blixtar och dunder till Sitt folk på Sinai. Därför är det bara för Honom som allt är möjligt, och även detta, att Han av den högsta kärleken till oss, Sina barn, kunde bli en människa som oss, annars kunde Han för evigt aldrig bli sedd och igenkänd av Sina barn som Han älskar över allt!”

36. Förberedelser för uppväckandet

[1] Här går Jag närmare Murel och säger: ”Detta gjorde du bra, Min son! Du har verkligen trängt väldigt djupt in i sanningen, och de som missförstod det lite grann, undervisade du enligt den fulla sanningen. Därför kommer du att bli ett skickligt vapen för Mig mot judarna och hedningarna, och ditt lön i himlen kommer därför inte att bli ringa!

[2] Men låt oss nu vidta de åtgärder som Jag har bestämt för er, så att alla lätt kan greppa att det verkligen bara är Jag som måste ha kommit enligt alla profeterna fram till Simon, Anna, Sakarja och Johannes, som halshöggs av Herodes! Se, dessa nio skall allesammans bli helt levande och gå hem till sina familjer! När de vaknar upp helt styrkta, så håll inte kvar dem, utan låt dem genast gå. Det är först när Jag har lämnat detta område som ni får informera dem om vad som har hänt.

[3] När Jag hade slutat tala, sade Jag till Markus: ”Häll lite vin i deras munnar igen!”

[4] Markus gjorde så, men Cyrenius och Kornelius frågade varför de drunknade måste ges vin innan de väcks till liv igen.

[5] Jag sade: ”Det är inte alls nödvändigt för att återuppliva dessa nio, men eftersom de kommer gå härifrån omedelbart efter att de har blivit återupplivade, så behöver de något stärkande för kroppen, och detta uppnås genom att hälla lite vin i deras munnar innan de återupplivas. Det kommer att tas upp av nerverna och tungan och på detta sätt delas med alla de övriga livsnerverna. När dessa nio blir levande, så kommer själen, som har återvänt till kroppen, redan att ha ett stärkt verktyg vilket det omedelbart kan använda för alla slags aktiviteter. Om det inte vore för denna inledande stärkning så skulle de nyligen upplivade personerna behöva stanna kvar ett tag, för att stärka sig för någon aktivitet av sina lemmar. Samtidigt kommer denna inledande stärkning att lämna en fin smak i munnen på de drabbade, vilket också är nödvändigt eftersom lukten av grumligt vatten skulle göra dem sjuka snart efter att de har blivit återupplivade, från vilket de inte skulle helt bli befriade på länge. – Nu vet ni även detta, oroar ni er för något mer beträffande detta?”

[6] Kornelius sade: ”Nej, inte alls, Herre och Mästare, men tanken kom till mig, hur Du som den Allsmäktige, vars vilja är kapabel till allting, här och där fortfarande använder Dig av helt naturliga medel för att uppnå ett visst syfte!”

[7] Jag sade: ”Och varför skulle Jag inte det?! Är inte också de naturliga medlen en skapelse av Min vilja – och särskilt vinet från Markus källare, vars tomma skinn och andra kärl som Jag allena mirakulöst fyllde med vin?! Om Jag därför använder naturliga medel, så är detta inte mindre ett mirakel än att inte använda några naturliga medel utan endast Min vilja! – Förstår ni detta nu?”

[8] Kornelius och Cyrenius säger: ”Ja, också detta är nu väldigt klart för oss; vi ser redan fram mot återupplivandet av de nio drunknade! Kommer detta att ske nu?”

[9] Jag sade: ”Bara lite mer tålamod tills de får lite mer vin i munnen en tredje gång, så att de får tillräckligt med förstärkning i sig innan de kommer till liv igen!”

[10] Detta tillfredsställer alla nyfikna, och Markus häller för tredje gången lite vin i munnen på de nio på Mina instruktioner.

[11] Sedan säger Jag till de många åskådarna: ”Nu är även denna uppgift avslutad! Men låt oss nu gå bort från denna plats och sätta oss vid borden där ett väl tillagat morgonmål väntar oss! Om vi skulle stanna här, så skulle vi bara förbrylla de nyss uppväckta, och de skulle tro att de hade råkat ut för något mycket märkvärdigt, men om de inte ser att någon är i närheten, så kommer de tro att de hade somnat på denna kulle, helt bedövade och utmattade av gårdagens storm, och först denna morgon vaknat upp från en djup sömn, dagen efter gårdagens sabbat! På grund av detta kommer de resa sig upp helt obekymrade och tysta från varifrån de ligger nu och återvända till sina hem, där de naturligtvis kommer att välkomnas av sina familjer med den största glädje och bli vederkvickta!”

37. Kornelius tvivlar

[1] Vid dessa Mina ord gör alla vad Jag har bestämt, men många ganska motvilligt eftersom de hade velat se miraklet på nära håll, men ingen vågar komma med några invändningar. Vi går till våra bord och sätter oss ner och sträcker oss efter fisken, som denna gång var smakfullt tillagad och vi äter med glatt humör.

[2] Denna gång är särskilt Min Jara på gott humör och säger: ”Jag vet verkligen inte varför jag är på så gott humör idag. Men jag har också märkt något annat, och det är att inte alla de andra är på lika gott humör som jag! Jag är en flicka och borde vara den som plågas mest av nyfikenhet, men här är det precis tvärtom! Männen kikar hela tiden för att se om de nio har vaknat ännu. Jag har fortfarande inte kikat en enda gång, men jag har redan sett dem gå iväg, den ena efter den andra, men männen och herrarna och kungarna tittar fortfarande och undrar i sina själar, om de verkligen blev levande igen? Åh, redan för en knapp halvtimme sedan! Så fort vi kom till borden började de nio att röra på sig och den ena efter den andra reste sig från marken, gnuggade sömnen ur ögonen och gick. Jag märkte detta väldigt lätt genom träden som skymmer oss något från den platsen, för jag är liten och kan väldigt lätt se under grenarna. Men ni är stora, och grenarna döljer miraklet av den gudomliga viljekraften. Nu är det emellertid redan för sent, och även om ni gick dit så skulle ni inte finna något annat än kanske platsen, där de nio låg. Även dem som Herren uppväckte redan igår strax efter stormen, gick iväg hemåt med de nio.”

[3] Kornelius säger: ”Men du har väldigt god syn och upptäcker allt. Om allt redan är över så är allt bra ändå, och vi behöver inget annat än att det lyckas, som Herren anordnar och vill, eftersom ett enda misslyckande skulle orsaka vissa tvivel bland de strikt troende. Såg du verkligen de nio stiga upp och gå iväg?

[4] Jara säger lite uppjagad: ”Jaha, jag hoppas att jag inte kommer att betraktas som en lögnerska!? Så länge som jag lever och kan tänka, har aldrig en lögn kommit över mina läppar, – och skall jag vid min Herres, min Guds och min sanne Mästares sida föra fram en lögn för att därigenom stilla er nyfikenhet?! Åh, min upphöjde herre, då känner du inte Jara på långa vägar! Se, lögnen bor också i ett aldrig så klart upplyst sinne; ty du kan ha förklarat något som lät rimligt utifrån ditt intellekt, men det som du tyckte var rimligt var fullständigt fel, och sålunda ljög du totalt med din förklaring, – eftersom du lurade dig själv och din nästa. Men den sanna och rena kärleken ljuger aldrig och kan inte göra det, eftersom den ärar sin nästa, som också ett Guds barn, mer än den ärar sig själv men Gud mer än allt! Men jag är full av kärlek till Gud och därför också till min nästa, – och du tror att jag kan ge dig fel information! Upphöjde Kornelius, denna fräckhet var inte särskilt hövlig!”

[5] Kornelius säger: ”Men ljuvaste Jara, jag menade det aldrig så! Jag frågade dig på det sättet eftersom det är ett fullständigt normalt sätt att fråga på, men jag trodde inte ett ögonblick att du berättade något som var osant! Fråga Herren Själv, som säkert vet vad som pågår i min själ, om jag avsåg att anklaga dig för att ha ljugit, min troskyldiga och ljuva flicka! De nio uppväcktes av Herrens vilja och har också gett sig av enligt Herrens vilja, och hela saken är därmed avslutad, men jag ställde den något plumpa frågan av gammal vana och tänkte egentligen inte så mycket på det. – Kommer du vara arg på mig för det?”

[6] Jara säger: ”Åh, inte alls, men i fortsättningen måste du tänka igenom dina frågor lite bättre! Men nu talar vi om något annat, för nu har vi talat om meningslösa saker tillräckligt länge!”

[7] Kornelius och Cyrenius säger: ”Ja, ja, du har helt rätt; varje minut vi pladdrar bort är en stor förlust, när Herren är mitt ibland oss! Låt oss nu lämna äran åt Herren allena, att bestämma och ordna något!”

[8] Jag säger: ”Låt det vara, nu har vi tid att fiska och vill förse Markus med ett rikligt förråd! I eftermiddag kommer emellertid något annat att inträffa!”

[9] Den gamle Markus, som hörde vad Jag sade, befallde genast sina söner att förbereda de nödvändiga farkosterna; ty fisken i den stora, inhägnade behållaren i sjön hade farit tämligen illa under gårdagens storm.

38. Judas girighet

[1] Medan vi diskuterade det ena och det andra vid vårt bord, startade ett gräl mellan de trettio unga fariséerna och de tjugo perserna som fortfarande var närvarande. Perserna betraktade uppväckandet av de nio drunknade som ett riktigt mirakel, men de trettio unga fariséerna tvivlade något på det. Särskilt Risa, som tidigare styrkte Hebram för Mig, var den som tvivlade mest på detsamma.

[2] Hebram sade: ”Risa, min vän, när någon är så stendöd som de nio var, så kan du placera honom hur du vill, och likaså dagen därpå, och du kan hälla vin i munnen på honom, och han kommer ändå aldrig att börja leva! Detta är ett verk av den gudomliga viljestyrkan, och placeringen och att hälla vin i dem tjänar inget annat syfte än att låta vattnet rinna ut ur magen och lungorna genom hur de ligger, och att de fortfarande instabila nerverna får ett nödvändigt inledande styrkande genom vinet, och att de inte får en äcklig smak i gommen. Men vad beträffar det senare uppväckande av de döda kropparna, så har varken placeringen eller vinet någon betydelse. Herren lät bara detta ske, eftersom Han beslöt Sig för att väcka dessa nio till liv genom Sin vilja, och att deras själar genast skulle finna en beboelig och användbar kropp. – Förstår du inte logiken i detta?”

[3] Risa säger: ”Ja, ja, jag förstår det och du har förmodligen rätt, men det vore ändå inte olämpligt med ett test för att faktiskt övertyga sig om att en drunknad person inte återfår livet genom att bli placerad så och få vin i sig tre gånger! Om man blir övertygad om det, så blir detta uppväckande först då ett fullkomligt, rent mirakel! Detta är min åsikt.”

[4] Hebram säger: ”Nåväl, om du insisterar och Herren vill det, så kanske det händer att man hittar en kropp till under den fisketur som nu har anordnats, och med den kan du tillämpa exakt samma försök med placeringen och att hälla i vin för att uppväcka honom, men du kommer säkert inte att uppnå några glädjande resultat!”

[5] Perserna säger: ”Vi är av samma åsikt! Ty vad som endast är möjligt för den gudomliga viljestyrkan, är inte möjligt för någon som bara själv är en skapelse, – förutom om Guds vilja handlar med och genom en person. Det är vår åsikt, och vi tror inte att vi är fel ute med den. Men nu går alla till vattnet, och därför vill också vi gå ombord på vår båt, ty vid detta tillfälle kommer säkert många mirakler inträffa, och det måste vi vara vittnen till.”

[6] Därefter sker ett allmänt uppbrott mot vattnet, vilket denna morgon är väldigt lugnt och passande för fiske. Denna gång arbetar Mina lärjungar, förutom Iskariot, tillsammans med den gamle Markus söner och hjälper dem att sprida och kasta ut de stora näten.

[7] Judas Iskariot roar sig emellertid på egen hand genom att gå själv till den fullständigt raserade staden, för att undersöka vad som pågick, eftersom han tidigare hade råkat höra att de rika grekerna ville stenlägga vissa av gatorna med guld och silver. Men han trodde och hade intrycket att de rika redan hade gjort betydande framsteg i detta hänseende, och han gick därför osedd till den nedbrunna staden, för att fiska efter guld, silver och andra dyrgripar som skulle ligga i det fria.

[8] Men den här gången fick han inte utdelning för sina smutsiga knep, – förutom på ryggen, för när han sågs på gatorna som en främling på jakt efter guld och silver, så greps han snart av vakterna och blev slagen gul och blå. Därefter lämnade han naturligtvis den gamla stadens ruiner som fortfarande pyrde trots gårdagens storm. Stadens gamla namn var ’Vilipia Filippi’ och fick först nyligen tilläggsnamnet ’Caesarea’ under kejsarna av Rom. 

[9] När vår gamle guldfiskare kom tillbaka till Markus hus med skyndsamma steg, så träffade han naturligtvis inte på någon annan än Markus fru och döttrar, som han inte kom någonvart med, eftersom de hade händerna fulla med att förbereda lunchen och därför inte hade någon tid att ägna någon uppmärksamhet åt honom. Dessutom trodde de alltför fast på Mig och var därför inte på humör att svara på Judas Iskariot något fräcka frågor. Därjämte stod inte denne lärjunge högt i kurs hos dem, eftersom han under de senaste dagarna hade visat sig vara girig och odräglig.

[10] Eftersom han inte blev väl emottagen i Markus kvinnohus, så lämnade han huset och gick till sjön för att leta efter oss, men kunde inte se oss eftersom vi var tvungna att styra ut mot öppet vatten för att få en god fångst på grund av fiskstimmet som kommer från sjön Merom och passerar två gånger per år i riktning mot Jordanfloden, och mestadels består av den fina guldöringen.

[11] Eftersom lärjungen som stannade kvar var väldigt uttråkad och inte visste vad han skulle göra, gick han till Ourans tält för att undersöka om inte allt var bortplockat och samtidigt ta tillfället i akt att kanske hitta några undgängliga guld- eller silvermynt som någon hade glömt kvar! Men också där var världen igenspikad, eftersom Ouran hade lämnat kvar tre vakter i varje tält, som det inte var tillrådligt att prata med i deras herres frånvaro. Han lämnade tälten i stor ilska och gick för att leta efter ett skuggigt träd, under vilket han lade sig och somnade ganska bekvämt.

[12] Men han kunde inte sova länge, eftersom flugorna inte gav honom någon ro, – kort sagt, Iskariot plågades i tre hela timmar och var nästan desperat. Då såg han våra båtar och han kände sig lite lättare till mods och ångrade sig nu mycket att han hade lämnat Mitt sällskap.

39. Helenas otrogna tjänare

[1] Men vi gjorde en fångst på miljonen av den bästa fisken, och på den öppna sjön fann vi två helt nakna kvinnliga lik som flöt omkring, som tidigare hade fallit i händerna på pirater som hade rånat dem på allting, och efteråt kastat dem levande i vattnet. Båda ungmörna, på nitton och tjugoett år och väldigt vackra, var från Kapernaum och döttrar i ett förmöget hus, och ville resa till Gadarena och anförtrodde sig åt sjön. Det var ordning på deras skepp och dess besättning, men mitt på sjön stötte de ihop med grekiska pirater som tog skeppet. Den fyra man starka besättningen och de två ungmörna förlorade livet. De fyra besättningsmännen dödades innan de kastades i sjön. Mot bägge ungmörna var piraterna lite mänskligare; de klädde av dem, våldtog dem och först då kastade i dem i sjön. Men ogärningsmännen greps av rättvisans och domstolens arm innan dagens inbrott, och dessa demoner kommer inte att slippa undan det strängaste straff.

[2] Håret på de unga kvinnorna bands emellertid ihop hårt och de flöt omkring helt döda på vattnet. Detta var väldigt bra för experimentet med att lägga dem ner och hälla vin i dem, för att kanske återuppliva någon som hade drunknat, som Risa trodde. Därför lindades bägge liken in i tyger och lades i båten.

[3] Men nu var det mycket att göra, och Markus visste inte hur han skulle förvara all fisk. Jag befallde emellertid Rafael att hjälpa Markus, och väldigt snart var allt i den bästa ordning. Men Risa tog på sig att återuppliva de två liken, och lade dem på marken på samma sätt som Jag hade gjort en dag tidigare.

[4] Och Tomas hälsade snabbt på Judas Iskariot och frågade honom något ironiskt hur hans fiskeutflykt hade gått? Judas Iskariot mumlade något i sitt tjocka skägg, men vågade inte ge sig in i någon kontrovers med Tomas, eftersom han kom ihåg att det faktiskt var Tomas som hade varnat honom i förväg, att inte gå till staden och leta efter guld, och därför ville han inte att Tomas skulle veta hur det hade gått! Sålunda höll Judas Iskariot tyst, men Jag tecknade åt Tomas att inte förfölja guldletaren mer, eftersom det bara skulle ge lite frukt.

[5] Det begav sig emellertid så att en av Ourans tjänare, på grund av Judas Iskariot, sträckte sig ner i Helenas penningpung och stal trettio silvermynt. Tjänaren kom skyndsamt till vårt bord och sade: ”En tjuv, en tjuv! När det höga herrskapet var ute på sjön för att delta i det trevliga fisket och ingen var i närheten, förutom de romerska soldaterna som har slagit läger runt berget och gjorde sina övningar, så var jag tvungen att lämna tältet för att förrätta mina behov. Vid det tillfället kröp en lärjunge till den store profeten, som ni med rätta kallar er mästare, in i tältet och stal trettio silvermynt ur prinsessans pengapung, innan jag var tillbaka i tältet!

[6] När jag gick in i tältet, så fann jag honom generad i tältet, och han undersökte marken med ögonen som om han letade efter något som han hade förlorat. Jag talade till honom ganska barskt eftersom han verkade misstänksam mot mig, och han lämnade genast förskräckt tältet. Till en början märkte jag inte att lärjungen till den store profeten hade gjort något orätt, men när jag gick fram och tillbaka i tältet, så lade jag märke till den upphöjda prinsessans penningpung, eftersom den inte låg i samma ordning som förut. Då jag visste hur mycket mynt som fanns i pengapungen, så tog jag pungen och räknade det värdefulla innehållet, och se, – det saknades trettio silvermynt! Dessa trettio dyrbara silvermynt kunde omöjligen ha tagits av någon annan än den tidigare anklagade lärjungen! Jag lägger ödmjukast detta i dagen, så att det i slutändan inte är jag som blir oskyldigt misstänkt.”

[7] Helena säger: ”Tjänare, varför urskuldar du dig, till och med innan någon har misstänkt dig?!”

[8] Vakten säger: ”Nådigaste prinsessa! Jag urskuldar mig inte, utan anmälde bara pliktskyldigt stölden som den store profetens lärjunge begick!”

[9] Helena säger: ”När letade du igenom min penningpung utan min vetskap?!”

[10] Vakten säger: ”Åh, precis efter den upphöjda, nådefulla prinsessan överlät tältet i min vård! Det fanns totalt 600 mynt, men nu finns det bara 570 – så uppenbarligen saknas 30, som ingen annan kan ha tagit än denne utpekade lärjunge! Eftersom jag som vakt är ansvarig för de storslagna skatterna, så måste jag veta vad och hur mycket jag måste vakta, och som en gammal, lojal vakt kan jag inte klandras för om jag ibland granskar vad och hur mycket jag måste vakta! Jag har nu noterat vad som har rapporterats som saknat och pliktskyldigast anmält detta.”

[11] Helena säger: ”Mycket bra, mycket bra, senare skall vi titta närmare på saken och ta reda på vem den skyldige var, och han kommer inte undslippa ett rättvist straff! Kanhända är det också möjligt att du tog miste när du räknade den första eller andra gången, och då skulle det vara fel att anklaga den gudomlige Mästarens lärjunge, som kanske bara gick in i tältet för att han var uttråkad, för vilket han till och med hade rätt att göra, eftersom vi inte hade satt upp några regler att ingen fick gå in i tälten! Gå tillbaka till din post; jag skall snart gå dit själv för att noggrant undersöka allting!”

[12] Med detta svar gick vakten iväg och det första han gjorde var att lägga tillbaka de trettio mynten i pungen, så att prinsessan fick rätt med sin anmärkning att han hade räknat fel. När han var färdig med sin procedur, så blev han väldigt förlägen över vad han skulle säga till prinsessan. Så han tänkte att det bästa skulle vara att gå tillbaka till prinsessan, att be henne om förlåtelse och därmed visa henne att han hade räknat fel och gjort lärjungen en stor orättvisa. – Sagt och gjort! Efter några minuter återvände han och förklarade det för prinsessan och på samma gång bad han henne att släppa den utlovade utredningen, eftersom inget brott längre hade begåtts.

[13] När han hade gjort detta såg han fortfarande mycket förlägen ut, eftersom han visste att kung Ouran inte straffar något hårdare än en lögn och en stöld. Helena hyste medlidande för den gamle stackaren, som aldrig tidigare hade visat sig illojal och hon sade till honom: ”Stå upp och gå din väg! Det var inte snällt av dig att du ville hämnas så elakt på Herrens lärjunge, som aldrig har gjort dig illa, bara för att du inte tycker om honom förutom att, eftersom vi är här, du inte tål honom! Se, detta var ont gjort av dig, och du förtjänar att straffas hårt, ty nu förstår jag helt hur du har handlat!”

[14] Här börjar vakten att darra, och Judas Iskariot som lyssnade med stor uppmärksamhet på detta samtal en bit bort, gick fram till vakten och sade till honom: ”Du har visserligen handlat illa mot mig och utan anledning, men jag förlåter dig! Ja, jag var inne i tältet, och när jag hade varit inne i bara några ögonblick så konfronterade du mig häftigt bakifrån, och jag gick min väg. Men det var aldrig något tal om att jag hade tillskansat mig av tältets skatter! Och om du inte hade konfronterat mig så häftigt, så skulle skatterna som du vaktade inte ha lidit någon skada av mig. Kort sagt, låt det vara som det vill med den saken, – jag har förlåtit dig, men du får nu själv försöka komma överens med ditt herrskap!”

40. Yttre vila och inre aktivitet

[1] Med detta gick Judas tillbaka, och Jag sade till Helena, Ouran och Matael: ”Låt allt vara, vi har viktigare saker att diskutera! Behåll vakten och bestraffa honom inte, för han skulle aldrig ha försökt sig på detta fräcka upptåg om han inte hade drivits till det av en ande! Men det var därför han drevs till det, så att han skulle göra en profetia för oss, vilken kommer att uppfyllas. Men inget mer om detta nu, ty nu har vi mycket viktigare saker att diskutera!”

[2] Och Cyrenius frågade Mig förvånat: ”Herre, vad skulle det vara? Det verkar inte som att något kan vara viktigare än vad vi redan har stött på här! Åh tala, Herre! Mitt hjärta darrar av önskan att lära mig om Dina nya planer och beslut, så att jag kan handla därefter!”

[3] Jag sade: ”Ha bara lite tålamod, för allt måste ta sin tid för att mogna! Därför är det nu framför allt nödvändigt att vila lite. Vila sålunda med Mig en väldigt kort stund!”

[4] Efter detta vilade alla och saken mellan Judas Iskariot och väktaren av Ourans skatter, som ändå bekymrade Ouran och Matael väldigt lite, var avgjord. Båda två diskuterade väldigt viktiga spörsmål med Kornelius och Faustus, ty Ouran började bli orolig då han hade börjat tänka på att återvända till det folk vars kung han var, med den stora sanning som han hade upptäckt och göra det så lyckligt som möjligt. Han ville bli en kung över ett förståndigt och vist folk och inte över rena människolarver och maskiner, som utan kunskap och vilja vandrar genom livet som djur.

[5] Risa iakttog emellertid sina två lik och tänkte bara på om de inte kunde återupplivas genom det inledande tillvägagångssätt som han hade sett och slutligen genom kraften i Mitt namn. Andra runt omkring Mig undrade vari det ytterst viktiga bestod, som Jag tog i med efter den korta vilan. Kort sagt, även om det såg ut som om alla vilade till det yttre, så var de i sin inre själ i högsta grad aktiva, och ingen visste varken ut eller in! Filopold, Murel och Kisjona slog sina kloka huvuden ihop och överlade febrigt vad som skulle komma. Cyrenius och Ebal och Jara tänkte också och kunde inte komma på något som det kunde handla om. För dem verkade allt redan vara uttömt.

[6] Shabbi och Jura, de bägge persiska delegerade talarna, sade till sina kollegor, som pressade dem hårt: ”Sluta! Det skulle vara att pröva Guds kraft i våra hjärtan! Vad vet vi om hur vi är beskaffade inombords! Men om vi inte vet någonting om oss själva, hus skulle vi veta hur Gud är beskaffad inombords, och vad Han kommer att göra?! Men detta vet vi, att allt Han gör kommer att vara ytterst vist och till vårt eget bästa. Vad som än händer, oavsett om det är mer eller mindre storslaget än tidigare, så bryr vi oss väldigt lite! Vi är och förblir handelsmän och allt som syftar till vårt bästa kan vi använda ytterst väl. I slutändan anser vi att allt som kommer från Honom, evighetens ende Herre och oändligheten av alla Hans gärningar, är lika storartat, värdefullt och viktigt.

[7] Eftersom vi inte känner oss själva, så kan vi därför inte veta vad det är vi fortfarande behöver, utöver allt som vi redan har fått; men Han vet det, och Han kan därför beteckna det som skall komma som något stort och väldigt viktigt! Ty för Herren över all ordning sedan evighet är det omöjligt att börja räkna vid 13 eller 14, utan alltid vid ett. Och som sådan vet Han klart och tydligt, vad som främjar vår inre livsfullkomlighet, så därför kan vi lugnt vänta på vad det är Han fortfarande vill ta Sig an idag!”

[8] Detta tämligen visa råd lugnade ner persernas själar fullständigt, men även själarna hos dem som satt vid Mitt bord lugnade ner sig och inväntade med spänd förväntan och glädje vad Jag senare skulle göra helt öppet.

41. Herodes spioner

[1] Men den gamle kom ut ur huset, där han redan hade förberett middagsmålet, och sade väldigt mjukt: ”Herre, förlåt mig om jag stör Dig några ögonblick med mitt ärende!”

[3] Jag säger till honom: ”Min vän, gå och berätta för Herodes spioner som står och lurar bakom ditt hus: ’Människosonen handlar och talar öppet inför ögonen och öronen på hela världen och vill inte göra några hemliga överenskommelser med någon, så den som vill tala med Mig och diskutera något med Mig, måste komma till Mig och måste också tala och handla fullständigt öppet! Med Mig viskas ingenting tyst och hemlighetsfullt i någons öra och inga förhandlingar och möten äger rum i hemlighet. Detta är en förbannad vana hos världens barn, om de har onda avsikter och därför inte vågar komma fram i ljuset tillräckligt fort och öppet med det, eftersom de fruktar folket på grund av sina onda avsikter. Men Jag handlar öppet och säger allt högt och är inte rädd för folket, eftersom Mina avsikter med folket är goda!”

[3] Markus bugade djup inför Mig och gick för att fullgöra Mina instruktioner Med den största punktlighet. När han viskade detta i ansiktet på några av de falska rövare som Herodes hade sänt ut åt alla håll, så sade en i folkmassan: ”Vän, det verkar som om du inte vet att vi har fått alla befogenheter från Herodes, även över liv och död, och har rätt att omedelbart förgöra varje uppnosig motståndare!”

[4] Markus sade: ”Även över en romersk medborgare, som mig?”

[5] Den uppkäftige talesmannen sade: ”Om vi tar kål på honom, så kommer inte Herodes att ställa oss till svars!”

[6] Markus sade: ”Men istället desto säkrare av Gud och den romerske överståthållaren Cyrenius, som lyckligtvis har varit här några dagar redan, med många högt uppsatta personer från Rom! Akta er för att röra mitt hus med ett enda fientligt finger!”

[7] Den uppkäftige säger: ”Säger du att den romerske överståthållaren är här, – och för bara några dagar sedan tilldelade han Herodes Jus Gladii (svärdets rätt, rätten att utdela dödsstraff utanför Rom, övers. anm.) genom guvernören i Jerusalem?”

[8] Markus sade: ”Mycket bra, mycket bra! Det skall genast visa sig, vem det var som tilldelade Herodes en sådan rättighet!”

[9] Här sände Markus iväg en av sina söner till Cyrenius med instruktionen att genast informera överståthållaren om detta. När Cyrenius hörde detta blev han rasande, och beordrade genast Julius att tillsammans med hundra soldater genast gripa de 30 spionerna och skoningslöst döda alla som inte omedelbart ger upp och överlåter sina vapen.

[10] Jag sade: ”Inte döda, bara gripa!” – Och detta lyddes omedelbart.

[11] När spionerna såg att romarna rasande stormade fram mot dem, så ville de fly, men de lyckades inte. De romerska soldaterna varnade dem väldigt ljudligt, att de skulle döda alla som stod emot dem utan nåd eller barmhärtighet. Detta väldigt ursinniga och allvarliga löfte fungerade; de uppkäftiga spionerna gav upp och bands genast ihop med rep och kedjor, och fördes med skräckslagna miner till överståthållaren ledda av Markus och Julius.

[12] När de stod inför Cyrenius och Kornelius och Faustus, frågade Cyrenius dem med det vanliga romerska diktatoriska allvaret: ”Var finns er fullmakt och ordern som befaller er att förfölja profeten från Galiléen varhelst Han går?”

[13] Ledaren vars namn var Zinka säger: ”Min herre! Fjättrad till händer och fötter, kan jag inte ta fram dem ur min dolda säck! Lossa mig så skall du få dokumenten, och då får du se att även vi har en herre i ryggen, som styr över oss och som vi måste lyda, eftersom han köpte rätten dyrt från er romare, att i ditt ställe vara herre över våra liv och kan – utan att vara ansvarig inför dig – låta döda någon efter behag, när han vill!

[14] Vi har inget emot om tio tusen profeter svärmar över hela Galiléen, och om de lämnar oss ifred, så kommer vi inte heller orsaka dem någon skada. Men om en mäktig härskare kallar oss och betalar oss rundligt, men vi vägrar att tjäna honom, så kan han till och med få oss dödade av sina många bödlar, och då kommer saken i ett helt annat ljus! Då måste vi förfölja alla på liv och död, oavsett om den förföljde är en ärlig person! Eller gör era soldater och legoknektar fel, om de utför era order på liv och död? Om någon är ansvarig inför Gud, förutsatt att det finns någon, så kan bara den vara en herre, men aldrig hans trofaste tjänare! Befria mig, så skall jag genast visa er vår fullmakt som är skriven av Herodes egen hand på tre språk. Först då kan du fälla en fullt giltig dom över oss!”

[15] Cyrenius låter binda loss Zinka, som genast sträcker sig ner i sin gömda ficka, tar fram en pergamentrulle och räcker den till Cyrenius och säger: ”Där, läs den och döm sedan rättmätigt inför hela världen, huruvida vår jakt efter den galiléiske profeten, en viss Jesus från Nasaret, är laglig eller olaglig!”

[16] Cyrenius läser fullmakten, som är underskriven med Herodes namn. Kort sagt står det ordagrant: ’I enlighet med den makt som jag, tetrarken Herodes, har tilldelats från Rom för 1 000 pund silver och 100 pund guld, så beslutar och befaller jag, grundat på det stöd från Rom som jag har betalat dyrt för, att gripa profeten från Galilén, som förefaller vara ett hot mot mig och mina institutioner, och sedan överlämna honom till mig död eller levande. – I det första fallet skall jag själv undersöka honom och se vilken andas barn han är. Mina agenter har emellertid med detta egenhändigt skrivna dokument, den fulla rätten att söka efter, förfölja och gripa den anklagade på alla vägar och stigar, och i alla gränder och på alla gator, och i händelse av motstånd döda honom och alla hans anhängare, varefter de skall föras till mig som döda, för vilket de som fick tag på honom får en belöning på 300 silvermynt vardera. – Skrivet i Jerusalem i mitt eget palats.’

[17] Zinka säger: ”Nå, vad har du att säga om detta? Är vi trettio inom lagens råmärken eller inte??

[18] Cyrenius funderar lite över detta och säger sedan: ”Såvitt jag vet och vill, har Herodes aldrig getts en sådan fullmakt på detta sätt av Rom. Enligt min betrodda kunskap så gavs han bara fullmakten att utöva Jus Gladii i sitt eget hus i en nödsituation, men bara utanför sitt hus om det existerade en konspiration mot oss romare och om en romersk ockupationsstyrka och även en giltig domstol över den plats där upproret ägde rum befann sig alltför långt bort, och där Herodes och hans hedersvakt var närvarande. Dessa är de enda omständigheter under vilka han tilläts att utöva den skarpa Jus Gladii!

[19] Så lyder den skriftliga fullmakten från Rom till Herodes, vilken jag har sett och själv undertecknat, eftersom varje order från Rom till Asien måste gå genom mina händer eller händerna på någon av mina delegater, som alltid måste rapportera tillbaka till mig på kortast möjliga tid om allt som har hänt. Därför förklarar jag denna fullmakt som noll och intet, och detta tills jag har instruerats av Rom om hur, när och varför – för mig okänt – en sådan omfattande fullmakt gavs till Herodes, vilket måste fylla oss trogna romare med berättigad rädsla och oro.

[20] Ni kommer inte att få tillbaka denna fullmakt förrän den kommer tillbaka från Rom. Under tiden kommer ni vara mina fångar! Även om ni lagligt sett inte är några brottslingar, så är ni likväl verktyg, med vilka en förbrytare kan begå det ena övergreppet efter det andra, – och Rom har aldrig gett befogenhet till någon att begå några grymheter och skulle säkerligen inte ha gett någon till Herodes heller!

[21] Men jag vet hur Herodes missbrukar sina koncessioner under den ena eller andra patriotiska förevändningen! Morden på de helt oskyldiga barnen som den gamle Herodes begick tjänar fortfarande som ett tydligt bevis, hur dessa listiga grekiska rävar vet hur de skall använda sina rättigheter som har förlänats dem av Rom, till deras egen fördel, för att vända det judiska folket i massor från romarna.

[22] Åh, jag vet hur jag skall sätta tillbaka Herodes inom dessa gränser, och detta kommer jag att ta på fullaste allvar! Den gamle Herodes smakade på mitt gamla romerska rättspatos, fastän jag vid den tiden var inte mycket äldre än 30 år gammal. Vet att jag nu nästan är en gammal man, är mer erfaren och bestämd, – och har ännu högre tankar om de strikta lagarna! För mig gäller nu fullständigt: Pereat mundus, fiat jus! (Även om världen förgår, skall lagen upprätthållas!)

[23] Jag kommer genast skicka iväg två budbärare, den ene till Rom och den andre till Herodes i Jerusalem, där han kommer kräva att få alla fullmakter från Rom som han håller i sin hand. Ve honom och hans tjänare, arbetare och tjänares tjänare om hans fullmakter inte stämmer överens med innehållet i den fullmakt som har givits er!”

42. Zinkas försvar och hans berättelse om Johannes Döparen

[1] Zinka säger: ”Herre! Denna onda sak kan väl inte röra oss? Vår herre och mästare var fram tills nu Herodes. Ja, han begick förvisso vissa grymma orättvisor mot den arma mänskligheten, – jag förstår detta klart och tydligt, men vad kan man göra annat än att utföra hans bedrövliga befallningar? Vad kan en av dina bödlar göra, om du befaller honom att hugga av huvudet från kroppen på en verkligen eller ens skenbar brottsling? Han kan vara fullt övertygad hundra gånger om att den dömde på riktigt är oskyldig, – men han måste fortfarande sätta den vassa bilan i hans nacke! 

[2] Insåg vi inte att Johannes Döparen som halshöggs nyligen var fullständigt oskyldig? Åh, vi visste det och älskade den vise och gudfruktige särlingen, för till och med i fängelsehålan gav han oss den vackraste undervisning, förmanade oss till allt slags tålamod och uthållighet och varnade oss för att synda mot Gud och mot vår nästa, och visade oss att en profet över alla profeter och en sann lärare över alla lärare nu har trätt fram i Galiléen, vars skosnören han inte var värdig att knyta upp! Han förkunnade för oss att det kommer att vara han som kommer att frälsa oss från allt ont och visa oss ljusets, sanningens och det eviga livets väg. Kort sagt, han undervisade oss vakter som om vi var hans lärjungar och hans bästa vänner.

[3] När Herodes frågade oss vad fången gjorde och hur han betedde sig, så hade vi bara det bästa att säga om honom. Det skulle sannerligen inte ha krävts mycket för att Herodes skulle ha gett honom hans fulla frihet, om inte Johannes, som annars var en ytterst vis man, skulle ha begått den stora dårskapen att för tidigt beskriva den lustfyllda härskarens förhållande med den vackra Herodias som ytterst syndigt. Ja, Johannes lyckades nästan få Herodes att vända Herodias ryggen!

[4] Olyckligtvis firade Herodes vid den tidpunkten sin födelsedag med stor pompa, och Herodias som var tämligen bekant med Herodes svaghet, klädde upp sig alldeles speciellt den här dagen och ökade därmed sin lockelse till en otrolig nivå. Uppklädd så här, kom hon med sin drak-mor för att gratulera honom, och eftersom det fanns harpspelare och violinister i hans hushåll, dansade Herodias inför den väldigt upphetsade Herodes. Detta gladde kåtbocken så mycket att dåren svor en tung ed, att ge henne vad hon än begärde! Nu var Johannes så gott som död, eftersom han stod rakt i vägen för moderns förbannade girighet. Hon gav den unga flickan ett tecken att hon skulle be om Johannes huvud på ett silverfat, vilket den unga flickan gjorde – ehuru i hemlighet skräckslagen.

[5] Nåväl, till vilken nytta är vår kärlek till Johannes, vår övertygelse om hans fullständiga oskuld, och vår ånger? Till vilken nytta vår högljudda förbannelse av den gamla och unga Herodias? Själv var jag tvungen att tillsammans med en livtjänare gå till fängelset och informera Johannes om den mäktige härskarens vedervärdiga vilja, och tvingades att binda honom och sedan låta hugga av hans ärevördiga huvud från hans bål på det förbannade blocket med en vass yxa. Under tiden grät jag som ett barn över de två kvinnornas alltför stora ondska och över det sorgliga öde för någon som hade blivit min käre vän. Men till vilken nytta är allt detta mot ett mäktigt odjurs mörka, förblindade och förhärdade vilja?!

[6] Sålunda har vi nu sänts ut för att fånga profeten som verkar i Galiléen och som förmodligen är densamme som Johannes berättade stora ting om för oss, och överlämna honom till Herodes. Kan vi rå för det som edsvurna tjänare och soldater åt detta odjur? Eller kan vi lämna tjänstgöringen hos honom om vi vill? Är inte straffet fängelsehåla och död för den som trolöst deserterar? Om vi är och handlar, som vi tvingas att vara och handla, så visa mig, herre, den rättfärdige domare som kan döma oss för det!

[7] Låt alla änglar och Gud Själv stiga ner från himlen till jorden och uttala en fällande dom över oss, så kommer den att vara precis lika rättvis som halshuggningen av Johannes. Om det finns en rättfärdig Gud, så måste Han uppenbarligen vara visare än alla människor! Men om Han är visare och dessutom allsmäktig, så förstår jag sannerligen inte på vilken grund Han låter sådana monster till människor framträda och därtill bli ännu mäktigare.

[8] Detta är också den enda anledningen till varför jag och mina tjugonio medbrottslingar inte längre tror på Gud. Den sista gnuttan tro togs bort från oss genom den skamlösa halshuggningen av Johannes, för om jag vore Gud så skulle jag hellre ha krossat hundra Herodes med hundra tusen blixtar, än att tillåta halshuggningen av bara en Johannes! Det kan visserligen vara sant att Gud kan återgälda Johannes tusenfalt på den andra sidan, om han uthärdade den grymhet som begicks här med tålamod och underkastelser. Men såvitt jag bedömer det skulle jag inte ge den käre Guden ett halvt liv, med den övertygelse jag för närvarande har, för tusen lyckliga liv, om vilket ingen människa någonsin har haft någon övertygande visshet!

[9] Den som har makten kan diktera och göra vad han vill, men vi svaga och maktlösa måste tjäna honom på liv och djur som packdjur. Om han mördar någon så betyder detta ingenting, eftersom han har rätt till detta genom sin makt. Men om vi mördar någon så är vi brottslingar, och blir i sin tur mördade. Jag frågade emellertid dig och alla herrar och vise män om råd, vilken Gud som kan tillåta detta som något som är rätt! Jag ber dig, herre, ge mig ett tydligt svar om detta!”

43. Cyrenius svar

[1] Cyrenius lyfter på ögonbrynen vid denna invändning och säger med halvhög röst till Mig: ”Denne person är sannerligen inte född igår, och han verkar vara riktigt varmhjärtad. Honom borde vi hjälpa! Vad tror Du, åh Herre, bör mannen och även hans följe förmås att vända sig till oss?”

[2] Jag säger helt öppet: ”Man fäller inte ens ett någorlunda stort träd med ett hugg. Men med lite tålamod kan man uppnå mycket. Ni bör inte heller låta den ni vill leda se rakt in i den fulla middagssolen. Ty om du ger honom för mycket ljus på en gång, så kommer han att förlora synen under lång tid. Men om ni gradvis vänjer honom vid ljuset, så kommer han att kunna se in i det klaraste ljus med stor skärpa och kommer därefter inte att bli blind igen.

[3] Denne person har gjort Mig en god tjänst, genom att som ett ögon- och öronvittne troget ha vittnat för Mina lärjungar, hur Min förelöpare Johannes, som predikade och döpte i trakten kring Jordan, togs till fånga och dödades av Herodes. Inte för Min utan för Mina lärjungars skull, skall han berätta varför Herodes beordrade att Johannes skulle gripas och kastas i fängelse. Fråga honom detta!”

[4] Cyrenius vänder sig till Zinka och säger: ”Min vän, jag ville inte att min dom skulle förstås på ett sådant sätt att ett monsters tjänare och vakter skulle straffas, om de i sin själ inte skulle ha tillnärmelsevis likadan böjelse som han själv, – utan bara om de hårdnackat och i viss mån självsvåldigt utför sitt despotiska monsters onda avsikter! Men människor som dig, som bara alltför väl känner igen det omänskliga hos sin omänskliga herre och djupt avskyr det i hjärtat, kommer jag alltid veta hur jag skall behandla enligt lagen och vad som är rätt och riktigt!

[5] Men varför Gud så ofta tillåter lasten att segra i denna värld, medan dygden ofta lider och krossas till den döden, det min vän, finns det förmodligen också en underbar anledning till, men ligger för ditt nuvarande sinnestillstånd alltför djupt för att du och dina kollegor skulle förstå det, dessa vars sinne verkar vara mycket mer ytligt än ditt. Men det kommer en tid – kanske i en nära framtid – då du helt kommer att förstå, även med hela din själ, varför också Herodes måste finnas!”

[6] Zinka säger: ”Herre, du visade mig just nåden att tilltala mig med ordet ’vän’, men låt inte detta betydelsefulla ord bli ett tomt ord, som tyvärr mestadels är fallet bland människor! Om du emellertid använde ordet i dess rätta betydelse, så visa mig din vänskap och låt också den starka vakten befria mina tjugonio vänner från de kraftiga repen! Att varken jag eller de kommer att fly, kommer för det första den starka vakten att förhindra, och för det andra huvudsakligen dina vänliga ord. Tro mig, jag talar fritt och öppet. Med den djupaste motvilja är vi vad vi olyckligtvis är! Om du kunde befria oss från detta ok, så skulle du ha uträttat något verkligt mänskligt och rättfärdigt!”

[7] Cyrenius säger: ”Låt det vara, jag tar hand om det! Om ni ser er omkring så kommer ni få syn på många som har blivit räddade från fördärvet! Det finns bara några få som enligt våra strikta romerska lagar inte skulle ha förtjänat antingen den vassa bilan eller till och med korset. Och se på dem, hur de som sanna människor står inför oss likt det renaste guld och ingen önskar lämna vårt sällskap! Jag hoppas att ni inom en snar framtid kommer att känna detsamma, ty för Gud är allting väldigt lätt möjligt, om vilket jag har den mest levande övertygelse.

[8] Men låt mig nu ställa en väldigt viktig fråga till dig, och den lyder: Du har gjort oss alla en väldigt stor tjänst genom att öppet berätta för oss, varför och hur Guds profet dödades av Herodes, och visst var du också där när han greps? Kunde du inte berätta för mig av vilken anledning Herodes faktiskt grep Johannes, som verkligen inte hade vållat honom någon skada? Han måste ha haft någon anledning till att göra det!”

44. Gripandet av Johannes Döparen

[1] Zinka säger: ”Om jag får tala helt fritt och öppet utan några allvarliga konsekvenser, så kunde jag ge dig det verkliga skälet, eftersom jag själv var en medbrottsling till den mest oskyldiga av alla oskyldiga människor. Men om det kanske finns för mycket torr halm på taket, så är det mycket bättre för mig om jag håller tyst om saken, som jag inte kan komma ihåg utan att jag får hjärtklappning, men inte heller utan det bittraste och giftigaste raseri!”

[2] Cyrenius säger: ”Tala helt fritt och öppet, ty bland oss kommer du inte att finna någon torr halm på taket!”

[3] Zinka säger: ”Det är bra, så lyssna nu på mig! Jag sade tidigare att jag inte längre tror på Gud, eftersom allt som lärs ut om Honom i templet är en lögn, den mörkaste och mest skamlösa lögn! Ty en sådan Gud kan för evigt inte finnas! Vår olycklige vän Johannes undervisade folket hur man verkligen känner igen den sanne Guden, och hans undervisning var ytterst välgörande för varje människa som inte tillhörde templet och inte var någon farisé. Men desto mer avskyvärd för templet var hans lära om den sanne Guden. Som en mycket förnuftig man, kommer du nu så sakteliga att börja första varifrån vinden blåser. 

[4] Tempeltjänarna skulle ha gjort slut på den stackars Johannes för länge sedan, om det inte hade fruktat folket, som till största delen redan hade börjat inse de skamliga lögnerna och svarta bedrägerierna. De utarbetade därför en plan för att få Herodes att tro att vår Johannes i hemlighet planerade att uppvigla folket till ett fruktansvärt myteri mot förtryckaren Herodes genom alla slags falska och väldigt fint förtäckta förespeglingar.

[5] Till slut påverkades Herodes så till den grad av denna hemliga plan att han själv, åtföljd av oss, rusade till Jordans ensliga område, för att övertyga sig själv huruvida saken med Johannes verkligen var så farlig! När han kom fram till Johannes, så kunde han inte ens vid en ytterst kritisk granskning hitta det minsta spår av vad tempeltjänarna hade försökt få honom att tro. Så till slut var han själv bistert uppbragd över en sådan outsäglig ondska hos templet och dess invånare.

[6] När tempeltjänarna började pressa honom att oskadliggöra Johannes, så sade han till dem mot en hotfull min i min närvaro: Han skulle aldrig döma någon emot sin övertygelse efter dessa eländiga, frossande hundars råd!

[7] Efter ett sådant kraftfullt svar drog sig de svarta riddarna tillbaka och höll tyst. Men trots det så lämnade deras onda planer dem ingen ro, medan de till det yttre höll en god min i detta elaka spel, och låtsades som om de inte längre brydde sig om Johannes det minsta längre, medan de i hemlighet anlitade lönnmördare som skulle blåsa ut Johannes livsljus.

[8] När Herodes fick reda på detta, så tyckte han synd om den ärlige, harmlöse profeten. Han kallade samman oss och berättade vad han hade hört och sade slutligen: ’Lyssna här, jag måste rädda denne person! Gå ut med vapen och rep för syns skull, och berätta min hemliga plan för honom så kommer han att följa med er! Här skall jag hålla honom säker i ett gott fängelse, men han kommer att få prata fritt med alla sina lärjungar!’

[9] Och detta skedde också, och Johannes var så nöjd med detta som han någonsin kunde vara. Men de svarta huggormskullarna från templet fick snart reda på att Herodes bara låtsades hålla Johannes i fängelse, och beviljade honom samtidigt full frihet att umgås med sina lärjungar. Då började de igen att diskutera med varandra hur de kunde få Herodes att till slut bära hand på Johannes.”

[10] Därefter tystnade Zinka, men Cyrenius rent av bad honom att fortsätta berättelsen. Och Zinka fortsatte att tala: ”Templets svarta tjänare fick snart reda på att Herodes, som var till hälften jude och fortfarande en hedning, tyckte om att se den unga Herodias, men som jude vågade han på grund av rädsla för att begå äktenskapsbrott inte inleda ett närmare förhållande med henne. Själv tänkte han inte få gråa hår över detta, men på grund av templets skvallrande var han tvungen att åtminstone följa etikettsreglerna.

[11] De svarta riddarna visste om allt detta, så de skickar en riktigt illmarig vältalare till Herodes med förslaget att han på grund av hustruns välkända ofruktsamhet, kunde ha en bihustru i utbyte mot ett litet offer i fattigkassan, och han kunde vara fullständigt förvissad om att templet inte skulle ta anstöt av det.

[12] Herodes behövde inte tänka två gånger, utan gav den som hade överlämnat detta dokument några pund guld och saken var avgjord. Han sände genast en budbärare till Herodias, och hon protesterade naturligtvis inte för mycket mot fjärdingsfursten Herodes önskningar, särskilt eftersom hon hade blivit övertalad och uppmuntrad att göra det av sin mor, ty den gamla Herodias var en kvinna som gjord för Satan. Det fanns inget gott i henne, utan istället desto mer ont. Den gamla kvinnan tog, fruktansvärt rikt utsmyckad, för första gången själv dottern till Herodes och rekommenderade henne till hans nåd. Även om Herodes smekte henne ömt, så begick han ingen synd med henne. Han gav många presenter till henne och gav henne helt fritt tillträde till sig själv.

[13] När hon återvände till sin mor från Herodes, så frågade hon henne vad Herodes hade sagt och gjort mot henne. Dottern talade sanning och prisade Herodes mycket vänliga, men likväl mycket nyktra, sinnelag, och att han hade gett henne rika gåvor och låtit henne ha fritt tillträde till sig själv. Hon behövde bara förbli lojal mot honom i sitt hjärta.

[14] Men den gamla häxan tänkte för sig själv, av vad jag kunde utläsa från den gamla kvinnas ögon som om jag läste ur en välskriven skrift, eftersom jag var tvungen att följa Herodias hem: ’Se, något ligger bakom detta! Om Herodes inte lät sig fångas av min dotters stora charm den här gången, så kommer han inte heller låta sig fångas en andra gång!’ Men eftersom den gamla kvinnan då skulle förlora rätten till ersättning för förlorad heder, så gav hon dottern en fin lektion hur hon skulle göra nästa gång för att övertala Herodes att ligga med henne.

[15] Irriterad lämnade jag snart häxans hus, gick tillbaka till Herodes och berättade allt som jag hade iakttagit. Att Herodes inte var särskilt nöjd med detta, kan alla lätt föreställa sig. Han gick fördenskull till Johannes och berättade hela historien för honom.”

45. Johannes Döparen mördad

[1] Zinka: ”Men Johannes sade till honom: ’Ha inget att göra med Herodias och hennes mor, ty den gamla kvinnan är en orm och den unga en snok! Dessutom känner du till viljan hos Abrahams, Isaks och Jakobs allsmäktiga Gud och vet Hans ordning, i vilken Han från skapelsen av alla varelser bara gav mannen en fru. Fruktsamhet eller ingen fruktsamhet hos en kvinna som har blivit äktenskapligt sammankopplad med en man, ger dig ingen rätt att ta dig en älskarinna. Men om du tålmodigt håller ut, så är det lätt möjligt för Gud att i hennes ålderdom väcka en levande frukt åt dig i din hustrus sköte! Läs historien om patriarkerna, så kommer du finna att tålamod och underkastelse gav dem de rikaste välsignelser även i deras ålderdom!

[2] Ha därför inget att göra med Herodias och acceptera under inga omständigheter ett skilsmässobrev från templet, ty Gud föreskrev aldrig något skilsmässobrev! Moses hade gjort detta av sig själv som människa, på grund av människohjärtats mångfaldiga hårdhet, men han gjorde inte det rätta, och Herren Gud var inte nöjd med en sådan inrättning, detta kan du vara helt säker på! Håll dig därför till din fru och låt inte Herodias komma nära dig! Ge Zinka (alltså mig) fullmakten, så kommer han ordna så att snoken inte kommer in i ditt hus igen! Om du följer detta råd, så kommer du förbli i Jehovas vänskap, men om inte, så kommer du gå under och bli en fiende till Jehova!’

[3] Herodes tog till sig detta och bestämde sig för att hålla sig borta från Herodias. Men den gamla ormen och unga snoken gjorde allt för att bedra Herodes. De visste när han gick ut och vart han gick och Herodias visste hur hon skulle stöta på honom, alltid charmig och så utsmyckad och finklädd som möjligt. Han gjorde inget med henne, men hans hjärta började glöda mer och mer, så att han till slut letade efter möjligheter att träffa den vackra Herodias så mycket som möjligt.

[4] När det äntligen närmade sig hans födelsedag, så använde Herodes alla medel för att hon skulle komma till den stora festen. Under tiden frågade också tempeltjänarna Herodias hur långt hon hade kommit med Herodes. Och hon kunde inte säga annat än att hon trots alla sina konster och onda knep fortfarande var på samma fläck. Vem eller vad som var problemet, det kunde hon inte säga, även om hon tydligt kunde se att det behagade Herodes att se henne och försöker i hemlighet att träffa henne mer och mer.

[5] När tempeltjänarna fick reda på detta, sade han helt öppet till de bägge: Ingen är skyldig till detta förutom denne vatten- och dopprofet, som Herodes har börjat tro på! Han grep honom själv i Jordan, för att skydda honom mot oss, men detta kommer inte att vara till någon nytta för honom! Vattenprofeten måste och skall falla! Han är den farligaste stötestenen för er och för oss! Om det inte kan göras förr, så kommer det göras på Herodes födelsedag! Försök till varje pris att tillintetgöra profeten, så kommer ni kunna linda Herodes runt ert finger!’

[6] Med detta fick de bägge kvinnorna ett mer än tillräckligt klargörande för att förstå anledningen till varför deras ansträngningar misslyckades. De båda rådslog med varandra om hur de kunde förgöra Johannes, och den unga berättade sin hemlighet för mig och lovade mig mycket guld och silver om jag kom på ett bra sätt att döda Johannes på. Jag lät mig naturligtvis inte övertalas till det, men så småningom låtsades jag gå med på deras planer. Men jag gjorde bara detta för att helt förstå vilka de sataniska planer var, som kokades ihop av de två kvinnorna och tempelriddarna mot den stackars Johannes.

[7] Herodes kliade sig bakom öronen och sade till mig: ’Såhär ligger det till, såsom jag har förstått det några dagar nu, men vad kan man göra? Det bästa kanske fortfarande är om vi avskärmar Johannes ännu mer från fria besök, och bara tillåter hans mest välbekanta lärjungar att komma till honom men visar varje främling dörren. Ty det kan mycket lätt hända att en lönnmördare som är köpt av de två kvinnorna eller av templet, sticker en kniv i hjärtat på Johannes, och då skulle templet ha uppnått sitt mål. För tro mig, – kvinnorna är påverkade av templet! För att rädda Johannes så kommer jag ge kvinnorna tillträde, och särskilt Herodias, så gå därför och säg åt Herodias att hon från och med nu får besöka mig!’

[8] Som tjänare var jag tvungen att lyda, även om jag alltför väl insåg att Johannes skulle bli illa gynnad med denna hjälp. Från och med då kom Herodias till Herodes hus nästan varje dag och visste bättre än någon annan hur hon skulle få hans känslor för henne att växa. De svarta tempeltjänarna fick alltför snart reda på detta, och de tjatade på kvinnorna att de i utbyte mot en massa guld skulle övertala Herodes att blåsa ut Johannes livsljus, denne som fick så många att lämna templet. Den gamla kvinnan svor vid templet att hon skulle driva igenom detta; hon skulle inte vila förrän vattenprofeten hade fallit! Den unga visste också hur hon skulle förhindra Herodes från att besöka Johannes för att få nya råd från honom. Jag vågade som tjänare inte påminna Herodes om Johannes ord eftersom jag alltför väl visste vilken våldsam galning han blir när hans sinne brinner för något.

[9] Och så fortsatte det onda fram till Herodes födelsedag, och bara några få dagar före Herodes dag, så måste något ha hänt mellan honom och Herodias, annars skulle hon inte ha hållit sig borta under några dagar. Men dessa få dagar gjorde att Herodes hjärta upptändes ännu mer av den vackra Herodias, och triumfen som hon skulle fira över Herodes på hans födelsedag var desto säkrare.”

46. Herodes befallning

[1] Zinka: ”Att och hur hon firade honom är välkänt för mig och tusentals, men ingen av er vet att det bland Johannes lärjungar finns en legend, att Johannes uppstod och har flyttat till Galilén, där han återigen huserar och håller på med vad han gjorde från början. Denna legend hörde också Herodes och Herodias, som efter Johannes död började tyna bort tillsammans med den gamla draken till mor på ett märkligt sätt. Detta fyllde Herodes och Herodias hjärtan med stor och mäktig fruktan, och därför sände Herodes ut mig, som en betrodd vän till offret, för att föra tillbaka honom. Även Herodias grät över varje timme som hon lyssnade på sin mor, och vill nu försonas med den kränkte Johannes!

[2] Jag vet mycket väl att inte Johannes uppstod från de döda, men själv hörde jag från Johannes mun att en stor profet har trätt fram i Galiléen, vars sandalremmar han inte är värdig att knyta upp. Jag sade till Herodes, och han sade: ’Gå dit och för hit honom till mig, denne som Johannes pratade så vördnadsfullt om, ty han kan måhända hjälpa oss också!’ Jag berättade också vad jag hade hört om denne store profet, nämligen att han utför oerhörda tecken för att bekräfta sin lära. Jag berättade att profeten från Galiléen uppväcker de döda och förflyttar berg och kontrollerar en storm och liknande enorma saker. Vidare berättade jag för Herodes att jag kan uppnå väldigt lite eller ens något alls mot en sådan profets kraft, eftersom han kunde döda tusentals med en enda tanke. Men Herodes och Herodias avstod inte från sin begäran, och Herodes sade bara: ’Trehundra stora silvermynt för den som för honom till mig’, med tillägget: om det inte vore möjligt att föra hit honom levande, så ville han ändå se honom död!

[3] Jag svarade honom helt djärvt, och sade: ’Om han inte kommer frivilligt, så kommer vi gå och leta efter honom utan framgång! Ty innan vi har dödat honom, kommer vi inte ha levat på länge, ty han känner till människornas allra hemligaste tankar och även deras avsikter. Därför kommer han döda oss innan vi ens har sett honom! Men när det är så, så förstår jag inte varför vi bör ge oss av efter honom!’ Men han sade till mig: ’Jag vill att ni skall göra det, och min vilja är god. Om profeten också är god så kommer han att känna igen min vilja som god och komma till mig! Att jag inte kommer göra mot honom vad jag i min blindhet gjorde mot Johannes bevisas av mina tårar för den gode Johannes. Gå och utför min vilja!’

[4] Först därefter gick vi och är därför här nu, – fram tills nu fullständigt utan framgång, även om vi har rest runt i Galiléen i nio veckor med ständigt samma avsikt! Under tiden har jag skickat bud till Herodes flera gånger och tydligt förklarat för honom hur fruktlösa våra ansträngningar har varit, men till ingen nytta! Han vet från alla källor att antingen finns den uppståndne Johannes eller den store profeten i Galiléen och utför stora tecken, så därför bör vi göra allt för att få tag på honom. Varje lathet från vår sida kommer han straffa stenhårt.

[5] Så nu har vårt strövtåg fört oss hit, eftersom vi hörde att stora tecken har ägt rum i Caesarea Filippi! Vi fann i själva verket inget annat här än den helt nedbrunna staden, ett område som ödelades av gårdagens kardinalstorm och nu er strikta romare!

[6] Sörj för oss och befria oss från dåren, som det inte går att lita på i hans vrede, så kommer vi att vara tacksamma mot dig, det kan du vara helt förvissad om! Vad jag nu har berättat för er är hela sanningen; nu vet ni precis hur saker och ting ligger till. Handla nu enligt vad som är rätt och rimligt! När väl ni romare är våra herrar, så intresserar oss inte Herodes längre! Vi är redo att tjäna er tusen gånger mer troget än den gamle dåren och tyrannen! Ty det finns fortfarande något mänskligt över er, medan Herodes är ett odjur när vreden kommer över honom!”

47. Den mystiska romerska fullmakten

[1] Cyrenius säger: ”Vad ni önskar kommer att ske, ty jag är helt nöjd med din beskrivning av Herodes och vet nu hur jag måste handskas med honom. Men säg mig, huruvida hans furstliga fullmakt verkligen är såsom du beskrev för mig tidigare! Du såg inte mitt namn undertecknat längst ner? Eller har du någonsin haft möjlighet att ta en titt på dokumentet? Var ärlig och berätta exakt vad du vet!”

[2] Zinka säger: ”Ingenting är enklare än det, eftersom jag som väl bevandrad i skrivkonsten och talar tre språk, har gjort ungefär femtio kopior av detta dokument, vilka Herodes alltid lät vidimera (skriftligen intyga) som identiska med originalet för tio silvermynt! Ditt namn såg jag inte, men väl namnet på den nuvarande kejsaren. – Mer kan jag inte berätta om det.”

[3] Cyrenius säger: ”Detta är då uppenbarligen en ny fullmakt, med ett helt annorlunda innehåll än den jag själv undertecknade! Kunde du också berätta för mig när Herodes fick den ökända fullmakten från Rom?”

[4] Zinka säger: ”Åh, inget är enklare än det! Denna fullmakt fick han redan ett år tidigare, vilket jag vet exakt eftersom det var jag som skrev begäran om den. I ansökningshandlingen framhölls visserligen att kejsaren som fullständigt ensam herre och härskare, frånsett alla underordnade positioner, vill ge honom en fullmakt ad personam (för endast denne person) som täcker hans behov på ett sådant sätt som har formulerats under yttrandet i ansökan. Men nu kommer egentligen det viktigaste, bakom vilket det, – enligt blott min mening – ligger ett stort bedrägeri!

[5] Att det verkligen var Herodes som gjorde en ansökan till Rom, kan jag intyga som ett trovärdigt vittne, eftersom jag, som redan sagts, själv formulerade och skrev ansökningshandlingen. Denna ovanliga ansökan kunde uppenbarligen omöjligen göras utan att lägga till en tung guld- och silverlast till Rom. Kurirerna var fem av de högst uppsatta fariséerna, som samtidigt företog en resa till Rom av högst privata skäl. Några dagar före deras avfärd kom de till Herodes och frågade honom om det inte fanns något de kunde göra för honom i Rom.

[6] För Herodes kom de som en skänk från ovan, för han hade grubblat i fyra veckor på varje möjlighet, hur och genom vem han tryggast och hemligast kunde överlämna den ovanliga ansökan till Rom. Denna möjlighet välkomnades desto mer av honom, eftersom han stod på god fot med de fem intelligenta fariséerna och betraktade dem som de ärligaste av deras likar. När han frågade dem om deras arvode, som normalt sett inte låg på under två hundra pund, så krävde de ingenting; eftersom vad de gör för honom gör de av ren vänskap, eftersom han också hade gjort dem många viktiga vänskapshandlingar!

[7] Med detta var Herodes mer än fullkomligt nöjd och gav ansökningshandlingen till de fem, tillsammans med den tunga lasten som trettio kameler fick bära. Detta var hur ansökan till Rom sägs ha gått till, men i verkligheten högst troligt på något annat sätt, som vi inte kan känna till!

[8] En resa härifrån till Rom tar under gynnsamma väderförhållande tre hela veckor, i annat fall en månad. Man stannar i Rom i några dagar, kanske till och med några veckor, och det tar tid innan man kommer inför kejsaren. En sådan ansökan är i gynnsammaste fall inte klar på mindre än ett halvår, eftersom han måste hantera tusen viktigare regeringsärenden. Nu kommer vi till hemresan som måste ta lika lång tid som resan dit! Noga beräknat utifrån stor erfarenhet, så kommer ingenting tillbaka från Rom på mindre än tre fjärdedels år.

[9] De fem budbärarna räckte emellertid över den begärda fullmakten till Herodes, precis efter vad jag hade skrivit i ansökan, skriven på vackert pergament och försedd med alla kejserliga tecken, inom en tidsrymd på sex veckor och de gratulerade Herodes med all slags pompa och ståt. Jag behöll mina tankar för mig själv, men satte fortfarande mitt huvud i pant på att de fem budbärarna vid tillfället hade varit lika lite i Rom som jag själv!

[10] Karlarna gömde den tunga gåvan och de trettio kamelerna väl, förfalskade kejsarens underskrift och andra tecken och överlämnade på så sätt en hemlig kejserlig fullmakt till Herodes, om vilket han vet lika lite som du, upphöjde herre och mästare! Märk väl att detta bara är min personliga åsikt, det är möjligt att fullmakten i själva verket kom från kejsaren! Måhända hade skeppen en gynnsam vind, dit och tillbaka, och då skulle åtminstone dit- och tillbakaresan förklaras, och av en slump kan de ha hittat kejsaren, sysslolös och på glatt humör och, så snart de anlände till Rom. Han lät dem genast infinna sig och gav dem den fullmakt de ville ha, varpå de omedelbart fann ett skepp som styrde tillbaka till Asien och med en gynnsam vind nådde Judéens kust! Kort sagt, jag vill inte vara någon domare! Allt är bara min gissning och beräkning!”

48. Herodes falska fullmakt

[1] Cyrenius säger: ”Min vän, detta är mer än en gissning, detta är den fullständigt rena sanningen! Även om kejsaren hade givit den begärda fullmakten till Herodes i en handvändning, så skulle det ha varit omöjligt för dem att ta sig tillbaka till Jerusalem från Rom på sex veckor, för med gynnsam vind tar det ungefär fyrtio dagar för varje påbud som utgår från Rom att nå Sidon. Över öppet hav, där rutten är kortast, seglar ändå inget skepp, och om någon seglar längs det stora Medelhavets kust eller Adriatiska havet förbi Grekland, krävs det åtminstone fyrtio dagar, och därför kan ingen göra den resan fram och tillbaka inom den sagda tiden.

[2] Dessutom måste varje utlänning som kommer till Rom och vill be kejsaren om något stanna sjuttio dagar i Rom, och innan dess får inget utländskt sändebud eller privatperson komma inför kejsaren förutom en general eller högt uppsatt dignitär. Ty det är en sed i Rom att varje utlänning som vill vinna kejsarens gunst först måste föra fram ett offer till staden, genom att förtära så mycket som möjligt och ge andra gåvor och offer till de många institutionerna och anstalterna, vilket varje främling som kommer från främmande land enkelt kan göra, för utan att vara mycket rik kan han inte komma till Rom, och inte heller be om någon särskild ynnest. Ty lagarna och de rättvisa domarna är stiftade och sanktionerade för den vanliga, fattiga arbetarklassen; den som har något problem vet var han skall gå. Om han gör det, så kommer han att bli rättvist och lagenligt hjälpt, ty med oss romare finns det inga undantag, och de allenarådande principerna är: ’Justitia fundamentum regnorum!’ (Rättvisan är grunden för alla länder/riken!) och ’Pereat mundus, fiat jus!’ (Må rättvisan ha sin gång även om världen går under!’ Detta är inte bara tomma ord för oss romare, utan principer som hittills alltid har iakttagits mycket samvetsgrant.

[3] Därför är det inte orättvist att de som kommer till Rom får ta med sig ett offer till ländernas stora stad, innan de betraktas som värdiga någon slags kejserlig nåd. Och av detta framgår att de fem budbärarna från templet inte kunde ha kommit inför kejsaren på mindre än sjuttio dagar, och därför skulle det vara omöjligt för dem att verkligen ha rest till Rom och tillbaka på mindre än sex veckor. Men om de inte kunde ha gjort detta, så följer den rättsliga slutsatsen av sig själv, att de fem själva behöll Herodes hedersskatter åt kejsaren, och överräckte en efterhärmad och därför helt igenom förfalskad fullmakt till den makthungrige fjärdingsfursten (tetrarken)! Herodes inbillar sig nu att han har större rättigheter än vad han ursprungligen fick från Rom med de fyra furstendömena. Men snart skall han serveras det klaraste vin om det!

[4] Ja, nu förstår jag varför Rom inte har givit mig någon underrättelse om det! Ty jag, med oinskränkt makt från Rom över hela Asien och angränsande delar av Afrika, måste jag informeras om allt som Rom förordnar om Asien, annars skulle jag tvingas betrakta en order från Rom som jag inte känner till, och som har tagit någon aktiv form, som en regional egenmäktighet, och sålunda en revolt mot Rom och dess auktoritet, och tvingas ingripa med alla våldsmedel som står till mitt förfogande! Därför kommer ni inse att Herodes fullmakt måste vara falsk! Men om fullmakten är falsk, så måste ni också förstå att jag måste informera Herodes om det falska, och ta den falska fullmakten av honom och skicka den till kejsaren, så att han själv kan straffa de onda skurkarna för att ha vanärat hans person!”

49. Tempelprästernas politik

[1] Zinka säger: ”Upphöjde vän! Upphöjde herre! Vi förstår detta mycket väl; men vi förstår dessutom något som du uppenbarligen inte gör!”

[2] Cyrenius säger: ”Och vad skulle det vara?”

[3] Zinka säger: ”Det är den kära statspolitiken, enligt vilken prästerskapet i nästan alla tider och i alla länder på jorden äger vissa privilegier. Till följd av detta kan de göra mycket som skulle betraktas som ett brott för resten av mänskligheten. Präster är djärva nog att formligen påtvinga människorna sig själva som gudar, och utföra det som påstås vara Guds ord för egen vinning. Och ingen står upp mot dem, och till och med kejsaren måste se på detta fräcka spel med vänlig min, på grund av den sedan länge etablerade folkliga vidskepelsen, genom vilken folket hålls lydigt ödmjukt, och inte reser sig mot landets kung, om de flesta lagar han ger dem är svåra att följa och ålägger dem tunga skatter.

[4] Men om prästerna får styra och ställa som de vill i Guds ställe, så kommer inte ens kejsaren handla särskilt kraftfullt, om dessa människor som bedövar folket, om nödvändigt ibland, i hemlighet eller även offentligt, ikläder sig huden på kejsaren, för att tala i hans namn eller till och med stifta lagar, om de betraktar det som fördelaktigt för härskaren, för hans land och naturligtvis också för dem själva, vilket måste verka desto mer förlåtligt särskilt i de provinser som är väldigt långt bort från härskarens residens, som detta judiska hemland är.

[5] Om kejsaren avkräver dem en förklaring idag och att de tar ansvar för den falska fullmakten, så kommer de att tala helt sant, att de har gjort detta på eget bevåg. Men de kommer också kunna ge kejsaren ett mycket gott skäl, enligt vilket de bara gjorde detta för kejsarens och hans stats bästa! Och de kommer också försöka bevisa för kejsaren i detalj och med solklar skärpa, varför en sådan förordning var nödvändig, och till vilken nytta den var för staten och monarken. Och i slutändan måste kejsaren prisa och belöna dem för detta.

[6] Om du ställer dem till svars idag, så kommer du efter förhöret kunna straffa dem lika lite som kejsaren själv och i slutändan kommer du till och med tvingas bekräfta den nämnda fullmakten för Herodes, om de kan bevisa att ett sådant handlande var nödvändigt för att sätta upp vissa gränser för Herodes maktbegär, utan vilken han i hemlighet lätt skulle ha byggt upp en stor makt med hjälp av sina omätliga skatter och rikedomar, vilket skulle ha satt honom i positionen att kategoriskt börja förhandla med er romare! Men de kom på det och genom upplysning från ovan vidtog de genast rätt åtgärder, varigenom Herodes fick ett pro forma-privilegium från kejsarens viljestyrka, som han annars skulle ha tagit med våld på kort tid. – När tempelriddarna bemöter dig med sådana förtydliganden, vad annat kan du göra än prisa och belöna dem?”

[7] Cyrenius säger: ”Jag är ännu inte helt övertygad om det! Om Herodes hade en sådan ondskefull plan i åtanke och ville genomföra den, så varför blev jag inte informerad om den i hemlighet? Jag skulle också ha vidtagit rätt åtgärder mot den! Så långt är det inte från Jerusalem till Sidon eller Tyros! Och slutligen, hur skall tempeltjänarna förklara den stora skatten och de trettio kamelerna som de har stulit av kejsaren? Jag tror att det kommer bli något svårt för dem!”

[8] Zinka säger: ”Upphöjde vän, upphöjde herre! Du verkar annars ha gedigen kunskap om staten, men här verkar du vara väldigt oerfaren, – lik någon som aldrig ens har hållit i en husspira! För att visa detta för dig, kan en dubbel anledning ha hindrat dem! För det första: Risk för att det skulle ha fallerat; och för det andra: För att undvika all farlig uppståndelse i denna fråga! Om detta hade kommit till din kännedom för tidigt, så skulle du genast ha belägrat hela Jerusalem och bevakat den noga. Detta skulle ha orsakat stor uppståndelse bland folket och det skulle ha hatat dig bittert för det. Herodes skulle då ha använt denna sinnesstämning till sin fördel, genom vilket helt andra oförutsägbara konsekvenser kunde uppstått!

[9] Genom att ta allt detta i beaktande i förväg, så gjorde templet i sin gudomliga visdom något, som avhjälpte den otrevliga saken utan störningar. När tiden var inne skulle de i vilket fall ha informerat dig och kejsaren mycket varsamt om vad som hade hänt, åtföljt av rådet om vad som kunde göras vidare. Skatterna som var avsedda för kejsaren kunde de i vilket fall bara ha överlämnat till dig efter att de hade ansett det vara tillrådligt att informera dig om allting.

[10] Om du, upphöjde vän och herre, helt säkert skulle ha fått sådana svar på vissa av dina frågor, så säg mig, om du enligt sant statsmannaskap kunde ha gjort något annat än att högt prisa tempeltjänarna och belöna dem enligt lagen, likt varje god och ärlig affärsman måste belönas med tio till ett hundra!”

[11] Cyrenius säger: ”Men om jag är ytterst övertygad om tempeltjänarnas exempellösa ondska, kan jag fortfarande prisa och belöna dem? Finns det inga sätt eller medel att komma åt dessa Satans bröder?”

[12] Zinka säger: ”Om Zinka eller du känner de onda riddarna bättre och föraktar dem djupt, så är en viktig fråga: om jag kunde förstöra templet och alla synagogor med ett andetag, tro mig, jag skulle inte behöva tänka två gånger! Men situationen är sådan att inte ens en Gud kan ge dig något annat råd, än att tills vidare se på det onda spelet med god min. Om läget senare blir ett annat, så kommer också rådet.

[13] Enligt mina beräkningar och Johannes uträkningar, kommer de om fyrtio år från och med nu att vara fullständigt mogna att falla, och ni måste då återerövra hela Judéen och hela Jerusalem och måste förstöra deras nästen från grunden och upp. Innan dess kan emellertid väldigt lite eller ens något göra mot dem med våld, förutom vad jag tidigare rådde dig att göra. Om ett tag kan du låta fråga dem hur sakerna i fråga förhåller sig. Men om du uppenbarligen genast får en förklaring, så gör då som jag har sagt dig, annars kan du orsaka att saken slutar illa!”

50. Profeten från Galiléens lära

[1] Cyrenius säger: ”Min vän, jag vidkänner din stora insikt och klokhet, och Herodes har uppfostrat en advokat åt sig själv i dig, vars like inte kan finnas i hela Judéen! Men nu är du inte längre herodisk, utan romersk, och du kommer aldrig mer behöva företräda Herodes sak, utan enbart vår, och det åt oss. Så därför kan du nu få reda på mer om allt som har koncentrerats på denna punkt vid havet, och varför det i själva verket är så! Först och främst, berätta bara vad du skulle göra, om den store Profeten från Galiléen plötsligt skulle framträda någonstans ifrån!”

[2] Zinka säger: ”Jag?! – Ingenting, jag skulle låta honom gå sin väg! Naturligtvis skulle jag vilja tala med honom, för att se om Johannes hade rätt när han sade att han inte var värdig att knyta upp hans sandalremmar! Johannes var en ytterst vis profet och hade mer ljus än alla de gamla profeterna sammantaget. Nåväl, om Johannes ger ett sådant vittnesmål om Jesus från Nasaret, hur stor, hur vis och hur mäktig måste han inte vara!

[3] Du vet, min upphöjde vän, om jag verkligen ville gripa Jesus – om än bara för syns skull – så hade jag kunnat göra det för länge sedan, ty ofta visste jag faktiskt var Jesus befann sig! Men jag ville i sanning inte göra detta, och uppriktigt sagt, – den här mannen skrämde mig lite! Efter allt som jag har hört om honom – och detta från trovärdiga vittnen, ja till och med från samarierna – så måste han vara fullheteten av någon slags fulländad gudomlighet, eller så måste han vara en knipslug magiker från den gamla egyptiska skolan! Under inga omständigheter vill jag ha något särskilt med honom att göra, ty då skulle allt säkert slå tillbaka på mig själv! Sannerligen, jag vill bara träffa och tala med honom, men bara under vänliga omständigheter, men inte ens på långt håll i dessa mina hantlangar-kläder!”

[4] Nu frågar Jag Själv Zinka, och säger: ”Käre vän, Jag är också en som känner Jesus från Nasaret lika väl som Mig Själv, men kan berätta om Honom att han är ingens fiende, utan en välgörare för alla som kommer till Honom och söker hjälp hos Honom. Han är en fiende till synd, men inte till syndaren som ångrar sin synd och i ödmjukhet återvänder till det som är gott. Ingen har någonsin dömts eller straffats av Honom, även om hans synder vore fler än sanden i havet eller gräset på jorden.

[5] Hans lära består i korthet av att människan bör känna igen Gud och älska Honom över allt och älska sin nästa som sig själv, oavsett vad och vem han är, hög eller låg, fattig eller rik, man eller kvinna, ung eller gammal. Den som gör detta hela tiden och undviker synd, kommer snart att uppleva i sig själv, att en sådan lära verkligen är från Gud och inte som har kommit ur munnen på en människa, utan ur munnen på Gud; ty ingen människa kan veta vad hon skall göra för att uppnå evigt liv, och vad det består av. Endast Gud vet detta och slutligen även den, som hörde det från Guds mun.

[6] Han lär också att alla människor som vill uppnå det eviga livet måste undervisas av Gud. De som bara hör av människor vad de bör göra, är fortfarande långt från Guds rike. Eftersom de bara hör av människor vad de skall göra, är de fortfarande långt från Guds rike. Ty de hör visserligen orden som kommer från en dödlig tunga, men likt tungan som gav orden är dödlig, så är det samma sak med ordet i den person som hörde det. Han fäster inget avseende vid det och gör det inte levande genom gärningar. Men ordet som kommer från Guds ord, är inte dött utan levande, sätter hjärtat och viljan hos en person i rörelse till gärningar och därigenom blir hela personen levande.

[7] Men när väl en människa har blivit levande genom Guds ord, så förbli hon levande och fri för evigt och kommer inte någonsin att känna eller smaka döden – även om hon kunde dö tusen gånger kroppsligen!

[8] Du förstår, Min vän, detta är helt kort kärnan i den store Profeten från Nasarets undervisning! – Berätta nu vad du tycker om Honom, och sedan vad du tänker om Honom!”

51. Zinkas åsikt om Jesu lära

[1] Zinka tänker lite på detta och säger efter en stund: ”Käre vän! Mot en sådan lära, även om den är något vågad, går det inte att säga någonting; den är, om det över huvud taget finns en Gud som bryr Sig om de dödliga lite grand, uppenbarligen av gudomlig natur! Det är sant att även andra stora vise män har fastställt principen att den rena kärleken är den grundläggande grodden till allt liv, och att människan framför allt bör vårda kärleken, eftersom människans frälsning bara kan blomma ut av kärlek; men de förklarade inte kärlekens rena väsen. Kärleken har emellertid lika många goda som dåliga sidor, och i slutändan vet man inte vilken sida av kärleken som man egentligen ska odla så att den leder till frälsning.

[2] Här är det emellertid klart som solen, vilken slags kärlek människan bör odla och göra till sin livsprincip. Därför kan en sådan lära naturligtvis ursprungligen inte komma från någon människa, utan bara från Gud, och bevisar bland annat att Gud faktiskt existerar. Nåväl, jag tackar dig, du min käre, fullständigt okände, upphöjde vän, från djupet av mitt hjärta – även om du är en hedning. Ty du gjorde mig en stor tjänst, och även mina vänner som inte var födda igår! Vi var alla mer eller mindre utan Gud, men nu verkar det åtminstone för mig som att vi har hittat den förlorade Guden igen, vilket är mycket glädjande och angenämt för mig.

[3] Johannes gjorde också allt för att övertyga mig om existensen av en evig Gud, men han lyckades inte med den saken. Jag visste hur jag skulle bemöta honom på rätt sätt, och han kunde inte få mina tvivel att skingras, och så fastnade jag i mina gamla tvivel fram till denna stund. Men plötsligt fick alla mina tvivel ett slut!

[4] Märkligt! Ja, ja, så är det: Om någon inte hittar den rätta porten i en labyrint, så kommer han inte till kungens palats, denne som har byggt sin varaktiga boning i mitten av den stora labyrinten. Men du har nu visat mig den rätta porten och sålunda är det lätt att på mycket kort tid komma in i den eviga kungens palats.

[5] Berätta nu för guds skull var du hade turen att träffa den store mannen! Säkert är han ingen magiker, utan en person utrustad med de högsta krafterna från Gud, ty detta bevisar hans i sanning gudomliga lära! Säg mig sålunda var du har talat med honom! Jag vill själv gå dit och lyssna på sådana levande frälsningsord från hans mun.”

[6] Jag säger: ”Stanna bara här, efter de korta följande diskussionerna kommer du själv att finna Honom! Det är också redan en timme efter middagstid. Vår gode värd Markus är också klar med middagsmålet, och det kommer att serveras genast. Men efter måltiden har vi gott om tid att prata om alla möjliga saker. Du stannar vid vårt bord, – men dina tjugonio följeslagare kan sitta vid bordet bredvid vårt.

[7] Markus serverar nu maten. När maten stod på bordet, slog det Zinka att det bara var ett fåtal personer som med ens fyllde så många stora bord med mat och vinbägare.

[8] Han (Zinka) frågade Ebal som satt bredvid honom, och sade: ”Min vän, vill du vara så vänlig och berätta hur så många stora bord genast kunde fyllas med så mycket mat, och detta endast av några få personer! Sannerligen, det förvånar mig i högsta grad! Jag vill nästan påstå att saker och ting inte går till på naturligt sätt här! Har den gamle värdshusvärden i all hemlighet betjänande andar, som hjälper honom med dessa saker?”

[9] Ebal säger: ”Du kanske inte var tillräckligt uppmärksam eftersom du var väldigt uppslukad av ditt samtal, eftersom borden under tiden lätt kunde ha dukats upp med mat och vin, utan att bli särskilt uppmärksammat av dig. Jag uppmärksammade det inte själv, men visst skedde det inte på något onaturligt sätt!”

[1] Zinka säger: ”Min vän, tro mig, oavsett hur uppslukad jag än är av någon diskussion, så kommer inget hända runt mig utan att jag märker det, och jag vet med säkerhet att det för några ögonblick sedan inte fanns en smula på något bord, – och nu dignar borden av all mat! Tillåt mig, eftersom varje person med hjärta och förstånd kommer säkert att få ställa en fråga, speciellt om man är en utlänning!? Det spelar inte längre någon roll huruvida någon ger mig en förklaring; men jag vidhåller att saker och ting inte är helt naturliga här! Se på mina tjugonio följeslagare som diskuterar samma sak sinsemellan; det är bara alla ni, som förmodligen har ätit här några gånger, som är likgiltiga inför hela historien, eftersom ni vet vad det är som händer! Men det spelar ingen roll – jag skall få reda på den här hemligheten senare!”

52. Zinka och matmiraklet

[1] Efter det reser sig Zinka, som var en väldigt stor man, upp och tittar på alla borden, som naturligtvis genomgående var fyllda med skålar av den mycket väl tillagade fisken, och med brödlimpor och väldigt många bägare och krus av det bästa vin. Och han märker också att alla gästerna redan tar för sig friskt, utan att maten minskar märkbart. Kort sagt, ju längre vår Zinka grubblar, desto mer förvånad blir han, så att han till slut börjar känna sig ordentligt yr. Det är bara en stor aptit och matens goda doft som får honom att sätta sig ner och börja äta.

[2] Ebal lägger den bästa och största fisken framför honom, och beskriver den som en av Tiberiasjöns ädlaste arter, ty detta var namnet på den stora bukten i Gennesarets sjö i det ganska vidsträckta området Caesarea Filippi. Zinka äter fisken glupskare och glupskare, eftersom han tycker att den smakar så otroligt gott, och skonar samtidigt inte det honungssöta brödet och han uppskattar också mycket den fulla bägaren, som inte vill bli tommare, precis som att han inte kan äta upp fisken, även om han äter den med frisk aptit.

[3] Som det är för honom, är det också för hans följeslagare. De skulle alla vilja tjoa och stimma och prata på, men den ständigt växande förvåningen över de ovanliga händelserna vid denna festmåltid ger dem ingen tid för det, ty detta är händelser som ingen av dem har upplevt tidigare. De är sålunda redan mätta, som sig bör, – men likväl frestar den välsmakande fisken, brödet och vinet att fortsätta njuta av maten, men inte heller detta förstår de var det kommer från.

[4] Zinka frågar till slut Cyrenius och trugar honom att berätta vad allt detta handlar om.

[5] Men Cyrenius svarar och säger: ”När måltiden är klar, så är det dags att tala om ett och annat, men ät och drick nu av hjärtats lust!”

[6] Zinka säger: ”Min vän och min upphöjde herre och mästare! I hela mitt liv har jag aldrig varit någon läckergom, men om jag är runt dig mycket till, så kommer jag säkert bli en! Jag förstår bara inte varför jag fortsätter att äta och dricka!? Jag är mätt och min törst är stillad, likväl kan jag fortsätta att äta och dricka! Och vinet är bättre och starkare än något som jag någonsin har druckit; men det spelar ingen roll, jag blir ändå inte full!

[7] Jag står fortfarande fast vid att saker och ting inte går till på naturligt sätt här! I detta stora sällskap måste det finnas en stor magiker, som utför tecken med sin ofattbara mirakulösa kraft! Eller är vi nära denne store profet, som jag har letat efter med mina tjugonio följeslagare!? Om så vore fallet, så frågar jag dig underdånigast, min upphöjde herre och mästare, att låta oss trettio gå dit du vill att vi skall gå, eller så måste du låta binda oss igen. För om vi skulle råka träffa på profeten, så skulle vi tvingas bära hand på honom, på grund av den tunga ed vi har svurit till Herodes. Det skulle visserligen inte vara till någon nytta för oss, och ändå skulle vi behöva våga göra det för eden skull även om det skulle betyda vår undergång!”

[8] Cyrenius säger: ”Vad – var kom detta ifrån?! Var och i vilken lag står det att man måste följa en ond, framtvingad och förbannad ed? Din ed upphävs nu av det faktum att du och dina tjugonio följeslagare är mina fångar! Från och med nu innebär det att ni måste göra vad jag och mina underordnade befälhavare befaller er att göra, och för evigt inte vad er dumme Herodes befallde er! Ni är befriade från er onda ed för alltid och för evigt!

[9] Om den store profeten dök upp mitt ibland oss, så skulle ingen av er våga röra vid honom med ett enda finger, men den som fortfarande vill göra det på grund av sin dumma ed, kommer lära sig tyngden i det romerska allvaret!

[10] Zinka, min vän, på grund av dina i sanning intelligenta kommentarer så betraktade jag dig tidigare som en riktigt vis person; men genom detta avslöjande av din intelligens så har du nu sjunkit i graderna hos mig! Förställde du dig bara tidigare?”

[11] Zinka säger: ”Nej, nej, visst inte, upphöjde herre och mästare! Jag och alla vi tänker och vill precis som vi tänkte, ville och talade tidigare, men du måste inse att med sådana fenomen som har inträffat här och fortfarande inträffar, så måste någon med visst väckt sinne börja höja på ögonbrynen och till slut bli något förlägen och förvirrad i sitt sätt att tänka, vilja och handla!

[12] Om jag någonsin hade sett något liknande, så skulle jag säkert också bete mig likadant som er alla. Min vise bordsgranne hade knappt sagt att middagen skulle serveras, och se, inom några ögonblick började borden att digna under all mat och dryck! Det är möjligt att det finns någon slags konstgjord apparat, genom vilket ett sådant arbete kan slutföras lite snabbare än normalt, men så snabbt!? Där skulle förvisso ingen mekanisk anordning skulle räcka till! Kort sagt, detta var antingen mycket ovanlig magi eller ett fullständigt mirakel!

[13] Du, min upphöjde vän och herre, kan lätt hålla dig lugn eftersom du säkert vet orsaken till det, men för oss är det helt annorlunda! Titta bara på fisken som jag fortfarande äter! Jag har redan ätit tillräckligt mycket av den, och fortfarande är det med god marginal mer än hälften kvar! Jag är proppmätt men kan fortfarande fortsätta att äta! Här är min bägare ur vilken jag lätt redan har druckit ett helt mått (sju sejdlar; en sejdel motsvarar 1/2 till 1/3 liter, övers. anm.), och se på den, – vinet är knappt tre fingrar under kanten! Ja, som en tänkande människa kan man inte helt likgiltigt finna sig i detta, som om det inte vore något med det så att säga! Jag är din fånge här och kan inte avkräva dig en förklaring på detta mirakulösa fenomen, men jag kan be dig om det, inte sant? Det var därför jag frågade dig, men du sade åt mig att vänta!

[14] Att vänta skulle vara okej, om en död sten närde sin slöhet i mig istället för en vetgirig själ, men min själ är inte någon sten, utan en ande som alltid törstar efter ljus. Hans törst kan inte stillas av en kall uppfriskande dryck, utan ett förklarande ord som kommer från munnen på en ande som redan har druckit. Ni har denna eteriska dryck i överflöd och är upp över öronen fylld med den; men mig, den våldsamt törstige, vill ni inte låta en droppe av ert överflöd droppa på min glödande tunga! Förstå, det är detta som bekymrar mig mest och förvirrar mina sinnen! Om jag under dessa omständigheter blir lite konfys, – kan det, upphöjde vän, förvåna dig?

[15] Men inget mer om allt detta nu! Jag blir redan ganska irriterad på mig själv över hela saken, och kommer att lämna detta mirakel åt sidan! Människan bör inte veta allting och behöver inte veta allting. För att förtjäna sitt nödvändiga dagliga bröd, så behöver inte människan lära sig, uppleva, eller veta mycket. Den som strävar efter mer än detta, är en verklig dåre! Fortsätt därför att äta och dricka medan det fortfarande finns något kvar! Om jag inte får lov att veta något, så föredrar jag att inte veta något alls! Ty det man själv vill är lätt att uthärda, det är bara främlingens vilja som varje ärlig själ tycker är svår att smälta! Från och med nu kan ni alla vara säkra på att jag aldrig mer kommer att störa er med några frågor!”

[16] Med dessa ord tystnade Zinka, åt stilla sin fisk och tog bröd och vin till den. Även hans följeslagare gjorde sammaledes och tog väldigt liten notis om vad som hände runtomkring dem, eller vad som sades.

53. Törst efter kunskap

[1] Cyrenius frågade Mig i hemlighet, vad Jag skulle göra med denne person.

[2] Men Jag sade: ”En hel del! De kommer också att bli väldigt skickliga verktyg för oss; men nu behöver de lite vila, och det var därför jag lät dem falla in i detta håglösa tillstånd.

[3] Tro Mig! En själ, som en gång törstar efter högre kunskap, går inte så lätt in i fullständig sysslolöshet! En sådan själ är som en ung fästman, som är dödligt kär i sin utvalda ungmö. Men ungmön, eftersom hon är en ungmö och inte en ärbar jungfru, tar det mycket lättare med kärleken till sin trolovade och tänker för sig själv: ’Blir det inte honom, så finns det många andra!’

[4] Men efter en stund får fästmannen reda på detta och hans hjärta blir sorgset. Full av ilska och irritation bestämmer han sig nu för att aldrig mer tänka på den trolösa horan; men ju mer han försöker glömma henne, desto mer tänker han på henne och önskar i hemlighet att allt dåligt som han har hört om ungmön från främlingars munnar, är rena lögner.

[5] Till slut ser han ungmön i sällskap med någon annan! Då vill han i hemlighet explodera av raseri och försöker med all kraft att glömma bort den trolösa flickan. Men då plågas han så av glödande heta tankar att det inte finns någon plats för några andra friska tankar förutom dem. Dag och natt får han ingen rast och ingen vila; han suckar och gråter ofta bittert och förbannar den trolösa flickan.

[6] Ja, varför allt detta? Var han inte fast besluten att inte längre tänka på den ovärdiga?

[7] Under hans kval kommer en god vän till honom och säger: ’Min vän, du är något orättvis mot din fästmö! Förstå, med sitt skenbara lättsinne ville hon bara pröva din kärlek; för hon visste och var tvungen att veta, att hon bara var en fattig ungmö medan du badar i pengar. Hon förstod knappt möjligheten att du någonsin skulle vilja ta henne som en äkta fru; hon betraktade den kärlek du svor henne som mer än till hälften ett skämt och tänkte ut ett litet test för dig om du verkligen älskar henne som du säger, innan hon ger dig sin hand! Ty alltför ofta gör den stackars ungmön den sorgliga erfarenheten, att en sådan rik yngling, som du är, bara utnyttjar den stackars flickan för nöjes skull. Din ungmö har nu insett att du menar allvar med henne, och älskar dig därför mer än du någonsin kunde förstå; sedan hon svor dig sin kärlek, har hon inte varit otrogen mot dig i sitt hjärta. – Nu vet du, din blinde fanatiker, var du har henne! Gör nu vad du vill!’

[8] Tror du, Cyrenius, att den djupt sårade älskaren fortfarande inte vill träffa eller höra något från den stackars men ytterst vackra flickan, som han beslöt för ett tag sedan? Åh, inte alls! Han uppskattade sin väns ord väldigt mycket, och han längtade efter det ögonblick då han för alltid kunde ge sin hand till sin fästmö.

[9] Och så kommer det också att gå med vår Zinka! Han äter och dricker som om han struntar i miraklen; men inombords är han nu mycket mer aktiv än någonsin tidigare. Så oroa dig inte!

[10] Jag känner alla människor och vet vad som pågår i deras hjärtan. Dessutom är det bara Jag som styr deras känslor i hjärtat, där det är nödvändigt. Jag vet vad Jag måste göra. Låt oss därför vara vid gott mod och äta och dricka det som har dukats fram, ty vi behöver lite mer kroppslig styrka för denna eftermiddag, och kommer först sent ikväll äta vår kvällsmåltid!”

[11] Allt är nu mycket muntert och glatt, och många prisar Herren Gud. Några stycken börjar till och med att sjunga; men bortsett från Herme, så fanns det inga riktiga sångare. Han blev ombedd av några att sjunga någonting, men han var tveksam eftersom han var rädd för kritik från de kräsna romarna, och behövde därför tillfrågas flera gånger.

[12] Men han (Herme) sade: ”Mina vänner och herrar! Till Gud vår Herre sjunger jag en sång i mitt hjärta, och Israels Herre lyssnar förmodligen på den med välbehag! Om jag skulle sjunga samma sång högt för era öron, så skulle ni kanske inte tycka om den på grund av några toner som möjligen skulle vara orena. Detta skulle sedan fylla mig med skam och vrede, vilket varken skulle vara bra för er eller för mig. Därför föredrar jag att inte sjunga mitt hjärtas sång högt, utan helt tyst i mitt hjärta. Den som detta gäller, kommer säkert att förstå det!”

[13] Jag säger: ”Du har rätt, Herme, fortsätt bara att sjunga i ditt hjärta! Denna sorts sång låter mycket mer behagligt i Guds öron än ett högt, meningslöst ljud, som bara kittlar det köttsliga örat, samtidigt som hjärtat förblir hårt och orört.

[14] Om det vid enstaka tillfällen också förekommer sång till det yttre, bör det bara ske om hjärtat är så till den grad överfyllt med känslan av kärlek, att det måste börja andas genom munnens stämma, för att så att säga inte kvävas på grund av en alltför mäktig framvällande kärlek till Gud. Då kommer till och med den yttre sången att behaga Gud, men den bör bara sjungas med en ren röst som upphöjer själen ännu mer.

[15] Ty en oren och icke melodisk röst är som grumligt träskvatten som hälls på en flammande låga! Vad följden blir kan var och en lätt föreställa sig.”

[16] När Jag gav denna förklaring om sång, så sade den ljuvliga Jara till Mig: ”Men Herre, hur skulle det vara – eftersom vi nu sitter så muntra tillsammans – om Rafael sjöng något för oss?”

[17] Jag sade liksom på skämt till henne: ”Fråga honom! Kanske gör han dig en tjänst genom att göra något sådant. Jag kommer naturligtvis inte säga eller ha något emot det.”

[18] Jara tar nu tag i Rafael och ber att han skall sjunga något.

[19] Och Rafael säger: ”Du har naturligtvis inte en aning om hur vi sjunger, men detta säger jag dig i förväg, att du inte kommer att uthärda min röst särskilt länge, eftersom den låter och måste låta alltför rörande, då den bildas av alltför rena element. Ditt kött tål inte ljudet av min röst; om jag sjunger för dig i en kvart, så kommer du dö på grund av ljudet av min behagliga röst, vilket inte kan jämföras med någonting på denna jord! Be mig nu, ljuvaste flicka, om du vill höra mig sjunga, så kommer jag att sjunga. Men vad effekten av min sång på ditt kött kommer att bli, det kan jag knappast säga i förväg!”

[20] Jara säger: ”Sjung åtminstone en enda ton, den kommer säkert inte döda mig!”

[21] Rafael säger: ”Bra, så jag kommer sjunga en enda ton för dig, och alla som är här kommer att höra den, och även de som bor ganska långt härifrån, så att de skall undersöka det ljud de precis hörde! Nu måste jag emellertid förbereda mig själv för det några ögonblick! Men var beredd på det, ty även en enda ton kommer att ha en enorm inverkan på dig!”

54. Rafael sjunger

[1] Dessa ord hördes naturligtvis också av vår Zinka och han frågar Ebal som sitter bredvid honom: ”Är denne ljuve pojke verkligen en sådan storsångare? Har du lyssnat på honom tidigare?”

[2] Ebal säger: ”Han säger så; jag har hört honom tala många gånger, men aldrig tidigare hört honom sjunga och jag är därför också väldigt nyfiken på denna enda ton!” 

[3] Zinka säger: ”Varifrån kommer han och vem är flickan?”

[4] Ebal svarar: ”Pojken bor i mitt hus i Gennesaret, och flickan är min älskade dotter. Hon är bara femton år gammal, men har hela skriften i sitt huvud och i sitt hjärta, – och det har även pojken och han är för närvarande en lärare i mitt hus. Jag känner honom alltså väldigt väl! Men att han också är en sådan utomordentlig sångare, visste jag inte en stavelse om. Jag är därför nu väldigt nyfiken på hans enda ton.”

[5] När Ebal hade sagt detta, sade Rafael: ”Lyssna nu och var uppmärksam!”

[6] Därefter hörde alla, som på långt håll, en väldigt svag men så obeskrivligt ren ton att alla blev hänryckta och Zinka utbrast med stor entusiasm: ”Nej, ingen jordisk sångare sjunger så! Det är bara en Gud som kan sjunga så eller åtminstone en Guds ängel!”

[7] Men tonen blev gradvis starkare, livfullare och mäktigare. När den var som kraftigast, som om från tusen tromboner, lät den som ett sex-fjärdedelsackord i d-moll, som sträckte sig från moll till mellanoktav med upprepning av oktaven, för att sedan minska igen och slutligen förlora sig i det svagaste ass-dur av oöverträffad renhet.

[8] Alla blev så hänryckta av denna enda ton, att deras livslust på sätt och viss blev bedövad, så att de föll in i en slags medvetslöshet. Vid ett tecken från Mig var ängeln tvungen att väcka dem igen.

[9] Alla vaknade som ur en väldigt lycklig dröm, och Zinka stormade full av entusiasm fram till Rafael och omfamnade honom med all kraft och sade: ”Min pojke! Du är ingen dödlig! Du är antingen en Gud eller en ängel! Ja, med en sådan röst måste du kunna väcka upp de döda och ge liv åt alla stenar! Nej, nej, nej! Ingen dödlig på jorden har någonsin hört ett sådant överhimmelskt ljud! Åh, du överhimmelske pojke! Vem lärde dig att få sådana toner att komma ur halsen?!

[10] Åh, jag är helt borta! Alla mina livsfibrer darrar fortfarande av denna tons obeskrivliga skönhet och renhet! Det verkade inte som att du frambringade denna otroligt rena ton från din strupe, utan det tycktes mig som att alla himlar hade öppnat sig och en harmoni ur Guds mun utgjutits över den döda jorden!

[11] Åh Gud, åh Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, – Du är inte ett tomt artikulerat ljud från en mun! Du är den enda sanningen och den renaste, eviga harmoni! Åh, denna ton, denna ton! Ja, denna ton gav mig allt som jag hade förlorat, den gav mig min Gud tillbaka, min heliga Skapare och Fader; den var för min själ det renaste evangelium från himlen! Vad kanske tusen och åter tusen ord inte kunde ha uppnått, det åstadkom detta enda ord från himlen; den fulländade en människa i mig! Mitt tidigare stenhjärta är som vax i solen och känns lika finkänsligt som en hängande daggdroppe!

[12] Åh Johannes, vars död jag var tvungen att förkunna med ett förkrossat hjärta! Om du hade hört dessa toner i det sista ögonblicket av ditt jordiska liv, så skulle sannerligen din kropps död bli en ljust strålande port till Guds himmel! Men i den mörka fängelsehålan som dvalde dig, du helige man av Gud, hördes bara toner av klagan, nöd och sorg!

[13] Åh, människor, människor, människor! Hur illa och hur mörkt måste det inte se ut i era arma själar, ni som inte har hört vad jag precis har hört, och inte kunnat känna vad jag precis har känt och kommer att känna resten av mitt liv! Åh, du store, helige Fader i himlen, som aldrig har lämnat en syndares innerliga bön ohörd, – när jag en dag måste skiljas från denna sorgens och dödens värld, låt mig under några ögonblick igen få lyssna på en sådan ton, så kommer jag lämna denna jord ytterst lycklig, och min själ kommer att prisa ditt heligaste namn för evigt!”

55. Gemenskap med Gud genom det inre ordet

[1] Efter detta vackra känslomässiga utrop av Zinka, som djupt upplyfte sinnelaget hos alla närvarande, sade Jara: ”Åh Rafael, Rafael! Vad helt annorlunda du är nu mot tidigare! Du krossade mitt hjärta totalt! Åh, om du bara inte hade sjungit den tonen alls!”

[2] Rafael säger: ”Varför fick du mig att göra det?! Egentligen ville jag det inte, men eftersom jag inte längre kan ta tillbaka tonen, så spelar det inte så stor roll! Tänk, att i Guds himmel måste allt likna denna ton, så att du hädanefter kommer att sträva desto mer enträget att organisera ditt liv på så sätt att det liknar denna ton vad beträffar dess framträdande, verkan och inriktning. Den vars liv inte liknar denna ton, kommer inte in i det eviga och renaste livets rike.

[3] Ty den ton som du hörde är en ton av kärlek och en ton av Guds högsta visdom! Kom bara ihåg detta väldigt väl och handa så att du helt liknar tonen som du hörde, så kommer du att bli rättfärdig i all kärlek och visdom inför Gud, som har utvalt dig att vara en himmelsk brud och därför har utsett mig till din vägvisare!

[4] Men vad som händer här, händer inför Gud och inför Hans himlar, men det händer inte för denna värld, eftersom den aldrig kommer att kunna förstå detta. Därför kommer världen bara att lära sig väldigt lite eller till och med ingenting om detta, och kommer inte heller att lära sig någonting om denna ton. Se på människorna vid de andra borden, hur de bedömer alla möjliga saker och hamnar i ordentliga gräl; men låt dem döma och gräla sinsemellan! Likväl, inte ens tillsammans kommer de att frambringa någonting, ty det världsliga sinnet kan aldrig förstå detta!

[5] Herren har redan varit här i flera dagar, men i morgon blir den sista! Vad som händer sedan, vet ingen utan bara Herren. Fyll därför ditt hjärta med all kärlek och ödmjukhet och håll gömt i ditt hjärta, det speciella och alldeles särskilda som du har hört och sett här, för att återberätta detta för de världsliga människorna vore att kasta de ädlaste och största pärlorna åt svinen, vilket inte är till någon nytta för världens människor. Allt detta måste du komma ihåg och handla efter, så att du kan bli ett användbart redskap i händerna på Herren i himlen och på jorden. – Har du kommit ihåg allt detta?”

[6] Jara säger: ”Åh, käraste Rafael! Visst har jag lagt allt på minnet, men det är inte särskilt angenämt, vad du nu har berättat för mig, – nämligen Herrens avfärd härifrån i morgon som du berättade för mig! Du vet hur mycket och över allting jag älskar Honom! Vad kommer att hända med mig om jag inte mer kan se, lyssna eller tala med Honom?!”

[7] Rafael säger: ”Det kommer att gå väldigt bra, för även om du inte kan se Honom, så kommer du alltid att kunna lyssna och tala med Honom; eftersom du kan fråga Honom i ditt hjärta, så kommer Han också att svara dig i ditt hjärta.

[8] Se, vad är det vi måste göra!? Jag är nu här, som du kan se, men om Herren så vill, måste jag genast bege mig till en avlägsen värld och stanna kvar där så länge som Herrens ordning kräver. Tro mig, vi är ganska ofta långt från Herrens personliga närvaro, men inte från den andliga närvaron, ty vi är alltid i Gud, precis som också Gud är i oss och utför Sina aldrig mätbara stordåd.

[9] Den som verkligen älskar Herren Gud, är ständigt hos Gud och i Gud. Och om han vill höra eller veta någonting från Gud, så måste han fråga Honom i sitt hjärta, och han får genast ett fullständigt svar genom hjärtats tankar, och på detta sätt kan varje person alltid bli undervisad av Gud i allting. Av detta kan du förstå att det inte alltid är nödvändigt att se för att vara lycksalig i Herren, utan bara att höra och känna, – och då har man allt som krävs för sann lycka i Herren.

[10] Se! Inte heller jag kommer alltid att vara synlig runt dig, men du behöver bara kalla på mig i ditt hjärta, så kommer jag att vara med dig och svara dig genom ditt hjärta, dock genom väldigt tysta, ehuru väldigt klart förnimbara tankar. När du har förnummit dem, så tänk på att jag har inandat dem i ditt hjärta! Du kommer också att känna igen dem, och förstå att de inte har växt upp på din egen mark. Men när du har känt igen dem, handla därefter!

[11] Ty endast att veta vad som är rätt och gott och vad som behagar Gud, är inte tillräckligt, ja långt ifrån, – och inte heller om man avgjort hade det största välbehag i läran från himlen, men ändå aldrig riktigt uppriktigt beslutat sig för att handla därefter i allting vad den himmelska läran föreskriver.

[12] Därför innebär att höra undervisningen väl, att förstå den ordentligt och sedan handla därefter! Utan att handla strikt efter läran, består ingenting och ingenting kommer att hända!”

56. Att ta hand om hjärtat

[1] Rafael: ”Du vet, min käraste jungfru Jara, när Herren uppehöll Sig i Gennesaret, så undervisade Han Själv dig i all slags trädgårdsodling! Han lärde dig om alla slags nyttoväxter och visade hur man odlar och använder dem. Han gjorde en liten trädgård åt dig och planterade den med alla slags användbara växter och berättade om var och en och i synnerhet vilken form de skulle ta, hur den växer, när och hur de blommar, vilken frukt de kommer att få, vad de är bra för, hur man kan njuta av dem och hur man kan förvara en rik skörd så att den inte förstörs. Kort sagt, Herren Själv gav dig den nödvändiga instruktionen hur din lilla trädgård bör skötas.

[2] Nu gladde du dig väldig mycket över den! Men skulle det räcka med bara glädjen?! Skulle den lilla trädgården ha frambringat någon välsignelsens frukt utan att du idogt skötte om den?! Med bara ditt stora välbehag och din glädje över undervisningen från Herrens mun, skulle ingenting ha växt i din lilla trädgård, – förutom lite ogräs! Medan du med flitig hand anlade den enligt läran, så blommade din trädgård snart ut till ett litet jordiskt paradis, och du kan se fram emot en rik skörd från din lilla trädgård!

[3] Och se nu! På samma sätt är också varje människas hjärta en liten trädgård; om man flitigt sköter om det enligt läran från Herrens mun och inte skyr någon möda att omsätta vad man har hört i handling, så kommer man snart att ha tillräckligt med välsignelser och nåd från himlen i sitt eget hjärta, att man i slutändan kommer att kunna leva av egna medel för själen och anden och inte hela tiden kräva vårt råd och vår hjälp!

[4] För det är just det som Herren vill uppnå med människan, nämligen att hon blir en fullständigt självständig medborgare i himlen enligt Guds för evigt oföränderliga ordning. Den som har uppnått detta, har i själva verket uppnått allting. – Förstod du detta väl, käraste Jara? Förstår du nu lite om den rena ton som jag sjöng för dig?”

[5] Jara säger: ”Åh, nu helt och hållet och lika klart och rent som solen på en klar, molnfri dag! Dina ord gav mitt hjärta en mäktig tröst, och jag kommer också anamma dem till fullo, så att de blir till den mest glädjefyllda och saligaste livssanning i mig. Att undervisa mig och se till att läran förvandlas till aktiv handling är väl knappast den svåraste uppgiften i livet för dig!? Men kommer alla de andra människorna att göra vad du så troget och sant rådde mig att göra?”

[6] Rafael säger: ”Bekymra dig först och främst för dig själv, de andra kommer Herren att sörja för!”

57. Zinka undersöker vidare

[1] Naturligtvis hörde Zinka inte bara en del av denna lära, utan allt, och han frågade Ebal, som han förmodligen litade mest på, genom att säga: ”Min vän, denne märkvärdige yngling, som tidigare lät oss höra en ton från himlen och som gav din dotter en undervisning av märklig mystisk natur, på ett sådant sätt att jag – ärligt talat – aldrig har upplevt något liknande, gör att jag tror att han inte helt verkar tillhöra denna jord som vi. Säg mig om det inte är han, om vilken Johannes betraktade sig själv ovärdig att knyta upp hans sandalremmar! Han ser bara så ung ut, för han ska redan vara i trettioårsåldern!”

[2] Ebal säger: ”Käre vän, är ynglingen förvisso inte Han, utan snarare en av Hans främsta lärjungar! Jag måste öppet bekänna för dig att profeten från Nasaret äger en sådan kraft och visdom, att till och med änglar sägs stiga ner från himlen till jorden för att lyssna på Hans undervisning och beundra Hans gärningar och för att prisa Guds allmakt i Honom!

[3] Denne pojke, som du inte vet vad du skall tänka om, tjänar som bevis på mitt uttalande! Som en jordisk person är han lite för himmelsk, och som en ängel kanske han ser lite för jordisk ut! Han har redan bott ett månvarv hos mig och är lärare åt min dotter. Att han inte har någon fader eller moder på jorden och besitter en makt i allting, vilket är rent sagolikt, kan du tro bergfast på! Jag kan inte ge dig en annan släkttavla över honom. Du kan förresten prata med honom själv, han kommer inte låta svaret vänta på sig! Högmod finns det inte ett spår av hos honom!

[4] Zinka säger: ”Jag vet nu tillräckligt, och vet, vad jag bör anse om ynglingen i denna mycket speciella tid! Men nu vill jag veta om inte denne store profet från Nasaret är bland oss!? Ty utan honom kommer jag aldrig förstå vad en så kallad ängels uppgift är! Om han är det, så berätta det för mig, så att också jag kan visa honom mina största hedersbetygelser. Ty av ditt tal att döma så måste han vara ett rent gudomligt väsen! Så visa mig bara med den minsta vink, om han är här, och vem han är!”

[5] Härpå säger Ebal: ”Käraste vän, var bara lite tålmodig, du kommer att få lära känna honom! Men så mycket kan jag berätta för att du skall få sinnesfrid – eftersom du inte längre är någon hejduk eller fogde – att Han verkligen är bland oss, för annars skulle inte de högt uppsatta romarna vara här!”

[6] Zinka säger: ”Det räcker, jag behöver inte mer! Nu skall jag ta reda på var han är!”

[7] Vår Zinka lugnades av detta, men var redan mycket uppmärksam och tog inte blicken från Cyrenius, Kornelius och ängeln, eftersom han ansåg att de högst troligt skulle röja Mig, men han tog naturligtvis något miste, eftersom Jag genast hade lagt ner i deras hjärtan vad de skulle säga och i vilken riktning de skulle rikta Zinkas uppmärksamhet. Sittningen var nu avslutad och borden dukades av, och vi gick till stranden och pratade där om mindre viktiga saker. Zinka och hans följeslagare släppte oss naturligtvis inte ur sikte.

58. Kornelius och Jaras visdom

[1] Men när vi gick fram och tillbaka längs stranden, så kom vi till det ställe där vår Risa tog hand om de bägge drunknade, och väntade på att de skulle bli levande igen.

[2] Cyrenius sade till honom: ”Nå, Risa min vän, börjar de bägge redan visa några svaga livstecken?”

[3] Risa säger: ”Upphöjde herre, varje ansträngning är helt förgäves! Dessa bägge blir på sätt och vis mer döda istället för mer levande, ty med dem är varje möda och vidare behandling fruktlös! Det är bara Guds allmakt som kan göra dem levande igen! Att lägga dem på det ena eller andra sättet, eller att hälla vin i deras mun är till ingen nytta!”

[4] Jag säger: ”Är detta din åsikt!?”

[5] Risa säger: ”Herre, se bara på de blåa prickarna och känn lukten av den redan ganska långt framskridna förruttnelsen, så kommer Du Själv att hålla med mig att dessa bägge först kommer att väckas till liv av Guds allmakt på Daniels domedag!”

[6] Också här trängde sig Zinka fram, eftersom han mycket väl visste att de döda verkligen var helt döda, och tittade på de bägge drunknade personerna. Efter att ha avslutat sin undersökning, sade han: ”Vännen talade sanning! Dessa bägge måste vänta till domedagen eftersom de är helt döda, förutsatt att det någonsin kommer att finnas en på denna jord, – vilket jag har väldigt svårt att tro på! För jag vet vad det blir av en sådan kötthög: mal, maskar, flugor, skalbaggar, allt slags gräs och andra växter! Hur många kommer inte att slitas och ätas upp av vilda djur! Hur många inte omkomma i elden! Kommer allt detta finna tillbaka till varandra på domedagen, precis som det är nu, ty då kommer jag för evigt helt att ge upp att vara en människa! Jag, Zinka från Jerusalem, kunnig i mycket, hävdar här att på den förmodade domedagen kommer det till och med för Guds allmakt att ta tid, när det handlar om att återuppliva dessa två kvinnliga kötthögar! Den kommer att ge deras själar en ny, andlig kropp; men i dessa bägge kroppar kommer ingen kropp längre besväras av någon huvudvärk!”

[7] Jag säger till Zinka: ”Min vän!  Du vet en hel del och slår ofta huvudet på spiken, men här gick du strängt taget lite fel! Du har helt rätt att själen på den andra sidan aldrig kommer att gå i denna kropp, men dessa två kroppar kommer åtminstone ett tag att vara bärare av sina själar! Om Jag vill, så måste dessa bägge vakna igen! En av dem kommer till och med att bli din mycket fruktsamma fru och du kommer älska henne omåttligt; men den andra kommer att bli fru till den fortfarande ledige Risa, men han kommer inte att uppväcka någon frukt i henne!”

[8] Efter det kallar Jag de bägge drunknade, och på ett ögonblick står de upp och ser sig väldigt förvånat omkring och kan inte greppa var de är någonstans, och vad som hände med dem.

[9] Men Risa och Zinka faller ner på knä inför Mig, och Zinka utropar: ”Det är Du, som Johannes förkunnade! Men du är ingen profet, Du är Jehova Själv!”

[10] Under denna scen där de bägge kvinnorna uppväcktes, kom de perser som fortfarande var med oss närmare och Shabbi sade till Zinka: ”Den här gången känner jag att din bedömning är riktig! Ja, så är det, min vän, detta är Jehova! Och ynglingen, som lät oss höra denna himmelska ton, är en ärkeängel, och i själva verket densamme som vägledde den unge Tobias på denna jord. Det är så här det ligger till: detta är den store Messias som alla profeterna och siare har profeterat om, om med Honom startar ett nytt, andligt rike på denna jord!

[11] Det är Han som många kommer att bli irriterade på och vilja attackera och göra med vad Herodes gjorde med Johannes. Men alla som gör det kommer att krossas av Hans makt och bli lika dumma och blinda som den mörkaste natt inför Hans visdom! Ty jorden har aldrig burit Hans like i dess kött!

[12] Det jag säger er i mina följeslagares namn, det säger jag utan att blygas, ty från och med nu fruktar jag inte längre världen, eftersom jag har lärt känna Honom, som är den ende som är att frukta av alla dem som vill och kommer att resa sig upp mot Honom! Åh, Han kommer att undersöka de ogudaktiga grundligt och tusentals gånger ve de ogudaktiga! Han kommer inte att kämpa mot någon med svärd i Sin hand, utan kraften i Hans ord kommer att döma och förgöra dem!

[13] Om den makt som ligger i Hans ord, har du det tydligaste bevis på inför dig! Dessa två flickor var helt döda, så att ingen skulle kunna väcka några tvivel om det! Han sade bara: ’Stig upp!’ – och de bägge stod upp och lever nu friska och krya som nyfödda, och har klarast möjliga medvetande; det skulle bara vara bra om de två kära varelserna kunde bli klädda! – Men jag vet vad jag skall göra! Bland perserna finns det några kvinnor som har med sig en trippel uppsättning kläder; de kan ge bort en uppsättning, så blir dessa bägge hjälpta!”

59. De bägge flickornas livshistoria

[1] Här vänder sig Shabbi till Mig och frågar om han får göra detta.

[2] Jag säger: ”Åh, fortsätt bara, ingen har någonsin syndat mot Mig när de har utfört en god gärning! Gå, och se till att dessa två blir klädda!”

[3] Och Shabbi gick, och några ögonblick senare kom han tillbaka med två bländande vita fina sidenblusar och med två himmelsblåa klänningar av det finaste kashmirull, såväl som två par av de dyraste festivalsandaler med långa, sidenfodrade band. De bägge nyuppväckta gavs också diademliknande kammar och gyllene pannspännen, dekorerade med ädelstenar. De vägrade emellertid att ta emot smyckena som de betraktade som alltför dyrbara.

[4] Men Jag sade: ”Om Jag vill det, så ta bara vad som har givits er, ty det är passande för brudar att bli utsmyckade!”

[5] Då accepterade de bägge också smyckena, och efter att de hade klätts och utsmyckats och stod här som två kungadöttrar, så visade de stor och tacksam glädje.

[6] Men medan de stod framför oss och strålade av skönhet, sade Zinka: ”Nej, nej, detta är återigen ett mirakel! När jag såg på dem när de var döda såg de ut som två kvinnor i fyrtioårsåldern, och deras insjunkna former visade inte några speciella tecken på skönhet, och inte ens efter att ha blivit mirakulöst uppväckta så hände något speciellt. Och nu har de blivit två skönheter, vars lika mina ögon aldrig tidigare har skådat! Nu är de två jungfrur som inte räknar mer än tjugo år! Ja, detta är också ett mirakel bland mirakler! Var är den unga Herodias nu?! Tja, om Herodes skulle se någon av dem och hon skulle insistera, så skulle han låta alla judar bli halshuggna för kärleken till henne! Om jag stackars syndare verkligen skulle vara värdig nåden, att ta en av dessa två änglar till min fru, så skulle Jerusalem aldrig se mig igen. Ty detta skulle vara ett sådant bete för Herodes och också för alla de andra helige männen i Guds stad!”

[7] Cyrenius säger: ”Om dessa bägge mirakelbarn inte längre har några riktiga föräldrar eller om de rätta föräldrarna har förlorat rätten till dem genom att döden kom emellan, så kommer de bli mina döttrar och jag kommer att ge dem en tillräcklig hemgift!”

[8] Den äldre av dem, som heter Gamiela, säger: ”Båda två är, strängt talat, föräldralösa, och dem som vi kallade fader och moder borde långtifrån vara släkt med oss. Vi kom som små barn på två och jag tre till en grekisk köpmans hus, som först senare delvis omvände sig till den judiska tron, enligt vittnesbördet från en gammal kvinna som fördes från Sidon till Kapernaum av en slavhandlare och som köptes av den nämnda köpmannen.

[9] Säljaren gav också ett dokument till köpmannen, i vilket våra namn och namnen på våra verkliga föräldrar är nedtecknade! Våra verkliga föräldrar är tydligen av mycket hög härkomst. Hur mycket av det som är sant vet vi inte, men resan på vilken vi råkade ut för olyckan, företog vi i hemlighet med syftet att få reda på hela sanningen av en släkting till våra skenbara föräldrar, om vi är verkliga eller bara köpta döttrar till våra föräldrar.

[10] Men då föll vi i händerna på de onda piraterna, blev rånade på allt som vi hade tagit med oss, blev avklädda, trots att vi hade blivit hopbundna i håret, och kastades levande i den djupa sjön. Vad som hände med oss efter det, vet vi inte, och inte heller hur vi kom till detta helt obekanta ställe, och vem som gav oss tillbaka våra liv. För vi måste ha varit döda när vi hittades efter att sjön spolade upp oss på land eller på någon strand! – Var är vi någonstans nu, och vilka är ni goda och underbara människor?”

60. Cyrenius känner igen sina döttrar

[1] Cyrenius säger: ”Ha bara lite tålamod, mina kära barn och döttrar! – Ditt namn är Gamiela, och vilket är din yngre systers namn?”

[2] Den yngre säger: ”Jag heter Ida, det är vad jag alltid har kallats.”

[3] Här omfamnade Cyrenius Mig och sade: ”Herre, ja, hur skall jag tacka Dig?! Åh Gud, åh Fader! På detta sätt gav du mig tillbaka mina två biologiska döttrar, som på det fräckaste sätt togs ifrån mig för sjutton år sedan! Hur det var möjligt trots att huset övervakades, är fortfarande ett mysterium för mig!

[4] Jag sände genast iväg spanare åt alla håll för att leta och fråga efter de förlorade systrarna, och en modig centurion sade till mig: ’Även om det var Pluto som stal dem, så kommer jag föra dem tillbaka till dig! Men om havet har slukat dem, eller något girigt rovdjur, så kommer all möda att vara förgäves!’ Han gick iväg och arbetade förgäves i tre år.

[5] Jag skickade även iväg spanare till Dig i Nasaret, åh Herre. De frågade efter Dig men kom tillbaka med jobsposten (fruktansvärda nyheter, övers. anm.) att Du inte längre var något särskilt. Du var i själva verket en väldigt tystlåten, men annars helt förarglig, pojke på mellan tretton och fjorton år, och det var inte tal om något profeterande!

[6] Dina jordiska föräldrar gav ett väldigt tröttsamt vittnesbörd om Dig och sade, att med Ditt tolfte år var varje tecken på någon visdom borta och att Du nu är lik vilken bondpojke som helst vad beträffar intelligens och kunskaper. De ska vid denna tid ha försökt övertala Dig att, bara denna gång, profetera för mina budbärare; men Du höll tyst och sade till slut att Du inte hade kommit till denna jord för att profetera, utan att arbeta som vilken annan person som helst!

[7] När Du tillfrågades om Du kom ihåg allt som Du hade gjort från vaggan till Ditt tolfte år, så sade Du att vad som var, är inte längre! Och när man frågade Dig varför, så sade Du ingenting, lämnade rummet och gick ut, – och mina utsända återvände tomhänta!

[8] Och så var allt mitt sökande förgäves. I sju hela år sörjde jag mina två kära döttrar, – och se, här är de! Du undanhöll dem från mig då, för att nu dubbelt så underbart ge dem tillbaka till mig! Ja, Herre, hur skall jag tacka Dig för detta?”

[9] Jag säger: ”Det har du redan gjort genom att ta emot alla som greps här, och du har bemödat dig om att ombesörja deras boende och deras framtida försörjning, på ett bättre sätt än vad de hade gjort hittills! Kort sagt, – du, Min förste vän Cyrenius, har redan gjort så mycket för Mig, att Jag inte kan lämna dig utan belöning på denna jord! Men en dag i Mitt rike i himlen, så kommer du därför att ta emot en ännu större belöning!

[10] Men nu när du har fått tillbaka dina döttrar helt friska, så tänk på dem, till vilka Jag har givit dina döttrar som brudar! De bägge männen är inte av kunglig börd, men de är nu så att säga Mina söner – och detta bör också vara tillräckligt för Dig!”

[11] Cyrenius säger: ”Herre, Din vilja är ett mycket angenämt bud för mig, och jag skall finna vägar för mina bägge svärsöner varigenom de kommer att få en anställning där de blir till mest nytta för de andligt och fysiskt fattiga människorna!

[12] Men kom nu mina kära döttrar och låt mig trycka er mot mitt hjärta, ty jag är nu en av de lyckligaste fäderna i hela världen! Hur lycklig kommer inte er mor bli att ha er tillbaka, ty hon var otröstlig över er! Om hon kunde se er, så skulle hennes lycka vara ännu större, men trots hennes stora älskvärdhet är hon blind. Som blind blev hon min fru, och återfick efter det sin syn ett tag, men blev senare blind igen! Men hon har så skarpa sinnen att jag slår vad om att hon kommer att känna igen er meddetsamma. Åh, så oändligt lycklig jag är nu! Kom hit, alla arma, jag vill göra er lyckliga med all min styrka!

[13] Om jag tänker på det, hur vi fann er flyta omkring på sjön, fastbundna i varandras hår! Om jag då bara hade den vagaste aning om att ni var mina döttrar, så fruktansvärt olycklig jag skulle ha blivit av synen av er! Först nu när ni lever igen, har Herren gjort så att jag har lärt känna er närmare, så att jag skulle bli så lycklig som möjligt! Och nu är jag det, och därför till Dig, åh Herre, allt lovpris och all min kärlek!”

61. Zinkas ödmjukhet

[1] Zinka går närmare och säger: ”Upphöjde herre och mästare! Eftersom omständigheterna är som de är, som jag inte kunde ha den blekast aning om, så kommer saken nu i ett helt annat läge. De är därför inte längre döttrar till en köpman i Kapernaum, utan döttrar från kejsarens hus i Rom, och på dessa träd växer det inte några äpplen åt oss! Ty åt sådana barn måste man finna andra barn som härstammar från kungliga föräldrar. Jag är bara en simpel son till en jude, som ehuru härstammar från Juda; men vad är det jämfört med dig, som är bror till den store kejsaren Augustus och därmed har den äldsta patricierstammen till ditt förfogande?! Dessutom är du omåttligt rik, och jag har inget annat än min magert uppmätta lön för ett oerhört arbete.

[2] Så oändligt lycklig Gamiela skulle ha gjort mig, om jag hade tagit emot henne som fru genom ett mirakel från himlen. Men eftersom hon som din dotter, upphöjde herre, står högt över min intighet, så kan jag aldrig ta henne som fru! Du, upphöjde herre, skulle bara ge henne till mig idag på grund av din rent andliga sinnesstämning, men i morgon kunde du ångra det! Och skulle jag kunna vägra om du tog tillbaka henne från mig? Vilken grämelse och vilken sorg skulle jag inte känna då! Om jag tar henne som min fru med full försäkran att hon stannar kvar hos mig, så skulle jag förvisso ta henne och bli den lyckligaste människan, men jag kan aldrig be om henne, eftersom jag vet min ställning och även din. 

[3] Ge mig en liten besittning på romersk mark, som jag skall bruka med mina händers flit och försörja mig och mina anställda! Låt mig bara inte gå till Jerusalem mera och låt mig inte stanna i det judiska landet! Ty jag vill inte längre ha något att göra med vare sig Herodes eller templet!”

[4] Cyrenius säger: ”Låt allt bli bra! Jag kan inte längre ta ifrån dig din Gamiela, ty Herren gav henne på sätt och vis till dig innan Han gav henne till mig, – och Hans ord och vilja är heliga, heligare än mig! Vad Herren bara vill det minsta, det måste vi göra om vi vill bli lika Hans änglar! Ja, i denna värld är jag någonting så länge som Han låter mig leva, men på den andra sidan i det stora livet efter detta är vi alla jämlika, och våra skatter här blir kvar på jordskorpan och blir till näring åt tiden som förtär allt.

[5] Min höga ställning borde därför inte störa dig; jag bär den bara för mänsklighetens välbefinnande, så mycket som det står i min makt att göra det. Och borde du undantas från detta, du som evighetens, livets och dödens Herre har fört nära mitt hjärta? Nej, nej, aldrig någonsin! Du är och förblir min son!”

[6] Efter att ha lyssnat på dessa ord, säger Zinka: ”Ja, sannerligen, endast en själ som är helt hängiven Herren Gud kan tala på det viset! Vad Herren vill, det vill säkerligen jag också, ty Han som uppväckte de bägge, är Herren Själv, det är jag helt övertygad om. Även om flera miljarder skulle vittna mot det, så kommer aldrig Zinka vackla i sin tro! Till Honom allena från och med nu all min kärlek och all min tillbedjan! Till Honom all ära från evighet till evighet!”

[7] Med dessa ord knäböjer Zinka inför Mig och säger: ”Åh Herre, förlåt mig alla mina synder, så att jag kan be till Dig som en renad människa!”

[8] Jag säger: ”Stå upp, Min broder! Dina synder har för länge sedan lagts bort av Mig, ty eftersom Jag har känt ditt hjärta väldigt länge, så tillät Jag det slutligen att komma till Mig. Du skickades i själva verket ut för att gripa Mig, och Jag lät Mig gripas av dig, men bara för ditt hjärtas och ditt välbefinnandes skull! Stå nu upp och var full av glädje i Mitt namn och bli ett gott, användbart verktyg för Mig!”

[9] Med detta reser sig Zinka upp och börjar först då att ordentligt tänka igenom storheten och betydelsen av denna tilldragelse. Men det är först när han sitter bredvid Mig som vi skall höra honom tala igen. Ty efter Matael, är han förmodligen den största anden i vårt sällskap.

62. Att tala och att göra

[1] Efter att vi på detta sätt hade fått Zinka att vila lite, så kom även Risa, som Cyrenius andra svärson, och började ursäkta sig på liknande sätt.

[2] Men Rafael klappade honom på axeln och sade: ”Min vän! Håll dig bara till ditt hjärtas sanning, ty du är långtifrån någon Zinka! Du är god och ärlig, men du bör aldrig tala på något annat sätt än vad som finns i ditt hjärta! – Förstår du detta?”

[3] Risa säger: ”Ja, min vän från himlen, jag förstår vad du sade, och jag kommer att tala, om jag talar, enligt vad som finns i mitt hjärta, och ingen osanning skall komma över mina läppar! Jag är fortfarande ung och har mindre erfarenhet än några av de övriga, men jag har särskilt liten erfarenhet av det kvinnliga könet och har aldrig varit kär i någon flicka. Men i mitt hjärta känner jag hur otroligt attraherad jag är, och känner hur omåttlig lycklig jag kommer att vara på den andra sidan, om den himmelskt vackra Ida skulle bli min fru, men jag känner också hur fruktansvärt dum jag kommer att framstå av denna stora lycka. Av just denna anledning skulle jag vilja avstå från denna lycka!

[4] Än så länge har min kärlek till Ida inte blivit en passion, och jag skulle med lätt hjärta kunna avsäga mig denna förväntade lycka, men om jag senare skulle bli mer upptänd, och lyckan inte skulle vara hos mig, så skulle det orsaka stor hjärtesorg, vilket då skulle vara väldigt svårt för mig att bli av med. Av denna anledning skulle jag vilja att Herren och Cyrenius befriade mig från varje hopp om en sådan lycka!

[5] Förstå, min himmelske vän Rafael, det är så här jag känner, och detta är vad jag har talat! Om du kan hjälpa mig lite, så gör det innan det är för sent! För rätt hjälp måste också komma i rätt tid – annars är den till liten nytta!”

[6] Rafael säger: ”Min vän, för detta krävs väldigt liten eller ens någon hjälp av mig, så låt det förbli som Herren har bestämt! Du kan själv avsäga dig allting – ty mot människans fria vilja bestämmer Herren aldrig någonting, förutom kroppens mått och form –, men det ger inte människan mycket lycka, om hon aktar alltför lite på vad Herren har rått, om än bara med minsta antydan. – Förstår du även detta?”

[7] Risa säger: ”Ja, även detta förstår jag och säger därför inget annat än: Herrens vilja måste alltid ske, för den som utför Herrens vilja kan aldrig gå fel. Ty Herren Gud måste alltid veta bäst, vad som är mest fördelaktigt för oss människor. Därför skall jag från och med nu alltid acceptera allting med den största tacksamhet i hjärtat och göra vad Herren påbjuder! Vad människan väldigt lätt kan göra, eftersom hon redan har en längtan efter det i sitt hjärta, bör hon alltid göra och aldrig strunta i det. Det är tillräckligt med kamp i andra saker, vilka människans svaga vilja får det svårt att segra över. Om hon blir viljesvag även i lätta och trevliga saker, så kommer hon inte att göra framsteg i rent dygdiga saker. – Har jag rätt eller inte?”

[8] Rafael säger: ”Jo visst, men det bör också sägas, att det är bättre att göra mycket gott, än att tala mycket gott! När människor ser dig göra mycket gott, så kommer de göra detsamma; men när de till slut hör dig tala mycket som är gott, så kommer de också att vilja göra detsamma. Men eftersom många saknar den rätta visdomen att hålla verkligt goda tal, så tvingas de att tala mycket strunt och därigenom skada många svaga själar och sig själva, eftersom det får deras hjärtan att bli högmodiga och inbilska. Genom en onödig önskan att tala, så sprids med tiden alla slags falska läror, och den arma mänskligheten förblindas och förs in i helt mörker, så att det därefter blir väldigt svårt att upplysa dem igen. Men genom många och goda gärningar, blir mänskligheten ädel och öppenhjärtad. Ett ädelt och öppet hjärta är i vilket fall den bästa plantskolan för sann visdom och kommer då också att veta hur de skall tala gott och sant, där det är nödvändigt.

[9] Jag har sagt dig detta eftersom du ofta hyser en alltför stor önskan att tala, men fortfarande saknar mycket av det som krävs för att hålla ett alldeles gott tal. Därför skall du tala mindre, och istället lyssna och handla desto mer, så kommer du att bli en sann lärjunge till Herren, och detta enligt Hans vilja och efter Hans behag!

[10] De som en dag skall tala och predika, kommer Herren Själv att välja ut för detta, men de som Han inte specifikt utväljer att tala och undervisa, skall bara handla enligt Hans ord och enligt Hans undervisning och bör följaktligen göra det hela tiden, till vilket de otvivelaktigt har Herrens anvisning. På detta sätt kan de alltid glädja sig åt Guds välbehag och någon särskild nåd. Säg också detta till dina vänner och kollegor, ty även bland dem finns det dem som har höga tankar om sig själva, beträffande att kunna tala på ett ordnat och smidigt sätt! De är inte heller utvalda av Herren att tala, utan bara att handla.

[11] Skälet till att Herren låter dig bli jordiskt lycklig är så att du en dag kan göra många goda saker. Om Herren emellertid hade utvalt dig till att bli en talare och lärare, så skulle Han säga till dig: ’Kom och följ Mig varthelst Jag går, och lär dig all visdom från Guds rike!’ Ty se, det krävs mer för att tala och undervisa, än för att handla, och ändå är det viktigaste att handla, – och tala och undervisa är bara vägvisaren till det!

[12] Se hur mycket Cyrenius behagar Herren, och det är säkert inte på grund av hans goda tal, utan de goda och mångfaldiga ädla handlingarna! Men den som gör mycket som är gott och ädelt, kan om nödvändigt också hålla ett tal som är gott och rätt, ty ett öppet och ädelt hjärta förblir aldrig utan ljus från himlen. Men den som har detta efter sina många goda och ädla gärningars mått, för den kommer det alltid att vara väldigt tydligt var, när och hur mycket han måste tala. Förstår du, min käre Risa, vad jag så väldigt tydligt har berättat för dig?”

[13] Risa säger: ”Hur kan jag inte, ty du har talat den renaste sanning, och detta är alltid lätt att förstå för alla! Jag kommer alltid hålla mig strikt till dessa dina ord. Vad jag har lärt av dig, kommer jag också genast att förmedla till mina följeslagare. Det är bara en sak som jag skulle veta, det är om Zinka också bara är kallad att handla, eller också att undervisa!”

[14] Rafael säger: ”Risa, min vän, det är stor skillnad mellan dina erfarenheter och Risas! Han är en stor själ, nedstigande från ovan, och har många och stora erfarenheter bakom sig, trots att han bara är tio år äldre än du; och därför kommer han också att bli utvald av Herren att handla och tala. Men när väl du också har många erfarenheter bakom dig, så kommer du också att ha många saker att säga och lära ut. Men skaffa dig nu erfarenheter och bli rik på goda och ädla gärningar!”

63. Hebrams och Risas självrannsakan

[1] Risa skriver detta väldigt djupt i sitt hjärta och går till sina kollegor, som börjar lyckönska honom till hans tur, men han öppnar munnen och berättar ordagrant vad han hade hört från Rafael.

[2] När han var färdig, sade Hebram till honom: ”Detta är verkligen ett underbart tal, precis som om det kommer från Guds mun, men det finns dock något att anföra, men inte om talet i sig, utan om den som höll det. Det innehöll många och rentav tänkvärt sanna ord, som följde på varandra i god ordning, men likväl talade talaren först – snarare än handlade! Men jag anser ändå att detta är i sin ordning, ty varje god handling måste förvisso föregås av en god undervisning, annars är det omöjligt för den som handlar att ta emot några instruktioner för hur han skall handla.

[3] I grund och botten har Rafael emellertid fortfarande rätt, ty människan vet snart vad som är gott och rätt. Enkla lagar gav det till henne! Hon behöver bara den rätta viljan, så kommer de goda handlingarna av sig själv! Men enbart kunskap förefaller mig som ett alltför svagt motiv för att göra det som är rätt, särskilt med väldigt materialistiska människor, som alltför lätt luras av fåfänga materiella fördelar och frestas att göra dåliga saker. Det är då nödvändigt att utvidga den inledande undervisningen så att lärjungen därigenom ges ett klart, påtagligt och obestridligt bevis som motiv att handla gott, så att det för lärjungen nästan måste verka omöjligt att handla mot den, precis som det är omöjligt att korsa havet utan båt. 

[4] När man väl har kommit så långt med en lärjunge, så är det en enkel sak att göra gott, men utan att ha lagt till de påtagliga och väl beprövade motiven, så kommer det alltid att förbli ett problem även om man mycket väl förstår vad som är gott, men eftersom det goda likväl är förknippat med vissa svårigheter och självförnekelse, så ger man snarare efter för den kära slöheten och tröttsamma själviskheten och lämnar de många goda gärningarna åt bättre dagar. Man ger efter för sina djuriska lustar och är efter trettio år fortfarande samma djurmänniska, som man var när man låg i vaggan. Därför är det min ödmjuka åsikt också viktigt att lägga till de ovannämnda bevisen till läran om att göra gott, vilket kräver mycket mer än att säga: ’Man bör göra si eller så eftersom det är gott, och si eller så bör man inte göra eftersom det är dåligt och ont!’”

[5] Risa säger: ”Du har helt rätt och i grund och botten säger du inget annat än vad Rafael beskrev så tydligt, nämligen att det bara är den som bör undervisa och tala som är kallad till det av Herren i anden. En sådan lärare skall ge sina lärjungar undervisningen tillsammans med de nödvändiga bevisen för att motivera dem att handla, precis som ängeln Rafaels tal ofelbart övertygade mig att handla. Men om vi bägge uppträdde som lärare, så skulle vi säkert tala massa strunt, och om en skarp och välputsad talare kom till oss med riktigt kraftiga motargument, så skulle han till slut förvirra oss, och kanske vi till och med skulle behöva dansa efter hans pipa! Men om vi handlar rätt, så kan han med alla intellektuella skäl i världen inte hitta den minsta invändning eller bemötande. Därför är det för många bättre att handla än att undervisa. – Är du fortfarande inte helt på det klara över detta?”

[6] Hebram säger: ”Åh ja, nu gör jag absolut det, och även tidigare, och det är gott så! Människor är konstiga – det märker jag på mig själv! Tänk dig själv: När vi läste och studerade skriften så ofta som vi gjorde, så obegripligt sublimt de underbara berättelserna, händelserna och lärorna som dök upp här och där verkade fylla oss med den djupaste vördnad! Till slut vågade vi på grund av att vår djupa vördnad förblindade oss, inte uttala Guds ande som dök upp här och där för oss! När vi läste något om en ängel som framträdde, så gick det genom märg och ben! Moses verkade så stor, att nästan alla berg verkade buga sig inför hans namn!

[7] Nu står vi inför samme Gud som dundrade ut Sina lagar på Sinai! Samme ängel som vägledde den unge Tobias går bland oss som en vanlig människa och undervisar oss med ljuva ord så att vi skall förstå Guds vilja! Dessutom inträffar fortlöpande mirakel på mirakel av de mest oerhörda slag, men ändå verkar allt helt normalt, som om vi hade vuxit upp med det sedan barndomen. Säg mig vad det kan bero på!

[8] Vi borde hoppa ur skinnet av ren förvåning och tillbedjan, – men är istället lika slöa som en gammal krigares gamla rostiga svärd! Vad skulle kunna vara skälet till det? Om jag tänker på det, så kunde jag hugga av mig huvudet av ren förtret!”

[9] Risa säger: ”Var lugn, min vän! Herren vill att det ska vara så; om vi, av förståeliga skäl, alltid vore i ett tillstånd av högsta känslomässiga hänförelse, så skulle vi missa mycket av vad som pågår här. Herren vet hur Han skall hålla våra sinnen inom nykterhetens gräns, och därför kan vi oförskräckt lyssna på och iaktta allt som inträffar och sägs här, – även om det är av ett obegripligt upphöjt slag – och kan inprägla det desto djupare i vår själ. När allt är över, kommer våra sinnen helt säkert att börja röras om på ett helt kolossalt sätt! Åh, så kommer det att bli! Men nu är det mycket bättre att det är som det är! – Har du en annan åsikt?”

[10] Hebram säger: ”Inte alls – din åsikt är återigen helt korrekt, och det är helt bestämt på det viset. Men det skadar inte om man påminner sig själv att man lätt känner sig för lite uppbyggd under detta högst heliga utomordentliga tillfälle som aldrig tidigare har inträffat, medan man blev så djupt rörd och ofta hänförd av de mycket speciella saker man läste från det förflutna. Om denna andliga slöhet bara berodde på oss, så skulle jag vara tvungen att betrakta det som en stor och ytterst grov livssynd. Men om det är som du tror, att det är Herren som orsakar detta i oss genom Sin allsmäktiga vilja, så måste vi vara tacksamma mot Honom, och allt som Han talar och gör måste vi allvarligt och djupt begrunda, och fundera över hur vi kan sätta Hans ord i verket. Men att Zinka är en så spirituell man – medan han bara var och fortfarande är en övertjänare åt Herodes, – är en gåta för mig! Varifrån fick han sin överväldigande visdom och samlade så mycket erfarenhet?”

[11] Risa sade: ”Det vet jag inte, men en stor herre som Herodes har säkert kontrollerat sin tjänare väldigt noggrant, innan han gjorde honom till sin förste och högste tjänare. Dessutom erkänner Zinka att han var en nära vän till profeten Johannes och plockade säkert upp mycket från honom som var av stor betydelse för livet, och det är därför inte särskilt märkligt att han är visare än sådana som oss. Han skall emellertid hålla ett tal om något som jag verkligen är nyfiken på. Men nu verkar det som om Herren vill säga något, så låt oss vara tysta ett ögonblick för en gångs skull, för det kommer ändå inte så mycket vettigt ur vårt tal!”

64. En berättelse om Jesu barndom

[1] Under samtalet gav Jag de bägge uppväckta möjligheten att känna igen Mig som Den som några månader tidigare också uppväckte några från döden i Kapernaum, och snart kände bägge igen Mig som densamme och kände också igen Maria och de andra från Josefs hushåll. Gamiela nämnde också att hon fortfarande kan komma ihåg när den gamle snickarmästaren Josef med sina sex sönder byggde ett nytt fårastall åt hennes fosterfar i Kapernaum, och hon minns också att hon såg Mig som den yngste av Josefs söner arbeta, men då kunde hon naturligtvis inte ha en aning om att Den Högstes ande låg dold i Mig.

[2] Men Ida lade till: ”Ja, ja, kära syster! Det var den sista kvällen när byggnaden var klar och vår fosterfar betalade den gamle Josef för arbetet, men drog av några småmynt enligt en gammal handelssed som han hade, vilket fick den Helige Mannen att gå till handelsmannen och säga: ’Gör inte detta, för det kommer inte att ge dig någon välsignelse! Du är en hedning, men tror likväl på judarnas Gud. Och se, denne mäktige Gud bor i Mitt hjärta, och om jag ber Honom om något, så ger Han mig vad jag har bett Honom om! Han bor också i hjärtat hos alla som är rättfärdiga inför Honom och lyssnar gärna på deras önskemål. Om du skulle gå hårt åt Josef, som utförde ett tungt arbete för dig, så skulle jag be Min Gud och fader att återgälda dig, och snart skulle du bli återgäldad på ett dåligt sätt. Kom ihåg att det inte är gott att förolämpa dem som är ett med Gud!’ Men min styvfader lyssnade inte och envisades med att han skulle ha rabatt. Den gamle snickaren sade emellertid: ’Förstå, jag är ärlig och säger dig ärligt: De få småmynten skulle vara hela vinsten för detta tunga arbete, och jag kunde ha betalat skatten för mitt hus med dem! Eftersom du är rik och mynten är så viktiga för dig, så behåll dem. Men du gör det med orätt, och det är aldrig något gott!’

[3] Men jag, Ida, grät av upprördhet över min fars envisa hårdhet, och gick in i mitt rum och tog i hemlighet med mig alla mina sparpengar, och Gamiela gjorde därefter samma sak, och vi lade i hemlighet 100 mynt i hans verktygslåda. Ingen märkte detta förutom Du, åh Herre! Och därpå sade Du: ’Bägge ni flickor kommer en dag att bli rikt återgäldade för vad ni har gjort mot oss!’ Vid dessa ord såg Du förhärligad ut. Sedan reste Du Dig upp och lämnade vårt hus. Det var sent på kvällen och det var några timmars promenad till Nasaret, så därför sade jag till Dig: ”vill du inte hellre stanna här över natten, än att gå den osäkra, långa vägen, särskilt eftersom natten är så mörk med täta stormmoln som täcker himlen och en storm som närmar sig?’ Då sade Du något tänkvärt som jag alltid har kommit ihåg: ’Den som skapade dagen, är dess herre, och den som skapade natten är också dess herre; därför behöver dagens såväl som nattens Herre inte frukta vare sig dagen eller natten. Men stormen står också i Herrens makt, som världen inte känner, och varken stormen eller natten kommer att kunna skada oss! Farväl, ni två små änglar!’ Med det lämnade de vårt hus, och himlen vet, – du hade knappt lämnat tröskeln på huset, så fanns det inte längre något spår av er någonstans!

[4] Åh, jag har ofta tänkt på Dig, åh Herre, men senare fram till denna stund kunde jag inte komma samman med Dig någonstans! Men för vår fosterfar uppfylldes Dina ord på ett fruktansvärt sätt denna natt! Det kom ett fruktansvärt åskoväder och det nya fårastallet träffades tre gånger av blixten, i vilket hundrasjutton av de vackraste fåren hölls. Allt brann ner på några timmar och trots att man ansträngde sig gick inget att rädda! Vår fosterfar ångrade att han hade syndat så grovt mot den lojale snickaren, ty han sade: ’Detta straff kommer till mig från ovan eftersom jag har förtjänat det. Aldrig igen kommer någon lojal arbetare i detta hushåll att förvägras ett enda mynt av sin välförtjänta lön!’

[5] Ungefär ett halvår senare kom vi till den stora marknaden i Nasaret och hörde oss enträget för om den gamle snickaren och hans söner, men det sades att de hade tillkallats från vida över landet, där de skulle bygga flera hus – och utan att ha åstadkommit något gick vi tillbaka till Kapernaum. Efter det hörde vi inte längre något mera om snickarens familj. Ungefär tre år efter det, hörde vår fosterfar att Josef på grund av ett stort jobb hade flyttat till övre Nasaret, som ligger i bergen mot Samarien. Vi kunde emellertid inte finna någon ur hans familj där! Och ändå skulle jag innerligt gärna ha velat lära känna den unge snickaren närmare, vars namn såvitt jag visste var Jesus!

[6] Dock blev det inte oss förunnat i det läget, som Du, åh Herre, så underbart har sparat tills nu! Det är först nu som ett ljus har gått upp över de mystiska ord som Du uttalade på samma kväll som Du lämnade vårt hus den kolsvarta natten! Nu vet vi vem dagens, natten och åskvädrets Herre är! Men nu tackar vi Dig återigen med vårt hjärta och mun för all outsäglig nåd och välgärningar, som Du, åh ljuvaste Herre Jesus, har visat oss helt utan vår egen förtjänst!”

[7] Jag sade: ”Åh, det är på intet sätt helt utan er förtjänst, tänk bara på vad ni gjorde mot den gamle Josef! Hur mycket uppskattade han inte de hundra myntet när han fann dem i sin verktygslåda nästa dag! Från början trodde han att er fosterfar hade gjort detta mot honom i hemlighet, men snart rättade Jag till hans misstag. Han prisade era goda hjärtan, och Jag lovade honom att Jag Själv en dag skulle återbetala en sådan godhet många gånger om, och därför har jag nu givit er livet och era föräldrar åter på det vänligaste och mest glädjefulla sätt. Gå nu och gör honom riktigt glad, ty hans glädje är också Min!”

[8] Först då gick de bägge till Cyrenius och kramade honom, och han grät av glädje som ett barn.

65. Cyrenius löfte

[1] Efter en stund när Cyrenius hade gråtit ur sin glädjefyllda smärta, varpå hans bägge döttrar, Zinka och även Risa som kom över, stöttade honom så ljuvligt kraftfullt, kom han till Mig, kramade Mig och sade snyftande: ”Åh, du evige, renaste kärlek! Vem kan inte älska Dig över allt?! Åh Herre, åh Fader, så god och helig Du är! Åh Herre, låt mig dö i denna min kärlek!

[2] Herre och Fader! Så länge som jag har haft den ofattbara nåden att känna Dig från Din jordiska födelse, har jag alltid älskat Dig, och Du har alltid varit mittpunkten för alla mina tankar! Men jag har inte alltid varit herre över min egen värld inom mig och över världen utanför mig, men jag vet att jag tror att jag genom Din nåd och styrka har uppnått den tillräckliga styrkan, att vandra resten av mina dagar vandra på ett medmänskligt sätt enligt Din heligaste vilja i allting.

[3] Jag regerar naturligtvis till största delen över hedningar, vars gudaläror jag olyckligtvis måste beskydda här och där, – och detta är i sanning något verkligt ont, men man fäller inget träd med ett hugg. Jag skall emellertid prioritera att sträva efter att sprida förståelsen av den ende sanne och levande Guden bland hedningarna så mycket som möjligt, åtminstone i det område jag regerar över.

[4] Vi kommer förmodligen att ha mest problem med prästerskapet, eftersom detta kast i flera århundraden har försörjt sig på sitt lands mörka angelägenheter. De gamla kommer att kalla ner blixtar och åska från himlen, och de unga kommer att se bistra ut åt detta, men i slutändan kommer de tvingas lämna sina gamla sedvänjor och börja arbeta på vår nya åker. Men det sorgligaste för den ärliga människan på denna jord är att hon lätt finner lögnen utan någon ansträngning, men når sanningen endast genom ett mycket mödosamt sökande, som ofta är förenat med många och stora faror.

[5] De gamla egyptierna hade inrättat sina skolor på ett mycket bestämt sätt. Den som ville lära sig det ena eller andra för sitt yttre liv var tvungen att betala en avgift innan han visades de många faciliteterna. Men för den som kom för att finna sanningen, som orsakar människans inre liv, gjordes hans olycksbådande sökande nästan oerhört svårt. Och om han hade funnit livets stora sanning, så tvingades han att stanna kvar som präst, och tilläts under den tyngsta ed att inte berätta en stavelse om den för någon lekman!

[6] Den heliga sanningen var därmed alltid svår att nå, medan lögnens regemente spreds fritt över hela världen. Men eftersom den gamla lögnen alltid har hållit spiran över folket, så vande sig människorna vid lögnen; den blev ett sätt att leva för dem, och desto lättare eftersom många, men dock inte alla, fann och fortfarande finner den ganska behaglig. Nåväl, att släppa taget om lögnen skulle inte leda till så mycket protester, som jag ser det, men att släppa taget om de fördelar som de hittills har åtnjutit kommer förvisso utgöra ett problem som kommer att vara väldigt svårt att lösa!

[7] Men ha tålamod – allt kommer ändå att lösa sig! Man försäkrar och ger prästerskapet andra förmåner, och är vänlig mot detta kast, som i vilket fall inte har någon tro, mellan fyra ögon och rekryterar dem på ett vänligt sätt för att sprida sanningen, åtminstone de bättre bland dem, och jag tror att på detta sätt kan den annars stora svårigheten förvandlas till något mycket enkelt. Men om man kan bemästra lögnen över hela jorden är en helt annan fråga! Goda och rättfärdigt sinnade människor, vars själar är fulla av sanning, kommer säkert göra allt för att åtminstone ge sina grannar ett bättre ljus. Kort sagt, runt sådana ljusstakar kommer det alltid se klart upplyst ut. Men längre bort från sådana ljusstakar kommer det att bli mörkare igen, och väldigt långt bort, i rum såväl som tid, kommer den fullständiga natten att hålla spiran precis som nu!

[8] Detta är min åsikt. Du, åh Herre, kunde kanske göra det på annat sätt, Du vet också varför det måste vara så här på denna jord! Låt därför endast alltid Din heliga vilja ske!”

66. Lagen om du måste och du skall

[1] Jag säger: ”Min käre vän! Jag tycker väldigt mycket om dina åsikter, och den Helige Fadern i himlen gläder Sig alltid när Hans barn ber Honom om ett klokt råd, men det finns vissa saker som måste vara på det viset, och det ena eller andra måste äga rum, som det äger rum, för att nå ett visst syfte, förutom vilket syftet omöjligt skulle uppnås.

[2] Därför har Gud givit en dubbel lag. Den ena är rent mekanisk och kallas ’måste’! Från denna lag utgår alla former och deras strukturer, vilken bevisas av formens duglighet. I denna mekaniska lag får inte en enda prick förändras. Den andra lagen kallas emellertid ’skall’. Och det är bara denna lag som livets lära omfattas av!

[3] Enligt livets lag kan man utrota, förstöra eller till och med förinta alla små beståndsdelar, och det spelar inte så stor roll; ty vad som bör bli fritt, måste bli fritt från dess tidigaste utveckling! Även om den utvecklar sig på fullständigt fel sätt i dess fria inre väsen, så kan den inte upphäva måste-lagen som den har över sig. I formen ligger alltid den grodd som börjar spira i rätt ordning, som tar det som har blivit fördärvat i den fria livssfären och drar över det i den rätta ordningen.

[4] Sålunda kan man se alla folk på jorden fastna i allt slags sedefördärv beträffande själen, men deras form finns kvar, och om man ser dem, så måste man tillstå att de är människor. Förvisso, deras själar är förvridna av alla slags lögner, falskhet och ondska. Vid rätt tid låter Jag emellertid mer värme tränga in i livets grodd, och den börjar gro, förtär den gamla själens oordning, precis som grässtråna förtär den redan unkna vattendroppen, och ett fullständigt friskt, livskraftigt och i alla delar rent grässtrå med blomma och frö uppstår.

[5] Av denna anledning bör ni aldrig döma ett fördärvat folk för hårt! För så länge som formen finns kvar, så finns också den rena grodden i människan kvar, men om denna finns kvar, så kan även en demon bli en ängel!

[6] Vanligtvis är felaktiga lärare, härsklystnad och girighet hos några få mäktiga människor och en tillfällig besättelse av onda andar, som smyger sig på människors kött och nervösa andar, anledningen till att människornas och deras själar fördärvas. Men att även den innersta livs-grodden förstörs, är otänkbart.

[7] Se på Matael och hans fyra följeslagare; hur illa tilltygade blev inte de av de onda andarna! Jag befriade de fem från det och uppväckte livsgrodden i dem, och se, vilka fullkomliga människor de har blivit!

[8] Naturligtvis finns det skillnader mellan människor! Vissa själar är från ovan. De är starkare, och denna jords onda andar kan bara skada dem lite eller inte alls. Därför kan sådana själar stå emot en större prövning av det köttsliga livet utan att ta någon betydande skada. Om anden, som är den ursprungliga livsgrodden, uppväcks hos dessa människor och tränger helt igenom själen med dess eviga livsrötter, så blir det som bara är lite skadat i en sådan själ omedelbart helat, och hela människan står där fullkomnad, – som du kan se av Matael, Filopold och många andra.

[9] Somliga människors själar var till och med tidigare änglar från himlen. Se, med dem kan inget fördärvas särskilt lätt! Johannes döparen och flera profeter, likt Moses, Elias, Jesaja och andra, kan tjäna som exempel, och just nu finns det flera sådana på denna jord, som har kommit från himlen för att vandra med Mig på köttets smalaste väg. Sådana människor är kapabla till en svår prövning av köttsligt liv och uthärdar det alltid med största uppoffring.”

67. Skillnaderna mellan själarna på jorden

[1] Herren: ”Dessutom finns det skillnader mellan de själar som är från ovan, i det att vissa kommer från de fullkomliga solvärldarna. Dessa är starkare än dem som kommer från de små planeterna, som liknar vår jord, för att uppnå Guds barnaskap på denna jord.

[2] Ju mindre fullkomlig en planet är, desto svagare är dess emigranter. Även om dessa måste utstå ett ringare livstest, kan deras själar lida större skada. Men de har likväl en kraftig ursprunglig livsgrodd inom sig, och om uppväckt på rätt sätt, så kommer dessa själar snart att vara tillbaka i livets fulla ordning.

[3] Slutligen, ofta härstammar själarna från denna jords ursprungliga början. Det är dessa som egentligen är kallade till Guds barnaskap, är svagast och är på egen hand mest troliga att vara fullständigt fördärvade. Men inte heller detta är lätt möjligt, eftersom det för varje hundra människor finns en eller två starka själar från ovan, genom vilka de svaga själarna hindras och beskyddas från att bli fullständigt fördärvade. Även om det finns många förlorade får bland dem, kommer de att hittas igen i sinom tid.

[4] Men varje själ – oavsett hur svag, skör, splittrad och fördärvad i sig själv – bär den ursprungliga livsgrodden inom sig, som aldrig kan fördärvas. Om en själ med rätt tidslängd förs till den punkt att den ursprungliga livsgrodden kan uppväckas i henne, så blir hon omedelbart lycklig och i allting mäktig i kärlek och visdom och är då lika mycket ett barn av den Högste som en änglaande som har blivit människa eller själ från en central sol, från en mindre planet eller från några andra utomjordiska mörka och i sig själv ljuslösa himlakroppar, av vilka det finns fler i skapelsens vida rymd än sanden i havet och allt gräs på jorden.

[5] Den exempelvis av er som redan är en mer fullkomlig person, kan lägga händerna på en aldrig så dum och vidskeplig syndare av djurisk-mänsklig natur, eller stryka honom milt från näsroten över tinningarna ner till maggropen, så kommer personen därigenom att föras in i en hänryckande sömn. I denna sömn kommer själen, hur förstörd den än är, att befrias från sin kropps plågoandar, och den ursprungliga livsgrodden visar sig då genast verksam i själen en kort stund.

[6] Om ni frågar en sådan hänryckt sovare så kommer ni få svar som kommer att förvåna er visdom mycket!

[7] Om en sådan person förs tillbaka till jordelivet, efter hans egna instruktioner, så har livets ursprungliga grodd återvänt till dess tidigare viloplats, och själen drar sig tillbaka till sitt gamla kött och kommer inte ihåg någonting av vad som hade hänt medan dess kropp befann sig i en hänryckt sömn. Hon känner inte till något om all den visdom som hon har talat genom köttets mun, och är då lika dum och vidskeplig som tidigare.

[8] Detta tjänar som bevis på att i princip ingen själ kan fördärvas till en sådan grad, att den inte längre kan botas.

[9] Naturligtvis tar det för vissa själar ganska lång tid, antingen här eller på den andra sidan, tills hon har nått den självständiga, friska fasthet som är nödvändig för att helt väcka den ursprungliga livsgrodden i sig själv, att bli genomsyrad av den i alla delar. Men att tro att denna livshandling inte kan äga rum i en själ som redan verkar fullständigt fördärvad i grunden, skulle vara samma grova synd mot Guds kärlek och visdom, som det är att tro att själen är förbannad som något som är uppkastat från helvetet, och står inför världens dömande ögon som en enorm och tät syndaknut.”

68. Själens sjukdomar och dess kur

[1] Herren: ”Därför skall ni inte döma människor, så att ni till slut inte blir domare över er själva!

[2] Vore det inte den mest omänskliga dårskap att döma en fysiskt sjuk person och sedan utdöma ett samvetslöst straff för att han har blivit sjuk och eländig?! Hur mycket större och många gånger mer omänsklig dårskap är det inte att döma och fördöma en själsligt sjuk person, vars själ har blivit svag och sjuk av de tidigare nämnda skälen!

[3] Ni kallar sådana människor för brottslingar enligt era lagar och bestämmelser och utsätter dem för obevekliga, stränga straff; men vad uppnår ni genom detta? Ni straffar en själ eftersom hon i princip har blivit sjuk utan egen förskyllan! Fråga er själva hur era domar måste framstå för Gud.

[4] Fråga dig själv, Min filantropiske vän Cyrenius, vad du som den högste romerske domaren med makt över liv och död skulle ha gjort med de fem brottslingarna? Se, du skulle ha fått de skändliga, onda gärningarna berättade för dig och slutligen överlämnat alla fem till döden på korset! Kunde det någonsin ha fallit dig in att det bakom dessa fem kunde bo sådana andar? Åh nej! Den tanken skulle aldrig ha farit genom ditt huvud!

[6] Du skulle, mycket vred över deras ogärningar, kallblodigt döma dem till döden och skulle dessutom vara av den lugnande uppfattningen att du hade gjort Gud och mänskligheten en god tjänst! Men vilken skada du skulle ha orsakat mänskligheten genom att utrota sådana andar från jorden, som nu som fullständigt botade – till kropp och själ – lyser som en vårsol för jordens människor och återupplivar tusen gånger tusen människohjärtan till godhet och sanning!

[6] Och förstå, detta är fallet med alla världsliga domstolar på denna kära jord! För de kroppsliga sjukdomarna och åkommorna finns det läkare som kan bereda alla slags mediciner. Men för de arma själarnas sjukdom finns det inga läkare eller mediciner bortsett från en tung bok full av lagar som ofta är väldigt svåra att hålla, – och bakom lagen det dömande svärdet!

[7] Vore det inte mer anständigt, visare och mer humant att inrätta läkare och mediciner för själar som har blivit sjuka snarare än för deras kroppar, som inom en kort tidsperiod kommer att bli mat för maskarna?!

[8] Det är svårare att hela en långt framskriden själslig sjukdom än en kroppslig, det vet Jag säkerligen bättre än någon annan. Men ingendera är obotlig, medan det för varje kropp finns en slutlig sjukdom, för vars bot det inte växer några örter på hela jorden! Och ändå så gör ni människor så mycket som är fel!

[9] För den ruttna, helt dödliga kroppen inrättar ni sanatorier på sanatorier, apotek och bad, salvor och plåster och läkande drycker; men för den odödliga själen har ni inte ens inrättat ett sanatorium!

[10] Naturligtvis säger du i ditt hjärta: ’Hur skulle det vara möjligt utan Dig, åh Herre?! Varifrån skulle vi ha fått det och av vem skulle vi ha lärt oss det?!’ Detta är i och för sig sant – denna kunskap kräver förvisso en djupare undersökning av den mänskliga naturen som helhet, än att bara veta av gammal erfarenhet vilken typ av örtjuice som snabbast läker besvären med en proppfull mage. Men den odödliga mänskliga själens mångfaldiga natur är också värd att bry sig om lite mer, än hur en mage som är proppfull av frosseri är beskaffad!

[11] I alla tider har sanna själaläkare, uppfyllda av Guds ande, sänts in i denna värld och predikat det rätta sättet att hela själar på. Vissa tog brydde sig om det och blev ofelbart helade, men de så kallade stora och mäktiga på jorden betraktade sig själva ändå som själsligt friska, och ignorerade själaläkarna som Jag hade skickat till jorden, och förföljde dem till slut och förbjöd dem att ägna sig åt helandet av sjuka själar. Och så skedde det alltid genom de stora och mäktiga på denna jord, att nådeläran om sjuka själars tillfrisknande aldrig kunde slå rot bland människor genom vilka de sedan skulle ha växt till ett kraftigt helande träd.

[12] Och om ett mycket friskt och starkt frö planterades någonstans, så visste denna jords själviska och härsklystna människobarn hur de skulle rensa trädet, genom att ta bort de grenar och kvistar som verkade överflödiga och skrapa bort den nödvändiga barken tills slutligen hela trädet fick sloka. Och sålunda har inget annat sanatorium inrättats och gjorts användbara för helandet av de sjuka själarna än ytterst stränga lagar, arresteringar, utredningar, fängelser, fruktansvärda fängelsehålor, det vassa, obarmhärtiga svärdet och alla slags kval- och plågofyllda instrument för att avrätta och döda. Detta är också verk av idel sjuka, men starka själar, vilka framför allt måste bli hjälpta, om helandet av de små, svaga och underdåniga själarna skall lyckas på denna jord.”

69. Platser att hela själsliga sjukdomar och själahelare

[1] Herren: ”Det var just därför som Jag Själv var tvungen att komma till denna jord, för att för alla tider inrätta ett själsligt sanatorium för alla sjuka själar, eftersom ingen människa någonsin skulle ha kunnat åstadkomma något sådant.

[2] Men oaktat allt detta kommer det alltid att vara svårt att inrätta ett permanent sanatorium för sjuka själar, eftersom vissa människor kommer börja känna att deras skenbara rättigheter därmed inskränks.

[3] Egenkärleken och kärleken till världen, som är ett helvetets andetag i människans bröst, kommer alltid att kämpa emot det och kommer inte vilja bli botad från sin onda sjukdom och inte släppa taget om sina världsliga tillgångar, då de svåra lagarna, med dess domar och straff, är svåra att följa.

[4] Efter Mig kommer det ändå överallt att finnas många, hos vilka Mitt nyligen inrättade själasanatorium kommer att finnas kvar för många som vill använda det. Förvisso, sådana äkta sanatorier kommer för Mitt sanna och levande namns skull att behöva utstå mycket från de mäktiga i världen. Men Jag Själv kommer att veta hur Jag skall beskydda dem!

[5] Men om alltför självsvåldiga, svårt sjuka mänskliga själar skulle avse att förstöra det ena eller andra själasanatoriet, på grund av någon slags galenskap, så kommer Jag att gripa dem genom en lämplig, särskild domstol, och låta helandet av deras själ äga rum på ett sanatorium på den andra sidan, där läkningen går väldigt långsamt och föregås av mycket gråt och tandagnisslan!

[6] Redan i denna värld smakar normalt sett ett mycket effektivt läkemedel för kroppen väldigt bittert, men medicinerna på den andra sidan för att läka själarna smakar långt mycket bittrare, eftersom där behöver den vara väldigt stark för att hela en farligt sjuk själ, eftersom här på jorden var ingen kur längre möjlig. Ja, helade kommer de förvisso att bli, men det kommer att ta väldigt lång tid och det är en förtvivlat bitter väg att gå! Därför, det är gott för dem som helar sina själar på sanatorierna på denna jord!

[7] Av alla de skäl som hittills nämnts, är ni mäktiga domare sanna själaläkare i all framtid, och döm varje sjuk själ med rätt dom för att hela henne och inte så att hon förtvinar!

[8] Sannerligen, så mycket som ni har gjort en redan väldigt sjuk själ ännu mycket sjukare genom en i sig själsligt sjuk dom, lika usla och sjuka kommer ni att bli i er själ, och på den andra sidan kommer ni att bli mycket bittrare än själen som har blivit ännu mer eländig genom er onda dom! Ty en sådan själ helt enkelt är och fortsätter att vara sjuk, trots era onda och meningslösa domar, och kan även på den andra sidan återupprättas genom en enkel kur, men en befängd domares själ kommer för varje pliktförgäten och ond dom att drabbas dubbelt av den sjukdomsdrabbade själ som hade dömts strängt av honom, och därmed kommer hans alldeles egna själsliga sjukdom att öka dubbelt. Att helandet på den andra sidan av en sådan högst eländig och sjuk domarsjäl kommer att bli bittert och ta lång tid kan lätt förstås om man bara tänker lite på det!

[9] Om du som en klumpig läkare själv är sjuk ombeds att gå till en farligt sjuk person, och du går dit för vinstens skull och i din klumpighet ger honom en medicin som inte hjälper, utan gör patienten värre, – till vilken nytta är detta för dig?! Eftersom du inte hjälpte honom, så får du inte betalt – som din sed är –; men du blev också smittad av den farliga sjukdomen och har nu för det första inte fått någon lön och för det andra får du istället för en enda utstå en dubbel sjukdom!

[10] Om det nu kommer en kunnig läkare i ditt ställe, kommer han inte bota den sjuke personen med en effektiv, enkel medicin, medan han med dig, eftersom du lider av två sjukdomar, säkert måste använda två typer av mediciner för att om möjligt hjälpa dig?! Och en sådan tvåfaldig medicin kommer att orsaka en åtminstone dubbelt så stor revolution i ditt lidande kött som den enkla medicinen med den tidigare behandlade personen med bara en sjukdom.”

70. Sann rättvisa

[1] Herren: ”Jag tror att detta nu borde stå klart för er, så därför tar Jag ordet vidare och säger: Det är inte som att ni nu borde, eftersom Jag har talat detta till er, förstöra alla fängelser och häkten vilka ändå är ett nödvändigt ont mot de väldigt sjuka själarnas stora ondska, och förstöra alla kedjor och alla svärd. Åh nej, detta är inte vad som sades! Ty väldigt smittsamma sjuka själar måste hållas åtskilda från friska själar, och hållas i säkert förvar tills de är helade i grunden.

[2] Men det är inte er vrede eller hämndlystnad som håller dem i förvar i solida rum, utan er stora kärlek till nästan och den innerliga omsorg som är nära förknippad med den, för att de skall kunna tillfriskna fullständigt! Om den sanna kärlekens ande visar er att någon som är allvarligt sjuk behöver en medicin som smakar bittert, så undanhåll honom inte den, ty det skulle vara ett väldigt omoget och olägligt förbarmande! Men ni bör bara ge en bitter medicin till den svårt sjuke i sann kärlek, och på detta sätt kommer ni säkert förse honom med den önskade kuren, och ni kommer då att ta emot många välsignelser!

[3] Medicinen, som Jag ordinerade de fem tidigare, var verkligen inte söt och välsmakande, men Min stora kärlek till dem ansåg den vara oundviklig för att de skulle bli fullständigt friska, och därför var också denna medicin en handling av högsta kärlek till dem. Därigenom botades de desto lättare från alla krämpor på morgonen, och de borde säga om de är förargade på Mig på grund av den bittra medicinen!

[4] Men om någon, enbart driven av vrede och hämndlystnad, plågar och torterar den påstådda brottslingen på ett obarmhärtigt sätt, så är han redan en många gånger större brottsling och kommer en dag att få smaka desto mer av det bittra.

[5] Det mått som ni använder kommer att vara samma mått med vilket ni en dag kommer att bli uppmätta! Den som mäter med sann kärlek, kommer en dag också att bli uppmätt med sann kärlek; men den som mäter upp med vrede och hämnd, kommer en dag också att ta emot samma medicin i dubbelt mått för att bli helad, och han kommer inte släppas ut en sekund tidigare från den bittra anstalten på den andra sidan, förrän varje hård fiber i hans själ har gjorts vit och mjuk som ull!

[6] Jag har nu visat er människans genomgående sanna natur och beskaffenhet, och ni kan inte längre säga: ’Detta visste vi inte!’ Eftersom ni nu vet detta, handla därefter och undervisa dem som ni har under er och som sjuka själva vet de inte vad de gör, och då kommer ni som sanna och friska medarbetare i Mitt rike att bli aktiva på bästa sätt, och Min välvilja kommer att åtfölja er på alla era vägar och stigar. Men om ni någonstans börjar arbeta enligt era gamla seder, tänk då på att er själ har blivit sjuk igen, och be Mig att hela henne så kommer ni inte att drabbas av en tvåfaldig sjukdom!

[7] Åh ni, som dömer och med era domar gör de arma sjuka själarna ännu sjukare än de var tidigare, tänk på fullaste allvar vad ni är och vad ni i all sanning bör vara, och vad ni ska göra enligt Guds ordning! Ni domare och främsta härskare över folkens svaghet, dessa som i slutändan är er auktoritet, makt och anseende, bör vara sanna fäder för era folk, och som sådana bör ni ta er an själens hälsa hos de många barn som har anförtrotts er med all kärlek och sann faderlig omsorg! Ni behöver inte vara läkare för kroppen – utan desto mer sanna själaläkare!

[8] Om du ser att era barn ofta struntar i föräldrarnas regler och då och då till och med syndar kraftigt mot dem, skulle det då vara passande om föräldrarna tog ett av barnen och torterade det som ett avskräckande exempel och även hängde upp det på korset?! Detta kan måhända endast ha utförts av en härsklysten fader, men världshistorien kommer inte att ha många exempel av detta slag! Men ni bättre föräldrar kommer åtminstone tillrättavisa barnen som har handlat orätt på ett sätt som ser allvarligt ut, och värsta fall till och med bestraffa dem med det nyttiga tuktoriset. Om sådana barn därefter bättrar sig, så kommer ni säkert att glädjas mycket över det, ty det är rätt att vilja se era barns själar friska och krya inför er.

[9] På samma sätt bör ni mäktiga domare agera mot alla människor, och då kommer er glädje aldrig att ta slut! Föreställ er hur det är för dem som måste lyssna på er och acceptera och följa era lagar! Skulle ni inte tycka om, ifall de som era domare var barmhärtiga och gick väldigt milt tillväga mot er? Vad ni förståndigt nog vill att de gör mot er, om ni står inför dem med sjuka själar, gör ni också mot dem om de står inför er med sina sjuka själar!”

71. Kärlekens eviga lag

[1] Herren: ”Förstå, i detta ligger den praktiska förklaringen av alla Mose lagar och alla profeternas profetior: Älska Gud som er evige Fader över allt och era fattiga och ofta sjuka bröder och systrar under alla omständigheter som er själva, så kommer ni som sanna, själsligt friska barn till den evige Fadern i himlen, att vara lika fullkomliga som Han Själv är fullkomlig – vilket i själva verket är er kallelse!

[2] Förstå nu, du Min Cyrenius, med detta har ni allt som ni tidigare har betraktat som ett ont i världen som är svår att besegra! Naturligtvis är det svårt att bekämpa den lögn som har spridits bland människorna i världen, eftersom detta är en allvarlig grundläggande sjukdom i själen; men med sanningen som kommer från kärleken på samma sätt som ljus kommer från lågan, kan man väldigt lätt besegra lögnen. Om du bara behöver ett ljus för att lysa upp ett mörkt rum, kommer någon prisa dig som någon som är vis, om du sätter eld på rummet och därigenom förstör det? Därför bör inte Mitt ord och Min lära spridas med svärdet!

[3] Om du vill hela någon som plågas av ett sår, så bör du inte vid sidan av det befintliga såret tillfoga honom ett nytt som är tio gånger mer allvarligt. För om du gör detta, skulle det ha varit bättre om du hade lämnat den sårade mannens gamla sår oläkt!

[4] Sannerligen, den som vill sprida Mitt ord och Min lära med svärd i sin hand, kommer inte att ta emot någon välsignelse från Mig för sin iver, utan själv bli kastad ut i det största mörker! Om du lyser upp ett rum med rena oljelampor under natten, så kommer alla som är i det få ett behagligt ljus; men om du sätter eld på hela rummet, kommer alla börja förbanna dig och fly bort från dig som en ilsken dåre.

[5] Den som predikar för själarnas helande, bör tala med hörbara men samtidigt milda ord, och bör inte skrika som en galning som sjuder av vrede och raseri, ty en som sjuder av vrede förbättrar inte någon med sitt vilda skrikande! Antingen får han åhörarna att håna eller skratta åt honom, eller, om han går för långt med sitt skrikande, så jagar de till slut bort honom från församlingen med påkar och knytnävar.

[6] På samma sätt bör ingen säga ett försonligt ord till sin broder, om han känner ett sting av vrede i sitt eget bröst, för till sist övertygar han sig själv i sin ilskna iver, blir arg och lyckades inte bara att inte omdana sin bror till förlåtelse, utan provocerade honom bara ännu mer till motsatsen och har skjutit den tilltänkta goda saken långt i bakgrunden!

[7] Ja, när ni sprider Min lära bör ni alltid göra det med en vänlig min, ty med Min lära kommer ni med det vänligaste och mest glädjefyllda budskapet från himlen till människorna och måste därför förkunna den på det mest glädjefyllda och vänligaste sätt!

[8] Men vad skulle någon säga till dig, om du kom till honom och bjöd in honom till en glädjefylld måltid, men din inbjudan skulle vara som följer: ’Lyssna här, du ovärdige syndare, förbannad av Gud! Sannerligen, jag hatar dig på grund av dina synder och Guds rättfärdighet, men likväl beordrar jag dig med alla medel som står mig till buds att komma till min glädjefest, när jag annars skulle förbanna och fördöma dig för evigt; men om du kommer, kan du vara säker på min barmhärtighet och välvilja för denna glädjefyllda dag!’

[9] Säg Mig, vad skulle de inbjudna säga till en sådan inbjudan, och om den planerade glädjefesten verkligen skulle vara en glädjefest för honom! Jag tror, att till och med den dummaste person skulle säga tack men nej tack till en sådan inbjudan! Om han känner sig svag, kommer han förmodligen för att bli fri från de allvarliga hoten, men om han känner sig stark, kommer han angripa den ohövlige budbäraren och kasta ut honom ur sitt hus. Och att han inte kommer acceptera en sådan inbjudan säger sig självt.

[10] Därför, när ni sprider Min lära, som också är en inbjudan till en glädjefylld måltid från himlen, så måste man framför allt se till att alla de som sprider Min lära bland människorna på jorden, som sanna budbärare från himlen är fulla av vänlighet och kärlek för att predika evangeliet. Ty något ytterst glädjefyllt och gott kan förvisso inte förkunnas med ett ansikte som är förvridet av ilska. Och om någon skulle göra något sådant, skulle han antingen vara en narr eller en gycklare och som sådan totalt opassande för att sprida Mitt ord. – Har du och även alla ni andra klart förstått vad Jag har sagt?”

[11] Cyrenius säger, helt förkrossad över sanningen i Min förmaning: ”Herre, Du den ende som är sann, jag har förstått allting mycket väl, och beträffande mig själv, så kommer jag strikt att hålla fast vid precis allting! Naturligtvis kan jag inte ge några garantier för alla de övriga; men jag tror att de har förstått Dig lika väl som jag gjorde. Men samtidigt så inser jag nu hur grovt jag ofta har syndat mot mänskligheten med bästa möjliga kunskap, samvete, vilja och avsikt! Vem kommer att gottgöra mig för de synder som jag har begått?”

[12] Jag säger: ”Bry dig inte om det, utan bara om framtiden! Men nu kommer något nytt att dyka upp!”

72. Den magnetiska sömnen

[1] Kornelius kommer närmare och frågar: ”Herre, under Ditt övergudomliga tal och undervisning, så nämnde Du att en andligt fullkomlig person kan lägga händerna på en annan person, och den personen kommer strax efteråt att falla i en hänryckande sömn och med en frisk själ hålla visa tal, – även om han annars vore aldrig så blind och dum! Om jag bara kunde se hur en sådan behandling fortlöpte, så skulle jag veta hur man gör ett sådant välgörande försök på någon, om det är nödvändigt. Men om man är en lekman beträffande behandlingen, så kan man inte ens med den bästa vilja företa sig någonting och därför inte uppnå någonting. – Skulle Du vilja låta mig veta lite mer om detta?”

[2] Jag säger: ”Åh ja, med nöje, ty denna handling är absolut nödvändig för att återställa den fysiska och även mentala hälsan! Ty för det första lindrar handpåläggningen även den svåraste smärta, och resultatet blir dessutom ofta att personen som har fått händerna lagda på sig med en stark vilja att hela honom, själv blir synsk och kan avgöra vilken medicin som passar honom, vilken efter applicerad ordination måste göra honom fullständigt frisk. Givetvis, om några ogynnsamma fall har inträffat, i strid med hans ordination, så kommer det fullständiga helandet inte att lyckas. Men om ordinationen utförs som en ostörd behandling, så måste det ske ett fullständigt helande.

[3] Men om någon människa förs in i en synsk dröm under sin helandebehandling, så bör han eller hon inte störas eller försvagas genom allehanda meningslösa frågor, utan bara tillfrågas om vad som är nödvändigt.

[4] Den som lägger händerna på någon, måste göra det i Mitt namn, annars skulle hans behandling vara till ingen nytta och inte ha någon effekt.

[5] Det krävs en stark, orubblig tro och en lika orubblig, stark vilja.

[6] En sådan strävan måste komma från hjärtats djupaste grundval och måste utgå från sann nästankärlek. Då kommer kärlekens kraft fylla händerna på den som lägger på händerna, och genom hans fingertoppar tränger den sedan in och flödar likt en mjuk dagg in i nerverna på patienten och helar den ofta stickande och brännande smärtan.

[7] Det bör emellertid noteras, att det krävs mer att få en man i en extatisk sömn än en kvinna! I vissa fall kan även en man försättas i en extatisk sömn av en kvinna; men den fromma kvinnan skulle bara lyckas med en sådan behandling med hjälp av en osynlig ängel som står bredvid henne, som hon gjorde tjänstvillig genom bön och hjärtats renhet.

[8] Sådana fromma kvinnor skulle särskilt kunna ge lindring till dem som föder barn med svårighet och stor smärta. Detta skulle vara bättre än när barnmorskorna vanligtvis reser till Betlehem för att lära sig konsten att hjälpa en födande kvinna, varigenom alla slags vidskepliga medel används på de dummaste sätt, vilket alltid gör mer skada än nytta.

[9] Vilka ytterst dumma och löjliga ceremonier är det inte som utförs, särskilt med de förstfödda! Om en flicka föds först, så måste alla slags dumma klagosånger sjungas och det måste vara ett eländigt suckande och bölande i tre dagar. Om det är en pojke som föds, så måste kalvar och lamm slaktas och frallor bakas och alla sångare, pipblåsare och fiolspelare måste samlas för att göra ett öronbedövande ljud under hela dagen, vilket tydligen skall mildra hennes födslovärkar! Därför, istället för sådana dumheter skulle den nyss nämnda förlossningshjälpen vara mycket mer användbar!”

[10] Kornelius säger: ”Förvisso! Men hur uppnår en kvinna en sådan fromhet?”

[11] Jag säger: ”Väldigt enkelt! Först och främst krävs det en god uppfostran, och sedan en grundlig undervisning av en mogen jungfru! Men oavsett hur mogen jungfrun är, så får undervisningen först ges efter att hjärtats sanna fromhet har prövats.

[12] Men även män kan hjälpa till under förlossningen genom handpåläggning för att ge henne lindring!”

73. Fysisk och andlig renhet. Helande på avstånd

[1] Stahar, som står vid sidan av och lyssnar uppmärksamt, säger: ”Skulle inte någonting sådant göra mannen oren en hel dag enligt Mose föreskrifter?”

[2] Jag säger: ”Från och med nu kan ingenting göra er orena annat än ondska och orena tankar, begär och önskningar, lögner, ont förtal, lögner och smädelse, förklenande och nedsvärtande. Detta är sådant som kan göra en människa oren, allt annat orenar en människa antingen inte alls eller bara till det yttre på hennes hud, och därför har hon tillräckligt med vatten för att rena sig från sin yttre orenhet. 

[3] Moses gav huvudsakligen sådana föreskrifter till judarna på grund av deras benägenhet att orena sig i allt yttre. Ty människor som redan till det yttre blir riktiga grisar, kommer desto lättare att bli det i hjärtat. Därför rekommenderade Moses speciellt den yttre hygienen till judarna.

[4] Men en persons verkliga rening sker endast genom sann bot, genom att ångra en begången synd mot ens nästa, av den allvarligt menade avsikten att inte synda mer, och därigenom att fullständigt förbättra sitt liv.

[5] Om inte detta sker, så kan du stänka blod på hundra tusen getter, förbanna och kasta dem i Jordanfloden för era synder, och era hjärtan och själar kommer förbli lika orena och ohederliga som innan! Med vattnet renar man kroppen och med en fast, god och till Gud överlåten vilja hjärtat och själen; och på samma sätt som rent, friskt vatten stärker kroppens lemmar, så stärker en fast vilja som är överlåten Gud i allt hjärtat och själen.

[6] Sådana styrkta själar kan då i Mitt namn lägga händerna på en sjuk person också andligen långt borta, och han eller hon kommer då snart att bli bättre.

[7] Den som emellertid fortfarande är svag i fullkomnandet av sitt hjärta och sin själ, bör ta sin tillflykt i de strykningar med handen som Jag angav tidigare i Mitt huvudtal, så kommer han att kunna försätta någon i en hänryckande sömn, och den behandlade kommer i sömnen att förutsäga vad som kommer att hjälpa honom. Det som förutsagts måste då tillämpas med största noggrannhet, och med tiden kommer den sjuke att bli bättre, men naturligtvis inte lika fast som om en andligt fullkomnad person hade lagt händerna på honom, varpå ett helande kan och kommer att äga rum ögonblickligen.

[8] På så sätt kan var och en övertyga sig, att i en hänryckande sömn kan till och med den annars dummaste själen, rent av ett barn, profetera, eftersom hon för tillfället är förbunden med sin andliga livsgrodd. Om den inre livsgrodden efter den hänryckande drömmen för tillbaka till sin viloplats, så vaknar själen igen i sitt kött, och då vet den ingenting alls om allt det som hon har sett och talat av sig själv. Men detta bevisar att en själ aldrig kan bli så fördärvad, att hon inte längre kan bli helad.”

74. Exempel på magnetisk sömn

[1] Herren: ”Men för att ni skall förstå detta i praktiken, så skall Jag ordna så att en riktigt dum och dålig person kommer från Caesarea Filippi. Han kommer att behandlas av en av er, och ni kommer att se och höra denne dumme och dålige persons häpnadsväckande visdom när han försätts i den häpnadsväckande sömnen. Men när han vaknar, så kommer han genast att vara samme onde och dumme person som han var tidigare, och vi kommer att få en hel del arbete med att på ett naturligt sätt andas in en något tydligare föreställning om Gud och människan i honom.”

[2] Cyrenius säger: ”Herre! Jag är oerhört glad över detta, vi kommer säkert att kunna uppleva och lära oss mycket! Är den nämnda personen redan på väg hit?”

[3] Jag säger: ”Ja då, han letar efter dig och kommer på att be dig om hjälp på ett väldigt klumpigt sätt, eftersom han förlorade en hydda, två får, en get och en åsna under branden. Men han fick reda på att du är här och ger stöd åt dem som befinner sig i trångmål, och det är därför som den annars ganska dumme personen har gett sig ut hit för att få ersättning av dig för den skada han har lidit. Han led egentligen inte så stor skada, även om han är en fattig krake, eftersom han stal de bägge fåren från någon annan två dagar innan branden, och åsnan och geten blev hans egendom redan för ett år sedan på ett väldigt liknande sätt.

[4] Av denna information kan man förstå att vår nyanlände är en tämligen ond skojare, men samtidigt också riktigt dum, vilket hos sådana människor härrör från blind, djurisk girighet. Han kunde väldigt lätt ha räddat sin koja och alla sina tillhörigheter, men under branden smög har runt överallt för att sno åt sig något han kunde hitta. Nåväl, han hittade ingenting, och när han misslynt återvände hem, så fann han sin koja i de vackraste av lågor, och hans fyra djur var redan helt uppbrunna.

[5] Intill denna dag har han beklagat sin koja, men när han för en timme sedan fick reda på att du vistades här av de tidigare nämnda skälen, beslöt han utan alltför mycket tvekan att komma hit och se själv, om du verkligen är här och om du också faktiskt betalar ut ersättning för skadorna.

[6] För att du i förväg skall veta vilken typ av person vi har att göra med här, och hur du åtminstone i början måste bete dig, så har Jag gett en bild av honom. Du kommer att få reda på det bättre av honom själv efteråt.

[7] Cyrenius frågar: ”Bör jag betala ut någon ersättning?”

[8] Jag säger: ”Inte för tillfället, ty först måste du känna honom på pulsen på ett riktigt romerskt sätt. Först efter den behandlingen kan det andra ombesörjas, om han blir lite mer mänsklig! Men Zinka bör utföra sin behandling på honom, eftersom han äger mest styrka för det. Jag kommer innan dess att lägga Mina händer på Zinka, så att han får mer styrka för att utföra behandlingen.”

[9] Och Zinka, som alltid var nära Mig för att inte missa en enda stavelse, steg fram och sade: ”Herre, hur skall jag kunna det, eftersom jag inte är tillräckligt insatt i hur behandlingen fungerar?”

[10] Jag säger: ”Lägg den högra handen på pannan och den vänstra på maggropen så kommer han snart att sjunka ner i den sömn vi har diskuterat, och även börja tala, fast med en svagare röst än i naturligt tillstånd! Om du vill väcka honom, så behöver du bara lägga händerna i omvänd ordning under några ögonblick. Så snart som han vaknar, drar du tillbaka händerna, och behandlingen är över!”

[11] Zinka är nu införstådd med allting och är också full av den starkaste tilltro till att han kommer att klara av det, och inväntar längtansfullt sin man, men frågar fortfarande huruvida han borde utföra behandlingen så fort han kommer eller om han borde invänta ett tecken från Mig.

[12] Jag säger: ”Jag kommer att visa dig när något måste hända. Innan dess måste ni dock lära känna hur dum och grovhuggen han är, vilket betyder, hans själs allvarliga sjukdomstillstånd. Det är först när ni har förstått detta tillräckligt väl, som det är dags att betrakta hans själ i ett friskt tillstånd och av detta förstå, att ingen människa, hur förtappad hon än verkar vara, bör dömas av er människor och det till fullständigt fördärv, medan varje själ bär ett friskt livsfrö inom sig. – Men var beredda och uppmärksamma, han är här snart!”

75. Zorel ber om ersättning

[1] Jag hade knappt talat klart, förrän vår man, vars namn var Zorel, anlände med ett väldigt omtöcknat uttryck i ansiktet, och var insvept i halvt brända trasor och förde mycket oväsen.

[2] Jag låter Julius förstå att han skall gå och möta honom och fråga honom vad det är han vill och vad han letar efter här på eftermiddagen. Och Julius går med väldigt allvarlig min och gör vad Jag har rått honom att göra.

[3] Och Zorel presenterar sig och säger med stadig röst: ”Jag är en helt utbränd borgare från staden och fick först idag reda på att den store Cyrenius är här, för att generöst stödja dem som har lidit skada av elden. Jag tog också modet till mig och kom hit, för att för det första själv se om Cyrenius är här, och om han verkligen gör någonting för att stödja offren. Om han gör något enligt den ärevördiga romerska seden, har jag säkerligen inte kommit hit i onödan; men om han av någon anledning inte gör någonting, så kommer han säkert göra ett undantag för mig! Därför, säg mig, du ädle romare, om Cyrenius är här, och om han sålunda, vilket jag har hört, utövar välgörenhet, så att jag kan gå till honom och be honom om det!”

[4] Julius säger: ”Ja, han är här och utför betydande välgärningar, men bara mot dem som han vet har ett oklanderligt rykte! Om detta även är fallet med dig, så kommer du inte återvända hem tomhänt! Han sitter där vid det långa bordet i skuggan av de höga cypresserna och cederträden och ger audienser åt alla håll. Gå dit och presentera dig! Men var grundligt förberedd, ty hans blick är lika skarp som en örns och sammanfattar en persons karaktär vid första anblicken! Han är aldrig mer kritisk än när han delar ut allmosor!”

[5] Efter denna inledning börjar Zorel djupt begrunda vad han borde göra under de givna omständigheterna. Efter en kort stund beslutar han sig för att halta fram till Cyrenius, – vilket egentligen är en dum föreställning av honom. När han kommer fram till Cyrenius, bugar han tre gånger och nuddar marken med huvudet. Efter den tredje bugningen säger han med darrande, skrikande röst: ”Upphöjde herre och strängaste härskare! Jag, Zorel, tidigare småborgare från den nerbrunna staden Caesarea Filippi, ber ert höga romerska strikta styre att hjälpa mig, ett olyckligt stackars offer, med något litet, även med simpla pengar och lite kläder, eftersom jag inte äger någonting annat förutom dessa lumpor.

[6] Jag var den rättmätige ägaren till en liten koja med del i en två morgnar (gammalt mått, storleken kan variera, men så stor yta som kunde plogas på en morgon, övers. anm.) mager åkermark. Jag hade också en fru, som gudarna måsta ha tagit direkt till Elysium för två år sedan. Jag har inte några barn, men jag har fortfarande en piga, som fortfarande bor hos mig, men också utan barn. Min lösa egendom bestod av två får, en get och en åsna, och några dåliga jordbruksredskap och lite kläder. Allt gick upp i rök och lågor, när jag var upptagen med att släcka andras hus.

[7] Jag är nu, som hundratals med mig, helt och hållet en tiggare; till och med min piga lämnade mig, hon som var det enda stöd i livet jag hade, eftersom jag inte längre kunde ge henne något, – vilket dock skall kommas ihåg! För om jag skulle ha den utomordentliga turen att få en koja eller någon annan fastighet igen och hon vill komma tillbaka, så kommer jag förvisso veta hur jag skall visa den fräcka människan dörren!

[8] Under den följande tiden kommer jag hursomhelst att fly och förakta allt som kan kallas kvinna, ty ingen kvinna är värd någonting! De säger att jag är ett dumt djur, och inte vet hur man behandlar en kvinna, och att min fru dog på grund av sorg! Om det var fallet, så skulle jag inte ha sörjt henne i nästan ett år, och min piga skulle inte ha stannat kvar frivilligt hos mig fram till olyckan, trots att jag inte kunde ge henne någon hög lön.

[9] Det är i allmänhet en stor skam att även mannen föds av kvinnan; ibland vore det nästan bättre om min kropps moder hade varit en björnhona!

[10] Även om gudarna har ordnat allt på ett klokt sätt, så gjorde de säkert en blunder med kvinnorna, som inte på något sätt hedrar dem! Därför är det helt rätt om Juno fortsätter orsaka Zeus massa besvär! Dessutom, det verkar som om hela den gudomliga familjen inte är helt torra bakom öronen ännu, annars skulle det inte vara möjligt för dem att göra sådana dumma hyss, – till och med för dumma för människor!

[11] Jag är en troende person och ärar gudarna på grund av några visa inrättningar i världen; men om de ibland stinker av dumhet, är jag inte längre någon vän till dem. Skulle vår stad ha brunnit ner om inte Apollon hade gjort ett av sina dumma spratt igen?! Han föll – som också våra kloka präster bestämt hävdar – för någon osedvanligt finlemmad jordisk nymf, och gjorde kanske till och med ett skamligt besök hos henne, medan Juno eller Diana under tiden spelade honom ett spratt, och vi stackars tiggare måste betala för detta fina skämt av gudarna!

[12] Det är förståeligt att en person då och då blir svag, vanligtvis på grund av brist på tillräckliga erfarenheter. Kan det veka röet rå för, om det blåses hit och dit av vinden?! Men om de enorma cederträden, vilka symboliserar våra kära gudar, också böjer och bugar sig åt alla håll, precis som röna av jordens eländiga vindar, och ibland till och med åt ett oanständigt håll, så är det oförståeligt, och bara en något nyktert tänkande person måste anse att detta är något dumt!

[13] Gud hit och gud dit! Om han handlar vist, som det anstår en gud, så är han värd all dyrkan, men om han från tid till annan beter sig som en dödlig svag människa, och vi stackars människor oförskyllt kommer till skada genom ett tanklöst spratt av gudarna, så är detta dumt gjort av guden, och jag kan därför inte ära och prisa honom.

[14] Du, upphöjde härskare och i själva verket själv något av en halvgud, kommer säkert att inse att det bara är gudarna som bär skuld till min olycka, – särskilt Apollon som blev kär!? Jag ber dig därför att ersätta skadan!”

76. Zorels förslag på fastighet

[1] Cyrenius säger: ”Hur mycket vill du att jag skall ge dig?”

[2] Zorel säger: ”Inte för lite, men inte heller för mycket. Om jag bara kan återställa det jag har förlorat, så är jag täckt!”

[3] Cyrenius säger: ”Känner du också till Roms lagar, som har givits till folken för att skydda deras förvärvade egendom?”

[4] Zorel säger: ”Åh ja – inte alls som en rättslärd, men jag känner till vissa av dem! Jag har aldrig syndat mot dem jag känner till. En synd mot okända lagar är i vilket fall ingenting!

[5] För övrigt är jag grek, och vi greker har aldrig tagit lagen om strikt åtskillnad på ditt och mitt på särskilt stort allvar, eftersom vi är mer för gemensam egendom än privat ägd egendom. Ty gemensamt ägande skapar vänlighet, broderskap, sann och varaktig ärlighet och går emot härsklystnad bland människorna, vilket säkert är en bra sak! Privat ägande skapar emellertid alltid girighet, avund, fattigdom, stöld, rån, mord och den största härsklystnad, ur vilket till slut all jordisk ondska uppkommer för mänskligheten som från en Pandoras ask!

[6] Om det inte skulle finnas några överdrivet stränga lagar som gynnade privat ägande, så skulle det också finnas långt färre stölder och alla slags bedrägerier. Jag säger och vidhåller, att lagarna som skyddar privat ägande är den grogrund, där alla tänkbara laster frodas och kommer till mognad, medan det med allmän egendom varken finns avund, girighet, missunnsamhet, förtal, svek, stöld, rån, mord, inte heller kan några krig eller annat elände äga rum!

[7] Eftersom jag alltid har ansett och fortfarande anser att lagarna som skyddar privat ägande är en förödelsens styggelse för ett vänskapligt och broderligt samhälle, så led jag aldrig av särskilt dåligt samvete, åtminstone beträffande småsaker, om jag olovligen hade tillskansat mig dem. Om någon har lånat någonting av mig på samma sätt, så är jag säker på att jag aldrig skulle sätta efter honom.

[8] Min koja och min mark är lagligen mina. Tja – med det som fanns i den som min lösa egendom, var jag inte så noga med det av de skäl som jag angav och eftersom jag är spartan. Den som känner till Sparta och dess gamla och visa lagar vet mycket väl varför jag aldrig fick något särskilt dåligt samvete på grund av en liten så kallad stöld. De bägge fåren, geten och min åsna köpte jag i själva verket inte, men inte riktigt stal heller, eftersom jag fann dem i skogen där de åt gräs som vilda djur, inte alla samtidigt men ändå en och en. Ägaren till dessa stora betesmarker i skogen är också ägare till många tusen sådana djur. Den lilla förlusten orsakade verkligen honom inte stor skada – medan den var ytterst bra och användbar för mig!

[9] Med detta har jag säkert inte syndat alltför grovt mot de romerska lagar som skyddar äganderätten, särskilt inte eftersom jag fann de nämnda djuren vandra omkring var för sig i den stora timslånga och vida skogen och som ändå var förlorade för sin lagliga ägare! Efterskörd är till och med tillåtet bland judarna, som har en lag från den högste Guden Själv i detta avseende. Varför skulle det då vara en brottslig handling för oss romare?!

[10] Endast med svärdet i händerna på jordens mäktiga, det vill säga genom vilda björnars och tigrars kraft, kan en sådan meningslös lag som skyddar privat ägande försvaras, men aldrig med förnuftet! Även om alla tiotusen gudar vore för den, så är jag emot den så länge jag lever med förmågan att tänka lika klart som jag gör nu och alltid har gjort!

[11] Du, upphöjde härskare, bär maktens svärd och kan straffa mig arma tiggare som det behagar dig, men mina raka livsprinciper kan du inte ens böja med Roms alla vapen. Men om du har andra och mer övertygande skäl för strikt laglig egendom, så skall jag lyssna på dem och anpassa mitt framtida levnadssätt därefter!”

77. Sanningen om Zorel

[1] Cyrenius lyfter på ögonbrynen, och säger till Mig något hemlighetsfullt: ”Herre! Tidigare anmärkte Du att den här personen är ganska dum och ond, men nu talar människan så ordnat, som om han vore en av de första hedniska advokaterna! Han har inte tagit upp mycket från judendomen, men han är lika bevandrad i våra och det gamla grekiska rikets lagar som vi, och det finns inte mycket som kan sägas mot det! Hela tiden väntar jag på en riktigt dumhet, men förgäves – han blir bara klipskare och försvarar sin stöld på ett sätt att nästan ingenting kan sägas emot den! Vad bör göras med honom under de givna omständigheterna?”

[2] Jag säger: ”Låt det vara, han kommer själv på ett väldigt slående sätt att vederlägga allt som han enligt sina verkligt dumma idéer nu anser fullständigt förnuftiga! Undersök honom bara lite till, ty det är mycket viktigt för Mig att du tydligt lär dig att skilja mellan orsakerna till vad som kallas medfödd humor och intellektet!”

[3] Cyrenius säger: ”Nåväl, jag är i högsta grad nyfiken på vad som kommer att komma ur detta till slut!”

[4] Zorel säger, och frågar: ”Upphöjde romerske härskare! Vad kan jag förvänta mig? Delar du min åsikt, eller ska jag omvända mig till din, vilken du naturligtvis inte har uttryckt ännu?”

[5] Cyrenius säger: ”Vi har fortfarande några saker att diskutera med varandra innan jag beviljar eller inte beviljar din anmodan! Det verkar som du är en kuf med medfödd humor, och din ärlighet verkar inte ha särskilt djupa rötter! Oavsett om de fyra djuren var förlorade för sina ägare när du fann dem gå omkring i skogen, eller på något annat sätt, och om du bara fann dina hushållsverktyg, så lämnar vi det åt sidan för tillfället. Men nu säger jag dig något annat och det är, att här i mitt sällskap och även på andra platser finns synska människor, som redan har bevisat sin synska förmåga på tusentals olika sätt, och att jag har en sådan tilltro till deras nyktra vittnesbörd att det inte kan motbevisas av hundratusentals motbevis!

[6] Förstå, en sådan Man berättade för mig, till och med innan du hade lämnat staden, att du skulle komma, och vad du vill ha av mig. Innan jag ens såg dig, visste jag redan att olycka hade drabbat dig. Men du kunde också lätt ha förhindrat det, om du hade stannat hemma. Men dina olagliga föreställningar om äganderätten drev dig ut på gatorna i den brinnande staden, för att tillskansa dig något på olagligt sätt. Under tiden fattade din halmkoja eld och detta förstörde snabbt dina olagliga ägodelar. Det är förståeligt att din piga lämnade dig i dyngan vid detta tillfälle, för hon känner dig och vet att du inte är att lita på vid sådana omständigheter. 

[7] Oavsett hur mycket du är emot lagar som skyddar privat ägande, så vill du kunna lita på dem beträffande ditt eget hem och utnyttja dem fritt. Nåväl, elden förstörde din fastighet på ett olagligt sätt, och du kan inte hålla elementet strikt ansvarigt, eftersom det inte kommer att ge dig någon anledning eller svar. Men du skulle ha skällt ut din piga värst, och hon skulle ha fått ersätta dig för skadan på liv och död under allsköns misshandel, eftersom du skulle ha vidhållit att elden förstörde allt bara på grund av hennes försumlighet.

[8] Se, detta och även andra saker sades om dig i förväg av dessa människor, som jag tror på fullt ut, mer än alla Roms och Atens gudar! Men det finns ett talesätt i våra lagar, och det lyder: Audiator et altera pars! (Även den andra parten skall höras!) Och enligt detta får du förse mig med motbevis. Berätta allt du vet och kan för att rättfärdiga dig själv, så kommer jag lyssna på allt med största tålamod!” 

78. Zorel ber om fri lejd

[1] Zorel tänker efter lite, och säger: ”Upphöjde härskare! Om du på förhand hävdar att du tror mer på en av dina beprövade spåmän än hundra tusen andra vittnen, så skulle jag verkligen vilja veta till vilken nytta det skulle vara om jag gav ett vanvettigt svar från min sida! Mot din oåterkalleliga tro, baserad på vilka skäl det nu kan vara, är det omöjligt att förse dig med några motbevis. Dessutom har du stor makt i dina händer! Vem kan börja tvista med dig?!

[2] Till vilken nytta är det om jag mycket bestämt berättar för dig att detta inte stämmer? Du kommer att presentera mig för spåmannen, som igen kommer att berätta rakt upp i ansiktet på mig vad du redan har berättat, och då kommer jag sitta där i dypölen med mitt genmäle. Kort sagt, det finns inget annat att göra med din tilltro till över hundra tusen människor, än att snällt låta dig tro det, eftersom du fortfarande kommer att tro spåmannen mycket mer än de hundra tusen bevis som jag lägger fram! Till en sådan förutfattad mening kan jag inte säga något annat än: Upphöjde härskare, förlåt mig för att ha närmat mig dig!

[3] För övrigt står jag fast vid min princip att privat ägande som skyddas av strängt sanktionerade lagar är tusen gånger värre för det mänskliga samhället än fri gemensam egendom! Jag har redan uttryckt mina skäl till denna äkta Pandoras ask, och därför är det inte nödvändigt att upprepa dem. Jag lägger bara till att hädanefter kommer jag ge upp utövandet av min princip på grund av den tröttsamma nödvändigheten av rå, yttre kraft!

[4] Förvisso, jag förstår inte hur lagar om ägandeskydd är bra för den arma mänskligheten, vilket i grund och botten är den största orimlighet! Men vad kan en person som är insvept i de mest eländiga trasor göra mot hundratusen gånger hundratusentals? Även genom lagligt ägande kan viss ondska som inträffar i gemensamt ägande hejdas på grund av att varje ondska också för något gott med sig. Men att upphäva mindre missförhållanden är inte på något sätt relaterat till de grymheter som uppstår och måste uppstå ur det urholkade systemet med privat ägande!

[5] Jag har därför talat färdigt. Jag förväntar mig absolut inget gott under rådande omständigheter, så det är bättre om jag med ditt nådefulla tillstånd ger mig av igen. Men naturligtvis bara med din tillåtelse! Ty enligt de anklagelser mot mig som bara gudarna vet hur sanna de är, som dina spåmän kommer att vara fulla av, står jag inför dig som en brottsling, och dessa måste först straffas innan de släpps på fri fot igen. Lagen måste först mättas med blod från en stackars tiggare innan hans frihet kan ges åter!

[6] Om jag enligt din uppfattning står inför dig som en straffvärd brottsling, så straffa mig omedelbart, och ge mig sedan min frihet eller död! Det spelar inte längre någon roll för mig, eftersom jag står fullständigt försvarslös inför dig. Ni romare är och förblir lagens torra riddare, och ingen kan skydda sitt förnuft och sina behov från era lagars hämnd! Säg mig, upphöjde härskare, får jag ge mig av igen som jag kom, eller måste jag vänta här på ett straff som jag kommer att dömas till?”

79. Förberedelser för den magnetiska sömnen

[1] Cyrenius säger med allvarlig med ändå mänsklig mjuk röst: ”Du får inte ge dig av, men du behöver inte stanna kvar på grund av något inväntat straff, utan bara för din välgångs skull! Vi romare har aldrig funnit nöje i att straffa syndare, utan bara i deras sanna och fullständiga förbättring! Om detta kan uppnås utan det skarpa tuktoriset, så skulle vi alltid föredra detta mycket mer! Vi använder bara tuktoriset när alla andra medel har misslyckats. Likaså behöver ingen ta det fulla ansvaret för en enda synd mot den sunda lagen; detta händer först om han begår samma synd upprepade gånger, antingen av en alltför stor vårdslöshet eller den mest fördärvliga hänsynslöshet. Den som med vilje begår en synd upprepade gånger måste också straffas avsiktligt!

[2] Nåväl, enligt dina gamla spartanska principer så har du bara syndat av nödtvång och står nu inför en domare för första gången! Bara av denna anledning kommer du inte att bli förbannad och dömd, men du måste överge dina onda och dumma principer! Din sjuka själ kommer att bli helad, och du måste inse välsignelsen i de visa lagarna och sedan börja handla därefter, och först då kommer du ge dig av härifrån fullständigt befriad, och du kommer att vara mycket lycklig eftersom du har blivit en i sanning ren och fri människa.

[3] Men för att ett sådant helande skall vara effektivt, så kommer en ren och fysiskt och andligt stark man att lägga sina helande händer på ditt huvud och ditt bröst. Och det är först en sådan ytterst mild behandling som kommer att uppväcka och liva upp de slumrande föreställningarna i dig själv, varpå du kommer att förstå det goda med Roms välordnade och skarpt sanktionerade lagar och du kommer till och med att vara glad åt det! – Går du med på detta?”

[4] Zorel säger något gladare än förut: ”Höge herre och upphöjde härskare! Jag håller redan med om allt som inte inbegriper misshandel, halshuggning eller till och med korsfästelse! Men att en sådan behandling kommer att göra mig bättre och förse mig med mer förnuftiga principer, kan jag inte gå i god för, ty ett gammalt träd kan inte så enkelt böjas igen. Men jag vill inte helt betvivla möjligheten! Var finns den man som kommer att lägga sina starka händer på mig?”

[5] Cyrenius frågar Mig vid sidan av om tiden är inne.

[6] Jag säger: ”Bara lite mer tålamod; ge nu själen lite mer tid att tillägna sig detta! Människan är nu så full av upphetsade tankar och det skulle vara svårt att försätta honom i den hänryckande sömnen. Zinka får inte heller visas för honom som den utvalde, förrän den rätta tiden är inne! Jag skall ge dig ett tecken.”

[7] Efter dessa Mina ord och efter dessa Mina bestämmelser håller sig alla lugna ett tag, och vår Zinka väntar med ängslig glädje på Mitt tecken att behandla Zorel. Men han sysselsatte sig med alla slags tankar om vad de egentligen planerade att göra med honom, vilket enligt hans uppfattning kunde vara något verkligt gott, men också ont. Han undersöker minen på alla och säger för sig själv: ’Nej, hos dessa människor upptäcker jag ingen lömskhet, man kan lita på dem! Dessa kan bara göra gott, men aldrig något ont!’

[8] Nåväl, denna egenförberedelse var nödvändig innan behandlingen, ty utan den skulle Zinkas handpåläggning vara fruktlös. Ty vid dessa behandlingar måste patienten försätta sig i ett visst tillstånd av tro och tillit, annars skulle det inte vara möjligt att föra honom till den helande hänryckande sömnen, ens med en, mänskligt sätt, aldrig så överflödande själslig kraft.

[9] Ah, det är något helt annat med fullkomnade människor som är pånyttfödda av och i anden! De kräver bara, precis som Jag, sin uppeggade vilja – så är helandet fullbordat! Men när det gäller människor som ännu inte är helt pånyttfödda, så måste den som helar den sjuke uppväckas och upplivas i förväg, annars skulle – som sagt – hela behandlingen vara ett slöseri med möda och arbete.

[10] Nu är vår Zorel mogen och snart kommer Jag teckna åt Zinka, att lägga händerna på Zorel.

80. Zorel kommer till självinsikt

[1] Jag ger nu ett tecken till Zinka och han går genast till Zorel och säger: ”Broder, Herren som är allsmäktig och full av barmhärtighet, godhet och kärlek och visdom, vill att jag helar dig genom att lägga mina livskraftiga händer på dig. Frukta ingenting utan ha tillit och bli en annan person, så kommer ingenting av vad du behöver för din kroppsliga och andliga välgång, att undanhållas från dig! Om du vill, och om du litar på mig, din sanne vän och broder, så tillåt mig att lägga händerna på dig!”

[2] Zorel säger: ”Min vän, med det trofasta talet kan du skicka iväg mig till Tartarus, så går jag! Därför, fortsätt bara och lägg händerna på mig, var och hur du vill, och jag kommer inte att säga emot!”

[3] Zinka säger: ”Nåväl – sätt dig på den här bänken, och jag vill att Guds kraft skall flöda genom dig!”

[4] Zorel säger: ”Vilken gud? Förmodligen Zeus, Apollon, Mars, Mercurius, Vulcanus, Pluton eller Neptunus? Jag ber dig, håll bara Pluton utanför, ty jag vill verkligen inte att hans orkanstyrka ska tränga igenom mig!”

[5] Zinka säger: ”Låt gudarna vara, som finns någon annanstans än i fantasin hos dem som har varit blinda länge! Det finns bara en sann Gud, och det är den för er okända Gud, för vilken ni hedningar överallt bygger tempel, men som ni inte har känt igen förrän nu. Men nu är tiden inne, att också ni får lära känna denna ende sanne Gud! Och se, Guds nåd och styrka skall nu strömma genom dig för att du skall bli helad, när jag lägger händerna på dig!

[6] Zorel säger: ”Ah, om så är fallet, så lägg genast händerna på mig på det sätt du finner bäst!”

[7] Därpå lägger Zinka händerna på Zorel på det tidigare beskrivna sättet och Zorel faller genast in i en magnetisk sömn.

[8] Efter drygt en kvart börjar Zorel, som i övrigt sover djupt, säga med tätt slutna ögon: ”Åh Gud, åh Gud, vilken eländig och ond person jag är, och vilken ärlig och rättskaffens person jag kunde ha varit, om jag bara hade velat det. Men däri ligger syndens förbannelse, lögnen och högmodet, som båda är de egentliga ursynderna, som ständigt frambringas på nytt och förökar sig som gräset på jorden och sanden i havet!

[9] Åh Gud! Jag har så många synder och fläckar på min själ på grund av alla mina synder; ja, jag sitter fast som i tät rök och dimma på grund av tyngden av mina otaliga synder!

[10] Åh Gud, åh Gud, vem kommer någonsin att kunna befria mig från mina synder?! Jag är en mästertjuv, jag är en lögnare, och när jag ljuger så ljuger jag alltid igen, för att förstärka den gamla lögnen med en ny, för att hävda den som någon sorts sanning. Åh, jag är en avskyvärd ljugande hund! Allt som jag har, har jag bara fått genom lögner och bedrägeri och genom att ha stulit det i smyg och öppet!

[11] Naturligtvis betraktade jag i min stora blindhet ingenting som någon synd, men jag fick också ofta möjligheten att bli övertygad om sanningen. Men jag ville inte bli övertygad! Jag föredrog alltid Sparta och Lykurgos och föraktade Roms visa och rättfärdiga lagar! Åh, jag är en alltför tarvlig usling!

[12] Tja, det enda som tröstar mig är att jag ännu inte har mördat någon, men det var nära! Om min piga inte skulle ha sprungit iväg innan jag kom tillbaka hem, så skulle hon ha blivit ett sorgligt offer för min djävulskt onda ilska!

[13] Åh, jag är ett vedervärdigt monster! Jag är värre än en björn, värre än ett lejon, värre än en tiger, värre än en hyena, mycket värre än en varg, och mycket mycket värre än ett vildsvin! Ty jag är också listig som en räv, och detta gör mig till en sann djävul under förklädnad.

[14] Åh, jag är väldigt sjuk i min själ, och du, min broder Zinka, kommer bara att kunna bota mig med stor ansträngning eller inte alls!

[15] Det börjar bli lite ljusare i mig, och den tjocka röken och täta dimman runt omkring mig håller på att försvinna! Se, de blir tunnare, och det verkar som att jag kan andas lättare, men i denna större klarhet kan jag verkligen se min sanna monstrositet, full av all slags spetälska, full av bulor och vedervärdiga utväxter! Ah, ah, hela jag är ett sant monster! Var finns den läkare som kan bota mig?! Min dåliga kropp är visserligen frisk, men jag skulle inte ha något emot den dåliga kroppen, om bara min själ vore frisk!

[16] Åh Gud, om någon kunde se min själ, så skulle han förfäras över hur väldigt ful den är! Ju klarare det blir runt omkring mig, desto mer avskyvärd ser min själ ut! Broder Zinka, finns det inga andra sätt som min själ kan se lite bättre ut på?!”

81. Rening av den sovande själen

[1] Zorel börjar sucka i sömnen och vissa tror att han är på väg att vakna.

[2] Men Jag säger till dem: ”Åh, visst inte! Detta var bara det första stadiet av hans sömn; han kommer sova över en timme till och kommer snart att börja tala igen, men i ett annat och högre stadium av hans själs-liv. Detta stadium består i att han frigör själen från sina köttsliga och världsligt-sinnliga passioner, som han såg som rena sjukdomar hos sin själs kroppsliga form, och mot vilka det inte finns någon annan medicin än att för det första känna igen dem, sedan djupt äcklas av dem och slutligen den fasta viljan att bli av med dem så fort som möjligt.

[3] Var bara uppmärksamma, snart kommer han att börja tala igen! Om han frågar dig igen om någonting, Zinka Min vän, så svara honom bara med dina tankar, så kommer han att höra dig och förstå dig väldigt väl!”

[4] Jag hade knappt avslutat Mina instruktioner till Zinka, förrän Zorel började tala igen och sade: ”Se, jag grät över min stora misär! Av mina tårar skapades en damm lik Siloa i Jerusalem, och nu badar jag själv i denna damm, och se, dammens vatten helar de många såren, bölderna och bulorna på min själs kropp! Ah, ah, detta är ett sant helandebad! Jag ser fortfarande ärren, men såren, bulorna och bölderna har försvunnit från min mycket arma själs kropp. Men hur är detta möjligt, att en synlig damm skapades ur mina tårar?

[5] Dammen är omgiven av ett väldigt vackert landskap; det är ett landskap av tröst och härligt hopp. Det verkar också i mina känslor som att jag kan hoppas på ett fullständigt tillfrisknande. – Ah, landskapet är så ljuvligt, jag skulle vilja stanna kvar här för evigt! Vattnet i min damm är nu väldigt klart, medan det tidigare var grumligt; och ju klarare det blir, desto mer hälsosam är dess verkan på mig! 

[6] Ah, nu märker jag också att något börjar röra sig i mig, som en stark vilja, och bakom den starka viljan märker jag något som liknar en lust att tala, och den säger högt: jag vill, jag måste – jag måste, eftersom jag vill! Vem kan hindra mig, från att göra det jag vill? Jag är fri i min vilja; jag får inte vilja det jag borde, utan jag vill det jag själv vill! Det som är sant och gott är det jag vill, eftersom jag själv vill det, och ingen kan tvinga mig till det!

[7] Jag känner nu igen sanningen, den är ett gudomligt ljus från himlen! Alla våra gudar är skuggfigurer, de är ingenting, absolut ingenting. Den som tror på dem är värre än en dåre, ty en riktig dåre kommer aldrig tro på sådana högst obetydliga gudar. Ingenstans ser jag gudarna, men jag ser det gudomliga ljuset och hör det gudomliga ordet. Men ingenstans kan jag se Gud, ty Han är alltför helig för mig.

[8] Vattnet i min damm har förvandlats till en sjö runt omkring mig! Sjön är inte djup; vattnet når upp till länderna. Och det är klart, så oerhört klart, men det finns fortfarande inte någon fisk i den! Ja, det kommer aldrig att finnas någon fisk i den, ty fisken härstammar från Guds andetag, och det är sannerligen ett allsmäktigt andetag! Jag är bara en mycket svag människosjäl, vars själ inte kan skapa Guds lilla fisk.

[9] Åh, det krävs mycket, man måste vara mycket allsmäktig om man vill skapa fisk med ens andetag! Åh, aldrig kan en människa göra det, ty en människa är alldeles för svag för det! Det skulle nog inte vara helt omöjligt för en människa, men då måste hon vara full av den gudomliga viljan och den gudomliga anden! För rätt person är detta inte omöjligt, men jag är inte rätt person, och därför är det fullständigt omöjligt för mig!

[10] Men vattnet är rent, och bottnen är också full av vackert gräs. Det är verkligen underbart, under vattnet finns det så mycket vackert gräs! Och se, gräset fortsätter att växa och börjar tränga undan det vackra vattnet! Ja, ja, hoppet blir mäktigare än kunskapen och den åtföljande fruktan!

[11] Ah, ah, nu ser jag en person på den ganska avlägsna stranden; han vinkar till mig! Ja, jag vill gå bort till honom, men jag vet inte hur djup sjön är! Om det finns några stället där det är riktigt djupt, skulle jag gå under och vara förlorad!

[12] Men det hörs en röst från vattnet: ’Jag är lika djup överallt! Du kan gå genom mig utan rädsla eller oro, så gå till honom som kallar på dig, som kommer att leda och döma dig!’ Detta är ändå besynnerligt, här kan till och med vattnet och gräset tala! Nej, detta har aldrig inträffat förut!

[13] Jag går nu till vännen på stranden. Han måste trots allt vara en vän, annars skulle han inte ha vinkat till mig! Zinka, det är inte du, det är någon annan! Nu kan jag se också dig bakom honom, men du är långtifrån lika vänlig som honom. Vem kan det vara? Men jag skäms väldigt mycket inför honom, för jag är naken. Min kropp ser ganska bra ut nu, jag upptäcker nästan inga spår av någon sjukdom på den längre. Åh, om jag bara hade en skjorta! Men jag måste gå till honom, hans vinkande drar mig våldsamt dit! Jag går nu, och se, det går ganska bra!”

82. Täckande av den helade själen

[1] Här pausar Zorel, och Zinka säger: ”Hur ser han allt detta och hur går han genom vattnet, och ändå ligger han orörlig som om han vore död?!”

[2] Jag säger: ”Hans själ ser nu bara omständigheterna som leder till hans förbättring. Från detta formar sig en egen värld i själens sinne, och det man här kallar tankerörelse, framträder i själens rike som en förflyttning från en plats till en annan.

[3] Dammen, som blev till av hans tårar och vars vatten helade hans själ, representerade hans ånger för de synder han begått, och att bada i den betecknar äkta omvändelse som kommer av ånger. Det klara vattnet betyder ett äkta erkännande av hans synder och svagheter, och när dammen blir en sjö, representerar detta den mäktiga viljan att bli renad och helad av sig själv. Det vackra gräset under vattnet betecknar hoppet om att uppnå full hälsa och Guds högre fria nåd. Detta visar sig redan på den ännu ganska avlägsna stranden. Jag Själv är detta i ande och vilja. Förflyttningen till Mig genom den sanna ångerns och omvändelsens vatten indikerar själens framsteg mot verklig förbättring.

[4] Allt detta är bara ett motsvarande framträdande för hans själ, från vilket själen kan förstå vad hon består av och vad hon planerar och gör i sitt sinne för att bättra sig, naturligtvis i detta tillstånd bara i viljan, utan någon yttre, verklig handling. Detta måste först ske när han befinner sig i vaket tillstånd och själen är helt kopplad till kroppen igen.

[5] Nu är han snart hos Mig och kommer börja tala igen. Var bara uppmärksamma, allt som han säger nu kommer att motsvara hans inre själsliga tillstånd! Det kommer fortfarande att uppstå viss förvirring innan han når det tredje stadiet, vilket är en tillfällig förbindelse med hans rena livsgrodd.

[6] I det tredje stadiet kommer ni kunna övertyga er själva om hur sammanhängande och vist han kan tala! Nu talar endast hans renade själ, men under det tredje stadiet kommer hans ande att tala genom honom! Och då kommer ni inte längre att upptäcka några luckor; han kommer då hålla ett tal som kommer att värma era hjärtan!

[7] Han kommer nu till stranden och säger: ”Ah, detta var en riktigt mödosam resa! Nu är jag hos dig, min ädle vän! Har du någon skjorta åt mig?  Se, jag skäms något fruktansvärt över min nakenhet!’

[8] Jag säger till honom genom Min nu synliga ande och vilja: ’Stig upp ur vattnet, du kommer att kläs efter dina gärningar!’

[9] Zorels själ säger: ’Min vän, åh, tala inte om mina gärningar, ty de är idel dåliga och onda! Om jag fick kläder efter dem, så skulle de verka förskräckligt svarta och trasiga!’

[10] Jag säger: ’I så fall finns det tillräckligt med vatten här för att tvätta dem vita!’

[11] Zorel säger: ’Åh min vän, det skulle vara som att försöka tvätta en svart man tills han är vit! Det kommer inte sluta väl! Men någonting är bättre än ingenting. Därför skall jag komma upp ur vattnet!’

[12] Vid Mina fötter ligger en toga som är mycket skrynklig, men den är väldigt smutsig, även om dess ursprungliga färg är vitgrå, – ett kännetecken på hedningarnas klädesfärg i andevärlden.

[13] Nu har han tvättat klart och plagget är rent. Eftersom det fortfarande är fuktigt, så vågar han inte modigt klä på sig det. Men jag låter honom förstå att han ändå ska ta på sig det. Innan hade han inte skyggat för vattnet, så varför skulle han nu ha en slags avsky för ett lite fuktigt klädesplagg?! Nu säger han – lyssna bara, ty han kommer säga det högt! –:”

[14] Zorel: ”Det är sant! Innan stördes jag inte av sjön, och nu skulle den fuktiga skjortan göra det? På med den bara! Ah, det känns skönt!”

83. Själens eteriska kropp och dess känsloorgan

[1] Nu ställer Zinka en fråga med sina tankar, och säger: ”Har själen också en kropp?”

[2] Zinka ställde denna fråga eftersom han inte har en aning om hur själen ser ut och vad den består av. Ty den vanliga judiska uppfattningen om själen var att de föreställde sig den som en slags disig intighet och han sade: se, själen är en ren ande som har ett sinne och en vilja, men har förvisso ingen form och ännu mindre en kropp.

[3] Därför vidgades Zinkas ögon när Zorel gav honom ett svar på den fråga som han hade tänkt: ”Naturligtvis har själen en kropp, men dock bara en eterisk, men för själen är hennes kropp icke desto mindre en fullkomlig kropp, på samma sätt som köttet är en fullkomlig kropp för köttet. Den själsliga kroppen har allt som finns i köttets kropp. Naturligtvis kan man inte se detta med köttets ögon, men jag kan se, höra, känna, lukta och smaka allting, ty även själen har samma sinnen som kroppen som medel att kommunicera mellan sig själv och sin själ.

[4] Kroppens sinnen är själens tyglar för att kontrollera sin kropp för omvärlden. Om inte kroppen skulle ha sådana sinnen, så skulle den vara fullständigt värdelös och en outhärdlig börda för själen.

[5] Tänk bara på en person som är helt blind och döv, som inte känner någonting, varken smärta eller välbefinnande, och inte heller har något lukt- eller smaksinne. Tänk själv om en sådan kropp skulle vara till någon nytta för själen! Skulle hon inte förtvivla fullständigt med sitt i övrigt fulla och klara medvetande?

[6] I samma utsträckning skulle kroppens skarpa sinnen inte betyda någonting för själen, om hon inte skulle äga precis samma sinnen i sin eteriska kropp! Men eftersom själen äger samma sinnen som kroppen, så uppfattar den med sina känsliga sinnen lätt och precis vad kroppens sinnen har tagit in från den yttre världen. – Nu vet du att också själen är en kroppslig form.

[7] Nu vet du, eftersom jag har berättat för dig hur jag ser, känner och märker det kroppsligt. Men när jag vaknar upp igen, så kommer du fortfarande komma ihåg det, men jag kommer inte veta någonting om det, eftersom jag bara ser, känner och förnimmer med min själs känsliga sinnen, men inte på samma gång med min kropps sinnen.

[8] Om jag också skulle uppfatta allt här med min kropps sinnen, så skulle dessa ingravera vissa märken på nerverna i min hjärna, och på motsvarande sätt på de vitala nerverna i köttets hjärta, och jag, själen, skulle sedan hitta dem igen i min köttsliga kropp och förstå dem fullständigt. Men eftersom jag nu står fullständigt fri, nästan utan någon koppling till min kropp, och därför inte kan lämna något avtryck på min kropps sinnen, så kommer jag inte komma ihåg någonting alls av vad jag nu ser, hör och förnimmer och säger och allting som händer nu, efter återinträdet i min kropp.

[9] Men även själen har förmågan att komma ihåg och kommer följaktligen ihåg det minsta och mest obetydliga som har hänt den. Men hon kan bara göra detta i sitt fria tillstånd. Men när hon är i sin fullständigt mörka kropp, som bedövar allt andligt, kan hon bara se, höra och känna de grova och överväldigande susande och råa intrycken. Men hon känner knappt till sin egen existens, och än mindre att hon känner igen några högre och djupare andliga intryck som bor inuti henne.

[10] Du har också en själ, precis som jag själv nu är en fullständigt fri själ; men du vet också väldigt lite eller inget om dig själv. Skälet till detta ligger i det mörka köttet, med vilket varje själ är omsluten för en tid. Det är först nu, eftersom jag har lämnat några intryck på nerverna i bakhuvudet genom rösten på min levande kropps mun, och du som själ läser samma ursprungliga kännetecken i dig själv, som du nu också som själ och inte som kött vet att du har en själ och att du, på grund av dina tankar och din vilja, själv är en själ, vilken i sitt eteriska kroppsliga väsen har samma form som din kropp.

[11] Bli emellertid inte förvånad om jag berättar för dig, när du senare vaknar upp igen i det jordiska livet, att jag inte vet någonting av vad jag nu har berättat, ty skälet till detta har jag redan förklarat!”

84. Zorels själ på väg till självförnekelse

[1] Zorel: ”Nu säger vännen till mig: ’Kom, Zorel, lämna detta ställe, jag tar dig till ett annat område!’

[2] Jag går nu iväg med den gode vännen, långt bort från sjön. Vi går nu genom en underbar allé, och träden bugar inför den som jag följer. Han måste vara något stort i alla andars rike! Åh, vissa av träden knäcks nästan när de bugar sig!

[3] Du, Zinka, går också med oss, men du ser väldigt dimmig ut och verkar inte märka hur träden bugar sig inför min vän! Detta är något som är ovanligt för denna värld, men är icke desto mindre sant!

[4] Märkligt, märkligt! Nu börjar till och med träden tala! De ropar ljudligt i en lätt hörbar viskning: ’Leve den Helige av alla heliga, leve den store Kungen över alla kungar från evighet till evighet!’

[5] Tycker du inte att detta är högst märkligt?! Men irriterande nog låtsas du som om du inte märker det, eller att det är ett lika vanligt fenomen som vilket futtigt regn som helst på jorden!

[6] Ja, ja, min vän, som träden bugar sig för och prisar, berättar för mig att detta som liknar dig, inte är dig, utan bara en skuggbild av din själ och bara uppstår i vår atmosfär. Från din själ utstrålar vissa livsstrålar, som liknar dem av ett ljus; så snart som de nuddar vår atmosfär, bildar de på liknande sätt en bild som mycket liknar hur strålarna som kommer från en människa faller på ytan av en spegel, som också omedelbart tar formen av den människa från vilka strålarna utgår.

[7] Jag ska bara en titt på dina fötter för att övertyga mig själv att du inte går, utan bara svävar med oss. Helt rätt, du rör inte dina fötter, och inte heller dina händer, men följer oss ändå på ett avstånd av ungefär sju steg! Ja, nu förstår jag varför du inte kan se hur träden bugar sig eller hör deras underbara viskningar!

[8] Men allén blir smalare och smalare, och träden blir lägre, men står allt närmare varandra. Bugandet och viskandet upphör emellertid inte. Men vägen blir hela tiden mer och mer besvärlig. Allén är nu så smal och vägen så full av törnen och buskar, att vi bara kommer igenom med nöd och näppe! Ännu finns inget slut i sikte, även om vännen säger att vägen snart upphör och att vi då har nått vårt mål. Åh, nu blir undervegetationen mycket tät, och marken nästan stenfri, och mellan stenarna är det fullt av törnen och tistlar; men nu är det nästan omöjligt att ta sig fram!

[9] Jag frågar vännen varför vi har valt en så hopplöst dålig väg. Men vännen säger: ’Titta bara åt höger och vänster och på bägge sidor kommer du att se det bottenlösa havet! Detta är den enda fasta landtungan, ehuru väldigt smal och törnig på slutet, som sträcker sig mellan de bägge oändligt stora haven. Den förbinder hela den jordiska världen med det stora Paradiset för de saliga på den andra sidan. Den som vill gå dit, måste stå ut med denna väg eftersom det är den enda som finns!

[10] Du förstår, Zinka, ett sådant märkvärdigt svar fick jag av vännen och han som vägledde mig i min intighet! Jag frågar honom igen och säger: ’På jorden finns det också många dåliga vägar, men människorna hjälper varandra. De tar hackor, spadar och skyfflar och lagar vägen. Varför görs inte det här?’

[11] Men vännen säger: ’Eftersom denna enorma undervegetation skyddar denna landtunga från ofta väldigt kraftiga havsstormar! Vore det inte för att denna landtunga skyddades av denna täta och stadiga undervegetation, så skulle den ha spolats bort för länge sedan av de mäktiga havsvågorna från bägge sidor! Eftersom denna törniga undervegetation är så tätt igenväxt, särskilt mot de bägge strandlinjerna, så bryter de kraftiga vågorna mot den och skummet hamnar mellan dess täta grenar, som så småningom härdas till sten och genom detta blir den viktiga landtungan starkare och starkare. Men denna landtunga bär namnet ödmjukhet och fast grundläggande sanning. Både ödmjukhet och sanning har alltid varit fulla av törnen för människorna!’

[12] Förstå, Zinka, detta är vad vännen sade, och det börjar bli konstigt ljust inom mig, och jag börjar uppfatta att det är som att det börjar röra på sig i mitt hjärta. Och det som rör sig är ett ljus, och i hjärtat har ljuset formen av ett embryo i kvinnans livmoder. Det är fullständigt klart, jag förstår det. Men nu blir det större och mäktigare! Ah, vilket underbart och fullständigt rent ljus detta är! Detta är säkert den egentliga livslågan från Gud i människans sanna hjärta! Ja, ja, det är det! Det fortsätter nu att växa, och, åh, vad bra det känns! 

[13] Vi vandrar fortfarande längs den smala vägen, men jag störs inte längre av undervegetationen och törnena, och jag känner inte heller någon smärta om någon tagg då och då sticker eller rispar mig! Nu tunnas undervegetationen ut, träden blir större igen, och en underbar allé öppnar upp sig. Undervegetationen har helt upphört, landtungan vidgas, och havsstränderna kommer längre och längre bort från oss, och redan på långt håll kan jag se ett underbart land med de vackraste berg, och över bergen strålar en underbar morgonrodnad! Men vi har fortfarande inte kommit ut ur allén, som stadigt blir större och bredare, och de nu väldigt stora och höga träden har fortfarande inte upphört att buga sina majestätiska kronor inför min vän och ledare, och deras viskande ljus låter nu som de mest underbara och renstämda harpor!

[14] Åh Zinka! Där, ja där, där är det redan obeskrivligt underbart! Men du svävar fortfarande med oss och är fortfarande lika stum som tidigare, men du kan inte rå för det, ty det är inte du, utan bara din flyktiga avbild. Åh, om du bara också kunde se det, men också hålla dess goda kännetecken vid liv över till det jordiska livet, vilken oförglömlig person du skulle vara! Vännen säger emellertid, att med tiden kommer det levande minnet av allt detta att ges tillbaka till mig, men innan dess måste även jag vandra i köttet på denna törniga väg, som kommer låta sig hittas.”

85. Zorel i paradiset

[1] Zorel: ”Ah, mitt inre livsljus börjar nu bli oerhört starkt, det tränger redan in i alla mina inälvor! Åh, hur tilltalande är inte detta ljus för hela mitt väsen! Jag ser det nu i formen av ett fyraårigt barn med ett ytterst vänligt utseende! Och det måste vara väldigt vist, eftersom det ser ut som en rent uttänkt liten gud, men inte likt en av egyptiernas, grekernas eller romarnas fantasigudar, utan likt en underbar avbild av judarnas sanne Gud! Det är en avbild av den sanne gudomen!

[2] Åh, nu inser jag att det bara finns en sann Gud, men det är bara dem som har ett fullkomligt rent hjärta som kommer att få se Hans heliga ansikte! För mig kommer det bli väldigt svårt att se Honom, eftersom mitt hjärta redan var förtvivlat orent! Du kommer göra det, Zinka, för jag kan inte upptäcka någon orenhet i ditt hjärta, bortsett från fläcken och tråden, med vilka du nödvändigtvis måste hänga ihop med världen ett tag!

[3] Men nu först på ganska långt avstånd ser jag slutet på allén. Nu finns det inte längre något spår av havet, och överallt den frodigaste och vackraste nejd, och trädgårdar efter trädgårdar, och överallt de vackraste hus och palats! Åh, vilken obeskrivlig skönhet!

[4] Min vän säger att detta fortfarande är långt från att vara himlen, men det är paradiset. Ingen dödlig har ännu tagit sig till himlen, ty fram tills nu har ingen bro byggts dit. Alla goda människor som har levt på jorden sedan början av skapelsen bor här med Adam, Noa, Abraham, Isak och Jakob. De där höga bergen bildar gränsen till detta förunderligt vackra land. Den som skulle ta sig upp på dessa berg kunde se himlen med Guds stora änglaskaror, men ingen kunde ta sig in förrän en fast, evig bro byggs över den bottenlösa stora avgrunden.

[5] Vi går nu lika snabbt som vinden. Ljuspersonen i mig är redan lika stor som en åttaårig pojke, och det verkar som att hans tankar tränger igenom hela mitt väsen som en blixt. Jag kan känna deras obegripliga storhet och djup, men jag greppar fortfarande inte deras form. Det måste finnas något förunderligt i dem! Varje utkastad tankeblixt orsakar en obeskrivlig känsla av lycksalighet! En sådan lycksalighet är helt okänd för världen, – som inte heller kan känna den! Ty hela världen är bara Guds nådefulla domstol, men likväl en domstol; men i den bästa domstolen är lyckan alltid sparsamt fördelad.

[6] Nu närmar vi oss de höga bergen, och det blir mer och mer underbart! Vilken obeskrivlig variation av dessa mirakler efter mirakler! För att beskriva dem alla, skulle inte tusen livstider räcka till!

[7] Och se där, på bergen bor det oräkneligt många av de vackraste människor! Men det verkar som att de inte märker oss, det vill säga mig och min käre vän, ty de går förbi oss med hastiga och alltid raska steg, men det verkar inte som att de kan se oss, medan det syns att alla träden hälsar på min vän! Dessa är besynnerliga andliga människor!

[8] Ah, ah, vi detta tillfälle klättrade vi också uppför ett högt berg! Åh Gud, åh Gud, där står vi nu, och särskilt jag, som en riktig oxe på ett berg! Från långt håll ser jag tydligare och tydligare en stor, ytterst klar horisont. Det är början på Guds himmel, som fortsätter att expandera, högre och högre för evigt!

[9] Men mellan här och där gapar en avgrund, större än rymden mellan jorden och solen! Det kommer nu att byggas en bro över den! För Gud är förvisso allt möjligt!

[10] Nu är emellertid min inre ljusperson redan lika stor som jag själv, och märkligt nog börjar jag känna mig sömnig, och min vän ber mig vila på den gröna och väldoftande gräsmattan! Jag gör så!”

86. Förhållande mellan kropp, själ och ande

[1] Jag säger: ”Förstå, det är först nu han går över till det tredje stadiet. Var noga uppmärksam på vad han har att säga!”

[2] Cyrenius frågar: ”Herre, om Zorel somnar på gräsmattan som är osynlig för oss, vad är skälet till detta? Är det ett måste, eller kunde han gå över till det tredje stadiet utan att somna?”

[3] Jag säger: ”Om hans själ vore ren, så skulle det också fungera utan en viss sömn, men så länge som själen är förbunden med kroppen genom vissa band, så måste en viss anestesi inträffa mellan bytet av stadier, i vilket själen obemärkt övergår till det nästa stadiet. Vad Zorels själ såg och talade i det andra stadiet, var, bortsett från honom själv, ett framträdande som berodde på omständigheterna. Det är först i det tredje stadiet som hon i sanning blir synsk, och vad hon kommer säga där, kommer att vara fullt verkligt.

[4] Cyrenius frågar: ”Vad är i själva verket denna sömn? Hur och på vilket sätt uppstår den?”

[5] Jag säger: ”Är det verkligen nödvändigt för dig att veta det? Nåväl, om du verkligen vill veta detta, så måste Jag likväl förklara det för dig, så lyssna!

[6] Om du bär en skjorta på din kropp och enligt grekisk sed har byxor på dina ben, så lever skjortan och byxorna på grund av dina kroppsrörelser, det vill säga att de måste underkasta sig din vilja, precis som din kropps lemmar måste underkasta sig din själs vilja. Om du på sommaren tänker ta ett bad, så tar du av dina kläder, eftersom du inte behöver dem när du badar. Skjortan och byxorna är i ett nödvändigt tillstånd av vila medan du badar, och har inte någon rörelse. När du har badat färdigt, kommer din skjorta och dina byxor genast att ha samma rörelse som tidigare och kommer så att säga leva med dig. Men varför tog du av dig kläderna för att bada? Se, eftersom de skulle bli tunga och börja tynga ner dig! Men du styrkte dig i badet, och dina tunga kläder, som skulle ha varit besvärliga för dig, kommer att kännas fjäderlätta efter badet.

[7] Om din själ har blivit trött och svag av dagens besvär, så väcks behovet av en vederkvickande och styrkande vila. Då tar den trötta själen genast av sig sin sammanfogade köttskrud och går ner i ett stärkande bad av andligt vatten och badar, tvättar och styrker sig i det. När hon har fått tillbaka styrkan, så tar hon på sig sin köttskrud och rör med stor lätthet sina tafatta lemmar.

[8] Men nu när du har sett, eller snarare på ett levande sätt förnummit genom Zorels berättelse, att det i hans själ har börjat växa fram ett annat ljusväsen ur själens hjärta, till vilket själens väsen förhåller sig på samma sätt som den fysiska kroppen till själen. Nåväl, denna ljusperson hade tidigare i denna sin själ, som sitt sammanfogade klädesplagg, aldrig tidigare fått någon styrka alls. Han låg i själens hjärta som ett ägg i kvinnan utan att bli levande och uppväckt av någon man. Genom just denna behandling kom själva den ursprungliga livsgrodden till liv, och blev för stunden uppväckt genom Mitt och Zinkas ord, och eftersom detta hände, så började han växa tills hela hans själ, som är hans kläder, fylldes med sitt rena andliga väsen.

[9] Men själen, även om den för tillfället har renats så mycket som möjligt, har fortfarande vissa fysiska delar i sig, som är för tunga för den rena anden, eftersom den aldrig tidigare var van vid att bära ett sådant ok. Denna andliga person, som så att säga väcktes på ett konstgjort andligt sätt och tvingades att växa snabbt, är fortfarande alldeles för svag för att bära den tafatta själen och längtar efter att vila och stärka sig. Denna själs skenbara sömn på gräsmattan är därför inget annat än anden som klär av de mest materiella delarna av sin själ. Han behåller bara vad som liknar honom i själen, medan det andra måste vila under tiden, precis som kroppen vilar tyst medan själen stärker sig själv, eller som skjortan vilar när du unnar din kropp ett upplivande, stärkande bad.

[10] Under stärkandet av den ädlare mänskliga sfären och den samtidiga vilan av de grövre och mindre ädla yttre delarna, finns det fortfarande en förbindelse. Om någon skulle komma medan du tar ett uppfriskande bad, och tar dina kläder och börjar förstöra dem, då skulle din naturliga och nödvändiga kärlek till dina kläder omedelbart sätta in ett mycket kraftfullt och våldsamt veto. En mycket mer intensiv förbindelse finns mellan kroppen och själen. Den som vill ta bort köttmanteln och försöka förstöra den innan i förväg, skulle bli mycket märkligt behandlad.

[11] Förbindelsen mellan själ och ande är emellertid mycket mer intensiv, eftersom själen, särskilt om den är väldigt ren, själv är ett andligt ursprungligt element, och anden skulle göra ett förskräckligt drag om man helt försökte ta ifrån honom hans kropp och kläder. Han skulle då omedelbart hamna i den högsta elden och skulle förstöra allt som kom nära honom.

[12] Själen måste emellertid befria sig fullständigt från all materia, tills anden kan dra till sig det som är relaterat till den som sitt eget, för att bli ett fullkomligt Jag med den. Själens material är synligt för anden i det som själen är klädd med. Du har hört Zorel tala om en smutsig skjorta, som han själv tvättade i sjön, och sedan vred ur den och tog på sig den medan den fortfarande var fuktig. Förstå, detta plagg är det som fortfarande är det yttre på själen, vilket måste tas av och läggas till vila, innan den innersta, gudomliga andemänniskan helt kan gå över i sin nu förvandlade själ, och bli ett med henne.

[13] Det krävs alltid lite tid för övergångsöverblicket, eftersom allt som tillhör det fria livets sfär, först måste ingå en full förbindelse (andligt äktenskap) med den nya och ädlare varelsen, innan den nya skapelsen eller den nya, himmelska människan själv kan börja känna, tänka, se, lyssna, lukta, smaka och handla självständigt. Den nödvändiga andliga övergången äger rum i just den sömnen; om övergången har skett, så är den nya personen färdig och behöver hädanefter ingen ytterligare övergång för sin rent andliga existens. 

[14] I ett sådant tillstånd är en människa då helt fullkomlig och hennes innersta väsen kan inte bli ännu mer fulländad. Endast genom att förstå och ständigt sträva efter fullkomlighet i den rena kärleken och visdomen från himlen, och dess makt som beordrar, styr och vägleder hela oändligheten, så sker en ständig tillväxt i evighet, och därmed uppnås en allt högre lycka till följd av den allt högre kärleken, visdomen och makten.

[15] Vår Zorel kommer snart att framträda som en sådan fullkomnad andemänniska och kommer fortsätta upplysa oss med sin köttsliga mun om hans fullkomlighet till den högsta nivån av en fullkomnad människa. Var bara uppmärksam, han kommer snart att börja tala igen!”

87. Zorels syn på skapelsen

[1] Efter att Jag hade förklarat detta för Cyrenius, började Zorel, som hela tiden låg orörlig som om han vore död, att röra på sig och fick utseendet av en person som var så förvandlad att till och med de närvarande romerska soldaterna kände vördnad vid åsynen av honom, och en av dem sade: ”Den här personen ser ut som en sovande gud!”

[2] Cyrenius sade också: ”Sannerligen, en obeskrivligt sublim bild av människan!”

[3] Slutligen öppnade Zorel munnen, och han sade: ”Sålunda står den fullkomnad i sin visdom inför Gud, som först nu känner, älskar och avgudar Honom!” – Här följde en paus.

[4] Efter detta fortsätter Zorel att tala, och säger: ”Hela mitt väsen är nu ljus, och jag ser ingen skugga, varken i eller utanför mig, ty även runt mig är allt ljus. I detta allomfattande ljus, så ser jag dessutom ett allra heligaste ljus; det lyser som en mäktig sol, och i det finns Herren!

[5] Tidigare trodde jag att min vän och vägvisare är en mänsklig själ precis som vi, det är bara det att i mitt tidigare tillstånd fanns fortfarande en hel del villfarelse. Det är först nu som jag känner igen Vägvisaren! Han är inte med mig längre, utan jag ser Honom i solen, Han som är helig bortom det heliga! Otaliga skaror av de mest fullkomliga ljusandar svävar runt denna sol i alla riktningar och i snävare och vidare cirklar. Vilket oändligt majestät! Åh människor! Att se Gud och att älska Honom över allt är den högsta glädje och den högsta salighet!

[6] Men jag ser inte bara hela himlen, utan min syn tränger också igenom den enda allsmäktige Gudens skapelse. Jag kan se rakt igenom vår magra jord och ser alla öar och kontinenter på hela jorden. Jag ser havsbottnen och allt som finns under den, alla de många varelserna i havet från den minsta till den största. Vilken oändlig mångfald det finns av dem!

[7] Jag kan också se hur gräset byggs av alla slags små andar, som är väldigt muntra och flitiga. Jag hur den Allsmäktiges vilja tvingar dem att vara flitiga, och jag ser var och en av de otaliga andarnas precist definierade mål och arbete. Likt bin som arbetar på sina vaxceller, arbetar dessa små andar på och i träden, buskarna, gräset och växterna. De gör emellertid detta som vore de gripna och genomträngda av Hans vilja, som fram tills nu var min Vän och Vägvisare på mitt livs självprövnings smala och törniga väg, och nu lever i denna sol som aldrig går att nå i Sitt ursprungliga ljus varifrån Han låter Sin vilja nå ut i hela oändligheten.

[8] Ja, Han allena är Herren, ingen är lik Honom! Stor som liten måste underkasta sig Hans vilja. Det finns ingenting i hela oändligheten som kan stå emot Honom. Hans makt övergår allt och Hans visdom kan aldrig förstås. Allting som existerar är från Honom, och det existerar ingenting i Hans skapelses oändliga rymd, som inte har uppkommit ur Honom.

[9] Jag ser krafterna som utgår från Honom likt strålar från den uppstigande solen på morgonen, som far ut i alla riktningar med ljusets hastighet, och där strålarna når någonting så börjar den röra på sig och bli levande, och snart uppstår nya former och figurer. Den mänskliga formen är emellertid gräns- och slutstenen för alla former och dess form är en verklig form från himlen, ty hela himlen, med gränser som bara Gud känner till, är också en människa och varje förening av änglar är också en fullkomlig människa.

[10] Detta är en stor gudomlig hemlighet, och den som inte står på det ställe där jag står nu, för denne är det omöjligt att förstå och begripa detta, ty bara den renaste ande från Gud i människan kan förstå och begripa och se vad anden är och vad som finns i honom och utanför honom, och hur den existerar och blir till, och varför och för vad! Ingenting existerar i hela oändligheten som inte finns där för människan; allting syftar till människan och hennes alltid och överallt förefintliga behov.”

88. Människans natur och hennes skapande kallelse

[1] Zorel: ”Gud Själv är den högste och mest fullkomliga, evigaste ur-människan ur Sig Själv. Detta betyder att denna människa i sig själv är en eld, vars känsla är kärlek, en ljus, och denna känsla är förstånd och visdom, och en värme, vars känsla är livet själv i den fullaste sfären av sin självmedvetenhet. Om elden blir mer intensiv, så blir också ljuset mer intensivt och den allskapande värmen kraftigare och strålar till slut långt bort, och strålen är själva ljuset, och innehåller värmen i sig själv, och detta skapar såväl på fjärran håll som i sig själv. Det som skapas, absorberar ständigt mer och mer av ljuset och värmen, och lyser och värmer allt längre och längre bort, och skapar igen dit det når. Och på så sätt fortplantar sig allt för evigt från den ursprungliga elden, det ursprungliga ljuset och från den ursprungliga värmen och uppfyller ständigt mer och mer skapelsens oändliga rymd.

[2] Följaktligen har allt sitt ursprung i Guds ursprungliga väsen och utvecklas tills det liknar den ursprungliga människans ursprungliga väsen, i vars likhet den då består i en fullständigt självständig frihet i form av en människa av Gud, som en gud själv i den nödvändiga ärkevänligheten med den ursprungliga Guden, eftersom den är densamme som den ursprunglige Guden själv.

[3] Där du ser ljus, eld och värme, där är människan antingen färdig eller har precis börjat. Miljarder ljus-, eld- och värmeatomer sveper in sig och skapar former. De enskilda formerna griper ånyo tag i varandra, sveper in sig själva till större former som redan mer motsvarar människans, och utvecklar sig däri till ett väsen. Detta väsen skapar redan mer av elden, ljuset och värmen, och tillsammans med detta uppstår ett större behov av en högre och mer fullkomlig form. De många formerna, även om de redan är mer fullkomliga i sig själva, river sönder sin yttre hud, griper tag i varandra och med det väsentliga i deras vilja så sveper de igen in sig i en högre och mer fullkomlig form. Detta fortsätter tills människan är fulländad, och då utvecklar människan sig själv till det tillstånd i vilket jag befinner mig nu, och därför fullständigt liknar den ursprungliga eld, det ursprungliga ljus och den ursprungliga värme som är Gud, som jag nu ser med stadig blick i Hans ursprungliga ljus, och i Honom finns den fullständiga elden och den fullständiga värmen, vilket är den ende Guden från evighet till evighet.

[4] Människan är därför först och främst en människa ur Gud och först därefter en människa ur sig själv. Ty så länge hon bara är ur Gud, så liknar hon ett embryo i sin moders livmoder; det är först när hon av sig själv blir en människa i Guds ordning som hon blir en fullkomlig människa, eftersom hon först då kan uppnå sann likhet med Gud. Om hon har nått detta, så förblir hon som en gud i evighet och har själv blivit en skapare av nya världar och varelser och människor. Ty det är märkligt att jag nu kan se alla mina tankar, känslor och begär, och min vilja är som den yttre huden av det jag har tänkt och det jag har känt! Se, på detta sätt fortsätter skapelsen alltid ånyo!

[5] Känslan som värme, och därmed kärlek, har behov av att bli ett väsen; men ju starkare känslan blir, desto mer lågor och värme skapas i sig själv, och även lågornas ljus blir starkare.

[6] I ljuset uttrycks behovet av kärlek i former. Men formerna uppstår och försvinner, precis som de så kallade bilderna en människa ser när hon sluter ögonen i en upphetsad fantasi, men nya uppstår hela tiden, blir större, stannar kvar länge och tar mer definierade former. Men med fullkomliga människor behålls tanken i sin form, som nu för mig fast naturligtvis bara en kort stund, eftersom den, gripen av viljan, snabbt ges en yttre hud varigenom den framträdda formen hålls stadig och inte längre kan ändras. Men eftersom den yttre huden ursprungligen bara är ytterst eteriskt ömtålig och följaktligen genomskinlig, så tränger mer och mer ljus och värme in från skaparen i den nu fångade tanken. Detta ökar den fångade tankens eget ljus och värme, de två andliga element från vilka de ursprungligen uppstod, och snart börjar den fångade tanken att utveckla sig mer och mer enligt visdomens ljus och den mest fullkomliga kunskapen, där även den mest konstrika konstruktion är klarare än den ljusstarkaste dag i alla dess nödvändiga delar, förbindelser och lemmar. När väl tanken har inrättat sig på ett strukturerat sätt, så börjar ett eget liv bli medvetet om sig själv och styra sig själv.

[7] Man kan visserligen tänka sig att en fullkomlig människa kan tänka och sammanfatta ett oräkneligt antal av tankar och idéer på några få ögonblick och inrätta dem organiskt. Om hon vill klä dem i hud med sin vilja, så kommer de överleva och utveckla sig och till slut likna skaparen i sin naturligtvis högst ändliga självfullkomlighet och fortsätta att fortplanta sig och skapa och därmed åstadkomma en oändlig förökning av sitt eget slag, på samma sätt som de själva blev till. Även den fysiska världen kan uppvisa påtagliga bevis på detta.

[8] Att kroppar fortplantar sig kan du finna hos växter, djur, människor och hos himmelska kroppar, som också fortplantar sig. Det finns dock gränser för deras fortplantning. Ett frö av ett visst slag tilldelas bara ett visst antal fortplantade identiska frön, vars antal inte kan överstigas. Det är samma sak för djur, nämligen: Ju större djur, desto mer begränsas fortplantningen! Likaså är det med människor, och ännu mera så med himlakroppar. Men i de fullkomliga människornas andliga rike, så fortsätter känslorna och tankarna för evigt, precis som hos Gud. Men eftersom varje tanke och idé enligt det tidigare beskrivna sättet kan kläs med hud genom viljan hos den ande som skapade den, och slutligen bli självständig, så är det förståeligt att den eviga fortplantningen av varelser aldrig kan ta slut.

[9] Du, Zinka, frågar dig nu i din själ, var någonstans alla de oändligt många skapade varelserna i slutändan kan rymmas, om skapelsen fortsätter att öka för evigt i sådana ständigt oerhört mångfaldigande mått och förhållanden. Åh, min vän, tänk bara att den fysiska rymden i sig är oändlig, och om du för evigt alltid kunde skapa tio gånger hundra tusen solar, så skulle de, om de rör sig med den största hastighet genom rymden, vara förlorade för alltid i den oändliga rymden som om ingen sol någonsin hade skapats! Ingen, förutom Gud, förstår den eviga rymdens oändlighet, inte ens de största och mest fullkomliga änglarna kan förstå rymdens eviga djup, utan bara darra inför den oändliga rymdens eviga djup!

[10] Åh, min vän, jag ser nu hela den fysiska skapelsen med min själs ögon! Jorden, månen, den stora solen och alla de oräkneliga stjärnorna som du ser, av vilka vissa av dem syns som svagt glittrande prickar för dina ögon, är i själva verket omätbart stora solar och världar, som innefattar miljarder gånger miljarder solar och ännu fler planeter, och är mindre i förhållande till hela den nuvarande skapelsen, än vad det minsta och finaste dammkorn är i förhållande till hela sjärnrymden som är synlig för dig! Dessutom kan jag berätta att bland de många stjärnor som ditt öga kan se, finns det vissa vars diameter är många tusen gånger större, än den linje från den knappt synliga stjärnan längst bort till en annan stjärna i motsatt riktning, – ett avstånd, även om du skulle färdas i ljusets hastighet, som du skulle behöva färdas mer än en miljard gånger en miljard jordiska år med blixtens hastighet!

[11] Sålunda har till och med enskilda kroppar en sådan oförklarlig storlek, och ändå framstår de inför dina ögon som knappt lysande prickar, eftersom de är så långt härifrån! Ändå är allt detta i förhållande till helheten av skapelsens universum, som redan nämnts, som det minsta dammkorn som lätt kan bäras av solens strålar! Jag säger dig: du kan skapa en miljard solar med alla dess planeter och månar och kometer och sprida ut dem i denna solområdesglob; och miljarders miljarder glober skulle i hela det nuvarande universum märkas lika lite som miljarderna regndroppar i havet.

[12] Se på hela världen! Hur många tusentals bäckar, floder och bäckar flödar inte till havet, men trots det så växer det inte ett dugg. Föreställ dig nu så många skapelser efter skapelser som du vill i varje ögonblick, och de kommer att försvinna i den oändliga rymden, precis som myriader gånger myriader av vattendroppar som faller i havet i varje ögonblick försvinner i det. Därför behöver du inte bli klenmodig över de många skapelserna, ty i oändligheten finns det för alltid tillräckligt med plats tillgänglig för det oändliga, och Gud är tillräckligt mäktig för att bibehålla allting för evigt och att vägleda allt till ett slutgiltigt huvudsyfte!”

89. Naturens utvecklingsförlopp

[1] Zorel: Jag kan berätta ännu mer för dig, Zinka! Allt som du någonsin har tänkt, sagt eller gjort på denna jord sedan ungdomen, och även vad du har tänkt, sagt eller gjort i din själs existens före denna jord, är nedtecknat i livets bok. Av detta bär du en kopia i din själs huvud, men den väldigt stora kopian ligger alltid öppen inför Gud. När du väl har blivit fulländad, precis som jag nu står fulländad inför Gud, så kommer du finna alla dina verklighetstroget återgivna tankar, ord och gärningar. I det som var gott, kommer du naturligtvis finna stor glädje, men det som inte var i enlighet med den goda ordningen, kommer du inte bli särskilt lycklig över, men, som en fulländad person kommer du inte heller känna någon sorg över det. Ty av detta kommer du känna igen Guds stora barmhärtighet och visa vägledning, och detta kommer att stärka dig i din rena kärlek till Gud och i all tålmodighet till dessa arma och ofullkomliga bröder, som Herren Gud kommer att anförtro dig att vägleda, oavsett om det är i denna eller någon annan värld.

[2] Ur dessa, dina upptecknade tankar, kommer en dag nya skapelser uppstå. Vanligtvis skapas större eller mindre himlakroppar ur sådana tankar inom en snar framtid. De kommer att ges till solarnas eld, för att där nå en viss mognad; när de har nått en sådan, vägleds de ut i skapelsens rymd med den största kraft, och med tiden kommer de att överlämnas att utvecklas på egen hand. Så småningom utvecklas de många tusen gånger tusen enskilda tankarna i en sådan nyfödd värld mer och mer genom den groddlika elden och ljuset – som frön som läggs i jorden – som grundval för den senare uppkomsten av alla slags väsen, som mineraler, växter och djur, från vars själar mänskliga själar bildas med tiden.

[3] Då och då ser du sådana nya världar som mestadels disiga, dunkla stjärnor, och även som svansstjärnor som rör sig genom rymden. Deras ursprung är de upptecknade tankarna, idéerna, ord och handlingarna i Guds bok.

[4] Av detta kan du förstå att inte ens den minsta tanke som en person någonsin har tänkt, vare sig på denna eller någon annan jord, någonsin kan gå förlorad. Och andarna, från vars tankar, ord och idéer och handlingar en sådan ny värld har blivit formad genom Guds vilja, inser snart i sitt fulländade tillstånd, att en sådan värld är resultatet av deras tankar, idéer, ord och handlingar, och tar väldigt gärna och med stor lycksalighet över förvaltningen, ledningen, utvecklingen och den fulla vitaliseringen och målmedvetna inre organiseringen av själva himlakroppen och slutligen av alla ting och varelser, som måste existera på en sådan himlakropp.

[5] Du ser nu på denna jord och ser inget annat än till synes död materia. Jag ser också de till synes döda formerna av materia, men jag ser mycket mer i den, än vad du ser med dina ögon. Jag ser de förbannade andliga tingen och varelserna i den och känner deras strävan, och ser hur de ständigt växer i den inre utvecklingen och bättre och mer bestämt utformar och utvecklar sina ändamålsändliga former. Och vidare ser jag oräkneliga andar och små andar, som är oavbrutet aktiva likt sanden i ett romerskt timglas. Det är inte tal om någon vila, och ur deras oupphörliga aktivitet bildas hela den ändamålsenliga tillblivelsen och allt naturligt liv.

[6] Jag säger dig: I varje daggdroppe som darrar aldrig så ljust på toppen av ett grässtrå, så ser jag otaliga varelser leka i alla riktningar som i ett hav! Vattnet i droppen är bara ett första och allmänt omslutande av huden från en tanke av Gud. Från detta tar de fångna små andarna sitt enskilda hölje och därpå existerar det redan en mer specifik form, som redan är helt annorlunda än den yttre allmänna formen. Men därigenom försvinner droppen som en vattenpärla, och de nya formerna som redan innehåller små kokonger som innehåller livet kryper sedan på växterna eller andra ting, där vattendroppen hade bildats. Dessa kokonger griper emellertid tag i varandra, och förvandlas snart till andra former, och hundratusentals blir en. En ny hud formas runt den nya formen; i den omvandlas de många små formerna genom ljusets och värmens inverkan till den nya och större formens ändamålsenliga organism, och det sålunda nya skapade väsendet börjar en ny aktivitet för att förbereda sig för en upprepad omvandling till en ännu högre och mer fulländad form. Och så är den synliga aktiviteten hos varje varelse, som redan har kommit in i en viss form, inget annat än den rätta förberedelsen för en högre och mer fullkomlig form för själens ständigt ökande konsolidering och slutligen för det rent andliga livet i mänsklig form.

[7] Vad jag berättar för dig här är ingen fantasi, utan den renaste och evigaste sanning. Jag skulle kunna berätta ännu fler saker om Guds ordning, som jag nu förstår med den klaraste insikt! Men nu inser jag också att tiden för min fulländning går mot sitt slut, så därför måste jag härmed lägga till uppmaningen att du, om jag igen blir en väldigt dum och en irriterande person bland andra, har tålamod med mig och vägleder mig på den rätta vägen enligt Guds ordning som du nu känner till. När jag åter vaknar upp i världen kommer du att bli förvånad över att jag är helt dum och dyster igen, och inte vet en stavelse om allt som har hänt mig, men jag kommer ändå att ha nytta av allting.

[8] Under en tid kommer min ande som nu har tvingats bli mogen, att bli trött på detta ovanliga och ovana tillstånd och försöka sova helt tyst, men han kommer genom den nödvändiga vilan bli styrkt och kommer vakna upp och känna det trängande behovet av att verkligen fullända livet, vars saliga sötma han nu fick smaka på, och kommer sålunda bidra till att snabbt utbilda själen, så att hon mognar i honom i all sanning och får rätt förmåga att helt övergå till den ande som genomsyrar henne.

[9] Nu skall jag sova en halvtimme till, och därefter måste du väcka mig igen genom att lägga händerna på motsatt sätt. Men när jag vaknar upp, så låt mig inte gå förrän jag fullt ut har känt igen människornas Människa vid detta bord! Ty Han är ett med Den som jag fortfarande kan se i den oändligt stora andevärldens sol.

[10] Tack för att du lägger händerna på mig!”

90. Döm inte

[1] Efter dessa ord sov vår Zorel åter lugnt, och Zinka sade: ”Nej, vad har inte denne person uppenbarat för oss! Om allt detta är sant, så har vi tagit emot kunskap, som ingen profet knappast någonsin hade kunnat drömma om! Nej, jag är helt i upplösningstillstånd över denne persons djupa visdom! Sannerligen! Ingen ängel kan äga en djupare visdom!”

[2] Cyrenius säger också: ”Ja, denne person måste ha fått hjälp, ty så mycket av de högsta undren i Din gudomliga ordning har uppenbarats här! Mataels uppenbarelser var stora och fick mig att tänka, men vad Zorel har uppenbarat för oss saknar motstycke! Det är nästan otroligt och otänkbart att sådana innersta visdomsdjup kan kläs i mänskliga ord och sedan framställas som klart begripliga! Kort sagt, jag är utom mig över denne Zorel! Om han också skulle kunna säga detta i det efterföljande köttsligt vakna tillståndet, åh, då skulle jag placera honom på en tron, från vilken han kunde predika den högsta sanningen till folket, så att de med säkerhet skulle uppnå det sanna och fullkomliga syftet med sitt liv och sin tillvaro!”

[3] Jag säger: ”Väldigt bra, Min vän Cyrenius! För tillfället är det inte så viktigt vad han profeterade under sitt tredje stadium – även om allting är helt och hållet sant, men snarare att ni hädanefter inte bör fälla en dom över någon, bara för att han har en sjuk själ. Ty ni har nu alla hört och känt hur det även i den sjukaste själ vilar en fullkomligt frisk livsgrodd; och om själen blir helad genom era broderliga ansträngningar, så har ni gjort en vinst som ingen värld någonsin kan betala er! Vilken nytta kan inte en sådan fulländad person göra! Vem kan uppskatta dess omfattning?! Ni människor vet det inte, men jag vet hur mycket mödan värt en sådan ansträngning är!

[4] Därför säger Jag er: Var alltid barmhärtiga även mot de största syndarna och brottslingarna mot er och mot de gudomliga lagarna! Ty det är bara möjligt för en sjuk själ att begå en synd, men aldrig för en frisk själ, ty för en frisk själ är det omöjligt att synda, ty synden är alltid resultatet av en sjuk själ.

[5] Vem av er människor kan döma och bestraffa en själ för att hon har överträtt ett av Mina bud, ty ni står alla under samma lag?! Men en av lagarna från Mig består just i att ni inte skall döma någon! Om ni dömer en av era medmänniskor som har syndat mot Mina lagar, så syndar ni mot Min lag i samma utsträckning! Men hur kan ni som själva är syndare, döma och fördöma en annan syndare?! Vet ni inte att samtidigt som ni dömer er själsligt sjuka broder till hård botgörelse, så har ni avkunnat en dubbel fördömande dom över er själva, som en dag kommer att verkställas på er, om inte beroende på omständigheterna redan här?!

[6] Om någon av er är en syndare, så bör han avgå som domare, ty om han dömer någon, så dömer han sig själv till dubbelt fördärv, från vilket han kommer att få det svårare att befria sig än den som han dömde och fördömde. Kan en blind någonsin leda någon annan och föra honom på den rätta vägen?! Eller kan en döv berätta för en annan döv något om musikens harmoniska verkan, som den utövades i dess renaste form av David? Eller kan en handikappad säga till en annan: ’Kom hit, din stackare, jag tar dig till värdshuset?’ Kommer inte bägge snart snava och falla i ett dike?!

[7] Därför, kom framförallt ihåg detta, att inte döma någon, och se till att även dem som en dag blir era lärjungar tar till sig detta! Ty genom att följa Min lära, så kommer ni förvandla människor till änglar, men genom att inte följa den så kommer ni skapa demoner och domare över er själva.

[8] Ingen är visserligen helt fullkomlig på denna jord, men den vars förstånd och hjärta är mer fullkomligt bör vara vägledare och läkare åt sina sjuka bröder och systrar, och den starke bör bära den svage, annars dukar han under med den svage, och ingen av dem kommer att göra några framsteg!

[9] För att ni i all sanning skall kunna förstå detta i grunden, så har Jag med denne Zorel givit er ett handfast exempel, från vilket ni kan inse hur fruktansvärt fel det är att döma en brottsling enligt ert sätt! Förvisso, ert sätt att döma kommer alltid att förbli som världens sätt, och det kommer bli svårt att någonsin helt krossa detta hårda, diamant-lika tyranniets drakhuvud, ty av just detta skäl är joden en test-värld för Mina framtida barn. Men bland er bör det inte fortsätta, eftersom bland er sprider himlen ut frukter med mycket frön.

[10] Om ni nu njuter av frukterna av Min iver, så glöm inte att sprida de överblivna fröna så rikligt som möjligt i era bröders och systrars hjärtan, så att de gror och ger rikligt med frisk frukt! Men hur en ny och mirakulös frukt skapas av fröet som läggs i hjärtat, det har Zorel klart och tydligt visat er in i minsta detalj. Handla därefter så kommer ni som av er själva att skapa liv och komma över det eviga livet i all den fulländning som ni nu känner till! Efter denna handpåläggnings-handling är det er givet att grundligt följa detta och handla därefter.

[11] Men nu har tiden kommit för dig, Zinka, att lägga händerna på Zorel på motsatt sätt, så att han vaknar upp igen. När han vaknar upp, så ger du, Markus, honom vin och lite vatten, så att hans kropp återfår den styrka han hade innan! Om han vaknar upp och talar som tidigare, så bli inte irriterade och påminn honom inte om någonting av vad han sade under sin extas, ty detta skulle orsaka honom en kroppslig nackdel. Skatta inte heller åt honom, om han säger något dumt! Ni kan rikta hans uppmärksamhet åt Mig lite i taget, men ha inte för bråttom, eftersom han då kunde ta skada under lång tid! Så skrid nu till verket, Zinka, ty Markus har redan kommit tillbaka med vin och vatten!”

91. Zorels materialistiska tro

[1] Zinka lade nu händerna på Zorel på motsatt sätt, och denne öppnade genast ögonen och vaknade. När Zorel var helt vaken, så gav Jag den gamle värdshusvärden Markus ett tecken, att han skulle ge honom lite utspätt vin, för han var väldigt törstig. Markus gjorde genast detta, och den väldigt törstige Zorel tömde en mycket stor bägare i ett svep, och bad om en till, ty han var fortfarande törstig. Markus frågade Mig om han fick göra det. Och Jag svarade jakande med det enda tillägget att andra gången ge mer vatten än vin. Och Markus gjorde så och det fick Zorel att känna sig bättre. Efter att han hade styrkt sig, tittade han sig omkring och undersökte noga sin omgivning, som han fortfarande kom ihåg mycket väl, trots att solen redan började gå ner.

[2] Efter en stund sade han (Zorel), med ögonen stadigt riktade mot Mig: ”Zinka, denne person ser väldigt välbekant ut! Jag måste ha sett honom tidigare! Vem är han och vad kan hans namn vara? Ju längre jag tittar på honom, desto mer levande känner jag att jag måste ha sett honom någonstans! Zinka, jag känner stor sympati för dig, – så anförtro mig vem den mannen är!”

[3] Zinka säger: ”Denne Man är son till en snickare från Nasaret, som ligger ovanför Kapernaum, men inte från den plats med samma namn som är belägen bakom bergen och huvudsakligen bebos av smutsiga greker. Hans karaktär är den, att Han är en Helare och ytterst skicklig inom sitt gebit, ty den Han hjälper blir hjälpt. Hans namn motsvarar Hans karaktär och det är därför Han heter ’Jesus’, som på samma gång är en helare av själar och sjuka lemmar. Han har mycket större styrka i Sin vilja och Sina händer och är därmed god som en ängel och vis. Nu vet du allt som du har frågat om; om du vill veta något annat, så fråga – annars kommer de höga herrarna företa sig något, och då skulle vi ha lite tid att diskutera något mer i detalj!”

[4] Zorel säger till Zinka med låg röst: ”Jag tackar dig för vad du har berättat för mig, även om jag fortfarande inte vet vad som egentligen hände, för jag kan inte få någon klarhet i varför denne man ser så välbekant ut! Det verkar som om jag någon gång har åkt på en fantastisk resa med honom! Jag är väldigt berest, både till sjöss och till land, och har färdats ihop med andra, men jag kan inte komma ihåg att jag har sett eller talat med denne man. Men ändå känns det som sagt att jag har haft mycket att göra med honom under en resa! – Förklara för mig hur det kommer sig!”

[5] Zinka säger: ”På det mest naturliga sättet i världen! Någonstans måste du ha haft en väldigt livfull dröm, som du nu bara minns svagt, och detta är säkert anledningen till att du känner som du gör!”

[6] Zorel säger: ”Du kan ha rätt! Jag drömmer ganska ofta om något som jag först kommer ihåg efter några dagar, om något yttre objekt gör mig påmind om det, annars är det helt förlorat, och jag kan inte komma ihåg någon dröm, oavsett hur livfullt jag har drömt! Men så är det, för jag har aldrig sett denne man från Nasaret i verkliga livet tidigare!

[7] Men nu något annat, käre vän! Se, jag har kommit hit för att ta emot vissa allmosor från den höge ståthållaren. Vad tror du? Kommer han kunna hjälpa mig? Om det är hopplöst, så kunde du åtminstone närma dig honom för min räkning, så att jag får tillåtelse att gå hem. För vad skulle jag göra här? För jag ger inte ett dugg för hela den här visa teosofiska och filosofiska skiten. Min teosofi och filosofi är i korthet: jag tror på det som jag kan se, det vill säga naturen, som har förnyat sig själv sedan evighet. Dessutom tror jag att äta och dricka är de två viktigaste delarna av livet, men jag tror inte lättvindigt på något annat.

[8] Det finns visserligen vissa konstigheter i denna värld, som all slags magi och annan vetenskap och färdigheter. Men mellan dem och mig är det samma förhållande som mellan mig och elden: så länge som den inte bränner mig, så blåser jag inte ut den! Jag känner inget behov av att veta och förstå mer än jag redan vet och förstår; och därför skulle det vara väldigt dumt av mig att dröja kvar längre, för att förstå någon svårbegriplig visdomslära, så att jag kunde skryta för några dumma karlar.

[9] Du ser i mig en naturlig människa, som ogillar alla visa institutioner och mänskliga lagar, eftersom de ofta inkräktar på människans medfödda frihet på ett alltför hårt sätt, av det enda skälet att ett fåtal kan bli väldigt rika, mäktiga och högt respekterade, för vilket naturligtvis miljontals måste försmäkta i den djupaste misär. Om jag skulle förstå mer än jag redan förstår nu, så skulle jag ännu tydligare kunna förstå skälet till en sådan orättvisa, vilket skulle göra mig ännu olyckligare. Men som det är, så räddar min dumhet mig från mycken bedrövelse, eftersom jag inte förstår orsaken till all mänsklig ondskefullhet i grunden.

[10] Där de onda människorna som vill verka visa inte kunde uppfinna tillräckligt med lagar för att kuva mänskligheten, så hittar de tänkande och väldigt uppfinningsrika personerna, som går runt med extatiskt förvridna ansikten, på allehanda lagar i ljuset som de lögnaktigt hävdar kommer från gudarna, för att ånyo börja plåga den arma och svaga mänskligheten med löjliga hot om de mest ohyggliga, eviga straff och med löften om de största belöningar, men allt detta självklart först efter kroppens död, där det är enkelt att belöna, eftersom de döda inte längre behöver någonting.

[11] Men vad straffen beträffar, så väntade inte människorna tills efter döden, utan sträckte sig efter sina uppdiktade och icke-existerande gudar och straffade överträdarna av de gudomliga lagarna omedelbart här, så att ingen skulle bli åsidosatt beträffande det hotande straffet på den andra sidan. Det var bara belöningen som de fromma var tvungna att vänta på tills efter döden; i detta kära liv kommer det aldrig några gratis förskott, förutom att man formligen låter sig misshandlas till döds för någon stor sak! Allt som är och existerar i det sammanbundna mänskliga samhället, är väldigt inrättat till varje individs intresse, så att varje nykter tänkare vid en första anblick kan förstå grunden som det är byggt på: Beståndsdelarna gudomlig lag och mänskligt samhälle!

[12] Min vän! Om man bara vill leva ensam som en fri herre över allt det underbara på jorden, då måste naturligtvis den övriga viljesvaga och kraftlösa mänskligheten gråta, inklusive jorden som den står på. För mänsklighetens förtryckare, för de mest hjärtlösa tyrannerna, skulle en motsvarande vedergällning naturligtvis vara helt i sin ordning; men vem skulle kunna utfärda sådana?! Kort sagt, det finns inte! Det är rena rama dockteatern!

[13] Den som kan dra nytta av de övriga, det vill säga medmänniskorna, gör rätt; ty en dum person är inte värd mer än en dum hund! Den starkare och klipskare bör döda honom, ta alla hans ägodelar i besittning och sedan beskydda dem på liv och död på alla tänkbara sätt mot alla främmande intrång! Om han kan göra det, så blir han snart en stor och fri herre; om han inte kan det så är det bara rätt åt honom, att han har åtagit sig något, som han som en vis man borde ha förväntat sig inte skulle lyckas. Kort sagt, för den dumme är ingenting bättre än att bli förintad; när det inte längre finns, så kommer alla lagar, alla förföljelser och alla omänskliga straff ha upphört för alltid! Om inte, så olycklig man måste vara; en timmes verkligt elände väger inte upp 20 000 år av den största lycka!

[14] Zinka, käre vän, förstå, detta är min oförargliga trosbekännelse, mot vilket inget lätt kan sägas på denna jord. Det är en sanning som ingen vill höra; alla invaggar sig själva i alla slags falska föreställningar och betraktar sig själva som helt lyckliga! Fortsätt bara! Alla bör vältra sig i lögnens rike och söka tröst i den fantastiska fantasin, när väl eländet börjar trampa obarmhärtigt på ens nacke!

[15] Bedöva er själva, ni eländiga, med lögnens vallmogift, och sov så länge som ni lever under galenskapens ljuva tryck, och det är rätt åt honom, om det gör honom lycklig. Det är bara orättvist mot mig, för jag måste känna mig väldigt olycklig under sanningens örnvingar, om jag från de klara höjderna ser, känner och själv måste räkna ut det alltid samma dödliga fall, som väntar mig och andra som mig! Vem kommer fånga mig i fallet, om det slappa bandet brister, genom vilket min dumhet har fäst mig vid örnens mäktiga vingar?!

[16] Människor! Låt mig förtära mitt byte i fred, det spelar ingen roll för er. Ge mig bara så mycket av ert överskott, att jag kan återställa vad oturen har tagit ifrån mig, så kommer jag inte vara någon otacksam tiggare! Men om ni inte vill ge någonting som vanligt, så låt mig åtminstone gå hem oförskräckt, så att jag som en stackars faun kan samla ihop tillräckligt med virke, naturligtvis på olagligt sätt, för att bygga mig en provisorisk hydda, som åtminstone är lika bra som den som bävern bygger! Det ena eller andra beviljar ni mig säkert; men att göra mig ännu mer eländig än jag redan är, det gör ni säkert inte! Men om det är er avsikt, så döda mig hellre genast! Ty jag vill förvisso inte bli mer eländig än jag redan är! För om ni inte dödar mig, så vet jag vad jag måste göra! Jag vet hur jag skall ta livet av mig!

[17] Till slut säger Zinka igen: ”Håll dig långt borta från en sådan handling! Särskilt med din goda kunskap och erfarenhet, bör du inte heller tvingas utföra en sådan galen handling; ny när du sov, sörjde Cyrenius för dig på bästa sätt, men bara om du inser, att detta som du precis har känt igen som sanningen, i själva verket är den största osanning! Så oroa dig inte och acceptera en bättre undervisning, och först då kommer du bli helt lycklig!”

92. Zorels kritik mot moral och utbildning

[1] Zorel säger: ”Dina ord låter väldigt vänliga, goda och milda, och jag är övertygad om att du talar precis som du känner i ditt hjärta och att det är sant; men frågan uppstår vilken lära jag bör acceptera, under vems lysfackla jag bör förstå att det som jag nu anser är helt sant är fullkomligt fel! Två och två igen är fyra, detta är en matematisk sanning, och inte ens från hela himlen kan något sägas emot det, och det kan omöjligen finnas någon annan lära, som kan förbanna denna eviga sanning som en lögn! Jag skulle behöva vara en vidskeplig dåre för att acceptera att summan av två och två igen tillsammans är lika med sju, och då skulle jag naturligtvis kunna förändra min tro; men med min nuvarande förståelse är detta fullständigt omöjligt!

[2] Att det någonstans måste finnas en intelligent, evig urkraft, från vilken åtminstone deras första föreskrifter härstammar, kan inte förnekas av något klart resonemang. Ty där det en gång i tiden fanns ett två, så måste det dessförinnan också ha funnits ett ett. Men hur löjligt och ytterst dumt är det inte av det dumma, blinda folket, om de föreställer sig att urkraften – som måste vara jämnt fördelad och utspridd genom hela oändligheten, eftersom dess grundläggande kraft också är lika förnimbar i hela oändligheten – är en form, till och med en mänsklig form, ja, hos andra till och med en djurisk form!

[3] Judarna skulle, om de hade hållit fast vid sin ursprungliga lära, i grunden fortfarande ha den mest förnuftiga bilden av en allmän urkraft, som de kallar ’Jehova’, för en trossats hos dem lyder: ’Du skall inte föreställa dig Gud i någon form och ännu mindre göra dig någon bildstod av Honom!’ Men de har fullständigt övergett detta och deras synagogor och tempel är fulla av bilder och ornament och dessutom tror de på de löjligaste saker, och prästerna bestraffar dem bland sina bekännare, som inte tror på vad de lär ut. De kallar sig Guds tjänare och låter sig därför hedras något oerhört, men istället plågar de den stackars mänskligheten med allt möjligt som de kan hitta på. Borde jag, under sådana omständigheter, bli en jude? Nej, låt detta vara för evigt fjärran!

[4] Det sägs att de tog emot lagarna från Gud Själv, vilka Han gav till dem genom deras förste lärare Moses på berget Sinai. Lagarna är visserligen väldigt bra, om de tjänar som en oumbärlig levnadsregel; men till vilken nytta är det om man förbjuder de fattiga människorna att stjäla och bedra, men själva, som sitter på härlighetens stol, stjäl och bedrar varhelst det är möjligt, och inte har det minsta dåligt samvete trots den gudomliga lagen! Säg mig, i vilket ljus måste sådana lagar och dess väktare framstå för en rent tänkande person!

[5] Om fattigdomen tvingar en stackars faun att ta något för sitt akuta behov varhelst han kan hitta det, så kommer han att hållas ansvarig med skoningslös stränghet, och omedelbart straffas om och om igen, men lagens väktare som rånar, mördar och bedrar varje dag och vid varje tillfälle står över lagen, struntar fullständigt i den och tror inte på något heller, förutom när det gäller de jordiska fördelar som de kräver! Kan detta vara en gudomlig inrättning, som står i alltför bjärt kontrast till den stackars mänsklighetens väldigt små krav?! Vilket någorlunda rent förnuft kan någonsin godkänna det?!

[6] Vad som säkert är trevligt att någon gör för mig, måste jag tänka att det inte blir otrevligt för min medmänniska, om jag gör vad han på ett blygsamt sätt betraktar som trevligt! Om jag sitter upp över öronen fast i fattigdom och armod, inte har några pengar ens för livets nödtorft, och går, söker och tigger, och inte får något av någon som svar på mitt bedjande och till slut bara tar vad jag behöver – kan någon lag döma mig för det?! Har jag inte rätt att ta något jag verkligen behöver, ty våra förfäder begick säkert ingen synd, när de tog ett helt land i besittning?!

[7] Ja, om jag skulle stjäla eftersom jag är arbetsskygg och fortsätter att stjäla, så skulle ingen ta illa upp om jag hölls ansvarig. Men om jag i yttersta nödfall tar något olovligen, så kan och bör inte ens Gud hålla mig ansvarig – för att inte nämna någon självisk, svag person, som i många avseenden gör mer orätt än vad jag gör på ett helt år! Jag vill inte tala nedsättande om lagen om egendomsskydd, men strängt tillämpad förbättrar den inte mänskligheten eller gör den mänskligare, utan bara hårdare och mer kärlekslös!

[8] Likaså är lagen om fängelsestraff för att skapa ordning och sedlighet väldigt ungefärligt och kärvt tillämpad, utan hänsyn till människors natur, tid och styrka. Fundera bara på vilka förhållanden människan utsätts för – oavsett om det är en man eller kvinna! Ofta ingen utbildning alls, ofta en som är värre än ingen alls! Han njuter ofta av mat och dryck som gör honom upphetsad, och han finner ofta lätt möjligheten att tillfredsställa sin mäktiga sexualdrift och gör det också. Men historien kommer fram och han straffas som en syndare utan omsvep, eftersom han har överträtt en gudomlig lag.

[9] Åh, ni dårar, tillsammans med era gudomliga lagar! Varför har ni då inte utfärdat en gudomlig lag, enligt vilken en sann och god utbildning skall ges, och först då se om någon ytterligare lag är nödvändig?! Är det inte outsägligt dumt om en trädgårdsmästare försöker böja ett träd till en pilbåge med all sin kraft när trädet redan har växt i flera år och blivit stort, hårt och oböjligt?! Varför böjde inte den korkade trädgårdsmästaren sina träd när det fortfarande var möjligt att böja dem utan någon fara?! En Gud eller även en människa, genom vars mun gudomligheten talar, bör först och främst värna om en rättvis och vis uppfostran som är anpassad till människans moraliska natur, och först därefter ge kloka lagar, om de väluppfostrade människorna fortfarande behöver dem!

[10] Åh, Zinka min vän! Du är visserligen jude och är mycket mer förtrogen med din lära än jag, men vad jag känner till av den så kan jag inte säga något annat än vad jag redan har berättat för dig, och av det kommer du förstå att jag trots stödet från Cyrenius inte kan avvika från min åsikt som bygger på det rena förnuftet och de matematiska principerna. Under sådana bytesvillkor så avfärdar jag till och med den mest generösa försörjning, och föredrar att ta upp tiggarstaven och tillbringa återstoden av mina dagar på jorden i fattigdom. Vad som naturen därefter gör med mig, spelar lika liten roll som för en död person och någon som återvänder till den stora intigheten! Säg nu, Zinka, huruvida jag har här rätt enligt din uppfattning!”

[11] Zinka säger: ”Min vän och broder Zorel! I grund och botten är jag inte av en annan åsikt! Men jag måste ändå påpeka att det fortfarande finns sådant som är väldigt märkligt, som du inte ens kan föreställa dig är möjligt! Om du börjar förstå det, så kommer du inse hur mycket gott och sant som finns i dina grundantaganden!”

[12] Zorel säger: ”Ja, ja, just så. Men om du vet något bättre, så för fram dina argument så är jag redo att svara dig!”

[13] Zinka säger: ”Det skulle vara till liten nytta för vare sig dig eller mig, men vänd dig till mannen där borta, som du sade att du kände igen! Han kommer att ge dig rätt ljus, och då kommer du genast börja känna igen sanningen eller hur fel du hade i dina antaganden!”

[14] Zorel säger: ”Då så, jag gör det omedelbart och är inte rädd för honom. Men han kommer märka att jag är en hård nöt att knäcka!”

93. Felen med materialismen

[1] Med dessa ord går Zorel iväg, insvept i sina eländiga trasor, och går fram till Mig och säger: ”Höge herre och mästare i läkekonsten, dessa kläder som täcker min eländiga kropp är gjorda av trasor av det värsta slag, men de täcker åtminstone de privata delarna hos en person som verkligen är ledsen för att också vara en medmänniska till dessa många som är eller borde vara människor! Bortsett från kläderna har vi samma form, men mellan våra väsen verkar det finnas en himmelshög skillnad.

[2] Jag är en person som vet hur man skiljer på att två och två inte blir sju, utan fyra! Zinka säger att du är en man som skulle kunna tända ett ännu klarare ljus i mig, än vad som redan finns i mig, som mina medtroende har satt mänsklighetens stämpel på. Men jag har aldrig skrutit om det och jag planerar ännu mindre att göra det, om du vill tända ett annat ljus för mig. Zinka berättade att du är den ende som kan göra det.

[3] Du har hört mina principer, som verkligen inte är plockade ur tomma intet. För mig var de tyvärr en alltför påtaglig sanning, men om du kan ge mig något bättre, så gör det, och det skulle vara ett nöje att helhjärtat släppa taget om allt mitt sanningsskräp! Jag vet emellertid inte vilken hederstitel jag skall använda, men jag tror också att du är en sanningens man, och för sådana människor spelar det ingen roll vilken titel de ges. Jag kallar dig ’höge mästare’ och ärar dig som en sådan, även om jag bara känner dig genom hörsägen. Men om du sörjer för mig i handling, så kommer jag att tillbe dig!

[4] Så säg mig, om det behagar dig, hur nära eller hur fel ute jag är med mina sannings-principer! Är vi nu mer eller mindre människor än dem som var de första rationella människorna på denna jord? Får jag inte som en stackars faun som inte har ätit på tre dagar och som inte heller kunde få något genom att tigga, ta från en annan persons överflöd för att inte dö av svält, bara för att folket en gång uppfann lagen om egendomsskydd, som de säger att en gud hade gett dem? Ty varje daggmask har rätt att mätta sig med någon annans egendom utan att behöva köpa den, för den är också en invånare på denna jord och måste olyckligtvis vara det, eftersom den mäktiga naturen har ordnat det på det viset. Eller skulle en människa ha mindre rätt att mätta sig med jordiska frukter som passar hennes natur, bara för att hon inte kunde köpa sig en god jordplätt, än en fågel i luften som var och avgjort är en tjuv? Jag ber dig att ge mig ett ordentligt besked om detta!”

[5] Jag säger: ”Min vän, så länge som du likställer dina mänskliga rättigheter med djurs, så har du fullständigt rätt med dina naturgivna grundläggande rättigheter; och Jag kan på intet sätt säga något mot det och varje lag som skyddar egendomen såväl som varje annan moralisk lag är i så fall den mest absurda löjlighet! Hur dum måste inte någon vara som utfärdar lagar om egendomsskydd och moraliska lagar åt fåglarna i luften, djuren på marken och fiskarna i vattnen, ty varje bara något förnuftig person, eller till och med en Gud, måste veta att dessa varelser bara har naturen som enda laggivare! Därför är dina åsikter helt riktiga, om människan för tillfället inte är eller kan förväntas vara något annat än något djur som finns i naturen.

[6] Men om människan är där eller borde vara där för något möjligt högre slags syfte, som du inte har tänkt på fram till nu, vilket endast är alltför uppenbart genom din visdomskamp för bara de lägsta behoven, så kommer dina matematiska principer att stå på väldigt svaga och skakiga fötter!

[7] Men att varje människa har placerats på denna jord för ett högre syfte, har du redan insett av det faktum att hon som en nyfödd varelse står djupt under varje djur och först efter några år av intensiv omvårdnad börjar bli en person. Hon måste gå in i någon slags ordning och förtjäna sitt bröd med all slags befogad ansträngning och rättvis kamp. Det är därför som hon får ta emot lagar, för att betrakta dem som de första vägvisarna till ett högre mål, och även hålla dem av egen fri vilja för vidare självuppfostran och självutveckling, genom vilket hon allena kan nå sitt högre mål, men dock aldrig som en bitsk djur-människa, utan som en fullkomlig människo-människa.

[8] Ty så länge som du bara oroar dig för det som hör till kroppen, kommer du aldrig att utvecklas mycket som människa. Ah, men när du har insett att det också bor en annan helt annorlunda person inuti dig, som har fullständigt andra behov än din kropp och också ett helt annat mål, så kommer det inte att bli svårt för dig att inse hur mycket du gräver i den lösa sanden med dina principer!

[9] Förstå, jag vet allt om din annars goda vilja och ditt sökande efter sanningen och om orsaken till all ondska, som mänskligheten sannerligen sitter upp över ören fast i! Dina tankar har betecknat lagen om egendomsskydd och rättmätigt ägande som en Pandoras ask, eftersom du alltid har haft en benägenhet att stjäla; och eftersom du i yngre år var en stor och njutningslysten vän till kvinnor, så gjorde den moraliska lagen alltid dig skamsen, eftersom den påminde dig och alla andra att det är en synd att missbruka samlag.

[10] Ja, som en djur-människa har du också helt rätt i dina principer, likaså att det borde finnas en lag före alla de andra lagarna, genom vilken alla barn borde få en sådan uppfostran, att det vid mogen ålder skulle bli helt omöjligt för dem att någonsin överträda någon lag, vilket naturligtvis skulle göra varje ytterligare lagstiftning överflödig. 

[11] Ja, förstå, Skaparen av alla världar och djur införde också denna ordning för djuren! Varje djur får redan i livmodern den uppfostran du kräver i hela sin natur, och behöver inga andra lagar senare. Ty den första uppfostran har allt som krävs för hela dess liv! Men Han, som skapade alla änglaandar, himlar världar och människan, vet helt visst vad som krävs för att skapa och därefter utbilda människan som en fri person och inte bara som ett dömt djur.

[12] Om du undersöker dina matematiskt riktiga livsprinciper lite närmare, så kommer du snart finna att språket är ett stort ont för människor, eftersom med språket kan människorna utbilda varandra i allt slags ont. Dessutom skulle aldrig lögnen vara en del av människorna om de inte kunde tala, vare sig med tecken eller ord. Ja, till och med att tänka är farligt, eftersom därigenom kan människorna hamna i alla slags elakheter och falskhet! Slutligen bör de heller aldrig kunna se klart, höra klart och inte heller smaka och lukta, ty alla dessa sinnen i ett klart och rent tillstånd kunde lätt göra en person girig och liderlig, vilket händelsevis skulle vara något dåligt! Se nu på din människa enligt dina matematiska principer och fråga dig huruvida det är någon skillnad mellan henne och en havspolyp, bortsett från formen!

[13] Men vad vill du göra med en sådan människa, beträffande det högre syfte för vilket varje människa är skapad? Vilken utbildning kan du ge henne? När kommer en sådan sann människa att komma till kunskap om sig själv, och sedan till kunskap om den sanne Guden, den ursprungliga orsaken till allting och allt ljus och all salighet? Se på fysiken hos en frisk person, betrakta och undersök honom noga med ditt kritiska sinne, så kommer du upptäcka att ett sådant vist och ytterst konstrikt ordnat väsen i slutändan också måste ha ett annat mål, än att bara fylla sin mage varje dag, för att sedan kunna släppa ut en massa smuts efteråt!”

94. Legalt egendomsskydd

[1] Herren: ”Du försvarar dig här naturligtvis med din och många andras fattigdom, och vill ha så mycket rätt mot den gudomliga lagen om egendomsskydd att du som en hungrig och törstig person i en nödsituation får ta så mycket för att mätta dig utan att synda mot den nämnda lagen. Jag kan berätta dig från den mest trovärdiga källa, att Jehova, när Han gav lagarna till israeliterna genom Moses, grundligt tänkte igenom detta behov och inskärpte detta hos folket att även betrakta detta som en formell lag, genom att säga: ’Du skall inte förhindra åsnan som arbetar på din åker från att äta där, och munnen på oxen som drar plogen, skall inte bindas för! Men när du bär in de hopbundna kärvarna i din lada, lämna då axen kvar på åkern, så att de fattiga kan samla ihop dem för sina behov! Alla bör vara redo att hjälpa de fattiga, och den som säger: ’Jag är hungrig’, skall du inte låta fortsätta förrän han är mättad!’ Se, detta är Jehovas lag, och Jag menar att då är även fattigdomen tillräckligt beaktad.

[2] Men att inte varje person född på denna jord kan bli en markägare, ligger i sakens natur. De första få personerna kunde naturligtvis lätt dela äganderätten till naturen, ty på den tiden fanns det ännu inga ägare till jorden. Men nu är jorden, särskilt den bördiga marken, bebodd av ett oräkneligt antal människor, och bland dessa finns de familjer som under lång tid har brukat jorden i sitt anletes svett och har rensat den och gjort den bördig under många livshotande faror, och man kan inte längre bestrida äganderätten till deras tilldelade mark, utan man måste kraftigt beskydda den för det allmännas bästa, så att de som en gång har välsignat jorden genom deras flit inte blir fråntagen den, eftersom de inte äger den för sin egen skull, utan för de hundratals andra människor som inte kan äga någon mark, utan måste arbeta på den varje år. 

[3] Den som äger mycket mark, måste ha många tjänare, som likt ägaren själv lever av samma mark. Skulle det vara bra för tjänarna, och var och en av dem gavs en lika stor bit mark? Kunde en man bruka den på rätt sätt?! Och även om han kunde göra detta för en tid, vad skulle hända om han blev sjuk och svag? Är det inte långt bättre och visare, om bara några få äger något bestående och har kammare och förrådshus, snarare än om alla människor, ja till och med de nyfödda barnen, inte vore annat än utspridda markägare, genom vilket ingen, och detta högst säkert, skulle ha tillräckligt med förnödenheter i nödens stund?!

[4] Vidare frågar Jag ditt matematiska sinne: Om det inte skulle finnas några lagar om egendomsskydd i de mänskliga samhällena, så skulle Jag vilja se din min och det kom andra som aldrig hade någon särskilt lust att arbeta, och tog bort det lilla du hade för att bli mätta?! Skulle du inte ropa på dem och säga: ’Varför har ni inte arbetat och samlat?!’ Och om de hade svarat er: ’Eftersom vi inte kände för det och vi visste att våra grannar arbetar!’, skulle du då inte betrakta en lag om egendomsskydd som väldigt effektiv och önska att sådana fräcka ogudaktiga människor skulle straffas av någon domstol, och slutligen tvingas tjäna och arbeta, och skulle du inte önska att det som hade tagits ifrån dig skulle återlämnas? Förstå, allt detta krävs också av människans rena förnuft!

[5] Om du verkligen betraktar dina matematiska principer som de bästa i världen, så gå 19 mil (1000 Feldwege, 1 Feldweg ca 190 meter, gammalt längdmått, övers. anm.) österut härifrån; där kommer du fortfarande finna helt herrelös mark i de höga och vidsträckta bergen! Där kan du genast och obehindrad ta en hel del mark i besittning, som är många timmar lång och bred, och ingen människa kommer att bestrida din äganderätt. Du får även ta några kvinnor och några tjänare med dig, för att etablera en riktig stat i detta något avlägsna bergsområde, och ingen kommer att störa dig i dina egendomar på tusen år. Du behöver bara få iväg några björnar, vargar och hyenor, annars skulle de kunna störa dig något om natten. På detta sätt skulle du åtminstone uppleva de avsevärda svårigheter som ägarna till denna mark måste kämpa med, tills marken slutligen blir lika uppodlad som vår! Om du skulle ha försökt allt själv, så skulle du också ha insett hur orättvist det skulle vara att ta bort äganderätten från de ursprungliga markägarna och lämna bort det till några lata och arbetsskygga skojare.

[6] Förstå, eftersom du själv inte är särskilt förtjust i arbete och mindre av att be om något, så har de gamla lagarna om egendomsskydd alltid besvärat dig, och därför tog du dig rätten att ta något utan att bli upptäckt och utan att bli straffad! Det var bara de två tunnland marken som du har köpt, men också med pengar som du inte tjänade genom att arbeta, utan som du tog från en köpman i Sparta på ett väldigt listigt sätt! Nåväl, det fanns en tid i Sparta när det var tillåtet att stjäla, om det utfördes på ett listigt sätt. Men nuförtiden finns det i Sparta emellertid samma lagar om egendomsskydd som här, och sålunda stal du olagligen från denne köpman och befriade honom från några pund guld. Och med detta köpte du den sagda markplätten inklusive hyddan som en flykting, men allt annat som du har ägt, har du stulit i Caesarea Filippi med omnejd!

[7] Men ve den som skulle stjäla något av dig. Du skulle ha påmint honom i kraftiga ordalag om lagen om egendomsskydd, som du hatar så mycket, på ett sådant sätt som säkerligen inte skulle ha ställt en romersk fogde i skuggan! Eller skulle du tycka om, om någon skulle skörda den mogna frukten från dina marker, bara för att han är utblottad?! Se, det som inte är rätt för dig, är inte heller rätt för någon annan, om du med dina matematiskt sanna och korrekta livs- och uppfostringsprinciper skulle stjäla hans skörd! Men om saken bara kan förhålla sig såsom Jag nu har förklarat för dig, betraktar du fortfarande dina livsprinciper som de enda som är sanna och otvivelaktigt korrekta?”

[8] Här blir Zorel helt häpen, eftersom han förstår att han är helt bemästrad och besegrad.

95. Zorel ödmjukar sig

[1] Men Zinka kommer fram till honom bakifrån och klappar honom på axeln och säger: ”Nå, min vän Zorel, accepterar du nu underhållet från Cyrenius eller inte? Ty det förefaller som att din livsmaxim, hur bra den än tycktes mig i början, har fallit ner i brunnen!”

[2] Efter en stund säger Zorel: ”Ja, ja, det är bara helaren som har rätt! Jag inser nu klart och tydligt min dumhet, och att allt förhåller sig precis såsom han berättade om mig. Men hur kunde han veta allt detta?! Ja, allt är sant, och olyckligtvis alltför sant! Men, var skall jag börja, vad skall jag göra?”

[3] Zinka säger: ”Inget annat än att be om de rätta instruktionerna, lyssna på dem och handla därefter. Överlåt annat till dem som vill ditt bästa och kan hjälpa dig och också kommer att göra det, om du gör vad jag har rått dig att göra!”

[4] Här faller Zorel genast ner på knä inför Mig och ber Mig och Jag hänvisar honom till aposteln Johannes för det. Zorel frågar Mig väldigt respektfullt, varför inte Jag vill ge honom vidare instruktioner.

[5] Men Jag säger: ”Om en herre har alla slags tjänare och drängar runt sig, gör han då fel när han också tilldelar dem arbeten enligt deras goda förmågor? Det är inte nödvändigt att han själv gör allt med sina händer, för att det skall bli färdigt. Herrens ande är tillräcklig och arbetet kommer ändå att fullbordas av tjänarnas skickliga händer. Så gå därför bara till honom, som jag har hänvisat dig till, och du kommer också märka att han är rätt man! Det är han, vid hörnet av bordet, som är klädd i en ljusblå mantel över länden.”

[6] Efter dessa Mina ord reser sig Zorel och skyndar till Johannes. När han kommer till Johannes, säger han till honom: ”Du lojale tjänare åt denne ytterst vise man där borta! Även om du har hört vem jag är och hur jag är funtad, så för att jag skall förbättra mig fullständigt, ge mig den lära, som kommer att göra mig värdig att räknas bland dem som med rätta kan kallas människor! För att bli en äkta människa, kräver jag inte längre något underhåll, utan det är bara för sanningens skull som jag vill höra hela sanningen av dig!”

[7] Johannes säger: ”I denne Mans namn kommer du att få det! Men först måste du försäkra Mig att hädanefter fullständigt förbättra ditt liv och gottgöra den skada du har orsakat andra människor mot deras vilja! Även köpmannen i Sparta måste återbetalas med sina två pund guld! Du måste också helt ge upp din hedendom och bli en ny jude, ty din farfar var en jude från Levi stam. För fyrtio år sedan flyttade han till Sparta för att förkunna den ende sanne Guden till grekerna och omvända dem i ande till judarna; men till slut övertalades han och hela hans hushåll att bli dumma och väldigt blinda hedningar, och du var detsamma eftersom du kom in i världen i Sparta. Men dina bägge bröder som nu bor i Aten, blev till och med hedniska präster på grund av sin goda vältalighet och viger fram till denna timme sina tomma tjänster åt Apollon och Minerva, och din enda syster är fru till en köpman, som fräckt handlar med gudar och bilder från Efesos och därjämte också bedriver en tämligen lönsam verksamhet med alla slags glädjeflickor och skökor, delvis genom försäljning men huvudsakligen koppleri. Detta är din svåger, och är nu vad jag precis berättade för dig.”

[8] Zorel blev fullständigt bestört över allt som Johannes visste om honom, som han själv, av väldigt goda skäl, aldrig skulle ha nämnt för någon. Därför kunde han inte undgå att tänka att den man som han hade hört allt detta av, måste ha varit i Grekland och visste allt som hade hänt och fortfarande händer där.

[9] Därför frågar Zorel Johannes lite hastigt genom att säga: ”Men varför upprepa allting inför alla dessa människor? Räcker det inte att du och jag vet?! Varför måste alla runt omkring oss höra detta?”

[10] Johannes säger: ”Var bara lugn, min vän! Om jag gjorde detta för att skada din kropp och själ, så skulle jag vara en dålig person och skulle ha det värre inför Gud än din fräcke svåger i Aten. Men för din välgångs skull måste jag avslöja dig fullständigt inför folket, så att du inte står inför någon som något du inte är! Om vill bli fullkomlig, så måste du upptäcka dig själv, och det får inte vara några hemligheter i din själ; det är först när allt som är oordnat har avlägsnats från dig, som du kan börja arbeta på din fullkomlighet. Du kunde också i all tysthet själv avsäga dig alla dina många synder och bli en bättre person, så att folk skulle respektera och ära dig för det; ty då skulle de bara veta det goda om dig och inget av det dåliga, och många skulle följa ditt goda exempel! Men om de efter att tag skulle höra från ett trovärdigt vittne vilken grov och stor syndare du har varit i hemlighet, med vilka tvivlande ögon skulle de inte titta på dig?! Alla dina dygder skulle bli en fåraklädnad, bakom vilken de skulle föreställa sig en rasande varg, och trots alla dina fläckfria dygder skulle de fly från dig och undvika ditt annars lärorika sällskap.

[11] Härav förstår du att man för att vara fullkomlig inte bara måste undvika det som är ont, utan också det som ger ett sken av ondska, utan vilket det kommer att vara svårt att verkligen vara till nytta för ens nästa, vilket slutligen måste vara den huvudsakliga sysselsättningen för varje människa. Ty utan det, är varje sant lyckligt samhälle otänkbart på denna jord!

[12] Till vilken nytta är det för ett mänskligt samhälle, om varje person är fullkomlig för sin egen skull, men håller sig gömd för sin nästa? Då skulle den ene börja misstro den andre, och varhelst en mygga surrar runt huvudet på en aldrig så harmlös granne, ser man många flygande drakar och elefanter! Men om alla nu får lära känna dig, vem och hur du var, vad du har gjort och hur du har levt tidigare, och du bättrar dig och blir en annan person full av insikt om din tidigare ondska och full av sann och intensiv avsmak mot detta inför allas ögon och öron, så kommer varje person att omfamna dig med den mest uppriktiga tillit och välvilja och älska dig som en ren broder älskar sin andre rene broder. Därför måste allt avslöjas innan du på ett effektivt sätt kan gå in i en ny undervisning.

[13] Mycket har redan avslöjats, men inte allt, och eftersom det inte är lätt för dig att bekänna, så gör jag det lättare för dig genom att helt troget bokstaven och andan berätta allt om ditt liv å dina vägnar, vilket är lika klart som solen för mig!”

[14] Zorel frågar: ”Men hur är det möjligt för dig att veta allt detta? Vem uppenbarade det för dig? Aldrig tidigare har jag sett eller talat med dig!”

96. Zorels förflutna som slavhandlare

[1] Johannes säger: ”Oroa dig inte för det nu, när du blir fullkomlig kommer allt att bli klart för dig. Men nu tillbaka till vår diskussion!

[2] Det värsta med dig är att du i hemlighet har blivit slavhandlare, senast med tolv till fjorton år gamla flickor från Anatolien, och du sålde dem till Egypten och Persien, och sådana ädla flickor hamnade ofta i onda händer och bara några få i goda händer. Du kan lätt föreställa dig att dessa flickor snart våldtogs på det mest hänsynslösa sätt av dessa som köpte dem. Om det hade stannat vid naturliga samlag, så skulle det inte bidra så mycket till skulden, men hur illa tilltygades inte dessa i Alexandria, i Kairo, i Thebe och i Memphis! Och hur mycket tilltygas de inte fortfarande! Om du kunde se en sådan stackars flicka, hur hon sargas av sin djävul till herres ris och piskor för att öka hans sinnliga upphetsning, så skulle du med dina ringa mänskliga känslor förbanna dig själv, för att ha utsatt en person för en sådan obeskrivlig misär för snöd vinnings skull!

[3] Hur många tusentals svordomar och allra hemskaste förbannelser har inte redan uttalats över dig, och hur många hundratusentals gånger hundratusentals tårar inte gråtits på grund av den alltför djävulska misshandeln! Hur många sådana späda flickor har inte redan dött i den mest fasansfulla förtvivlan av en alltför outhärdlig smärta! Och förstå, alla dessa, som fördömer dig, har du på ditt samvete! Ty se, du bedrev din hemliga, fräcka handel i stor skala, särskilt för två till tre år sedan, och det antal som du har gjort så väldigt olyckliga har blivit stort och uppgår redan till så många som åtta tusen personer! Fråga: Hur skall du någonsin kunna gottgöra detta? Vad har dessa flickor någonsin gjort dig, för att du skulle göra dem så väldigt olyckliga? Tala nu och ta ansvar för det!”

97. Zorels ursäkter

[1] Här är Zorel helt förbluffad och bestört, och först efter en lång paus säger han: ”Min vän, om jag vid den tiden insåg och visste vad jag inser nu, så kan du själv tänka ut att jag skulle ha gjort något annat än att bli en slavhandlare! Jag är romersk medborgare och ingen lag har, såvitt jag vet, någonsin förhindrat slavhandel; det är och har alltid varit tillåtet, och varför skulle jag förbjudas att göra, vad hundratals människor lagligen har fått göra? Även judarna får köpa barn, särskilt om de är barnlösa, så varför inte andra utvecklade länder, som egyptierna utan tvekan har tillhört sedan urminnes tider, liksom perserna i samma uträckning. Flickorna såldes därför inte till något vilt och outbildat folk, utan de i varje hänseende mest bildade på den nu kända vida jorden, där man med rätta inte kunde förvänta sig att förvärra dessa barns lott, utan uppenbarligen bara att förbättra den!

[2] Gå till Anatolien och där kommer du finna sådana mängder av människor och särskilt barn, att du som en vis man i slutändan måste fråga dig själv, av vad dessa människor skall äta och försörja sig själva utan att äta varandra! Jag kan försäkra dig, varje gång jag kommer till Anatolien, så har jag blivit överfallen av människor med barn. För några brödlimpor kunde jag få flickor och pojkar i överflöd; och barnen sprang jublande fram till mig och ville inte skiljas från mig. Esséerna köpte många av mig, nästan alla pojkar, oavsett deras ålder, och ofta togs även flickor. Egyptierna köpte bara mer vuxna flickor, dels för att arbeta, men dels förmodligen också för nöjes skull. Att det fanns vissa kåtbockar bland dem som torterar slavflickorna av lusta betvivlar jag inte, men säkert inte särskilt många.

[3] Såvitt jag vet var det inte många som reste till Persien, och köptes mestadels upp av persiska köpmän och alla slags konstnärer där jag tror att de användes för allt slags nyttigt och gott arbete. Dessutom har det länge funnits en väldigt vis lag, genom vilken varje slav och slavflicka efter tio år kan uppnå full frihet, om de har uppfört sig väl, och kan till slut göra vad de vill. De kan bo kvar, starta eget eller gå hem. Så det kan inte vara tal om att det ens var ett litet missöde att de såldes till Persien! Nåväl, att vissa av dem i Egypten inte behandlas alltför väl, vill jag inte förneka; men om vi beger oss till deras fadersland, så kommer vi möta många som inte har det en hårsmån bättre som fria personer än dessa olyckliga i Egypten! Ty för det första hade de inget att äta och många äter råa rötter som de samlar i skogen, och det finns många som på sommaren och vintern går runt helt nakna eftersom de saknar kläder, och tigger, stjäl och ägnar sig åt spådom. Vissa stjäl eller tigger till sig lite trasor, men de flesta lyckas inte med det, och går därför runt helt nakna, och alltid med mycket barn hängande efter sig.

[4] Av dagdrivarna köpte jag och min kompanjon alltid det största antal av de övertaliga barnen och tog hand om dem på detta sätt. De bofasta i Pontus kallar dem ’zagani’, vilket betyder ’de fördrivna’. Det svärmar av dessa människor; i stora horder driver de omkring och har varken tak eller arbete, inte heller mark eller åkrar. Grottor, hålor i marken och ihåliga träd är vanligtvis deras hem, och nu frågar jag dig om man inte gör dessa människor en stor välgärning om man tar deras barn gratis och ser efter dem, för att inte nämna köpa dem från de nakna och ytterst hungriga föräldrarna för pengar, för kläder och för gott bröd?

[5] Om man väger detta mot mitt tidigare sätt att resonera, hur vissa av dessa människor tidigare var eländiga slavar åt den största fattigdom och senare fördes av mig till människor som tog hand om dem väl som slavar, så inser man lätt att det missöde som jag orsakade dessa människor enligt din redogörelse inte är så enormt stor, som du föreställer dig. Men inte heller detta skulle jag ha gjort mot dem, om jag tidigare hade tänkt som jag gör nu.

[6] Förresten säger jag dig i förtroende, även om jag är häpen över din fromma och gudshängivna visdom, att det är lite märkligt av en helt igenom god Gud om Han ingriper i människorna öde, för att låta ett så stort antal välformade människor krypa runt på jorden som vilda djur! En allsmäktig Gud kunde åtminstone göra så mycket, att Han låter sådana människor finna ett något bättre boende på denna kära jord!

[7] För en tänkande person är det lite konstigt, om Han ser hundra tusentals annars väldigt välformade människor gå omkring i högsta grad ovårdade, hungriga och nakna och inte ens med den bästa vilja i världen kunna hjälpa dem! Skulle det vara ett under, min vän, om man börjar tvivla på existensen av en allvis och ytterst godhjärtad Gud, när man ser sådana människor?! Och mitt tidigare påstående mot en åtminstone alltför strikt lag om egendomsskydd, borde inte helt sakna fog när man ser så många eländiga människor!

[8] Nu, min vän, tar jag ansvar för din berättigade tunga förebråelse som du riktade mot mig. Gör nu vad du vill, men glöm aldrig att en väldigt världsvis Zorel står framför dig med dragen båge, trots alla trasor som täcker honom nu, och inte räds någon visdom! Men ge mig nu bättre skäl för att det måste vara i enlighet med Guds visdom, att allt är som det är, och då kommer jag tacka dig med lättat sinne! Ty du måste inse lika väl som jag, att det på denna jord finns mycket onödig misär, enligt min mänskliga insikt, vid sidan av ett ofta förekommande överdrivet välstånd hos enskilda människor! Varför har en person allt – och hundra tusen bredvid honom ingenting? Kort sagt, förklara misären hos alla zagani i Anatolien! Vilka är de, var kommer de från, och varför måste de försmäkta i en sådan evig misär?”

98. Zorels usla brott

[1] Johannes säger: ”Om du mäter Guds sanna visdom med måttstocken hos ett lite uppväckt sinne, så har du rätt som inte är rädd för någon visdom. Men eftersom Guds sanna visdom aldrig mäts med förståndet korta måttstock, utan likt allt annat med Guds eviga och oändliga måttstock, så kommer du något till korta med ditt förstånd! Men vi lämnar det och återvänder från varifrån vi började.

[2] Du har god sakkunskap om detta, hur illa det går för zaganierna i Anatolien, och hur eländiga de är, och att det är en stor ynnest för barnen att köpas av slavhandlare och säljas någon annanstans, och ibland är det så. Vi lämnar det så, du kommer upp med någon sorts god vilja från din sida, och en tiondel av det ger jag dig! Men jag har ändå något från ditt samvetes kammare, och detta märkliga något upphäver nästan helt och hållet din tiondel, så att i slutändan inget annat än dåligt kan tillräknas dig! Jag betvivlar huruvida ditt förstånd kan tillerkänna dig någon rättfärdighet.

[3] Säg mig hur du, bara inför dig själv, rättfärdigar att du själv våldtar så många flickor! Finner du inte heller några rimliga skäl för att utdöma hårda straff mot våldtäkter av omogna flickor, inte i den mosaiska gudomliga lagen utan de romerska statslagarna, som med hårda straff bekämpar våldtäkter av omogna flickar?! Berördes du ens när en liten flicka skrek våldsamt av rädsla och ångest, när hon ställdes inför din stora lusta? Och dog inte de fem annars välformade småflickorna på det mest fruktansvärda sätt, efter att du hade våldtagit dem på det mest erbarmliga sätt?! Din kompanjon visade dig den ekonomiska förlusten som följde av det, eftersom fem- till tioåriga flickor lätt kunde säljas för femhundra pund silver i Kairo eftersom de var välformade. En sådan betydande förlust smärtade dig verkligen, och därför förbannade du ofta din starka lusta, men egentligen förbannade du den inte, eftersom du blint mördade fem charmiga småflickor!

[4] Slå nu ihop allt detta och säg mig, hur du känner dig som människa bland andra människor, och om ditt förstånds måttstock även här kan finna en anledning som urskuldar dig! Du kan inte urskulda dig, som om du vore en obildad, primitiv naturmänniska, som knappt kan skilja mellan gott och ont; ty tidigare visade du vackert hur olyckligt eländigt zaganierna bor, och hur en sådan försummelse inte hedrar Herren Gud och Hans kärlek och visdom! Ja, du bad mig till och med att berätta det gudomliga skälet till en sådan visdom, varför Gud tillåter att ett stort folk lever så väldigt eländigt! Du har därför en mycket respektabel känsla för rättvisa och en fullkomlig kunskap om rätt och fel. Så hur kunde du handla så omänskligt mot dessa flickor? Efteråt behandlade du dem förvisso enligt dina dåliga medicinska kunskaper, men därigenom skadade du dem ännu mer än genom din tidigare kåthet! – Tala nu, och rättfärdiga dig inför Gud och människor!”

99. Cyrenius förbluffas av Zorels brott

[1] Vid det här laget är vår Zorel fullständigt nedslagen och kan inte komma på något som skulle kunna rädda hans ära. Han börjar nu fundera på vad i sitt förstånds förråd kunde ta för att rättfärdiga sig själv, men överallt stöter han på hinder, och inte ens den minsta öppning visar sig någonstans, så att han skulle kunna fly.

[2] Johannes förmanar honom att tala och använda sin spända båge, men Zorel vill fortfarande inte öppna munnen.

[3] Men Cyrenius frågar Mig, något förbluffad över Zorel ondskefullhet: ”Herre, vad bör göras i det här fallet? Denne person bör under alla omständigheter ställas inför domstolarna! Eftersom våra lagar beträffande slavhandel tillåter slavar inklusive deras barn, om de har några, att sägas till någon, men det är straffbart att föra barn till fria människor, särskilt av det kvinnliga könet, till marknaden innan de är fjorton år! Detta är ett brott!

[4] Vidare, alla som bedriver slavhandel måste ha sitt eget, vederbörligen utfärdade tillstånd och måste betala staten en betydande depositionsavgift för detta tillstånd, jämte en ansenlig årlig skatt. I fallet med honom och hans kompanjon finns det inte minsta spår av detta, så därför måste de ha bedrivit en olaglig handel, vilket igen är ett allvarligt brott mot de rådande lagarna, och under sådana omständigheter utdöms ett tioårigt långt fängelsestraff som påföljd.

[5] Och därtill kommer den femfaldiga hänsynslösa våldtäkten, som ledde till döden på grund av de allvarliga skadorna! Detta är igen en brottslig handling, som under så försvårande omständigheter leder till åtminstone femton år i det strängaste fängelset eller till och med till döden!

[6] Dessutom finns i förgrunden all slags stöld, bedrägligt beteende och ett överflöd av lögner!

[7] Herre, Du känner till mina statliga plikter och min ed till allt jag håller heligt och kärt! Vad skall jag göra? Med Matael och hans fyra kompanjoner innebar deras fullständiga besättelse ett visst skydd mot mina tunga plikter som statens högsta domare, men här skyddar inte någonting honom från mina plikter som domare. Han är en fulländad skurk! Är jag inte tvungen att utföra mitt strikta ämbete?

[8] Jag säger: ”Förstå – eftersom Jag av en händelse är Herren här och du i grund och botten bara är skyldig Mig din ed och Jag kan lösa dig från den hur och när Jag vill, så är det under tiden bara Jag som avgör vad som måste ske för att hela en sjuk själ! Dessutom, du har svurit dina eder till gudarna, som för evigt inte existerar, och eftersom din eds beskyddare inte betyder någonting, så betyder inte heller din ed någonting. Därför är dina gudar och din ed noll och intet. Endast i den mån Jag betraktar den som ett tecken på förtroende, är den giltig, men i den mån jag betraktar den som noll och intet, så har den inte heller den minsta giltighet inför Mig, och du är åtminstone för tillfället helt befriad från den.

[9] Jag säger dig, att undersökningen av denne person ännu inte är avslutad; något kommer dyka upp som kommer att göra dig ännu häpnare!

[10] Detta är en mycket märklig person, och du borde känna honom bättre vid det här laget, eftersom han under sin hänryckande sömn uppenbarade mycket av sig själv, ehuru något mer allmänt än han gjorde nu, särskilt under sin första bot-fas. Det nuvarande öppna avslöjandet är naturligtvis mer specifikt, eftersom det måste vara mer specifikt; men det får inte verka oanständigt för dig, eftersom Jag tillät det hända för att visa dig en helt och hållet sjuk själ och slutligen också medicinen, genom vilken hon möjligtvis kan botas. Tidigare berättade Jag för dig hur klumpigt och dumt det är att bestraffa en kroppsligt sjuk person med spö och fängelse för att han har blivit sjuk. Men hur mycket dummare är det inte att bestraffa en person kroppsligen och moraliskt med de dödligaste slag på grund av hans helt och hållet sjuka själ! – Säg Mig, Cyrenius Min vän, har du i din iver redan helt glömt bort detta om Min lära?”

[11] Cyrenius säger: ”Nej, åh Herre och högste Mästare från evighet; men Du vet, av gammal vana stormar det lite i mig, när det kommer en riktig skurk! Men Du kan se hur snabbt jag låter mig förmanas inser genast min gamla dumhet! Jag ser redan fram emot nästa undersökning, som Johannes verkar bemästra väldigt väl! För detta behövs emellertid Johannes visdom och hans inre urskiljning, naturligtvis ledd av Din ande. Det bästa av allt är att Zorel faktiskt inte verkar märka att något mirakulöst äger rum, men det bör ändå falla honom in att den vise Johannes vackert berättar alla hans dödligaste synder från alla de länder han har begått dem för honom, som om han hade varit överallt som ett ögon- och öronvittne!”

[12] Jag säger: ”Lyssna bara väldigt noga, ty Johannes kommer att gå upp mot honom igen!”

[13] Cyrenius har nu full uppmärksamhet igen, men Jag befaller alla närvarande kvinnor och flickor att dra sig tillbaka till tälten, eftersom den fortsatta utfrågningen endast bör höras av vuxna män. Alla kvinnor gick till tälten, inklusive Jara och Cyrenius nyss återuppväckta döttrar, Gamiela och Ida.

100. Zorel försöker urskulda sig själv

[1] Kvinnornas nyfikenhet var visserligen stor, men Mitt ord hade ändå en kraftfullare verkan, och alla gick in i Ourans tält, där de var tvungna att stanna tills de kallades tillbaka. 

[2] Efter att kvinnorna hade tagits omhand på detta sätt, sade Johannes till Zorel: ”Tja, vad sägs om att släppa din spända båge? Det tycks mig som att du har skjutit bort dina många skarpa pilar upp i det blå, utan att träffa någonting. Och ändå ville du tidigare kämpa mot Guds oändliga visdom! Jag säger dig, att du nu bör tala om du fortfarande har något att säga!”

[3] Till slut säger Zorel: ”Vad skall jag säga? Du vet redan – gudarna vet varifrån – allt jag har gjort från vaggan och framåt. Varför skulle jag säga något mera? Jag skulle kunna tala nu också, men varför skulle jag fortsätta att urskulda mig? Som jag var och till största delen fortfarande är, handlade jag, ty jag kunde inte handla på annat sätt än jag var i min själ! Kan lejon och tigrar rå för att de är vilda, rovgiriga bestar? Detta är deras natur, och djupast sett är de inte klandervärda, eftersom de är vad de är! Om de är onda, så är det bara Han som skapade dem på det viset som är skyldig!

[4] Varför finns det tusentals människor som är frommare än lamm, och varför är inte jag det?! Har jag skapat mig själv att handla på det viset? Om jag verkligen ville vara dålig, så kunde jag förneka allt som du ur din visdom berättade om mig, ty visdomsord från enskilda personer räknas aldrig som bevis inför en världslig domstol, så länge som de inte bekräftas av andra vittnesutsagor. Men jag erkänner din visdom och uppfattar dig som en person som inte vill skada mig, utan bara vill hjälpa, och erkänner därför att allt som du har sagt om mig är sant. Jag förnekar inte det minsta sanningen i allt detta, men visst får jag fortfarande rättfärdiga mig själv!

[5] Du har i vilket fall företrädesrätt att berätta högt om allt som jag någonsin har gjort i enlighet med den böjelse jag har, för du kan inte göra mer än att döda mig, och döden kan jag se i vitögat utan att frukta den! Av detta kan du förstå att jag inte är någon rädd liten hare. Om du skulle känna till några fler mordiska spektakel i mitt nedriga liv, så bara fram med det, ty ingenting kan skämma ut mig längre!

[6] Förresten, beträffande de fem flickorna bredde du på lite för mycket, om du anklagar mig för att bara gräma mig över dem eftersom jag gick miste om en betydande vinst genom deras död, som faktiskt inte var resultatet av en mild våldtäkt, utan en elak spetälska. Jag skulle till och med kunna få fram några trovärdiga vittnen som hörde att jag vädjade till Zeus att rädda flickorna, och svor en ed till gudarna att de skulle behålla flickorna för evigt, om de helades och höll sig vid liv. Men när alla dog efter 30 dagar trots all min omvårdnad, så blev jag otröstlig och svor igen en ed att inte röra några flickor mer och sluta med slavhandeln. Detta har jag hållit fram till denna timme – jag har därför flyttat till detta ställe och köpt mig en egendom, men genom branden har jag nu förlorat allt som jag någonsin har förvärvat. – Tala nu, och säg huruvida jag också har berättat sanningen den här gången!”

                                                                                                                                                                                                                         Jakob Lorber (1800-1864)

                      ”Denne ödmjuke man, som levde och verkade som musiklärare och utövande violinist och kompositör i Graz (Österrike), mottog vid en ålder av fyrtio år kallelsen att bli ”Guds skrivare” genom det inre Ordet, vilket han följde till sina sista dagar med orubblig trofasthet.

Hans levnadstecknare och vän Karl Ritter von Leitner skriver vidare: ”Han skriver oavbrutet och med ett lugnt lyssnande ansikte låter han pennan glida över papperet, tvekar aldrig, funderar aldrig.” Sålunda växte det under 24 år fram ett unikt och kolossalt verk, som fyllde 25 volymer på 500 sidor vardera, för att inte nämna några kortare skrifter.

                      Denne tystlåtne och ytterst anspråkslöse man, Jakob Lorber, har ingen like och passar inte in i något ”fack”, vare sig vi betraktar honom som mystiker, siare eller – med modernare språkbruk – ett synskt geni. En sak är säker: Han var i besittning av en häpnadsväckande och ogripbar mänsklig gnista, som överträffar alla tidigare stora invigda mystiker.

                      Som ett resultat av denna gudomliga inspiration, efterlämnade Jakob Lorber en unik litteratur av kosmiska mått, vilken berör existensens alla grundläggande frågor: Guds natur, universum och människan och deras ömsesidiga förhållande och den förser oss med ett verkligt vittomspännande svar på mänsklighetens tidlösa frågor om livets vadan och varthän.

                      I centrum av denna storslagna teckning av världen, från skapelsens första början till dess slutliga fulländning, står ”Johannes Stora Evangelium”, som helt och fullt grundar sig på den kristna trons värderingar och utvidgar och förandligar den kristna visionen.

                      Jakob Lorbers universella andliga uppenbarelser öppnar också upp stora möjligheter för ett klokt samarbete mellan religion och vetenskap, som då blir en syntes av hjärtats och förnuftets kunskaper.”